"Felicien" och "Zorakin": Skillnader mellan sidorna

Från Ereb altor
(Skillnad mellan sidor)
Hoppa till navigering Hoppa till sök
 
 
Rad 1: Rad 1:
[[Category:Felicien]]
Felicien är en expansiv stat i östra Kopparhavet som bygger mycket av sin makt på sjöfart och slavar. Kungen av Felicien har nyligen börjat utfärda kaparbrev och många fruktar ett storkrig i regionen.
{{Landsfakta
{{Landsfakta
|namn=Felicien
|namn=Zorakin
|huvudstad=[[Tyros]]
|huvudstad=[[Pendon]] (ca -)
|invånarantal= 4 500 000 och c:a 400 000 i kolonierna.
|invånarantal= -
|befolkning=Kimzoner 25%, tolaner 20%, geroner 10%, tolaniner 20%, slavar 25% (huvudsakligen av efariskt, tolanskt och berendiskt ursprung med samkarniska, narguriska och sombatzinska slavar som minoriteter)
|befolkning= -
|kartbild=Felicien.jpg
|kartbild=Zorakin.jpg
|styrelseform=Monarki
|styrelseform= -
|arme= En stark flotta bestående av Marinkåren och Havskåren. Armén är avsevärt mindre.
|arme= -
|exportvaror= Vin, marmor, färgämnen, olivolja, färgad ull, hantverk, fisk, kryddor, skepp och skeppsutrustning, likör.
|exportvaror= -
|importvaror= Metaller, salt, slavar, spannmål, tyger, kryddor, pälsar, hantverk, lin, timmer, hudar, hampa, tjära, hästar, nötboskap.
|importvaror= -
|religion= Kimzonska gudar. Bland tolaner är De gamla gudarna populära medan slavarna bedriver andebesvärjning.
|religion= -
|övrigt= Öppen slavhandel. Stor jämlikhet mellan könen. Ökända för sina kaparbrev, där pirater får tillåtelse att bedriva piratverksamhet mot en fjärdedel av deras byte.
|övrigt= -
}}
}}
=Rykten och Meningar=
{{citat|[[Rykten och meningar om Felicien#Vad den snikne köpmannen säger|Vad den snikne köpmannen säger...]]}}


=Historia=
=Historia=


==Förhistorien==
{{ citat |Belägringen av Phil-Tofie år 484 eO (ur Zorakisk synvinkel)


;606 f.O.
----
:Bröderna Kimzon och Farkhon låter på Paridons befallning bygga ett stort skepp, fylla det med sin släkt och djur och växter av alla sorter och lämna Kamsun.


;599 f.O.  
År 484 eO hade präglats av kaos uppe i Hertigdömet Slättebo. Omfattande svartfolksraider hade rapporterats och hertig Anvil och hand riddare hade händerna fulla med att jaga svartfolksband. Dessutom hade hertigen som genom ett under undkommit två mordförsök. En baron- och och en grevefamilj hade också avlidit under mycket märkliga omständigheter vilket gjorde att hertigen inte kunde mönstra full styrka.
:Yndar och dess imperium går under. Kimzon och Farkhon anländer till Garumos och finner välstånd där.  


;599-500 f.O.
Oroad av detta och av en liknande händelse i Kardien på andra sidan floden Stirpaz, där hertigen av Philmark, tillsammans med stora delar av sin adel, dött i en mystisk sjukdom, tog hertig Anvil ett drastiskt beslut. Han tog temporärt förmyndarskapet över sina avlidna vasallers trupper och förflyttade dessa till Tofie tillsammans med godsens förråd och värdesaker (dessa skulle sedan återgå till godsens arvtagare).  
:Garumos folk bygger åter upp sitt örike. De handlar och krigar med Kamsun, Sombatze, Furgia och Traxilme.  


;499-100 f.O.
Detta visade sig vara ett vist beslut. När svartfolkshären kom ner över Slättebo fann de Tofie väl försvarat med mycket riddare, soldater och förråd.  
:Post-yndariska sekter och kulter kommer till liv i Glashavets arkipelag. De gör räder med margylermagiker, kannibalkrigare och zombiearméer mot bl.a Garumos. Kimzonerna slår ofta tillbaka med sina egna flottor och drar på sig de överlevande margylernas vrede.  


;99-66 f.O.
Hertig Anvils hustru, Lady Brigantia, kallades den Synska. Folk brukade viska att hon hade magiska krafter och rykten går att hon hade stor del i att hertigen undkom mordförsöken och att sjukdomen som härjade bland adeln i Kardien inte spreds till adelsmännen i Slättebo.
:Margylen, nekromantikern och demonologen [[Valadun]] samlar flera sekter under sin spira och påbörjar systematiska attacker mot Garumos. Kimzonernas sjömakt och farkhonernas skicklighet i Animism möjliggör att Garumos överlever attackerna.  


;65 f.O.  
'''Hjältestriden vid Kejsarbron'''
:Valadun sluter fred med Garumos men skickar agenter för att undergräva sin fiende från insidan.  
Philmarks försvar visade sig mycket riktigt försvagat av adelsofficerarnas bortgång då en andra svartfolksstyrka i en kniptångsmanöver bröt sig in nordvästifrån. Hertig Anvil hade endast 20 knektar som brovakt vid gränsen då han inte väntat sig att den kardiska sidan skulle kunna falla så fort. Resten av sitt manskap hade han på murarna mot det zorakiska inlandet där svartfolkshärens huvudstyrka vällde fram från nordost för att inringa Tofie.  


;45 f.O.  
Endast när en stor flyktingström från Phil tog sig över gränsbron blev hertig Anvil medveten om faran i ryggen. På grund av belägringen av Tofies murar kunde hertigen endast avvara var tionde man från murarna. Endast tio riddare och 28 knektar sändes således för att förstärka brovakten.  
:Valadun har nu infiltrerat Garumos tillräckligt djupt för att utlösa ett brödrakrig mellan farkhon och kimzon.  


;33 f.O.  
Tillsammans med resterna av den kardiske hertigens trupper, 42 utmattade knektar, kastade de sig upp på Kejsarbron och högg in på de framstormande skarorna svartfolk. Den ursprungliga brovakten var nästan utplånad men fick nu nya krafter. Striden var fortfarande hård och förlusterna stora på båda sidor, men människosoldaternas bättre disciplin vann dagen. Efter vad som verkade vara en evighet för de kardiska och zorakiska trupperna, gav sig svartfolken slutligen undan för att istället återgå till att plundra Phil.
:Kimzonerna har nu besegrat farkhonerna i det grymma inbördeskriget, men Garumos är försvagat och Valadun förklarar krig.  


;29 f.O.  
'''Motoffensiv och seger'''
:Garumos fall. Kalameikos och en spillra kimzoner flyr mot ett av Paridon utlovat land.
Under sommaren inkvarterade hertig Anvil de kardiska trupperna, nu avskurna från Philmark, i brotornet på Ingemansö. När striderna lugnat ner sig på Tofiesidan kunde Anvil börja planera för att återta Kejsarbrons porttorn på Phils landsida. Offensiven, ledd av den kardiske kommendanten, lyckades - mycket tack vara en plötslig dimma som skyddade soldaternas förehavanden. Den sönderbrutna porten reparerades och från porttornet terroriserade sedan de kardiska och zorakiska soldaterna de omkringdrivande svartfolken med bågar och armborst.  


==Tiron Cruvi==
Slutligen en morgon under den tidiga hösten nådde den zorakiske kungen fram med en här som sopade bort den belägrande (och nu något oregerliga) svartfolksstyrkan på Tofiesidan. Svartfolkens huvudarme skingrades och jagades sedan norrut av kungens lätta kavalleritrupper. Endast ett fåtal kan ha lyckats ta sig till till säkerhet i Aidnebergen. Zorakin var befriat.


===Jättesköldpaddans tidevarv===
Phil låg dock fortfarande öde och plundrat på andra sidan floden och svartfolk hade där en oacceptabel fristad. En direkt attack in på kardiskt område skulle kunna skapa ett diplomatiskt problem med Kardien, även om fienderna var gemensamma. Detta löstes med att zorakiska trupper nominellt ställdes under befäl av de kvarvarande kardiska soldaterna. I ett blixtanfall över Kejsarbron slog sig det zorakiska tunga kavalleriet igenom den överraskade belägringsstyrkan utanför broporten. Phil återtogs och gatorna rensades från de svartfolksförband som ockuperat staden. Samtidigt kom flyende svartfolksklaner från det kardiska hållet med rykten om att en stor riddarhär kom även från detta håll. Utsikterna att hamna mellan två hämndlystna riddararméer blev för mycket för svartfolken och de flydde, släpande med sig allt vad plundringsgods de kunde.|}}


;27 f.O.
:Kimzonerna anländer efter många äventyr till Koalint och södra Tolan. Deras ledare är [[Kalameikos]] och hans hustru [[Elissa]].och Snabbt grundas städerna Elikon, Sidon och Tyros.


;27 f.O. - 9 e.O.
==Mörkertiden==
:Tolanerna är splittrade och kimzonerna erövrar större delar av Tolans kustländer. Redan under Kalameikos livstid har de nio stamsätena grundats och kungasätet Tyros blir snabbt en starkt befäst och rik handelsstad.


;9 e.O.  
;401 f.O.  
:Kalameikos avlider och kimzonerna väljer hans och Elissas yngsta son [[Kiolomon II]] till ny kung. Enbart ättlingar till både Kalameikos och Elissa kan lägga anspråk på Feliciens tron.  
:[[Mandelorden]] grundades av [[Haakon Mandel]].


;9-200 e.O.  
;340 f.O.
:Kiolomon och hans efterföljande besätter hela Tolans kustland och tvingar de flesta tolanerhövdingar i inlandet till underkastelse samt driver svartfolken upp i och in i bergen. Under denna period är kimzonerna så gott som ständigt i krig med någon tolanerhövding eller svartfolksflock. Felicierna börjar handla med framförallt berendier, hynsolger, efarier och krunier.  
:Gränsfejder startar mellan echter och penner kring floden Stirpaz.  


;174 e.O.  
;367 f.O.
:Zorakin etablerar en koloni på ögruppen Hakkai söder om Felicien. Felicien skickar ut egna upptäcktsflottor mot Ormsjön och till västra Kopparhavet.  
:[[Lyceet i Pendon]] grundas av Mandelordens mästare [[Leon Inergryd]].


;200-talet e.O.  
;290 f.O.
:Solfarare anländer till Efaro. I deras kölvatten kommer också dalkiska och erebosiska handelsmän. Kopparhavet börjar bindas samman till en helhet med täta handelskontakter. Felicierna oroas av solfararna och de efterföljande köpmännen och bestämmer sig för att inte låta dem vara de enda med fästen i Efaro.
:Guld upptäcks på södra Grindanu i Zorakin av Mandelorderns munkar.  


===Havsrockans tidevarv===
;Ca 200 f.O.
:Ett nytt underligt tyst folk kommer ner från Aidnebergen. Då de inte är krigiska men heller inte lätta att besegra tillåts de slå sig ner. Folket kallas [[lindskiarnar]] och grundar sin egna stad Pharynx. Deras fredliga inställning ändras snart till arrogans, trakaserier och expansionslusta.


;204 e.O.
;178
:En malström uppstår mellan Samkarna och Solunas och en felicisk upptäckts- och handelsflotta fångas i Ormsjön oförmögen att ta sig åter till Kopparhavet. Kolonin Krilloan upprättas på den samkarniska kusten där felicierna och andra sjöfarare samlas i väntan på gynnsamma vindar som kan öppna ”[[Vägen bort]]”, vilket malströmmen kom att kallas.  
:[[De trettio tappras slag]] i Kardien, echterna och pennerna skickar ut sina tappraste kämpar för att göra up om rätten till Stirpazfloden. Alla dör och floden förklaras vara neutral mark


;223 e.O.  
;73-55 f.O. [[Lindskiarnerkriget]]  
:Feliciska "legosoldater" utskickade av sin kung [[Kleriomon II]] till hjälp for solfararna i Efaro etablerar en koloni kring staden Bylos. Staden behåller sin självständighet gentemot den upprättade Solstaten och börjar trots protester från Lysande Vägen handla med slavar.  
:Lindskiarnakrigen där lindskiarnerna har stora framgångar och nästan lyckas besegra de andra zorakiska folken innan tillslut pennerna med echternas stöd kan besegra och fördriva lindskiarnerna från Zorakin. Penters och echters kungar upprättar ett förbund mellan Zorakin och Kardien för gemensamt försvar.


;280-306 e.O.
==Nya tiden==
:Efter det [[Andra soltåget]] utökar Felicien sin jakt på slavar i norra Soluna genom regelrätta krig mot flera efariska stammar. Målet är en lika stark närvaro i Efaro som den som Solfararna upprättat. [[Tigranes]] och [[Dermanien]] drabbas hårt och kriget skapar störningar i andra staters handel med Sombatze och Thelgul men ignoreras av felicierna. Felicien erövrar flera öar längs nordvästra Efaros kust de sk [[Pärlkolonierna]].


;306-309 e.O.
===Kungariket Zorakin===
:Från detta datum vandrar den milde [[Kiomolon III]] Den Lysande Vägen. Slitningar och stridigheter utbryter mellan Paridontrogna och Etinstrogna vilket försvagar landet.


===Nätkrabbans tidevarv===
;55 f.O.
:Konungariket Zorakin utropas i Pendon, Valien Valiensson blir kung Valien I. Beslutet att göra Zorakin till arvsrike fattas av ett storting, Stora Tinget, som bestod av framstående zorakiska krigsherrar. Klaner av svarta ankor allierar sig med Caddo och anfaller det unga kungariket Zorakin. De besegras men först lyckas de plundra och bränna bland annat Pendon.


;310-330 e.O.  
;54 f.O.
:De dermanska stammarna samlas i en stor allians för att bekämpa felicier och solfarare. Andra stammar som tigranerna och aderrahamanerna ansluter sig, frivilligt eller motvilligt, till dermanerna som besegrerar felicierna i flera fältslag och innesluter dem i deras befästa städer. Dermanerna bygger en mäktig flotta och för kriget först till Pärlkolonierna och därefter till själva Felicien som efter att [[Kiomolon III]] tillfångatags av den briljante halvkimzonern-halvefariern [[As-Sarhadon]] kapitulerar. De Paridontrogna svär evigt motstånd och en del av dem flyr till Berendien för att söka stöd där. Stödet uteblir och felicierna menar att detta är ett brott mot den vänskap som dittills rått mellan Felicien och Berendien.  
:Caddo inleder en massiv handelsblockad mot Zorakin som får hjälp av Kardien och barbarerna i Snoarskogarna norr om Aidnebergen.  


:Under denna feliciska svaghetsperiod återfår Amara, Idhram och flera tolanerhövdingar på Kritos i praktiken självständighet.  
;46 f.O.
:Skatten i Pendons Lycee upptäcks och man betalar Caddo Pharynx lösen. Caddo avbryter därmed sin blockad.  


;331 e.O.  
;35 f.O.
:Dermanerna grundar staden Derk i Felicien. I staden bosätter sig ett stort antal dermanska veteraner.  
:En grupp fanatiker tar sig in i Pharynx och bränner och skövlar de konstskatter som finns i staden.  


;333 e.O.
;0
:Feliciernas tillfångatagna kung, Kiomolon III, avlider och dermanerna tillsätter en efarisk kung av Felicien: dess erövrare As-Sarhaddon. As-Sarhaddon möts av ett massivt uppror där krigare vigda till Galmon/Galadon först gör sig kända. Prins [[Mahariolon]] utropas till kung av de kimzonska stammarna och husen.  
:På Caddo börjar får krukmakarlärlingen [[Odo]] sina uppenbarelser och börjar predika om solguden [[Etin]] och den [[Lysande Vägen]]s läror.  


:Prins Mahariolon och Prinsessan [[Arishanat]] som bägge stammar från Kalameikos och Elissa är de första i en ny linje av feliciska monarker.  
;Ca 60-130 e.O.
:Svarta ankor från Morëlvidyn härjar upprepat Zorakin och Caddos kuster.  


;335 e.O.  
;Ca 100 e.O.  
:Dermanerna skickar en undsättningsflotta till Felicien, men de dermanska stålkanoterna krossas i ett stort sjöslag i Koalints mynning. Koalints vatten sägs flyta rött i tre dagar.  
:Zorakins förläningar börjar bli alltmer ärftliga.  


;336 e.O.  
;107 e.O.
:Dermanerna har efter tre års strider slängts ut från Felicien. Undantaget är Derk som efter att ha stormats nio gånger av felicierna erbjuds samma status inom Felicien som tolanerfurstarna. Än idag är Derk en kulturellt efarisk stad vars hövding är vasall till Feliciens kung.  
:Mynt börjar präglas i Pendon.  


;336 e.O.  
;126 e.O.
:Pärlkolonierna återtas av den feliciska flottan.  
:En stor här av svartfolk tar sig ner från Aidnebergen via Josterfloden genom Blotferpasset mot hertigdömet Pharynx. Hertig Miskrun som har väldigt få män beslutar att i stället hälla brinnande olja på svartfolken. Oljan rinner nedströms och sätter halva Gindanu i brand. Övriga hertigar och kungen håller rådslag i tre veckor medan svartfolken skövlar i Pharynx och sedan slår sig ner i Torilskogen. Torilskogen, den en gång så ljusa och lummiga, växer igen och blir mörk och snårig.  


;337 e.O.  
;130 e.O.  
:Bylos läggs under felicisk belägring och återtas före årets slut.  
:Under täckmantel som feliciska handelsmän tar sig 300 morelvidynska pirater in i Pendon och härjar i tre dagar då de blivigt så pass druckna att befolkningen kan kasta dem i havet.


;338-340 e.O.  
;156 e.O.  
:Felicierna belägrar Abn Haza. Den feliciska flottan plundrar Tigranes och Aderrahamans kuster, inte ens den minsta fiskeby skonas. Den efariska staden An-nahar intas i ett amfibiskt anfall som leds av huset Carais hajmän. Staden döps till detta hus ära om till Caraidon - Hajherren.  
:Karolu XI driver igenom att Zorakin skall vara ett arvrike och att kungen ensam kan fatta beslut rörande riket.  


;341 e.O.  
;174 e.O.  
:Abn Haza faller och dess befolkning tas som slavar. Feliciska trupper tränger djupare in i Dermanien som begär fred.
:Den första zorakiska kolonialexpeditionen lämnar Kra. Man grundar kolonier på öarna sydväst om Felicien. Här finns gott om färsktvatten och ögruppen Hakkais huvudö Rihadon blir huvudbas. Hakkai och senare staden Montagor blev en viktig bas för soltågen.  
 
;342-343 e.O.
:Fredsförhandlingar drivs under erebosisk neutral ledning. Felicierna gör sitt bästa för att förhala dessa då det ger dem mer tid att plundra. Under krigets lopp förs tiotusentals slavar norr till Felicien.
 
;343 e.O.
:Fred sluts mellan Felicien och Dermanien som tvingas erkänna Feliciens självständighet, bekräfta felicisk överhöghet över Pärlkolonierna och Bylos samt att avträda den stad som sedan dess kallas Caraidon.
 
===Vithajens tidevarv===
 
;344-411 e.O.
:De segerrika felicierna är rusiga över sin egen styrka och makt. Under krigets lopp har de också värvat mängder legotrupp inför en planerad stöt över bergen mot Dermaniens hjärta. Istället för att avpollettera dessa väljer Felicierna att ge "de falska berendierna" en näsbränna. Kriget mot Berendien börjar med räder och slutar i fullt krig. Kriget kommer att vara i 67 år men det bryts av flera längre vapenvilor. Se Berendiens historia för en mera detaljerad beskrivning (om än förstås skriven av en "pro-berendisk" historiker).
 
;370 e.O.
:Efter en olycklig incident i Ventimiglia allierar sig Zorakin med Berendien och går i krig med Felicien. Strider utbryter också i norra Efaro men dessa är mest skärmytslingar och räder.
 
;392 e.O. Sjöslaget vid Selime
:Felicierna krossar den zorakiska flottan och påbörjar en lång och grundlig plundring av Zorakins kustland. Mycket av rikedomarna hamnar i dalkiska och erebosiska penningpungar då de ger tillstånd åt felicierna att köpa förnödenheter i Caddos och Erebos hamnar.
 
;394 e.O.
:Fredsslutet med Zorakin som avträder kolonin Montagor.
 
;411 e.O.
:Fred med Berendien utan förändrade gränser. Berendiens kustländer är utplundrade och felicierna är mätta på krig. Bland Feliciens tolaniner och slavar är krigströttheten stor och uppror är nära.
 
===Sjöormens tidevarv===
 
;411-451 e.O.
:Felicien går in i en återhämtningsperiod med enbart mindre strider i Efaro och mot Erbulas och Pelenos svartfolk. Den sista fri tolanerhövdingen svär trohet och utnämns till Furste av Amara. Mot slutet av perioden utbryter konflikt mellan Felicien och Krun om inflytande i Efaro och kruniernas höjning av tullen i Stabul till 10% för felicier medan dalker och ereboser slipper undan med 5%.
 
;451-456 e.O.
:Efter en lång tid av småstrider med det expansiva Krun som försöker styrka sin ställning i Efaro på bekostnad av Felicien, drabbar de två staterna samman i ett väldig sjöslag. Utanför ön Lopenta utkämpas östra Kopparhavets största sjöslag någonsin. Striden blir hård men efter tre dagar drar sig krunierna tillbaka. Följderna blir att Krun tvingas ge upp sina efariska planer. Dock behåller de kontrollen över Lopenta som de feliciska belägringsmaskinerna trots envetna försök inte lyckats krossa. Felicierna lyckas tidvis sätta Stabul i blockad och i fredsslutet tvingas krunierna åter sänka tullen för felicier till samma nivå som för erebosier och dalker.
 
;499-512 e.O. Det Sombatziska Kriget
:Sombatze har efter det felicisk-krunska kriget expanderat västerut och har fått fotfäste i Kopparhavet. Felicierna och östliga efarerstammar gör räder mot sombatzerna för att stävja expansionen och för att fånga slavar. Sombatzerna svarar med att uppmuntra uppror bland Feliciens slavar och skickar en stor invasionsflotta mot Felicien. Massiva slavrevolter bryter ut, men i slutändan krossas den sombatzinska flottan och felicierna kan återvända hem för att kväsa revolten. I östra Efaros kustländer råder nu en bräcklig balans mellan feliciska, krunska, sombatzinska och inhemska efariska intressen.
 
;513-574 e.O.
:Felicien är rikt och ohotat och välståndet växer. Strider mot svartfolk och räder mot efarerstammar avlöper oftast till felicierna fördel. Enda smolket i bägaren är ett misslyckat kolonisationsförsök på Tolokfe. Officiellt hävdar Felicien dock att de fortsatt har "legitima intressen" i Tolokfe.
 
;574 e.O.
:Inbördeskrig utbryter mellan Prins [[Hamilon]] och Prins [[Baros den Veke|Baros]]. Den äldre brodern Baros, som är sjuklig och svag, stöds av flertalet stamfurstar och storkimzoner som ser en lämplig marionett i honom. Hamilon har stöd av framförallt den kungliga flottan och dess marinkår, småkimzonerna samt Paridons prästerskap.
 
;576 e.O.
:Kung Baros den Veke säljer ögruppen Hakkai och staden Montagor till dess inbyggare. Prins Hamilon erkänner inte försäljningen utan hävdar fortsatt felicisk överhöghet
 
;578 e.O.
:Prins Hamilon segrar i det avgörande Brödraslaget. Baros halshuggs med labrys på fördäcket till Prins Hamilons flaggskepp. Stamfurstarnas makt begränsas, de förbjuds att hålla flottor i fredstid och tvingas att ha residens i Tyros (under kungens och marinkårens ömma vård) och småkimzonernas inflytande i stamaffärer stärks. Marinkåren expanderas. Felicien utvecklas till Kopparhavets kanske mest centraliserade stat.
 
===Bläckfiskens tidevarv===
;574 - 610 e.O.
:Erebos och Caddo tar över allt mer av den handel i östra Kopparhavet som tidigare gick på feliciska kölar. Erebosiska och berendiska tyger liksom dalkiskt hantverk börjar alltmer tränga undan de feliciska varorna. Trakoriska skepp börjar också under denna period att segla in i Kopparhavet och erbjuda silke och ylle av god kvalitet och lägre pris än vad felicierna kan erbjuda.
 
;598 e.O.
:Hamilon faller i strid mot Erbulas svartfolk och Kronprins Kithagil tar tronen. Den hämndkampanj som Kithagil och hans två bröder [[Prins Asdrilon|Asdrilon]] och [[Prins Magon|Magon]] driver de tre följande åren många av svartfolken att fly över till den berendiska sidan av bergen (där de plundrar landsbygden men till slut görs ner till sista lorting) och de som stannar kvar gömmer sig i sina allra djupaste hålor. Flera år har gått sedan dess men Kithagil är fortfarande trygg i att hans norra flank är relativt skyddad.
 
;603 e.O.
:Kung Kithagil delar ut sina första kaparbrev i syfte att underminera Berendien, Caddo, och Erebos. Kithagil och hans bröder har en plan. En stor plan som ska göra Felicien till Kopparhavets härskare och lägga grunden till ett imperium som omfattar hela Tolan och Efaro...
 
;604-606 e.O.
:Felicien anfaller det efariska hövdingadömet [[Efaro#Tigranes|Tigranes]] från tre riktningar. En armé tågar in från Bylos under Asdrilon, en från Caraidon under Magon och marinkåren landstiger på den norra kusten under ledning av Kithagil själv. Efter ett kort krig tvingas Tigranes att avträda ön Girba samt betala en årlig tribut till Felicien. Tigranes tvingas vidare att tillåta Felicien att som enda främmande makt få bedriva fiske längs landets kust samt tullfrihet i dess hamnar. Fredsfördraget gäller i 27 år.
 
:Detta anfall är helt opportunt: Tigranes hade en svag barnkung och var diplomatiskt isolerat. Felicierna åberopar att Tigranes och Felicien inte formellt slutit fred efter det första Felicisk-Dermanska kriget.
 
:Det snabba underkuvandet av Tigranes skrämmer Berendien, Caddo och Erebos som nu fäster blicken än mer mot Felicien.
 
;606-610 e.O.
:Kithagil söker binda Hynsolge till Feliciens sida. Prins [[Prins Mahariolon|Mahariolon]], som är styvbror till Kithagil och kusin till Hynsolges kung, reser varje sommar till Hynsolge för att slåss tillsammans med ett kompani frivilliga felicier på kungens sida. Kungliga agenter från Spindelns brödraskap infiltrerar de feliciska legosoldatskompanier som slåss på Sirigons sida i inbördeskriget.
 
:Kithagil erbjuder sig att intervenera på sin släktings sida i kriget men Kung [[Mefimor IV|Mefimor]] av Hynsolge håller emot då han vill segra i kriget på sina villkor och vill undvika att bli en bricka i Kithagils spel. Felicien och Hynsolge sluter dock en defensiv allians och Felicien ges ett mycket fördelaktigt handels- och fiskeavtal.
 
==Mandelordens historia i Felicien==
 
;327 f.O.
:Den lärde munken Olai Rudimons upptäcker under en forskningsresa en till synes sjunken jorisk stad i Österbukten. Under Kopparhavets klara vatten ser han gnistrande kolonner och bevarade mosaikbeläggningar. På den vita klippan ovanför finner han också ruinen av en gammal jorisk basilika omgiven av arkader. Av inskriptionerna han hittar där sluter han sig till att staden som en gång fanns här hette Marion. Rudimon återvänder till Pendon för att där få stöd för vad han kallar en "arkeomatisk" expedition.
 
;325 f.O.
:Olai återvänder med sin främste lärjunge Olai Montalion samt en grupp raska noviser för att hjälpa till med att gräva och dyka. De bosätter sig i basilikan som de börjar restaurera. För att försörja sig börjar de utbilda regionens ädla ynglingar.
 
;301 f.O.
:Olai Rudimon publicerar den första studien över det sjunkna Marion, den sk. "Marionikan", och etablerar också i den de första arkeomatisk principerna och metoderna som t.ex. relativ stratigrafisk datering och sektionsdokumentation.
 
;291 f.O.
:Rudimons studier av jorisk arkitektur, "De re architectura jorica" publiceras ett år för hans död. I denna beskrivs bland annat de olika joriska kolonntyperna. Vid denna tidpunkt har basilikan restaurerats, stora delar av den sjunkna staden utforskats och Marion blivit ett officiellt lycéum.
 
;283 f.O.
:Olai Montalion publicerar "Studia typologica ioricum" som beskriver och analyserar den joriska kulturens materiella kultur i form av keramik, vapen och metallarbeten. I detta epokgörande pergament etablerar Montalion typologimetodiken.
 
;276 f.O.
:Montalion publicerar "Historiae Tolanica" som beskriver den äldre krunisk-tolanska staden han hittat under det joriska Marion.
 
;273 f.O.
:Montalion avlider. Lycéet blir nu inriktat mest på utbildning men skickar också ut expeditioner till Krun, Efaro och det fjärran Furgia för att studera de joriska minnesmärkena där. Lycéet är det enda ljuset i ett annars kompakt tolanskt mörker - de sydtolanska hövdingarna har fallit ner i barbari och slåss ständigt inbördes och mot bergens svartfolk. Detta till trots innebär lycéets närvaro att sydtolanerna under århundradena anammar aidnisk-jorisk kultur och språk. Gudinnan Ingeril inlemmas också i det sydtolanska panteonet som dotter till Amçi, den vise guden, och Azgigal, fågelgudinnan.
 
;27 f.O.
:Kimzonerna anländer till Koalint. Mandelmunkarna tar inte ställning i kampen mellan kimzonerna och de sydtolanska hövdingarna.
 
;18 f.O.
:Den kimzonska stamprinsen Sanchuniadon anländer med en krigsflotta till bukten nedanför lycéet. En trupp tungt beväpnade kimzoner med Sanchuniadon i spetsen närmar sig lycéet och möter utanför dess portar Prior Amnon. Amnon bär en blommande mandelkvist i sin ena hand och en papyrusrulle i den andra. Han räcker över mandelkvisten och pergamentrullen till Prins Sanchuniadon och frågar "Har ni kanske några böcker med er?". Sanchuniadon, som nu är något generad över att inte ha någon gåva att ge i retur, skickar sin lille son Philon ner till skeppen och pojken återvänder med en kattunge (en traditionell kimzonsk vänskapsgåva) och en illustrerad utgåva av "Sagan om Kimzon och Farkhon" som han överräcker till Amnon. Philon blir den förste kimzonen att studera vid lycéet och hans far grundar i Marions bukt en ny stad som kimzonerna döper till Kar Mafor vilket på kimzon betyder "mandelblommornas stad".
 
:Än idag är lycéet i Mafor den enda större lärdomsakademin i Felicien då kimzonerna inte förde med sig någon egen tradition av större organiserade lärdomsinstitutioner. Då lycéet har fortsatt utbilda såväl jorer som kimzoner har det varit avgörande i framväxten av den kimzonsk-joriska blandkultur som är sant felicisk samt i formandet av det feliciska folkspråket.
 
==Regentlängd==
 
Felicierna räknar släktskap genom kvinnan och Elissa, Ihilendra, Imilkana, Arishana, Ylkira och Kolyssa är hustrur till den första kungen i respektive blodslinje.
 
'''Elissas blodslinje 27 f.O.-168 e.O.'''
 
[[Kalameikos]] 27 f.O.-9 e.O.
 
[[Kiolomon II]] 9-40 e.O.
 
[[Magon]] 40-66 e.O.
 
[[Kleriomon I]] 66-67 e.O.
 
[[Asdrilon I]] 67-101 e.O.
 
[[Lykarmos]] 101-132 e.O.
 
[[Koralmon I]] 132-156 e.O.
 
[[Koralmon II]] 156 e.O.
 
[[Eramakos I]] 156-168 e.O.
 
 
'''Ihilendras blodslinje 168-227 e.O.'''
 
[[Asdrilon II]] 168-198 e.O.
 
[[Kleriomon II]] 198-223 e.O. 
 
 
'''Imilkanas blodslinje 227-343 e.O.'''
 
[[Lothegil]] 227-239 e.O.
 
[[Akarmeikos]] 239-241 e.O.
 
[[Ilorakhon]] 241-265 e.O.
 
[[Eramakos II]] 265-306 e.O.
 
[[Kiomolon III]] 306 343 e.O. 
 
 
'''Arishanas blodslinje 343-469 e.O.'''
 
[[Mahariolon]] 343-367 e.O.


[[Irmos I]] 367- 372 e.O.
;196-199 e.O.
:[[Första soltåget]]. Zorakins kung... (text kommer)


[[Kleriomon III]] 372-412 e.O.
;275-278 e.O.
:[[Andra soltåget]]. Zorakisns kung... (text kommer)


[[Tiromon I]] 412 417 e.O.  
;278-281 e.O.
:Den [[Stora schismen]] splittrar Lysande Vägen.


;287 e.O.
:Som en följd av det [[Tredje soltåget]] där Zorakin inte deltar... (text kommer)


'''Ylkiras blodslinje 417-469 e.O.'''
;321-329 e.O.  
:Katedralen i Pendon börjar byggas och står fullbordad efter åtta år. Även detta är fantastiskt snabbt, med tanke på att katedralen strävar än högre än den i Ekeborg.


[[Kiomolon IV]] 417-438 e.O.  
;353 e.O.
:Officiellt deltar inte Zorakin i [[Fjärde soltåget]]... (text kommmer)


[[Leriomon]] 438-469 e.O.  
;369 e.O.
:Som en följd av [[Duellen i Ventimiglia]] går Zorakin med i Berendiens krig mot Felicien.


;392 e.O. [[Slaget vid Selime]]
:Vid sjöslaget vid Selim krossas den Zorakiska flottan av Felicien vilket får till följd att pirater börjar plundra Zorakins kuster.


'''Kolyssas blodslinje 469-610 e.O.'''
;394 e.O.
:Fred sluts mellan Felicien och Zorakin. Zorakin tvingas avträda sin koloni Hakkai.


[[Tiromon II]] 469-482 e.O.  
;403 e.O.
:En oroande mängd svartfolk visar sig i Aidnebergen och hertigarna av Salamora och Inberg i Zorakin och hertigen av Inmark i Kardien har svårt att freda sig. [[Svarta Tornet]] nämns för första gången i historien.  


[[Karmos]] 482 514 e.O.  
;466 e.O.
:Efter upprepade plundringar förklarar Zorakin Morëlvidyn krig.  


[[Morhagil]] 514-536 e.O.  
;467 e.O.
:En stor Zorakisk här landstiger på Morëlvidyns kust men genom magikern Lodekhiz insatser blir den rejält krossad. Fred sluts utan några landavträdelser.  


[[Ylhokos]] 536-549 e.O.
;484 e.O.
:[[Belägringen av Fil-Tofia]]


[[Irmos II]] 549-574 eO
;Ca 500 e.O.
:En jorpagnisk renässans tar sin början till följd av den forskning många lärda och munkordnar bedrivit. Renässansen innebär att fornjorpagnisk arkitektur och klädstil blir populär bland överklassen. Man föredrar ljusa färger och öppna luftiga platser.


[[Baros]] 574-578 e.O.  
;546-555 e.O.
:[[Andra kriget mot Svarta Tornet]]. Uppretade av otaliga anfall från Aidnebergens svartfolk anfaller Zorakin Svarta Tornet.


[[Hamilon]] 578-598 e.O.  
;591 e.O.
:Styrkor under den Zorakiske hertigen [[Wilfred Grijp|Wilfred av Salamora]] intar Fristaden. Målet är att överta den rika handeln mellan Aidnebergens dvärgar och Caddo men handeln avbryts istället.


[[Kuthegil Halvskägg|Kuthegil]] 598-610 e.O.
;610 e.O.
: NU!


=Geografi=
=Geografi=


===Kritos===
Zorakien som land uppvisar mycket stora skillnader mellan de olika landsändarna och består i huvudsak av två stora halvöar, Grindanu i väst och Indar i öst. Dessa båda "rikshalvor" binds samman av ett smalare landområde i mitten, som främst utgörs av hertigdömet Inberg, mellan havet i söder och bergen i norr.  
Denna delen av Felicien söder om Erbulas ligger i regnskugga och landskapet är kuperat och kalkrikt förutom de smala kustremsorna som är gammal havsbotten. I det kalkrika och regnfattiga Kritos odlas vinrankor på terrasserade norrsluttningar och olivträd och andra fruktträd på sydsluttningarna. Fläckvis finns bördigare jordar som ursprungligen var skogbeklädda med kritosek, äkta kastanj, valnötsträd, pinje, pelenostall och cypress, men som nu ofta är uppodlade. Där odlas vete, korn och kikärtor samt rotfrukter, grönsaker och rikligt med fruktträd.
 
Kustslätterna och floddalarnas ler- och slamjordar odlas intensivt och här är också befolkningstätheten som störst. Landskapet är här ett utpräglat odlings- och kulturlandskap med mycket lite "vildmark". De platta kust- och floddalsslätternas ler- och slamjordarna är de enda i Felicien som är lämpligt för storskalig odling av vete och korn.
 
I de inre av Kritos, där kalkklipporna ofta går i dagen, går det knappt att odla utan får och getter vallas i det buskbeklädda landskapet. Varje vår blommar busklandskapet upp med sprakande färgprakt och de tolanska herdarna bedriver här också biskötsel samt skörd av aromatiska, dekorativa och medicinska löv, frukter, blommor och örter. Bland buskar och blommor bör nämnas kritosekbuskar, terebint, en, sumak, philasbröd, myrten, felisleka, cypress, laviniros, lager, styrax, oleander, jasmin, stjärnlilja, kaprifol, järnek, farkhonemon, rosmarin, fjäderlavandula med flera.
 
Erbulasbergens lägre nivåer är klädda i ek-, kastanj-, valnöts- och bokskogar där tolanerna låter svinen böka och vars frukter och virke är värdefulla, i mellannivå växer rikligt med asp, cembatall, erbulasgran, cypress och terebint och över trädgränsen finns buskiga bergsängar med rikt sommarbete. Erbulas toppar, som kan sträcka sig 3500 meter över havet, är klädda i ständig snö. De tre större floder som rinner genom Kritos är alla födda ur Erbulas och vårens smältande snö då floderna forsar. Floderna heter, från väst till öst: Eleutheros, Afaka, och Arantes. Under högsommaren är floderna nästan uttorkade och när höstregnen kommer strömmar floderna åter om än inte lika starkt som om våren. Detta gör sammantaget att floderna är svårnavigerade, det finns också flera vattenfall, och flodtrafiken är inte så intensiv. Mindre flodbåtar kan ändå synas på dessa floder nära de vassrika mynningarna och i Arantes kan små båtar under goda förhållande ta sig ända upp till Amara. Timmer flottas också ner till kusten efter att ha dragits av oxar från Erbulas sluttningar till floderna. Sammantaget är dock floderna viktigare som bevattningskällor än transportleder.
 
===Pelenos===
Nordvästra Pelenos söder om Koalint är regnrikare än övriga Felicien och den mycket smala kustremsan är intensivt uppodlad och terasserad. Östra Pelenos är något torrare och den mest skogrika (kritosek, pelenostall, terpentintall, cypress, valnöt, kastanj) delen av Felicien. Här finns också flera sjöar som är rika på ål, nors, brax och barb. Pelenos sydkust är torr och tättbebodd enbart längs floddalarna där konstbevattning tillåter intensiv odling. Det finns tre viktigare floder på södra Pelenos: Kebir och Senir som mynnar i Arados bukt och Lotanan vars södra arm leder till Derk och den östra till Assabanik. På södra Pelenos finns också två större och grunda laguner vars salthalt är högre än det bräcka östra Kopparhavet och ur vilka felicierna utvinner salt i stora saliner.
 
I Pelenos berg växer den endemiska tempelcedern, ibland kallad kungssceder, som prisas högst av Kopparhavets skeppsbyggare. Kungsscedern är stark som ek, lätt som fur och dess kådrika virke avger en rik doft som sägs vara hälsobringande och sant är att roddare på skepp byggda av kungscedern blir sjuka mindre ofta.
 
Pelenos flora och fauna är är i övrigt snarlik den kritosiska, men det efariska inslaget är starkare i odlingen.
 
===Gerdikkarkipelagen===
Denna arkipelag av flera mindre öar är utlöpare av Erbulas och Pelenos berg och har vulkaniskt ursprung. De reser sig brant ur havet med smala kustremsor. Ursprungligen skogbeklädda finns nu enbart mindre bestånd kvar med resten av öarna buskbeväxta eller terasserade och uppodlade, framförallt med vin, lin och fruktträd. Busklandskapet är rikt på örter och på ön Kior odlas mastixbusken vars sav är en viktig krydda och medicin. På de minsta klippöarna i arkipelagen växer en lav från vilken det röda färgämnet orselj utvinns. Flora och fauna är i övrigt snarlik den övriga feliciska.
 
==Klimat==
 
Felicien har ett utpräglat kopparhavsklimat med milda vårar, heta somrar och regniga höstar och vintrar. Snö faller mycket sällan i de låglänta områden, men de högre bergstrakterna har ett mildare sommarklimat och vintrar med snö. Vindar är oftast nordliga, men flera gånger per år blåser den heta KamdoRhinn från Efaro och för med sig sand och damm från Solunas inre.
 
Kritos ligger i Erbulas regnskugga och är ganska torrt men detta uppvägs till viss del av dess tre floder som föds från Erbulas regn och smältvatten. Norra Pelenos kust mot Koalintviken och Gerdikkarkipelagens öar är de mest regnrika och lummiga delarna av Felicien. Södra Pelenos kust är den torraste delen och påminner mycket om norra Efaro såväl vad gäller klimat som grödor.
 
==Flora & Fauna==
 
===Fauna===
Fågelfaunan är rik i Felicien med stora stråk av flyttfåglar som passerar varje vår och höst på väg till och från Soluna. Vid dessa tider fångas mängder med kramsfågel i nät och snaror och gäss och änder jagas från båt med nät, lätta armborst och dresserade rovfåglar. Pelikan, vit stork, natthäger, bronsibis, storskrävlare (även kallad erebosiertrut) och dvärgskarv samt flera arter örnar, falkar (t.ex. tolanerfalken) och gamar återfinns året runt. Korpar finns i bergigare områden och anses vara djur vars närvaro är omen - till det goda eller onda beroende på sammanhanget. Bland mindre fåglar bör nämnas härfågel, shapidanufågel, rosentrast, blåkråka, grön och röd biätare samt alcedonen.
 
Bland större däggdjur kan nämnas lejon, varg, schakal, vildkatt, lo, rödräv, kronhjort, rådjur, gems, vildget, vildsvin, sjusovare och svartsvanshare. Förrymda karakaler och geparder importerade från Efaro som sällskaps- och jaktdjur till kimzoner har etablerat sig i delar av Felicien.
 
De vanligaste ormarna är den grodätande smaluggersnoken, som lever i floder och sjöar, och den behornade viperan som lever i klippiga och steniga landskap. Karmosinödlan är en liten röd ödla som också lever i steniga landskap men även ofta är klart synliga mot de feliciska vitkalkade husväggarna i sin jakt på insekter. Bland amfibierna bör nämnas vattensalamandern, som sägs fatta eld om man lyfter ut den ur vattnet, samt den blåa klockgrodan vars grillade lår är en delikatess.
 
Kimzonerna föredrar jakt på marina djur och fåglar och således är det främst tolaner som jagar. Kimzonerna har dock anammat falkenerarkonsten från tolanerna och jagar sjöfågel och fisk från båt med tämjda örnar, hökar och falkar.
 
Den marina faunan är rik, speciellt i Koalint där sjöormar leker och sköldpaddor lägger sina ägg längs de vita stränderna. I Koalint påträffas den variant av purpursnäckan ur vilken den djupt röda tyriska purpurn utvinns. Här växer också rikligt den stora pennmusslan som ger musselsilke, kött, pärlemor och ibland pärlor samt flera andra musslor och blötdjur som pilgrimsmusslan samt flera snäckarter, krabbtaskor och sjöborrar. I Gerdikkarkepelagen finns de rikaste purpursnäck- och sköldpaddsförekomsterna och varje senvår passerar stora tonfiskstim genom arkipelagen mot Echatiska havet. Österbukten är rik på sardiner, sardeller och framförallt bläckfisk.
 
Mulle, makrill, ansjovis, guldsparid, svärdfisk, muräna, sjötunga och nors är populära matfiskar. Det finns flera arter av rocka och haj (exempelvis mako, blåhaj, hammarhaj, pigghaj), men enbart pigghajen fiskas för sitt kött och sin levertranolja. Rockor och hajar fångas det dock en del av som bifångst och deras skinn är ett populärt material i framförallt svärdsskidor och hjaltbindningar. Delfiner finns rikligt och även munksäl är vanlig, men enbart den senare jagas och då mest för att den har en tendens att vittja feliciernas nät. Flygfisken är en helig fisk och att se den till sjöss anses som ett omen.
 
====Legendariska djur====
Sjöormsharpunering är en manbarhetsrit för unga kimzoner. När RhabdoRhinn blåser från syd vandrar sjöormarna från Ormsjön till Koalint för sina våldsamma parningslekar. I dessa tider bemannar unga kimzoner brigandoner och beger sig ut på sjöormsjakt. De som återvänder återvänder som män och med rikt byte då felicierna vet att utnyttja alla delar av sjöormen i olika praktiska, religiösa och magiska syften.
 
Bukten där staden Arados ligger är rik på hippokamper. Dessa tämjs ibland av Paridonpräster och jagas också under begränsade och rituella former. Ett annat marint djur som anses vara heligt och Paridons utsända är väduren. Dessa är dock helt otämjbara och vördas och fruktas som gudaomen av alla felicier.
 
I Pelenos berg är det vanligare med sphinxar än annorstädes i Ereb. Ändock är sfinxer mycket ovanliga. De anses vara knutna till Felis och vördas och fruktas av felicierna. Ytterligare två legendariska djur som är vanligare i Felicien än på andra ställen är lammasun och shedun, ett bevingat lejon och en bevingad tjur. De lever i bergstrakterna och är ytterst ovanliga och med starka associationer i den feliciska mytologin till Philas och Dagon.
 
I Eleutheros, Afaka, och Arantes vasstäta mynningar påträffas ibland hydror. Dessa lever normalt sett på fisk och andra sjölevande djur, men går ibland till attack mot flodbåtar. Unga feliciska män på jakt efter ära söker ibland upp hydrorna i deras nästen. Få återvänder. I flodernas vassrika deltan och i Pelenos större sjöar lever också de stymphaliska fåglarna vars vingpennor är gjorda av gyllene organisk metall. Vingpennorna är fyllda med ett organiskt gift som verkar paralyserade på offret. Stymphaliska fåglar lever i flock och är stora som kråkor. Deras vingpennor är eftersökta som pilspetsar och knivar då de dels är mycket vackra, dels mycket skarpa och också kan förtrollas.
===Flora===
{{ citat |
*Kritosek - Kermesek, från denna skördas löss som löses upp i vinäger och ger en dyr klarröd färg så kallad kimzonsk karmosin.
*Krunsk ek - Urkisk ek
*Holmek - Skogsek
*Tempelceder - Libnonceder, kallas också Kungsceder då fällandet av dessa träd är regale
*Erbulasgran, också kallad Omorika - Serebgran, kallas Nidagran i Torshem och norra Berendien
*Pelenostall - Terpentintall, ur denna utvinns den skarpa cembraoljan som används i flera syften bl.a. som medicin, möbelolja och för retsinering av vin
*Philasbröd - Ihannesbröd, kallas Odosbröd i större delen av Kopparhavsområdet
*Felicisk tulpan - purpurfärgad tulpansort
*Farkhonemon - Röd vallmo
*Stjärnlilja - Krollilja
*Fjäderlavendula - Lavendelart från söder om Erbulas som skiljer sig från den vanliga lavendeln genom en skarpare doft
*Lavniros - Vit rossort döpt efter den tolanska mångudinnan Lavini
*Muskatellsalvia - lokal salviaart med fyllig doft och smak
*Felisleka - Kattmynta
*Svartsvanshare - Hare m. svart svans
*Svartsvanshjort - Tolansk kronhjortsras
*Hornviperan - Behornad huggorm, tämjs ofta och används i olika feliciska kulter
*Smaluggersnok - Grön vattensnok. Amçis följare håller den för helig.
*Karmosinödla - liten röd ödla som finns i steniga områden och i städerna på hela Tolanhalvön.
*Blå klockgroda - ätlig groda
*Lökgroda - oätlig groda
*Svart locust - liten köttbitarvariant som tämjs och släpps loss på den pelenosiska befolkningen av de illvättar som bor i de pelonsiska bergens djup.
*Stor skräveltrut - mycket ljudlig och irriterande trut. Kallas ofta för Erebosiertrut av felicierna.
*Alcedon - Kungsfiskare
*Galadonufågel - Härfågel, anses av alla felicier vara ett omen för krig, kamp och strid, ett sändebud från Galmon
*Natthäger - svart häger
*Kritosek - Kermesek, från denna skördas löss som löses upp i vinäger och ger en dyr klarröd färg sk. kimzonsk karmosin.
----
Utdrag från indexet till mandelacolyten [[Lykarion DiUriel]]s candidatusuppsats "[[En essaye till en felicisk historia naturaliae]]"
|}}
 
==Städer==
Felicien Städer
 
===Tyros===
{{huvudartikel| Tyros}}
Den gyllene.
 
===Sidon===
Den drömmande
 
Staden är en av de tre ursprungliga feliciska städerna och innehar därmed en speciell ställning. Namnet Sidon den Drömmande kommer av att sidon är kortform för Jägaren och att betydelsen är Den drömmande Jägaren. Jägaren är ett tillnamn till gudinnan Felis då hon beskrivs som den jagande vita lejoninna vars andedräkt är lik öknens hetta. Sidon är också mycket riktigt ett Feliciens centrum för dyrkan av gudinnan Felis.
 
En liten bit från floden Afakas mynning breder stadens murar ut sig. Murarna sträcker sig en bit ut i havet och vilar på en smal remsa av klippig mark. Hamnbassängen är plats för en uppsjö av handelsskepp som ankrar längst den breda hamnavenyn. Längst in i hamnen ligger "Vaelot Saadum", eller "Sjöormens öga" - En enorm cirkelformad terminal med plats för ett flertal båtar. Stadens speciella stadsplanering ska bero på det fjärde stamöverhuvudet av kimzonstammen Eutherpes, Ilorakhon Eutherpes, som lär ha tagit en krunsk arkitekt som slav och tillsammans formade de Sidons stadsplan och hamn. Slavens namn är inte känt och historierna om hur han belönades går isär. Somliga säger att han blev ofantligt rik och kungens första hovarkitekt, medan andra säger att han fick sin vikt i guld kring fötterna och ståplats i hamnbassängen.  


