Jorpagna

Jorpagna
Karta
Invånarantal	-
Befolkning	-
Huvudstad	Argald (ca -)
Styrelseform	-
Exportvaror	-
Importvaror	-
Armé	-
Religion	-
Övrigt	-

...redigering pågår...

Om slaget vid Savsåte topp 594 e.O.

---

Jag brukar säga att varenda mänska har hört berättelsen om kurfursten av Hyngra. På sätt eller annat. Samma berättelse dras över hela skökans Ereb. Det är bara formen och namnen som varierar. Ja, någonstans just nu står en fjunskäggig rövknullande bard, plinkar på sin luta och sjunger exakt samma jäkla historia. Det är en klassiker helt enkelt. Pesten ta mig, en riktig skökans imperie-klassiker. Där finns helt enkelt allt som en bra historia skall innehålla: Fåfängt hopp, falskt bedrägeri, och ond, bråd död.

Kurfursten av Hyngra var en mäktig jäkel. Vid toppen av sin karriär hade han tre kurfurstar under sin tumme, och det ryktades vid Maal att han till och med skulle smörjas till kejsare. Han var en hård drake på slagfältet, och han var hård i mun, men Hyngra blomstrade under hans hand, och folket gillade honom. Vid Hells hallar, det jorpagniska folket hade inte gillat en ledare sen gudarna lämnade skapelsen. Men den här jäkeln fick dem på knä. De kallade honom Stålhjässa och samlades som gudlösa flugor under hans baner. Det var goda tider. Furstjäkeln njöt. Det fanns guld, det fanns vin, det fanns kvinnor. Kvinnor, ja. Ni förstår, han må ha varit en skicklig ledare, men hans verkliga kunnande var kvinnor. Den kåta jäkeln kunde inte hålla busuken i tunikan. Hans tält och kammare var, ta mig pesten, alltid smockfullt av unga möar. Och de föll som gärdspinnar för ett rotvältarsvin. Trodde på hans sötbladder och löften om evig kärlek och trohet. Simpla trick. När vår gode Stålhjässa drog vidare ekade byarna av snyftande kjoltyg. Mot slutet lugnade det dock ner sig något. Ryktades att kåtjäkeln skulle börja stadga sig. Hur det än var med den saken så tog hans saga slut innan vi fick svaren.

Och hur det tog slut? Blodigt och abrupt givetvis, som alla skökans jorpagniska livsöden jag känner till. När Stålhjässas makt var som störst, och hans tid togs upp av otaliga slagfält i grannfurstendömena, lät han Hyngra skötas av sin bästa vän och general, Kordugar Grinnfara. Skitplyte även kallad. Furtsen och generalen hade varit som strumpa och sko ända sedan de släppt sina ammors bröst. Men när Grinnfara fick smaka på makten, tog han sin chans och vände sig mot sin vän och välgörare. (Jag sa ju att det var klassiskt). Junkern slog till i precis rätt ögonblick, när fursteivern börjat svalnat och folket börjat tröttna på allt sketet krig och piss som Stålhjässas makthunger vräkte över dem. I en handvändning hade han hela Farmark, de norra vildlanden, och svartskogarnas nybrytarbyar bakom sig. Strax därefter Svålfors och A'aldra. Stålhjässa kunde för Maal inte annat än släppa allt, vända om och rusa hem. Men hälften av hans banergods och vasallgårdar låg i Skitplytes händer, och därtill kastellstaden A'aldra. Av de borgar som fanns kvar valde han Fyrbranta som bas för sin här. Ett strategiskt misstag menar många, men jag menar att skiten var förutspådd sedan länge och han kunde lika gärna ha marsherat sina skökans trupper ner i Malsjöns svarta vatten. Från Fyrbranta försökte han förgäves rädda vad som räddas kunde, men jordskredet hade börjat. Hyngraborna vädrade blod. Och om det är nånting en jorpagnier uppskattar så är det ett praktfullt herrefall. Även om det råkar vara en herre man månaden innan hyllat med hög röst. Vid Hells alla svarta hallar.

