Narguriska vandringar: Skillnad mellan sidversioner
| Rad 15: | Rad 15: | ||
'''Vandringen''' | '''Vandringen''' | ||
Några klaner lyckas ta sig över passen i norra Cerbergen och snart följer hela stammar i en vandring mot sydöst. Bland de största ar hynerna och cererna. Nargurierna tar sig ner i det som nu är norra Cereval och fortsätter ut mot Masevabukten. Följda av svartblod från höglandet och de som redan finns talrika i det nya landet vandrar klaner och stammar längs kusten av Dûnslätten och ut på Trollfjärdsnäset. Här håller de under några år stånd men snart tar de sig över fjärden till Lîrslätten. Här är svartbloden färre och nargurierna stannar upp och kan samla sig. Dvärgar finns dock i området ner mot Grynnerbergen och är mycket mistänksamma mot de nyanlända människorna. Konflikter uppstår snart och flera försök på att erövra en dvärgbosättning görs. | Några klaner lyckas ta sig över passen i norra Cerbergen och snart följer hela stammar i en vandring mot sydöst. Bland de största ar hynerna och cererna. Nargurierna tar sig ner i det som nu är norra Cereval och fortsätter ut mot Masevabukten. Följda av svartblod från höglandet och de som redan finns talrika i det nya landet vandrar klaner och stammar längs kusten av Dûnslätten och ut på Trollfjärdsnäset. Här håller de under några år stånd men snart tar de sig över fjärden till Lîrslätten. Här är svartbloden färre och nargurierna stannar upp och kan samla sig. Dvärgar finns dock i området ner mot Grynnerbergen och är mycket mistänksamma mot de nyanlända människorna. Konflikter uppstår snart och flera försök på att erövra en dvärgbosättning görs.<ref>Det som faktisk utlöste den första konflikten mellan östnargurerna och dvärgarna var något så enkelt som stölden av några kraftiga arbalester som dvärgarna flyttade over jord mellan två utsatta gruvhål (vilket faktisk det ena än i dag syns någon mil norr om Sabarun). De cerevalliska stadsstaternas nutida artilleriskydd mot akrogaliska hippogriffryttare kan sägas vara en fruksam följd av denna incident.</ref> Utsändingar från ett annat människofolk söderut dyker så upp bland nargurierna. De kommer från riket Krun och lovar fruktbart land som belöning i utbyte mot hjälp i sitt redan pågående krig mot dvärgarna. En allians ingås med hynerna, en av de största stammarna som bildats, och denna fortsätter vandringen, genom Grynnerpasset och in i det som skal bli Hynsolge – hynernas jord. | ||
'''Efterspel''' | '''Efterspel''' | ||
| Rad 29: | Rad 29: | ||
-Hynerna bosätter sig i sitt utlovade land och tar del av den krunska kulturen. De behåller dock kontakten med sitt ursprung och med cererna uppe i nordöst. | -Hynerna bosätter sig i sitt utlovade land och tar del av den krunska kulturen. De behåller dock kontakten med sitt ursprung och med cererna uppe i nordöst. | ||
==Västra vägen== | ==Västra vägen== | ||
'''Förhistoria''' | |||
Nargurierna i bergen och skogen har i århundraden stridit mot svartbloden uppe på det barbiska höglandet och nere i den narguriska skogen. Under början av 1500-talet fO har det utvecklats till öppet krig och 1568 fO står ett förödande slag vid Baborska Klippan. Svartbloden har drivit många klaner framför sig och tvungit dessa att lämna sina klanmarker och sina tamdjur bakom sig. Tusentals nargurierna ar ihopträngda på ljungängarna i de sydvästra höglanden och i kaoset kan inte ens Gudinnan hjälpa dem. Nargurierna lider nederlag. Många flyr djupt in i skogarna medans andra följer Klippväggen österut och flyr mot bergen. | |||
'''Vandringen''' | |||
'''Efterspel''' | |||
=Tredje narguriska vandringen= | =Tredje narguriska vandringen= | ||
=Fjärde narguriska vandringen= | =Fjärde narguriska vandringen= | ||
Versionen från 24 juli 2008 kl. 15.41
Genom historien har de narguriska folken genomfört flera stora folkvandringar.