Förutom den stora hamnen och "Sjöormens öga" finns ett par andra spektakulära byggnader. I norra delen av staden så kan man skåda en av feliciens få magikerakademier i fyra våningar. Byggnaden vilar på tolv mäktiga pelare tre meter upp i luften och har nio torn. Inga trappor leder upp och ingen synlig port finnes. Byggnaden är rund, och insidan består av en bassäng med vatten där eleverna kan praktisera sin magi. De nio tornen står för de nio vägarna av vatten som akademin praktiserar. Symbolism är den dominerande magiskolan, men även vattenelementarism och havsmagi lärs ut. Även en mentalistmästare har lyckats ta en position. Liksom i övriga Felicien är religion och filosofi en del av magistudierna vilket resulterar i de nio vägarna av vatten. Runt byggnaden finns 16 pelare av vilka sex kröns av statyer föreställande hädangångna mästare. Endast sex har ansetts värdiga hittills, men minst två av de nuvarande mästarna tror sig vara värdiga en plats.
==Grindanu==


I sydöst finns en massiv byggnad i fem våningar som bäst kan beskrivas som en fästning. Här hålls slavar, straffångar och krigsfångar som man anser kan utgöra en risk och därför inte kan hållas i hamnmagasinen. Erfarenheterna från tidigare uppror har gjort Sidons slavguvernörer mycket försiktig varför fängelset ofta är mycket välfyllt, särskilt när slavkonvojen från Bylos anlänt mot slutet av sommaren. En väl tilltagen garnison håller slavarna i schack. Fängelset vilar på vad som var Sidons första fäste och under det finns mycket gamla källarvalv.  
Grindanu kännetäcknas av ett torrt, soligt medelhavsklimat och har är ett böljande, kulligt landskap med odlingar av vin, citrus och vete samt boskapsskötsel. Halvön är tättbefolkad i synnerhet ju närmare kusten man kommer. Det är tätt mellan byar och köpingar.  


Felis Ärektempel ligger vid en liten park norr om Sjöormens öga. Det är inte ett stort eller mäktigt tempel, men det är ett perfekt kvadratiskt tempel som lär vara en kopia av Garumos äldsta Felistempel... eller Felis ärketempel i Kamsun, de lärde tvistar ännu. Det är i tre våningar varav de två översta har välvda pagodatak. Templet har vita rappade väggar med synliga ebenholtsbjälkar. Högst upp en silverne spira som strävar mot himlen. Inuti dominerar en bevingad sfinx i elfenben, ett krigsbyte från Efaro. I en gyllene kopia av templet finns en mycket gammal staty av Felis, den svarta kattan. En kuriositet är en sarkofag vari vilar en solunsk kattkrigare som gick från slav till självuppoffrande hjälte under slavupproren. I nisch över dörren finns Philodon och i parken bakom templet finner en bronslejoninna, Felis far och mor. Katter strövar fritt i staden och kring templet speciellt. I byggnaderna runt templet bor Felis nunnor och mystiker. Till deras skydd hålls svarta pantrar från Solunas djungler. Runt om i staden kan man även finna mindre kapell eller alkover med kattstatyer.  
I västra [[Zorakin#Amtefjärd|Amtefjärd]] och södra [[Zorakin#Dreverike|Dreverike]] kan kusten på på sina ställen vara klippig och svåråtkomlig. Slingrande smala vägar löper här på avsatser längst kusten och sammanbinder by efter by. Odlingarna bedrivs här på terrasser. Dessa byar är svåra att komma åt för såväl pirater som fogdar vilket är en huvudorsak varför de ligger där de ligger.  


Liksom i Tyros och Arados finns även många av de så kallade "öarna", bostadskvarter på upp till sex våningar.  
Mitt i Grindanu dominerar [[Torilskogen]]. Här är det mer bergigt och inte lika tättbefolkat. Skogen hyser dessutom en del svartfolk och räder från dessa förekommer. Borgarna här är mer byggda för försvarssyfte än för skönhet vilket syns.


Sidon är en språngbräda till Tyros och Kopparhavets handel är kopplat till handelshusen i Sidon. Genom en unik fritaxeringslag på hamnavenyn, sker affärer och varubyten mellan främmande kulturer, kopparhavsbor och felicier. Sidon har sedan århundraden varit den stora slavmarknaden, vilket var anledningen till att sombatzerna försökte inta staden i det sombatziska kriget. Efter de stora slavupproren har även Tyros slavhandel flyttats till Sidon.
==Indar==


Sidon är också ett av kîmzonernas nio stamsäten. Stammen Eutherpe har fortfarande sitt säte här, även om deras palats ligger på några skärgårdsöar utanför.
Indarhalvön i huvudsak är ett väldigt flakt jordbrukslandskap som är genomflutet och avvattnat av två stora floder. Här domineras landskapet av de många utspridda gårdarna, småbyarna, dikessystemen, väderkvarnarna och jordbrukets odling av vete och korn.  
{{huvudartikel| Sidon}}


===Elikon===
Indar är ett mycket bördigt landskap med stor befolkning. Bevattningssystemen från floderna genomkorsar landskapet. Indars högsta punkter verkar oftare bestå av väderkvarnar eller borgar än av träd eller höjder. Träd syns bara som enstaka solitärer, som pilträdsvallar eller cederalléer och som små gröna öar omgärdande byar eller ensligt liggande bondgårdar. Mitt i Indar reser sig den enda större kullen i landskapet. Uppe på kullen ligger staden [[Indarsol]]. Staden och kullen dominerar landskapet och kan i klart väder ses på flera mils och dagsmarschers avstånd. Strax utanför staden rinner floden Solån förbi. Här skeppas spannmålet från Indar ut till export.
Den pärlskimrande
{{huvudartikel| Elikon}}


===Darition===
Längre österut runt [[Luksilo]] och hertigdömet [[Zorakin#Gredelmark|Gredelmark]] blir landskapet lite mer småkulligt och omväxlande. Cederalléer är vanligt förekommande. Andelen skog ökar och består främst av öpppna till halvöppna ek-, kastanje- och pinjeskogar. I området runt Luksilo, [[Kra]] och östra [[Zorakin#Salamora|Salamora]] är ensamgårdarna färre och byarna mer sammanhållna likt små vackra köpingar med vindlande små gator som förenas runt ett litet torg där det alltid finns en liten springbrunn. Vinodling, boskapsskötsel och spannmålsodling dominerar jordbruket.


{{huvudartikel| Darition}}
==Bergen==


===Mafor===
Innanbergen utgörs tillstor del av hertigdömena [[Zorakin#Inberg|Inberg]] och [[Zorakin#Salamora|Salamora]]. Hertigdömet Inberg är länken som håller ihop de båda rikshalvorna. Hertigdömet kan sägas bestå av tre lika stora delar. En del består av Aidnebergen, ett alplandskap med höga spetsiga snövita toppar, vilda skogar och mycket få människor. Därefter kommer högländerna vilka består av de så kallade Innanbergen. Innanbergen fortsätter österut och utgör en försvarlig del av hertigdömet Salamora. Detta området har lite mer befolkning. Fårskötsel, skogsbruk och vinodling är de viktigaste näringskällorna här.  
Akademiernas stad, de lärdas högsäte eller feliciens skola. Här är landets Lycee placerat och här samlas akademikerna, ofta på familjen Alkymades koncession. Mandelordens lyceum är Feliciens största bibliotek och främsta utbildningsanstalt av joriskt snitt.


:''Huvudartikel:'' [[Lyceet i Mafor]]
Slutligen så är den tredje delen Inbergs lågland. Detta lågland fortsätter vidare österut in i den västligaste delen av Indar. Landskapet består framförallt av ett öppet landskap som i huvudsak domineras av gräsmarker, här och var avbrutna av enstaka solitära träd eller mindre asp- och ekdungar. Landskapets milsvidda gräsmarker fungerar som utmärkta betesmarker. Jordbruket domineras därför av hästuppfödning och boskapsskötsel. Stora hjordar av hästar och nötboskap rör sig runt i landskapet.


===Amara===
==Flora & Fauna==
Amara är det största tolanska furstesätet och staden är känd för sin skönhet. Byggd i vit kalksten på en klippa över den brusande floden Arantes är staden omgiven av vin, aprikos- och äppelodlingar. I stadens yttre omgivningar finns också ett blomstrande kulligt busklandskap där örter skördas, bin sköts och får och getter betar. En liten grupp halvlängdsmän har bosatt sig i Amara där de livnär sig på fruktodling, likörframställning och handel med sina tobaksodlande kusiner på den berendiska sidan av Erbulas. I Amara görs också det röda Amarantervinet vars fylliga smak är ett resultat av en blandning mellan den joriska zyrahdruvan och den kimzonska zibibbodruvan.


===Perdano===
Zorakien kännetecknas av sina två stora halvöar i väst och i öst, sitt havsnära, subtropiska läge i söder och de Aidniska bergen norr. De stora geografiska skillnaderna gör att landets flora och fauna är mycket varierande.  
I de västra delarna av det soliga och torra Kritos ligger staden Perdano. Sjömän som närmar sig staden möts av två tjocka och höga ringmurar som står ute i vattnet och skymmer stora delar av staden. Flertalet master och fanor sticker upp bakom murarna och vittnar om en stor hamn med sprudlande aktivitet.


Perdano var tidigare känt för sitt mäktiga skeppsvarv, där de främsta och flesta skeppen i den feliciska flottan byggdes. Många dromoner och celandioner pryds fortfarande av Perdanos vapenmärke - ett tjurhuvud i brons. I flera decennier fraktades timmer längst floden Eleutheros ner mot staden, och skogen Orenna söder om Erbulasbergen avverkades flitigt.


Staden blomstrade och Perdano var nu förknippad med båtbyggarkonst. Många kända yrkesmän vigde sitt liv åt detta yrke, och yrket var högt skattat och belönat. För att skydda skeppsvarvet mot eventuella anfall lät den dåvarande kungen Tiromon I år 413 eO uppföra två höga rundade murar som ringade in bukten och Perdano. Som Kleriomon III efterträdare behövde Tiromon I vid den tiden vinna populäritet. Perdanos muror lät bli det avtryck i historien som Tiromon I lämnade bakom sig.
===Aidnebergen===


Med tiden blev det dock svårare att frakta timmerstockar. Skogen Orenna glesades ut och längre norrut blev forsarna för vilda och branta för att bedriva vettig timmertransport. Korruption, odjur och närheten till Erbulasbergen medförde större faror och större kostnader för båtbyggarna. Skeppsvarvets tid var förbi och den sista galären från Perdano sattes i bruk år 513 eO.
De Aidniska bergen avgränsar Zorakin i norr. Det är ett alplandskap med mäktiga snötäckta bergstoppar som tycks klösa himlen med sin vita toppar. I de högst belägna områdena kan man finna glaciärer vars smältvatten rinner ut i snabbt växande bäckar som i bland störtar ner som skyhöga vattenfall för att sedan fortsätta sin färd mot Zorakiens lågländer.  


I flera år användes Perdanos skeppsvarv till reperation och underhåll av de fartyg som fanns i bruk i Koalintviken. Dock byggdes inga nya båtar, och de förutseende affärsmännen och handelshusen hade redan börjat ägna sig åt en annan slags handel.
''Trädflora:'' Skogarna som växer längst bergens branter är karga högst upp och består oftast av glesa bestånd stentall. Lite längre växer även lärk och silvergran vid.  


I de kalkrika, torra slätterna som skogsskövlingen lämnade efter sig frodades olivträden. Jorden och sluttningen visade sig vara ypperlig för dessa, och tidigt, när Perdano var förknippat med båtbygge, pressades den första olivoljan som i skuggan av skeppsvarvet blev erkänt och hyllat. Senare men samtidigt utökade man produktionen av tångaska, som tillsammans med olivolja skapades parfym och tvål som genast blev väldigt populärt. Oliven hade blivit Perdanos nya paradvara.
''Markflora:'' Gräsarter, bärris, ranunklor, glim-arter, astrar.


Idag är Perdano något av en kulturell stad där den kimzonska eliten kan frossa i parfymeri, tvålar och delikatesser. Rika köpmän och adelsmän från Felicien strapetserar gärna mellan de olika butikerna för att sedan stoltsera med den senaste parfymen eller den mest livsgivande tvålen. Staden är kraftigt segregerad och klyftan mellan rik och fattig är mer tydlig genom de tre stora bostadsområdena som löper som en halvmåne runt staden.
''Fauna:'' Bergen är hemvist för björnar, pumor, vargar, lo, hjortar, stenbock och gems.  


Perdano är säte för [[Melpomena]]stammen, en av kimzonernas nio stammar och för närvarande räknat som en av de mäktigaste i Felicien om man skall se till vilka stamfurstar som valts ut att sitta i Kungliga Skeppsrådet. Furst [[Lakadon DiAlofor]] har dock de senaste två åren plågats av ormfeber från sin ungdoms resor längs Fuktkusten i Samkarna och hans stol i Stjärnkammaren står därför ofta tom. Melpomenastammens två domare 610 e.O. är [[Isenta DiTaltokemana]] och [[Poreldon DiKas]].


I furstendömets bergstrakter finns ett av få åretruntöppna pass över Erbulas och redan det Joriska Imperiet anlade sin härväg här och på dess grund bygger den nuvarande vägen. Längs vägen genom passet finns härbärgen av olika slag på ca en dagsmarschs avstånd från varandra. Passet är starkt befäst av såväl Felicien som Berendien framförallt som skydd mot varandra men även från Erbulas stridbara svartfolk vilka ofta attackerar de multåg som sköter handeln mellan Kritos och södra Berendien.
''Jättesalamandern'' har också sin hemvist här. Den gulsvarta 1,5-2 meter långa jättesalamandern lägger sina ägg i nyligen brända markområden. För att inte konkurrenter ska ta området i besittning försöker ödlorna oftast ta "sitt" brända revir i besittning innan elden ens har brunnit ut. Revirstrider förekommer ofta mellan ödlorna och de bevakar sitt brandrevir svartsjukt vilket kan ställa till problem för resande som försöker tända en eld i de Aidniska bergen.  


===Derk===
''Zorakisk klippdassare'' har också sin hemvist i de Aidniska alperna. Klippdassaren kan närmast kan beskrivas som en rund lurvig boll med fyra ben, plirande ögen och liten spetsig nos. Man ser dem ofta ligga och sola på sydlänta klippor. Den är helt harmlös men har ett skärande, skrämmande varningsskri som kan skrämma slag på den modigaste om man inte är beredd på det.
Denna stad styrs av en efarisk hövdingaätt som är vasaller till Feliciens kung, de s.k. Deyerna av Derk. Staden befolkas framförallt av efarer och är även arkitektoniskt mycket efarisk till sin karaktär. Derk har, tillsammans med de många efariska slavarna och efariska frigivna, varit en stark faktor i den efariska komponenten av den feliciska kulturen. I stadens omgivningar, och annorstädes på södra Pelenos, odlas typiska efariska grödor som gulris, bananer, tobak och bomull.  


===Arados===  
===Innanbergen===  
Arados är ett av kimzonernas nio stamsäten och ligger på en ö i floden Kebirs mynning. Staden är känd för sin täta och höga bostadshus som liksom den i Tyros och Sidon bildar sk "öar" på upp till sex våningar. I Arados ligger ett renommerat Paridontempel vars präster är specialister på att tämja de hippokamper som lever i Aradosbukten och som också leder den rituella hippokampjakt som genomförs varje vår och färgar buktens vatten röda.


==Platser==
Längre söderut kommer man förbi de så kallade Innanbergen som också gett namn åt hertigdömet Inberg. Detta är ett mer låglänt bergsområde som övergår till ett högkulligt landskap. Området har ett mer tempererat klimat vattentillgången är förhållandevis god och det är mer befolkat med människor. Naturen skiftar mellan skogar och alpängar. Människorna utnyttjar dessa alpängarna som betetsmark och ängstäkt.


===Saroniska näset===
''Trädflora:'' Skogarna trädsammansättning består i huvudsak av lärk, silvergran, bok och berglönn
Näset mellan Kritos och Pelenos kallas Saron. Vid dess smalaste ställe, ca 4 mil, byggde tolanerna redan innan den joriska erövringen en kalkstenslagd väg där lättare skepp kunde släpas från Koalint till Österbukten. Vägen var igenväxt och obrukbar när kimzonerna anlände men återställdes till brukbart skick under 100-talet eO. Skeppsvägens mynningar är starkt befästa av kungliga fort bemannade av den feliciska marinkåren. Sarons skeppsväg är av stor strategisk betydelse för Felicien: den möjliggör snabb, ungefär fyra dagar, förflyttning av lätta galärer från Koalint till Österbukten. I fredstid används den också av kustskeppare som gladeligen betalar tullavgiften för att bespara sig hela seglatsen kring Pelenos. Tyngre galärer och stora handelsskepp kan inte förflyttas över Sarons skeppsväg. Det feliciska riksrådet diskuterar återkommande byggandet av en kanal mellan Koalint och Österbukten men har ryggat bort från de gigantiska kostnaderna.


===Philas finger===
''Markfloran:''På alpängarna växer gräsarter, gentiana, lejontand och krysanthemer. I skogarna domineras markskiktet av bärris, starr, ljung, anemoner, ranunklor, mossa och orkidéer
Finger är på feliciska en eufemism för det erigerade manliga könsorganet. Detta torde räcka som förklaring på denna kraftiga och långsträckta halvös namn.


===Kap Kalameikos===
''Fauna:'' Faunan präglas av murmeldjur, sjusovare, vitsvanshjort, kronhjort, vildsvin, räv, varg, rödlo och björn. Enstaka jättesalamandrar kan hittas även här nere.
När Kalameikos och hans följare korsade det Saroniska näset för sin första kampanj mot Gerdikkarkipelagen reste de på denna höga udde ett tempel till Paridon på det att han skulle välsigna dem med det kimzonerna kallar "galärväder": lätta brisar och låga vågor. Kring templet finns idag en mindre stad och prästerna här anses vara goda väderspåmän, vågtämjare och vindmakare


===Idhram===
Detta tolanska furstendöme är beläget vid ett av få berg i Felicien som är rika på malm. Här utvinns silver, bly och järn. Fursten av Idhrams inflytande är kännbar tom i Tyros tack vare frukterna från sitt stora silvermyntverk.


===Assabskogen===
Längre söderut skiftar landskapet sin karaktär till ett småkulligt landskap med omväxlande skog och betesmark. Landet börjar bli torrare men avvattnas fortfarande av bäckar, forsar och åar från bergen. Dessa flyter nu ihop till större floder.  
Denna skog är Feliciens största och förklaringen till Assabanikinvånarnas rykte som Feliciens skickligaste skeppsbyggare. Skeppsbyggmästare från Assabanik rekryteras ofta till Tyros kungliga varv. Assabskogen var en gång bebodd av en stam skogsalver. Dessa är dock sedan länge besegrade och förjagade även om ryktet säger att skogs- och flodandar på natten hemsöker denna skog.  


===Kopeossjön===
''Trädflora:'' Skogarna domineras fortfarande av bok och lärk men även ek, lind, ädelkastanj och lönnar ingår i trädfloran.
Denna sjö är Feliciens största och sägs vara förbunden med Kopparhavet via underjordiska kanaler. Hur skulle annars de rikliga bestånd av ål och nors kunna fiskas i sjön? Växtligheten runt sjön är lummigare än på många andra ställen på Pelenos och sjön är mycket rik på fågelliv. Norra delen av sjöns kuster och dess omgivningar tillhör en tolansk furste som är vasall till den feliciska kungen. Han eller hon kallas "Sjöfursten" eller "Sjöfurstinnan".  


===Dohrisjön===
''Markflora:'' Gräsarter, bärris, anemoner, krysanthemer, gentiana, lejontand, aklejor och riddarsporrar
Denna sjö anses vara helig för den tolanska vishetsguden Amçi, hans gemål fågelgudinnan Azgigal och deras dotter, mångudinnan Lavini. Denna triad dyrkas av den lilla tolanska tempelstat vars säte ligger vid sjöns sydöstra strand. Sjön är rik på karp, barb och en uppsjö fåglar.


===Anatid===
''Fauna:'' I detta gränsland trivs hare, vildsvin, kronhjort, vitsvanshjort, svartsvanshjort, räv, varg, lo och enstaka karakaler.  
Denna den östligaste av alla klippöar i Gerdikkarkipelagen är bebodd av en sekt vita ankor. Ankprästerna här sköter om den orakelanka som lever i en svavelosande grotta på ön och uttolkar dennes extatiska tjattrande. Ett av det sista orakel som varje orakelanka levererar är att peka ut det ägg som innehåller han av gudarnas utvalda ersättaranka.  


På ön finns också en mindre grupp lekankor som fiskar, plockar orselj och dyker efter purpursnäckor. De röda, violetta och lila färger som produceras används till att färga prästernas och oraklets fjäderskrudar.  
Det börjar bli tätare mellan bosättningar och man kan se flera borgar och större byar. Flera vinodlingar finns i området. Ännu längre söderut delas Zorakin upp i två halvöar. Grindanu i väst som gränsar mot Kardien och Indar i öst. Dessa båda halvöar binds samman av Inbergs gräsland.  


Ön besöks då och då av sjöfarande i jakt på vetskap om den gudomliga viljan. Besökarna består av flera nationer och folkslag, ibland tom av svarta ankor. Vapen är förbjudna på ön och av någon oförklarlig anledning har den aldrig plundrats av vare sig pirat eller orch.


===Tigranska öarna===
===Grindanu===  


====Meninx====
Grindanu domineras av ett välutvecklat jordbruksområde närmare kusten och av Torildskogen i mitten omfamnande Grindanubergen. Jordbruksområdet är mycket tättbefolkat medan de djupare delarna av Torilskogen undviks av människor på grund av förekomsten av svartfolk. Området däremellan består främst av omväxlande jordbrukslandskap och öppna till halvöppna ekskogar med inslag av lind, kastanj och avenbok.  
Denna ö ligger utanför Tigranes nordvästra spets och är helt täckt av fruktträdslundar. I mitten av ön skall enligt legenden en fallande stjärna ha slagit ner och denna skall fortfarande spridda den hetta som gör att felicierna i centrum av ön kan odla balsambusken vars kåda är mycket väldoftande. Resten av ön är nästan helt täckt av olivträds- och dadelpalmslundar. Meninx avträddes av Tigranes till Felicien som där bygger en kolonist- och garnisonshamnstad som kallas Ibusos.  


====Pallanx====
Pallanx är en mindre ö väster om Meninx. På ön odlas framförallt zibibbovindruvan från vilket de feliciska kolonisterna tillverkar det söta russinvinet Passos. Längs öns vita stränder lägger sköldpaddor ägg och sköldpaddsfångst är också en viktig syssla för kolonisterna. Ön avträddes av Tigranes till Felicien som där bygger en kolonist- och garnisonshamnstad som kallas Scauron.


====Barakat====
===Torilskogen===  
Barakat är en mycket liten ö väster om Pallanx. Ön domineras av en liten men starkt befäst felicisk bosättning, Karbarakos, som varit i felicisk ägo sedan 200-talet eO. I vattnen kring Barakat dyker felicier efter en röd korall som slipas till sigill och små dekorativa smycken i form av blommor, kaméer och figuriner.


===Saltleden===
(Text kommer)
Saltleden kallas den väg som går mellan Jagor och Ibilo i södra Felicien. Vägen har fått sitt namn av de tusentals slavar som transporterar salt från Cherso till någon av hamnarna.


====Cherso====
Beläget vid en grund saltsjö ligger Cherso, ett enormt läger med fyra byggnader i sten och trä, och med några dussin tält i varierande storlek. Cherso är ett slavläger. Det är omgivet av höga träpalissader där Feliciska vakter patrullerar och svettas i värmen. Innanför palissaden är där ett myller av övervakade solunska och samkarnska slavar som silar salt i knädjupt vatten.


Hettan har alltid varit olidlig i Cherso. Huden blir torr och spricker och saltet letar sig in i såren som skapar en otrolig sveda och irritation. Många får saltchockar eller svimmar av smärtan. Omsättningen på slavar är hög. De få som försöker fly klarar sig inte länge då landskapet är torrt, kargt och öde.
===De aidniska ekskogarna===


====Saltleden====
I södra och centrala Kardien samt västra Zorakien har under århundraden ekarna vuxit sig mäktiga, breda och krumma. Ekarnas grenverk har brett ut sig allt mer tills träden till slut bildat enorma kronor stora som palats där grenarna tycks bilda tempelkolonner som håller uppe trädets jättelika lövtak. Och där de nedre, mjukt bågböjda grenarna ofta sveper iväg tjugotals meter åt båda håll bara några meter ovan mark. Enskilda ekars trädkronor kan utan vidare täcka upp till ett halvt tunnland mark.  
De som inte slavar vid sjöarna får till uppgift att transportera saltet via saltleden. Oftast väljs män ut till denna uppgift då de är tåligare och kan gå längre. Saltet drages av slavar på vagnar där de ibland har djur till hjälp. Som i Cherso är hettan stark och luften är fylld av salt och grus från de öppna slätterna som letar sig in i mun, näsa, öron och ögon.  


'''Legenden om den Vita Tigrinnan'''
Här och där mellan ekarna står enorma kandelaberliknande lindar och förvridna, spärrgreniga avenbokar med låga svepande kronor som är som gjorda att klättra i. Dessa skogar har en gles till halvöppen karaktär. Varje träd har sitt eget klart avgränsade "revir" innan nästa trädkrona tar vid. Bestånd av enorma hasselbuskar bildar kyrkoliknande valv under de glesa ek- och lindskogarna.


Många slavar berättar historien om den Vita Tigrinnan. En kvinna från Efaro som vandrade saltleden fram och tillbaka under flera år och fick utstå feliciernas förtryck och det hårda livet på vägarna. Legenden talar vidare om hur hon lyckades bryta sig fri under ett uppror, och flydde norrut mot bergen.
''Trädflora:'' Ängsek, Holmek, Lind, Lönnar, Hassel, Vildkörsbär, Avenbok, Pinjetall


Den vita tigrinnan, vars hår var kritvitt, hade blivit härdad av flera års arbete. Hon trotsade törst, hunger, sömn och fysiska påfrestningar och klarade till sist att ta sig till bergen. Där mötte hon en vit tigerhona som skonade hennes liv för att hon endast var skinn och ben. Istället gav tigerhonan sitt hjärta åt kvinnan, som åt upp det och fick krafter och styrka som dess like.  
''Markflora:'' Gräsarter, aklejor, khrysanthemer, riddarsporrar, gentiana, lavendel, salvia-arter.  


Den vita tigrinnan härjade sen längst saltleden och fritog flera slavar. Än idag lever många på hoppet att de en dag ska bli räddade av den vita tigrinnan.
''Fauna:'' Här huserar djur som flygekorre, sjusovare, svartsvanshare, vattenrå, vildsvin, kronhjort och jättehjort. Räv och karakal samt enstaka vargar har dessa skogar som jaktmarker.  


=Samhälle=
''Stämningsbild:'' [[Saphunianat DiKandalos seglatslogg]]


{{citat |''Mandelmunken Palien skriver i sin "Vita Rex Hamiloni" att den tillfångatagna alvfursten Kilaliar sade till Kung Hamilon att feliciernas fall står skrivet i stjärnorna varpå Hamilon replikerade att "Och ditt skall stå skrivet i ditt ansikte". Men när järntatuerarens blodiga arbete stod färdigt och Kilaliar förts till den slavsmedja han sköter till denna dag skall tysta tårar ha runnit längs Hamilons kinder. Hans unge son Prins Kithagil skall då ha frågat sin far varför han grät. Hamilon citerade då en rad ur Kalameikiden: "Den dag skall komma då det heliga Garumos skall sjunka i havet och Kiolomon och allt hans folk gå under".''|}}
Dryaderna, trädens väktare sägs ha skymtats i dessa skogar.  
==Befolkning==


===Kimzoner===
:''Aspubransk beskrivning: [[Felicier|Kimzoner]]''
Den ursprungliga kimzonska kulturen företräds framförallt av ledande och mera välbärgade kimzoner sk. ''Storkimzoner''. De lär sig tala och skriva den klassiska kimzonska som används i alla officiella skrifter, i lagtexter, i lärda verk, i inskrifter på gravar och monument, i åtegivandet av Kalameikiden och andra diktverk. Storkimzonerna klär sig också mera traditionellt kimzonskt, t.ex. är det nästan enbart storkimzonska kvinnor som till vardags bär den typiska kimzonska klänning med volangkjolar och hårt åtsittande bröstliv som lämnar brösten bara. Storkimzonerna är dock inte på något sätt opåverkade av jorisk eller efarisk kultur, även om de gärna vill tro det.
''Småkimzoner'', fria men inte nödvändigtvis rika kimzoner, talar huvudsakligen feliciska och har i sitt vardagsliv anammat många joriska och efariska traditioner. Vid högtidliga tillfällen klär de sig dock också i traditionell kimzonsk dräkt och använder mödosamt inövade kimzonska fraser. Vissa tolanska seder har dock även småkimzoner svårt för som t.ex. varför någon skulle vilja strida sittandes på en häst, släppa in en hund i sitt hus eller undlåta sina barn att lära sig simma.


===Tolaner===
''Skogarna avbryts av enorma ängs- och hagmarker kantade med bryn av vitblommig hagtorn, slån och hasselbuskar. Enstaka ekar, lindar och vildkörsbär står som jättelika solitärer i landskapet. Ängsmarkerna är ett överflöd av gräs och ängsblommor som slåttergubbe, ängsskallra, solhatt, gentiana och blåklocka och orkidéer.''
:''Aspubransk beskrivning: [[Felicier|Tolaner]]''
Tolanerna är ättlingar till de jorer som bodde i södra Tolan och är numera starkt påverkade av kimzonsk kultur. Generellt sett kan man säga att tolaner som lever i huvudsakligen kimzondominerade städer i dagligt liv inte skiljer sig från småkimzoner, medan tolaner som lever i de självstyrande tolanerlanden är mindre påverkade av kimzonska seder och bruk. Livegna tolaner kallas av kimzonerna för tolaniner.


===Geroner===
''Morgondimmor ligger täta över ängarna och man kan nästan höra de silverlika skratten från älvorna och tycka sig skymta deras ringdanser. Närmast byarna används ängsmarkerna även som hötäkt. Folkets låter sina hästar och boskap betar här.''
De frigivna, geroner, kommer oftast från en bakgrund som hushållslavar (slavar som arbetar på plantage eller i gruvor eller stenbrott har mindre chans till frigivning) hos kimzoner och delar oftast deras traditioner då de antingen är födda slavar eller fångats och sålts i ung ålder. Från framförallt geronerna har dock flera efariska seder kommit in i det feliciska samhället som t.ex. rikt snidade dörrar och extatisk andekult med magiska inslag. Det sistnämnda oroar många konservativa kimzoner.  


===Slavar===
''Så gör också kronhjort, jättehjort och svartsvanshjort. Muntjaken smyger under lindar vars grenar hänger ut över vattendragen. Den stampar nervöst och ger akt på minsta ljud eller rörelse. Uppe i en av ekarna ligger en karakal och spejar från en långsträckt, bågböjd gren. Trädets stora grenar är behängda med mörkgrön, sammetslik mossa.''
Slavarna, huvudsakligen efarer, och de livegna, tolaniner, delar på många sätt sina härskares kultur men den som sliter på plantage, stenbrott eller gruva lever ett hårt och torftigt liv. Det sägs dock att dalkiska missionärer i hemlighet lyckats konvertera en del slavar till den Lysande Vägen. Förrymda slavar kallas av kimzonerna för ksaramaccor.
 
==Demografi==
 
Feliciens befolkning är ca 4 500 000 (svartfolk, alvfolk och slavrymlingar ([[ksaramaccor]]) ej inräknade) med ytterligare ca 400 000 i kolonierna. Det gyllene Tyros är den största staden med ca 42 000 invånare. Sidon, Elikon, Caraidon och Bylos har kanske 20 000 invånare var. De övriga stamsätena har befolkningar på 5-10 000 invånare liksom Amara, Derk och Idhram. Utöver det finns flera kimzonerstäder och några tolanerstäder med runt 1000 invånare. Felicien är med erebiska mått mätt mycket urbant (nästan jämförbart med Caddo och Erebos) och kimzoner och tolanerädlingar med lantägor lämnar oftast skötseln av dessa till andra för att bo i städerna. Befolkningen är koncentrerad till kusterna, floddalarna och de fåtaliga sjöarna.
 
Befolkningen fördelas efter följande juridiska grupperingar:
*Kimzoner, 25%
*Tolaner, 20%
*Geroner, 10%
*Tolaniner, 20%
*Slavar, 25% (huvudsakligen av efariskt, tolanskt och berendiskt ursprung med samkarniska, narguriska och sombatzinska slavar som minorititeter)
 
Tolaniner och slavar är alla fattiga, men inom de övriga gruppern återfinns allt från enkla daglönare, fiskare och hantverkare till mäktiga ämbetsmän, köpmän och plantageägare som förfogar över land, folk och skepp. Utseendemässigt skiljer sig de olika befolkningsgrupperna åt men inte så mycket och om man skulle se en felicier naken finns det inget säkert sätt att avgöra grupptillhörighet. Kimzoner tenderar att vara relativt slanka och långa, olivhyade med svart hår och mörka ögon. Tolaner och tolaniner är oftare något kortare och kraftigare byggda än kimzonerna och har ofta brunt hår, är ljushyllta och har ibland blå ögon. Geroner och slavar domineras av efarer, mörkhylta kvinnor och män med krylligt vitt hår som ofta flätas och rätas ut med heta järn. Många geroner och slavar har dock annan bakgrund än efarisk. t.ex. blonda eller rödlätta nargurer eller de mörkt olivhyade samkarnerna. Århundraden av samliv mellan befolkningsgrupperna har dock gjort skillnaderna mindre.
 
Kritos är den landsdel med störst andel tolaner då större delen av inlandet är Tolanerland. Gerdikkarkepelagen domineras helt av kimzoner då öarna var nästintill obebodda vid kimzonernas ankomst. I de efariska kolonierna finns den största andelen slavar och de kimzonska kolonisterna utgör där en utpräglad plantageägarklass som också dominerar handel och fiske.
   
   
På norra Kritos, t.ex. i Furstendömet Amara, finns små grupper av halvlängdsmän och vita ankor förekommer i litet antal i Feliciens största städer. Dessa minoriteter är dock mycket små och bildar inte ens tillsammans en procent av hela befolkningen. Juridiskt har de samma status som geroner. Många felicier känner dvärgar och alver enbart från möten i främmande hamn och om dessa två folk florerar det i Felicien många myter.
På flera avlägsna ställen i Felicien finns mindre grupper av förrymda slavar som organiserat sig i egna starkt befästa och dolda byar under ledning av efariska andebesvärjare. Förutom egen odling och djurhållning livnär de sig också ofta av att plundra plantager. Felicierna kallar dessa rymlingar för ksaramaccor och jagar dem ständigt. Trots detta verka deras antal inte minska - helt enkelt för att en del av de slavar som varje år förs till Felicien rymmer och ansluter sig till dem. Deras antal uppgår uppskattningsvis till några tiotusental.
I Erbulas berg lever orcher och ulvberidna svartalfer och i bergens djup vättar. Svartfolken utför ibland räder, men flyr snart upp i bergen och in i grottor när tolanerfurstarnas kavalleri och avdelade marinkårsförband anländer. Vid speciellt tunga räder kan de uppretade tolanerna och kimzonerna genomföra längre kampanjer i bergen och dess grottor. Detta sker ungefär en gång varje svartfolksgeneration (ung. vart 20 år) och håller svartfolksbefolkningen nere men orsakar också vanligtvis allvarliga förluster hos felicierna.
Kung Kuthegils far Kung Hamilon föll i strid mot Erbulas svartfolk i just en sådan större underjordisk kampanj. Den hämndkampanj som Kithagil och hans två bröder Asdrilon och Magon bedrev de tre följande åren drev många av svartfolken att plundrandes fly över till den berendiska sidan i bergen och de som stannade kvar gömde sig sina allra djupaste hålor. Tolv år har gått sedan dess men Kithagil är fortfarande trygg i att hans norra flank är relativt skyddad.


I de västra pelenosiska bergens djup bor de demoniska [[illvättar]]na som ibland utför nattliga räder där de sprider eld, död och demonisk förintelse. Dessa attacker är korta och intensiva - de varar oftast inte mera än en natt och liknar nästan lämmeltåg där illvättarna svärmar och bränner ner allt i sin väg. Lika plötsligt som dessa eldtåg börjar i skymningen avslutas de i gryningen.  
I de torrare södra och västra delarna Grindanu växlar landskapet mellan fullständig uppodling och torra, glesa ängsskogar.  


I Assabs skog fanns fordom ett mindre alvrike. Redan under 100-talet e.O. fördrevs dess invånare till de centrala pelenosiska bergen och de har där format ett mindre antal väl dolda och befästa hövdingadömen ledda av en furste. Tidvis har detta alviska furstendöme lyckats utkräva tribut av pelenosierna, men under sista fjärdedelen av 500-talet e.O. har felicierna lyckats slå tillbaka alvernas attacker och har också helt förstört en alvisk befästning efter en brutal belägring. Dessa alver kallas ibland av felicierna för skuggalver och de är väl organiserade för gerillakrigföring och har ett mera krigiskt sinnelag än många andra alvgrupper. Feliciernas erfarenhet av skuggalverna har starkt influerat deras relationer till andra älvfolk till det negativa. Ett fåtal alver är förslavade - de är svåra att hålla fångna långa en längre tid och många tynar bort. Alvslavar fungerar ofta som smeder eller andra typer av hantverkare och lever under hård bevakning bl.a. är de alla tatuerade i ansiktet med järnoxidsbaserade färger vilket omöjliggör bruk av magi. Ofta stympas de också.  
''Floran:'' Dessa skogar består främst av ek, holmek eller pinjetall vars paraplyliknande klargröna kronor skänker välbehövlig skugga och mjukar upp det brända ängslandskapet.


I Tigranes skogar i Efaro har har felicierna allierat sig med några [[kattmän]]sstammar. Kattmännen används som spejare i räder mot efarerna som tidigare förtryckte dessa kattfolk. Feliciernas vördnad för och uppskattning av kattfolken grundas i deras tro att dessa stammar från de kimzonska gudarna Shahadon och Shaladon. Kattfolken låter gärna felicierna hållas i den tron då det tjänar deras egna syften.
''Markfloran'' I detta ängslandskap trivs lavendel, riddarsporrar, krysanthemer och gräsarter.


==Om kimzonsk och felicisk släkteräkning==
''Fauna:'' De vanligaste djuren Grindanu är rödräv, aidnisk karakal, tvättbjörn, hare och olika sorters hjortar.  
Kimzonerna är unika i Kopparhavsområdet i att de räknar släktskap längs mödernet och praktiserar polyandri, matrilinearitet och matrilokalitet. Enligt Mandelordens lärde skall denna tradition ha sitt ursprung i den skeva könsfördelning som existerade under seglatsen mot Koalint (endast 1 av 3 i besättningen var kvinnor).  


Polyandrin är begränsad till att en kvinna kan gifta sig med flera bröder (naturliga eller i mycket ovanliga fall blodsbröder). Juridisk status som kimzon kan enbart "man av kimzonsk kvinna född" uppnå i det feliciska samhället. I ovanliga fall kan icke-kimzoner adopteras av kimzonska kvinnor och därmed uppnå status som kimzon. Adoptionsceremonin omfattar rituellt blodsbyte.


Avkomma från kimzonsk man och icke-kimzonsk kvinna (läs: slavinna, geron eller tolan) är vanlig medan det omvända är starkt tabu och straffas med döden för moder och barn. Kimzonernas matrilinearitet till trots är det kimzonska samhället mansdominerat (t.ex. har enbart kimzonska män, med vissa undantag, rösträtt i stammarnas skeppsråd). Barn av kimzonsk man och icke-kimzonsk kvinna ärver moderns sociala status (slav, geron, tolanin eller tolan) och kan enbart nå status som kimzon genom adoption av kimzonsk kvinna.
===Grimaniträsket===


Av detta skäl är dynastiska bröllop mellan kimzoner och utländska adelsmän ganska ovanliga, men undantag finns. Det finns t.ex. färska dynastiska band mellan Felicien och Hynsolge samt mellan Felicien och Jorduashur, vilket är en av anledningarna till de nuvarande goda relationerna mellan dessa länder.  
På den östra sidan av Grindanuhalvön finns Grimaniträsket. Det anses vara en ogästvänlig plats. Stora och nästan ogenomträngliga sumpskogar breder ut sig i träskområdet. Träden växer på gigantiska socklar vars stora rotben skapar de mest groteska formerna. Här och var öppnar sumpskogen upp sig i stora översvämmade vass och gräsmarker.  


Tolanerna följer joriska patrilinjära, patrilokala, monogama traditioner rörande giftermål och arv. Slavar räknas inte som juridiska subjekt i Felicien och kan inte ingå juridiskt bindande äktenskap (även om många slavpar förstås i praktiken samlever). Frigivna slavar har en speciell juridisk status kallad geron (maskulinum)/geran (femininum) som i hierarkin ligger mellan tolan och tolanin (småtolan). Halvfolksindivider som är bosatta i Felicien och är fria räknas också som geroner.


;Juridisk status i Felicien:  
''Markflora:'' Kryddig kalmus, blå svärdslilja, hampa, vass, blomvass, sjönöt och enorma näckrosor.  
:Kimzon/Kimzan: fri man/fri kvinna
:Tolon/Tolan: fri tolansk man resp. kvinna
:Tolanin: också kallade småtolaner. Livegna. Suffixet -in är en diminutivform som används i tilltal till barn och söta djur.
:Geron/Geran: Frigivna slavar, man resp. kvinna. Den exakta innebörden på kimzon är "gäst". Även halvfolk räknas som geroner.
:Slavar: Dessa har inga rättigheter alls.  


I felicisk lagstiftning har individer olika rättigheter och skyldigheter baserade på denna status.
''Trädflora:'' Sumplönn, hemlock, sumpcypress, mangrove, al och pil.


==Kvinnors roll i Felicien==
''Fauna:'' I träsket trivs alligatorer, muntjack, possum och tvättbjörn. Fågellivet är spektakulärt både till antal och i färgsceneri.  
Som sagts tidigare har kvinnor, i alla fall kimzonska kvinnor, en särställning i Felicien. En position av inflytande och deltagande som är unik åtminstone för Kopparhavet. Den urgamla kimzonska traditionen att kvinnor inte ska utföra ansträngande kroppsarbete och det stora antalet slavar som sköter hem och barn har gjort att många kvinnor sökt sig till yrken som finhantverkare, räkenskapshållare, jurist, läkekunniga, köpmän m.m. Många har också tagit plats i politiken och inom det militära. Inom nämnda yrkesgrupper är kvinnor nästan lika vanliga som män.


=Politik=
Den zorakiska praktparakiten är vida känd för sin safirblåa fjäderdräkt. Lika kända de vackra små solfåglarna som suger nektar från de många blommorna i träsket.


{{citat |''Arkidamos DiLochos stod iklädd full stridsmundering på Elikons hamnplaza och viftade med sin hillebard. Harnesket av kopparhavsblå sjöormslamell blänkte ovanför den knälånga ringbrynjan och spaulderna av blåmålad stål med försilvrade kanter gjorde honom mera bredaxlad än Paridon hade skapat honom. Vid sin sida hängde hans argaldiska långsvärd i en hajskinnsklädd skida som idag var fredslindat med blåa band. Hjaltet var skyddat av parerstång och ringbygel i den nya stilen som blivit alltmer populär i Felicien efter sammanstötningar med erebosiska och dalkiska knektar i Enios sund.''


===Indar===


''Runt om Arkidamos stod andra rustade män med spjut eller åra i handen samt ett antal kvinnor som deltog i skeppsrådet då deras söner var minderåriga eller deras män i örlog. De kimzonska kvinnorna bar också spjut eller åra men deras rustning var av ett helt annat slag än männens: skeppsrådet till ära bar de den färgstarka kimzonska högtidsklänningen som lämnar brösten bara. Närmast Arkidamos stod de spjutbärande medlemmarna i hans marzonor, hans brödragillen från den första sjöormsjakten till tolvmannagruppen i Havskåren, i rustning och tittade spänt på honom. Deras hopp om ära hängde nu på Arkidamos vältalighet, respekt och kontakter i skeppsrådet.''
Indarshalvöns landskap är nästan fullständigt platt i väster och syd. Landskapsbilden dominers nästan helt av jordbruket. Den allra yttersta västra delen av Indar, liksom de sydliga delarna av hertigdömet Inberg som knyter i hop Zorakins båda rikshalvor, består av ett mycket glest beskogat gräslandskap. Detta område används för uppfödning av hästar och boskap. Stora hjordar av dessa djur vandrar runt i landskapet.  


I detta gräslandskap trivs den välkända pampiska stäppharen. Haren är vid känd för sin enorma hastighet. Endast de snabbaste hästarna har en chans att hinna ifatt den. Harjakt från häst är en vida populär sysselsättning bland pamperna. En variant av den pampiska harjakten bedrivs av adelfolket i Inbergs och Indarrikes stäppområden.


''Anledningen var att Asdriel DiMattan, av skeppsrådet utsedd domare för det 637:e året efter ankomsten till Koalint, en minut tidigare hade höjt sin ämbetstav av snidat elfenben och ropat ut en uppmaning till alla fria män och kvinnor i skeppsrådet att gå samman och rusta skepp och väpna män och kvinnor till strid mot de erebosier och dalker som vägrar att stryka flagg för Hans Majestät Konungens skepp i Enios sund. Detta sund som med all rätt var ett feliciskt sund där ingen åra skall gripa vatten eller segel fånga vind utan tillbörlig respekt mot Paridons smorde.''
''Trädflora:'' De enstaka träd som växer här utgörs främst av pil, al, poppel och vide längst vattendragen samt enstaka holmekar ute på gräsvidderna.


''Markflora:'' Gräsarter, riddarsporrar, lavendel, rosmarin, muskatelsalvia


''Domare Asdriel pekade nu på Arkidamos och ropade: "Här står en kimzon av kimzan född med spjut i hand! Vill Ni höra honom?". Hans fråga möttes av skeppsrådets unisona: "Ja!". Alla blickar vändes nu mot Arkidamos. Han tog nu av sig sin blåmålade barbut med dess vita strutsplym, tecknet att han var en Sagar i Havets Söner, och talade...''
''Fauna:'' De djur som trivs här är rödräv, pampisk stäpphare, svartsvanshjort och stortrapp (en stor slättfågel)


Genom Indar flyter två stora breda floder vid namn Solaån och Granströmmen. Vassbältena och våtängarna längst dessa floder erbjuder ett eldorado för fågellivet. Vattnet från dessa båda floder avvattnar resterande delen av Indar genom ett sinnrikt dikessystem och bidrar till Västra Erebs rikaste spannmålsskördar. 


''
...vid sidan av hamnplazan stod de köpmannen Iorvand, son av Kiorlik, och Shahalon Dansaren och betraktade skeppsrådet. Den förste en kort, ljus tolan med bruna ögon och ett sinne för affärer och den andre en lång och kraftig geron, son av en efarisk mor och en nargurisk far. För sina trogna tjänsters skull hade de frisläppts i samma testamente som hade gjort Arkidamos till Huset Lochos manliga överhuvud.''


''
===Indars högland och Nordbergaskogen===
- "Kommer de att bifalla hans förslag att upplåta ett brigandonskrov från reserven?", undrade Iorvand.


- "Oroa er icke, Herr Iorvand. Arkidamos mor och Domare Asdriels hustru är systrar i Felisophorernas procession. Deras systramarzanos möttes igår till Felis ära. Havet är stillat." replikerade Shahalon.  
Närmare bergen i nordöst ovan Indar sluter sig sedan markerna igen i lummiga ädellövskogar och blandskogar. Marker sluter sig ju längre norrut man kommer och ger skydd åt många ljusskygga varelser, både mänskliga och djur. Det sägs att det någonstans i dessa djupa och skogar ska finnas kvar ett bestånd av den sällsynta och outsägligt vackra gyllenlönnen.  


- "Då hoppas jag vid Sharrapis eld på att min andel av bytet skall täcka min investering i rigg, utrustning och proviant."
''Trädflora:'' Bokar, kastanjer, lärk, silvergran, skogslönn, bergslönn, gyllenlönn.


- "Loa Agive, Havsängeln, Snäckornas furste, kom till mig i dansen igår. Jag såg en skrattande Arkidamos i den blodbestänkta fören på en brigandon. Skeppskatten satt på hans axel. Dess ögon lyste och såg allt liksom skeppets. Inget byte skall undkomma. Sådan är Felis vilja."''|}}
''Markflora:'' Seleneros, Vintergrön, Myskmadra, Silverklockor, Anemoner, olika sorters bärris


==Feliciens administration==
''Fauna:'' Bland djuren ses framförallt olika hjortar, hare, vildsvin, varg, räv, enstaka karakaler, rödlo, pumor och vargar.  
Felicien är indelat i kimzonerland och tolanerland. De kimzonska stamprovinsernas huvudsäten är Sidon, Elikon, Perdano, Ingor, Mafor, Ehram, Assabanik, Arados och Ityke. Kimzonerland ägs av Hus och Stam och är självstyrande, men betalar skatt till kungen (niondet på naturalieproduktion (ca 11%) och treniondet i handelstull (ca 3,7%)) och tar också upp egen skatt för stammens räkning. Tolanerland har sina egna styren och lagar under olika former vanligtvis i grunden feodala (i vissa fall teokratiska och i ett fall en magokrati) med viss basis i den kejserliga joriska lagstiftningen såsom den tolkats av Mandelorden.  


Jämfört med flera andra Kopparhavsstater har Felicien en stark centralmakt och relativt korruptionsfri byråkrati med goda möjligheter till effektiv skatteindrivning och mobilisering av landets resurser.
I [[Nordbergaskogen]] finns det fortfarande en del alvbosättningar och svanmöer sägs hålla till invid trolska otillgängliga skogssjöar


===Kimzonerland===
==Klimat==
 
====Skeppsråd====
Styresformerna hos kimzonerna varierar något mellan stammarna men är i grunden baserat på '''Furstens skeppsråd''' som varje år röstar fram två '''Domare''' som leder stammens affärer och nio '''Äldste''' som reser till Tyros och för ett år blir medlemmar i Det Kungliga Skeppsrådet. I dagligt tal kallas Furstens skeppsråd för "Skeppsrådet" eller helt enkelt "Rådet" och '''Det Kungliga Skeppsrådet''' för "Kungarådet". För övrigt är feliciska politiker förtjusta i retoriska klichéer som "Alla kimzoner sitter i samma båt", "Statens skepp tarvar dugliga rorsmän" eller "Nu är det dags att vi alla ror åt samma håll!".
 
För att delta i skeppsrådet måste man vara "man av kimzonsk kvinna född" och bära "spjut eller åra". Mötesplatsen för skeppsrådet är ofta ett större torg eller ibland ett öppet fält utanför staden då antalet deltagare ofta är flera tusen, i exceptionella fall som årets första möte över tiotusen. Domarna och åldermännen som väljs tillhör ofta '''De Stora Husen''' (sk. "Storkimzoner") som manipulerar valen via patron-klientförhållanden till den majoritet av kimzoner som tillhör '''De Mindre Husen''' (sk. "Småkimzoner"). Utöver domarna och åldermännen väljs också flera lägre ämbetsmän och religiösa funktionärer av skeppsrådet. Alla ämbeten är tidsbegränsade till ett år och det finns lagar som säkerställer att samma person inte kan sitta på samma post konsekutiva år. Skeppsrådet stiftar också stamlag och medlemmar ur skeppsrådet sitter i jury i brottsmål mellan kimzoner eller mellan kimzoner och andra grupper. Många unga kimzoner av börd och ekonomi ger sig in i politiken och arbetar hela sitt liv på olika poster givna av skeppsrådet, ofta med ambitionen att bli domare eller äldste även om det är få förunnat.
 
Undantagsvis kan kvinnor delta i skeppsrådet. Dessa undantag är änkor vars söner är minderåriga och kvinnor vars män är "i krig eller segel" och som givit fullmakt till sin hustru att föra deras talan. Eftersom många kimzonska män är till sjöss under långa perioder är det relativt vanligt med kvinnor som är aktiva i den officiella politiken.
 