På hedarna vid Savsåte Topp möttes så till slut de två forna vännerna. Furstens här talrik och till pappret oövervinnelig. Med vad bryr sig gudarna om sketna papper och militära skökans styrkeförhållanden. Ett dalkiskt elitförband med bågskyttar, hyniska hyrsvärd, pikenärer och helrustade riddare. Gudarna hånler. På andra sidan, knappt urskiljbara i skymningen och mot skogsrandens mörker, motståndarna. Godsmän, fotfolk, trälar och vildar. Det gick snabbt. Furstens generaler hann knappt få sina stela hånleenden bytta till förvånade gap innan allt var över. Stålhjässa själv kämpade förbanne mig som en jätte i bärsärkarus. Krigare dog i drivor kring honom. Jag menar det, det var skökans episkt. Och jag försöker inte mata nåt romantiskt förbannat bard-trams i er, jag överlåter det åt de rövknullande fjunläpparna. Det här var lika sannt som nattens svarthet. Man blir inte nånting i Jorpagna om man inte är en baddare på att ta livet av folk. På sätt eller annat. Furstens sätt var på slagfältet. Med yxa i ena handen och spjut i den andra. Men allting har ett slut, och gudarnas manuskript dikterade att just detta slut var just då och just där. På Savsåte Topp, i den mörknande kvällningen. Grinnfaras män fick fursten på knä, band honom till händer och fötter, förde honom till A'aldra och hängde honom under folkets vrål efter mera.

Sådan är skiten i Jorpagna. Vänd aldrig ryggen, lita aldrig på någon. Och tro aldrig att du skall leva längre än till följande gryning.

Historia

Jorpagna Historia

Geografi

Jorpagna Geografi

Platser

"Västgränsen"

I väster ligger det farliga, smittade och allmänt oattraktiva området Nostratiet. I väster tänker jag mig dock att floden fungerar som gräns för/mot svartfolken i väster medan Nostratiet är gräns för utvidgning av furstarna.

...finns en vall, pallisad och bitvis mur som skydd mot de svartfolksklaner som drar runt i Nostratiet och framförallt i skogen, ett Jorpagniskt Danevirke. Jorevirke?

"Västervirke" längs gränsfloden i väster

"Östgränsen"

Innan Kejsardomet Jorpagna uppstod så strackte sig Landoris skogar langre vasterut, till det som i dag ar Jorpagnas grans mot ost. Nar så jorerna borjade expandera sitt territorium så gick de in i detta alvernas vastra skogsområde och anekterade det samtidigt som de borjade anlagga vagen over Tolan. Alverna protesterade men kunde inget gora mot jorernas makt. De var tvingna att avsaga sig landområdet och tillåta vagbygget (vi kan anpassa detta till historien om Tiberions fredsavtal och stenstoderna Zenobia senare reste). Sen efter kejsardomets fall 599 fO och jorernas makt var bruten var det ingen skog kvar for alverna att flytta tillbaka till och Landoris grans gick dar vi hittar den idag (langs vad jag kallat Landoriska hoglandet men som nog inte Spelknepe fort in på kartan an (inga skarpa klippkanter men mer en stigning i tarrengen som skogsranden foljer)). Och slutligen var området nu en fallen del av Kejsardomet Jorpagna, likt så många andra over sodra Ereb, inget styre fanns och ingen ordning utan Morkertiden rådde. Nar så dagens Jorpagna borjade samla sig (hur nu detta gick till) kom det till att alvernas forna grans kom att respekteras. Denna "respekt" tanker jag mig inte som orsakat av vordnad for alverna utan ett satt for en mangd olika interessen att uppratthålla ett maktstillestånd i området. I detta gransområde mynnar karavanleder från Erebs indre, Mefamirs bradder och dvargarna i Nidabergen; med andra ord ett mycket viktigt område for handel och således politik. Den berendiska handelsstaden Atrema ligger mycket nara och erebosierna har en stor fiskarflotta i havet utanfor, makter inga jorpagniska furstar eller handelshus vill stota sig med, så att forsoka återanektera landet enligt något i kejsartiden berattigad krav ar bast att låta bli.