Första narguriska vandringen
Andra narguriska vandringen
Östra vägen
Förhistoria
Nargurierna i bergen och skogen har i århundraden stridit mot svartbloden uppe på det barbiska höglandet och nere i den narguriska skogen. Under början av 1500-talet fO har det utvecklats till öppet krig och 1568 fO står ett förödande slag vid Baborska Klippan. Svartbloden har drivit många klaner framför sig och tvungit dessa att lämna sina klanmarker och sina tamdjur bakom sig. Tusentals nargurierna ar ihopträngda på ljungängarna i de sydvästra höglanden och i kaoset kan inte ens Gudinnan hjälpa dem. Nargurierna lider nederlag. Många flyr djupt in i skogarna medans andra följer Klippväggen österut och flyr mot bergen.
Vandringen
Några klaner lyckas ta sig över passen i norra Cerbergen och snart följer hela stammar i en vandring mot sydöst. Bland de största ar hynerna och cererna. Nargurierna tar sig ner i det som nu är norra Cereval och fortsätter ut mot Masevabukten. Följda av svartblod från höglandet och de som redan finns talrika i det nya landet vandrar klaner och stammar längs kusten av Dûnslätten och ut på Trollfjärdsnäset. Här håller de under några år stånd men snart tar de sig över fjärden till Lîrslätten. Här är svartbloden färre och nargurierna stannar upp och kan samla sig. Dvärgar finns dock i området ner mot Grynnerbergen och är mycket mistänksamma mot de nyanlända människorna. Konflikter uppstår snart och flera försök på att erövra en dvärgbosättning görs.[1] Utsändingar från ett annat människofolk söderut dyker så upp bland nargurierna. De kommer från riket Krun och lovar fruktbart land som belöning i utbyte mot hjälp i sitt redan pågående krig mot dvärgarna. En allians ingås med hynerna, en av de största stammarna som bildats, och denna fortsätter vandringen, genom Grynnerpasset och in i det som skal bli Hynsolge – hynernas jord.
Efterspel
-Cererna bosätter sakta först Lîrslätten och senare Dûnslätten, gradvis tar de sig innöver hedlanden och ca 950 fO är hela dagens Cereval bosatt. Skogen och bergen i inlandet undviks dock.
-Kontakter med kalmurriska folk i Cereval kommer att påverka alla de östnarguriska språken, något som syns i de prangiska runorna som annars lånat mycket från kruniernas tecken.
-Tron på narguriernas gudinna Nahriguhr kommer att till stor del övertas av Ihenni – Mångudinnan. Senare lärde i Drakonia har spekulerat i om inte denna gudinna i någon form redan funnits hos nargurierna och inte enbart ha varit en följd av de östnarguriska folkens kontakter med måndyrkare i Akrogal.
-Mycket tack vare stödet från hynerna segrar Krun 1534 fO i Järnkriget mot dvärgarna och utvecklas till en stormakt. Konsten att utvinna och smida järn sprider sig bland människorna över Altor.
-Hynerna bosätter sig i sitt utlovade land och tar del av den krunska kulturen. De behåller dock kontakten med sitt ursprung och med cererna uppe i nordöst.
Västra vägen
Förhistoria
Nargurierna i bergen och skogen har i århundraden stridit mot svartbloden uppe på det barbiska höglandet och nere i den narguriska skogen. Under början av 1500-talet fO har det utvecklats till öppet krig och 1568 fO står ett förödande slag vid Baborska Klippan. Svartbloden har drivit många klaner framför sig och tvungit dessa att lämna sina klanmarker och sina tamdjur bakom sig. Tusentals nargurierna ar ihopträngda på ljungängarna i de sydvästra höglanden och i kaoset kan inte ens Gudinnan hjälpa dem. Nargurierna lider nederlag. Många flyr djupt in i skogarna medans andra följer Klippväggen österut och flyr mot bergen.
Vandringen
Efterspel
Tredje narguriska vandringen
Fjärde narguriska vandringen
- ↑ Det som faktisk utlöste den första konflikten mellan östnargurerna och dvärgarna var något så enkelt som stölden av några kraftiga arbalester som dvärgarna flyttade over jord mellan två utsatta gruvhål (vilket faktisk det ena än i dag syns någon mil norr om Sabarun). De cerevalliska stadsstaternas nutida artilleriskydd mot akrogaliska hippogriffryttare kan sägas vara en fruksam följd av denna incident.