====Stamfurstarna====
För varje stam finns också en ärftlig '''Stamfurste'''. Dessa var tidigare i felicisk historia långt mäktigare och självstyrande än vad de är nu därav namnet Furstens Skeppsråd. Under perioder fram till 200-talet e.O. var de i praktiken självständiga och ledde sina skeppsråd efter eget huvud och därefter var de bundna till kungen på ett feodalt vis. Gradvis har kungens och småkimzonernas makt stärkts och efter det feliciska inbördeskriget (570-578 eO) har alla stamfurstar säte i Tyros där de fungerar som en som en sorts hovadel och ofta innehar höga administrativa positioner och sitter i Det Kungliga Skeppsrådet. I praktiken innebär deras poster i Tyros utanför de starkt befästa stamsätena också att de är en sorts gisslan.
 
 
'''Kimzonernas nio stammar och deras stamsäten'''
 
*[[Eutherpe]] - Sidon
*[[Kaliopas]] - Elikon
*[[Melpomena]] - Perdano
*[[Kliho]] - Ingor
*[[Polhymna]] - Mafor
*[[Urania]] - Ehram
*[[Erato]] - Assabanik
*[[Thalia]] - Arados
*[[Therpsikor]] - Ityke
 
====Kungen====
'''Kungen''' av Felicien är bunden av rikslag och inte minst av tradition. I fredstid innebär det att hans makt är begränsad, men han förfogar fritt över de kungliga skatterna och bestämmer enväldigt över Marinkåren och utser också Havskårernas generalkaptener. Skatterna används framförallt för att underhålla flottan och marinkåren. Andra ändamål som den kungliga skatten används till är tempelbygge, befästningar, större infrastruktursatsningar samt till välgörenhet. Varje Kung eller Drottning måste vara "av Kalameikos blod och Hus" och vid sitt tillträde bekräftas av Det Kungliga Skeppsrådet samt avlägga en sk. Kungaed där de bl.a. svär trohet till Feliciens rikslagar. Normalt sett ärver den äldste sonen tronen, men om inga söner finns kan dotter ärva. Om vare sig dotter eller son finns ärver systerson före systerdotter före brorson före brorsdotter etc.
 
Det Kungliga Skeppsrådet stiftar rikslag, ansvarar för rikets civila styre och bestämmer över krig och fred. Rådet består av de nio stammarnas nio åldermän, de nio stamfurstarna samt Feliciens monark. Åldermännen har en röst var, stamfurstarna en var och monarken nio och rådet har således 99 röster (81+9+9). Monarken är rådets ordförande och är den som leder genomförandet av rådets beslut. Det Kungliga Skeppsrådet utser flera viktiga administrativa poster som kungliga koloniers guvernörer, ambassadörer till tolanerfurstarna och främmande makter, riksskattemästaren, rikshovmästaren, kungliga uppbördsmän hos stammarna, m.fl. Militära poster som Storamiraler, Marinkårens och Havskårernas regementschefer etc. utnämns direkt av monarken. Det Kungliga Skeppsrådets magnifika rådhus upptar ett helt kvarter i Tyros och är rikt smyckat med friser och målningar som avbildar episoder ur Kalameikiden och Stammarnas och Husens hjältesagor.
 
Nuvarande kung av Felicien är [[Kuthegil Halvskägg]].
 
====Riksrådet====
Till stöd i genomförandet av Det Kungliga Skeppsrådets beslut har monarken '''Riksrådet''' i vilket rikets högsta ämbetsmän sitter. Riksrådet kallas ofta för för '''Stjärnkammarrådet''' då deras möteslokal i det kungliga palatset är en kammare vars kupoltak på insidan är täckt av en målning som avbildar stjärnhimmelen. Exakt vilka personer som sitter i Riksrådet bestämmer monarken själv men traditionen bjuder att drottningen (eller prinsgemålen om monarken är en drottning), en eller flera kungliga prinsar, en eller flera stamfurstar och de högsta militära, administrativa, religiösa och judiciella ämbetsmännen deltar. Antalet medlemmar överstiger sällan ett dussin. Riksrådsmedlemmar kan leda sk '''Oktetter''', grupper om åtta höga ämbetsmän, som har befogenheter inom vissa områden (befästningar, ambassadörer/spionage, väghållning, religion etc.). Oktettmedlemmar väljs ofta, men inte nödvändigtvis, från Äldste från Det Kungliga Skeppsrådets medlemmar.
 
===Tolanerland===
'''Tolanerfurstar''' som svurit trohet till den feliciske kungen har ingen formell representation i Feliciens styre, men kan genom sin rikedom och status utöva stort informellt inflytande.
 
====Tolanska furstendömen====
 
*Amara
 
*Idhram
 
*Sjöfurstendömet
 
*Dohriske tempelstaten
 
===Religiösa kulter===
Feliciska tempel och kulter är självstyrande och organiserar och sköter om sina egna interna angelägenheter och ekonomi, men varje kults överstepräst svär vid sitt tillträde trohet till kungen och Det Kungliga Skeppsrådet och Paridons överstepräst sitter med i Stjärnkammarrådet.
 
==Politiska falanger==
I Felicien finns ett flertal politiska falanger och fraktioner. Dessa ska dock inte på nått sätt ses som fast organiserade partier utan mera som "attityder" som vissa politiker intar, ibland dessutom helt opportunt. För närvarande är den småkimzonska falangen mycket stark i den interna politiken och handelsfalangen stark i utrikesfrågor.
 
===Broderskaparna===
Denna inrikespolitiska falang anser att tolaner och kimzoner bör likställas juridiskt. Dess företrädare menar att tolanerna är som de forna farkhonerna och att Felicien skulle bli ett starkare land med tolanerna som likvärdiga bröder och systrar till kimzonerna. Till synes paradoxalt motarbetas de av tolanerfurstarna. Det har dock sin förklaring i att dessa då helt skulle inlemmas i den centralistiska feliciska staten, deras undersåtar ges rösträtt och självstyre och de själva därmed förlora sin ställning. Broderskaparna är relativt få, men också de mest idealistiska och den enda falangen som är organiserad och har ett namn i folkmun. Vissa mycket radikala broderskapare anser att slaveriet i Felicien bör avskaffas helt.
 
===Republikanerna===
Denna lilla falang finns men är inte högljudd. Det skulle vara mycket ohälsosamt. Republikanerna anser att kimzoner kan styra sig själva utan stamfurstar eller kung.
 
===Den storkimzonska falangen===
Stamfurstarna och ledarna för de Stora Husen intrigerar och arbetar för att återställa sin tidigare makt. De önskar en svagare central kungamakt och att tillåta dem och De Stora Husen att försvaga småkimzonernas makt i stamaffärer och skeppsråd.
 
===Den småkimzonska falangen===
Denna falang önskar begränsa stamfurstarnas makt och stärka småkimzonernas ekonomiska och sociala ställning på deras och De Stora Husens bekostnad. De ser kungamakten som en garant för skydd mot stamfurstarna och De Stora Husen. Däremot har de inget intresse av att emancipera tolanerna eller slavarna.
 
===Den tolanska falangen===
Denna utrikespolitiska falang menar att då berendierna svek felicierna i Det Dermanska Kriget så har Paridon prisgivit hela Tolan till kimzonerna. Denna falang är för närvarande relativt stark i Det Kungliga Skeppsrådet.
 
===Den efariska falangen===
Denna utrikespolitiska falang menar att Felicien borde expandera ytterligare i Efaro och bl.a. helt inlemma Tigranes i Felicien samt besätta Abn Haza. Falangen var tidigare dominant, men är nu akterseglad av Handelsfalangen.
 
===Ormsjöfalangen===
Denna lilla utrikespolitiska falang menar att Felicien borde återta Kiorshamn och Krilloan och därmed åter kontrollera handeln mellan Ormsjön och Kopparhavet.
 
===Handelsfalangen===
Handelsfalangen anser att framtiden ligger i handel och inte land. De anser att Felicien med alla medel bör se till att dominera handeln i östra Kopparhavet, och således bräcka Erebos och Caddo, och politiker från denna falang står bakom feliciens kaparstrategi. Handelsfalangen är inte intresserad av territoriell expansion per se, men kan lockas av tanken att inta handelsstrategiskt avgörande städer. Denna falang är för närvarande mycket stark och understöds av Kung Kuthegil.
 
==Utrikespolitik==
 
===Kolonier===
 
====Bylos====
 
{{huvudartikel| Bylos}}
 
En urgammal efarisk stad helig för alla landets åtta stammar. Fortfarande efter nästan femtonhundra år finns i Bylos spår av den magnifika arkitektur Efaro en gång var känt för. Solfarare från västra Kopparhavet intog staden 198 e.O. och den blev en del av [[Solstaten]], dock med en stor efarisk befolkning. Feliciska legosoldater utskickade av sin kung [[Kleriomon II]] till hjälp för solfararna etablerade en stark närvaro i staden och efter ett efarisk uppror 223 e.O. tog de över Bylos och deklarerade den som felicisk koloni. Trots protester från ledningen i Solstaten och Lysande Vägens prästerskap började felicierna handla med slavar från östra Efaro. 307 e.O. återtogs staden av den efariska dermanerstammen som ville ena hela Efaro och fördriva alla erebier vare sig det var aidniska solfarare, dalkiska handlare eller feliciska slavjägare. Även efarier från andra stammar kastades ut, trots att Bylos inte traditionellt ansågs tillhöra någon av de åtta storstammarna. När sedan dermanerna tvingades återvända till Efaro efter sin ockupation av Felicien på andra sidan havet blev Bylos gett som koloni till felicierna i fredsfördraget som följde. Staden blev återigen en utgångspunkt för slavhandel i Efaro och övriga Soluna men framförallt blev den en viktig militärbas som kunde hålla de efariska piraternas stålklädda kanoter under kontroll. Under 400-talet e.O. försökte Krun vid flera tillfällen att erövra Bylos men efter sitt nederlag i [[Slaget vid Lopenta]] 451 e.O. gav de upp sina koloniseringsförsök i Kopparhavet.
 
====Caraidon====
 
{{huvudartikel| Caraidon}}
 
Ursprungligen ett mindre efariskt kustsamhälle som under Kejsardömet Jorpagna gjordes till kolonihuvudstad i ''Efaro Tigranica''. Blev senare en viktig stad i det dermanska stamförbundet och härifrån utgick invasionen av Felicien 311 e.O. Den tillfångatagna kung [[Kiolomon III]] hölls som gisslan i Caraidon under 32 år. När sedan felicierna gjorde uppror och frigjorde sig från dermanerna lyckades de i fredsfördraget få kontroll över denna stad som sedan är deras viktigaste koloni i västra Efaro. Paridontemplet som restes till minne av Kiolomon är det största farsegels det feliciska kärnlandet. Staden ligger vid mynningen av den mäktiga [[Ytalizfloden]] och nerför den skeppas varje år otaliga slavar från Efaros inre.
 
====Porto Horyni====
 
{{huvudartikel| Porto Horyni}}
 
'''Stadens Historia'''
 
Denna feliciska koloni ligger på [[Soluna]]s sydvästra udde 74 dagars seglats från [[Krilloan]] och bevakar den enda säkra led ut ur södra [[Ormsjön]]. Den feliciska handelsflotta som 204 e.O. fångades när [[Vägen Bort]] uppstod skickade iväg några galärer söderut for att om möjligt hitta en annan färdväg hem.
Efter lång tids sökande i ett vindfattigt hav började de dras av starka strömmar mot det mäktiga stryk där Soluna och Samkarna nästan möts i [[Hyrons Gap]]. Endast tur hindrade galärerna från att sköljas nerför forsarna ut i det vindstilla och varma hav som låg nedanför. På en klippa inklämd bakom en långsmal ö räddade de sig i land och träffade här poktiska sjöfarare som regelbundet visade det sig, använde den skyddade viken som mellanstopp på sina resor ut i havet de kallade [[Maar Lacra]] - Tårarnas ocean.
Inte riktig säkra på vad de skulle använda sin upptäckt till befäste felicierna viken med artilleri från en krossad galär, och medans de väntade på vidare order från huvudflottan passade de på att ta upp ”tull” av [[pokti]]erna som passerade gapet. [[Niferland|Niferländska]] valfångare som sedan eftervart började dyka upp för att till den säsongsbundna jakten bemanna sina enorma kokflottor ute i Maar Lackra, blev dock en mycket mer inkomstbringande källa än poktiernas småvaror då tull kunde tas på den exklusiva oljan de förde med sig hem.
Platsen fick sina koloniala rättigheter samtidig som Krilloan och även om den inte kunde tävla med denna stad så blev Porto Horyni – Hyronska porten, en värdefull utpost i det första feliciska imperiet.
 
Staden hamnade som enda feliciska koloni alldrig under [[Dermanien]] på 300-talet e.O. eftersom den låg för långt bort och ansågs som obetydlig. Det var inte mycket de fåtaliga kolonisterna kunde gora mot inkräktarna i sitt hemland, men det var ändå här som motståndet som senare förde till friheten skulle få sitt ursprung.
Några Paridonpräster fick visioner om en stridsguddom vid namn [[Galmon]], som samlar döda krigare hos sig i Ärans Salar bortom havet för att gå i krig när det verligen behövs. En Orden grundades och skickade ut sina riddare till det ockuperade hemlandet för att där tala till folket om att resa sig mot dermanerna. Eftervart gjorde felicierna uppror och ledda av Galmons riddare blev landet åter fritt.
Tron på Galmon spred sig senare under de berendiska krigen till stora delar av den feliciska militären och Porto Horyni fick en särskild plats i deras stolta hjärtan. Ärans Salar sägs ligga ute i det stilla havet söder om Hyrons Gap och till de många stridsskolorna i kolonin reser många soldater för att visa upp sig inför Galmon.
 
'''Staden i dag'''
 
*Poktiska handelshus har etablerat sig i staden och då poktierna är de enda sjöfararna som i sina muletor vågar sig ut i Maar Lacra är de mycket rika trots den feliciska tullen.
 
*Niferlänningar jagar inte bara val söder om Hyrons Gap utan har också fiskarskepp i södra Ormsjon, och både fångare och fiskare sätter sin prägel (och lukt) på Porto Horyni.
 
*Många vallfärdande soldater besöker de för Porto Horyni så ökända glädjehusen och faller där offer for [[Hasitaal]] – den köttsliga hängivelsens furstinna.
 
*[[Zinn]]-kultister finns i mängder men felicernas häxjagare har hittills lyckats hålla både ormar och sand stången.
 
*På senare tid har några högresta krigare klädda i fjäderprydade rustningar synts till i staden och de har satts i samband med poktiska långfarare återvändande från länder bortom Tårarnas ocean.
 
*En portal i mörkt odôkoträ från Efaro sägs finnas i staden och leda till [[Mastika Agga]] i norra Ereb. Den skall ha skapats av en efarisk portalmagiker som ville anknyta de två platser som hon ansåg vara civilisationens yttersta utposter mot söder och norr. Huruvida detta stämmer och om portalen faktisk finns är ovisst, men i den mycket omtalade händelsen for några år sedan, kallad ”Kalabaliken i Madam Memiras Hus”, sägs en Orghinsk mammut ha varit inblandat och detta har setts som ett bevis på en anknytning till Ereb. Andra tror att dyrkare av söderns salamandrar har försökt leda sin kamp mot isherrarna genom portalen.
 
*De många stridsskolorna i staden drivs både av privata företagare och av Galmons Orden. For att nå de högsta graderna inom den feliciska marinen är det i praktiken ett måste att någongång ha tränat inför Galmon i Porto Horyni.
 
*Maar Lacra - Tårarna Ocean är ett på många sätt vilseledande namn då havet är fullt av liv. Stora algområden ligger ute i det värma havet och ger mat åt myriader av fisk och fåglar. Enorma vitvalar besöker havet under säsongsvisa betesperioder och följs av jagande sjöormar. Dessa ormar tar sig ibland upp Hyrons Gap for att vista Ormsjön och är ett mäktigt syn där de simmar mot de kraftiga strömmarna i gapet.
 
*Porto Horyni styrs i dag av guvernör [[Ilkos DiMethil]] men då han totalt är i sin efariska älskarinnas händer är det i praktiken hon som råder.
 
====Pärlkolonierna====
 
I västra [[Efaro]] på Solunas nordkust har [[Felicien]] ett flertal mindre kolonier. Ögruppen Lengynerna och kusten av stamlandet Dereas är de viktigaste och dessa etablerades på 200-talet e.O. av kung [[Kleriomon II]] som både var ute efter slavar och efariska pärlor. Pärlor är enligt felicierna den vackraste och högst värderade ädelstenen och det kimzonska ordet för "pärla" - ''porelo'' har fått betydelsen "ädelsten" på feliciska. Den efariska ursprungsbefolkningen som först tvingades utvinna pärlorna är sedan länge utrotad men nya slavar strömmar ständigt till från inlandet. Under den dermanska ockupationen av Felicien tvingades kolonisterna byta plats med sina slavar, något de ansåg som ytters vanhedrande och aldrig har glömt. I den dereasiska staden [[Eygafo]] valde 84 felicier i stället för att länkas som slavar att kasta sig utför murarna på guvernörsfortet och möta Paridon i vågorna som fria. På [[Tabris]], en av de mindre öarna i Lengynerna, har den aidniska [[S:t Willems Orden]] sedan soltågens tid ett av sina fästen. Felicierna har flera gånger försökt erövra borgen men aldrig lyckats. Willemiterna är dock alltför få för att utgöra ett hot men är ett ständigt irritationsmoment och kung Kuthegil planerar ett slutgiltigt angrepp inom kort. Som en inledande manöver har en ambassadör skickats till riddarna för att intyga om fredliga avsikter men den sluga [[Ytkila diNadikon]] har helt andra order.
 
==Militärmakt==
 
===Truppindelning===
 
====Tolft====
''(12 soldater)''
 
Den minsta enheten består av 12 man vars ledare kallas just "Tolvman" (kimzon "Segen") och gruppen en "Tolft". Dessa tolfter kombineras till den minsta fältformationen som består av 6-12 tolfter kallas "Spheiro". Vid skeppstjänst används mindre grupper av tolfter - typiskt för en mindre galär är t.ex. en tolft skyttar, en tolft Löpare och en tolft Spjutbärare (av olika slag) och för tyngre galärer två till tre tolfter skyttar och fyra till sex tolfter infanteri av annat slag.
 
====Spheiro====
''(72-144 soldater)''
 
Enheterna av tolvmän kallas "Spheiro" och leds av en "Sagar". Spheiror rör sig som en enhet på slagfältet och har en egen fänika och egna flöjtspelare och trumslagare. Spheiror grupperas i sin tur till en "myriado" som består av 6-12 spheiror.
 
====Myriado====
''(432-1728 soldater)''
 
En myriado ska kunna agera som en självständig armé och har således tillgång till egen tross, administration och rättskipning. Varje myriado har också egen fana och färger. Officeren som leder en myriado kallas Generalkapten (kimzon "Aluf"). En typisk marinkårsmyriado består av en spheiro Löpare, två spheiror Skyttar, två spheiror Svärdsbärare, sex spheiror Spjutbärare, och en spheiro Sappörer. Till varje myriado finns ett antal skepp attacherade - flera lätta och tunga galärer samt ett eller två mycket stora trupptransportfartyg. I fredstid är flera av dessa skepp antingen uppdragna i skeppshus eller uthyrda till köpmannakonsortier.
 
====Roddare====
Roddarna på de feliciska galärerna grupperas också i tolfter bestående av roddarna vid tre till sex roddarbänkar. Roddarna på en galär leds av en roddmästare och en vice roddmästare med hjälp av takthållande flöjtspelare och trumslagare. I hamn eller med skeppet uppdraget på en strand grupperas roddarna i styrbordsvakt och babordsvakt för roterande vaktjänst. Det bör noteras att felicierna inte anser att slavroddare är en god idé: i en strid mellan två galärer där den ena har 80 marinsoldater som förutom att slåss mot fienden måste bevaka sina egna 150 slavroddare och där den andra galären har 80 marinsoldater och som kan lita på sina 150 fria roddare att försvara skeppet vid bordning, vem vinner? Det har dock hänt i tider av kris att felicierna har frigivit grupper slavar och livegna i syfte att använda dem som roddare - många roddare rekryteras nämligen från geroner och tolaner.
 
====Tolanerfurstarna====
De tolanska furstar som är vasaller till den feliciska kungen organiserar sina trupper på ett snarlikt vis som beskrivet ovan. Deras lätta infanteri och slungkastare grupperas på samma sätt i tolfter, spheiror och myriador på samma sätt som kimzonskt infanteri. Det tolanska kavalleriet består också av tolfter men grupperas i sk. ilai om tre till sex tolfter som typiskt leds av en tolanerädling. Tre till sex ilai samlas i grupper som kallas maryano och vanligen leds av en tolanerfurste personligen eller en medlem av en tolansk furstlig familj. Deyen av Derk är unik i Felicien med sin ilai bestående av stridstränade solunska skogselefanter.
 
===Flottorganisation===
Varje myriado i Marinkåren och de utvalda kungliga myriadorna i Havskåren har en grupp om 27 stridsskepp till sitt förfogande. I fredstid är de flesta uppdragna i skeppshus och taridonerna är uthyrda till köpmannakonsortier. Flera brigandoner och karakorer är numera uthyrda till kaparkaptener.
 
Ett skepp styrs av en Kapten (kimzon "Seren"). Normalt består den typiska feliciska minsta patrullen av tre skepp under befäl av en Kommendör. Tre sådana patruller, kallad en eskader, står under befäl av en Kommendörkapten. Eskadrar grupperas i flottiljer om 27 skepp vilka står under befäl av en Generalkapten (som också kommenderar en myriado). Dessa kan i sin grupperas i flottor om upp till 81 skepp under ledning av en Generalamiral. Till slut kan flera flottor formeras till armador om består av två till sex flottor under befäl av monarken själv eller en av honom utsedd Storamiral.
*3 skepp - Kommendörkapten (kimzon "Rasan")
*9 skepp - Kommendör (kimzon "Sa´al")
 
*27 skepp - Generalkapten (kimzon "Aluf")
*81 skepp - Generalamiral (kimzon "Ravaluf"
 
*81+ - Storamiral (Kimzon "Tartan"), en kunglig prins eller monarken själv
 
 
En typisk myriadosflotta kan bestå av följande skeppstyper:
 
:Tre [[Feliciska skeppstyper#Dromon|dromos]] 
 
:Tre [[Feliciska skeppstyper#Taridon|taridos]]


alt.
==Hertigdömena==
   
   
:Sex [[Feliciska skeppstyper#Taridon|taridos]]


:Nio [[Feliciska skeppstyper#Celandion|celandios]]
Det är viktigt att tänka på att Zorakien var ett valkungadöme fram till år 156 eO då [[Karolu XII]] lyckades med konststycket att införa kunglig arvsrätt mot överhusets (hertigarna och grevarna) vilja genom att få med sig hela underhuset (baroner, kyrkan och markiserna) i beslutet.
:Sex [[Feliciska skeppstyper#Saettion|saettios]]  


:Tre [[Feliciska skeppstyper#Brigandon|brigandos]]
:Tre [[Feliciska skeppstyper#Karakoros|karakoros]]


alt.
===Amtefjärd===
:Sex [[Feliciska skeppstyper#Brigandon|brigandonos]]


''För en beskrivning av de feliciska skeppstyperna se kapitlet om [[Feliciska skeppstyper]]''


===Vapenslag===
'''Befolkning''' Huvudsakligen Penner samt en liten grupp Halvlängdsmän (ca 10%). (Befolkningstillhörigheten är grovt uppskattad. Bland människorna sker givetvis en hel del korsgiften mellan de olika grupperna)


====Marinkåren====
'''Befolkningstäthet''' Hög
Marinkåren är Feliciens stolthet och felicierna själva anser dem vara kapabla att vinner över vilka motståndare som helst, till sjöss eller på land. Den består av nio myriador alla bestående av tolv spheiror. Varje marinkårsspheiros består i fredstid av åtta tolfter och krigstid av tolv tolfter. Dessutom finns förberedelser i form av planer, utrustning och avsatta medel för att rekrytera ytterligare tre myriador i händelse av krig. Tjänsteperioden i marinkåren är 27 år där de sista 9 åren tjänas i reserven. Enbart kimzoner i åldern 16-20 års ålder rekryteras.


En typisk myriados består av en spheiros Löpare, två spheiror Skyttar, två spheiror Svärdsbärare, sex spheiror Spjutbärare, och en spheiros Sappörer. Till varje myriados finns en flotta med 27 galärer samt ett eller två mycket stora trupptransportfartyg. I fredstid är flera av dessa skepp antingen uppdragna i skeppshus eller uthyrda till köpmannakonsortier.
'''Officell residensstad''' [[Framhundra]]


Generellt sett är de kungliga marinsoldaterna tungt och relativt uniformt utrustade med vapen och rustningar av god kvalitet. Disciplinen är järnhård och träningen är grundlig bl.a. tränas de intensivt i att i falang absorbera och bryta upp kavallerichocker. Många marinkårssoldater har erfarenhet från strider med svartfolk, pirater, alver, fria slavgrupper samt av reguljär krigföring i Efaro.
'''Hertig''' [[Girloff Gyldenmark]] av Amtefjärd


Normalt är marinkåren och främlingsregementena stationerade på följande vis:
'''Geografi''' Hertigdömet består huvudsakligen av ett varmt, torrt, kulligt och glest beskogat ängslandskap där stora ekar och lindar samt pinjetallskogar dominerar trädflora. Närmare Grindanubergen och Torilskogen reser sig enstaka småberg.


*Tyros, tre myriador
'''Historia''' Det hertigdöme som Kung [[Valien I Rikesbyggare]] valde åt sig själv och sin familj. Han valde platsen huvudsakligen beroende på att hertigdömet ligger runt Pendon. Det hade han ingenting för. Hertigarna av Amtefjärd förlorade kungatiteln direkt efter att Valien den I gick bort och hann aldrig återfå det innan [[Karolu XII]] av hertighuset Pharynx förklarade Zorakien för arvkungarike.


*Amara/Erbulas, en geronumyriados
Hertigarna av Amtefjärd är mycket stolta över sin bakgrund som "den ursprungliga kungasläkten i Zorakien" och tröttnar aldrig att påpeka detta.


*Darition, två myriador
'''Ekonomi''' Jordbruk präglar ekonomin i hertigdömet. Framför allt odlar man vin, citrus och vete samt föder upp nötboskap och en sorts svarta grisar. Omfattande fiske bedrivs längst kusten. Man producerar främst lufttorkade skinkor, saltat kött, korvar, ostar och frukt. Vinerna är bland de bästa i landet.


*Assabanik, en myriados
Hertigdömet påverkas av närheten till Pendon. Varorna från hertigdömets jordbruk går nästan oavkortat till Pendon för att försörja den stor befolkningen i denna lysande stad. Detta har gjort att staden Framhundra delvis har fått stå tillbaka i utveckling.


*Saroniska näset, en myriados
'''Övrigt''' Närheten till Pendon har gjort hertigdömet Amtefjärd till en populär plats att söka ingifte i. Att ha ett gods nära maktens boning är alltid fördelaktigt och skänker ägaren status.


*Caraidon, en myriados
Huset Amtefjärd anses tillhöra det [[Sydzorakiska brödraskapet]]. Den ursprungliga hertigätten har överlevt in i nutid.


*Bylos, en myriados
===Dreverike===


*Eygafo, en tolanumyriados
'''Befolkning''' Penner samt en liten grupp halvlängdsmän (ca 10 %)


====Främlingsregementena====
'''Befolkningstäthet''' Hög
En relativt ny företeelse i Felicien är de s.k. främlingsregementena. Dessa två regementen är unika i att de rekryteras från icke-kimzoner och de kallas Geronumyriadon och Tolanumyriadon. Ibland kallas Geronumyriadon och Tolanumyriadon för Feliciens armé men de sorterar egentligen under marinkåren och organiseras, tränas och utrustas på samma sätt. Till skillnad från Marinkåren saknar de dock dedikerade skepp. Rekyteringsproven till främlingsregementena är hårda och ingen över 20 års ålder accepteras. Tjänstetiden är liksom i marinkåren 27 år med de sista 9 åren i reserv. Den stora belöningen ligger i pensionsceremonin som innebär att soldaten adopteras in i det Kungliga Huset och således räknas som kimzon med fulla medborgerliga rättigheter. Ibland kallas Geronumyriadon och Tolanumyriadon för Feliciens armé men de sorterar egentligen under marinkåren.


====Havskåren====
'''Officell residensstad''' [[Mannemo]]
De kimzonska miliser som formas av inneboende i stamområdena och i de direkt kungligt styrda områdena, framförallt kolonierna men också Tyros, Darition och Saroniska näset, organiseras på liknande sätt som marinkåren. Milisen kallas ofta för Havets söner eller Havskåren. Varje stam är i krig skyldig att ställa upp med en myriados till kungen och brukar hålla ytterligare två i reserv för skydd av det egna territoriet och hemmavattnen. Varje kimzonsk man är i fredstid skyldig att tjäna en månad av årets tolv i milisen som i fredstid fungerar som landsvakter, stadsvakter, garnisoner, och kustbevakning. Även geroner och tolaner som lever inom en stamprovins eller i kungliga områden är skyldiga att delta i uppbåden men har ej rätt att delta i skeppsråden. En typisk myriado i Havets söner består av två spheiror Löpare, tre spheiror Skyttar, en spheiro Svärdsbärare, och sex spheiror Spjutbärare.


Den havskårsmyriado som varje stamområde ställer till kungens förfogande skall enligt rikslag ha en flotta om 27 galärer med tillhörande roddare och sjömän. Utöver dessa förfogar varje stam över ett mindre antal lätta skepp för kustbevakning och har i krigstid kapacitet att bygga flera galärer.
'''Hertig''' [[Osvald Sterne-Björnhugg]] av Dreverike och Vidling


====Tolanerregementen====
'''Geografi''' Hertigdömet består huvudsakligen av ett varmt, torrt, småkulligt och glest beskogat ängslandskap där stora ekar och pinjetallar dominerar trädflora.  
Tolanerfurstarna bidrar med tungt kavalleri, katafrakter, till de feliciska arméerna där de i strid oftast bildar flankskydd. Katafrakternas unga väpnare och stallknektar kan formeras till ett lätt kavalleri men deras stridsvärde är lågt. Tolanskt infanteri är oftast lätt t.ex. slungkastare eller av löpartyp. Enbart kungen kan kalla tolanerfurstarna till sina fanor.  


Deyen av Derk bidrar inte med kavalleri. Om nu inte 36 stridstränade och bepansrade solunska skogselefanter kan räknas som kavalleri. I övrigt bidrar Deyen med skickliga efariska löpartrupper som även kan bemanna snabba katamarankanoter, s.k. Karakorer (se Skepp).  
'''Historia''' Hertigarna av Dreverike står nära hertigarna av [[Zorakin#Amtefjärd|Amtefjärd]]. Deras enda kung, [[Valien II Myntslagare]] (107-110 eO), hertig av Dreverike, var på möderet släkt med [[Valien I Rikesbyggare]]. Valien II hann bara vara kung i drygt tre år innan han dog under plötsliga omständigheter.  


====Legoförband====
Hertigarna av Dreverike har odlat myten att han blev förgiftad av sin efterföljare, hertig [[Kruxhelm Armstarke]] av hertigdömet Likermark. Det mesta tyder dock på att han var berusad när han ramlade av sin häst under en beriden jakt.  
Felicierna rekryterar gärna legosoldater, framförallt i krigstid och för bruk i kolonierna. Tidigare var hynsolgiska kavallerikondottiärer vanliga i Felicien, men de flesta av dessa har återvänt hem till Hynsolge och inbördeskriget. De har dock starkt påverkat det inhemska tolanska kavallariets taktik och utrustning och hynsolgiska hästar importeras till Felicien för dyra pengar. Dalkiska bågskyttar har likaså varit vanliga men har i takt med de politiska spänningarna blivit mera ovanliga. Andra förekommande legotruppstyper i Felicien är efariska elefantryttare och löpare, jorpagniskt riddarkvalleri och krunska nomader som är skickliga beridna bågskyttar.  


Felicierna har också de senaste åren börjat rekrytera grupper av jordukaerler som framförallt används som livvakter och som stormtrupper. Jordukaerlarna i Felicien leds av [[Aelfwine Korp]] och [[Rikissa Korp]], syskonbarn till Kung [[Elfhelm Korp]] av Jorduashur. Rikissa Korp är gift med Prins [[Mahariolon]]. Detta har lett till att Felicien och Jorduashur, det långa avståndet dem emellan till trots, har utvecklat goda relationer och jordukaerlerna kallar Tyros för Hwitgaard, Den Vita Staden, och Felicien för Katlon, Kattlandet.  
'''Ekonomi''' Hertigdömet Dreverike är inte särskilt rikt. Det är en jordbruksbygd där veteodling, boskapsskötsel, grisuppfödning, vinodling och citrusodling dominerar. Längst kusten bedrivs en hel del fiske. De stora torra och glest beskogade ängsmarkerna är utmärkta betesmarker för grisflockar och stora boskapshjordar.  


Det bör noteras att Felicien själv är en källa till legosoldater i andra länder. Dessa legokompanier har ingen koppling till staten, t.ex. är feliciska legosoldater i [[Sirigon]] inte tecken på feliciskt officiellt stöd till Sirigon i inbördeskriget utan helt enkelt ett tecken på att i Sirigon finns det pengar.
'''Övrigt''' Hertigarna av Dreverike anses tillhöra det [[Sydzorakiska brödraskapet]]. Den nuvarande hertigsläkten tog över hertigtiteln under 200-talet och är släkt med den ursprungliga hertigsläkten via möderet.


===Trupptyper===
I hertigdömets södra delar ligger baroniet [[Hafsort]] som fått sitt namn från den store [[Aspubran av Hafsort]].
Kimzoner i Marinkåren och Havskåren slåss uteslutande som infanteri som kommer i sex typer: Löpare, Svärdsbärare, Hillebardiärer, Spjutbärare, Armborstskyttar och Sappörer. Till dessa skall även de skickliga kimzonska roddarna och matroserna också nämnas. Tolanerfurstarna bidrar framförallt med ett tungt kavalleri, sk. katafrakter, men även med slungkastare, löpare och spjutbärare.  


*'''Löpare'''
===Gredelmark===
Det lätta infanteriet, Löparna, bär enbart ett lätt bröstharnesk (brigantin eller läderlamellharnesk) över en tunika och är utrustade med flera kastspjut, lätt lädersköld av efarisk typ och khepesh eller labrys. På huvudet bär de den lätta koniska hjälmen. De är tränade för strid i lös ordning och i att springa långa sträckor. I strid är deras uppgift att störa och oroa fienden innan huvudstridlinjerna möts. De används också som budbärare och som spejare i svårare terräng. Till sjöss är de oftast först att borda fiendeskepp.
*'''Svärdbärare'''
Svärdsbärarna är tungt rustade och beväpnade med kastspjut, medelstora sköldar och framförallt svärd, vanligtvis khepeshen. De fungerar som stormtrupper vid belägringar och när armborstskyttar och spjutbärarare har lyckats bryta upp fiendens ordning så löper svärdsbärarna igenom luckor som öppnas i de egna linjerna för att utdela dödsstöten i brutal närstrid.


*'''Hillebardiärer'''
'''Befolkning''' Befolkningen består av Luksiler (ca 60 %), Dalker (ca 15 %) och Penner (ca 20 %). Övrig befolkning är främst en liten grupp Ankor och Halvlängdsmän (ca 5%)
Underofficerare och officerare bland svärdsbärarna använder gärna den tunga hillebarden för att hindra bordningar eller döda en riddares häst och sedan riddaren själv. Underbefäl grupperas ibland i elitförband bestående enbart av hillebardiärer och sätts in där striden är som hetast. Den feliciska kungen omgärdas alltid på slagfältet av en sådan spheiro elithillebardiärer.


*'''Spjutbärare'''
'''Befolkningstäthet''' Hög
Spjutbärarna är infanteriets ryggrad och deras häckar med spjut, ormpikar och stora sköldar används defensivt för att absorbera kavallerichocker eller bordningsförsök. De är medeltungt rustade och arbetar ofta som skydd för armbortskyttarna som inleder varje strid med salvor av tunga skäktor vars stålspetsar är smidda för att bryta genom pansar. Till sjöss kan en grupp spjutbärare bakom sina stora sköldar och med sänkta ormpikar totalt haverera ett fientligt bordningsförsök.


*'''Armborstskyttar'''
'''Officell residensstad''' [[Luksilo]]
Skyttarna är utrustade ungefär som Löparna, ibland något tyngre. Deras främsta vapen är armborstet och de är tränade i att skjuta i salvor. Vid skeppstjänst utnyttjar de större relings- och däcksmonterade arbalest och skorpioner som skjuter tunga skäktor eller svärmar av lättare skäktor.


*'''Sappörer'''
'''Hertig''' [[Thamas O`Basilaard]] av Gredelmark, Prinzeps av Luksilo
Sappörerna är soldater tränade i att upprätta och nedkämpa befästningar. De är experter på minering och kontraminering samt i byggandet och användandet av murbräckor, belägringstorn, ballistor, katapulter och trebucheter. Sappörerna är ovanliga och marinkåren förfogar enbart över att fåtal bataljoner.


*'''Roddare'''
'''Geografi''' Gredelmark präglas av ett omväxlande, småkulligt och vackert landskap. Jordbrukstrycket är stort. Här och var mellan vinodlingar, åkrar, cypressalléerna och hagmarker finns det lummiga lövskogar som domineras av ekar, lindar och kastanjer.  
Roddare och matroser rekryteras från småkimzonernas fattigaste medlemmar. Genom sin tjänst i flottan räknas de ändock som "kimzon med spjut eller åra" och har därmed en röst i Furstens skeppsråd. Då de oftast i det civila är sjömän som inte äger andel i skepp och fiskare som inte äger andel i fiskebåt är de dock mycket skickliga och tränas intensivt i samordnad rodd och i utförandet av komplexa manövrer. Geroner och tolaner rekryteras också som roddare, men äger ingen röst i skeppsråden för det.  


*'''Katafrakter'''
'''Historia''' Det här är den mest udda fågeln bland alla de zorakiska hertigdömena. Det var från början [[Kungariket Luksilo]].  
Katafrakterna är ett tungt tolanskt kavalleri. Ryttaren, oftast av ädel härkomst, bär tung rustning, ofta lamell över ringbrynja, från topp till tå och är beväpnad med lans, sköld, sabel eller svärd och ibland ett armborst eller båge. Även hästen bär rustning, vanligen fjällpansar eller tjockt tyg.  


*'''Slungskyttar'''
Huvudstaden Luksilo fick stor hjälp i sitt anläggande av Caddo. Därför präglas stadsbilden än idag tydligt av dalkisk arkitektur. Efter Lindiskiarnerkrigen ställde den Zorakiska kungen krav på överhöghet över Luksilo. Efter egendomliga politiska turer blev Luksilo omvandlat till ett till ytan stympat markgrevskap och byter namn till Gredelmark. Den forna kungafamiljen av Luksilo blir dock kvar som markgrevar efter att de svurit kungen trohet. Så småningom vinner Markgrevskapet status som Hertigdöme
Slungsskytte är de tolanska herdarnas paradgren. Med mandelformade blykulor som ammunition har de en räckvidd på ca 400 meter och de är mycket träffsäkra på närmre avstånd. Detta sägs bero att de från barnsben inte fick bröd av sina mödrar om de inte först träffade kunde träffa brödbiten med en slungsten. Vid belägringar eller i strid från skepp använder de ofta en stavslunga med vilken de kan kasta tyngre projektiler i höga kastbanor, ofta olika former av brandprojektiler. Nackdelen med stavslungan är att den inte kan användas mot mål på närmre avstånd.


===Feliciska vapen och rustningar===
Detta sker i samband med det Zorakiska tronföljdskriget som börjar år 296 eO. I detta krig bryter den dåvarande luksiliske markgreven de tidigare Luksiliska markgrevarnas (och även senare Luksiliska hertigars) vana att hålla sig utanför Zorakisk inrikespolitik. Han låter först skydda och gömma den prins som senare ska komma att bli [[Valien IV den Store|Valien IV]] och är sedan även en av de första högre adelmän som tar ställning för Valien den IV sida när denne förklarar krig mot [[Iberiko Bastarden]]. Som tack för sin insatser utnämndes senare Markgreven av Gredelmark till Hertig av Gredelmark och Luksilo. Hertigfamiljen fick dessutom särskillt långtgående inrikes- och handelfriheter som tack av kung Valien den IV. Detta har bland annat gjort att Hertigdömet Gredelmark i dag har långtgående religonsfrihet. Hertigfamiljen själv har dessutom gjort sig en rejäl förmögenhet på handel tack vare detta. Man har också låtit grunda en egen bankverksamhet i staden Luksilo.
Vid ankomsten till Ereb var kimzonernas traditionella vapen snarlika de som de yndariska soldaterna använde i sina erövringar: pansar av fjäll- och lameller, runda sköldar av stål, kroksablar, spjut och sammansatta bågar. Vissa vapen är mera specifikt kimzonska som kepeshen och labrys. Dessa har sedan kommit att utökas med vapen och rustningstyper som utvecklats inom den joriska kultursfären framförallt från tolaner, berendier och solfarare. Även efarisk vapenkultur har påverkat den feliciska arsenalen - tyngdpunkten på spjutbeväpnat infanteri och sköldar i läder kan anses vara efariska inslag.  


Spjutet är det grundläggande vapnet för de flesta feliciska soldater. Grovt sett använder felicierna spjut av tre typer: halvpik (ca 2,5-3m) för defensiva formationer, spjut använda och balanserade för såväl stöt som kast (ca 180-210cm) samt rena kastspjut. De sistnämnda är korta (ca 90-120cm) och smidda helt i stål med hullingförsedda spetsar och kallas [[saunion]]. Dessa vapen används också i många feliciers vardag i formen av de harpuner (för stöt och kast) och ljuster som används i fisket. Halvpiken kallas också ormpik då den används vid sjöormsjakt.  
Dagens luksiliska hertigar är således i rakt nedstigande led ättlingar till den tidiga Luksiliska kungafamiljen. Vilket de är väl medvetna om.  


I strid kombineras spjut och pik med sköld. Feliciska sköldar kommer i flera former och format. Runda sköldar, små till medelstora, tillverkas av stål. Lädersköldar finns i en form som liknar ett hjärta och en form som liknar två sammanslagna ovaler. Bägge är inspirerade av efariska förebilder. Stora sköldar är droppformade (rundade ovan med spetsig botten) och görs av flera lager trä och täcks i läder. Sköldar av alla typer är ofta bemålade med emblem för stam, hus, furstendöme eller regemente. Till sist bör nämnas de stora mursköldar, paviser, som feliciska armborstskyttar använder som skydd i strid. Dessa stora sköldar är helt olämpliga för strid man mot man men erbjuder gott skydd mot missiler.  
Luksilo har en relativt stor dalkisk befolkning. Vissa släkter går tillbaka till Luksilos grundande men de flesta kom till Luksilo när Kardien invaderade Caddo 292 e.O. Luksilo etablerade tidigt handelsavtal med alverna i Nordbergaskogen och med dvärgarna i Aidnebergen. Luksilerna är skickliga handelsmän, diplomater och hantverkare.  


De traditionellt kimzonska svärden kommer i två former. [[Kepesh]]en är ca. 65-80 cm långt, eneggad med konkav egg. [[Shekelesh]]en är en mera traditionell kroksabel ca. 90-100 cm lång. Den korta khepeshen är nästa lika tung som den längre shekeleshen. Khepeshen används framförallt av småkimzoner och meniga soldater och shekeleshen av storkimzoner och officerare. De Avskiljda, Galmons utvalda krigare, är kända för sitt bruk av två svärd, ett i var hand. Förutom dessa svärdstyper har felicierna anammat de raka joriska tveggade svärden och det ringbygelförsedda långsvärdet är numera populärt efter erebosiskt och dalkiskt mönster.  
'''Ekonomi''' Hertigdömet och dess adel är ganska rikt. Fårskötsel, vinodling och spannmål dominerar jordbruket. Dessutom finns det rika fyndigheter av stenkol och ädelstenen granat i området. Zorakins främsta juvelindustri, textilindustri och bästa viner kommer från Luksilo. Man tillverkar också utsökta vapen, rustningar och glasföremål, fullt jämförbara med de som tillverkas i Pendon.  


Ett sista traditionellt vapen är dubbelyxan, [[labrys]]. Labrysen kommer i två former. Den korta dubbelyxan med litet yxhuvud används för såväl hugg som kast. Den långa labrysen används enbart vid offer av djur och människor och är ett rent rituellt vapen. Däremot har hillebarden blivit ett populärt vapen bland feliciska underofficerare och de använder dem för att fälla tungt rustade ryttare till marken och sedan ta dem av daga.  
'''Övrigt''' På grund av hertigen av Luksilos härkomst från de Luksiliska kungarna var det aldrig tal om att välja någon av dem till kung över Zorakin.  


Som vapen för långa avstånd använder felicierna armborst, på sina skepp också tyngre armborst som arbalest och arcuballistan. Den traditionella lätta sammansatta bågen används numera enbart av ett fåtal felicier. Pistolarmborst har blivit populära bland feliciska ädlingar och bland kvinnor. Bland tolanska herdar är slungan ett mycket vanligt vapen och tolanerfurstarna ställer upp ett lätt och mycket rörligt slungbeväpnat infanteri.  
Hertigarna av Luksilo å sin sida har alltid stått över de politiska turerna i resten av Zorakin. Fram tills nu möjligen. Rykten gör nämligen gällade att de kan ha lierat sig med [[Kungapartiet]]. Andra rykten säger att hertigdömet är infiltrerat av caddistiska spioner och missionärer.  


De vanligaste rustningarna är ringbrynjor i form av jackor som ibland täcker även övre delen av låren. Fjällpansarjackor var vanliga förr, men anses numera gammalmodiga. Ringbrynjor bildar också grunden i tyngre rustningar där bröstkorg och mage skyddas av ytterligare pansar i form av lamellpansarharnesk (av stål, läder eller sjöormsfjäll) eller brigantin samt ledade axel, överarms- och underarmskydd och (under)benskenor i stål eller cuirboulli. Rustningsdelar av fjäll eller plåt är ofta bemålade i starka färger eller blånerade. Blåneringen och (lin)oljefärgen skyddar mot rost och är förstås också dekorativ.  
Hertigarna av Gredelmark anses inte tillhöra vare sig [[Greverydska orden]] eller [[Sydzorakiska brödraskapet]].


Som hjälm används lätta koniska hjälmar smidda ur ett stycke stål och ibland försedda med nackskydd i lamell. Under hjälmen bärs ofta en ringbrynjehuva. Dessa hjälmar förses ibland också med visir i form av masker. Maskerna smids antingen till formen av uttryckslösa vackra mansansikten eller till grinande demoner. Felicerna använder även tyngre barbuter som har öppningar endast för ögon, näsa och mun. Bägge hjälmtyperna pryds ofta med en eller flera fjädrar från struts, örn, korp, gam eller större sjöfåglar. Dessa fjäderprydnader färgas och i flera regementen fungerar fjädrarna och dess färger som tecken på rang.
===Inberg===


Det ska noteras att förutom för deltagare i skepssråd, soldater, milismän och resande på landsbygden så är det ovanligt att bära tunga vapen i Felicien och mycket ovanligt att bära rustning. Om en person går omkring tungt beväpnad och rustad kommer det ofrånkomligen att leda till uppmärksamhet från milisen. Undantaget är förstås den lätta dolk eller kniv som alla felicier bär i bältet samt för överklasskvinnor också det dyra lilla pistolarmborstet.
'''Befokningsgrupper''' Penner 45%, Raxorer 30%, Legerdier 15%, Övriga 10%


==De feliciska kaparna==
'''Befolkningstäthet''' Låg-Medelhög
Felicien har sedan 603 eO gett ut kaparbrev. Först gavs de ut i hemlighet, men ganska snart stod det klart att Felicien stod bakom de nya pirater som jagade byte i Enios sund, Echatiska havet, Vägen ut (när RhabdoRhinn blåser), i vattnen utanför Stabul och längs Berendiens västkust. Det har också hänt att de gjort strandhugg i Berendien, Jorpagna och på Targero. Skeppen de snappar upp är framförallt erebosiska fast flera dalkiska och några berendiska skepp faller också offer. De feliciska kaparna omfattar 610eO ungefär 20-25 skepp. Till skillnad från de nästan helt kimzonska Marinkåren och Havskåren är kaparna långt mera heterogena. Felicierna är i majoritet förstås, men såväl kimzoner, tolaner som geroner finns representerade bland dem. Enstaka montagoraner, kruner, efarer, krilloaner och hynsolger återfinns också i kaparbesättningarna. Utrustning och beväpning varierar kraftigt men genrellt sett är kaparna utrustade för rörlighet snarare än tyngd. Några enstaka vindvävare och vågtämjare finns också bland kaparna.


Det kungliga skeppsrådet har gett tillstånd att skrov från havskårsreserven får, mot en avgift och med Furstens skeppsråds godkännande, hyras ut till kapare. Kaparna står sedan själva för riggen, skeppsutrustningen och förstås bemanningen. De har ofta stöd i detta av investerande köpmän. Skeppstyperna kaparna använder varierar beroende på var i Felicien de kommer från: kapare från Koalint, Österbukten eller Gerdikk föredrar brigandoner, medan de från södra Pelenos och de efariska kolonierna föredrar karakoroserna. Gemensamt är att bägge skeppstyperna är lätta och ett typiskt kaparskepp har en besättning om ca. 40-80 man. Ofta seglar kaparna i grupper om ett till tre skepp, men ibland bildas större band i försök att samordnat attackera konvojer.
'''Officell residensstad''' [[Greveryd]]


Alla besättningsmän på kaparskeppen är fria män och kvinnor och den vanliga organisationsmodellen är ett andelssystem där intäkterna delas i viktade andelar där viktningen baseras på rang och roll ombord. En fast andel av alla intäkter går till kungen och kapare får enbart sälja sitt gods i Darition. I denna marinbas med dess höga säkerhet och starka befästningar kan skepp och byte säljas diskret och kaparna själva hållas under uppsikt av starka marinkårsförband.
'''Hertig''' [[Sonerik Hirsche]] av Inberg och Sacmar


Den oktett i Riksrådet som administrerar kaparpolitiken försöker att undvika att redan etablerade piratkaptener ges kaparbrev då dessa antas vara svårkontrollerade. Trots det har det tidvis varit problem med att kaparna ger sig på skepp från nationer som egentligen inte ingår som lagligt byte enligt kaparbreven. Detta problem förvärrades av att ereboserna ibland seglar under falsk flagg i sina försök att undvika attacker och att när kaparna uppdagade detta så började de använda det som en ursäkt för att kapa fartyg oavsett flagg.
'''Geografi''' Närmast kusten ett flakt, öppet landskap genomkorsat av de ständigt återkommande vattendragen. Landskapet domineras av grämarker, betesmarker och jordbruk med enstaka skogsdungar av ekar och lönnarter uppflugna på de glest utspridda kullarna samt lövskogsridår av al, pil, ask, lind och hägg längst vattendragen.  