...in ett förbund/avtal mellan Jorpagna och Berendien om att lämna landet fritt för dess folk att utnyttja och vägarna fria, bla bla, ngt i den stilen. Gammalt, heligt, måste följas...

...två av de starkaste handelshusen i Berendien och Jorpagna som ingått det formella avtalet; Jorguniska handelsforbundet och Norderebiska Kompagniet, makter som verkar lite i stil med hur de britiska och hollandska Ostindiekompanierna gjorde i våran historia?

Salmoke

Under imperiets glansdagar var Salmoke i södra Jorpagna en metropol. Sädesskepp från imperiets alla hörn gick upp för Sale-floden, och dockade vid Salmokes stora hamn. Nu är staden sedan länge överväxt, men man kan fortfarande beundra de väldiga pelarna och frisererna från en förgången storhetstid. Den nutida byn Salmoke ligger en timme norr om den gamla staden, och dessa herdebönder vallar sina svin mellan marduktemplets kolonner och runt den gamla kyrians övergivna kariatyder. Då och då kommer ett gäng kringstrykande lycksökare förbi, med hacka och spade. Det går nämligen rykten om oöppnade skattrum och dolda gångar under Salmoke - och mer än en gång tidigare har sådana rykten i det ruintäta Jorpagna belönat den nyfikne med guld och artifakter.

Den Jurpagniske rötan

Lärde Bonfermik Blånagel om Den Jurpagniske rötan

---

Det första tecknet på att du har fått den Jurpagniske rötan är att din hud plötsligt blir mycket känslig. Vid minsta blessyr fala delar av den bort och lämnar vattniga sår efter sig. Dessa sår läker sedan aldrig utan sprider sig över din stackars lekamen. Snart omvandlas såren till varande bölder. Efter en fortdag når så sjukdomen sin första vändpunkt. Mången sjuk man och kvinna visar härefter tydliga tecken på tillfrisknande och får ej värre men av sjukdomen än missprydande ärr och kanske en släng av galenskap. För de flesta sjuka innebär dock vändpunkten en försämring. De varande bölderna börjar kollapsa och falla sönder i en ruttnande gegga, inte helt olikt ett bortglömt äpple i en källare om våren. Odören är dock betydligt värre och mången drabbad drivs till vansinnets rand av stanken och dödsskräcken. Efter ytterligare en fortdags sjukdom når sjukdomen ånyo en kritisk punkt. Lemmar börjar falla av. För mången drabbad inträffar nu döden, en plågsam och utdragen död som du inte önska din värste ovän. I andra fall inträffar ett mirakulöst tillfrisknade. De delar av lekamen som ruttnat bort går för alltid förlorade, men i övrigt sker en långsam förbättring. Den som överlever en långt gången Jurpagnisk röta är dock för evigt vanställd, många så illa ett ej ens en mor längre kan älska dem. Dessutom blir många förvridna till sinnet, ondsinta och elaka eller förvandlas till lallande idioter.

Den Jurpagniske rötan är allestädes närvarande i Jorpagna. Vanligtvis inträffar det bara enstaka fall och det är endast i städernas slum som man kan vara säker på att alltid finna smittade. Men så, omkring en gång per generation och av orsaker som endast gudarna känner till, byter smittan karaktär och plötsligt så sprider den sig över nejderna. Från by till by vandrar den och lämnar överallt döda, vanställda och vansinniga efter sig. Ett vanligt utbrott varar i omkring ett år och når under denna tid Jorpagnas alla hörn. Vid några tillfällen har smittan i försvagad form spillt över till Jorpagnas grannar. En tumregel tycks vara att omkring en av tio smittas av rötan och av dessa överlever en av tre. Under vissa utbrott har dock så många som var tredje person drabbats. Det tycks även som att rötan sätter sig på sinnet, många av de som överlever korrumperas till anden och blir tungsinta och sadistiska, eller helt enkelt vansinniga. Det tycks även som att det föds betydligt fler deformerade barn efter det att ett utbrott passerat förbi och här tycks det som att det inte spelar någon roll ifall modern har smittats eller ej. Många menar även att det föds fler barn med fallenhet för magi, även om detta faktum är omtvistat bland Erebs lärde.

