Den faltrakiska förbannelsen

Från Ereb altor
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den utskrivbara versionen stöds inte längre och kanske innehåller renderingsfel. Uppdatera din webbläsares bokmärken och använd standardutskriftsfunktionen istället.

Denna text bör endast läsas av personer som ämnar spelleda äventyr och kampanjer i Aidne-regionen.

Vad skedde egentligen när echterna tog över Kardiens styre?

I början på 400-talet e.O. börjar svartfolken uppträda mer aggressivt och disciplinerat än tidigare. Hertogden av Inmark och Goianas jarl är mycket hårt ansatta. Det visar sig att svartfolken har fått en ny ledare, Häxmästaren i Svarta Tornet. Attackerna mot Goiana blir så hårda att befolkningen drivs på flykt. Den kardiske kungen förlorar i realiteten allt inflytande över provinsen. Istället samlas stora grupper av älvfolk att försvara provinsen. Dessa lyckas efter många års hårda strider slå tillbaka Svarta Tornets härar. Några lugna år följer, varefter plundringarna i Inmark återupptas med oförminskad styrka. Kung Beronrik gör sitt bästa för att hålla dem stångna, men svartfolken har den irriterande ovanan att gå upp i rök så snart Beronriks riddarhärar närmar sig.

Så en dag dyker en främling upp i Beronriks kammare. Han är klädd i en enkel svart kåpa, medelåders och talar kardiska utan brytning, men inte heller med någon bestämbar dialekt. Mannen säger att han kan få svartfolkens angrepp att upphöra och att han endast kräver två små saker i gengäld. Beronrik tänker först tillkalla sina vakter, men ångrar sig och lyssnar på vad mannen, som han förstår är Häxmästaren, har att säga. Kungen får så veta att Häxmästarens pris är Goiana, som fortfarande formellt är en del av Kardien, och ”bara ett litet föremål som du har fått av alverna. Alls inget viktigt”. ”Ge mig ett månvarv så skall jag fundera på saken” svarar kungen. Häxmästaren ler och försvinner. Ingen annan än kungen har lagt märke till hans närvaro.

Beronrik kallar sina två jarlar och åtta hertogdar till rådslag. Bland dessa återfinns Vidar, jarl över echterna. Gemensamt beslutar man att acceptera Häxmästarens villkor. Man enas om att en förlorad provins är ett billigt pris för att bli fredade från svartfolken.

När så ett månvarv har förflutit återvänder Häxmästaren till konungens kammare. ”Jag förstår att du har beslutat acceptera mitt förslag”. Beronrik instämmer och svär en ed att han ”i egenskap av Kardiens rättmätige konung” skänker provinsen åt Häxmästaren. För att eden skall vara giltig får Beronrik som första, och kanske enda, människa någonsin veta Häxmästarens sanna namn. Häxmästaren svär så att upphöra med alla attacker mot Kardien ”så länge släkten Brand sitter på tronen”. Sedan beger de sig ner i kungens skattkammare och hämtar det ”oviktiga” föremål Häxmästaren blivit lovad. Kungen blir lättad när han inser att föremålet mycket riktigt inte tillhör någon av de mäktigaste eller dyrbaraste klenoderna. Häxmästaren tackar kungen: ”du har sannerligen hjälpt mig mer än någon annan man, död eller levande”. Sedan försvinner han åter.

Några år förflyter. Svartfolkens härjningar upphör nästan helt. Folket får tid att bygga upp det som förstörts och skördarna är goda. Beronrik, som till en början tvivlade på att Häxmästaren skulle stå vid sin ed, känner sig nöjd med sitt avtal. Samtidigt har situationen för Goianas älvfolk blivit mycket ansträngd. Bit för bit vinner Häxmästarens trupper mark. Stora delar av skogen ligger nu öde och skövlad och älvfolken pressas norrut. Snart står mer än halva Goiana under Häxmästarens kontroll. Nyheter om situationen i Goiana sipprar ut även i Kardien.