===Tre kapare===
Detta övergår ganska snart till ett småbergigt landskap genomkorsat av floder, åar och bäckar vilket ger ett omväxlande landskap med bördiga tättbefolkade floddalar där jordbruk dominerar och skog- eller gräsklädda kullar och småberg där det allt som oftast ruvar en borg, stentorn eller stenklädd riddargård. Skogarna består ofta av bok, kastanj, berglönn, ek och silvergran.  
'''Koltarob "Rob" DiLaak''' - är en tidigare kommendör i flottan som blivit friseglare. Hon tillhörde de första kaptener som av Storamiralen och Konungen först fick friseglarbrev att kapa i de hav Felicien anser sig ha rätt till. Hennes bakgrund och kontakter inom flottan har hjälpt henne att skapa en mycket skicklig och framgångsrik eskader av veteraner. Hon är en hjälte i Felicien och ett fruktat namn i Berendien och Erebos. Kapten DiLaak ges uppdrag mot Feliciens närområden och särskilt farliga rutter.


'''Herr Bismail Rackhe''' - välkänd kustseglare som med sin förmögenhet och sina tre femtiomannabesättningar gått från misslyckad köpman till smugglare till kapare. Ett typiskt exempel på lycksökare som har skepp och vilja att bidra till Feliciens framgång för egen vinnings skull. Kapten Rakckhe är kustkapare alternativt kapare mot mer avlägsna handelstrader.  
Längre norrut tar skogar och berg över allt mer. Här är det mer glesbefolkat. Ensamgårdar är vanligt förekommande Eventuella byar är ofta små kringbyggda grupper bondgårdar. Större byar är ofta försedda med träpallisader förstärkta med stenmurar och vallar. Folket är i högre grad fria bönder. Stenbyggda riddargårdar förekommer här och där. Enstaka borgar ruvar uppe på en kulle i eller på en ö i en sjö.  


'''Alkehii Pieera''' - felicisk far och montagorisk mor. Varit till sjöss sedan flykt hemifrån vid åtta års ålder. Efter att ha först tjänat och sedan gjort myteri mot kapten Morach Tegan från Zufre är han sjörövarkapten som delar sin tid mellan Ankorath och Darition. Kaparbrevet ger honom rätt att kapa i allt hav mellan Darition och Kasyr. Typiskt obunden friseglare av morëlvidynsk hamn. Föraktad av både fiender och uppdragsgivarna, men ett respekterat namn i Morëlvidyns hamnar. Har periodvis även seglat i kaparen Gorbin Blackes piratflotta.
Skogarna i norr närmast Aidnebergen har ofta en mörk och vild karaktär och består av bok, berglönn, rödgran, silvergran, lärk, cembratall och bergtall.  


=Religion=
'''Ekonomi''' Medelrik. Inberg producerar främst timmer, tjära, skepp, boskap, järn, vapen, pälsar och vita viner. Man odlar även en del spannmål, frukt.


I mandelmunken Amnons [[Prolegomena till den feliciska religionen]] återfinns många utdrag från den kimzonska mytologin. I originalets kimzon är texten ofta full av poetiska inslag som alliteration, upprepningar och rim och myterna är också avsevärt längre. Notera att i texterna används gudarnas namn på kimzon och att de i den dagliga feliciskan ibland har andra namn. Så kallas Philas på kimzonska för Philodon, Felis för Anatadan och Galmon för Galadon. Suffixen adon och adan betyder härskare resp. härskarinna.  
'''Historia''' Detta är det svarta fåret bland de Zorakiska hertigdömena. Strängt taget var det inte ett hertigdöme från början utan tre markgrevskap. Därav namnet på hertigdömets huvudort, Greveryd. Markgrevskapen grundades formellt sett under Lindiskiarnerkriget slutskede, alldeles innan Pennerna gick in i Legerdiernas land för att rensa ut de sista av Lindiskiarnarnas motståndsfickor samt hävda överhöghet över det forna Legerdien.  


{{citat |'''''Skapelsen'''''
I Greveryd har Inbergs hertig sin residens. Han fick sin titel av för sitt stöd till Iberiko bastarden. I titeln ingick dessutom att han blev de båda andra markgrevarnas överhuvud samt att Inberg blev det formella namnet för det nya hertigdömet. Denna titel accepterats dock aldrig av de två kvarvarande markgrevarna som dessutom stödde [[Borodrik II]] som blev dödad av sin broder [[Iberiko]]. Dagens markgrevarna accepterar titeln hertig av Inberg. Dock inte överhögheten.  
<br/><br/>
''I begynnelsen var allt Hav och Havet var Allt. Det mörka Havet, Zykidos, var i ständig rörelse och i rörelsen födde hon tre tankar: Dagon, Philodon och Paridon.''


''Dagon, Den Första, var stilla och mörkret samlades kring honom. Han sjönk ner i Havet och i sjunkandet föddes Underjorden och Havet fick sin första gräns.''
För att balansera upp den nye hertigen makt i hertigdömet "gav" Iberiko de två västligaste grevskapen i Indarrike till hertigdömet Inberg och satte folk som var lojala till den nye hertigen som grevar, något som gjorde Hertigen av Indarrike rejält sur i kraniet.  


''Philodon, Den Andra, sökte också stilla Havet och han skapade så Land och i skapandet av Landet fick Havet sin andra gräns.''
[[Valien IV|Valien IV den Store]] glömde att rätta till detta förhållande när han sedan kom till makten. Många högadliga menar att det var Valien IV enda större misstiag under sin regeringstid. Vissa andra menar att det är ytterligare ett bevis på Valien IV politiska begåvning för just i denna konflikt mellan de adliga i Inberg samt, som en följd, mellan hertigen av Inberg och hertigen av [[Zorakin#Indarrike|Indarrike]] ligger en stor del i konflikten mellan de adliga i syd och de adliga i nord.  


''Paridon, Den Tredje, var den snabbaste och full av rörelse. Med stor fart simmade han uppåt och bröt Havets yta med ett högt rop. I hans ord föddes himlasfärerna och så fick Hav, Land och Underjord sina gränser.''
Valien lär en gång på ålderns höst förtjust ha muttrat att "Iberikos enfaldiga beslut tycks ha stärkt kungamakten ställning mer än Vi någonsin lyckats med genom list och smicker".  


''Zykidos var vred. Där förut allt var gränslös rörelse var hon nu instängd. Tre tankar födde hon åter och den första tanken var en Skorpion. Dess gadds gift fick Havet att koka, Landet att skrika, och Himlen att färgas gul. Skorpionen sjönk till botten och steg ner i Underjorden. Där mötte Skorpionen Dagon och stack honom med sin gadd. Dagon var tyst och reste sin hand och Skorpion tjänade honom, ty ingen gadd och intet gift kan döda Döden. Där giftet fläckade Underjorden föddes Guld och Guld är ständigt ett gift i människans sinne.''
Detta uttalades i samband med att ett bud nått fram till Pendon med nyheten att hertigen av Indarrike åter angripit hertigen av Inberg i ett försök att vinna hertigdömets förlorade grevskap åter. Hertigen av Salamora hade kvickt ställt sig på hertigen av Inbergs sida. Medan markgrevarna av Västmark och Järnmark ställde sig på Indarrikes sida. Kriget rasade nästan i 6 år och slutade först sedan ereboser och dalker förhandlat fram ett stillestånd och fredsavtal. Kriget hade stört spannmålshandeln i hela regionen. I synnerhet sedan Salamora lagt självaste staden Indarsol under belägring under 2 års tid.  


''Den andra tanken var en Lejoninna. Hennes ögon såg genom allt dunkel och i hennes panna fanns ett tredje öga som stirrade in i framtiden. Lejoninnans glädje låg i blod och hennes andedräkt och rytande var såsom öknens hetta och storm. Lejoninnan lämnade havet och steg upp på Land. På Land hittade hon Philodon och med stort språng störtade hon mot honom. Philodon skrattade, fångade henne i svansen och lägrade henne. Tre gånger lägrade han Lejoninnan innan han dräpte henne och ur hennes kropp föddes De Lyckliga Gudarna: Anatadan, Shahadon och Shaladon.''
De tre markgrevskapen heter Västmark (närmast Pharynx), Inmark (med Greveryd som centralort och hertigens residens) och Järnmark (öster om Grevemark).  


''Den tredje tanken var den mest vreda och tog formen av en Drake. Dess vingar skuggade Land och Hav och ur dess käftar strålade Underjordens eld. Ögonen stängdes aldrig och de såg Allt. Draken sam genom Hav och flög genom Himlasfärararna och fann Paridon. I Hav och i Himmel stred Paridon med Draken. Landet brann och Underjorden skakade men Paridon dräpte Draken och hennes blod droppade i Himmel, i Hav, och på Land. Så föddes fågel och fisk, djur och växt, liksom andar, demoner och djuriska halvfolk. Zykidos var nu icke mer och ändock var hon evig och det är sagt hon på den sista dagen skall komma åter och med allt sitt svarta blod söka förstöra gudabrödernas och deras Skapelse.''
Hertigtiteln har bytt ägare ett par gånger. Liksom Järnmarks markgrevekrona. Men fejden mellan markgrevarna och hertigen består.
<br/><br/>
'''''Om Solen, Månen och Stjärnorna'''''
<br/><br/>
''Philodon tog ett öga från den dräpta Lejoninnan och han kastade upp ögat till himlen och så föddes Månen, Yarikhadon. Paridon tog så ett öga från den fallna Draken och han kastade upp ögat i himlen och så föddes Solen, Shapadan. Men Dagon reste sin hand och Månen blev Mörk och Solen föll ner i Underjorden. Paridon sände då Shahadon och Shaladon, Morgonstjärnans och Aftonstjärnans lejon, att ledsaga Solen genom Underjorden och åter till Himlen.''


''I Yarikhadon, Månen, finns en stor lusta för Shapadan, Solen, och han jagar henne ständigt över himlavalvet. Sällan fångar han henne, men under de nätter av månförmörkelse har han tagit henne och ur deras möte är de otaliga stjärnorna födda då hans säd går såsom ett stråk genom stjärnhimlen.''  
'''Övrigt''' I Inberg håller Zorakin skapa en ny handelsled över via floder och pass över Aidnebergen in i Kasenuskogen. Närheten till svartfolk både i öst men framförallt från SVarta tornet i väst gör att bygget av den nya handelsleden bevakas av legosoldater, adelsmän och Regaliegardister. Vill man leta efter fejder, strider och äventyr i Zorakin så är Inberg ett mycket bra val.
<br/><br/>
'''''Människan skapas'''''
<br/><br/>
''Philodon samlade jord från Landets alla hörn och han formade en människokropp. Men kroppen hade icke liv och Philodon grät. Paridon och Dagon hörde hans gråt och Paridon anlände först. Till sin broder förde han med sig en gåva och han andades på människokroppen och den kom till liv, ty Paridons ande är det livgivande molnet. Människan kom till liv och i kropp och ande var hon stark och i henne fanns också Drakens blod. Sist anlände Dagon och för första och enda gången talade han: "Så börjar det. Ingenting skall vara omöjligt för dem, vad de än föresätter sig. Det Ni nu har skapat ska vända sig mot er och förinta Er eller förintas av Er". Dagon reste så sin hand och hans gåva till Människan var Döden, ty enbart i Döden kan Människan finna evigt liv.''
<br/><br/>
'''''Om Felis giftermål med Dagon och Paridon'''''
<br/><br/>
''Anatadan, kallad Den Lyckliga, var den vackraste av alla som fötts ur Zykidos tankar och blod. Felis älskade människan och lärde Mannen att jaga jordens djur, himlens fåglar och havets fiskar. Maninnan lärde hon många ting och konster som är fördolda för Mannen och det är hon som vakar över Maninnans hem och förlossningsbädd.''


''Dagon såg Felis och en lust till henne väcktes i honom och han steg upp ur Underjorden för att göra henne till sin. Philodon sökte hindra Dagon och de två bröderna kämpade med varandra i formen av två bevingade lejon. Kampen var lång men Dagon var den starkare. När han hade fällt Philodon till marken och slutit sina käftar om hans hals, gick Felis dem emellan och i utbyte mot sin faders liv blev hon Dagons brud. Felis tankar blev mörka och hon tog sin moder Lejoninnans form. Den Olyckligas glädje låg i blod och hennes andredräkt och rytande var såsom öknens hetta och storm.''
===Indarrike===


''Philodon grät och han kallade till sin broder Paridon att om han kunde rädda Anatadan från Underjorden skulle han få Felis till brud. Paridon rördes av sin broders tårar och Anatadan, Den Lyckligas, skönhet hade länge funnits i hans sinne. Som ett moln svepte Paridon genom Himlasfärerna och över Land, men han kunde inte finna Felis. Då vandrade han över Havets vågor och i formen av en triton simmade han genom Havets djup, men han kunde inte finna Felis. Till underjorden steg han nu ner och där fann han Dagon och Den Olyckliga. Paridon och Dagon stred med varandra. De brottades som ormar och de högg varandra som lejon. Som tjurar stångades de och som drakar var deras ögons möten såsom härars och skarors möten.''  
'''Befolkning'''  


''Lava sköt upp ur Underjordens djup och Landet skakade och brann. Havet kokade och självaste Himlasfärerna hotade att rämna. Djuren och växterna dog och Människan hade ingenstans att undfly. Så varade Paridons och Dagons kamp en dag, men när natten kom och Solen sjönk ner i Underjorden förde hon bud till Anatadan att gudabrödernas kamp om henne hotade hela Skapelsen.''  
'''Befolkningstäthet''' 


''Anatadan gick då emellan de två bröderna och de besinnade sig. Hon erbjöd dem att hon halva året skulle vara Dagons brud och halva året Paridons. Dagon och Paridon accepterade. Så föddes den olyckliga Hösten och Vintern då Anatadan är Dagons brud och så föddes Våren och Sommaren då Den Lyckliga är Paridons brud.''  
'''Officell residensstad''' [[Indarsol]] ''(se stadens beskrivning, med karta)''


''Ur Felis, Paridons och Dagons giftermål föddes sonen Galadon. Han äger sin moders skönhet och list och sina fäders styrka. I Ärans Salar, som omfamnar Himmel och Underjord, samlar han de värdigas själar och på den sista dagen skall han leda de värdiga i kamp mot den återuppståndna Zykidos på Gudabrödernas sida.''|}}
'''Hertig''' [[Osvan Nattskugga]] av Indarrike och Traxim


==Om det kimzonska pantheonet==
'''Geografi'''


===Paridon===
'''Ekonomi'''
Paridon är Allhärskaren och han är Himlarnas och Havets herre som besegrade Draken och kämpar mot Döden. Han gav människan liv och hans vilja visas i drömmar. Vanliga epitet eller titlar för Paridon är Molnryttaren, Vindvävaren, Vågvandraren, Drakdräparen och Andegivaren. I konst avbildas han ofta i form av en triton eller som en bevingad majestätisk man som vandrar på vågor. Den bevingade solen följer honom och allt hon ser ser Paridon. Till Paridon offras inför varje seglats en bit jord, vilket symboliserar Philas underordning. Paridons präster anses kunna stilla och kalla vind och våg och deras välsignelser fyller fiskarens och jägarens nät med fisk och fåglar.


===Philas===
'''Historia'''
Philas är den Älskade härskaren och kallas på kimzonska Philodon, Den Älskade. Han är den glade fruktbarhetsguden som härskar över jordens djur och växter. Philas avbildas ofta som en lite korpulent, kort karl med lejonmansliknande skägg och, inte minst, en stor erektion. I ena handen håller han en lejonnina i hennes svans och i den andra en klase vindruvor. Över hans huvud syns den liggande månskäran. Ibland visas han månkrönt ridandes en lejoninna och omgiven av vinrankor. Philas är en mycket populär och folklig gud och hans präster anses kunna göra skörden ymnig, tämja vilddjur och ge de ofruktsamma barn. Feliciska kvinnor firar ibland Philas och Lejoninnan i extatiska fester som omfattar mängder med vin, sex och rått kött.


===Dagon===
'''Övrigt'''
Dagon är Döden, Underjordens härskare, ibland även kallad Skördemannen och Skorpionkungen. I Felicien byggs inga tempel till honom och han har inga präster. Varje grav, kista, urna och mausoleum är dock hans, ty till slut skall alla människor bli hans. Ändock åkallas han av felicierna till skydd mot giftiga djur och odöda. Det är också den bistre Dagon som låter förfäderna höra de levandes fest och glädje på Årsdagarna och De Dödas Dag. Dagon avbildas inte för att se Döden är att dö, men han symboliseras i konst av bla. ett timglas, ett kranium, en gyllene skära eller en skorpion.


===Felis===
''-se [[Zorakin#Inberg|Inberg]]s historia''
Felis är det joriska namnet på kimzonernas skyddsgudinna och lyckogiverska Anatadan (namnet betyder på kimzon "Den lyckliga härskarinnan"). Speciellt är hon kvinnans, hemmets och skeppets beskyddarinna. Felis är dotter till Philodon och en lejoninna, brud till såväl Paridon och Dagon och mor till krigaren Galmon. Som den svarta kattan är hon kvinnans, hemmets och skeppets beskyddarinna och som den vita lejonninan en blodtörstig jägare vars andedräkt är öknens hetta. I konsten avbildas hon som en lycklig svart katta, en rasande vit lejoninna eller som en sfinx. Den sistnämnda anses av Felis mystiker omfatta såväl Den Lyckliga och Den Olyckliga, Kattan och Lejoninnan och besitter därför en särskild visdom.


===Galmon===
''-hertigfamiljen knuten(?) till [[S:t Willems Orden]] då hertigens bror [[Vidal Nattskugga]] är kommendantprior i denna orden''
Galmon är stridsmannen som föddes av Paridon, Dagon och Felis. På kimzonska kallas han Galadon, men hans namn betyder samma sak på feliciska och kimzon: Stridsmannen. Som son till såväl Paridon som Dagon omfattar hans välde såväl Himmel, Hav som Underjord och i Ärans salar samlar fallna krigare som dör med hans namn över sina läppar. Hans präster viger vapen, rustningar, skepp och murar till strid och De avskiljda når med meditation, avskiljdhet och extatisk svärds- och spjutdans enhet med Galmon.


Se beskrivning av kolonin [[Porto Horyni]] för hur tron på guden uppstod.
===Likermark===


===Shahadon & Shaladon===
'''Befolkning''' Penner. I Grimaniträsket finns stammar med reptilmän. Dessa står dock utanför samhället.  
Lejongudarna Shahadon och Shaladon är Felis bröder. Deras namn kopplar dem till gryning och skymning och de vakar över Shapadan när hon färdas genom Underjorden. De avbildas ofta i par i felicisk konst t.ex. på solskeppets lejonhövdade stävar. Då de anses kunna skydda mot intrång och ofta målas de eller står skulptur ofta på eller vid portar och dörrar. Inga tempel byggs till lejonbrödernas ära men de står ständigt staty vid templens- och tempelgårdarnas portar. Många felicier är helt övertygade om att dessa lejonstatyer kan komma till liv och slita inkräktare i stycken.  


===Shapadan & Yarikhadon===
'''Befolkningstäthet''' Medel
Shapadan är Solens gudinna och hennes älskare är Yarikhadon, Månguden. Deras miljonhövdade barnaskara är stjärnorna. Deras kult är liten, men deras präster och prästinnor är skickliga astrologer och därför eftersökta. Ofta dyrkas de i sina skapares, Paridon och Philas, tempel. Yarikhadon är också populär bland de som söker bot mot ofruktsamhet samt hos fruktodlare då den för dem viktiga daggen anses vara Yarikhadons säd.


===De Lyckliga===
'''Officell residensstad''' [[Drällinge]]
De avlidna förfäderna, framförallt husens och stammarnas anfäder och anmödrar, äras i hemmet och i deras mausoleer och gravkammare. Dessa förfädersandar kallas Anatani (anmödrar, "De lyckliga") och Anatoni (anfädrar, "De lyckliga").


===De Avskiljda===
'''Hertig''' [[Adalhelm Korp]] av Likermark och Bregerudd (Hertigfamiljen Korps förstfödda söner ges alltid ett förnamn som slutar med -helm för att hedra sin store anfader Kruxhelm)
De Avskiljda är krigare som dedikerat sitt liv till Galadon och studiet av stridskonster. Avskiljda från det övriga samhället lever de asketiskt och delvis i celibat. Endast vid få tillfällen söker de sig till Galmons tempel för att på dess gårdar lära unga män spjutets- och svärdets dans. Vid dessa tillfällen kan de kalla en ung man till sig som Avskiljd. Efter att en ung man vigts som Avskiljd sörjs de av sin familj som död och han kan aldrig ärva, gifta sig eller delta i skeppsråd. De Avskiljda känns igen på sitt långa hår, ty de tror att deras styrka ligger i håret.


I övriga Ereb kallas ofta De Avskiljda för Galmons riddare, och liknas vid solriddare, men benämningen och liknelsen är bristande. Något kimzonskt ridderskap finns inte i egentlig mening. De Avskiljdas ledare kallas för Galmons smorde. Processen bakom att att någon blir Galadons smorde är förborgad men alla Avskiljda "vet" vem det är.  
'''Geografi''' Hertigdömet Likermark domineras idag av Grimaniträsket och Torilskogen. Grovt kan man säga att hertigdömet består av en fjärdedel Grimaniträsk, en fjärdedel Torilskog och resten är jordbruksbygd.  


Under Feliciens krig har ibland mindre grupper av De Avskiljda anslutit sig till marinkåren och bildat "kommandotrupper" som utför uppdrag av närmast självmordskaraktär. Detta var speciellt vanligt under Frihetskriget mot Dermanien då De Avskiljda först visade sig.
'''Ekonomi''' Jordbruket domineras av boskapsskötsel samt spannmålsodling som avvattnas via diken från floden och träsket. Längst kusten bedrivs en hel del fiske. Hertigdömet är ganska fattigt och de rika naturtillgångarna som Torilskogen skulle kunna ge är svårtnyttjade på grund av att skogen döljer en hel del svartfolk.  


===Galadons tempeljungfrur===
'''Historia''' Torilskogen har varit befolkat av svartfolk ända sedan hertigarna av Likermarks enda kung på tronen, [[Kruxhelm Armstarke]] (110-138 eO), misslyckades med att hantera den stora svartfolksinvasionen år 126 eO.  
Galadons tempeljungfrur är unga kvinnor av kimzansk börd, oftast yngre döttrar, som vigs till Galmon snarlikt De Avskiljda. Istället för strid studerar de läkekonst och fungerar som hieroduler. Under rituella former kan de besökas årligen av ogifta marinsoldater och vart tredje år av De Avskiljda. Grupper av Galmons tempeljungfrur följer den kungen i krig och erbjuder vård och tar hand om de döda och kremerar dem.


==Tolanernas gudar==
Den enda personen med någon form av makt som försökte göra något åt invasionen var [[Hertig Miskrun]] av Pharynx. Hans underlägsna här försökte förgäves bromsa svartfolken medan kung Kruxhelm långsamt, nästan ovilligt, börjar försöka mönstra sin armé. Slutligen i ren desperation försöker hertig Miskrun stoppa svartfolkshärens överfart över floden vid det kritiska Blotferpasset genom att bombadera dem med brinnande olja.  
I Felicien dyrkas också de [[Gamla Gudarna]], framförallt i de tolanska furstendömena. Numera är de också populära hos kimzoner och omvänt är de många tolaner som dyrkar de kimzonska gudarna.


===Gamla Gudarna===
Taktiken lyckas bara delvis. Stora mängder svartfolk dör brinnande eller drunknande MEN floden för med sig den brinnande oljan lång väg längst floden vilket får till följd att stora delar av det torra landskapet i östra Grindanu antänds. Bland annat norra delen av Likermark, kung Kruxhelms eget hertigdöme.  
Gamla Gudar som dyrkas i Felicien är:
*[[Enki]] (Amçi)= sötvattenkällornas visa gud. (Enki-helgonet Sankt Blottignidos diOliphanzia ligger begravd i ett mausoleum utanför sin födelsestad Exapo. I den feliciska flottan finns en galeass döpt efter henne.)
*[[Ezgela]] (Azgigal)= skyarnas, regnets och fåglarnas gudinna, Amcis hustru. Hennes präster spår framtiden i fåglarnas flykt.
*[[Ingeril]]= sanningens och kunskapens gudinna, dotter till Amci och Azgigal.  
*[[Luvena]] (Lavini)= mångudinnan, Amcis och Azgigals dotter, associerad med kvinnors fruktbarhet och köttets lustar. Sharrapis maka.
*[[Ereshkigal]] (Arasçigal)= den stränga dödsgudinnan som väntar på alla.
*[[Shamash]] (Khemosh)= solguden, rättvisans gud, Arasçigals gemål.
*[[Sharrapi]]= elds-, pest- och krigsguden, son till Khemesh och Arascigal. Lavinis make.


==Slavarnas religion==
Kung Kruxhelm och hertigarna från Grindanu blir förgrymmade och rådet sitter i rådslag i tre veckor. Under tiden lycks de kvarvarande svartfolken ta sig till Torilskogen och bosätter sig där. Det sägs att det är från denna tid som Torilskogen börjar ändra karaktär från en ljus lummig lövskog till att börja växa igen och bli mörk, dunkel och farlig.  
Bland slavarna i Felicien bedrivs mycken andebesvärjelse där andar nedkallas av andedoktorer och besätter sina extatiska dyrkare och uppfyller deras önskemål. Många av dessa andar, loas, påminner starkt om de kimzonska och gamla gudarna men det finns också starka inslag från efarisk folktro samt vissa samkarniska och narguriska inslag i deras andevärldar. De flesta tolaner och kimzoner ser på slavarnas andekult med en blandning av fascination och motvilja. Bland vissa feliciska unga anses de mycket spännande och "förbjudet" att inkognito besöka och delta i en av slavarnas andefester.  


==Andra gudar, religioner och kulter==
Hertig Miskrun som förföljt svartfolken tappar besinningen i raseri och störtar med sina riddare in i Torildskogen efter svartfolken. Ingen har hört av honom sedan dess.  
Ett renommerat [[Delitha]]tempel finns utanför Tyros. Delithaprästinnorna bjöds in till Felicien efter kriget med Berendien i tacksamhet för att prästinnorna i sin vård av slagfältens drabbade inte skiljde mellan felicier och berendier. Hon dyrkas av många felicier som den ovillkorliga barmhärtighetens gudinna.  


[[Lysande Vägen]] och [[Fraschikel|Fraschikelkulten]] har ett fåtal mindre kapell i Feliciens större städer. Dessa är byggda av dalkiska och erebosiska köpmän och betjänar dem och deras sjömän. Numera står kapellen oftast tomma. Under 200-talet vann Den Lysande Vägen en del anhängare i Felicien, men felicierna tolkade den dermanska ockupationen som Paridons straff och få felicier vandrar idag Den Lysande Vägen.  
Kung Kruxhelm försöker under resten av sin regeringstid förgäves driva ut svartfolken från Torilskogen då skogen och Grindanubergens naturtillgångar utgör hertigarna av Likermarks ekonomiska ryggrad. Men svartfolken är där för att stanna.  


Ett fåtal [[Zeeris]]kultister existerar också Felicien. Det sägs att de står i kontakt med Erbulas svartfolk och att det är där deras underjordiska tempel finns. [[Oktagonen]] har också en del medlemmar i Felicien dit de kommit från Hynsolge och Krilloan.  
Knappt tio år senare väljs Hertig Miskruns son [[Karolu XI]] till kung och från den linjen stammar dagens Zorakiska kungar.  


Påträffas Zeeriskultister eller Oktagonens medlemmar av felicier spikas de på kors med järnnaglar och bränns därefter levande. Askan blandas med järnspån och kapslas in i en blyurna. Felicierna anser att denna metod hindrar de avrättade från att resa sig som odöda.
'''Övrigt''' Hertigarna av Likermark anses tillhöra den [[Greverydska orden]] och har en historiskt ansträngd relation med hertigarna av Dreverike. Hertigfamiljen Korp är idag en skugga av sitt fornstora jag. De är inte mycket rikare eller militärt mäktigare än en medelmåttig baron. Enda orsaken att de fortfarande kan kalla sig Hertigar är för att grevefamiljen Tjurhuvud, som händelsevis är den mäktigaste familjen i Likermark och en av de mäktigare i Grindanu, beskyddar hertigfamiljen Korp. Familjen Tjurhuvud är rejält ingift med Korp och det är greven Tjurhuvud som i praktiken regerar hertigdömet Likermark. Men som hertigar får familjen Korp skulden i de fall folk klagar på styret och skatterna i Likermark (talessättet "Att stjäla som en Korp" har en dubbel betydelse bland bondebefolkningen i Likermark). Familjen Tjurhuvud har också lagt beslag på ett par poster som bontisaler.


=Kultur=
===Pharynx===
Den feliciska kulturen är en säregen blandning av det kimzonska, det jorisk-tolanska och det efariska där kimzonska kultur formar ett superstrat över ett huvudsakligen tolanskt och delvis efariskt substrat. Sålunda är också feliciska ett blandspråk mellan kimzonska och jori med visst efariskt inslag.


{{ citat |När hoppet var ute och Garumos fall var nära nedkallade [[Kiolomon I|Kung Kiolomon]] en förbannelse över Valadun och föresatte sig att slåss till sista skepp, man, kvinna och barn. Tre dagar innan de kimzonska spejarna beräknade Valaduns invasionsflotta av spökskepp, gastar, zombiekrigare och flygande demoner att anlände kom Paridon till Kiolomon och hans son Kalamekios i en dröm. I drömmen lovade Paridon att leda en spillra av en spillra av det kimzonska folket till en lysande blå vik, Koalint, och ett lyckligt land, Anat Cruvi. Kiolomon själv kunde dock inte följa med flyktingarna utan skulle enligt Paridon överlämna flottan till sin son Kalameikos.
'''Befolkning''' Hälften av befolkningen består av penner och hälften av raxorer


Kalameikos flotta organiserades hastigt och folket drog lott om vilka som skulle få följa med till det nya landet. Den flyende flottan undkom med en hårsmån Valaduns invasionsflotta som efter hårda strider besegrade kimzonerna, dödade Kiolomon i tvekamp på Koalints vita murar och intog Garumos. På avstånd kunde Kalameikos och de flyende kimzonerna från sina skepp se mörka moln samlas över Garumos berg och klädd i åskmoln nedsteg Paridon i sin vrede och förintade Valadun och hans armé. Stora delar av Garumos sjönk i kataklysmen och endast högländer och bergstoppar syns nu ovanför vattenytan. Än idag är ön öde och obebodd då Kiolomons förbannelse drabbar vem som än landstiger.
'''Befolkningstäthet''' Medel


Den flyende flottan fördes söderut av starka nordliga vindar och nådde södra Traxilmes kust där folket mottog kimzonerna med vänlighet och tillät dem att införskaffa förnödenheter. Några kimzoner valde att stanna i Traxilme och gick i tjänst hos deras furstar, men flertalet valde att följa Kalameikos mot den heta södern. En hel årstid seglade och rodde kimzonerna mot söder och kusten de följde blev allt mer ofruktbara och bränd av solen. Vi de fåtal tillfällen de gick ankrade upp och gick i land sökandes efter vatten kom kimzonerna ofta i strid med vilda reptilmän.
'''Officell residensstad''' [[Pharynx]]


I den djupaste södern kom flottan till länder från vars sluttningar lava föll ner i ett hav så hett att sikten var skymd av ångor. Kalameikos själv gick i land på en ö på jakt efter vatten och träffade där på en Stor Salamander och de stred i tre dagar. Salamanderns hud var hårdare än sten och vid varje hugg från Kalameikos flög glödgade skärvor från hans kropp och blev till rubiner när de föll till marken. Vid skymningen den tredje dagen var Kalameikos obesegrad men vacklade av trötthet i hettan. Salamanderna talade då till honom och sade att ingen man av kvinna född någonsin hade kämpat med sådan styrka och erbjöd honom sitt hjärtas bloddroppar i gåva och fri lejd tillbaka till skeppen, men förbjöd Kalameikos att segla längre söderut. En het vind från södern drev nu flottan för fulla segel åter mot norr förbi Traxilmes och Sombatzes kust mot Grelgefallen.
'''Hertig''' [[Borodrik Lindeworm]] av Pharynx, Prins av Raxberg (son till Kungen av Zorakin)


Vid ankomsten till fallen nedanför Habete Grelge ankrade flottan upp. Kimzonerna hade tre gånger under kriget skickat Prins Kalameikos till Habete Grelge för att be om undsättning i kampen mot Valadun. Tre gångar hade Ärkemagikern nekat Kalameikos och kimzonerna. begäran. Kalameikos kände därför Ärkemagikern väl och visste att han var en girig man. Men än mer väl kände Kalameikos Ärkemagikerns dotter Elissa, vars mor var en kimzan.  
(Raxborg var en av de raxoriska hövdingarnas säte. I begynnelsen av det Zorakiska rikets tillblivelse gifte sig Lindwormarna med döttrar till Raxborgs raxoriska hövding och vann därmed raxorernas lojalitet.)


Nu sände Kalameikos ett meddelande till Ärkemagikern och bad om passage genom fallen. Ärkemagikern nekade. Kalameikos bad då en andra gång inte bara om om passage utan också Elissas hand i giftermål i utbyte mot en skeppslast guld och nekades igen. En tredje och sista gång bad då Kalameikos om passage och Elissas hand i utbyte mot alla skatter kimzonerna bar med sig inklusive blodsdropparna från en Stor Salamandero. Kalameikos hotade också med krig om Ärkemagikern inte accepterade. Ärkemagikern blev då vred och skickade en storm mot kimzonernas flotta. Detta var vad Kalameikos hade väntat och han hade givit order om att kraftigt ankra upp ett handelsskepp vid fallen, men också att stamfurstarna skulle låta sina galärer rida bort på vågorna framför vinden.  
'''Geografi''' Hertigdömet dominers i de södra och mellersta delarna av ett omväxlande kulligt, halvöppet, lätt beskogat landskap. I norr blir landskapet allt vildare, bergigare och betydligt mer beskogat. Trädfloran domineras av ekar, lind, äkta kastanj samt pinjetall i de låglänta områdena samt lönn, bok, silvergran och lärk längre upp i mot bergen.  


När den magiska vinden hade lagt sig lät Ärkemagikern levitera upp det förankrade och i vattnet tungt liggande handelsskeppet till Habete Grelge i hopp om att detta var skeppet fyllt av guld och Salamanderns blodsdroppar. Skeppet var förvisso fullt av skatter från det grusade Garumos, men i hennes kölsvin doldes också Kalameikos själv och nio av kimzonernas främsta kämpar. Var och en av dem bar Salamanderdroppar infattade i hjälm, harnesk eller svärdsknapp. Under natten smet Kalameikos och hans kamrater ut, tog sig in i ärkemagikerns palats och enleverade Elissa. Med hjälp av hennes trollkonster tog sig kimzonerna ner för fallen till de kimzonska galärerna som hade återvänt efter en hård natts rodd. I gryningen kunde Ärkemagikern bevittna Kalameikos och Elissas bröllop på fördäcket på Kalameikos flaggskepp. I sin vrede förbannade och försköt han sin dotter och öppnade upp en virvel under den kimzonska. Virveln var så djup att den ledde ända ner till alla vattens källsprång, det djup som jorerna kallar Abzu och kimzonerna Lotan.  
'''Historia''' Pharynx historia är lång, blodig och egendomlig. Fram till [[Lindskiarn|Lindiskiarnarnas]] invasion dominerades området av raxorerna. Lindiskiarnarna anlade sin huvudstad i Pharynx och byggde legendariska underverk. Kriget mellan människorna och Lindiskiarnarna hade sitt epicentrum i detta område. De flesta av Lindiskiarnarnas byggnadsverk förstördes kort efter de besegrats och fördrivits. En byggnad finns fortfarande att beskåda. Den inrymmer i dag Pharynx bibliotek. Byggnadens arkitektur är förfinad på ett sätt som inte har sin like i hela Aidne.  


Denna gång var de Elissa som hade förutsett sin fars reaktion och om hon än inte hade kraften att stoppa virveln vävde hon en besvärjelse som skyddade kimzonernas skepp och ledde dem intakta ner i djupet. Där fångades de upp i en uppåtströmmande källa och efter en skräckfärd kom kimzonernas flotta upp till ytan strax väster om Golwyndahavets centrum. De satte kurs mot väst och kom snart till ett grönt land, Krun. Vid Stabuls slussar vägrade nu kimzonerna att betala för passagen då de hade tvingats lämna alla sina skatter i Habete Grelge utom Salamanderns blod. Allt de hade nu var spjut, svärd och skepp och med dessa kämpade de sig i blodiga strider igenom slussarna som de lämnade skadede och tillfälligt obrukbara bakom sig.  
Hertigarna av Pharynx är den rikaste och politiskt mest framgångsrika hertigfamiljen i Zorakien. Först var [[Girloff I]] kung 15 fO-6 eO. Sedan var det [[Arviden II]], 44-59 e.O. (kusinbarn till [[Arviden I Hårdhänte]] och sonson till Girloff I). Slutligen valdes [[hertig Miskrun]]s son, [[Karolu XI]], till kung år 138 e.O. Hans son [[Karolu XII]] lyckades därefter omvandla Zorakien från ett valkungadöme till ett arvkungdöme. Och från den linjen stammar dagens Zorakiska kungar.  


När de seglade ut i Kopparhavet hamnade flottan i en tjock dimma och stiltje rådde. Strömmen från Raas Narram förde dem västerut och roddarna var utmattade efter segern vid Slaget om slussarna. Kimzonerna var vilse och demoraliserade. Kalameikos skickade då först ut en duva i hopp om att finna det lyckliga landet, men duvan återvände inte. Kalameikos skickade därefter ut en korp och efter tre dagar återvände korpen med blodig näbb och en pil genom vänstra vingen. Kimzonerna förstod detta tecken som att blod och strid var det pris de var tvungna att betala för det land Paridon hade visat dem vägen till. Kalameikos beordrade flottan i den riktning som korpen återvänt från och anlände till Koalint. Det lyckliga landet (Terra Felix på kejserlig jori) föll för kimzonerna genom spjut och åra. Sedan denna dag pryds den kimzonska kungakronan av blodstänkta korpfjädrar.
Det gör också Pharynx till vad man skulle kunna kalla ett kungligt hertigdöme. Kronprinsen är således hertig av Pharynx.  


----
'''Ekonomi''' Pharynx är ett rikt hertigdöme. Jordbruket domineras av vinodling, spannmål och boskapsskötsel. Hertigdömet är dessutom relativt rikt på skog. Men det som verkligen bidragit till Pharynx rikedomar är att Zorakiens största koppar och tenngruvor finns här. Flera av gruvorna ägs av hertigfamiljen och anses som en av de främsta orsakerna till hertigarna av Pharynx tidiga politiska framgångar.  
En sammanfattning av det feliciska nationaleposet Kalameikiden
|}}
==Kimzonerna som kulturbärare==
När kimzonerna anlände till Ereb i slutet av Mörkertiden kom de med nya grödor och kunskaper som när de spreds runt Kopparhavet bidrog till en ny era. Främst bland dessa är siffran 0, mousserande vin, skepp byggda spant först, kimzonerseglet (latinseglet), astrolabiet och kompassen. NB: I Trakorien hade flera av dessa teknologier redan anammats under påverkan av yndariska flyktingar och numera är trakorier, ereboser och dalker blivit skickligare än felicierna på instrumentnavigation. Bland grödor som kimzonerna förde med sig till Koppargavet kan nämnas aubergine, okra, citron och pomerans vilka alla var vanliga inom den yndariska kultursfären.  


==Arkitektur==
'''Övrigt''' Historiskt och geografiskt tillhör hertigdömet Pharynx de mäktiga nordliga hertigdömena. Men då hertigarna av Pharynx är så intensivt kopplade till kungamakten står de vid sidan av och är tillhörande det så kallade [[Kungapartiet]].
De vanligaste byggmaterialen i felicisk byggnadskonst är huggen kalksten för grunder, bärande väggar och valv. Vitkalkad soltorkad eller bränt tegel används för väggar och trä för loftgångar och balkonger . Marmor, alabaster och stucco utnyttjas som dekorationsdetaljer. Den vita marmorn och andra arkitektoniska detaljer är rikt bemålade - det är egentligen så att felicierna tycker om vit marmor för att de är ett så gott underlag att måla på. Egentligen föredrar de färgad och strierad marmor.  


Felicierna är i sin monumentalarkitektur förtjusta i en myckenhet av pelare, ofta i form av atlantider och karyatider, samt fristående pelare eller obelisker krönta av pyramider.
===Salamora===


'''Peristylhuset'''  
'''Befolkningsgrupper''' Penner (ca 30 %), Legerdier (ca 20%), Luksiler (ca 20%) Raxorer (ca 20%), Halvlängdsmän (ca 5%), Alver (ca 5%)


Den vanligaste hustypen är peristylhus som byggs kring en pelaromgärdad innergård. Innergården har ofta en cistern i mitten som både är dekorativ och samlar regnvatten. Huset byggs ofta i två till tre våningarna där de övre loftgångarna kring innergården är byggda av trä.
'''Befolkningstäthet''' Låg/Medel


'''Torn'''  
'''Officell residensstad''' [[Chrymil]]


Typiska feliciska större plantager kallas för torn. Anledningen är att det centrala peristylhuset ofta har ett "hörn" kring peristylgården byggd i solid kvaderhuggen kalksten i form av ett krenelerat torn som är flera våningar högre än det omgivande huset. I detta torn kan plantagens invånare dra sig tillbaka och uthärda attacker - huset runtomkring kan plundras men felicierna överlever för att återuppbygga. Kring större plantager finns också en omkringliggande låg mur inom vilken trädgårdar, ekonomibyggnader och baracker för tolaniner och slavar är utplacerade.
'''Hertig''' [[Wilfred Grijp]] av Salamora och Chrymil


'''Öar'''  
'''Geografi''' Ett kuperat, glest beskogat ängslandskap i söder, småbergigt och ganska välbeskogat i mitten. Stora berg och stora täta skogar i norr och nordost. Salamora är ett till ytan stort hertigdöme med mycket varierande natur. I söder dominerar det för Aidne så typiska ängslandskapet med de glesa ek- och lindskogarna. I de centrala delarna och i Nordbergaskogen blir skogarna tätare. Trädskiktet domineras av bok-, lönn-, och silvergranskogar. Längst i norr i Aidnebergen dominerar lärk, rödgran och tallskogarna. Floderna Solaån, Granströmmen och Niggefora flyter genom Salamora och i deras dalgångar ligger hertigdömets viktigaste odlingsbygder.


I de feliciska städerna byggs ofta peristylhusen upp till hela sex våningar (de övre två våningarna är då oftast helt i trä) i vilka flera familjer bor och undervåningen är för affärslokaler. Sådana hus kallas för öar.  
'''Ekonomi''' Hertigdömet är tämligen rikt. Järnfyndigheter och skogsbruk bidrar till största delen av denna rikedom. Förutom timmer bidrar skogarna även med tjära och pälverk. Jordbruket domineras främst av får- och boskapsskötsel. I flodernas dalgångar odlas det mest korn samt mycket goda vita viner.  


'''Mausoleer'''  
'''Historia''' Hertigarna av Salamora har historiskt alltid varit mäktiga. Det land som [[Valien I]] gav till Hertig Salamoras släkt visade sig innehålla ganska stora järnfyndigheter och stora skogar, något som byggt upp Salamoras rikedomar.


I Felicien kremeras de döda. Anledningen till detta går tillbaka ända till Garumos och kampen mot Valadun då kimzonernas döda restes mot dem i jättelika arméer av odöda. Feliciska familjer bygger ofta mausoleer i vilka deras dödas aska urneläggs. Mausoleerna kan vara allt från enkla hus eller klippkammare till stora tornliknande monument med rik skulptural utsmyckning.  
Hertigarna av Salamora har haft en kung, [[Arviden I|Arviden I Hårdhänte]], 6-12 eO. Arviden blev känd som en hårdhänt härskare som bekände sig till den Lysande Vägen vid 35 års ålder efter ett besök i Caddo. Året efter kröntes han till kung och påbjöd den Lysande Vägen som officiell religon i Zorakin. Han drog sig inte för att använda våld för att påtvinga Etins lära bland vantroende. Enligt sägnen dog han av ett blixtnedslag kort efter det att han förstört ett avgudatempel.  


'''Tempel'''
Hertigarna av Salamora hann aldrig bli kungar igen. Erfarenheten från Arviden I Hårdhänte förskräckte. Nuvarande hertigen av Salamora är en slug och äregirig man i behov av pengar för att ha råd med det hov och den trupp han anser att hans position kräver.


Feliciska tempel är oftast inte alls lika stora som Den Lysande Vägens. Anledningen är att templet ses som gudens bostad och inte som en församlingslokal i vilka många bedjande ska kunna samlas. I plan är feliciska tempel ofta rektangulära med skulpterade pilastrar, ofta i karyatid eller atlantidfrom, längs sidorna och med stora rikt skulpterade och bemålade kolonner som bildar en front framför själva tempelrummet där gudastatyn står eller tronar. Taket är oftast tegelbeklätt, men kan också prydas av pyramider. Kupoler tillhör inte den "ursprungliga" kimzonska arkitekturen men har blivit vanligare under dalkisk och krunsk påverkan.  
'''Övrigt''' Just pengar anges som huvudorsak varför hertigen invaderade [[Fristaden]] 591 e.O.. Hans tanke var att ta kontroll över den inkomstbringande handeln mellan dvärgarna och Caddo. Detta visade sig vara en felkalkylering från hertigens sida. Istället för att rulla i pengar så stoppades handeln i Fristaden tvärt. Dessutom kan hertigen allvarligt ha förtörnat kungen då Fristaden var en kunglig Fristad (med stora friheter men ändå) och den skatt som betalades gick en inte oansenlig del till kungen.  


Istället för inne i templet samlas de dyrkande i den omgivande tempelgården där flera olika altare och statyer är utplacerade och där offer utförs. I större tempelanläggningar är gården omgiven av pelarförsedda arkader i vilka prästerna och lärjungarna lever och där de också sker handel med offerdjur samt ibland mottagning av skadade och sjuka. Den omgivande tempelgårdens port är ofta monumental och extremt hög och pyramidkrönt.  
Salamora anses vara en av de ledande familjerna inom den [[Greverydska orden]].


Ett säreget inslag i de feliciska tempelkomplexen är de sk skattkamrarna. Dessa miniatyrtempel i templen byggs av feliciska Hus och Stammar och de deponerar där delar av de byte de tar i krig, örlog och kaperi.
===Slättebo===


Paridontempel har ofta olika vattenanläggningar i form av pooler och fontäner fyllda av helig fisk.. Ibland är själva templet byggt på en ö eller som en ö i en naturlig eller konstgjord sjö. Paridontempel saknar ofta heltäckande tak och är delvis öppna för regn som samlas i öppna cisterner - molnen föds ur havet och regnet är Paridons gåva till människan.
'''Befolkningsgrupper''' Befolkningen består av penner (ca 50%), echter (ca 10%)?, raxorer (ca 35%), halvlängdsmän (ca 5%)


Felis och Philastempelns gårdar är ofta fulla av katter och det sägs att de skulpterade lejoninnor som avbildar Felis katta till moder på natten kommer till liv och vakar över templens skatter.
'''Befolkningstäthet''' Medel


==Om talen tre och nio==
'''Officell residensstad''' [[(Fil)Tofia]]
Talen tre och nio är ständigt återkommande i kimzonsk mytologi, dikt, astrologi och spådomskonst. Även andra tal som bildas av att tre multipliceras av sig själv förekommer ofta.


Själva det kimzonska talsystemet och tideräkningen är dock baserat på 12 (så t.ex. 1 tyrint a 12 sm a 24 km) liksom indelningen av de feliciska stridsenheterna.
'''Hertig''' [[Leovin Stirzberg]] av Slättbo


==Katter och hundar==
'''Geografi''' Floden Stirpaz dalgång dominerar landskapet i hertigdömet. Här bor den mesta befolkningen. Här finns de bästa jordbruksmarkerna i hertigdömet. Ek, kastanje, lind och lönn dominerar trädfloran. Längre åt norr och öster blir naturen mer beskogad och kullig. Här dominerar bok, lärk och silvergran trädskicktet. Längst i norr ligger Aidnebergen med sina vilda skogar och inte så långt där bortom - [[Svarta Tornet]].  
Kimzoner menar att "Ett hus utan katt är inget hem" samt "Ett skepp utan katt hittar inte till hamn". Den kimzonska fiskarkatten är en nätt och smidig katt med strimmig päls. Den "talar" mycket och räds inte vatten - de ses ofta fånga fiskar och småkrabbor i tidvattenspölarna. Denna tradition med huskatt och skeppskatt har numera anammats brett och är sant felicisk.  


Hundar däremot anses av kimzoner vara ett smutsigt djur och tanken på att släppa in ett sådant djur i sitt hem är motbjudande. Tolaner däremot använder hundar såväl för jakt, vallning och som vakthundar. Flera tolanerfurstar har dock börjat använda importerade efariska geparder i den jakt där tidigare vinthundar användes och även tama karakaler används vid fågeljakt.  
'''Ekonomi''' Hertigdömet är tämligen rikt med högproduktivt jordbruk som domineras av spannmålsodling, vinodling, citrusodling och boskapsskötsel. Floden Stirpaz förser bönderna med ett fritt och rikt fiske vilket gör bondebefolkningen i länet tämligen rikt. Från skogarna hämts outtömliga mängder virke och pälsverk som flottas längst floden.  


==Heraldik==
'''Historia''' Hertigdömets enda riktiga stad, Tofia, liksom dess tvillingstad på andra sidan floden, Fil, har anor från kejserlig tid. Detta bär den vackra och tungt fortifierade så kallade Kejsarbron vittnesbörd om.  
En av de många joriska sedvänjor kimzonerna anammat är heraldiken. Kimzonerna själva hade en tradition av sigillmakeri, mönstrade segel och fanor när de anlände till Ereb, men bruket av symboler har formaliserats i kontakten med tolaner och Solfarare och följer oftast den joriska heraldikens regler.  


Varje stam, hus, stad, regemente och större tempel och gillen har också sina egna vapen. Populära symboler bland kimzonerna är t.ex. triton, purpursnäcka, haj, delfin, tonfisk, sköldpadda, hippokampryttare, katt, lejon, havsörn, häger, pelikan, ibis, korp, skepp, åror och stjärnor. Hos tolaner domineras motiven av de djur och växter som lever i de feliciska bergen, t.ex. lejon, lo, kejsarörn, gam, eklöv och flera bergsblomster. Feliciska vapen uppfattas ofta som enkla av aidniska heraldiker då de oftast består enbart ett centralt motiv.  
På Ingenmansön som det mäktiga brotornet står på sägs det legendariska "[[De trettio tappras slag]]" stått. För att göra slut på stridigheterna om floden äganderätten till floden Stirpaz sände echter och penner ut sin 30 främsta krigare. Alla dog så floden, Ingenmansön och Brotornet förklarades neutral mark som ingen ägde men alla fick använda sig av.  


Det är vanligt hos felicier att tatuera sig och motivvalen hämtas då oftast från heraldiken.  
Hertigarna av Slättebo har aldrig blivit valda till kungar. Historiskt har de haft goda kontakter med hertighuset från Pharynx och stöttat Pharynx vid ett par kungaval. Hertigarna av Slättebo är de som i släktskap och ingifte stått närmast hertigarna av Pharynx.  


Några feliciska vapen:
Den mest kände av Slättebos hertigar är möjligen Hertig Anvil och hans excentriska hustru [[Fru Brigantia den Synska]].


