Bazak Ry'natog av Nedre-Obrika

Från Ereb Altor
Hoppa till: navigering, sök

Riddare och solfarare från Magilre som efter att ha kunnat lämna nedanstående vittnesbörd agiterade hela resten av sitt liv mot vad han kallade "demonfolket från Ransard". Deltog i det tredje palinoriska soltåget 410 e.O. där han också bragtes om livet.

...Då de ranska barbarerna tycktes föga bekanta med vårat rytteri beslutade jag mig för att med min styrka om fem lansar göra en vid kringgående manöver och rikta ett angrepp mot trossen.. En mindre styrka orustade musikanter tycktes vara det enda motståndet i vår väg, och då jag såg den moraliska vinsten i att tillintetgöra densamma, beordrade jag en chock emot dem. Våra springare stördes något av det myckna larmandet och vi fick mana dem med stor kraft. Nu insåg vi plötsligt att det inte var ransardiska krigsmän vi stod inför, utan blott en skock gossebarn som på sin höjd hunnit uppleva sju vintrar! Vår plötsliga tveksamhet inför att med sänkta lansar dundra in bland dessa piltar visade sig ödesdiger. I det att jag och mina närmaste förbluffat höll in våra springare, kastade de sina instrument åt sidan och drog sina svärd, blott tillstymmelsen längre än dolkar, och kastade sig med ett gällt härskri emot oss. Samtidigt brakade de av våra fränder som inte hunnit reagera på vårat plötsliga halt, in i oss och kaoset var ett faktum. Överrumplade av piltarnas blodtörst och frenesi slog jag till reträtt. Det var en omöjlighet att återupprätta ordningen i gruppen och jag kunde inte förmå mig att nedgöra dessa barn. I tumultet och förvirringen förlorade jag två mannar till dessa yngel. Det som än idag gör mig olustig till sinnes är deras ansiktsutryck som jag aldrig kommer att glömma. Deras anleten uttryckte ingen rädsla, ingen vrede eller hat. Det var ren skär glädje som syntes...