Rötan är omgiven av mycken vidskepelse. Det finns otaliga huskurer som sägs hjälpa, och än fler råd om hur smittan skall undvikas, men likväl tycks den var gång ostoppbar i sin framfart. Rykten säger att det en gång utvecklats en mödosam magisk ritual som kan betvinga sjukdomen hos en drabbad, men den kunskapen tycks ha gått förlorad. Andra rykten förknippar den Jurpagniske rötan med Oktagonen och demonfursten Maal, även om sjukdomens främste expert, mandelmunken Bonfermik Blånagel, menar att sjukdomen uppstår ur de ångor av dålig luft som är allestädes närvarande i Grivelas slum.

Städer

Jorpagna Städer

Argald

Huvudartikel:Argald

Jorgund

Huvudartikel:Jorgund

Samhälle

Klasser

Furstarna

Jorpagna är nu indelad i ett stort antal små furstendömen

• Stadsskick/furstarna

Adelsintriger på alla plan. Stor adel med minifurstar och några storfurstar, och allt mitt emellan. En massa län helt enkelt. Adelsintriger och allianser på alla plan från småmaktspelare till storspelarna. Ensamma riddare kan vara suverän härskare över sin borg, kvarn och by. Detta är de minsta enheterna, de minsta furstendömena. Officiellt finns en Kejsare långt bort man skall vara lojal mot, och nog finns det en mäktig furste i närheten man allierat sig med/fruktar för att behålla sin makt, men här är det riddar Bengrum som är lagen. (Det finns en Riksstadga (?), men den ignoreras så ofta den inte passar och få furstar har implementerat den.) I vissa delar, främst Jorpagnas yttergränser men också i vissa delar i inlandet, är det vildmark med isolerade byar och län där rövarbaroner och rovriddare kramar sekinerna ur de som vistas på deras marker. Ensamma resande kan snabbt bli naken eller korpföda så inget sällskap är stort nog för färder genom Jorpagnas oroligare delar. Faran skall dock inte överdrivas och i de mer välbefolkade delarna kan även mindre grupper av bönder eller pilgrimer färdas någorlunda tryggt. Postapokalyps och tysk-romersk splittring. Men trots allt så har mer än 600 år av grannarnas feodalism påverkat furstarna och riket som helhet. Tanken om centralstyre, lojalitet mot högre herrar finns, men fungerar inte och respekteras bara om man måste. Jorpagna är för splittrat och krökt av inbördes strider och intriger för att vara en spelare i omvärlden.

Titlarna på de hundratals furstar som finns i Jorpagna varierar så att det knappt går att ha koll på alla. Samlingsnamnet för adeln som har mark är dock furstar (omfattar alla lokalpotentater med mark). Statusen i namnet har ingen praktisk betydelse längre, det är makt i form av pengar och svärd som räknas. Många talar högtidligt om sina ärefulla rötter, som adel överallt, men få kan dra sina långa släktträd så långt som jorpagnerna där antika patricierfamiljer och även legendariska hynska hjältar och kruniska prinsar kan ingå. Men som sagt, någon praktisk betydelse har inte titeln iofs.

Min tanke är väl att varje furstes (och med furste menar jag lokalpotentat) aldrig når längre än denne kan skicka sin lilla riddarhär, lag och ordning beror på direkt våldsmakt. Samtidigt har flera folk dragit förbi eller till Jorpagna, och kulturella skillnader kan vara mycket stora. Småfurstarna utnyttjar alla möjligheter att berika sig, främst genom tull på olika handels- och reseföljen. Följden av den osäkra situationen är att varje bosättning är högst isolerad - samtidigt som dess långa historia (de kan ofta räkna sin härkomst tillbaka till en närliggande ruinstad) ger bosättningarna både stolthet och särprägel. Adelshärskarna kännetecknas av rampant självintresse, blodsfejder och en högst pragmatisk inställning till ingångna avtal, etc. Även om varje furste ser sig själv som en högst legitim företrädare av en högst legitim ätt (oavsett om så är fallet eller ej) beter sig de flesta som bångstyriga banditer. Vid kusten kan dock handelsvägar över vattnet skapa handel, välstånd och säkerhet.