Feliciens riksvapen är en kvadrerad sköld med två silverne skepp på djupröd purpur och korsad shamshir och labrys och blå vindruvsklase på guld.Skeppen är symboler för det kimzonska folket, shamshir och labrys på gudomligt sanktionerad vapenmakt och druvklasen för det förlorade brödrafolket farkhonerna. Rätten att använda detta sigill faller enbart på Det Kungliga Skeppsrådet. I större framställningar av vapnet flankeras riksvapnet ofta av framställningar av Kalameikos och Elissa samt kröns av Korphjälmen.  
Hertig Anvil gjorde sig känd som en kapabel härförare under [[Första kriget mot Svarta Tornet]] 484-485 e.O. När Svarta Tornet belägrade Fil-Tofia och lyckades erövra Fil stod Hertig Anvil och hans trupper emot och uthärdade en lång och påfrestande belägring tills Kungens här kom till hjälp.  


Kalameikos och Elissas dynastiska vapen är nio skepp i silver i en halvcirkel ovanför Korphjälmen på ett fält av tyrisk purpur. Enbart den sittande monarken har tillgång till detta sigill. Detta vapen placeras ofta som hjärtvapen i många andra feliciska vapen som ett tecken på trohet till monarken.  
Om Fru Brigantia viskas det att hon på något sätt fick lära sig magi av en häxa när hon växte upp i Tofias hertighov som dotter till en riddare.  


:[[Huset Carai]]s vapen är en silverne haj på ett fält av azurblått.  
Legenderna säger att hon hade ett hemligt rum på slottet i Tofia som hon och hennes läromästare nyttjade under hennes studier. När läromästaren dog eller försvann så behöll Brigantia kunskapen om det hemliga rummet för sig själv. Under det första kriget mot Svarta Tornet och belägringen av Fil-Tofia så ska hon enligt sägnerna nyttjat sina mörka kunskaper för att rädda sin make, sina barn och sig själv från de mordförsök och sjukdomar som Svarta Tornet sände mot dem och hela Philmark och Slättebo.  


:[[Huset Castran]]s vapen är en gyllene havsrocka på ett fält av azurblått.  
Hertigens och Fru Brigantias giftermål betraktades för övrigt på sin tid som en enorm skandal. Ingen kunde förstå hur Hertig Anvil kunde nedlåta sig att gifta sig med en simpel landlös lågadlig riddares dotter. Men paret kom att bli smått legendariska redan under sin tid och stoff för sägner och ballader in i nutid.  


:[[Huset Alkymades]] vapen är en röd sjöorm på ett fält av silver.  
'''Övrigt''' Hertigarna anses tillhöra den [[Greverydska orden]] men står också kungamakten nära.


:[[Huset Mattan]]s vapen är en grön havssköldpadda på ett fält av silver.
===Yttersol===


:[[Huset Locho]]s vapen är en silverne rödögd lejoninnemaskaron på ett svart fält.  
'''Befolkning''' Penner 20%, luksiler 25%, legerdier 30 %, dalker 8 %, morelvidyner 7 %, ankor 5 %, halvlängdsmän 5 % (Befolkningstillhörigheten är grovt uppskattad, bland människorna sker givetvis en hel del korsgiften mellan de olika grupperna).


:[[Huset Kandaulos]] vapen är en röd drake på ett gyllene fält.
'''Befolkningstäthet''' Medelhög   


==Vapendansen==
'''Officell residensstad''' [[Hixani]]
Ett vanligt inslag i felicisk kult är vapendanser med spjut och svärd till ljudet av dubbelflöjten. Dansarna är ofta helt nakna och inslag av självplågeri som t.e.x att snitta sig själv med svärden eller sticka spetsar genom delar av ansiktet förekommer också. Dansen, musiken och smärtan för in dansarna i ett extatiskt tillstånd där de är ett med sig själva, sitt vapen och de omgivande dansarna. Detta tillstånd kan vissa feliciska krigare, speciellt De Avskiljda, efter lång träning uppnå vid vilket tillfälle som helst.


==Duellen==
'''Hertig''' [[Martel Ulvstand]] av Yttersol och Seehus
Dueller förekommer ofta i Felicien. Män duellerar med män och kvinnor med kvinnor. Dueller mellan män och kvinnor anses tabu, men det förekommer framförallt i feliciska myter och legender att kvinnor klär ut sig till män för att dueller med en man eller, i komiska framställningar, män som klär ut sig till kvinnor för att duellera med en kvinna. Dessa halvmytiska dueller tenderar att sluta i giftermål mellan parterna och förekommer sällan i verkligheten.


De flesta dueller sker som del av rit, lek eller träning och utförs då med träkäppar i svärdsform eller spjutform. En annan vanlig duellform ingår i vapendansen. I det extatiska tillstånd dansarna befinner sig i följer duellen vissa virvlande mönster vilket gör att det sällan är någon som kommer till skada.  
'''Geografi''' Grovt kan man säga att hertigdömet består av en sydvästlig del runt Hixani och en nordöstlig del gränsande till Gredelmark. Hertigdömet består i sydväst huvudsakligen av ett varmt, torrt, småkulligt och glest beskogat ängslandskap där stenek, ängsek, ätlig kastanj och pinjetall dominerar trädflora. Undantaget i de centrala delarna av södra Yttersol där Solåns många armar skänker vatten och bördighet och landskapet blir mer grönskande, vackert och mer beskogat. Lindar, sumplönn, locust och kärrek tillförs till trädfloran. Stora odlingsterasser med allehanda spannmål och grönsaker samt lundar med fruktträd återfinns runt byarna. Längst i syd vid havet har deltabildningen från en av Solåns armar bildat en massa öar med mycket hög bördighet. Här ligger kanalstaden Hixani på 7 öar och med en mindre del på fastland. I sydöstra Yttersol blir landskapet först mer torrt och de av ekar, kastanjer och pinjetall glest beskogade ängsmarkerna återkommer men sedan blir klimatet allt mildare ju längre norrut man reser. Havet dimma sveper längre in i landet om morgnarna och skänker välbehövlig fuktighet. Landskapet blir mera kulligt och omväxlande. Här och var reser sig kusten från låglänta sandstränder till mer bergiga utlöpare där fiskebyar tycks klänga sig fast längst klipporna. Skogsdungarna växer i storlek och blir tätare och andelen lind och lönn blir vanligare. I detta huvudsakligen torrare landskap dominerar odling av citrus och vin samt veteodling och boskapsskötsel. Gruvdrift är också vanligt förekommande.
'''Politik''' Yttersol består domineras politiskt av två folkslag: Pennerna och luksilerna. Pennerna dominerar i dag framförallt den sydvästra delen av Yttersol med Hixani som huvudstad. Här bor också huvuddelen av hertigdömets legerdiska befolkning. Legerdierna är oftast livegna bönder under pennisk adels styre. I nordost dominerar luksilerna. Även här bor det penner men den luksiliska adeln har i huvudsak lyckats behålla en stor del av sina egendomar och sin makt i denna landsdel. Yttersol är ett av Zorakins mest oroliga hörn. Här pågår ständigt kampen om hertigtronen. Luksilernas adel har aldrig brytt sig om att tävla om hertigtiteln. Trots det så är det just en luksilisk adelsman som har suttit längst på titeln som hertig av Yttersol. I 41 år satt riddar [[Adramel O`Bardisee]] som hertig av Yttersol efter att ha valts till titeln i vad man trodde skulle bli en kort övergångsregering. Dessa år kallas allmänt Yttersols lyckliga tid, en tid av fred och välstånd. Detta var också tiden för den Morëlvidyniska Exodusen, när många morelvidyner av adinisk tro sökte skydd i Zorakin. Hertig Adramel gav dem tillåtelse att slå sig ner i Yttersol. När han sedan dog lämnade han titeln i arv, inte åt sin son som många (inte minst den penniska adeln) väntat. Utan till den som visade sig mest värdig. Följden blev att den penniska adeln, som för en gångs skull hade enats inför vad de trodde skulle bli en uppgörelse mot luksilerna, föll i sär i nytt inbördeskrig i kampen om att själva vinna hertigtiteln. Luksilerna höll sig utanför striden. Detta har nästan blivit regel i Yttersol. Luksilerna håller ihop och sköter sitt medan den penniska adeln är splittrad i sin ständiga kamp om hertigtronen i Hixani. Samtidigt genom att vara samlade har Luksilerna mer än en gång blivit den avgörande vikten i pennernas strider om hertigtiteln. Men luskilernas lojalitet är lika svår att vinna som den är enkel att förlora. Hotar hertigen i Hixani den luksiliska befolkningens självständighet så förlorar han deras stöd. Och de övriga penniska adelsmännen faller hertigen i ryggen.


Mera allvarliga dueller är ofta till första blodsdroppen. Vid sådana tillfällen är duellanterna nakna och vapnens eggar är slöa för att undvika allvarligare skador. En variant av denna duell kallas "De nio blodsdropparna" och pågår tills dess att den ene av duellanterna blöder från nio sår.  
'''Ekonomi''' Jordbruk och fiske präglar ekonomin i hertigdömet. Framför allt odlar man grönsaker, spannmål, citrus och vin samt föder upp nötboskap och en sorts svartgulbrokiga grisar. Fisket är mycket omfattande, det fins gott om hummer och ostron i havet utanför Yttersol. Man producerar främst lufttorkade skinkor, torkad och saltad fisk, saltat kött, korvar, ostar, frukt, grönsaker och hudar till rustningar. Vinerna från de nordöstra delarna är högklassiga. I de nordöstra delarna bryter man även stenkol och ädelstenen topas som exporteras vidare till vapensmedjorna och juvelerare i Gredelmark och Luksilo.


Den allvarligaste formen av duell är till döden eller kapitulation. Vid sådana dueller är duellanterna ofta tungt rustade och traditionen påbjuder att duellanterna måste godkänna varandras utrustning och svära att vare sig bruka magi eller magiska föremål. Segraren kan välja att ge förloraren nåd, men traditionen påbjuder då att förlorarens rustning och vapen tillfaller segraren.  
'''Historia''' Ursprungligen var Yttersol delat av legerdier i syd och luksiler i nordöst. Hixani var legerdiernas andra stad men grundlades av [[erebosier]] som handelsstad och omlastningsstad för spannmålshandeln i från legerdiens kärnland. Hixani var väl skyddat ute i Solåns delta och detta hindrade lindiskiarnarna från att inta staden. Efter Lindiskiarnerkriget tog pennerna över landet. Legerdierna var stark försvagade och böjde sig fullständigt. Men luksilerna var inte förtjusta i pennernas krav på överhöghet och rustade för krig. En rad skärsmytslingar och trevande stridigheter förekom och pennerna tvingades inse att luksilerna var betydligt mer välorganiserade militärt och politiskt än exempelvis de flesta folkslag i Aidne vid denna tid, pennerna och echterna undantagna. Luksilerna trodde i sin tur sig ha Caddos stöd. Men Caddo gjorde en allvarlig politisk blunder. Istället för att alliera sig med luksilerna så lät Caddo Luksilo omfattas av samma blockad som övriga delar av det nyblivna Zorakiska riket. Ställda inför faktumet att stå ensamma mot pennerna valde luksilerna det säkra för det osäkra och förhandlade fram ett förenande av det Luksiliska riket med Zorakin. Zorakierna beslöt att splittra det förhållandevis starka Luksiliska riket i tre delar och lät den norra delen bli en del av hertigdömet Salamora, den södra delen en del av hertigdömet Yttersol. Slutligen blev det luksiliska kärnlandet runt staden Luksilo markgrevskapet Gredelmark. Och den luksiliska kungafamiljen blev markgrevar av Gredelmark. Dessa har senare uppgraderats till hertigdömet Gredelmark och hertig av Gredelmark.  


En speciell form av duell som felicier finns högst romantisk är den mellan rivaler om en kvinnas hand. Högsta formen av sådan romantisk duell är när de blödande rivalerna är likvärdiga i strid och kvinnan intervenerar med ett löfte om att gifta sig med dem båda "då deras blod nu är blandat och de är vapenbröder, jämlika i värdighet och stolthet.".  
'''Övrigt''' På grund av den turbulenta politiken så är det svårt att uttala sig om hertigens politiska tillhörighet. Hertigen av Yttersol är allt som oftast mer fokuserad att hålla sig vid liv och kvar vid tronen som hertig. Krig av någon form pågår jämt i Yttersol. Till skillnad från resten av Zorakin är det inte ovanligt att adelsmännen slåss även på havet med egna små flottor. En utveckling som accelererat det senaste århundradet på grund av att allt fler adelsmän i Yttersol är djupt involverade i smuggling bland annat över Morëlvidyn.


Alla kimzoner anser sig vara av adlig börd visavi utländska adel och tvekar inte att duellera med joriska riddare. En känd sådan duell är [[Duellen i Ventimiglia]] där den feliciska amiralen Kuthoz DiMethil besegrades av den unge berendiske väpnaren Nevin.
==Övriga==


==Seglatsen==
===Markgrevskapet Ostmark===  
Seglatsen är en resa som många unga felicier gör efter att de nått sin myndighetsålder. En seglats måste omfatta en sjöresa om minst ett år och en dag. Destinationerna varierar men Porto Haryni, Pandarelia, Melukha, Tricilve och Halle är vanliga destinationer. De allra mest äventyrliga fortsätter från Halle eller Tricilve till Babor, Cereval och Demontungan. Seglatsen görs i åminnelse av kimzonernas seglats från Garumos och Felicien.


==Klädedräkt==
Ostmark är ett politiskt mosaiklandskap av LV-borgar, sätesgårdar, bevakningstorn, "fria" byar med enkla vallade pallisader med bönder som svarar direkt under länsherren eller kungen. Ett nybyggarsamhälle där både stora möjligheter att göra sig en framtid och stor fara för liv och hälsa finns att få för såväl bonde som klerk och (tidigare) jordlös adelsman.  
Traditionell kimzonsk mansklädsel är baserad på tunikan (kimzon "chiton"). Vardagstunikan för män är kortärmad och räcker ner till strax över knäna. I mer formell klädsel används en fotsid tunika med långa ärmar. Tunikorna tillverkas i många material - ofärgad vadmal, luxuöst kläde, fint linne, och skimrande siden. De kan också smyckas med figurvävda bårder och paneler eller vara rikt broderade. Under tunikan bär kimzonen ett höftskynke av linne. Vid mycket hårt arbete kan höftskynket var det enda plagget en kimzon bär. Bälten används till tunikan för att hänga kniv, börs och små väskor från. Tunikan kombineras med kort eller fotsid mantel som fästs kring halsen med fibulor av olika former. Den långa manteln anses mer formell. Även mantlar pryds ofta av vävda band och/eller broderier. Byxor används numera även av kimzoner speciellt under vintertid eller under tyngre rustningar. Tolaner klär sig numer snarlikt kimzonerna, men bär mera ofta just byxor.  


Till huvudbonad används framförallt band av tyg som knyts till pannband eller till en åtsittande bandana. Det finns också mössor och hattar av olika former. Dessa används framförallt vintertid eller är rituella hattar som bärs av präster och prästinnor. Fotbeklädnaden består av snörade sandaler av läder, tygklädda skor eller låga stövlar av läder. De fattigaste har inga skor alls.  
'''Befolkning''' Penner 25 %, Raxorer 25 %, Legerdier 20 %, Luksiler 20 % samt grupper av Halvlängdsmän (ca 10 %). (Befolkningstillhörigheten är grovt uppskattad. )


Traditionell kimzansk klädedräkt består av en klänning med volangkjolar och ett hårt åtsittande bröstliv som lämnar brösten bara. Numera täcks oftast brösten, en anpassning av kimzonsk till tolansk sensibilitet, men vid högtidliga och speciellt rituella tillfällen är den nästintill obligatorisk som kulturmarkör. Över klänningen bär kvinnor mantel, kort eller fotsid, där den fotsida är mera till dagligdags och den fotsida mera formell. Gifta kvinnor bär sjal som täcker hår och axlar Sjalarna är ofta vävda av fint linne eller tunt silke och döljer i realiteten föga. Den vanligaste fotbeklädnaden för kvinnor är sandaler som snöras upp på skenbenen. Kvinnoklädseln är ofta rikt dekorerad.
'''Befolkningstäthet''' Låg


En accessoar som är populär bland feliciska kvinnor är parasollet. Anledningen är att blek hy anses vacker på kvinnor och det är även ett tecken på rikedom. Välbärgade kimzoner låter ofta slaven bära parasollet när hon lämnar bärstolen.
'''Officell residensstad'''


Barn bär enkla tunikor och sandaler som inte skiljer sig nämnvärt mellan könen. Först i de tidiga tonåren, 13-15 år, börjar felicisk klädedräkt könsdifferentieras.
'''Markgreve''' [[Arviden Grijp]] av Ostmark (Tillhörande Hertigsläkten Grijp av Salamora)


Såväl män som kvinnor bär gärna smycken och sminkar sig - ringar och band i olika material och av olika värde. Män bär dock oftast enklare smycken och använder endast kohl kring ögonen. Näsring/nit, kedja mellan nässmycke och öronhänge, navelring, magkedjor och ankelkedjor är typiskt kvinnliga ornament.
'''Geografi''' Hertigdömet består huvudsakligen av ett något svalare klimat än övriga Zorakien med dimmoln som sveper in landskapet på morgnarna under somrarna och där lite mer regn faller under vintrarna. Landskapet på halvön reser sig kanske 50 meter upp ur havet för att väl där uppe bli ganska flakt och beskogat. Skogarna domineras av kustgranar, stora ekar, storbladiga bokar, röda jättegranar, skogslönn och rhodedendronarter i träd- och buskskiktet. Närmare Aidnebergen och Nordbergaskogen reser sig enstaka småberg.  


''Fafnirs bild''
'''Historia''' Ostmark drabbades hårt under den tredje konfluxen. Efter det har området under omgångar härjats av kringströvande svartfolksband. Området har således aldrig riktigt återhämtat sig förrän på senare tid. Detta påbörjas när [[Fristaden]] grundas 511 e.O. av förrymda livegna, brottslingar. Staden blir en viktig handelsplats mellan dalker och dvärgar. Båda folken hjälper till med utbyggandet av Fristaden vilket bidrar till stadens mycket säregna utseende. År 591 e.O. invaderade Hertigen av Salamora Fristaden. Handeln mellan dvärgar och dalker avbröts. Landområdet omkring Fristaden fram till Zorakiens "gamla" landgräns annekteras och blev formellt ett zorakiskt markgrevskap. Som markgreve sattes en yngre son av Salamoras hertigfamilj. Stora förläningar gavs också till Lysande Vägen. Solorden upprättade ett priorât i området. Lysande Vägen instiftade ett bontisât i Ostmark. Kungen förlade en garnison [[Regaliegardet|Regaliegardister]] till Fristaden.


''Traditionell kimzansk klädesdrakt:'' http://www.nmia.com/~jaybird/ThomasBakerPaintings/minoan_palace_scene.html
'''Ekonomi''' Förhållandevis fattigt. Jordbruk och självhushållning präglar ekonomin i hertigdömet. Framför allt odlar man spannmål, frukter samt föder upp grisar och får. Omfattande fiske bedrivs längst kusten. Timmer och pälsverk är viktiga handelvaror. Man odlar också rökblad, i synnerhet halvlängdsmännen. Många människor tar efter och odlar rökblad även de.  


==Gastronomi==
Den avbrutna handeln mellan dvärgar och dalker påverkar ekonomin hårt. Detta har fått till följd att Fristadens borgare bjudit in ereboser från [[Nohstril]] att handla timmer, spannmål och rökblad (motsvarande tobak) i staden. Vad dalkerna tycker om det kan man fundera över.  
Basen i det feliciska köket är bröd och arisah (=bulgur)/arisahin (=cous cous). Arisah och arisahin görs av durumvete och gulris. Arisah/arisahin blandas ofta med linser, bönor och kikärter, speciellt av de fattiga som inte har råd med fisk eller kött. Det är också mycket vanligt att blanda nötter (framförallt valnötter) och frukt (oftast fikon, aprikos, dadel, granatäpple) i såväl arisah som bröd.  


Till denna bas äter man i kusttrakterna framförallt grillad fisk (sardin, mulle, tonfisk, pigghaj, sjötunga m.fl), bläckfisk eller pilgrimsmussla. Ångade musslor och snäckor är också mycket vanliga. I inlandet ersätts fisken oftast med kyckling, get eller lamm grillad på spett. Beroende på säsong äts mycket kramsfågel och vilt, vanligen hare eller sjöfågel. Biff och annat vilt är mycket dyrt och äts enbart av de rikaste i form av stekar eller grillat på spett. Som komplement eller ersättning till fisk eller kött äts ofta får- och getost, yoghurt och kokta ägg.  
'''Övrigt''' Hertigdömet påverkas av avståndet från övriga Zorakin samt skicket på vägarna till Ostmark. Det tar tid att resa dit via landvägen. Att sätta [[Via Aidne]] från Chrymil och avstickaren ner till Fristaden i gott skick har hög prioritet men är inget som görs i en handvänding. Man måste också bygga upp bevakningsposter för att vakta över vägavsnittet och förse resenärer med skyddade rastplatser. Till att börja med bygger man huvudsakligen mottar med träpalissader.  


Oliver och olivolja är ett stående inslag i alla feliciska maträtter liksom citron, pomerans och torkad eller färsk frukt (kombinationen syrligt-sött är eftertraktad i felicisk matlagningskonst). Till fisken och köttet grillas också ofta olika grönsaker som aubergine, okra, lök och palsternacka. Fyllda vindolmar är vanliga liksom de också är i Berendien och Krun. Vanligt folks mat är örtkryddad medan de rika gärna använder mera exotiska kryddor, i regel peppar, ingefära, kryddnejlika, kanel, spiskummin och socker.  
Markgreven tillhör hertigfamiljen Grijp av Salamora och den [[Greverydska orden]]. Kungens representant i Fristaden är kungen brorson. En mycket duglig administratör och hygglig krigare.


Såser, utöver den nästan obligatoriska olivoljan, i Felicien är oftast baserad antingen på en olivoljerik kikärtspuré, vitlöksrik yoghurt och den mustiga och örtrika fisksåsen garum.
==Platser==


Efterrätt kommer oftast i form av nötter och frukt inbakade i honungsdrypande bakverk sk. phyllobakelser. Vanlig är också yoghurt med honung, frukt och nötter.
=Städer=
Zorakin Städer


I felicisk matlagning föredrar man vanligen att äta flera små olika varma och kalla rätter än ett fåtal större.  
''Diskussion...''
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=7410#7410


Som dryck ingår alltid vin och vatten. Feliciska viner är kända om än inte för sin kvantitet så för sin kvalitet - kända feliciska viner är det lätta och pärlande Chyros, det söta och starka gyllene Passos, den tegelröda lätt söta och mycket fylliga Amarantos, det fruktiga och purpurröda Xinomauros som jorerna kallar Culaisson och det nästan svarta bäriga Maforafos. Billiga vita viner retsineras ofta och är en vanlig bordsdryck som felicierna finner hälsosam och uppfriskande. Utlänningar finner den oftast avskyvärd. På vinterns dricks ofta glödgade och kryddade viner. Öl dricks inte, däremot i viss omfattning likör (citronlikör, mandellikör och mastixlikör) och sprit (efarisk dadelsprit och anis- eller citrus/pomeranskryddad sprit destillerad från druvor). Barn dricker get- och fårmjölk till 12-13 års ålder varpå de anses vuxna nog för vattenblandat vin.
==Pendon==
{{huvudartikel|Pendon}}


==Gillena==
I Felicien är gillen, på kimzon marzonos, som samlar utövare av samma yrke, delägare i ett skepp eller en vingård, eller medlemmar i samma tolft mycket viktiga i det sociala livet. Varje gille är dedikerat till en viss gudom och bröderna och systrarna möts för att till gudens ära äta och dricka tillsammans. Ibland genomför man också processioner där en avbild av gudomen bärs eller ros på tron.


Även om gillena egentligen inte har ett ekonomiskt syfte bildar de viktiga nätverk och i samband med mötena har mången affär slutits. Fruar får följa med på sina mäns gillesmöten, men inte omvänt. Detta innebär att feliciska män hyser många fantasier och missuppfattningar om vad som försiggår på systragillena (marzanos).
== Indarsol ==
{{huvudartikel|Indarsol}}


Gillena är kimzonska till sitt ursprung men numera ingår de flesta felicier (tom slavar och livegna bildar gillen) i ett eller flera gillen. Det är dock ovanligt att man är medlem i flera gillen än kanske tre-fyra stycken.
=Samhälle=


Marzonos och marzanas är långt viktigare i det feliciska samhällslivet än många utomstående betraktare förstår. Kontakterna inom gillena är oerhört viktiga i affärer och politik och är dessutom en av få feliciska institutioner som är öppna för såväl tolaner, geroner som kimzoner.  
Zorakien är ett feodalt samhälle. När Kungen av Zorakien skulle belöna sina närmaste män efter [[Lindskiarnerkriget]] gjorde han dem till hertigar som svor honom en trohetsed. Dessa fick egna hertigdömen i det nya riket. Då kungen själv inte kunde skaka fram den mängd soldater och riddare som behövdes för att försvara landet blev hertigarna ansvariga för detta i de olika landsdelarna. Hertigarna behöll det största och bästa grevskapet själva och delade upp marken mellan 4 till 6 grevar som svor trohetsed till sin hertig. Dessa grevar tog det bästa godset för egen del och delade upp resten av marken till baronerna som svor trohetsed till sin greve. Alla dessa Hertigar, grevar och baroner ska hålla sig med egen trupp och riddare. Kungen insåg dock att han inte kunde livnära sig på Marken runt pendon ensamt. Han beslöt därför att de 20 bästa baronaten i landet skulle bli Markisskap. Markiserna svor sin trohetsed direkt till Kungen. Inkomsterna här går direkt till kungen. Bönder som bor på Kronomark betalar också skatt direkt till Kungen. Likaså gör de så kallade Fristäderna som betalt sin såkallade frihetslösen och inte längre lyder under någon adelsman. Ursprungligen var Zorakien ett valkungadöme. Kungatiteln vandrade runt olika hertighus tills en av Kungarna av Hertighuset Pharynx, Kung Karolu XI, som lyckade övertyga baronerna och markiserna i det Kungliga rådet att rösta mot hertigarna och grevarna för ett införande av arvkungadöme. Allt sedan dess är titeln Hertig av Pharynx en titel som tillfaller kronprinsen. Två av markisskapen tillfaller de två kungliga rådgivare som kallas Kanslern (civil ledningen) och Marsken (ledning av kungens styrkor). Likaså var heller inte länen formellt sett ärftliga. När länsinnehavaren dog valde dess överordnade ny länsherre. Dvs Grevar valde baroner, hertigar valde grevar och kungen valde formellt Hertigar. Oftast var det dock regel att sonen till den sittande länsherren blev ny länsherre. Idag är arvsrätten reglerad i lag. Idag är det bara Markisskapen som inte är ärftliga bland länen.
==Befolkning==
===Zorakier===
'''Penner'''


==Spådomskonster==
'''Legerdier'''
Kimzonerna är skickliga astrologer, kanske en konsekvens av den likaledes väl utvecklade navigationskonsten. Även numerologin är avancerad och kopplas även ibland just till de många matematiska tabeller som används inom astrologin och navigationen.


Flera tempel i Felicien har öppna tempelgårdar där de troende sover en natt i hopp om profetiska drömmar, sk inkubation. Många sjömän och Paridonpräster säger sig se omen i fåglarnas flykt och molnens former. Specialiserade tolanerpräster kallade aruspixer spår också i fåglars flykt men även i djurlever.
'''Raxorer'''


==Magi==
'''Luksiler'''
Förlusten av hemlandet Garumos till en post-yndarisk här av odöda och demoniska varelser har gjort att kimzonerna förbjudit all magi som reser odöda (Nekromanti) eller åkallar demoner (Demonologi). Straffet är att järnspikas på ett kors och brännas. Askan blandas med järnfilsspån. I vissa undtagsfall, t.ex. ungdomligt oförstånd, kan felicierna visa nåd och straffet reduceras till tatuering med järnoxidsfärger.


De egna magikerna fokuserar framförallt på vädermagi och elementarmagi, med elementen vatten och luft som favoriter, och kallas därför ofta havsmagiker även om någon egentlig sådan magiskola inte finns. Sedan Elissas tid ses magi som en framförallt kvinnlig syssla och kimzonska män som studerar magi anses omanliga (även om få vågar säga det till dem). Ett undantag är det ovanliga studiet av så kallad salamanderkonst, elementarmagi med eldfokus samt sinnespåverkande mentalism, som praktiseras framförallt av manliga magiker.
===Övriga===
'''Pamper'''


De infödda tolanernas magiska traditioner var kopplade till framförallt gudakulterna och inriktade mot att bemästra naturen speciellt regn och fåglar. Då många felicier är av efarisk börd har också efariska former av Spiritism spritts i landet. Många felicier fruktar spiritismen då de anser den stå nära nekromantin, men den är inte förbjuden i lag.
==Stånden==


Feliciska magiker bildar inte skolor eller akademier utan sprider sin tradition direkt från mästare till lärjunge. En mästare har sällan fler än en handfull lärjungar samtidigt. Däremot bildar små grupper av magiker gillen, vilka fungerar som kanaler för samarbete och kunskapsspridning. Magikergillena är dock inte alls lika fasta, prominenta eller permanenta som de joriska magikerakademierna, vilket har lett många joriska magiker att felaktigt tro att feliciernas magiska traditioner är svaga.
*'''Adel'''


==Språk==
''Högadel:'' Denna klass representeras formelt av Zorakiens Hertigar och Grevar.
===Kimzon===
Kîmzon härstammar från det kamsunska språk som de ursprungliga kîmzonerna talade innan sin invandring till Ereb. Väldigt få utlänningar lär sig kîmzon till fulländning. Inte bara för att ljuden i språket verkar ligga fel i munnen och för att grammatiken är invecklad och främmand, utan även för att kîmzonerna ogärna lär ut sitt språk. De anser nämligen språket vara den mest framträdande delen av sitt kulturarv. Kîmzon existerar i två varianter:


1. Klassisk kîmzon, används idag nästan uteslutande som ett litterärt språk av välutbildade kîmzoner och bland överklassen. Språket har utvecklats mycket lite från det ursprungliga kamsunska språket (som brukar benämnas garumosiska) och nationaleposet kalameikiden är grunden för ordförråd och grammatik. Klassisk kîmzon har ytterst komplicerade språkregler med bland annat hundratals verbformer för olika känsloyttringar. Man uttrycker sig också på ett sätt som är helt främmande för talare av de flesta erebiska språk. I likhet med de andra kamsunska språken refererar man till exempel till framtiden som något som man har bakom sig och det förflutna som något man har framför sig. Säger kîmzonerna att de vill lägga kriget bakom sig kan man vara säker på att de snart kommer att dra ut i krig, något som flera gånger lett till missförstånd i relationerna med andra länder.  
''Lågadel:'' Denna klass representeras av Zorakiens Baroner, Markiser och Riddare.


Klassisk kîmzon skrivs med en variant av det kharamotiska alfabetet och liknar i mycket det alfabete som används för ithilgroms döda tunga och vissa västkamsunska språk. Alfabetet skrivs från höger till vänster och saknar vokaler. Vokaliseringen av orden har skiftat under historien, något man kan se på tidiga joriska transkriptioner av kîmzonska ord. Det är idag svårt att avgöra exakt hur språket uttalades för några hundra år sedan.  
Cirka 5 % av befolkning anses tillhöra det adliga stånden.


Skriftspråket finns i två former: En kursiv form som skrivs med fjäderpenna på papyrus, papir och pergament eller med stylus på vaxanteckningsblock och en geometrisk blockform där bokstäverna målas med pensel eller graveras på sten, metall eller trä. Blockformen används i mera officiella sammanhang och kursivformen är numera i det närmaste utkonkurrerad av de joriska runorna.  
*'''Borgare'''
Denna grupp människor är fria enligt den lag som stadgar "Stadsluft gör fri". För att få kallas stad måste kungen eller en hertig i ett län fastställa stadsrättigheter. Annars är orten att ses som en köping som således endast har begränsade handelsrättigheter. Folket är då heller inte fria utan "tillhör" hertigen eller adelsmannen som äger köpingen. Bland "Borgare" räknas handelsmän, hantverkare, gesäller och andra invånare i Städer.  


2. Modern kîmzon eller nykîmzon är det normala tal och umgängesspråket bland småkîmzoner och används även av en del tolaner och geroner som har kîmzon som andraspråk. Till skillnad från det klassiska språket har nykîmzon förändrats genom århundradena. Även om ordförrådet till största del är detsamma som i klassisk kîmzon har grammatiken och i viss mån uttalet utvecklats en hel del. Bland annat har många av de komplicerade verbformer som fanns i det klassiska språket försvunnit eller förenklats samtidigt som man har lånat in vissa grammatiska regler från jori. En talare av nykîmzon kan dock fortfarande förstå på ett ungefär vad en klassisk text handlar om även om det krävs viss utbildning för att själv kunna uttrycka sig på språket. Nykîmzon skrivs normalt med en variant av den joriska runraden.
Cirka 10 procent av befolkningen bor i städer och köpingar. Ca 30 % av dessa är Kronans undersåtar.


===Feliciska===
*'''Bönder'''
Felciska är ett språk som uppstått i mötet mellan tolansk jori, aidnisk jori, kimzon och efariska. Det har en blandad vokabulär (ungefär 50% jori, 30% kimzon, 20% efariska) och en enkel och regelbunden grammatik utarbetad av mandelmunkar. Det skrivs med det joriska alfabetet från vänster till höger. Språket används i dagligt tal av alla felicier och även i enklare korrespondens och räkenskap.  
Bönderna utgör cirka 80% av befolkningen. Cirka två tredjedelar av bönderna är undersåtar till baroner, grevar eller hertigar. En fjärdedel är kronobönder dvs undersåtar direkt till kungen. Denna andel är i växande då kungen gynnar folk som flyttar ut till obebyggd mark. Ungefär 10 % av bönderna är underställda kyrkan (i det här fallet den Lysande vägens) domvärjor.


'''Inom feliciskan finns ett flertal dialekter:'''  
*'''Präster'''
...?


:Koalintfeliciska (som är mest jorifierad)
===De fyra stånden politiska liv===


:Österbuktsfeliciska
'''''Handelsmännen och lågadeln'''''


:Gerdikkfeliciska (som ligger närmast kimzon)  
Handelsmännen och lågadeln i Zorakin riktar i huvudsak blickarna och intresset mot Erebos och Caddo på grund av handeln med spannmål, timmer, tjära och järnvaror. Erebos och Caddo är nog lika intresserade av handeln med Zorakin (solstenar, pärlor, andra lyxartiklar, siden från långväga handel). Zorakin är helt enkelt de båda öländernas kornbod och timmerupplag för deras livsviktiga marin. Dessutom finns där massor av potentiella kunder i form av adel som är förtjusta i ädelstenar som solstenar (Erebos) och pärlor (Caddo). Bland borgarna och lågadeln förekommer en vurm, en renässans, för kejsartidens ideal och konst. Detta "mode" är en motvikt till högadelns feodala riddarideal som upplevs som passé och förknippat med de senaste årens motgångar. -"Endast med en stark och enad nation med en stark regent och en regering där all adel, präster och borgare är representerade och delaktiga i beslut rörande inrikes affärer och handel kan Zorakin bli en lysande nation igen". (Ett Zorakiskt uppslag till Magna Charta)  


:Sydpelenosisk feliciska
'''''Högadeln'''''


:Kolonialfeliciska, talas i de efariska kolonierna och har starka efariska inslag
Högadeln å andra sidan ser visserligen nyttan med god avkastning för sitt spannmål men de är så fast i ett gammalt tänkande om feodal personlig vapenmakt att de inte riktigt greppat vikten av handeln och den ekonomiska makten. Dessutom är hertigarna som representerar ledarskiktet i högadeln fast i en intern konflikt mellan de mäktiga nordliga hertigarna och de sydliga hertigarna (manifesterat i [[Sydzorakiska brödraskapet]]s orden grundat 545 e.O.). Hertigarna och högadeln är på inget sätt svaga. I synnerhet inte militärt. Men de börjar känna av ekonomiska problem. De känner att deras makt och rikedom börjar rinna ut som sand mellan fingrarna och det frustrerar dem. Deras härer kostar pengar och spannmålet betalar sig inte lika bra längre. Anfallet mot Fristaden var ett utslag för denna frustration och behovet "att göra något". Men pengarna rullar inte in som de sammansvurna räknat med. Tvärt om så minskar intäkterna sedan priset på spannmål sjunkit. Och splittringen mellan de sydliga hertigarna och de nordliga hertigarna kan bli än värre om de sydliga (den oheliga alliansen i de Nordliga hertigarnas ögon) vidtar åtgärder för att skydda sig ekonomiskt och sluter särskilda avtal med lågadeln handelshusen och med Caddo. -"De låga spannmålspriserna är Caddos fel! Man borde fortsätta och invadera hela Caddo. Då skulle säkert pengarna komma in i högadelns börser. Där de hör hemma".


:Horyniska, talas i Porto Horyni och är en mycket säregen felicisk dialekt med inslag av pokti och niferländska
'''''Prästerskapet'''''


En del lärde anser att krilloanska är en felicisk dialekt, medan andra anser att det är ett eget språk. Vissa lärde anser att frågan är meningslös tills dess att en överenskommen distinktion mellan språk och dialekt kan definieras.  
Kyrkan och prästerna är en andlig adel. De ser med viss ovilja på handeln med Caddo. Men är samtidigt ogillande till hertigarnas stora makt. Kyrkan står förhållandevis nära kungen i många frågor och verkar för en stärkt centralmakt (så länge detta inte innebär negativa konsekvenser för kyrkan och dess ekonomi). Kyrkan i Zorakin har ganska stora och starka infanteriförband och kyrkliga riddarordnar till sitt förfogande och tvekar inte att använda dem om någon adelsmän försöker "förvärva" mark som är kyrklig. Många lågadliga samt yngre söner till högadliga söker sin bana som kyrkoriddare. Vissa bli munkar eller präster och förväntas göra karriär inom kyrka. Fastlandskyrkan är officiellt motståndare till livegenskap. Samtidigt kommer många ur fastlandskyrkans ledande skikt från adeln. Därför gör inte kyrkan så stort väsen av saken. En hel del handelsmän och borgare har mött den dalkiska tron i Caddo och tilltalas av den. Vissa dyrka den dalkiska grenen i hemlighet.Sedan gammalt finns det även kvar en minoritet adelsmännen som håller sig till den dalkiska tron. Religösa spänningar kan komma att växa. Vad gäller Fristaden så har kyrkan stött den nordliga högadelns angrepp på Fristaden. Kyrkan har sett Fristadens dalkiska influenser som en inkörsport för den dalkiska kyrkans missionärer och därmed som ett hot mot fastlandskyrkan.  


'''Om betydelsen av vissa kimzonska och feliciska ord, ortnamn och namn:'''  
'''''Bönderna'''''  


Paridon= Allhärskaren
Det finns stort antal livegna bönder i Zorakin som inte har något att säga till om. Uppror är inte vanligt men har förekommit. De adliga beskattar sina livegna på arbetskraft och skatt så hårt de vågar utan att riskera uppror. De stora städerna tillämpar principen "stadsluft gör en fri" . Det innebär att livegna som rymmer till städerna har vissa chanser att bli fria. I synnerhet om de kan något hantverk. Ett formellt förhör hålls med den livegne. Där får hans ägare också göra sin röst hörd (om han vill). Kan rymlingen försörja sig och inte ligga staden till last och inte har något kriminellt förflutet eller politiska skäl är till förhinder ( den livegne är eftersökt av en mycket betydande adelsman) så blir den livegne fri medborgare i staden. Andelen fria bönder ökar också sedan kungen startat en nybyggarpolitik vilket går ut på att bönder som röjer ny mark i obebyggda områden är fria män (så länge de betalar skatt till kungen). Dessa nybyggare får kungligt stöd med sig, möjligen i form av en oxe och en ko samt ett bidrag för att köpa det viktigaste till gården. Nybyggarna ger sig ofta av i grupper för att söka skydd av varandra. Syftet med detta är att skaffa fler skattebetalare till kungamakten, utvigda den uppodlade arealen samt få tillgång till fler naturtillgångar


Philodon= Den älskade härskaren som på feliciska kallas Philas= Den Älskade
===Kungamakten===


Galadon= Stridens härskare, son till Felis, Paridon och Dagon. Kallad Galmon på feliciska.  
Kungmakten har allt sedan sjöslaget vid Selim 392 försökt stärka den kungliga styrkan och makten. Kungen lät bilda Regalieorden sedan Felicien krossat den Zorakiska flottan. Syftet med orden som direkt lyder kungen var att skydda Zorakins då försvarslösa kust. Resultatet har nu börjat visa sig. Kungligt kontrollerade skeppsvarv har sakta men säker börjat bygga upp en flotta som är värd namnet. Den kan inte stå upp mot Felicierna än men kan försvara Zorakin mot piratanfall. Dessutom har kungen på senare år utvidgat Regalieorden till att bygga upp en armé med den gamla kejsartiden som förebild. Den första och andra legionen av Regalieorden har skapats bestående av vardera 3600 infanterister och vardera 600 Armborstskyttar. Infanteri och armborstskyttar kan man dessutom hämta från vanligt folk och det kostar inte alls lika mycket som riddare vilket innebär mer trupp för pengarna och det fungerar bättre i strider i berg och skogar. Utöver det har kungen fortfarande sitt kavalleri och sina riddare. Kungens armé kan utan vidare slå alla hertigar var för sig men går 2 eller 3 hertigar ihop så blir de svåra. Kungen är därför bekymrad över [[Wilfred Grijp|Wilfred av Salamora]]s militära framgångar. Att Fristaden nu officiellt är en del av Zorakin är enbart positivt men Salamora och hans parti börjar att bli hotfullt starkt.


Anatadan= Den lyckliga härskarinnan, kallad Felis på feliciska


Adon= Herre, Härskare. Som suffix då ordstammen slutar med vokal försvinner begynnelse A:et, så Pari(a)don.
'''Sammanfattning'''


Adan= Härskarinna. Tilltalstitel för varje vuxen och gift kimzan, speciellt om man tilltalar henne i hennes eget hem.  
Zorakin står vid ett vägval. Landet verkar lugnt och tråkigt och på tillbakagång men i själva verket kokar det under ytan. Zorakin kan härifrån gå vilken väg som helst. Antingen resa sig och bli mäktigare än någonsin tidigare eller bli alltmer fast i feodalism och insnärjd och splittrad i små inbördeskrig mellan olika adelsmän eller gå under i rent uppslitande inbördeskrig.  


Lotan= Ormkvinnan, Kaos, urhavets gudinna som besegrades av Paridon och Philas.  
Högadeln är militärt mäktiga men splittrad och på efterkälken ekonomiskt, tappar mark politiskt.  


Dagon= Döden, Paridons ständige ärkefiende, Besudlaren, Lögnaren.  
Lågadel och handelsmän är allt starkare ekonomiskt, ökar i makt politiskt. Många inspireras av Caddo och Erebos. En allians med den sydliga högadeln är möjlig (redan satt i verket?). Pengar och militära muskler finner varandra och kan möta hot från de mäktiga nordliga hertigarna.  


Lot=Orm
Kungen gynnas ekonomiskt mer av starkare handel och en rikare lågadel. Han eftersträvar motvikt mot de mäktiga hertigarna. För att stärka kungamakten lägger kungen mycket resurser åt att rusta upp kavalleriet och flottan samt att införa elitinfanteri.


Dag=Död
Kyrkan föredrar att hålla sig neutrala i inrikes stridigheter (om inte striden rör kyrkans mark). Kyrkosoldaterna och de andliga riddarordnarna är framför allt tilltänkta för försvar av kyrkan egendom samt soltåg. Skulle kyrkan ta strid så skulle det vara en mäktig motståndare. Den Aidniska kyrka ser dalkiska missionärer i varenda buske och misstänker den dalkiska kyrkan för att försöka vinna terräng på fastlandet.


Galad= Strid
==Styre==


Anat= Lycka
''Diskussion...'' http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=7955#7955


Phil=Kärlek
Zorakin är en feodal Monarki. Kungadömet är idag ett arvskungadöme och Kungen är åtminstonde på pappret absolut. Han kan, om det honom så lyster, bestämma allt själv genom diktat utan att inhämta råd från någon. Men i praktiken låter han oftast riksrådet och hovadministrationen ge honom råd och hjälpa honom med vardagsbestyren.


Ko= adj. lysande, glimrande, skimrande
'''Politik'''


Porelo= ädelsten, pärla
Politiken i Zorakien är en gråzon. Formellt finns det, som nämnts ovan, ett riksråd. Ursprungligen var Kungen tvungen att inhämta godkännande ifrån riksrådet. Riksrådet bestod då av adeln och Zorakiens andliga adel, det vill säga bontisaler och kerigasser, samt en fogde från varje län (grevskap eller kungsmark). Nuförtiden ingår även två representanter från varje fri stad.


Lint= Vik
Tack vare en retorisk kupp lyckades Karolu XI 156 eO förmå baronerna, som annars brukade rösta så som deras grevar röstade (som i sin tur brukade rösta så som deras hertigar röstade), att istället rösta för kungens förslag om envälde. Med hjälp av markiser, friherrar och flertalet bontisaler lyckades förslaget gå igenom.


Garum= Fisksås
Idag fungerar riksrådet snarare så att rådet lägger fram förslag på fredsdomare, fogdar, utrikes ärenden, skattesatser, väg-, bro-, borgbyggen eller om en stad bör ges chansen att bli kunglig fristad.


Carai= Haj
Rådet har i princip inget veto eller bestämmanderätt men fungerar som barometer för kungen för att avläsa de adligas åsikter i olika frågor. För att hålla sig väl med rådet (dvs framförallt adelsmännen och kyrkan) försöker kungen lyssna till förslagen och balansera sina beslut efter detta.


On= Man (också vanligt suffix i kimzonska mansnamn t.ex. Kiolomon)
Viktiga personer i rådet är Drotsen, Kanslern och Marsken. Den zorakiske kerigassen ingår också alltid i det kungliga rådet. En annan person som ofta anses ha ganska stor makt och kungens öra är Hovmagikern. Vilken skola hovmagikern tillhör har skiftat genom århundradena. Oftast har det varit en animist från Animisternas skola i Kra eller en mentalist från Mentalisterna hus i Pharynx.  


An= Kvinna (också vanligt suffix i kimzonska kvinnonamn t.ex. Arishan eller Imilkan)
'''Ordnar'''


In= Barn, Omyndig. Generell diminutivform
I denna soppa läggs dessutom ordenstillhörighet. Olika medlemmar i rådet tillhör olika ordnar eller partier. De tre största är [[Sydzorakiska brödraskapet]] (som huvudsakligen består av adliga från södra Zorakien) vars huvudsakliga syfte är att motverka den mäktiga nordliga högadelns dominans i politiken.  


-os= suffix som indikera bestämd form singular.  
[[Greverydska orden]] (som ursprungligen är en pan-aidnisk orden men som i Zorakien numera främst verkar inrikespolitiskt). Den styrs huvudsakligen av mäktiga nordliga hertigar. De vill helst bevara den gamla ordningen med en kungamakt som är beroende av starka hertigar


-or= suffix som indikerar bestämd form pluralis.  
Samt [[Kungapartiet]], även kallad Regalieorden (ska inte förväxlas med de tämligen nyuppförda militära enheterna under samma namn). Här hittar man de flesta markiserna, friherrarna, representanterna från de fria städerna, många länsfogdar, ganska många landlösa riddare samt en inte föraktfull andel baroner och några enstaka grevar. Den verkar givetvis för en stark centralmakt (kungamakt).


Mea = Stadsdel
Till detta bör nämnas att Lysande Vägen genom [[kerisgass]]en av Zorakin har stor makt vid det zorakiska hovet och i Zorakien som helhet.


Ksar= Befästning, Borg
'''Utbildning'''


Porto= Port
Som inte detta vore nog börjar det även bli viktigt att ha skolning och här blir även institutionerna en del i en adelsmans statusarsenal. Var man gått spelar in på ens framtida nätverk och karriär.


Il/El= gud
Generellt kan sägas att de fem viktigaste institutionerna man kan ha gått i Zorakien är Mandelordens Lycée, Pendons Katedralskola, de Lärdes skara i Pendon (helst under exempelvis den Lärde Harabel Nepos), Luksilos Lärdes Skara (som har tillgång till Zorakiens näst största bibliotek och som för övrigt är ett f.d Lycée ) samt i Katedralskolan i Indarsol.


Tyros= Klippan, Kortform för Den Gyllene Klippan
==Politik==


Sidon= Jägaren, Kortform för Den Drömmande Jägaren
''Diskussion:'' http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=16863#16863


Elikon= gudomligt skimrande, kortform för Den Gudomligt Skimrande Staden.
===Inrikespolitik===


Kithag= Korp
''Diskussion:'' http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=20857#20857


Kithagil= Guds korp, namnet på Feliciens nuvarande konung, på feliciska Kuthegil.
===Utrikespolitik===


Carai(a)don= Hajarnas herre
'''Om Berendien & Felicien'''


Koalintos= Den Lysande Blå (viken). Det slutmål som Paridon lovade kimzonerna i Kalameikos dröm.  
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=22521#22521


Kimzon= Fri man
'''Förhållandet till Caddo och Fristadens konsekvenser'''


Kimzan= Fri kvinna
Zorakins förhållande till Caddo och Caddos til Zorakin kan enkelt beskrivas som ömsesidig beroende och ömsesidig misstänksamhet. Zorakin kallas Caddos kornbod. Detta har fog för sig. Visserligen skulle Caddo möjligen klara att försörja sig själv på sina bördiga jordar. Men närheten till Zorakins enorma spannmålsskördar som är de största i västra Ereb har givit Caddo tillgång till tillsynes outsinlig mängd billigt spannmål. Så i stället har man valt att odla mer inkomstbringande grödor som citrus, oljeträd, vin och blomodlingar som kan vidareförädlas till parfym. Och nästan lika outsinlig verkar mängden skeppsvirke, tjära och bast till skeppståg samt järnvaror vara från Zorakin. Produkter som behövs för att underhålla den livsviktiga Caddiska flottan. Zorkin bidrar också med en mycket stor kundkrets för de Caddiska handlarnas lyxvaror och därigenom till den Caddiska ekonomin. Men, som sagt, allt är inte frid och fröjd mellan Caddo och Zorakin. Zorakin och Caddo haft flera militära och diplomatiska konflikter. Den allvarligaste och mest genomgående är måhända schismen som delade Lysande vägen i två delar. Den Aidniska LV och den Caddiska LV. Här ska däremot också påpekas att Zorakin och Caddo har betydligt bättre relationer än Kardien och Caddo när det kommer till just denna konflikt. Framförallt beror det på Zorakernas (oftast) mer realpolitiska och diplomatiska inställning i frågan om ekonomi och handel kontra religon (gärna ett religonkrig men inte på bekostnad av börsen). Denna inställning har stegrats efter det Zorakisk-Feliciska kriget då Zorakerna ekonomi låg i ruiner efter den Feliciska ekonomiska blockade till sjöss. Insikten att Caddo kom till diplomatisk undsättning till Zorakin och fick till stånd fredssamtal mellan Zorakin och Felicien enbart på grund av att Caddos egen ekonomi skadades av blockade fungerade också som en väckarklocka för många i Zorakin.