Även om Kung Beronrik känner sig nöjd med avtalet med Häxmästaren, så finns det andra som ångrar det. Vidar Rättråde, echternas jarl, inser att det är tack vare avtalet som Häxmästaren skördar framgångar i Goiana. Han dövar sitt dåliga samvete med rusdrycker och vildsinta nöjen. Så en dag, då Vidar befinner sig på jakt i sina skogar, finner han sig plötsligt ensam. Hans jaktsällskap är som uppslukat av jorden. Inte heller känner han igen sig, trots att han har vistats i den här delen av skogen i hela sitt liv. Alla ljud dör bort och en sällsam stillhet lägger sig över landskapet. Vidar håller in sin häst. ”Jarl Vidar!” säger så en klangfull stämma. ”Ni har handlat mycket orätt mot mitt folk och förtjänar att dö”. Vidar vänder sig mot den långsmala gestalten som har tilltalat honom. Vidar tiger, ber en bön till Etin och förbereder sig för döden. ”Trots det tänker jag erbjuda er ett kungarike”. Vidar lyssnar till vad alven har att säga och blir mycket lockad. Inte bara för att döva sitt dåliga samvete. Nä, Vidar har alltid varit en uppriktig man, inte bara mot andra utan även mot sig själv. Det som lockar honom är makten. Allt han behöver göra är att svika den ed han givit kung Beronrik och när han har vunnit kronan, skänka Goiana ”för tid och evighet” till skogens folk. ”Ni kan få ett månvarv att fundera”. Vidar behöver dock inget månvarv och man gör omedelbart upp om detaljerna. Som i ett rus återvänder Vidar till sina plikter. Borta är alla grubbel och fylleslag. Han ägnar det närmaste året åt att förbättra relationerna med de starkaste echtiska baronerna, intensiva studier, och hinner även med en resa till Zorakin.

Så kommer dagen då ”De Edsvurna” anländer till Ekeborg. Dagen Vidar intensivt har längtat efter, dagen då hans resa mot kungamakten börjar. Han grips då av djupa samvetskval. Först har han slutit avtal med ondskan och sedan profiterar han på konsekvenserna. Det är Vidars samvetskval som gör att svaret till de Edsvurna dröjer, ingen tvekan om huruvida echterna skall beblanda sig med övriga Kardien, vilket är den vanliga uppfattningen bland echterna. Till slut ger dock Vidars svårmod vika och han samlar echterna under sin fana och tågar mot Faltrax.

Vidar blir krönt till konung av Kardien. Han håller sitt ord till Goianas folk och överlåter Goiana till dem ”för tid och evighet”. Under hela sin levnad behåller Vidar en god relation till skogens folk. Han får ofta besök av älvfolken, dock alltid i skymundan, och skickar en här att bistå älvfolken i striden mot Svarta Tornet, vilken blir lyckosam. I början på år 425 e.O. inleder man en stor offensiv mot svartfolken, stärkta av echtiska riddare och nyanlända älvfolk. Offensiven blir mycket framgångsrik och när Goianas skogar står i brand framåt hösten, är det endast av höstlövens sken. Svartfolken har dragit sig tillbaka till bergen.

Trots framgången blir Vidar aldrig riktigt lycklig. Ständigt gnager det dåliga samvetet. Många nätter vaknar han efter att ha drömt om den gamle kungen som han svek. Vidar gör bot genom att oförtrutet kämpa för att vara den perfekte kungen. Han håller adeln i schack, stiftar en ny lagbok, bringar fred till landet och ger ständigt stöd till Goianas folk. De förvirrade spillror som återstår av Brands ätt skänker han som bot mark i bortre delarna av Nordmark. Av sitt folk hyllas han som den störste hjälten sedan Valentin Echte. Trots detta greps Vidar av en avgrundsdjup skräck när han stod inför döden. Han dog i sin säng, vilt skrikande. Detta var dock inget som yttrades utanför de kungliga gemaken.

Dessa händelser är inte allmänt kända. Idag är det endast ett fåtal personer som har hela historien klar för sig. Bland dem är kung Vidar VI som innehar den enda kopian av Vidar II Rättrådes redogörelse för händelserna.