Mäktiga politiska fraktioner

Camardiska unionen

..ändrar förbund till union...

I västra delarna av Jorpagna har ett förbund av statsstater, Camardiska förbundet, bildats och blivit en potentiell maktfaktor. Camardiska förbundet styrs som en slags republik, även om de enskilda furstendömena fortfarande har en hel del självstyre. Just nu är läget i hela Jorpagna spänt till bristningsgränsen. Både Camardiska förbundet och ett tiotal kejsarpretendenter rustar intensivt för den kalabalik som alla är överens kommer att bryta ut när som helst...

Kanske kan man tänka sig att alla kurfurstar faktiskt tillhör den dalkiska grenen. Det är detta som furstarna som bildat det Camardiska förbundet (om vi ska ha med det) är mot. Alla kejsare hittills ser de som caddister och därmed kätterska. Förbundets mål är att med krig omvända resten av Jorpagna till den enda rätta tron, den aidniska och utropa en republik som skulle få slut på de eviga krigen utan att inskränka furstendömenas frihet och deras handelsrättigheter och kanske skapa rättvisare tullar furstendömena emellan, vilket alla skulle tjäna på i slutändan. Det hela bäddar för ett större "religions"krig relativt snart...

---

I västra delarna av Jorpagna har ett samanslutning av furstendömen, Camardiska unionen, bildats och blivit en maktfaktor. De förenas i sitt syn på kejsaren som en marionett i kurfurstarnas händer. Alla kejsare hittills ser de som caddister och därmed kätterska. Förbundets mål är att med krig omvända resten av Jorpagna till den enda rätta tron, den aidniska och utropa en republik som skulle få slut på de eviga krigen utan att inskränka furstendömenas frihet och deras handelsrättigheter och kanske skapa rättvisare tullar furstendömena emellan, vilket alla skulle tjäna på i slutändan. Camardiska unionen styrs som en slags republik, även om de enskilda furstendömena fortfarande styr sig själva i intärna frågor. Just nu är läget i hela Jorpagna spänt till bristningsgränsen. Både Camardiska unionen och ett tiotal kejsarpretendenter rustar intensivt för den kalabalik som alla är överens kommer att bryta ut när som helst.

Den Helige Odos Orden

...under arbete...

Riddarna i Den Helige Odos Orden är har som sitt mål att skydda kejsaren Av Jorpagna. Detta är en plikt de givit sig själva och tar med största alvar. Orden tillhör den aidniska grenen av Lysande Vägen och under tider kejsaren har kommit ur de dalkisktrognas led, vilket ofta varit fallet, har detta tydliga grunnlag för konflikt varit tvunget att lösas. Svaga kejsare har gärna låtit sig styras av sina väktare medans de lite klokare har valt att poengtera den urgamla sedvanan där det sägs att "kejsaren talar inte om gudar, kejsaren talar med". På så vis har de kunnat undgå att direkt välja sida i konflikter vilket ofta förlängd deras liv men förringat deras makt. Oavsett så har Den Helige Odos Orden bevakat sin position som kejsarens närmaste då makten denna ställning ger anses viktigare än tron, även om detta alldrig skulle uttalas.

Jorgundiska handelsförbundet

...två av de starkaste handelshusen i Berendien och Jorpagna som ingått det formella avtalet; Jorguniska handelsforbundet och Norderebiska Kompagniet, makter som verkar lite i stil med hur de britiska och hollandska Ostindiekompanierna gjorde i våran historia?

Kejsaren

Vi har kämpat hårt för den konsensus vi fann i en "maktlös" kejsare och det stora antal legetimerings sätt en sådan kan tillsättas på, och det vill jag inte nu skall försvinna.

Det finns en kejsare (eller borde i alla fall). Oftast har han varit ytterst svag, men han hjälper till att definiera vad som är Jorpagna. Några enstaka gånger har kejsaren varit stark, men sen har han dött och allt fallit sönder i krig igen. och några enstaka gånger har det funnits fler än en kejsare. Kejsarens påbud är för det mesta något som följs lika hårt som medeltidens påvars bullor om förbud mot armborst eller dagens förbud mot preventivmedel. Men alla måste låtsas att de vördar kejsaren, annars så tappar man mycket i trovärdighet (om nu inte kejsaren är fel och man har hittat en bättre vill säga och kämpar ädelt för att föra honom till makten).