Tolanon/Tolanan= Tolansk man/kvinna (beteckning på Tolans fria ursprungsbefolkning)
Men alla har inte riktigt hängt med i den ekonomiska utvecklingen. Fler av de nordliga hertigarna och högadeln hade fått allt svårare att försörja sina allt dyrare riddarhärar och köpa de senaste lyxartiklarna. De tidigare ekonomiskt och militärt dominerade nordliga hertigarna har hamnat i lågkonjuktur. Inte så att de är fattiga. Och deras riddararméer är större än någonsin. Just här klämmer skon. Det finns en gräns för hur många ryttare en baron, greve eller hertig kan hålla. I synnerhet som han och hela hans familj samtidigt slösar bort hiskeliga mängder pengar på lyxartiklar. Men i stället för att skylla på sitt eget ekonomiska (o)sinne så letade man orsaker på andra ställen. Caddos rika handeln med dvärgarna över Fristaden fick klä skott för den kärvare ekonomin. Delvis ville man kanske själv ta över kontrollen över handeln i Fristaden. Delvis trodde man kanske att man genom att begränsa dvärgarnas handel med Caddo på så sätt skulle kunna höja priset på järn. Vilka skälen än var försökte ett antal av de nordliga hertigarna med Hertig Arviden av Salamora i spetsen ta kontroll över denna nya tidens maktmedel på det enda sätt de känner till. De samlar sina styrkor och angrep och intog Fristaden. Resultatet blir inte det önskade. Resultatet blev inte riktigt vad man önskat. Istället för att rulla i pengar så slutade handeln genom Fristaden tvärt. Vad värrre var, de tidigare relativt goda intäkten från godsens spannmål och från järngruvorna blev lidande då Caddo inte vill handla med dessa fridstörare. Ekonomin blev därmed ännu sämre till följd av kriget.
Merparten av de övriga handelsmännen i Zorakien samt en stor del av adeln och de sydliga hertigarna i Zorakin blir rejält irriterade över detta tilltag. Detsamma blev Kungen. Handelsmännen för att handeln med Caddo störs och de sydliga hertigarna och adelsmännen för att priset på spannmål sjunker. Kunge blev irriterad över störda utrikes relationer och framförallt sjunkande intäkter från kungens tull på handel och skatt på handelsmän.


Geron/Geran= Gäst, beteckning på frigivna slavar
Det kan komma att leda till att sydlig Zorakisk adel och handelsmännen sluter sig samman i en gemensam falang som sluter så att säga "separat"fred med Caddo. Resultat: Den "sydliga" falangen handelsmän, lågadel, sydlig högadel vinner ekonomiskt på bekostnad av de nordliga hertigarna och högadeln som trodde att de kunde ta genvägen med vapenmakt till rikedom genom att inta Fristaden.


Tolanin= Tolans livegna befolkning, "Småtolaner".  
Caddo har allt att vinna på att stödja en opposition mot de nordliga adelsmännen. Det långsiktiga målet för blev Caddo att återetablera sig i Fristaden även om Fristaden nu är i Zorakiskt innehav. Kanske kan man genomföra en begränsad krigsförklaring mot Salamoras parti och inte mot Zorakin som land. Kanske kan man understödja en "egen" sydlig hertig med pengar och legosoldater för att sköta kriget åt Caddo och därigenom näpsa den nordliga adeln i Zorakien.  


Joranon/Joranan= Jorisk man/kvinna (generell kimzonsk beteckning på jorer)
Det leder också till försämrad politiskt inflytande hos en uppretade kung. Men kungen utnyttjade så småning om situationen till sin fördel.


==Mått==
De Zorakiska kungamakten lät genom diplomatiska turer säkrat Fristaden åt sig själv. För att rädda Salamoras ansikte lät den Zorakiske Kungen hertigen av Salamoras näst ädste son bli markgreve i det nyuprättade markgrevskapet Östmark vilket grov omfattar det landområdet som förbinder Fristaden med resten av Zorakien. Han säkrade politiskt stöd för sin lösning hos Lysande vägen genom att lova bort ett antal baronat i det nyupprättade markgrevskapet. Och han fick Salaoras stöd genom att helt enkelt ta över skyddet och restaureringen av Fristaden och därigenom kostnaderna för densamma. Han gav ocskå Salamora en särskild plats i sitt krigsråd...dock inte Marsktiteln som redan var upptagen.  
===Längder===
1 finger (1.93cm)
1 hand = 4 fingrar (7.72cm)
1 halv fot = 8 fingrar/2 händer (15.44cm)
1 Fingerspann= 12 fingrar (23.16cm)
1 fot= 16 fingrar (30.88cm)
1 steg = 2,5 fot (77.2cm)
1 dubbelsteg = 5 fot (1.54m)
1 åra = 12 fot (3.7m)
1 mast = 36 fot (11.11m)
1 skeppslängd = 108 fot (33.35m)
1 dagsrodd=1580 skeppslängder (52.69km)


Åra, mast och skeppslängd är alla tre traditionella felicisika längdmått baserade på de skepp Kîmzonerna flydde på enligt Kalameikiden.  
Alldeles i närheten av Fristaden och Östmark ligger den tämligen nyuppförda Caddiska kolonin Ereno som bildades som svar på den Zorakiska ockupationen av Fristaden. Även om ett formellt freds- coh handelsavtal har upprättats mellan den Zorakiska kungamakten och Caddo i frågan om Fristaden så bevakar dalkerna de Zorakiska trupprörelserna noggrant. Vad som säkert oroar dalkerna är det faktum att då flera baronat i Östmark givits till den Aidniska kyrkan så patrullers området frekvent av Solriddare. En annan sak som också kan väcka dalkisk misstänksamhet och oro är en nyuppsatt garnison av, tillsynes, tungt väldrillat Zorakisk infanteri i Fristaden. Ett truppslag som i sig får betecknas som en nymodighet hos Zorakerna och som man måste ta i beaktande inför framtida.


===Vikt===
'''Nordliga handelsvägar'''
1 silverpärla (9.1g)
1 mussla=8 silverpärlor (72.8g)
1 lod=8 musslor (0.5824kg)
1 sten=8 lod (4.6592kg)
1 ankare =8 stenar (37,2736kg)
Den observante noterar att den minsta viktenheten är densamma som det feliciska silvermyntet. Vikten på myntet utgör därmed basen för det feliciska viktsystemet


===Volym===
Andra utrikespolitiska och handelspolitiska beaktande är Zorakiens arbete med att öppna en andra nordlig led utöver den som går via det som kallas Riddar Agadrims dödståg och Blästarstråket. Den nya leden kommer också gå över över land eller snarare över flod. Leden kommer att dras flodvägen via Ickeälva i Hertigdömet Inberg genom de Grå passen över Aidnebergen och vidare norrut på Dagafloden genom Snoarskogen. Målet verkar vara att upprätta handelsstationer för pälshandel med barbarstammarna i Snoarskogen. Det förekommer dock rykten att Zorakin även vill upprätta en hamnstad/koloni vid Drevedagas mynning i Gryppas vik. Om detta rykte visar sig stämma så kan det komma att påverka maktbalansen i området och de diplomatiska relationerna till stater som Magilre, Klomellien och möjligen Trakorien.
1 sked (4,5ml)
1 värmare = 8 skedar (3,6cl)
1 mugg = 8 värmare (28,8cl)
1 stop = 2 muggar (57,6cl)
1 kagge = 8 stop (4,608l)
1 halvtunna = 8 kaggar (36,864l)
1 tunna = 2 halvtunnor (73,728l)
En värmare är vad en felicisk flottist får i dagsranson av Oiskoi, ett starkt feliciskt brännvin.  


==Kalender==
==Militärmakt==
''Diskussion...'' http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=27979#27979


===Felicisk (kimzônsk) tideräkning===
Zorakien är en feodalstat med en stark riddararmé. I teorin skulle kungen vid en härmönstring kunna skaka fram ca 30000 riddare och svenner. Men sedan de flesta länen blivit ärftliga och kungen därmed förlorat den direkta kontrollen, började adelsmännen ta sig vissa friheter och har blivit mer självständiga gentemot kronan. Det har allt oftare hänt att adelsmän köpt sig fria från härmönstring för att man inte velat lämna sina förläningar obevakade. Så i praktiken skulle kungen i dag kanske som mest få ihop 15000-20000 riddare och svenner. Plus eventuellt fotfolk som de adliga förfogade över och valde att skicka med. Kungens egna riddare och väpnare sammanräknat från alla kungsmarker uppgår till mellan 1200-1500 man


{{huvudartikel| Kimzônska kalendern}}
Adelns fotfolk kan uppgå till 25000-30000 man, ibland mer, vid en total nationell härmönstring. Ibland skickar adelsmännen fotfolk istället för att skicka sina ryttare eller istället för att betala. Utöver adelns fotfolk skickar borgarna i de fria städerna ofta en del av sin stadsvakt eller inköpta legoknektar till härmönstringen. Totalt bidrar städerna med kanske 4000-6000 man. 


Felicierna har utvecklat en helt egen [[tideräkning]] med utgångspunkt i deras ankomst till Kopparhavet och södra Tolan år 27 f.O. Denna används parallellt med den [[Arcivaliska tideräkningen]].
Efter de senaste krigen mot svartfolk belyst nackdelarna med riddararméer och kungarnas beroende av en ibland alltför ovillig adel. De senaste tre kungarna har därför initierat och genomfört skapandet av en ny stående elitinfanteriarmé lojal till endast kungen.  


'''Året'''
Denna armé kallas Regaliegardet 


Indelat i tolv månader med 30 dygn vardera. Det räknades ursprungligen från den astronomiska vårdagjämningen och den fullmåne som då inföll men orsakat av en förskjutning i tidsflödena på Altor är Lahunia som störst ungefär två dygn efter Solens vågpunkt och först då räknas det kimzônska året ta sin början.


'''Månaden'''
===Regaliegardet===


Indelat i tre påföljande niveckor med 9 dygn vardera efterföljt av en trident med 3 dygn.
Regalieorden instiftades ursprungligen av den zorakiske kungen efter det svidande nederlaget vid [[Sjöslaget vid Selim]] 392 e.O. mot Felicien. Efter nederlaget hade Zorakin knappt kvar något krigsskepp värt namnet och låg öppet för plundring. Regalieorden instiftades för att skapa särskilda kuststyrkor som skulle varna för överfall och försvara kustområden mot angrepp från pirater och Felicier.  
Tack vare förskjutningen mellan sol och måne stämmer inte den kimzônska månaden med varken den [[nyjoriska kalendern]] eller den [[aidniska kalendern]] utan ligger två dygn efter.  


'''Nivecka'''
Dold under detta namn har Girloff III och hans son Valien VII skapat "den 1:a Gardet av Regalieorden". Detta militära garde är en elitinfanteristyrka om 4800 man understödd av 600 bågskyttar eller armborstskyttar och 600 man tross. Den ska fungera som en elitenhet på land men den har också en specialinriktning mot sjöstrid och marin landstigning.


Period om nio dygn som varje månad följer tre efter varandra. Ett år om tolv månader har således 36 niveckor. De tre niveckorna i en månad kallas för sjötid och är den sammanhängande tid som är vanlig att arbeta. Sjötid kan även betyda andra perioder som en felicier tjänstgör eller är i arbete
1:a Gardets grundutrustning är en sorts ringbrynja med förstärkningar vid axlarna samt (vid landstrid) med vadderad tunika under. På benen har man metallskenor. Hjälmen är av halvöppen (corinthisk) typ. Svärdet är en sorts falchion (som gemenligen av soldaterna kallas "kejserlig falchion"). Man har också en kort stridspjut som även fungerar som kastspjut, samt en dolk. Skölden är av scutatamodell. Girloff den III var arkitekten bakom det 1.a gardet.


'''Trident'''
2:a Gardet av Regalieorden tillkom på order av Girloff III för att möta hotet från Svarta tornet i Aidnebergen, samt för att förstärka den första regementets landstridsförmåga. Det 2:a gardet är specialiserat på strid i skog och berg samt ska vara experter på att kunna möta kavallerianfall. Även det 2:a gardet efterföljs av 600 bågskyttar och 600 man i tross. Det 2:a gardets soldaters utrustning är som det 1:a gardets, med undantaget att spjutet är betydligt längre och av bardisanmodell, bland annat för att kunna möta kavalleriattacker. Det säger sig själv att ett sådant spjut inte går att kasta. Valien den VII designade om det 2.a gardet och gav dem längre bardisaner i stället för korta spjut.


Period om tre dygn som avslutar varje månad. Ett år om tolv månader har således 12 tridenter. En trident kallas gärna för landtid och är den tid det är vanligt att vila från arbete. Landtid kan dock även betyda andra perioder en felicier inte tjänstgör eller är i arbete.  
Slår man samman de båda enheterna får man en effektiv enhet där 2:a gardets långa spjut håller kavalleri och svartfolk på avstånd samtidigt som 1:a regementets kortare spjut kan orsaka stor manspilla även på längre avstånd som kastvapen. Efter att eventuellt ha kastat sina spjut hugger sedan 1:a gardets män in med sin falchioner.  


'''Dygnet'''
Scutatasköldarnas överlappande förmåga bildar ett utmärkt skydd mot pilar och ställda i sköldpaddsformation skyddar de även bra mot dalkernas pilregn.


Indelat i sex vakter och tar sin början två timmar innan den astronomiska midnattspunkten. Se: Kimzônsk tidmätning
Det totala antalet Regaliegardister uppgår i dag till ca 12000 man med tross och bågskyttar


'''Årstider'''
==Handel==


Året indelat i tre årstider enligt gammal tradition från Garumnos:
''Diskussion...''


*1) Tidig vår till tidig höst - ca åtta månader
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=10926#10926
*2) Tidig höst till sen höst - ca en månad
*3) Sen höst till tidig vår - ca tre månader


Om bakgrunden till denna indelning tvistas Feliciens lärde, dvs. det fåtal som ägnat frågan uppmärksamhet och inte accepterat det som en sanning att ej betvivla. Den mest troliga teorin är helt enkelt att hav och sjöfärd kring Garumnos gjorde att en lång tid till havs, följt av en kort tid för reparation och rustning av skepp avslutades med en tid för vila och förberedelse.
===Snoarskogarna===


'''Tidevarv'''  
''Diskussion:''  


Feliciens historiker och astrologer definierar tiden utifrån de astronomiska förhållanden och historiska skeenden som präglat varje såkallad tidevarv genom att namnge dessa efter olika havslevande djur. Betydelsefulla perioder har varit Havsrockans tidevarv då Felicien etablerade sig för allvar som kolonimakt i Ormsjön och norra Soluna samt Vithajens tidevarv som präglades av krigen mot dermaner och berendier.  
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=21346#21346


'''Månader'''
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=21255#21255


Kimzônsk månad 30 dygn
=Religion=
==Ordnar==


1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9 (nivecka)
''Diskussion:'' http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=28011#28011


1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9 (nivecka)
=Kultur=


1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9 (nivecka)
=Övrigt=


1, 2, 3 (trident) 


== Pamperna (Hästfolket) ==


Felicierna mäter tiden efter ett system de redan använde innan de ankom Kopparhavet. Deras dygn är uppdelad i ''vakter'' bestående av fyra soltimmar uppdelade i åtta halvtimmeslånga ''glas''. Ursprunget till detta är de ''klepsyder'' som kimzônerna en gång använde, vattenur reglerade av tidvattnet. En tumregel även använd i dag av alla sjöfarare är den så kallade ''tolvregeln'', en regel som på ett ungefärligt sätt anger hur snabbt tidvattnet rör sig och hur högt det når. Förenklad så anger denna att mängden vatten som rör sig orsakad av tidvatten kan indelas i tolv delar. Tidvattensklepsydren var konstruerade utifrån detta fenomen och delade in dygnet i sex perioder med samma mängd vatten i rörelse. Dessa perioder eller vakter används i hela det feliciska samhället, men är kanske mest kända som en maritim term då sjöfarare i hela Kopparhavet har anammat systemet.
'''Invånare:''' Ca 10000


*'''22-02''' ''Kattvakt''
'''Historia'''  
*'''02-06''' ''Morgonvakt''  


*'''06-10''' ''Ebbvakt''
Ryttarfolket som förgick [[penter]]na på Aidne. De är kända för sina förnämliga hästar som enligt historien inte går att stjäla då hästarna sägs dö av hemlängtan då man för dem bort från Pampernas rike.


*'''10-14''' ''Dagvakt''
Kungen av Zorakin gav 55 f.O. Pamperna löftet att de skulle få regera själva på halvön som tack för deras assistans i kriget mot Lindiskiarnarna. Pamperna tackar och återknyter varje år detta avtal genom att skänka en av sina "dummare" hästar till kungen (de "ointelligenta" hästarna går att tämja och dör inte när de lämnar "Pampas"  ). Pamperna anser att den idealiska hästen inte går att tämja.


*'''14-18''' ''Flodvakt''


*'''18-22''' ''Kvällsvakt''  
'''Geografi'''  


Kattvakten anses av felicierna som lyckosammast då det är under denna mörkaste del av dygnet som deras kattgudinna ''Feliz'' bäst kan hålla ett öga på sina barn, där hos sitter ovanpå månen och viftar med svansen.
Pamperna håller till på halvön mellan Hertigdömena [[Zorakin#Pharynx|Pharynx]] och [[Zorakin#Inberg|Inberg]]. Pampiska halvön består av gräsmark, gräsmark, gräsmark, gräs, gräs, gräs, gräs, gräs samt ett träd. Utom längst de små åarna som avvattnar den pampiska stäppen för där kan man på sina ställen hitta lite fler träd. Främst pil och pampisk al.  


===Religiösa och traditionella högtider===
På dessa gräsvidder betar en massa hästar, kor och får. Dessa anses vara Pampernas egendom (även om ingen Pamp för tillfället är i sikte).  
I Felicien finns flera religioner representerade och de har alla sina egna högtider. Hos tolanerna är dyrkan av de Gamla gudarna stark och har också delvis spridit sig till kimzonerna. Deras högtider är oftast inriktade på jordbruksfester av olika slag. Det kimzonska panteonet är inte lika jordbrukscentrerat och det finns också flera högtider som är mera av nationella än religiösa högtider. Många av dessa kimzonska högtider är nu allmänfeliciska men några är nästan rent kimzonska.  


I det feliciska vardagslivet är egenskaper som självbehärskning och kontroll eftersträvansvärda och de religiösa högtiderna fungerar som ventiler till denna självkontroll och många av riterna handlar om att kanalisera primala drivkrafter: våld och sex. Många av riterna omfattar också maskspel vilket innebär att de tillåter en anonymitet som upplöser de stora sociala och etniska skiljelinjerna inom Felicien.


Här tas enbart de större högtiderna upp och det finns flera högtider, många av dem regionala eller lokala till sin karaktär.
'''Det pampiska folkets bakgrund'''


Pamperna fanns tidigare väl representerade i stora delar av södra Aidne. Man bodde i områden med öppna eller halvöppna gräsmarker ofta i anslutning till floder och vattendrag. Man bedrev boskapsskötsel ett primitivt jordbruk och fiskade i floderna. Efter hand som olika invasionshärer och vandringsfolk drog förbi drevs Pamperna allt mer undan.


*'''Felisalierna''' (kimzon "Aaliya Anatadanu")
Pampernas ursprung är höljt i dunkel. Vissa lärda menar att de ursprungligen var två folk. Ett ryttar och herdefolk som bär vissa släktskap med de Narguriska nomaderna och ett jordbruksfolk som verkar stamma från Penterna men som framförallt höll till i floddalar och vid kusten och vars främsta näringsgren var fiske och spannmålsodling. Ryttarfolket nyttjade också gärna floderna för att vattna sina djur och de båda folken möttes där och handlade med varandra. Av olika orsaker flyttade folken ihop och blev semi-nomad. Det vill säga att de flyttar runt vart 5 år till en ny bosättning. Detta bland annat för att söka sig till bättre och friskare betesmarker och för att åkrarna sugits ut och behöver vila. Varje stam har ett revir som de bevakar.


Denna tredagarshögtid som firas till åminnelse av Felics uppstigande från Underjorden är Feliciens största högtid. I tid sammanfaller den med vårens första blomstring och sjöfartsäsongens början. Dess tredje dag är vårdagjämningen och räknas i den gamla kimzonska kalendern som årets första dag.  
Andra menar att de är släkt med penterna men ett helt eget folk som tog en egen väg där hästen och boskapen blev det centrala i deras vardagsliv. De sökte sig till floddalar för där fanns vatten till djuren. Man var liksom penterna också jägare och fiskare. Och från fisket fick man bland annat rom som användes till beredning av hudar som fick en överlägsen kvalitet och mjukhet. Fisket behöll man också som ett viktigt inslag i sin kosthållning. Jordbruket fokuserades på att odla spannmål som både hästar och människor kan ha nytta av. Därför blev havren den viktigaste grödan. Men den viktigaste födan kom från boskap och får som kött och mjölk. Från ston tar man mjölk som man jäser och låter servera vid särskilt högtidliga tillfällen och cermonier.  


Under festens första dag fastar felicierna i sorg över när Dagons rövade bort Felis. Felisstatyer bärs runt i processioner i bärstolar. Bredvid hennes procession går vitklädda och i ansiktet vitmålade felicier som bär en tom tron. Denna symboliserar Dagon. Rituella dueller utkämpas under hela dagen där demonmaskbeklädda män, symboliserande Dagon, kämpar mot och alltid besegrar de lejonmaskförsedda män som symboliserar Philas. Dessa dueller är arrangerade, utkämpas med trävapen och ingen skadas allvarligt. Felis staty bärs till gravplatserna och ibland ner i gravkamrar och in i mausoleer. Under natten till den andra dagen har de demonmaskförsedda männen stor fördel hos de kattmaskerade kvinnorna som låter sig rövas bort.  
Oavsett om det är resultatet från en sammanslagning med penterna eller en egen utveckling av ett till penterna närbesläktat folk så har har Pamperna utvecklats till ett andetroende folk vars viktigaste gudomar eller andeväsen dväljs i jorden (vättar, älvor), i vattnet (bäckahästen), i eld (den rasande stäppbrandens ande) och i luft. De viktigaste varelserna är den stora vindens ande, flodguden och en ödesguddom. En form av Moder jordkult existerar också men har inte lika stor genomslag som hos Penterna. Och i stället för druider har man shamaner som tolkar framtiden.


På festens andra dag öppnas alla Paridontempels portar och Paridon bärs i procession genom städernas gator och på båtar i hamnar och floder. Kvinnorna iklär sig vita lejonmasker och drar genom gatorna i vildsinta flockar. De utför djuroffer och stänker ner sina vita dräkter och masker med blod.


På den tredje dagen duellerar män om kvinnornas gunst. Kvinnorna bär sina vita lejoninnemasker och männen antingen demonmask eller paridonmask (ett nästan perfekt, lite skrämmande, mänskligt ansikte). De flesta sådana dueller sker med trubbiga vapen och till första blodsdroppen, men ibland går duellerna överstyr och skarpa vapen används. Sent på dagen bärs Felis och Paridons statyer bärs in i Felis tempel. På kvällen och natten sker det ett ivrigt kopulerande mellan de paridonmaskförsedda männen och kvinnor som nu åter tagit på sig svarta kattmasker.
'''Pampernas språk'''


*'''Philasiaden'''
Pampernas språk har ingen like i Ereb enligt Aidne-boken. I pampernas eget språk uttalas i huvudsak konsonanterna med strup och "smack"ljud.


Denna högtid firas i samband med druvskörden på sensommaren. Det är den enda kimzonska högtid som är av jordbrukskaraktär och det är också den högtid som spritt sig vidast bland alla olika felicisk befolkningsgrupper. I samband med den arbetskrävande druvskörden tappas också det första fjolårsvinet och festligheternas processioner av Philastatyer där kvinnor kastar små keramikphallosar på männen som bär gudastatyn genom vingårdarna är mycket uppsluppna.  
Man har två skriftspråk. Det ena har man tagit upp från Jorerna. Det andra är schamanernas "skriftspråk". Detta används i huvudsak i teckentydning. Man ristar dessa bokstäver (eller snarare tecken) på sköldpaddsskal eller i skulderblad av hästar. När man sedan hettar upp skalet över eld sprickor det och beroende på hur spickorna löper bland de inristade bokstäverna uttyder schamanen framtiden.


Enligt vissa varianter av den kimzonska skapelsen lyckades Philas få den zykidosiska lejoninnan på fall genom att lura henne att dricka av vindruvans saft. Till minne av detta firar feliciska kvinnor under Philasiadens nätter genom att iklädda lejonmask försätta sig i en form av vindrucken extas och i flock rusa genom fält och skog i jakt på djur att slita i stycken och uppsluka och män att våldsamt förlusta sig med. Förlustelserna är våldsamma och det är mången felicisk mans dröm OCH mardröm att fångas av en flock av Philas lejoninnor!


*'''Garumos minnesdag'''  
'''Pampisk religon'''  


Denna dag firas till det grusade Garumos och farkhonernas minne. Flagellation, gråt, tandgnissel och allmän botgörelse avslutas med sjösättningen av små modellbåtar i vilka brinnande lyktor placeras. Få icke-kimzoner deltar i denna fest.  
Citat från Aidne-boken: "Såvitt man vet i Zorakien har de ingen religon men deras styvnackade motstånd mot att bekänna sig till Lysande vägen får en att undra."


*'''Kalameikos och Elissas dag'''


Denna dag firas till minne av Kalameikos och Elissa - de två kimzoner som alla kimzoner strävar mot att efterlikna. På denna dag är det också populärt för feliciska par att gifta sig.  
''Akirri satt naken inne i ångbadshyddan. De heta ångorna svepte runt henne hennes kropp. Ärret hon fick under fjolårets Korax syntes tydligt på hennes panna.''


*'''Ankomstdagen''' (även kallad Korpens dag)
''Mitt emot satt Ogar, Schamanen. Han gungade lätt fram och tillbak och nynnade på en egendomlig guttural sång. Då och då reste han händerna och slängde on en blandning av torkade löv, där Akirri kände igen bladen från hampa, i elden under ångfaten.''  


Ankomsten till Felicien firas med regattor, flottparader, rituella dueller mellan kimzoner och tolaner (kimzoner vinner alltid...) och offret av nio tolanska slavar eller kriminella (medelst labrys). Få icke-kimzoner deltar frivilligt i denna fest.  
''En vag doft av stäppbrand fylld tältet tillsammans med en annan okänd kryddigare doft. Det hade gått några nätter sedan hon vunnit äran att bli ryttare. Nu skulle schamanen söka svar i andevärlden om vilken ande som skulle vägleda hennes spjut i framtiden. Rummet började kännas märkligt formlöst och egendomligt och Ogars röst blev allt mer suggestiv och sövande. Hon tyckte sig se ansikten som tog form i dimman. Ansikten på djur och krigare . Schamanen gav ifrån sig ett skrik, han morrade och kastade med huvudet. Med fjärrseende ögon och fortsatt entonigt nynnande tog han så upp nålarna och färgen och började sitt värv att fästa anden på hennes spjutarm.''


*'''De Lyckligas dag'''  
''Slutligen när smärtor och tid tycktes ha pågått en evighet lade han så ner verktygen och utbrast.''  


Denna dag minns felicierna sina döda. Festmåltider hålls på gravplatserna och i mausoleerna då Dagon för en dag låter de dödas andar vandra på jorden. De efterkommande bär sina döda förfäders dödsmasker. De Lyckligas dag sammanfaller med höstdagjämningen.
''-Se, Vindens gud sänder dig Kiashar puman som din följeslagare. Var värdig denne och nyttja Kiashars slughet och styrka i ditt liv som krigare''


*'''Skördefesten'''


En tolansk högtid där spannmålsskörden firas med sång och fest. Skördefesten sammanfaller med sommarsolståndet och Khemosh tackas.  
Pamperna har utvecklats till ett andetroende folk vars viktigaste gudomar eller andeväsen dväljs i jorden (vättar, älvor), i vattnet (bäckahästen), i eld (den rasande stäppbrandens ande) och i luft. De viktigaste gudaväsena är himlen och vindarnas gud, flodgudinna, eldens gud och en ödesguddom. En form av Moder jordkult existerar också men har inte lika stor genomslag som hos Penterna. Hon kallas viddernas gudinna. Man dyrkar också förfädernas andar och tror på inkarnation.  


*'''Stora slakten, Massakern'''
I stället för druider har man shamaner som tolkar framtiden. Dessa samtalar inte bara med naturandarna utan även med förfädernas andar. Schamanerna är liksom penternas druider väl förfarna med diverse örter och droger. Man är dessutom förfarna inom magiskolan Spiritism och har bland annat tilläggsformeln Tala med naturandar. Schamanerna har dessutom färdigheten Spådom.


Under sommaren leker stor stim av tonfisk och svärdfisk i vattnen kring Kopparhavets öar. Feliciens fiskare samlas då till den Stora slakten eller Massakern där stim av dessa gigantiska fiskar vallas in i "nätborgar" och till ljudet av paridonprästernas sång harpuneras i grunt vatten som färgas rött av blod. I Arados sker hippokampjakten på samma sätt.  
Tatueringar är inte bara utsmyckning utan en viktig del i Pampernas religon. Man fäster andarnas väsen och lyckosamma tecken på vissa delar av kroppen. Tatueringarna målas i komplicerade rankro och slingrande möster som är svåra att följa i ögat som ju mer man ser in i dem tycks avslöja fler och fler detaljer och varelser.  


*'''Segerfesten'''
Hampa och en potent dryck av jäst stomjölk används i vissa viktiga ritualer och festligheter. Även mjödet är en viktig dryck för Pamperna och kallas allmänt gudadrycken. Schamanerna använder dessutom vissa anda hemliga växter och svampar i sina droger som för dem in i andevärlden.


Denna dag firar Paridons seger över den zykidosiska draken. Grupper av män i roddbåtar duellerar med varandra i en rodd- och rammkamp. Båtarna är dekorerade så att de på avstånd ter sig som drakar respektive moln. I de molnklädda båtarna står Paridon som galjonsfigur. Segerfesten sammanfaller med vintersolståndet.  
Pampernas har ett skriftspråk. Detta används dock uteslutande till religösa ändamål och spådom. Det är således schamanernas "skriftspråk". Detta används bland annat i teckentydning. Man ristar dessa bokstäver (eller snarare tecken) på sköldpaddsskal eller i skulderblad av hästar. När man sedan hettar upp skalet över eld sprickor det och beroende på hur spickorna löper bland de inristade bokstäverna uttyder schamanen framtiden.  


*'''Befrielsedagen'''
Schamanerna sysslar dock inte med läkekonst, detta görs uteslutande av helare.


Prinsessan Arishanats förförelse och halshuggning av usurpatorn As-Sarhaddon och friheten från det dermanska oket firas. Kvinnor klär sig i den mest förföriska högtidsdräkten och tågar i procession med "konstgjorda" (ofta preparerade aphuvuden) avhuggna huvuden i sin hand. En del aristokratiska kvínnor och högt uppsatta Felisprästinnor offrar efariska slavar och går således med äkta huvuden i hand.


*'''Paridons välsignelse, Paridonsdopet, Paridons smörjelse'''  
'''Samhället'''


Kimzonsk tradition påbjuder att alla kimzoner ska överösas av havsvatten inom en vecka från födseln. Enligt en del förståsigpåare är detta anledningen till att få kimzoner bosätter sig längre än en eller två dagsresor från havet.  
Pamperna är semi-nomader. Det innebär att stammarna vandrar runt inom sina revir i cykler. Normalt stannar Pamperna på samma ställe i fem år. Men kortare uppehål förekommer också.


*'''Måndagarna'''
Deras hyddor är runda med upprätta väggar och ett lätt kupolformat tak. På utsidan läggs en pressening av skinn eller av oljat linnetyg som man köpt till sig utifrån. Konstruktion hålls uppe av ett intrikat vävd träställning som är snabb och enkel att sätta upp och ta ner. Mellan träställningen och den yttre tältväggen isolerar man med diverse torkade starrgräs. Välgjorda mattor tillverkade av bredbladiga gräs fästs uppe på det kupolformade taket för ytterligare tätning.


I tolansk kultur är kvinnors sexualitet och fruktbarhet intimt förknippad med mångudinnan Lavini och månens faser. Vid full-, mörke- och nymåne genomförs riter förknippade med renhet, fruktbarhet och sexualitet. Beroende på månfasen kan det innebära allt från total avhållsamhet till gudomligt påbjuden samlagsplikt (för gifta kvinnor). Denna ursprungligen tolanska religiösa tradition är nu nästan helt allmänfelicisk.  
På hyddans jordgolv lägger man ut mattor vävda av grässorter som isolering och fuktskydd. På dessa läggs de berömda pampiska ullmattorna. Pamperna väver sina mattor i ull som färgats med krapp och en särskild sköldlus. Detta ger en särskilt varm och röd färg. Mattorna läggs längst golv och hängs på väggarna för ytterligare isolering. Man skärmar också av sektioner med mattor så att "tältet" får flera rum.  


*'''Begravningar'''
Pamperna själva går helst i en ylle eller linnetunika samt i läderbyxor. På fötterna bär de läderstövlar. En läderhätta fullbordar skapelsen. Man har också en form av poncho av ylle.


I Felicien dominerar kremering av de döda framför jordbegravning. Traditionen påbjuder att en avliden bränns inom ett dygn från döden och undantag görs nästan bara vid sjöresor. De döda placeras iklädda högtidsdräkt på bål och på bålen medföljer ibland rika gåvor. Askan samlas sedan i urnor som placeras direkt i jorden eller i kalkstenen uthuggna kollektiva gravkammare. De rikaste bygger tornliknande mausoleer som fungerar som familjegravar. Innan den döde bränns görs ofta en dödsmask. Denna görs oftast i vax som sedan kan fungera som förlaga till masker i terrakotta eller ädelmetall. Maskerna förvaras oftast i hemmets husaltare.  
Vid strid bär man en vadderad tunika, ett härdat läderharnesk samt läderbyxor och läderstövlar. På huvudet har man läderhättan eller en toppig härdad läderhjälm.  


*'''Giftermål'''
Till det har man en sköld som består av en träställning över vilket flera lager härdat läder spännts över.


Giftermål firas vanligen i brudens hem och är högtidliga och samtidigt uppsluppna affärer där brudköp, hemgift och morgongåva noga regleras i äktenskapskontrakt. I dagligt språk skiljer man mellan Paridonsgifte som sker i brudens hem och med hennes föräldrars samtycke och  
Favoritvapen är ett spjut som man både kan stöta med och kasta. Utöver det använder man en smalbladig stridyxa med pikhammare på baksidan som stridsvapen.  
Dagonsgifte som sker i brudgummens hem och mot brudens föräldrars samtycke och ofta föregås av brudrov. Noteras bör att i Felicien är det kvinnan som förväntas fria till mannen.  


*'''Sjöormsjakten'''
Just detta att använda spjut från häst och hur pampiska ryttar tränar mot varandra med spjut sägs i vissa kretsar vara en föregångare till Echternas och Pennernas stridstaktik och vapenlekar och torneringar med den tunga lansen.


Varje vår blåser drakvindarna från ormsjön och stim av sjöormar söker sig till Koalintviken för att leka. I dessa tider samlas unga män i Felicien för att bege sig på ormjakt. Ormjakten ses som en viktig manbarhetsrit och ses som en efterliknelse av Paridons kamp med den zykodiska draken.  
Andra vapen man använder sig av är lasson och bolas. Bolas är främst ett jaktvapen. Man använder den bland annat vid trappjakt. När pamperna ridande ser en trapp försöker de så snabbt som möjligt komma inom kastavstånd. När de stora fågeln rusar upp och försöker lyfta slungas bolan i väg och slår fågeln till marken.  


*'''Andedanser'''


Slavarna i Felicien samlas regelbundet och genomför andedanser. Vid dessa tillfällen kallar prästerna och prästinnorna på de mäktiga andarna, Loa/Lwa, som tar besittning i deltagare och rider dem i dansen ackompanjerade till extatisk rytmisk musik samt stora bål. Bland vissa feliciska unga anses de mycket spännande och "förbjudet" att inkognito besöka och delta i en av slavarnas andedanser.
'''Pampisk kultur'''


*'''Galmons uppenbarelse'''
Jakt på trapp räknas som en av de tre nationalsporterna.


För nästan 300-år sedan uppenbarade sig stridsguden Galmon för sina första utvalda krigare, De Avskiljda, i Porto Horyni. Sedan den dagen dör alla feliciska krigare med hans namn på läpparna i hopp om att återfödas i Ärans Salar. Varje sommarsolstånd firar alla stridsdugliga kimzoner och många felicier av annan börd Galmons uppenbarelse. Till ljudet av trummors rytmer och flöjters spel dansar de nakna kring stora bål med spjut och svärd och spiller sitt blod till Galmons ära. Med den rytmiska kadensen: "Vårt blod! Våra själar! För dig, O Galmon!" hänger de sig till stridsguden.
Den andra nationalsporten är en form av hästpolo, kallad Karox. Normalt spelar man den stam mot stam. Detta är också ett sätt att oblodigt (nåja relativt oblodigt) lösa konflikter. Regeln är enkel. Klotet ska slå ner det andra lagets "linje". En linje är tre käppar med två överliggande vedbitar. För att kunna skjuta iväg klotet använder man långa käppar med en krok framtill som klubba. Inga andra reger finns utom att man inte medvetet försöker döda någon. Då bli man utvisad. Att bli utvisad innebär en oerhörd prestigeförlust för den som utsätts för detta skamliga straff.  


==Skepp och navigation==
Särskilt populär tycks denna form av hästpolo vara när man fått tag på Morelvidynska pirater som gjort landhugg i hopp om att stjäla kor eller hästar (eller för den delen andra hästtjuvar). Man hugger helt sonika av huvudet på den olycklige och sedan använder man hans huvud som klot.
Felicierna är arvtagare till såväl den kimzonska sjöfaratraditionen (i sig påverkad av Yndar) och den joriska då södra Tolan redan under kejsartiden var ett land med blicken mot havet. Genom sina koloniala företag har felicierna också påverkats av efariska och niferländska sjöfarartraditioner. Galärbyggen är felicernas paradgren men de bygger också rena segelfartyg och förstås en uppsjö av mindre båtar.  


===Skeppstyper===
Den tredje och i många ögon sett förnämsta nationalsporten är Pampisk harjakt. Den pampiska haren är som bekant världens snabbaste gangare. Den kommer upp i hastigheter som får Efaros antiloper att svettas. Endast en mycket skicklig ryttar och en mycket snabb häst har en chans att fånga haren. För det är just det. Man ska fånga haren i dess jättelika öron. Dör haren räknas det inte som en lyckad jakt och mannen eller kvinnan som jagade haren förlorar istället i anseende.


====Galärer====
En harjakt kan för betraktaren därför te sig som ren sensationell ryttarkonst där ryttaren förmår hästen att flänga fram och tillbaka, bukta, sprinta och tvärvända och i bland gör ryttaren själv konster som att hänga ut med hästens sida för att försöka få tag på en hare som duckar i gräset.


Inget folk i Kopparhavet bygger bättre galärer än felicierna och ej heller snabbare. Feliciska galärer byggs spant först i ett fåtal snarlika modeller där allt timmer redan vid tillsågningen märks ut var de ska placeras i konstruktionen. Detta tillåter snabb konstruktion och även möjligheten att bryta ner en galär i sina delar, flytta dem och sätta samman dem igen. I cederträdet har felicierna ett superbt galärvirke, men cederträdet är ovanligt och dyrt och används enbart i de kungliga galärerna. Galärerna kommer i flera modeller:
Penniska adelsmän tog ganska snart upp den här jaktseden men de jagar den vanliga svartsvansharen vilken är betydligt långsammare. Dessutom så dödas haren antingen med ett slag med en klubba eller med ett spjut. Sådana excesser imponerar INTE på Pamperna. Använder de Zorakiska ädlingarna en klubba så svärtar man dessutom ner två av Pampernas nationalsporter.  


*'''Dromon'''
Några andra populära fritidsnöjen är att stjäla grannstammen får kor eller hästar. Denna sport görs dock alltid med livet som insats.  
:Dromonen är den tyngsta stridsgalären och den enda med roddarna placerade i flera (två) nivåer med två roddare vid varje åra. Antalet roddare på dromonen är sammanlagt 240. Skeppet är tungt nog att besättningen inför strid kan resa torn i trä i fören, midskepps och mot aktern och där placera armborstskyttar och arcuballister. Inför strid fälls de två till tre stora kimzonersegel (=latinsegel) som skeppet är utrustat med. Rammen i fören är skodd i stål och används myter till trots inte för att sänka fartyg utan för att krossa motståndarens åror samt som en sorts änterbrygga. Förskeppet är stort nog att vid belägringar där montera katapulter eller t.om. belägringstorn. Dromonens svaghet är att roddarkonfigurationen samt mängden roddare tillåter mycket litet utrymme för förnödenheter och den har därmed kort räckvidd. Detta innebär att den sin styrka till trots är på väg ut som tung enhet i den feliciska flottan då denna förbereds för kampanjer längre från sin hemmabaser än tidigare (läs: Erebos och Caddo). I stället används taridoner som tyngre enheter med stort antal marinsoldater. Dromonen är ett vanligt skepp i bland annat Caddo och Trakoriens flottor.  


*'''Celandion'''
Man har också en omfattande renlighetskultur. Nästan det första som byggs är ångbadstältet. I mitten i tältet gräver man en jämn rund grop. Denna fylls med vatten. Runt omkring står fyrfat med egendomliga vattenbehållare ovanför sig. Dessa skapar ånga. Vid särskilt högtidliga tillfällen slänger Pamperna hampfrön och hampblad i elden för att åstadkomma en extra "renande" effekt.  
:Celandion, den tunga galären, är en galär med åror enbart i en nivå med tre roddare per roddarbänk och ca 25 nedställda roddarbänkar roddarbänkar per sida. En bänk på vardera sidan används för matlagning och under däck finns visst utrymme för förnödenheter, vilket ger ett typiskt totalt roddarantal på 144 man. Celandion har således bättre räckvidd och uthållighet än dromonen men är inte stabil och bred nog för större torn eller tyngre belägringsmaskiner. Dromonen och celandion är lika snabba under rodd, men celandion är mera manövrerbar.  


*'''Saettion'''
Pamperna är skickliga guldsmeder och gör fantastiska små hantverk. Guldet tas sannolikt upp från de små åarna genom vaskning.  
:Saettion, den lätta galären, är en lätt och extremt smal galär byggd för maximal hastighet. De trettio roddarbänkarna har vardera två roddare, 120 roddare, och skeppet har oftast bara ett fåtal marinsoldater ombord. Denna skeppstyp är mycket snabb, speciellt över längre sträckor, och används i sjöslag på flankerna, som rörlig reserv och som depeche- och spaningsfartyg. Deras svaghet är att de är de minst sjövärdiga av galärtyperna (inga av dem är tåliga för hög sjö, saettion minst av alla).  


*'''Brigandon'''
Vidare så har man en utstuderad tatueringskultur. Lindormar kronhjortar, karakaler, hästar, örnar och blomrankemönster är de vanligaste. Tatueringarna görs i en mycket säregen stil som starkt påminner om de guldföremål som Pamperna tillverkar.
:Halvgalären, Brigandon, har 20 roddarbänkar med två roddare vardera och används som patrullfartyg och som eskort till segelfartyg. Den är den långsammaste av galärtyperna under åror, men den bästa seglaren. Brigandonen används också av feliciska sjörormsjägare - ett riskfyllt feliciskt mandomsprov. Att tjäna en sommar på en sjöormsjägare anses vara en viktig mandomsrit för unga kimzoner. I Krun och Morelvidyn kallas denna skeppstyp Xebec/Chebeck.  


*'''Taridon'''
:Ett mellanting mellan segelfartyg och galär är Taridonen som är den lastdrygaste och sjödugligaste av galärtyperna. De har samma roddarbänkskonfiguration som celandion, men kan klämma in en fjärde roddare vid behov. De är utrustade med tre stora kimzonersegel och använder årorna framförallt vid stiltje, då de ska runda farliga uddar eller gå in i hamn. Roddarna kan vid behov beväpnas och fungerar framförallt som inbyggda vakter (få piratskepp kan borda ett fartyg med 200+ beväpnade män på försvararsidan). Felicierna använder dessa galärer framförallt vid värdefull last t.ex. i Ormsjötraden eller vid mycket långa seglatser, som till Tricilve. Lastdrygheten uppgår till ca 150-200 ton. Taridonen kallas i Trakorien för Galbalon och annorstädes Galeass.


====Segelfartyg====
'''Pampisk politik'''


*'''Gaulos'''
Den store Zorakiske folklivsforskaren [[Labar Drövelhelm]] gjorde i sin anatologi om Aidnes folk en betraktelse över Pamperns politik och ledarskapsval i den här kommentaren.  
:Det typiska feliciska större handelsfartyget kallas Gaulos och är ett runt lastdrygt skepp med hög akter och för, oftast med kastell. Längd till bredd proportionen är ungefär 1:3. Skeppet bär 1-3 stora kimzonersegel på varsin mast och kan variera stort i storlek och lastdryghet. De små lastar ca 100 ton och de allra största flerdäckade bjässarna 600-800 ton. De sistnämnda används som trupptransporter i marinkåren och även i de konvojer som varje vår seglar från Felicien med sikte mot Torilia, Mercana, Moril Dilaz, och Tricilve. I Trakorien kallas denna skeppstyp Kavarell.  


*'''Cochon'''
''Hade vi uti Zorakiens pampernas politisk urvalssystem torde nog de flesta kujoner och mutkolfvar avstå en sådan tvedräkt. Blott de modigaste eller galnaste bliva då tillsatt uti ledares position. Och ser man på vilka som idag sitta på mången av Zorakiens städers eller läns ledning så är båda föregående klart att fördra.''
:En skeppstyp som börjat användas av felicierna i begränsad utsträckning är cochonen. Denna skeppstyp kallas kogg eller cocha bland de länder där den första började användas och är populär: Klomellien, Kardien, Zorakin, Caddo och Erebos. Det feliciska ordet har som en händelse betydelsen "gris", vilket väl beskriver feliciernas känslor för den. I Erebos och Caddo används den flitigt då den är billig att bygga, lastdryg och och kräver liten besättning, vilket sammantaget innebär kostnadseffektiv frakt. Mer kostnadseffektiv än t.ex. den feliciska gaulosen som kräver stor besättning för att hantera kimzonersegelns långa rår. Den är dock svårmanövrerad och en dålig kryssare. De flesta koggar i Felicien är sålda av kapare som tagit dem som byte i Enios sund eller utanför Berendiens västkust. Koggen är byggd med flat botten och kan vila på botten vid ebb i det starkt tidvatteninfluerade Västerhavet. I krigstid kan de relativt små kastell som koggen har byggas ut och förstärkas och då fungera som goda plattformar för bågskyttar och armborstskyttar.  


*'''Karack'''
I varje pampisk stam finns en hövding! Om någon vill utmana hövdingen på tronen så går det till så här.  
:En annan skeppstyp från västra Kopparhavet och sydvästra Västerhavet är karacken, ibland också kallad holk (i sin klinkbyggda form). Denna är en ny skeppstyp och dess mera rundade former gör den än lastdrygare och den är inte heller lika flatbottnad som koggen vilket gör den till en bättre seglare. Karacken har alltid en råriggad stormast. Ofta utrustas den med ett kimzonersegel på en mesanmast och har ofta en liten blinda som kallas artemon. Den blandade riggen förstärker ytterligare dess goda segelegenskaper och karacken är definitivt en skeppstyp som är på väg in. I krigstid utrustades den dock ofta med höga för- och aktekastell vilka påverkar seglingsegenskaperna negativt. Karacken är i Felicien, liksom koggen, oftast kaparbyte.  


*'''Karabos'''
Först tar den blivande utmanaren sina mjärdar och sätter dem i en å för att fånga fet laxfisk och ål. Sedan lägger han eller hon (ja pamperna har kvinnliga krigare) fisken i lerurnor och gräver ner urnorna i en stor grop som fyllts med hästgödsel. Värmen från gödseln och tiden gör att fiskolja skapas. Sedan man särskiljt oljan från diverse orenligheter och försett sig med lämpliga kvantiteter går man till hövdingens hydda.  
:Karabosen är det vanligaste mindre lastfartyget och har en mast, ibland två master, med kimzonersegel och lastar ca 40-80 ton. De fungerar förutom som handelsfartyg också som "moderskepp" till fiskebåtar på längre fiskeexpeditioner, till exempel sydpelenosernas fiske längs Tigranes kust eller gerdikkfiskarnas längs Hynsloges kust. Dessa skepp är smäckrare än gaulosen, ca 1:4. I västra Kopparhavet byggs en speciell tvåmastad variant av karabosen som kallas karavell.  


====Båtar====
Där sätter sig utmanaren mitt emot hövdingen med det brinnande fyrfatet mellan varandra. Alla andra går ut. Utmanaren börjar sedan att skvätta olja in i fyrfatet och hövdingen följer efter och skvätter han med. Sedan håller de på och utmanar varandra. Allt mer olja och allt oftare tills det börjar brinna i tältdukens tak och inte ens då slutar de alltid utan båda fortsätter helt lugnt tills en av dem ger upp och flyr ut ur hyddan. Inte så sällan har det hänt att en av de inblandade och i bland både hövding och utmanare brunnit inne.


*'''Dgaisos'''
Om den ena brinner inne blir den andre vald för han var klok nog att dra sig ut när det var för osunt att stanna kvar. Dör båda så väljer man ny ledare genom omröstning. Dör hövdingen så har han (det är oftast en han) ändå redan fått ett passande likbål. Likaså för utmanaren som visat prov på mod som anstår en krigare men lite sämre omdöme vilket helt klart hade gjort honom eller henne olämplig som hövding.
:Mindre skepp och båtar finns det en uppsjö av - vanligen varianter av den typ kimzoner kallar Dgaisos. Dessa är relativt smäckra (längd-breddproportion 1:4-5) och har ett eller två kimzonersegel, men kan även ros med bunkåror kortare sträckor. De är vanliga som fiskebåtar och för lokala kusttransporter. Större galärer har en eller flera dgaiasoner ombord.  


*'''Manalon'''
:En specialiserad båttyp är Manalonen som från början är en fiskebåt avsedd för rodd och trålfiske. Då de är snabba oavsett vindriktning används också rikt dekorerade manaloner som lust- och passagerarfartyg i Feliciens större städer.


*'''Gaiassos'''
'''Den pampiska storhövdingen Aka Hoxara'''  
:Den vanligaste flodbåten i Felicien och på Ytzalifloden som mynnar vid Caraidon kallas Gaiassos. Dessa är egentligen långa, lastdryga och grundgående pråmar med ett eller två kimzonersegel. Motströms dras de ofta av oxar, mulor eller slavar.


*'''Karakoros'''
Aka Hoxara ledde en av stammarna i det som idag är Pampiska halvön. När Lindiskiarnerkrigen började var både Pamperna och Raxorerna splittrade i fientlighet mellan varandra och inbördes mellan stammar och de var helt oförberedda på ett angrepp. Lindiskiarnerna angrep stammarna norr om den Pampiska halvön. De brände deras byar och och de människor som inte hann fly blev ofta dödade eller tagna som slavar.  
:Till sist bör nämnas att felicierna från efarerna har anammat stora segelkanoter av katamarantyp. Dessa är speciellt vanliga i Derk, övriga södra Pelenos och i de efariska kolonierna. Segelkanoterna kallas Karakoros av felicierna och de används framförallt som patrull- och kaparfartyg eftersom den är mycket snabb under segel. Karakoroser paddlas och är också utrustade med ett segel.  


===Skeppsutsmyckningar===
Först ignorerade dock Lindiskiarnarna Pamperna på halvön. Dessa bedömdes sannolikt var för få och för splittrade för att utgöra ett stort hot och då Lindiskiarnarna själva var få prioriterade de fiender och områden som kunde innebära ett hot mot Pharynx och Lindiskiarnarna. Detta gjorde att Pamperna här vann tid till rådslag. Dessa beslutade efter en del hetsiga diskussioner, förolämpningar och skärsmytslingar att välja en storhövding som skulle leda dem alla.


Även den fattigaste fiskare i Felicien sätter stolthet i sin båts kvalitet och även dess dekoration. De flest skepp och båtar i Felicien får dekorativa målningar, åtminstone den övre bordläggningen, och alla förses med ögon. Det kan vara ögon målade direkt på bordläggningen eller de ögon som sitter på skulpterade, bemålade och förgyllda galjonsfigurer. När det gäller skulptur så är det oftast skeppets akter som är mest utsmyckat och figurerna och växtornamentiken hämtas från felicisk mytologi och heraldik. Det är också vanligt med upphängda sköldar på relingen och kastell samt vapenförsedda segel och rikt färgade flaggspel. En speciell form av dekoration är de rikligt dekorerade skeppslyktorna som pryder galärernas akterspeglar och som nattetid används för att hålla avstånd mellan skepp och för enklare ljussignalering. Marinkårens skepp är alla försedda med en akterskulpturer i vilken Feliciens riksvapen står i centrum flankerat av Kalameikos och Elissa. Havskårens skepp bär på motsvarande plats stammens vapensköld med riksvapnet som hjärtsköld.  
Efter ytterligare några dagars diskussioner (och våld) valdes hövdingen Hoxara av "Flodkröken som ser ut som en hästskos" stam till ledare och fick så småningom tilltalsnamnet Aka vilket ungefär betyder den Store. Vilket han också var, både i storlek och handling.  


===Navigation===
Aka Hoxaras första beslut var att man skulle bryta upp från sina bosättningar och enbart leva på resande fot. På så sätt skulle Lindiskiarna aldrig kunna vet exakt var Pampernas bosättningar befann sig.


Felicierna är skickliga navigatörer och navigerar framförallt med sina sinnen: stjärnornas höjd och gång över himlen, molnens form, och vindens doft. De tar dock även hjälp av verktyg som lod, Karmosstaven (=Jakobsstav), astrolabier, kompass samt astronomiska tabeller, portolaner och seglingsbeskrivningar. När kimzonerna anlände till Kopparhavet var de de främsta av navigatörer, men numera är dalker och trakorier skickligare speciellt på kartering och instrumentnavigering.  
Men då det är påfrestande att hela tiden flytta runt på detta sätt ville Hoxara nå ett snabbt avslut. Han vill provocera fram en attack samtidigt som Lindiskiarna själva var på väg till strid någon annanstans och på så sätt försvagade.  


===Hamnar===
Strax efter att Pennerna gått till motoffensiv skred Hoxara till verket. Han sände in en styrka om 400 ryttare som nedgjorde ett antal av Lindiskiarnas posteringar. Detta störde förmodligen Lindiskiarnarna och upptagan som de var med Pennerna (och sannolikt en aning övermodiga) så skickade de en begränsad bestraffningsstyrka mot Pampiska halvön.


Felicierna är goda hamnbyggare. Två specialiteter är befästa slutna hamnar, vilka kallas Cothon, och skeppshus i vilka galärer kan dras upp för vinter- eller reservförvaring, så kallade Drassanor.  
Det var just detta Aka Hoxara hade hoppats på. När Lindiskiarnarna bröt in i Pampiska halvön så höll Hoxara och schamanerna rådslag. Schamanerna hade förklarat att den gudomliga vinden var villig att hjälpa till och förklarade också att tecknen tydde på en lyckosam strid. Hoxara skickade fram nästan hela sitt samlade rytteri, ca 1200 man, och anföll Liniskiarnarna i en dalgång som vätte mot syd. Och lyckosam blev striden. De Lindiskiarnar som inte dog för spjuten brändes upp av den eld som Hoxaras män tänt och som den Gudomliga vinden svepte mot dem.  


===Skeppsvarv===
Aka Hoxara själv dog 49 fO. Det var året efter han tagit emot den Zorakiske kungens erbjudande om pampiskt sjävstyre över Pampiska halvön. Hans död är välkänd och fortfarande stoff för sånger bland Pamperna


Skeppsvarv kallas på feliciska för neorion. De kungliga skeppsvarven i Tyros, Darition och Caraidon är speciellt kända och kapabla att producera galärer i rask takt. De kungliga neoriorna är kombinerade med cothoner och bildar tillsammans dedikerade befästa militära hamnar med tillhörande varv. Av stammarnas neorior är de i Sidon, Assabanik och Ehram de mest renommerade, men det finns skeppsvarv i varje kimzonskt stamsäte samt i flera mindre städer. I Derk byggs de snabba karakoroserna.
Enligt legenden dog han i en utmaning om Storhövdingaposten där tre andra hövdingar samtidigt utmanat honom. Hoxara som hade bråttom (ty han skulle gå och bekanta sig med sin nya älskarinna) beslöt storvulet att ta in alla tre utmanarna samtidigt. Och där satt de alla fyra. Hoxara och de tre utmanande hövdingarna och sprätte olja i elden för allt vad de var värda och det tog inte lång tid förrän hela hyddan var övertänd. Men innan någon hann fly ut rasade hyddan ihop och alla fyra, Hoxara själv och de tre utmanarna, dog i branden. Sedan dess är det i det närmaste lag på att det aldrig får vara mer än en utmanare åt gången som möter en hövding.  


=Ekonomi=
Alla var överens om att detta var ett passande slut för en så stor och betydelsefull hövding som Aka Hoxara och de pampiska Barderna och sagoberättarna började genast skriva hyllningssånger till Hoxaras ära.


==Jordbruk==
Då pamperna sedan i den efterföljande omröstningen inte kunde komma överens om en ny Storhövding (för alla stammar röstade på sin kandidat och ingen fick ny, accepterad, majoritet) återgick alla till den gamla ordningen och sina gamla stamområden. Det tog ett par decenium av strider mellan de olika stammarna innan gränserna mellan de olika stamområdena var satta igen.
Vid erövringen av Felicien styckades landet mellan kimzoner och tolaner. Kimzonerland tillsammans med tolaniner fördelades mellan Hus och Stammar. De flesta kimzonhushåll äger en gård med en handfull tolaniner som brukar jorden. Mäktigare kimzoner äger mycket stora eller tom flera stora plantager och kompletterar tolaninerna med slavar. Många kimzoner äger förutom en lantgård också ett hus i närmsta befästa stad och de flesta har där också en båt och fiskar åtminstone säsongsvis. Kimzoner befattar sig inte i praktiken med odlingen som de finner förnedrande. Ofta är det frigivna slavar eller inhyrda tolaner som sköter gården och ger tolaninerna order i utbyte mot en andel av skörden. Undantaget är vinodlingen som felicierna kallar den farkhonska konsten. Tolanerland är organiserat på olika sätt, men brukas framförallt av livegna bönder och ett mindre antal fria bönder, alla i olika mån arbets- eller skattepliktiga till sina tolanerfurstar.  


Grödorna som odlas är framförallt vete/durumvete, korn, vinrankor och olivträd. Linser och kikärtor är också vanliga. Fruktodlingar är mycket vanliga då Felicien lämpar sig bättre för trädodling än spannmålsodling. Förutom vinrankan och olivträdet odlas granatäpplen, citron, pomerans, kvitten, fikon, aprikos, valnötsträd, plommon, philasträd, körsbär och mandel. Lin och hampa odlas för segelmakeriet, tygindustrin och repslageriet. På södra Pelenos påminner jordbruket mycket om det i norra Efaro och här odlas gulris, banan, henna och bomull.


Lök, vitlök, sallad, blomkål, palsternacka, okra, aubergine, gurka, blomkål, morot, spenat och örter odlas i kålgårdarna. Den enda dyrare krydda som odlas i Felicien är saffran som dock är värd sin vikt i guld. Mycket dyrbara är också karmosinbaggarna som skördas i busklandskapen och som blandas med vinäger och torkas till ett färgpulver som ger en ljustålig och klarröd färg. Reseda och henna är viktiga färgväxter och hennan används också som kosmetika och kroppsdekoration i festliga och religiösa sammanhang. Den sistnämnda traditionen återfinns också i Efaro och enligt uppgift från Mandelordens mest beresta medlemmar i det fjärran Kamsun.
'''En berättelse om när en Pampisk stamhövding reste till Pendon för att leverera den Kungliga hästen'''


De infödda tolanerna har en stark herdekultur med får- och getskötsel som bas. I beteslandskapen frodas också örter och blommor som skördas och används som örtkryddor, mediciner/droger och som ingredienser i parfym- och kosmetika. Bin hålls för honung och vax av såväl tolaner som kimzoner. Svinskötsel är ovanlig i Felicien, men förekommer i de ek- och bokskogar som täcker Erbulas sydsluttningar. Den tolanska aristokratin föder också upp nötboskap, hästar, åsnor och mulåsnor.  
Detta sägs ha inträffat för sisådär 120 år sedan. En av pampernas hästar skulle levereras till kungen. Stamhövdingen för den klan som skulle leverera hästen var ung och nyfiken och beslöt den gången att med ett i pampiska ögon passande följe (ca 40 krigare) ta hästen hela vägen till Pendon.  


==Sjöbruk==
(En ryttarstyrka om 40 man motsvarar en hygglig invasionshär ur en medelmåttig zorakisk greves ögon)
Fiske och musselfångst av olika sort är en vanlig aktivitet för kimzonerna, från vår till höst. Tonfiskfångst, nattlig bläckfiskljustring, bläckfiskfångst i krukor, sardellfiske, sköldpaddsjakt, musselfiske, korallfiske, samt inte minst de rituella hippokampos och sjöormsjakterna. De sistnämnda är en mandomsrit för all kimzoner och en riskfylld verksamhet. Sist men inte minst viktig är purpursnäckefångsten och orseljskörden som ger dyrbara färger. Fisket efter den ädla pennmuslan är lika viktig som purpursnäckfisket då den producerar kött, sjösilke, pärlemor och ibland pärlor.


Felicierna har östa Kopparhavsområdets största fiskeflotta och fiskar förutom i sina egna vatten längs de efariska och hynsolgiska (här trålas den eftertraktade langusten) kusterna. På senare tid har felicierna också börjat att fånga tonfisk och svärdfisk längs Tolokfes kuster och där stött på motstånd från erebosiska fiskare. Att kunna expandera sitt fiske till Tolokfes och Jorpagnas kuster är ett av målen med Feliciens anti-erebosiska politik och det händer att feliciska kapare attackerar erebosiska fiskebåtar i dessa vatten.  
Efter visst rabalder och märkliga missöden där man bland annat jagat iväg en greve med stridsfölje sedan denna vägrat passage för "vildarna" (greven och hans män lyckas efter visst tumult söka skydd i borgen - pamperna tog dock med sig en del av grevens boskap som bot för hans förolämpningar) och där man snubblade över och mangrannt nedgjorde en plundrande orchstyrka i trakten av Torildskogen kom de slutligen fram till staden Pendon där deras ankomst redan var väntad och förvarnad av alla de hyllningtal, budkavlar och klagobrev som hunnit före dem.  


Typiska bevarade fiskprodukter är vinägerinlagda sardeller, tonfisk i olivolja och citron, torkade tonfisk- och svärdfiskfiléer och den karakteristiska garumsåsen som framställs av ansjovis jäst i vinäger, salt och örter.
Kungen hade just denna dag ett torneringsspel och då härolden mötte upp med det Pampiska följet frågade denne adelsman som kände till vilken status Pamperna löd under om någon av banérförarna eller deras baron vill delta. Till allas förvåning så red Baronen (hövdingen) fram och sade sig vara villig att pröva en dust. Men hövdingen ville använda sin rustning och sina vapen. Man gick med på detta om hans spjut trubbades. Ett stort sorl ljöd då en av baronerna sade sig vara villig att pröva leken med hövdingen.  


I Gerdikarkipelagen finns stora mängder pärlostron och det var här Feliciens pärlindustri började. Handeln med pärlor ger områdets dess största rikedomar och är anledningen till staden Ehram på ön Kea existerar.
De red upp på var sin sida om skranket. Härolden förklarade en extra gång att man startade för sedan han sänkte den kungliga vimpeln. När härolden förklarade detta noterade han att baronen tycktes mycket ung och ganska finlemmad. Detta oroade honom något då Baron Galtesprång var en mycket erfaren och hänsynslös tornerriddare. Men han ville inte göra mer väsen om saken. Hövdingen hade med bestämda gester gjort klart att denne ville pröva dust. Och pamper sades vara stolta av sig.  


==Hantverk==
De båda kombattanterna gjorde sig redo. Vimpeln föll och de red mot varandra. Tyngd av sin herres rustning hann den Zorakiska hingsten inte ens halvvägs innan den pampiska hövdingen nått fram. Innan baronens långa lans hann träffa pampen hade denne snabbt lagt sig sidleds längst hästen och därmed duckat för lansen för att i nästa sekund dyka upp på sadeln igen och svepa till riddaren rakt över hjälmen med sidan av spjutet så att riddare med häst rasade i backen. I detta tumult tappade den Pampiske hövdingen sin läderhjälm och den tystnad som lade sig när hennes (!!!) långa hår slog ut som ett baner i fartvinden var öronbedövande.
Skeppsbygge, segelmakeri och repslageri är kimzonska paradgrenar. Feliciska galärer byggda av ceder har inte sin like i Kopparhavet. Till skeppsbygget närbesläktade hantverk som grovsmide, väveri, träsnideri och möbelsnickeri är felicierna också skickliga på. Vapen och rustningssmidet är också framstående framförallt vad gäller standardisering och enhetlig utformning av vapen- och rustningsdelar till marinkåren.  


Möbelsnickeri är en konst i Felicen. Fint skulpterade möbler i vackra träslag dekoreras luxuöst med intarsia av pärlemor, korall, sten och sköldpadda och är viktiga statussymboler och exportprodukter. Vanliga möbelformer är fällstolar, troner, skåp, sängstommar och bord. Askar, skrin och kistor tillverkas också. Ett avancerat elfenbenssnideri har också utvecklats kopplat till möbelsnickeriet och träarbetet - statyetter, triptyker, askar, skrin, kärl, olifanter och möbelinlägg är vanliga produkter i elfenben.
==Kampanjförslag - Konflikten mellan Caddo och Zorakin==


Skulptörer från Felicien har mycket gott anseende och en hel del marmorskulptur exporteras. Det rör sig framförallt om arkitektoniska element som kolonner och kapitäl, men även andra typer av skulptur som sarkofager och statyer exporteras i mindre mängd. Mindre skulpturer, ofta gudafigurer, och kärl i alabaster produceras och exporteras också.  
:''Över fälten svepte ett kylig vind och med den följde ett strilande regn. Av kylan i vinden att döma kom vädret raka vägen från de Aidniska bergens karga snöklädda toppar. Det hade i varje fall väldigt lite att göra med Zorakiskt vårväder, för vår var det. Även om det som nu inte märktes på vädret. Höjden som soldaterna stod på var lerig. På de blöta och leriga åkrarna nere i dalgången hade de gröna skotten från spannmålet börjat skjuta upp. Soldaterna var genomblöta och stod och huttrade. Men de märkte det knappt. Framför dem höll en stor riddarhär på att formera sig.''


I Felicien finns skickliga glasblåsare och sigill- och oärlgravörer, men i kvalitet överträffas den förstnämnda produkten numera av det dalkiska klarglaset. Glaspärlor och amuletter i fajans eller glas tillverkas i de flesta feliciska städer och dessa handelspärlor exporteras framförallt till Soluna och Nargur.  
:''Kommendanten Láronnin såg över sina soldater. Han ingick i den första våg av caddiska legosoldater som nyss anlänt till Luksilo för att ingå i hertigen av Gredelmarks här. 600 bågskyttar samt 600 svärdsmän som verkade osedvanligt vältränade och bistra. Svärdsmännen hade placerats som center i Gredelmarks styrkor. Láronnin nickade gillande vid synen av de män han förfogade över.''


Tvål tillverkad av tångaska och olivolja är också en stor produkt då den i doft och fräschör överträffar alla tvålar gjorda på djurfett. Parfymerade oljor produceras också - doftsatta av Feliciens örter, blommor, frukter, cederolja, storax, mastix och träoljor samt med importerad ormsjöambra och poktisk myrra konkurrerar felicerna med dalkerna på denna marknad. Även andra former av kosmetika (t.ex. kohl, rouge, henna) exporteras. Såväl parfym som kosmetika förpackas ofta i vackra kärl av glas, fajans, elfenben eller alabaster.  
:''Inte långt därifrån inspekterade hertigen av Gredelmark och hertigen av Yttersol sina styrkor. Riddarna utgjorde cirka 1000 man. Man räknade med 4800 i infanteri samt 400 inhemska bågskyttar inräknat de soldater som hunnit fram från enstaka grevskap från Indarrike. Någon hjälp från hertigen av Indarrike själv verkade dock inte stå att få. Sammantaget mönstrade man cirka 7500 man!
''
:''En inte föraktfull siffra det måste medges... Men när man såg ner från höjden mot hertigen av Salamoras armé som samlats där ner i dalgången och med vetskapen om att ett antal Solriddare fanns med i leden...ja då sjönk hoppet i de båda hertigarnas bröst liksom bland mången riddare och soldat i hertig Thamas av Gredelmarks armé.
''
:''Bara i andelen riddare var Hertigen av Salamora i ett stort överläge med kanske 5000 riddare och svenner. Utöver det hade Salamoras här kanske 5000 man i infanteri och 400 bågskyttar. De hade marscherat fort för att överraska hertigen av Gredelmark och påbörja en belägring och hade delvis lyckats. Men hertigen hade svarat med att ta det folk han hunnit samla ihop och marscherade ut till en stridsplats utanför staden som han själv hade valt. Han valde att möta Salamora på höjderna vid Asinkors. Hans folk var relativt utvilade. Salamoras manskap och hästar var däremot ganska slitna efter den hårda marschen.
''
:''Salamoras riddarhär var färdigformerad. En ljudlig trumpetstöt skallade genom den råa luften. Salamora ville ha ett snabbt slut. Han lät skickade fram hela sin riddarstyrka för att krossa detta hinder som låg i vägen för honom och staden Luksilo. Marken skakade under hästarnas hovar. Leran sprutade runt hästarna. Regnet och vinden piskade de framstormande riddarna i ögonen.
''
:''Den dalkiske kommendanten såg riddarna komma genom det piskande regnet och började ropade ut befallningar genomvinden. De dalkiska svärdsmännen höjde sina sköldar. De dalkiska bågskyttarna drog sin bågar och riktade dem snett uppåt. De luksiliska bågskyttarna gjorde som sina stridskamrater från Caddo. Gredelmarks infanteri sänkte sina långspjut i beredskapsläge.
''
:''Salamoras riddare verkade dock ha problem att nå fram till den gredelmarkska hären på höjden. Marken vid höjdens fot var lerig och hal och anfallet började sakta av. Hästarna var trötta och halkade i den hala sluttningen. Den dalkiske kommendanten log snett och utropade en kort snärtig befallning. Med ett sus skickade de dalkiska bågskyttarna iväg sina pilar och ögonblicket efter följde de luksiliska bågskyttarna efter. Ett vagt spöklikt visslande ljud fyllde plötsligt luften, överröstade nästan vinden när pilarna flög sin bågformade bana....''


Felicierna är också skickliga färgare - ull, linne, bomull och musselsilke färgas med purpur, karmosin, orselj, henna och saffran och ökar sitt värde mångfalt. Tidigare producerade Felicien mycket kläde, men konkurrensen från Erebos och Caddo har slagit ut stora delar av denna industri som tidigare försörjde tusentals hantverkare. Feliciska linnetyger och musselsilkestyger (byssos) är dock fortfarande viktiga exportvaror och felicierna har försökt utveckla sina sydpelenoiska bomullsväverier liksom de i Caraidon och Bylos.


Feliciens främsta hantverksstäder är Sidon och Tyros. Den första av tradition och den andra pga av att många hantverkare lockas till staden då hovet, stamfurstarna och rådsäldstena som residerar där låter sig nöjas enbart av det bästa. En sidonsk specialitet är glashantverk och en tyrisk är purpurfärgning. Flera regionala eller lokala specialiteter finns också: linnetyger och fiskskinn från Ehram, tvål och parfymer från Perdano, pärlemorshantverk från Elikon, skulptur från Ingor, skepp och segelduk från Assabanik, tryckta bomullstyger från Derk, vapen- och rustningssmide från Darition och Idhram, elfenbenssniderier och broderier från Caraidon, pergament och mjuka getskinn från Bylos och Amara, alabasterkärl och kosmetika från Arados, graverade sigillstenar från Eygafo och korallsnideri från Barakat.


==Skogsbruk==
----
Pelenos tempelceder är endemisk och ett regale som producerar det finaste skeppsvirke som finns utanför alvskogarna. I övrigt finns också i Felicien många andra barrträd vars virke är viktiga i skeppsbygget: cembatall och pinje för plank och master, ek för spant, erbulasgran för åror, och eneträd för dymlingar. Ek och högvuxen fur importeras i mindre mängd från Hynsolge tillsammans med mängder av tjära. Viktiga kådor och oljor utvinns ur flera feliciska träd, t.ex. aromatisk olja från ceder och terpentin från pelenostall och terebint. Ceder, ek, valnöt, kastanj, och buxbom är viktiga trädslag i den feliciska möbelindustrin och i produktion av askar, kistor och skrin. Kastanj används också som vinfat för lagring (dock ej för tunnor där felicierna är konservativa och istället använder amforor).


==Bergsbruk==
Erbulas berg är mineralfattiga men det finns dock ett litet antal mindre järn-, bly- och silvergruvor. I djupet av Pelenos finns rika malmådror men de nås endast av de vättar som lever där. I Gerdikkarkipelagen finns en mindre guldfyndighet samt fynd av orpiment, cinnober och den vackra stenen obsidian. Det finns dock mängder av kalksten i Felicien som används vid de flesta byggen och i tillverkning av släckt kalk, bränd kalk, murbruk och puts. Det finns även rikliga mängder av vit marmor och alabaster som används som arkitekturornamen. Statuarier och marmor används också i tillverkning av stuck. På södra Pelenos finns även ett stort antal ädelstensgruvor där gula oposer och gröna smalugger utvinns. Dessa har vid flera tillfällen lockat till sig drakar och det sägs att självaste Lakilmik den Gyllene från Cereval har setts över bergen.


==Handel==
:''De båda arméer stod placerade mot varandra beredda till strid. Den dalkiske kommendanten för hertigen av Gredelmarks caddiska "legosoldater" red fram till hertigens följe. Han lutade sig fram och sade något till hertigen Thamas. Kommandorop ljöd bort hos Salamoras armé.  
Felicien är en av Kopparhavets tre stora handelsnationer tillsammans med Erebos och Caddo. I östra Kopparhavet är de lika framgångsrika som ereboserna och dalkerna, kanske tack vare sin hänsynslösa men effektiva kaparpolitik och sin dominans av nordvästra Efaro. I kraft av sina kulturella kontakter med Krilloan och sin koloni Porto Horyni är de också en mycket viktig aktör i Ormsjön. Antagligen viktigare än ereboserna och dalkerna, men klart underlägsna niferlänningarna. I handeln med västra Kopparhavets länder samt med alla Västerhavsländer, framförallt Trakorien, är de dock klart distanserade av ereboserna och dalkerna.  
''
 
:''Denne verkade ha lärt sig sin läxa från slaget vid Asinkors och intog nu en försiktigare position. Arviden av Salamora hade dessutom mer trupp med sig den här gången och det verkade som om han tänkte skicka fram sitt infanteri först den här gången för att mjuka upp Gredelmarks sida innan han satte in sitt överlägsna kavalleri. Hertigarna av Gredelmark och Yttersol litade framförallt på sitt infanteri, sina dalkiska bågskyttar och de bistra dalkiska svärdsmännen som placerats som center. Kavalleriet hölls i bakgrund för att sättas in som sista resurs eller om en blotta uppenbarade sig i Salamoras led.  
'''Mynt'''
''
*1 kopparpärla (kp) 0,25 km
:''En spänd väntan dröjd sig kvar, banéeren smattrade, männen svor elller skruvade sig orolig. De dalkiska svärdmännen i mitten gjorde unisont en mässande bön på sitt märkligt sjungande språk. En svala flög över hären.  
 
''
*1 silverpärla (sp) 20 kp / 0,5 sm
:''Något fångade plötsligt den dalkiske kommendantens uppmärksamhet. Han skickade i väg en av sina spejare. Spejaren kom snart tillbaka och rapporterade. Snart kunde alla män i båda härerna höra det. Ett muller som tycktes komma bortom de kulliga betesmarkerna i väster. Mullret stegrades till ett tydligt taktfast marscherande från tusentals fötter. Och så kom de plötsligt fram över kullarnas krön. Led efter led av välrustat infanteri. Med främmande rustningar. Med spjut, bredsvärd och stora fyrkantiga välvda sköldar (scutata). Med halvöppna hjälmar, någon form av ringbrynja på överkroppen och metallskenor på benen. Leden ringlade sig framåt och formerade sig i fyrkantiga formationer som i sin tur tycktes tillhöra två större enheter. Leden som kom ner för kullarnas krön tycktes aldrig ta slut och formationerna fylldes på med allt mer och mer män tills de utgjorde var sin likartad formation.  
 
''
*1 tyrint (ty) 60 sp / 3 gm
:''På flankerna på de båda första enheterna dök det nu upp ytterligare infanteri rustade som vanliga landsknektar. Med långa spjut, långsköldar, vadderade rustningar kombinerat med ringbrynja och kittelhjälmar. Dessa formerade sig i traditionella långsträckta led.
 
''
===Export===
:''När de sista männen inrättat sig i formationerna hördes kommandorop. De båda infanteriformationer vände sig nu åt varsitt håll, fokuserade var sin av de båda första arméerna. Långa spjut fälldes samfällt ner i beredskapsläge. Sköldar höjdes, överlappandes varandra.
Vin, marmor, färgämnen (purpur, saffran, kermes, henna, orselj, reseda, orpiment, cinnober), olivolja, färgad ull, hantverk (linne- och musselsilkestyger, glas, möbler och fint trähantverk med elfenben-, korall- och pärlemorsintarsia, tvål, parfymerad olja, kosmetika, graverade och slipade ädelstenar, arkitekturelement i marmor, marmorstatyer, kärl och statyetter av alabaster), torkad frukt (russin, korinter, valnötter, fikon, aprikos, mandlar), fisk (garum, inlagda sardeller, inlagd tonfisk), kryddor (styrax, mastix, saffran, cederolja), skepp och skeppsutrustning (segelduk, tågvirke), likör
''
 
:''Bakom trupperna skymtade man bågskyttar som lunkade fram bakom var sin huvudformation.
===Import===
''
Metaller (järn, koppar, tenn, zink, silver, guld), salt, slavar, spannmål, tyger (akrogaliskt helsiden, ormsjösiden, efarisk bomull, erebosiskt och berendiskt kläde, morelviska mattor, magilliska och berendiska gobelänger), kryddor, pälsar, hantverk (framförallt finkeramik, vapen/rustningar, metallhantverk, precisionsintrument), lin, timmer, hudar, hampa, tjära, hästar, nötboskap
:''Så följde några minuters paus där de båda första arméernas soldater och riddare hann tänka många tankar om vad dessa främmande soldater kunde betyda och där mången började skruva oroligt på sig och febril aktivitet rådde bland de båda första arméernas ledning. En hastig och grov bedömning sade de soldater som hade någon kunskap i matematikens gåtor att den nya arméen måste bestå av flera tusen man kanske upp emot 10000 man bara i infanteri.
 
''
===Transithandel===
:''Slutligen hördes ett stort muller från hundratals hästar och en stor riddarhär red upp mitt i mellan de båda infanteriformationerna. Baneren slog och smällde i vinden.
 
''
Efarervaror (kolonialvaror, handel, tribut), en stor del re-exporteras:
:''Draken på Zorakins stora riksvapnen flög längst fram, följt av hertigdömet Pharynx, hertigdömet Dreverike, hertigdömet Amtefjärd och hertigdömet Slättebos banéer samt en mångfald av grevliga banéer från Grindanu.
Slavar, ädelstenar, gulris, guld, dadlar, bomull, tryckta bomullstyger, balsam, tobak, elfenben, fisk, korall, musselsilke, pärlor, pärlemor, hudar, exotiska skinn och djur noshörningshorn, strutsplymer, järn, koppar, zink, granit, marmor, dadelsprit.  
''
 
:''Kungens här hade kommit. Över fältet vilade nu en tryckt stämning.''  
Import och kolonialvaror från Ormsjön, en del re-exporteras:  
Myrrha, rökelse, operculum, aloe, drakblodskåda, bdellium, gummi arabicum, spiskummin samt flera droger, mediciner och ädelträslag. Pärlor, guld, ädelstenar (gröna granater, rubin/karbunkel, zoisit). Exotiska djur, skinn och plymer. Sköldpadda. Ambra, valrav, valbarder, valolja, saltat valkött. Fjäll, tänder och horn från sjöorm. Siden och bomull. Salt tas ibland som ballast.  
 
Felicierna i Porto Horyni importerar durra från Thelgul samt dadlar och getter från Pokti för sin försörjning.  
 
Akrogalisk transithandel genom Stabul, en liten del re-exporteras:
Kryddor som peppar, kanel, ingefära, kryddnejlikor, muskot, opoponax, m.fl. Siden och bomull. Ädelstenar (diamant, rubin, och spinell från det fjärran Kamsun) och halvädelstenar (lapis lazuli, karneol, chalcedon, iaspis, heliotroper, onyx med flera). Dvärgahantverk från Grynnerbergen.  
 
Handeln på Stabul är rik, men i stark konkurrens med Erebos och Caddo. Det är framförallt Erebos och Caddos handel med Krun och Efaro som drabbats av de feliciska kaparna.
 
===Handelskontakter===
'''Hynsolge'''
 
*Import: ''spannmål, socker, timmer, hästar, boskap, lin, hampa, tjära''
 
*Export: ''vin, hantverk, tyger, olivolja, fisk, marmor, kryddor, skepp''
 
'''Krilloan''' (och övriga Ormsjön)
 
*Import: ''kryddor, guld, ädelstenar, ädelträ, sköldpadda, pärlor''
 
*Export: ''vin, hantverk, skepp, tyger, olivolja''
 
'''Kardien'''
 
*Import: ''järn, koppar''  
 
*Export: ''vin, hantverk, färger, tyger, kryddor, efarervaror, torkad frukt, olivolja''
 
'''Trakorien''' (samt Jorduashur)
 
*Import: ''salt, kläde, tenn, tennhantverk, koppar, bärnsten, dvärgahantverk''  
 
*Export: ''vin, slavar, hantverk, färger, efarervaror, Ormsjövaror, olivolja, torkad frukt''
 
'''Magilre'''  
 
*Import: ''gobelänger''  


*Export: ''vin, hantverk, efarervaror, Ormsjövaror, torkad frukt''


'''Klomellien'''
===Pilregn över Gredelmark===
Äventyret "Pilregn över Gredelmark" utspelar sig som efterspel till Salamoras invasion av Fristaden. Markgreven av Fristaden med familj flydde staden med ett litet segelfartyg strax innan staden föll. Ingen verkar med säkerhet veta var han i nuläget befinner sig.


*Import: ''salt, pärlor, vapen, mässingshantverk''


*Export: ''vin, hantverk, färger, efarervaror, akrogalervaror, torkad frukt''
====Persongalleri====


'''Krun''' (och övriga Akrogal)  
* Kungen [[Valien VII Rättråde]]
* Kerigassen av Pendon, [[Fengald av Indarsol]] 
* Hertigen [[Thamas O`Basilaard]] av Gredelmark
* Kaptenen för Luksilos garnison
* Hertigen Arviden (ändrat till [[Wilfred Grijp]]?) av Salamora 
* Hertigen [[Sonerik Hirsche]] av Inberg
* Hertigen [[Martel Ulvstand]] av Yttersol
* Markgreven av Fristaden
* Marsken och Markisen [[Berthold Axman]] av Junemark
* Markgrevinnan Ina av Fristaden
* Hertiginnan Selina av Gredelmark
* Greve Adelhard av Granemark (Indarrike)
* Greve Erold av Sunnavi (Indarrike)  
* Aidniske bontisâlen i Gredelmark
* Kaptenen för Solriddarna kompani i Luksilo
* Dalkiske bontisâlen i Gredelmark
* Kaptenen för St. Justins kompani i Luksilo
* Aron från Kra Kungens chefspion
* Aldrik av Greveberg Kerigassens chefspion
* Donadio, den dalkiske emissariens chefspion
* Láronnin, caddisk officerare för dalkisk legostyrka
* Sebian Hertiginnan av Gredelmarks kunskapare


*Import: ''siden, kryddor, finkeramik, mattor, ädelstenar, papper, dvärgiska hantverk''
====Bakgrunden====


*Export: ''marmor, vin, hantverk''
Tvärtemot vad de flesta tror så är inte Thamas av Gredelmark med något sällskap eller orden. Han odlar sin Luksiliska fäders dygder vilket är att hålla sig så långt borta från Zorakisk politik och ordenkotteri som möjligt som ett medel att säkra sitt hertigdömes relativa stora friheter och oberoende. Han är heller inte, som många likaledes tror, anhängare av den dalkiska grenen av den Lysande Vägen. Det är däremot hans hustru.


'''Jorpagna'''
Han ser sig själv däremot som en beskyddare av den religonsfrihet som härskar i Gredelmark. Han är väl medveten om huvuddelen av de aidniska riarkernas åsikt om saken.


*Import: ''timmer, metaller, spannmål''
Hertigen av Gredelmarks ena syster, Ina, är gift med Markgreven av Fristaden. Ett faktum som förvärrar Hertig Salamoras åsikter om den "ärelöse Luksiliske bastarden" som Salamora brukar kalla hertig Thamas (hertigen av Gredelmark).


*Export: ''olivolja, vin, hantverk, efarervaror, ormsjövaror''
Martel, hertigen av Yttersol är gift med hertig Thamas av Gredelmarks andra syster. Martel är framstående medlem av Sydzorakiska brödraskapet.


'''Efaro'''
Bontisâlen i Gredelmark är som brukligt en nitisk anhängare av den aidniska grenen av den Lysande Vägen och stark fientlig till den dalkiska kyrkans existens i hertigdömet Gredelmark. Bontisâlen förfogar dessutom över ett kompani solriddare.


*Import: ''efarervaror''
Den dalkiska bontisâlen i Gredelmark håller en låg profil för att inte hetsa upp sin aidniska motsvarighet för mycket och göra det för svårt för hertigen av Gredelmark att upprätthålla religonsfriheten i sitt hertigdöme. Den dalkiske bontisâlen har dock ett förvånansvärt stort antal solmunkar, ulepper, riarker och lekmän i tjänstgöring i sitt tempel och dithörande apidiol. Flera av dem verkar vara i väldigt god fysisk form - man skulle rent av misstänka dem för att vara riddare ur St. Justins orden om de bar rustning i stället för kåpa.


*Export: ''vin, hantverk, fisk''
Det finns således både ett soltempel och en mindre apidiol tillhörande den dalkiska grenen av den Lysande Vägen i Luksilo. Likaledes finns det (givetvis) en katedral och ett kloster tillhörande den aidniska grenen. Utöver det har de Enkla ett klosterkonvent (och hospital) i Luksilo. Det finns också ett tempel till "de unga gudarna" i Luksilo - finansierat av Erebosiska köpmän.


'''Morelvidyn'''
Kerigassen i Pendon har länge klagat högljudd i Pendons kungliga korridorer över att "caddister" befläckar Zorakisk jord genom sin blotta existens i Gredelmark och Fristaden. Kungen verkar oftast bli märkligt förströdd eller distraherad när samtalen kommer in på de banorna. Efter hertigen av Salamoras anfall mot Fristaden så har kerigassen spenderat allt mer tid hos hertigen än hos kungen något som faktiskt oroar kungen.


*Import: ''fin glaserad keramik och kakel (morelvika), mattor, salt, kassiakanel, paradiskorn, slavar, marokäng, gyllenläder''
Hertig Arviden av Salamora är ingen munter man för närvarande. Tvärtom vad han räknat med så blev det inga ökade intäkter från kampanjen mot Fristaden. Faktum är att erövringen har kostat Salamora mer guld än vad den har givit. Fristadens handel och utveckling har helt stannat upp. Dessutom måste stadens murar fortfarnade lagas, vägarna reparas etc. Detta kostar pengar; pengar som hertigen inte vill ödsla på en stad som inte inbringar det som han trodde den skulle inbringa. Människorna i staden och landsbygden runt omkring är oroliga. Ett försvagat grevskap under en hård herre som befinner sig långt borta och en residentstad med otillräckligt lagad stadmur är rena mumman för svartfolken om de bestämmer sig för att gå söderut igen. Och den här gången lär folket inte få någon hjäp från dvärgar eller dalker.


*Export: ''vin, hantverk, tyger, färgad ull, efarervaror och Ormsjövaror''  
Som sagt hertigen är inte lycklig. Till råga på allt så har den fege kungen hoppat över Arviden av Salamoras självklara rätt till den inkomstbringande och ärofulla ''marsktiteln'' till förmån från någon sketen markis!!


'''Zorakin'''
Men det finns trots allt de som uppskattar hertigens storhet och mod. Kerigassen av Pendon är helt enig med hertigen att de förhatliga caddisterna måsta kastas tillbaka ut i havet där de kom från liksom alla dem som stöder dem. Med våld om så krävs, om inte för annat så för att de förvägrar en så upphöjd person som hertigen av Salamora del i intäkterna från dvärgahandeln.


*Import: ''spannmål, järn, koppar, tenn, timmer, tjära''
Kerigassen beklagar sig att kungen inte vill göra något åt saken. Kungen vill visst inte stöta sig i onödan med Caddo. Men kunde bara Hertigen kunde visa sitt mod och sin våghalsighet igen och sätta press på Gredelmark och tvinga honom att kasta ut de dalkiskt troende ur sitt hertigdöme. Då skulle kyrkan i sanning belöna den dristige, i det här fallet hertigen av Salamora. I nödfall får man förklara krig med Gredelmark så att man i fredsförhandlingarna som följer kan upphäva fördraget i Pendon och Gredelmarks rätt till religös frihet. Eventuellt kanske hela hertigdömet faller i Salamoras händer!


*Export: ''kryddor, hantverk, prydnadssten, efarervaror''
Hertigarna i Grindanu börjar bli oroade och missnöjda av Salamoras ökade makt och våghalsighet. Man viskar tämligen ogenerat för varandra att Hertigen Arviden av Salamora alltför mycket påminner om sin namne och anfader kung Arviden den Hårdhänte. Salamora blir dock inte missnöjd när han hör dessa rykten och jämförelser. Han beundrar sin anfader och ser i honom sin förebild. Detta faktum oroar de övriga hertigarna än mer.


'''Caddo''' (ofta via Kasyr)
Kung Valien VII är inte missnöjd. Han är rasande och mycket oroad över hertig Salamoras tilltag och nycker. Inte nog med att Salamoras genom sin dumhet att anfalla Fristaden med någon påhittad förolämpning som förevändning lyckades strypa en ganska stor intäkt till de kungliga skattkistorna.


*Import: ''banktjänster, hantverk, brokad, sammet''
Dessutom anföll och intog han en kunglig fristad. Visserligen var angreppet direkt riktad mot markgreven i Fristaden. Men indirekt kan det också ses som ett angrepp mot kungen. Om inget annat visar Salamoras uppträdande på skrämmande lite respekt för kungamakten.


*Export: ''guld, efarervaror''
Utöver det har handeln och relationerna med Caddo blivit lidande vilket ytterligare minskat kungens intäkter. Dessutom är kungen medveten om att det jäser bland de andra hertigarna, i synnerhet borta i Indar. Det krävs en mycken liten gnista för att en storkonflikt ska blossa upp i öst.


'''Berendien'''
Än så länge har kungen valt att visa sitt missnöja genom att skicka skrivelser med krav att Fristaden återfår sin kungliga rätt som fristad åter samt att kungen hoppade över Salamora när han valde ny Marsk. Något alla (inklusive Salamora själv) räknat med och fruktat skulle tillfalla Hertigen av Salamora. I stället blev det markisen Barthold som fick tjänsten. Detta var ett slag i ansiktet på nästan hela högadeln och mot Hertig Arviden av Salamora i synnerhet


*Import: ''tyger, gobelänger, spannmål, tobak''
Marsken och Markisen Berthold är trots sin brist vad gäller adlig börd synnerligen kvalificerad för sitt arbete. Han har övats i strid på otaliga slagfält i Jorpagna under flera års tid. De senaste åren har han varit sysselsatt med att bygga upp den så kallade Regalieordens två styrkor.


*Export: ''färgad ull, vin, olivolja, fisk''


'''Erebos''' (ofta via Kasyr)
Kerigassen av Pendon vill bli kvitt den dalkiska närvaron på Aidne. Då inte kungen lyssnar för det örat försöker kerigassen ta hjälp av den våghalsige hertigen av Salamora, underförstått att kyrkan kommer att skänka assistans i forma av solriddare och även "belöna" hertigen. Vad den belöning består av lämnas osagt men beroende på hur makthungrig hertigen är och hur högtflygande planer man låter honom ha så kan hertigen tolka detta på mer än ett sätt. Kerigassen kan också tänkas falsifiera bevis för att peka på att Hertigen av Gredelmark är i maskopi med Caddo med någon form av samhällsomstörtande verksamhet. Exempelvis spridandet av missionärer och agenter över hela Zorakin.


*Import: ''ylletyger, brokad, sammet, solstenar''
Den aidniske bontisâlens uppgift vid en konflikt kan vara som trojansk häst med ett kompani solriddare till förfogande. Men vare sig hertigen av Gredelmark eller den dalkiske bontisâlen är dumhuvuden. Den dalkiske bontisâlen kan mycket väl skicka ut sina "munkar" fullt rustade som St. Justinriddare för att förhindra den de aidniska solriddarna i sitt värv.


*Export: ''efarervaror, färgad ull, färger, vin, prydnadssten''
Hertigen av Gredelmark kommer in i det sist styvt hålla på sin neutralitet i saken tills det blir uppenbart eller bevis framläggs att Salamora och hans allierade (Inberg, möjlig hemligt militärt understöd från den aidniska kyrkan) kommer att anfalla Gredelmark.


'''Nargur''' (inkl. Nidabergens dvärgar)
Blir detta klart kommer han att kalla in allierade i form av hertigen av Yttersol. Både Salamora och Gredelmark kommer att begära assistans av hertigen av Indarrike (som kan ställa den största hären på fötter av hertigarna) men han kommer att hålla sig märkligt passiv. En del ( max 33%) av Indarrikes adliga undersåtar kommer dock välja sida och strida på någon av de båda parternas sidor (med en fördelning på ca 50/50).


*Import: ''dvärgahantverk, pälsar, slavar, bärnsten''
Indarrike kommer vara fullt av budbärare från båda sidor som också kan komma att slåss med varandra vid påseende.


*Export: vin, torkad frukt, olivolja, fisk, kryddor
Sannolikt kommer hertigen av Likermark ställa sig på Salamoras sida. Dock inte alla av hertigens undersåtar. Denne kommer dock ha svårighet att transportera sitt manskap till Salamora då hertigdömet Pharynx ligger i vägen. Och blir hertigen av Pharynx förvarnad om stora trupprörelser på väg mot öst så kommer kungen garanterat få vetskap om vad som är i görningen.


==Handelshus==
Ett antal andra adelsmän från västra Zorakin kommer säkert också vilja delta men sannolikt inte hertigarna (därmed stannar också majoriteten av de västra hertigarnas adelsmän hemma...tills vidare iallafall).
Kring Koalintviken finner man några av Erebs rikaste familjer, framförallt handelshusen Khnaa, Kenaani, Alkymades och Phinix.


===Handelshuset Alkymades===
====Upplägg====  
Alkymades är ett småkimzonskt hus som har gjort sin förmögenhet på slavar, vin och varierande finhantverk. Huset är ett av Felciens rikaste handelshus och deras framgång ligger mycket i kontroll på kvalitén och kostnaderna. Detta har man lyckats väl med genom att sköta alla led i hanteringen av varorna. Huset har stora lönelistor som inkluderar allt från slavjägare i Efaro till vinhandlare på Caddo. Alkymades har under många generationer haft ett stort intresse för lärdom och ny teknik. Med pengar från slavhandeln har man sedan länge försörjt lärda män och sponsrat lärosätena i Mafor. På senare tid har Feliciens militär intresserat sig för husets lärde och kontrakterar Alkymades för förbättringar och innovationer.


===Handelshuset Phinix===
Äventyrarna kommer på något sätt över information exempelvis från en av hertigen av Gredelmarks spioner som man hittar döende eller som såras dödligt av några okända män när äventyrarna kommer till hans räddning. Mannen ber äventyrarna innan han dör att föra brevet till hertigen av Gredelmark. Han lovar att de kommer bli fursterligt belönade om brevet levereras. Brevet är förseglat med ett sigill och det är upp till äventyrarna att bestämma om de vill bryta sigillet och läsa meddelandet eller inte. Kontentan är att i brevet finns information och bevis på förberedelser för ett angrepp mot Gredelmark. Med ett svårt slag på ''Heraldik'' kan man identifiera sigillet som den caddiske emissarens personliga sigill.  
Phinix är störst avseende ädelstenar från hela riket, men även import och transit av hel- och halvädelstenar man inte finner i Felicien. Familjen har sitt huvudsäte i Elikon men familjen har även stark närvaro i Ityke och Ehram. Det senaste decenniet har man betalt furst Idhram att skydda smaluggergruvorna mot de återkommande attackerna av gyllene drakar från Cereval.


=Personer=
I brevet finns även ett andra brev med ett annat sigill som man med ett normalt slag i ''Heraldik'' kan känna igen som hertigen av Salamora. I det brevet finns information till en annan adelsman om vilka trupper som ställs till Salamoras förfogande samt därigenom vilka som deltar i konspirationen inför angreppet.  
==Kung Kuthegil Halvskägg==
Kuthegil (''k. Kithagil)'' är den fruktade ledaren av den kimzonska nationen. Han drillades som en jämlike bland andra storkimzonska barn och fick redan då försvara sin arvsrätt. Kuthegil var varken starkare eller större än andra, men han hade en inre glöd, en envishet och nästintill fanatisk vinnarinställning. Detta resulterade i att ett större barn under tonåren gav honom ett så kraftigt benbrott att han än idag går lätt haltande. Kuthegil tog dock sin hämnd några år senare när han i en gränd slog ihjäl den större pojken med ett vinkrus. Till sina tränares stolthet anpassade Kuthegil sig till sin skada och blev trots den en skicklig svärdsman.  


Kuthegil är en mycket engagerad och aggressiv härskare som förtjänat sitt folks respekt. Tillsammans med sina bröder rensade han ut bland Erbulasbergens svartfolk och erövrade det efariska hövdingadömet Tigranes. Efter att ha bestigit tronen har han också under resor runt i riket eldat undersåtarna med tal om Feliciens överlägsenhet. Kuthegil har med sina bröder länge ansett att Felicien bör ta sin av gudarna givna plats som Kopparhavets nya imperium. Sedan ett par decennier utmanar Felicien Caddo, Berendien och Erebos till havs och delar ut kaparbrev i hopp om att det ska driva motståndarna in i ett krig Felicien oundvikligen kommer att vinna. Samtidigt har Kuthegil utnyttjat familjens band med Hynsolges kungafamilj för att se till att ha ett inflytande på de rojalistiska trupperna i inbördeskriget. Visionen är ett Felicien som omfattar hela Tolan och Efaro samt strategiska besittningar för att upprätthålla ett Pax Felicia där alla kopparhavsnationer betalar tribut till Tyros.  
Bara uppdraget att föra brevet till Gredelmark är i sig ett äventyr som heter duga om man tänker på alla de spioner, hyrda prisjägare, rövare och solriddare som söker brevet och dess kurir.  


Kuthegil är 52 år gammal men har inte låtit sin kropp förfalla. Han ägnar sig dagligen åt svärdsdans och är inte stor i maten. Hans långa svarta hår tvättas och inoljas varannan dag samt sätts upp i tidens fashionabla långa hästsvans. Vitt har börjat synas i håret och dominerar i hans välhållna skägg. Ingen som står inför kimzonkungen kan undvika att imponeras.  
När (och om) äventyrarna kommer fram till hertigen av Gredelmark kan de ny uppdragen vara att fungera som budbärarare till allierade i Indarrike, föra meddelanden till hertigen av Yttersol, verka som spejare.  


Halvskägg är ett epitet han ådrog sig i samband med duell där motståndarens hugg kom så nära att det kapade halva skägget. Den segrande Kuthegil skall senare ha yttrat "''Av alla sätt att ansa skägg anser jag detta som det manligaste...''" Han har sedan dess behållit skägget halvt som en påminnelse av att aldrig undervärdera en fiende.
Alternativt så färdas man till Caddo för att "föra bud" till en person som ska hyra ut dalkiska "legoknektar". I själva verket är kanske personen en högt uppsatt person inom exempelvis St. Justins solriddarorden eller en förnäm person inom Caddos råd med affärsintressen i Fristaden och Gredelmark, och meddelandet är en begäran om att sända trupper till Gredelmark hjälp.  


Kanske är det rent av markgreven från Fristaden som sökt skydd på Caddo som ska kontaktas och begäras att nyttja sitt inflytande hos de caddiska handelshusen för att införskaffa trupphjälp från Caddo till Gredelmark.


==Storamiral Syrfronak DiRakhe==
Ytterligare ett uppslag är att efter att de lämnat brevet/informationen till Hertigen av Gredelmark blir de kontaktas av en mystisk person i Luksilo som lovar dem en ännu större belöning om de lämnar ett brev och de uppgifter de själva fått reda på till en person vid namn Aron från Kra i Pendon.
Syrfronak är sannolikt Kopparhavets skickligaste och mest framgångsrike amiral. Han besitter både strategisk briljans och har erfarit de flesta typer av sjöslag. Att han också för befäl över Kopparhavets mäktigaste flotta och är överståthållare över externa Felicien gör honom oerhört mäktig. Även om ingen av Kopparhavets övriga amiraler någonsin skulle erkänna det öppet, fruktar de honom så till den milda grad att de kallsvettas när de tänker på vad han kan tänkas göra. Även kung Kuthegils bröder prins Asdrilon och prins Magon fruktar honom och skulle helst se att han pensionerade sig på sin ö Inkador i Gerdikk. Kungen själv litar dock fullständigt på sin storamiral som han betraktar som en nära vän. Vad storamiralen tycker om kungen utöver att han uppskattar deras brädspelsmiddagar och en öppet visad lojalitet vet ingen.  