• Kejsaren besitter alltid purpurtronen i huvudstaden
• Smörjes av imperatorieordens munkar, en kvarleva av envis stockkonservatism från imperietiden. Tillber kejsaren som helig och är mycket tjuriga när de skall övertalas att smörja en ny kejsare. Har dock en förmåga att till slut böja sig för hot om våld och mutor. Skinntorra rakade surgubbar i togor.

...finns otaliga varianter på hur kejsaren kan hävda sin tron. På det sättet finns det alltid fog för missnöjda röster och gnäll. Det är mer eller mindre omöjligt att utse en fullt tillfredställande kejsare.

- Enligt det kejserliga regalietestamentet skall smörjningen ske i Kröningstemplet, men de visa är oeniga om vilken av forntidens alla praktfulla ruiner det rör sig om. - Vissa anser att det krävs godkännande av samtliga kurfurstar (vissa kurfursteätter är utdöda), andra anser att gudarna medelst 7 järtecken skall välsigna det hela, osv. - Enligt de spröda luntor som man hittat av epistessorn och riksskalderaren Habural Diktorus volymösa samlingar bär kejsaren alltid ett heligt spjut av elfenben, samt en ämbetsbrosch. Båda dessa har varit försvunna sedan länge... (?)

Angående arvsrätten kan man ju lägga till att kejsaren också har rätten att under sin livstid "adoptera" en tronarvinge (som inte nödvändigtvis är hans son), vilken sedan tränas och förbereds för sin uppgift - vilket också var sed under vissa delar av romarriket. På så vis har vi ju ändå anledning för unga furstar att smöra för kejsaren, och giftmörda den stackars yngling som kejsaren nyligen tagit under sina vingar.

Jag tänkte att imperatoriemunkarna sitter på sin kulle och väntar på att någon skall komma med en kejsarkandidat. De har ingen makt alls utöver att vara nödvändiga vid den traditionella smörjningen. När en kandidat förs fram så inspekterar de äkthet, anor, järtecken och gamla luntor. Även inom orden finns olika falanger som hävdar olika traditioner, alla lika övertygade om att just deras pergamentbit sitter på den uråldriga sanningen. Själva ceremonin varierar därför från gång till gång enligt Vijes förslag.

Vad gäller stöd från furstar så menar jag att det blir ingen riuktig ceremoni om det inte finns pompa och ståt, makgrevar, kurfurstar, storhertigar, prinsar, friherrar och borgriddare på plats att hylla den nye kejsaren, annars så blir det inte riktigt. (kejsar Dominitas som kröntes 373 fick uppleva det då han kröntes i smyg endast bevittnat av imperatoriemunkarna och sina väpnare. Ingen tog honom någonsin på allvar och år 375 jagades han så iväg och förklarades som illegitim av en enad här av kurfurstar som sedan insatte kejsar Augustin under stor pompa och ståt. Augustin blev sedan en ovanligt stark kejsare och lyckades faktiskt driva in skatt från över en tredjedel av riket innan han tragiskt giftmördades på sitt 54-årskalas).

Imperatoriemunkarna för inte fram egna arvingar, de är helt passiva tills det är dags att smörja och kröna en ny kejsare, helt enligt uråldriga traditioner (det är denna passivitet som gör att de har klarat sig genom århundradena).

Tänkte att alla kejsare tar sig ett namn på Kejserlig jori för att understryka sin upphöjdhet.

Ett försök till sammanställning av konsensus avs kejsare och hur de tillsätts. Kan man tänka sig 5-10, men bara 2 (dina 2) har regerat över hela stor Jorpagna? Det är säkert flera av ovanstående skribenter som skulle tycka det var roligt att bidra med en kejsare och hur den fick sin legitimitet.

Antalet kejsare är jag öppen för men inte alltför många. Dock även de starkaste kejsarna har varit beroende av de starkare furstarna att hålla ordning i riket och decentraliseringen har alltid var stark. Kejsarna har vanligtvis haft utspridda domäner och ingen stark maktbas därav hovet och huvudstaden har flyttat med kejsaren.

Ett ambulerande hov låter helt OK, även om flera furstar säkert helst hade sett att kejsaren höll sig borta. "Huvudstad" är dock Argald, men inte som central ort för centrala verk osv då detta saknas i Jorpagna. Här finns dock tronen som många furstar och lärde anser viktig för kejsartiteln.

Kurfurstarna

Kurfurstelösningen är istället en grupp hyfsat mäktiga furstar som tillsätter en marionettsymbol de kan utnyttja för sina syften och som i utbyte får större rikedomar och tjusigare titel än han, den svage fursten (eller kanske en arvlös lillebror till någon annan furste), hade innan. Furstarnas rätt motiveras inte endast av deras styrka, utan också av lång tradition vilket hjälper under svagare perioder, båda vilka har sitt ursprung i Mörkertidens slut och vad man då visste om Antikens Jorpagna.

...någon gång innan Stora Schismen (alltså nar Arno och Caddo var centralort for HELA den Lysande Vagen) kom over Jorpagnas kejsarinsignier och skankte dessa till en grupp furstar i resterna av det forna imperiet med avseendet att dessa skulle återskapa kejsarambetet? Dessa såkallade kurfurstarna ar numera av tradition och politisk nodvandighet lojala mot den dalkiska grenen av LV. Bidragande till detta ar att DHOO som sjalvrådigt utsåg sig till vaktara av den nya kejsaren ar trogna den aidniska exarken och for att inte forlora sitt inflytande så stottade kurfurstarna den dalkiska exarken. Definitionerna innan några skilda riktningar i Laran fanns var namligen inte så precisa och då mycket av den politiska striden i Jorpagna har en avsevart starkare politisk sida an religios så kan dessa konstigheter fortleva, att en av dalkisktrogna kurfurstar utsett kejsare vaktas av aidnisktrogna ordensriddare.

Ett krux kan också vara att kejsarinsignierna har vissa egenskaper som skanker bararen (kejsaren) vissa formågor men magiker lojala den aidniska grenen tillåter inga praster tillhorande den dalkiska grenen att undersoka och magikerna tillåts inte undersoka av prasterna. Det råder alltså en ovisshet som båda sidorna uppratthåller av fruktan for att "de andra" har ratt.

...är det ju endast ett "fåtal" som anser att det krävs godkännande av kurfurstarna för kejsarens skall ses som legitim.

Militärmakt

-Legoknektar från erebs alla hörn - Kardiska riddare, Dalkiska bågskyttar, Trakoriska kondottiärer, Berendiska spjutbärare, Krunska infanterister, Hynsolgiska "husarer" osv.

-Pergonitergardet rekryteras från Jorpagna

-Jag tänker mig att dalkiska legosoldater huvudsakligen kämpar i egna förband av bågskyttare. Då dessa skriver kontrakt med uppdragsgivare ingår alltid en klausul där de lovar att inte på något vis missionera för sin tro. Detta går väl ihop med dalkernas Väg som inte alls är så aktivt missionerande som fastlandsvägen samt att denna garanti som de är noga med att hålla också bidrar till deras rykte som pålitliga legosoldater. De många dalkiska legosoldaterna i sold hos de jorpagniska fursbaronerna är således inget problem religionsmässigt men det ger samtidigt många möjligheter för caddiska handelsinteresser att dölja sina kunskapare bland bågskyttarna...

-krunska legosoldater som slåss åt de dalkisktrogna furstarna. Krun har börjat att intressera sig mer för områdena väster om landet, de har goda kontakter med Caddo. Krun har gått om folk/manskap, och dalkerna gott om pengar, så med dalkiskt guld och med den krunska kejsarens tillstånd kan "den ansvarige i Stabul" (har ingen titel på denne ännu) sätta upp krunska legosoldatförband för att understöda furstar i Jorpagna med "rätt" inställning. Genom detta samarbete ökar Krun och Caddo sitt inflytande i Jorpagna...