Att Syrfronak inte saknar ambitioner utanför sitt arbete är dock riktigt. Han använder exempelvis sin privata förmögenhet till att finansiera feliciska legotrupper som han hyr ut till rojalistsidan i Hynsolge, stridslystna kustlän i Jorpagna och sedan något år även till hertigen av Indarsol. Storamiralen är nämligen gift med den zorakiska hertigen av Indarsols fjärde dotter. Svärfadern har hederstitulerat Syrfronak "Storgreve av Koalint" och gjort honom medlem – Riddare - av hans hemliga sällskap [[Rammarnas Orden]]. På zorakinska kallas han Syr Fronk Drakhe. (Medlemmarnas förhoppning är att Syrfronak ska hjälpa dem att ta kontroll över hela spannmålskedjan i området. Storamiralen skakar på huvudet åt deras planer, men är upp över öronen förälskad i sin hustru och kaos på Indar kan enbart vara till Feliciens fördel även om svärfar misslyckas.)
====Kuriosa====


Det var även storamiralens idé att nyttja kaparbrev för att försvaga och provocera Feliciens motståndare. Även om han föraktar kaparna och hatar de piratdrägg som numera kapar för riket, så gjorde han sin egen förmögenhet på att köpa och sälja kaparlaster redan innan det blev policy. Kaparlasterna beskattas även av flottan och därur tar amiralen en andel.  
'''Regalieorden''' instiftades ursprungligen av den zorakiske kungen efter det svidande nederlaget vid sjöslaget vid Selime mot Felicien. Efter nederlaget hade Zorakin knappt kvar något krigsskepp värt namnet och låg öppet för plundring. Regalieorden instiftades för att skapa särskilda kuststyrkor som skulle varna för överfall och försvara kustområden mot angrepp från pirater och Felicier.  


Amiralen är 59 år och en livstid till havs har fårat hans ansikte, salta vindar blekt hans hår vitt och havssolen gett honom en mörkdjup solbrun leverfläckstäckt hud. Han har en bister uppsyn och ses enbart le eller skratta i sin hustrus eller kungs sällskap. Trots att han är fruktad för sin skeppsdisciplin och hårda straff är han också respekterad och beundrad av de män han skickar i strid. Vid hans sida till havs finns alltid hans stridsbroder Deminos Maghale - tidigare överste vid havsjägarkåren. Syrfronak har tre svagheter: sin fru, konservatism och rigorösa matrutiner. Med rätt kunskap om dessa skulle hans fiender eventuellt kunna rubba honom.
Dold under detta namn har Girloff III och hans son Valien VII skapat "den 1:a regementet av Regalieorden". Detta militära regemente är en elitinfanteristyrka om 3600 man understödd av 600 bågskyttar eller armborstskyttar och 600 man tross. Den ska fungera som en elitenhet på land men den har också en specialinriktning mot sjöstrid och marin landstigning.  


==Barsa Alkymades==
2:a regementet av Regalieorden tillkom på order av Girloff III för att möta hotet från Svarta tornet i Aidnebergen, samt för att förstärka den första regementets landstridsförmåga. Det 2:a regementet är specialiserat på strid i skog och berg samt ska vara experter på att kunna möta kavallerianfall. Även det 2:a regementet efterföljs av 600 bågskyttar och 600 man i tross. Det 2:a regementets soldaters utrustning är som det 1:a regementets, med undantaget att spjutet är betydligt längre och av bardisanmodell bland annat för att kunna möta kavalleriattacker. Det säger sig själv att ett sådant spjut inte går att kasta.  
Äldsta dottern i yngsta generationen av huset Alkymades har Barsa fått det stora ansvaret att förvalta husets sponsring av lärdom och kunskap. Familjen har gjort ett gott val då Barsa är en mycket vidsynt felicier. Tidigare generationer har fokuserat på lärda människor från Aidne eller från rikena kring Golwynda. Barsa tog dock tidigt kontakt med dvärgen Guazzo Arathaso i Krilloan och de blev vänner. Hon har på så vis kommit i kontakt med lärde med en kanske mer tekniskt inriktad kunskap. Bland annat har huset anställt den nordjorpagniske uppfinnaren Heureka Flettner som har försetts med en välutrustad verkstad i Alkymades palats i Tyros. Även dvärgarna i de solunska Gizurbergen har Barsa börjat handla lite med och då även avseende deras kunskap. Familjen är splittrad över Barsas nymodigheter och ringaktning för traditionerna. Hon har fiender inom familjen, men hon sitter för tillfället säkert då hennes metoder gett ytterligare glans åt Alkymadesnamnet.


Barsa föredrog bläck och pergament framför svärdsdans och kappsimning. Hon har nu fått ett ordentligt hull, ständigt mörkröda läppar och retirerande tandkött av att alltid ha Kopparhavets finaste viner inom räckhåll.  Hon har nyfikna bruna ögon bakom de guazziske näsglasen och tycks alltid ha ett litet leende spelande på läpparna. Hon är lätt att ha att göra med, artig och vänlig mot alla. Barsas mörka sida är dock att hon alltid har ett mål, en agenda i vilken alla andra enbart är pjäser som - om det är fördelaktigt - kan offras. Det gäller anställda såväl som släktingar. För sin fysiska säkerhet bär hon därför en mycket fin mithrilbrynja, två armborstpistoler samt en dold spikslunga kring handleden med åtta sylvassa blyspikar.


==Edriv, furste av Idhram==
[[Category:Zorakin]]
Tolanernas mäktigaste furste med kontroll över de rikaste av Feliciens gruvor. Tillgången på järn i Idhram har gjort att ett stort antal vapen- och rustningssmeder etablerat sig där och en av landets viktigaste silvermyntverk ligger inom en dagsmarsch från silvergruvorna. Här finns flera berömda mästare både inom rustnings- och silversmide, även om det mesta av metallerna transporteras vidare. Allt detta bidrar till furstens rikedom som gör honom inflytelserik ända in i maktens korridorer i Tyros. Nuvarande fursten - Edriv av Idhram – har också genom mellanhänder investerat i den berendiska handeln på Cereval. Edriv tjänstgjorde några år i sin ungdom som livvakt till en av Lirvellas rådsherrar och har fortfarande goda kontakter inom Lirvellas överklass. Vart femte år ansluter han sig inkognito till karavanerna med hästar, feliciska handelsvaror och gåvor. Det är snart dags för en ny sådan resa, men fursten vet inte om han kan genomföra den. Det Hynsolgiska inbördeskriget gör karavanerna osäkra och hemlandets konflikt med Berendien är minst sagt inflammerad. Efter hans senaste resa hade han med sig lirvelliska experter på drakrepelation vilka han lejt ut till innehavarna av smalugger- och oposergruvorna i sydväst, då dessa stundom råkar ut för ädelstensgiriga gyllene drakar som kommer från just Cerbergen. Det ryktas också att fursten har fått sumpdrakar i gåva från sina cerevaliska vänner. De ska hållas i ett svaveldoftande torn i furstens palats i Tyros, men ingen har sett dem.
Edriv är vältränad för sina 46 år och är en ytterst skicklig ryttare. Han bär den långa bruna hårpiskan i kimzonsk stil, men med band av silver, samt ett mörkt helskägg med ”silverstänk”. I strid föredrar han spjut och yxa, men har begränsad stridskapacitet sedan ett år tillbaka. Han råkade då ut för en sfinxattack vid ett besök på en av sina blygruvor. Sfinxen blev visserligen bortdriven, men Edriv förlorade höger ben en bit under knät och delar av musklerna i vänsterarmen blev allvarligt skadade. Edriv oroas nu av lystna brorsöners blickar och fruktar intriger mot honom, särskilt om han skulle fara till Cereval igen. Samtidigt misstänker Spindelns sällskap att Edriv sympatiserar med berendierna i anledning av furstens kontakter med de berendiska karavanhusen, men detta är helt fel då Edriv stöder en feliciesk expansion och gärna skulle delta i en invasion för mark i Berendien.

Versionen från 15 november 2011 kl. 14.22

Zorakin
Karta
Karta över Zorakin
Invånarantal -
Befolkning -
Huvudstad Pendon (ca -)
Styrelseform -
Exportvaror -
Importvaror -
Armé -
Religion -
Övrigt -


Historia

Belägringen av Phil-Tofie år 484 eO (ur Zorakisk synvinkel)

År 484 eO hade präglats av kaos uppe i Hertigdömet Slättebo. Omfattande svartfolksraider hade rapporterats och hertig Anvil och hand riddare hade händerna fulla med att jaga svartfolksband. Dessutom hade hertigen som genom ett under undkommit två mordförsök. En baron- och och en grevefamilj hade också avlidit under mycket märkliga omständigheter vilket gjorde att hertigen inte kunde mönstra full styrka.

Oroad av detta och av en liknande händelse i Kardien på andra sidan floden Stirpaz, där hertigen av Philmark, tillsammans med stora delar av sin adel, dött i en mystisk sjukdom, tog hertig Anvil ett drastiskt beslut. Han tog temporärt förmyndarskapet över sina avlidna vasallers trupper och förflyttade dessa till Tofie tillsammans med godsens förråd och värdesaker (dessa skulle sedan återgå till godsens arvtagare).

Detta visade sig vara ett vist beslut. När svartfolkshären kom ner över Slättebo fann de Tofie väl försvarat med mycket riddare, soldater och förråd.

Hertig Anvils hustru, Lady Brigantia, kallades den Synska. Folk brukade viska att hon hade magiska krafter och rykten går att hon hade stor del i att hertigen undkom mordförsöken och att sjukdomen som härjade bland adeln i Kardien inte spreds till adelsmännen i Slättebo.

Hjältestriden vid Kejsarbron Philmarks försvar visade sig mycket riktigt försvagat av adelsofficerarnas bortgång då en andra svartfolksstyrka i en kniptångsmanöver bröt sig in nordvästifrån. Hertig Anvil hade endast 20 knektar som brovakt vid gränsen då han inte väntat sig att den kardiska sidan skulle kunna falla så fort. Resten av sitt manskap hade han på murarna mot det zorakiska inlandet där svartfolkshärens huvudstyrka vällde fram från nordost för att inringa Tofie.

Endast när en stor flyktingström från Phil tog sig över gränsbron blev hertig Anvil medveten om faran i ryggen. På grund av belägringen av Tofies murar kunde hertigen endast avvara var tionde man från murarna. Endast tio riddare och 28 knektar sändes således för att förstärka brovakten.

Tillsammans med resterna av den kardiske hertigens trupper, 42 utmattade knektar, kastade de sig upp på Kejsarbron och högg in på de framstormande skarorna svartfolk. Den ursprungliga brovakten var nästan utplånad men fick nu nya krafter. Striden var fortfarande hård och förlusterna stora på båda sidor, men människosoldaternas bättre disciplin vann dagen. Efter vad som verkade vara en evighet för de kardiska och zorakiska trupperna, gav sig svartfolken slutligen undan för att istället återgå till att plundra Phil.

Motoffensiv och seger Under sommaren inkvarterade hertig Anvil de kardiska trupperna, nu avskurna från Philmark, i brotornet på Ingemansö. När striderna lugnat ner sig på Tofiesidan kunde Anvil börja planera för att återta Kejsarbrons porttorn på Phils landsida. Offensiven, ledd av den kardiske kommendanten, lyckades - mycket tack vara en plötslig dimma som skyddade soldaternas förehavanden. Den sönderbrutna porten reparerades och från porttornet terroriserade sedan de kardiska och zorakiska soldaterna de omkringdrivande svartfolken med bågar och armborst.

Slutligen en morgon under den tidiga hösten nådde den zorakiske kungen fram med en här som sopade bort den belägrande (och nu något oregerliga) svartfolksstyrkan på Tofiesidan. Svartfolkens huvudarme skingrades och jagades sedan norrut av kungens lätta kavalleritrupper. Endast ett fåtal kan ha lyckats ta sig till till säkerhet i Aidnebergen. Zorakin var befriat.

Phil låg dock fortfarande öde och plundrat på andra sidan floden och svartfolk hade där en oacceptabel fristad. En direkt attack in på kardiskt område skulle kunna skapa ett diplomatiskt problem med Kardien, även om fienderna var gemensamma. Detta löstes med att zorakiska trupper nominellt ställdes under befäl av de kvarvarande kardiska soldaterna. I ett blixtanfall över Kejsarbron slog sig det zorakiska tunga kavalleriet igenom den överraskade belägringsstyrkan utanför broporten. Phil återtogs och gatorna rensades från de svartfolksförband som ockuperat staden. Samtidigt kom flyende svartfolksklaner från det kardiska hållet med rykten om att en stor riddarhär kom även från detta håll. Utsikterna att hamna mellan två hämndlystna riddararméer blev för mycket för svartfolken och de flydde, släpande med sig allt vad plundringsgods de kunde.


Mörkertiden

401 f.O.
Mandelorden grundades av Haakon Mandel.
340 f.O.
Gränsfejder startar mellan echter och penner kring floden Stirpaz.
367 f.O.
Lyceet i Pendon grundas av Mandelordens mästare Leon Inergryd.
290 f.O.
Guld upptäcks på södra Grindanu i Zorakin av Mandelorderns munkar.
Ca 200 f.O.
Ett nytt underligt tyst folk kommer ner från Aidnebergen. Då de inte är krigiska men heller inte lätta att besegra tillåts de slå sig ner. Folket kallas lindskiarnar och grundar sin egna stad Pharynx. Deras fredliga inställning ändras snart till arrogans, trakaserier och expansionslusta.
178
De trettio tappras slag i Kardien, echterna och pennerna skickar ut sina tappraste kämpar för att göra up om rätten till Stirpazfloden. Alla dör och floden förklaras vara neutral mark
73-55 f.O. Lindskiarnerkriget
Lindskiarnakrigen där lindskiarnerna har stora framgångar och nästan lyckas besegra de andra zorakiska folken innan tillslut pennerna med echternas stöd kan besegra och fördriva lindskiarnerna från Zorakin. Penters och echters kungar upprättar ett förbund mellan Zorakin och Kardien för gemensamt försvar.

Nya tiden

Kungariket Zorakin

55 f.O.
Konungariket Zorakin utropas i Pendon, Valien Valiensson blir kung Valien I. Beslutet att göra Zorakin till arvsrike fattas av ett storting, Stora Tinget, som bestod av framstående zorakiska krigsherrar. Klaner av svarta ankor allierar sig med Caddo och anfaller det unga kungariket Zorakin. De besegras men först lyckas de plundra och bränna bland annat Pendon.
54 f.O.
Caddo inleder en massiv handelsblockad mot Zorakin som får hjälp av Kardien och barbarerna i Snoarskogarna norr om Aidnebergen.
46 f.O.
Skatten i Pendons Lycee upptäcks och man betalar Caddo Pharynx lösen. Caddo avbryter därmed sin blockad.
35 f.O.
En grupp fanatiker tar sig in i Pharynx och bränner och skövlar de konstskatter som finns i staden.
0
På Caddo börjar får krukmakarlärlingen Odo sina uppenbarelser och börjar predika om solguden Etin och den Lysande Vägens läror.
Ca 60-130 e.O.
Svarta ankor från Morëlvidyn härjar upprepat Zorakin och Caddos kuster.
Ca 100 e.O.
Zorakins förläningar börjar bli alltmer ärftliga.
107 e.O.
Mynt börjar präglas i Pendon.
126 e.O.
En stor här av svartfolk tar sig ner från Aidnebergen via Josterfloden genom Blotferpasset mot hertigdömet Pharynx. Hertig Miskrun som har väldigt få män beslutar att i stället hälla brinnande olja på svartfolken. Oljan rinner nedströms och sätter halva Gindanu i brand. Övriga hertigar och kungen håller rådslag i tre veckor medan svartfolken skövlar i Pharynx och sedan slår sig ner i Torilskogen. Torilskogen, den en gång så ljusa och lummiga, växer igen och blir mörk och snårig.
130 e.O.
Under täckmantel som feliciska handelsmän tar sig 300 morelvidynska pirater in i Pendon och härjar i tre dagar då de blivigt så pass druckna att befolkningen kan kasta dem i havet.
156 e.O.
Karolu XI driver igenom att Zorakin skall vara ett arvrike och att kungen ensam kan fatta beslut rörande riket.
174 e.O.
Den första zorakiska kolonialexpeditionen lämnar Kra. Man grundar kolonier på öarna sydväst om Felicien. Här finns gott om färsktvatten och ögruppen Hakkais huvudö Rihadon blir huvudbas. Hakkai och senare staden Montagor blev en viktig bas för soltågen.
196-199 e.O.
Första soltåget. Zorakins kung... (text kommer)
275-278 e.O.
Andra soltåget. Zorakisns kung... (text kommer)
278-281 e.O.
Den Stora schismen splittrar Lysande Vägen.
287 e.O.
Som en följd av det Tredje soltåget där Zorakin inte deltar... (text kommer)
321-329 e.O.
Katedralen i Pendon börjar byggas och står fullbordad efter åtta år. Även detta är fantastiskt snabbt, med tanke på att katedralen strävar än högre än den i Ekeborg.
353 e.O.
Officiellt deltar inte Zorakin i Fjärde soltåget... (text kommmer)
369 e.O.
Som en följd av Duellen i Ventimiglia går Zorakin med i Berendiens krig mot Felicien.
392 e.O. Slaget vid Selime
Vid sjöslaget vid Selim krossas den Zorakiska flottan av Felicien vilket får till följd att pirater börjar plundra Zorakins kuster.
394 e.O.
Fred sluts mellan Felicien och Zorakin. Zorakin tvingas avträda sin koloni Hakkai.
403 e.O.
En oroande mängd svartfolk visar sig i Aidnebergen och hertigarna av Salamora och Inberg i Zorakin och hertigen av Inmark i Kardien har svårt att freda sig. Svarta Tornet nämns för första gången i historien.
466 e.O.
Efter upprepade plundringar förklarar Zorakin Morëlvidyn krig.
467 e.O.
En stor Zorakisk här landstiger på Morëlvidyns kust men genom magikern Lodekhiz insatser blir den rejält krossad. Fred sluts utan några landavträdelser.
484 e.O.
Belägringen av Fil-Tofia
Ca 500 e.O.
En jorpagnisk renässans tar sin början till följd av den forskning många lärda och munkordnar bedrivit. Renässansen innebär att fornjorpagnisk arkitektur och klädstil blir populär bland överklassen. Man föredrar ljusa färger och öppna luftiga platser.
546-555 e.O.
Andra kriget mot Svarta Tornet. Uppretade av otaliga anfall från Aidnebergens svartfolk anfaller Zorakin Svarta Tornet.
591 e.O.
Styrkor under den Zorakiske hertigen Wilfred av Salamora intar Fristaden. Målet är att överta den rika handeln mellan Aidnebergens dvärgar och Caddo men handeln avbryts istället.
610 e.O.
NU!

Geografi

Zorakien som land uppvisar mycket stora skillnader mellan de olika landsändarna och består i huvudsak av två stora halvöar, Grindanu i väst och Indar i öst. Dessa båda "rikshalvor" binds samman av ett smalare landområde i mitten, som främst utgörs av hertigdömet Inberg, mellan havet i söder och bergen i norr.

Grindanu

Grindanu kännetäcknas av ett torrt, soligt medelhavsklimat och har är ett böljande, kulligt landskap med odlingar av vin, citrus och vete samt boskapsskötsel. Halvön är tättbefolkad i synnerhet ju närmare kusten man kommer. Det är tätt mellan byar och köpingar.

I västra Amtefjärd och södra Dreverike kan kusten på på sina ställen vara klippig och svåråtkomlig. Slingrande smala vägar löper här på avsatser längst kusten och sammanbinder by efter by. Odlingarna bedrivs här på terrasser. Dessa byar är svåra att komma åt för såväl pirater som fogdar vilket är en huvudorsak varför de ligger där de ligger.

Mitt i Grindanu dominerar Torilskogen. Här är det mer bergigt och inte lika tättbefolkat. Skogen hyser dessutom en del svartfolk och räder från dessa förekommer. Borgarna här är mer byggda för försvarssyfte än för skönhet vilket syns.

Indar

Indarhalvön i huvudsak är ett väldigt flakt jordbrukslandskap som är genomflutet och avvattnat av två stora floder. Här domineras landskapet av de många utspridda gårdarna, småbyarna, dikessystemen, väderkvarnarna och jordbrukets odling av vete och korn.

Indar är ett mycket bördigt landskap med stor befolkning. Bevattningssystemen från floderna genomkorsar landskapet. Indars högsta punkter verkar oftare bestå av väderkvarnar eller borgar än av träd eller höjder. Träd syns bara som enstaka solitärer, som pilträdsvallar eller cederalléer och som små gröna öar omgärdande byar eller ensligt liggande bondgårdar. Mitt i Indar reser sig den enda större kullen i landskapet. Uppe på kullen ligger staden Indarsol. Staden och kullen dominerar landskapet och kan i klart väder ses på flera mils och dagsmarschers avstånd. Strax utanför staden rinner floden Solån förbi. Här skeppas spannmålet från Indar ut till export.

Längre österut runt Luksilo och hertigdömet Gredelmark blir landskapet lite mer småkulligt och omväxlande. Cederalléer är vanligt förekommande. Andelen skog ökar och består främst av öpppna till halvöppna ek-, kastanje- och pinjeskogar. I området runt Luksilo, Kra och östra Salamora är ensamgårdarna färre och byarna mer sammanhållna likt små vackra köpingar med vindlande små gator som förenas runt ett litet torg där det alltid finns en liten springbrunn. Vinodling, boskapsskötsel och spannmålsodling dominerar jordbruket.

Bergen

Innanbergen utgörs tillstor del av hertigdömena Inberg och Salamora. Hertigdömet Inberg är länken som håller ihop de båda rikshalvorna. Hertigdömet kan sägas bestå av tre lika stora delar. En del består av Aidnebergen, ett alplandskap med höga spetsiga snövita toppar, vilda skogar och mycket få människor. Därefter kommer högländerna vilka består av de så kallade Innanbergen. Innanbergen fortsätter österut och utgör en försvarlig del av hertigdömet Salamora. Detta området har lite mer befolkning. Fårskötsel, skogsbruk och vinodling är de viktigaste näringskällorna här.

Slutligen så är den tredje delen Inbergs lågland. Detta lågland fortsätter vidare österut in i den västligaste delen av Indar. Landskapet består framförallt av ett öppet landskap som i huvudsak domineras av gräsmarker, här och var avbrutna av enstaka solitära träd eller mindre asp- och ekdungar. Landskapets milsvidda gräsmarker fungerar som utmärkta betesmarker. Jordbruket domineras därför av hästuppfödning och boskapsskötsel. Stora hjordar av hästar och nötboskap rör sig runt i landskapet.

Flora & Fauna

Zorakien kännetecknas av sina två stora halvöar i väst och i öst, sitt havsnära, subtropiska läge i söder och de Aidniska bergen norr. De stora geografiska skillnaderna gör att landets flora och fauna är mycket varierande.


Aidnebergen

De Aidniska bergen avgränsar Zorakin i norr. Det är ett alplandskap med mäktiga snötäckta bergstoppar som tycks klösa himlen med sin vita toppar. I de högst belägna områdena kan man finna glaciärer vars smältvatten rinner ut i snabbt växande bäckar som i bland störtar ner som skyhöga vattenfall för att sedan fortsätta sin färd mot Zorakiens lågländer.

Trädflora: Skogarna som växer längst bergens branter är karga högst upp och består oftast av glesa bestånd stentall. Lite längre växer även lärk och silvergran vid.

Markflora: Gräsarter, bärris, ranunklor, glim-arter, astrar.

Fauna: Bergen är hemvist för björnar, pumor, vargar, lo, hjortar, stenbock och gems.


Jättesalamandern har också sin hemvist här. Den gulsvarta 1,5-2 meter långa jättesalamandern lägger sina ägg i nyligen brända markområden. För att inte konkurrenter ska ta området i besittning försöker ödlorna oftast ta "sitt" brända revir i besittning innan elden ens har brunnit ut. Revirstrider förekommer ofta mellan ödlorna och de bevakar sitt brandrevir svartsjukt vilket kan ställa till problem för resande som försöker tända en eld i de Aidniska bergen.

Zorakisk klippdassare har också sin hemvist i de Aidniska alperna. Klippdassaren kan närmast kan beskrivas som en rund lurvig boll med fyra ben, plirande ögen och liten spetsig nos. Man ser dem ofta ligga och sola på sydlänta klippor. Den är helt harmlös men har ett skärande, skrämmande varningsskri som kan skrämma slag på den modigaste om man inte är beredd på det.

Innanbergen

Längre söderut kommer man förbi de så kallade Innanbergen som också gett namn åt hertigdömet Inberg. Detta är ett mer låglänt bergsområde som övergår till ett högkulligt landskap. Området har ett mer tempererat klimat vattentillgången är förhållandevis god och det är mer befolkat med människor. Naturen skiftar mellan skogar och alpängar. Människorna utnyttjar dessa alpängarna som betetsmark och ängstäkt.

Trädflora: Skogarna trädsammansättning består i huvudsak av lärk, silvergran, bok och berglönn

Markfloran:På alpängarna växer gräsarter, gentiana, lejontand och krysanthemer. I skogarna domineras markskiktet av bärris, starr, ljung, anemoner, ranunklor, mossa och orkidéer

Fauna: Faunan präglas av murmeldjur, sjusovare, vitsvanshjort, kronhjort, vildsvin, räv, varg, rödlo och björn. Enstaka jättesalamandrar kan hittas även här nere.


Längre söderut skiftar landskapet sin karaktär till ett småkulligt landskap med omväxlande skog och betesmark. Landet börjar bli torrare men avvattnas fortfarande av bäckar, forsar och åar från bergen. Dessa flyter nu ihop till större floder.

Trädflora: Skogarna domineras fortfarande av bok och lärk men även ek, lind, ädelkastanj och lönnar ingår i trädfloran.

Markflora: Gräsarter, bärris, anemoner, krysanthemer, gentiana, lejontand, aklejor och riddarsporrar

Fauna: I detta gränsland trivs hare, vildsvin, kronhjort, vitsvanshjort, svartsvanshjort, räv, varg, lo och enstaka karakaler.

Det börjar bli tätare mellan bosättningar och man kan se flera borgar och större byar. Flera vinodlingar finns i området. Ännu längre söderut delas Zorakin upp i två halvöar. Grindanu i väst som gränsar mot Kardien och Indar i öst. Dessa båda halvöar binds samman av Inbergs gräsland.


Grindanu

Grindanu domineras av ett välutvecklat jordbruksområde närmare kusten och av Torildskogen i mitten omfamnande Grindanubergen. Jordbruksområdet är mycket tättbefolkat medan de djupare delarna av Torilskogen undviks av människor på grund av förekomsten av svartfolk. Området däremellan består främst av omväxlande jordbrukslandskap och öppna till halvöppna ekskogar med inslag av lind, kastanj och avenbok.


Torilskogen

(Text kommer)


De aidniska ekskogarna

I södra och centrala Kardien samt västra Zorakien har under århundraden ekarna vuxit sig mäktiga, breda och krumma. Ekarnas grenverk har brett ut sig allt mer tills träden till slut bildat enorma kronor stora som palats där grenarna tycks bilda tempelkolonner som håller uppe trädets jättelika lövtak. Och där de nedre, mjukt bågböjda grenarna ofta sveper iväg tjugotals meter åt båda håll bara några meter ovan mark. Enskilda ekars trädkronor kan utan vidare täcka upp till ett halvt tunnland mark.

Här och där mellan ekarna står enorma kandelaberliknande lindar och förvridna, spärrgreniga avenbokar med låga svepande kronor som är som gjorda att klättra i. Dessa skogar har en gles till halvöppen karaktär. Varje träd har sitt eget klart avgränsade "revir" innan nästa trädkrona tar vid. Bestånd av enorma hasselbuskar bildar kyrkoliknande valv under de glesa ek- och lindskogarna.

Trädflora: Ängsek, Holmek, Lind, Lönnar, Hassel, Vildkörsbär, Avenbok, Pinjetall

Markflora: Gräsarter, aklejor, khrysanthemer, riddarsporrar, gentiana, lavendel, salvia-arter.

Fauna: Här huserar djur som flygekorre, sjusovare, svartsvanshare, vattenrå, vildsvin, kronhjort och jättehjort. Räv och karakal samt enstaka vargar har dessa skogar som jaktmarker.


Dryaderna, trädens väktare sägs ha skymtats i dessa skogar.


Skogarna avbryts av enorma ängs- och hagmarker kantade med bryn av vitblommig hagtorn, slån och hasselbuskar. Enstaka ekar, lindar och vildkörsbär står som jättelika solitärer i landskapet. Ängsmarkerna är ett överflöd av gräs och ängsblommor som slåttergubbe, ängsskallra, solhatt, gentiana och blåklocka och orkidéer.

Morgondimmor ligger täta över ängarna och man kan nästan höra de silverlika skratten från älvorna och tycka sig skymta deras ringdanser. Närmast byarna används ängsmarkerna även som hötäkt. Folkets låter sina hästar och boskap betar här.

Så gör också kronhjort, jättehjort och svartsvanshjort. Muntjaken smyger under lindar vars grenar hänger ut över vattendragen. Den stampar nervöst och ger akt på minsta ljud eller rörelse. Uppe i en av ekarna ligger en karakal och spejar från en långsträckt, bågböjd gren. Trädets stora grenar är behängda med mörkgrön, sammetslik mossa.


I de torrare södra och västra delarna Grindanu växlar landskapet mellan fullständig uppodling och torra, glesa ängsskogar.

Floran: Dessa skogar består främst av ek, holmek eller pinjetall vars paraplyliknande klargröna kronor skänker välbehövlig skugga och mjukar upp det brända ängslandskapet.

Markfloran I detta ängslandskap trivs lavendel, riddarsporrar, krysanthemer och gräsarter.

Fauna: De vanligaste djuren Grindanu är rödräv, aidnisk karakal, tvättbjörn, hare och olika sorters hjortar.


Grimaniträsket

På den östra sidan av Grindanuhalvön finns Grimaniträsket. Det anses vara en ogästvänlig plats. Stora och nästan ogenomträngliga sumpskogar breder ut sig i träskområdet. Träden växer på gigantiska socklar vars stora rotben skapar de mest groteska formerna. Här och var öppnar sumpskogen upp sig i stora översvämmade vass och gräsmarker.


Markflora: Kryddig kalmus, blå svärdslilja, hampa, vass, blomvass, sjönöt och enorma näckrosor.

Trädflora: Sumplönn, hemlock, sumpcypress, mangrove, al och pil.

Fauna: I träsket trivs alligatorer, muntjack, possum och tvättbjörn. Fågellivet är spektakulärt både till antal och i färgsceneri.

Den zorakiska praktparakiten är vida känd för sin safirblåa fjäderdräkt. Lika kända de vackra små solfåglarna som suger nektar från de många blommorna i träsket.


Indar

Indarshalvöns landskap är nästan fullständigt platt i väster och syd. Landskapsbilden dominers nästan helt av jordbruket. Den allra yttersta västra delen av Indar, liksom de sydliga delarna av hertigdömet Inberg som knyter i hop Zorakins båda rikshalvor, består av ett mycket glest beskogat gräslandskap. Detta område används för uppfödning av hästar och boskap. Stora hjordar av dessa djur vandrar runt i landskapet.

I detta gräslandskap trivs den välkända pampiska stäppharen. Haren är vid känd för sin enorma hastighet. Endast de snabbaste hästarna har en chans att hinna ifatt den. Harjakt från häst är en vida populär sysselsättning bland pamperna. En variant av den pampiska harjakten bedrivs av adelfolket i Inbergs och Indarrikes stäppområden.

Trädflora: De enstaka träd som växer här utgörs främst av pil, al, poppel och vide längst vattendragen samt enstaka holmekar ute på gräsvidderna.

Markflora: Gräsarter, riddarsporrar, lavendel, rosmarin, muskatelsalvia

Fauna: De djur som trivs här är rödräv, pampisk stäpphare, svartsvanshjort och stortrapp (en stor slättfågel)

Genom Indar flyter två stora breda floder vid namn Solaån och Granströmmen. Vassbältena och våtängarna längst dessa floder erbjuder ett eldorado för fågellivet. Vattnet från dessa båda floder avvattnar resterande delen av Indar genom ett sinnrikt dikessystem och bidrar till Västra Erebs rikaste spannmålsskördar.


Indars högland och Nordbergaskogen

Närmare bergen i nordöst ovan Indar sluter sig sedan markerna igen i lummiga ädellövskogar och blandskogar. Marker sluter sig ju längre norrut man kommer och ger skydd åt många ljusskygga varelser, både mänskliga och djur. Det sägs att det någonstans i dessa djupa och skogar ska finnas kvar ett bestånd av den sällsynta och outsägligt vackra gyllenlönnen.

Trädflora: Bokar, kastanjer, lärk, silvergran, skogslönn, bergslönn, gyllenlönn.

Markflora: Seleneros, Vintergrön, Myskmadra, Silverklockor, Anemoner, olika sorters bärris

Fauna: Bland djuren ses framförallt olika hjortar, hare, vildsvin, varg, räv, enstaka karakaler, rödlo, pumor och vargar.

I Nordbergaskogen finns det fortfarande en del alvbosättningar och svanmöer sägs hålla till invid trolska otillgängliga skogssjöar

Klimat

Hertigdömena

Det är viktigt att tänka på att Zorakien var ett valkungadöme fram till år 156 eO då Karolu XII lyckades med konststycket att införa kunglig arvsrätt mot överhusets (hertigarna och grevarna) vilja genom att få med sig hela underhuset (baroner, kyrkan och markiserna) i beslutet.


Amtefjärd

Befolkning Huvudsakligen Penner samt en liten grupp Halvlängdsmän (ca 10%). (Befolkningstillhörigheten är grovt uppskattad. Bland människorna sker givetvis en hel del korsgiften mellan de olika grupperna)

Befolkningstäthet Hög

Officell residensstad Framhundra

Hertig Girloff Gyldenmark av Amtefjärd

Geografi Hertigdömet består huvudsakligen av ett varmt, torrt, kulligt och glest beskogat ängslandskap där stora ekar och lindar samt pinjetallskogar dominerar trädflora. Närmare Grindanubergen och Torilskogen reser sig enstaka småberg.

Historia Det hertigdöme som Kung Valien I Rikesbyggare valde åt sig själv och sin familj. Han valde platsen huvudsakligen beroende på att hertigdömet ligger runt Pendon. Det hade han ingenting för. Hertigarna av Amtefjärd förlorade kungatiteln direkt efter att Valien den I gick bort och hann aldrig återfå det innan Karolu XII av hertighuset Pharynx förklarade Zorakien för arvkungarike.

Hertigarna av Amtefjärd är mycket stolta över sin bakgrund som "den ursprungliga kungasläkten i Zorakien" och tröttnar aldrig att påpeka detta.

Ekonomi Jordbruk präglar ekonomin i hertigdömet. Framför allt odlar man vin, citrus och vete samt föder upp nötboskap och en sorts svarta grisar. Omfattande fiske bedrivs längst kusten. Man producerar främst lufttorkade skinkor, saltat kött, korvar, ostar och frukt. Vinerna är bland de bästa i landet.

Hertigdömet påverkas av närheten till Pendon. Varorna från hertigdömets jordbruk går nästan oavkortat till Pendon för att försörja den stor befolkningen i denna lysande stad. Detta har gjort att staden Framhundra delvis har fått stå tillbaka i utveckling.

Övrigt Närheten till Pendon har gjort hertigdömet Amtefjärd till en populär plats att söka ingifte i. Att ha ett gods nära maktens boning är alltid fördelaktigt och skänker ägaren status.

Huset Amtefjärd anses tillhöra det Sydzorakiska brödraskapet. Den ursprungliga hertigätten har överlevt in i nutid.

Dreverike

Befolkning Penner samt en liten grupp halvlängdsmän (ca 10 %)

Befolkningstäthet Hög

Officell residensstad Mannemo

Hertig Osvald Sterne-Björnhugg av Dreverike och Vidling

Geografi Hertigdömet består huvudsakligen av ett varmt, torrt, småkulligt och glest beskogat ängslandskap där stora ekar och pinjetallar dominerar trädflora.

Historia Hertigarna av Dreverike står nära hertigarna av Amtefjärd. Deras enda kung, Valien II Myntslagare (107-110 eO), hertig av Dreverike, var på möderet släkt med Valien I Rikesbyggare. Valien II hann bara vara kung i drygt tre år innan han dog under plötsliga omständigheter.

Hertigarna av Dreverike har odlat myten att han blev förgiftad av sin efterföljare, hertig Kruxhelm Armstarke av hertigdömet Likermark. Det mesta tyder dock på att han var berusad när han ramlade av sin häst under en beriden jakt.

Ekonomi Hertigdömet Dreverike är inte särskilt rikt. Det är en jordbruksbygd där veteodling, boskapsskötsel, grisuppfödning, vinodling och citrusodling dominerar. Längst kusten bedrivs en hel del fiske. De stora torra och glest beskogade ängsmarkerna är utmärkta betesmarker för grisflockar och stora boskapshjordar.

Övrigt Hertigarna av Dreverike anses tillhöra det Sydzorakiska brödraskapet. Den nuvarande hertigsläkten tog över hertigtiteln under 200-talet och är släkt med den ursprungliga hertigsläkten via möderet.

I hertigdömets södra delar ligger baroniet Hafsort som fått sitt namn från den store Aspubran av Hafsort.

Gredelmark

Befolkning Befolkningen består av Luksiler (ca 60 %), Dalker (ca 15 %) och Penner (ca 20 %). Övrig befolkning är främst en liten grupp Ankor och Halvlängdsmän (ca 5%)

Befolkningstäthet Hög

Officell residensstad Luksilo

Hertig Thamas O`Basilaard av Gredelmark, Prinzeps av Luksilo

Geografi Gredelmark präglas av ett omväxlande, småkulligt och vackert landskap. Jordbrukstrycket är stort. Här och var mellan vinodlingar, åkrar, cypressalléerna och hagmarker finns det lummiga lövskogar som domineras av ekar, lindar och kastanjer.

Historia Det här är den mest udda fågeln bland alla de zorakiska hertigdömena. Det var från början Kungariket Luksilo.

Huvudstaden Luksilo fick stor hjälp i sitt anläggande av Caddo. Därför präglas stadsbilden än idag tydligt av dalkisk arkitektur. Efter Lindiskiarnerkrigen ställde den Zorakiska kungen krav på överhöghet över Luksilo. Efter egendomliga politiska turer blev Luksilo omvandlat till ett till ytan stympat markgrevskap och byter namn till Gredelmark. Den forna kungafamiljen av Luksilo blir dock kvar som markgrevar efter att de svurit kungen trohet. Så småningom vinner Markgrevskapet status som Hertigdöme

Detta sker i samband med det Zorakiska tronföljdskriget som börjar år 296 eO. I detta krig bryter den dåvarande luksiliske markgreven de tidigare Luksiliska markgrevarnas (och även senare Luksiliska hertigars) vana att hålla sig utanför Zorakisk inrikespolitik. Han låter först skydda och gömma den prins som senare ska komma att bli Valien IV och är sedan även en av de första högre adelmän som tar ställning för Valien den IV sida när denne förklarar krig mot Iberiko Bastarden. Som tack för sin insatser utnämndes senare Markgreven av Gredelmark till Hertig av Gredelmark och Luksilo. Hertigfamiljen fick dessutom särskillt långtgående inrikes- och handelfriheter som tack av kung Valien den IV. Detta har bland annat gjort att Hertigdömet Gredelmark i dag har långtgående religonsfrihet. Hertigfamiljen själv har dessutom gjort sig en rejäl förmögenhet på handel tack vare detta. Man har också låtit grunda en egen bankverksamhet i staden Luksilo.

Dagens luksiliska hertigar är således i rakt nedstigande led ättlingar till den tidiga Luksiliska kungafamiljen. Vilket de är väl medvetna om.

Luksilo har en relativt stor dalkisk befolkning. Vissa släkter går tillbaka till Luksilos grundande men de flesta kom till Luksilo när Kardien invaderade Caddo 292 e.O. Luksilo etablerade tidigt handelsavtal med alverna i Nordbergaskogen och med dvärgarna i Aidnebergen. Luksilerna är skickliga handelsmän, diplomater och hantverkare.

Ekonomi Hertigdömet och dess adel är ganska rikt. Fårskötsel, vinodling och spannmål dominerar jordbruket. Dessutom finns det rika fyndigheter av stenkol och ädelstenen granat i området. Zorakins främsta juvelindustri, textilindustri och bästa viner kommer från Luksilo. Man tillverkar också utsökta vapen, rustningar och glasföremål, fullt jämförbara med de som tillverkas i Pendon.

Övrigt På grund av hertigen av Luksilos härkomst från de Luksiliska kungarna var det aldrig tal om att välja någon av dem till kung över Zorakin.

Hertigarna av Luksilo å sin sida har alltid stått över de politiska turerna i resten av Zorakin. Fram tills nu möjligen. Rykten gör nämligen gällade att de kan ha lierat sig med Kungapartiet. Andra rykten säger att hertigdömet är infiltrerat av caddistiska spioner och missionärer.

Hertigarna av Gredelmark anses inte tillhöra vare sig Greverydska orden eller Sydzorakiska brödraskapet.

Inberg

Befokningsgrupper Penner 45%, Raxorer 30%, Legerdier 15%, Övriga 10%

Befolkningstäthet Låg-Medelhög

Officell residensstad Greveryd

Hertig Sonerik Hirsche av Inberg och Sacmar

Geografi Närmast kusten ett flakt, öppet landskap genomkorsat av de ständigt återkommande vattendragen. Landskapet domineras av grämarker, betesmarker och jordbruk med enstaka skogsdungar av ekar och lönnarter uppflugna på de glest utspridda kullarna samt lövskogsridår av al, pil, ask, lind och hägg längst vattendragen.

Detta övergår ganska snart till ett småbergigt landskap genomkorsat av floder, åar och bäckar vilket ger ett omväxlande landskap med bördiga tättbefolkade floddalar där jordbruk dominerar och skog- eller gräsklädda kullar och småberg där det allt som oftast ruvar en borg, stentorn eller stenklädd riddargård. Skogarna består ofta av bok, kastanj, berglönn, ek och silvergran.

Längre norrut tar skogar och berg över allt mer. Här är det mer glesbefolkat. Ensamgårdar är vanligt förekommande Eventuella byar är ofta små kringbyggda grupper bondgårdar. Större byar är ofta försedda med träpallisader förstärkta med stenmurar och vallar. Folket är i högre grad fria bönder. Stenbyggda riddargårdar förekommer här och där. Enstaka borgar ruvar uppe på en kulle i eller på en ö i en sjö.

Skogarna i norr närmast Aidnebergen har ofta en mörk och vild karaktär och består av bok, berglönn, rödgran, silvergran, lärk, cembratall och bergtall.

Ekonomi Medelrik. Inberg producerar främst timmer, tjära, skepp, boskap, järn, vapen, pälsar och vita viner. Man odlar även en del spannmål, frukt.

Historia Detta är det svarta fåret bland de Zorakiska hertigdömena. Strängt taget var det inte ett hertigdöme från början utan tre markgrevskap. Därav namnet på hertigdömets huvudort, Greveryd. Markgrevskapen grundades formellt sett under Lindiskiarnerkriget slutskede, alldeles innan Pennerna gick in i Legerdiernas land för att rensa ut de sista av Lindiskiarnarnas motståndsfickor samt hävda överhöghet över det forna Legerdien.

I Greveryd har Inbergs hertig sin residens. Han fick sin titel av för sitt stöd till Iberiko bastarden. I titeln ingick dessutom att han blev de båda andra markgrevarnas överhuvud samt att Inberg blev det formella namnet för det nya hertigdömet. Denna titel accepterats dock aldrig av de två kvarvarande markgrevarna som dessutom stödde Borodrik II som blev dödad av sin broder Iberiko. Dagens markgrevarna accepterar titeln hertig av Inberg. Dock inte överhögheten.

För att balansera upp den nye hertigen makt i hertigdömet "gav" Iberiko de två västligaste grevskapen i Indarrike till hertigdömet Inberg och satte folk som var lojala till den nye hertigen som grevar, något som gjorde Hertigen av Indarrike rejält sur i kraniet.

Valien IV den Store glömde att rätta till detta förhållande när han sedan kom till makten. Många högadliga menar att det var Valien IV enda större misstiag under sin regeringstid. Vissa andra menar att det är ytterligare ett bevis på Valien IV politiska begåvning för just i denna konflikt mellan de adliga i Inberg samt, som en följd, mellan hertigen av Inberg och hertigen av Indarrike ligger en stor del i konflikten mellan de adliga i syd och de adliga i nord.

Valien lär en gång på ålderns höst förtjust ha muttrat att "Iberikos enfaldiga beslut tycks ha stärkt kungamakten ställning mer än Vi någonsin lyckats med genom list och smicker".

Detta uttalades i samband med att ett bud nått fram till Pendon med nyheten att hertigen av Indarrike åter angripit hertigen av Inberg i ett försök att vinna hertigdömets förlorade grevskap åter. Hertigen av Salamora hade kvickt ställt sig på hertigen av Inbergs sida. Medan markgrevarna av Västmark och Järnmark ställde sig på Indarrikes sida. Kriget rasade nästan i 6 år och slutade först sedan ereboser och dalker förhandlat fram ett stillestånd och fredsavtal. Kriget hade stört spannmålshandeln i hela regionen. I synnerhet sedan Salamora lagt självaste staden Indarsol under belägring under 2 års tid.

De tre markgrevskapen heter Västmark (närmast Pharynx), Inmark (med Greveryd som centralort och hertigens residens) och Järnmark (öster om Grevemark).

Hertigtiteln har bytt ägare ett par gånger. Liksom Järnmarks markgrevekrona. Men fejden mellan markgrevarna och hertigen består.

Övrigt I Inberg håller Zorakin skapa en ny handelsled över via floder och pass över Aidnebergen in i Kasenuskogen. Närheten till svartfolk både i öst men framförallt från SVarta tornet i väst gör att bygget av den nya handelsleden bevakas av legosoldater, adelsmän och Regaliegardister. Vill man leta efter fejder, strider och äventyr i Zorakin så är Inberg ett mycket bra val.

Indarrike

Befolkning

Befolkningstäthet

Officell residensstad Indarsol (se stadens beskrivning, med karta)

Hertig Osvan Nattskugga av Indarrike och Traxim

Geografi

Ekonomi

Historia

Övrigt

-se Inbergs historia

-hertigfamiljen knuten(?) till S:t Willems Orden då hertigens bror Vidal Nattskugga är kommendantprior i denna orden

Likermark

Befolkning Penner. I Grimaniträsket finns stammar med reptilmän. Dessa står dock utanför samhället.

Befolkningstäthet Medel

Officell residensstad Drällinge

Hertig Adalhelm Korp av Likermark och Bregerudd (Hertigfamiljen Korps förstfödda söner ges alltid ett förnamn som slutar med -helm för att hedra sin store anfader Kruxhelm)

Geografi Hertigdömet Likermark domineras idag av Grimaniträsket och Torilskogen. Grovt kan man säga att hertigdömet består av en fjärdedel Grimaniträsk, en fjärdedel Torilskog och resten är jordbruksbygd.

Ekonomi Jordbruket domineras av boskapsskötsel samt spannmålsodling som avvattnas via diken från floden och träsket. Längst kusten bedrivs en hel del fiske. Hertigdömet är ganska fattigt och de rika naturtillgångarna som Torilskogen skulle kunna ge är svårtnyttjade på grund av att skogen döljer en hel del svartfolk.

Historia Torilskogen har varit befolkat av svartfolk ända sedan hertigarna av Likermarks enda kung på tronen, Kruxhelm Armstarke (110-138 eO), misslyckades med att hantera den stora svartfolksinvasionen år 126 eO.

Den enda personen med någon form av makt som försökte göra något åt invasionen var Hertig Miskrun av Pharynx. Hans underlägsna här försökte förgäves bromsa svartfolken medan kung Kruxhelm långsamt, nästan ovilligt, börjar försöka mönstra sin armé. Slutligen i ren desperation försöker hertig Miskrun stoppa svartfolkshärens överfart över floden vid det kritiska Blotferpasset genom att bombadera dem med brinnande olja.

Taktiken lyckas bara delvis. Stora mängder svartfolk dör brinnande eller drunknande MEN floden för med sig den brinnande oljan lång väg längst floden vilket får till följd att stora delar av det torra landskapet i östra Grindanu antänds. Bland annat norra delen av Likermark, kung Kruxhelms eget hertigdöme.

Kung Kruxhelm och hertigarna från Grindanu blir förgrymmade och rådet sitter i rådslag i tre veckor. Under tiden lycks de kvarvarande svartfolken ta sig till Torilskogen och bosätter sig där. Det sägs att det är från denna tid som Torilskogen börjar ändra karaktär från en ljus lummig lövskog till att börja växa igen och bli mörk, dunkel och farlig.

Hertig Miskrun som förföljt svartfolken tappar besinningen i raseri och störtar med sina riddare in i Torildskogen efter svartfolken. Ingen har hört av honom sedan dess.

Kung Kruxhelm försöker under resten av sin regeringstid förgäves driva ut svartfolken från Torilskogen då skogen och Grindanubergens naturtillgångar utgör hertigarna av Likermarks ekonomiska ryggrad. Men svartfolken är där för att stanna.

Knappt tio år senare väljs Hertig Miskruns son Karolu XI till kung och från den linjen stammar dagens Zorakiska kungar.

Övrigt Hertigarna av Likermark anses tillhöra den Greverydska orden och har en historiskt ansträngd relation med hertigarna av Dreverike. Hertigfamiljen Korp är idag en skugga av sitt fornstora jag. De är inte mycket rikare eller militärt mäktigare än en medelmåttig baron. Enda orsaken att de fortfarande kan kalla sig Hertigar är för att grevefamiljen Tjurhuvud, som händelsevis är den mäktigaste familjen i Likermark och en av de mäktigare i Grindanu, beskyddar hertigfamiljen Korp. Familjen Tjurhuvud är rejält ingift med Korp och det är greven Tjurhuvud som i praktiken regerar hertigdömet Likermark. Men som hertigar får familjen Korp skulden i de fall folk klagar på styret och skatterna i Likermark (talessättet "Att stjäla som en Korp" har en dubbel betydelse bland bondebefolkningen i Likermark). Familjen Tjurhuvud har också lagt beslag på ett par poster som bontisaler.

Pharynx

Befolkning Hälften av befolkningen består av penner och hälften av raxorer

Befolkningstäthet Medel

Officell residensstad Pharynx

Hertig Borodrik Lindeworm av Pharynx, Prins av Raxberg (son till Kungen av Zorakin)

(Raxborg var en av de raxoriska hövdingarnas säte. I begynnelsen av det Zorakiska rikets tillblivelse gifte sig Lindwormarna med döttrar till Raxborgs raxoriska hövding och vann därmed raxorernas lojalitet.)

Geografi Hertigdömet dominers i de södra och mellersta delarna av ett omväxlande kulligt, halvöppet, lätt beskogat landskap. I norr blir landskapet allt vildare, bergigare och betydligt mer beskogat. Trädfloran domineras av ekar, lind, äkta kastanj samt pinjetall i de låglänta områdena samt lönn, bok, silvergran och lärk längre upp i mot bergen.

Historia Pharynx historia är lång, blodig och egendomlig. Fram till Lindiskiarnarnas invasion dominerades området av raxorerna. Lindiskiarnarna anlade sin huvudstad i Pharynx och byggde legendariska underverk. Kriget mellan människorna och Lindiskiarnarna hade sitt epicentrum i detta område. De flesta av Lindiskiarnarnas byggnadsverk förstördes kort efter de besegrats och fördrivits. En byggnad finns fortfarande att beskåda. Den inrymmer i dag Pharynx bibliotek. Byggnadens arkitektur är förfinad på ett sätt som inte har sin like i hela Aidne.

Hertigarna av Pharynx är den rikaste och politiskt mest framgångsrika hertigfamiljen i Zorakien. Först var Girloff I kung 15 fO-6 eO. Sedan var det Arviden II, 44-59 e.O. (kusinbarn till Arviden I Hårdhänte och sonson till Girloff I). Slutligen valdes hertig Miskruns son, Karolu XI, till kung år 138 e.O. Hans son Karolu XII lyckades därefter omvandla Zorakien från ett valkungadöme till ett arvkungdöme. Och från den linjen stammar dagens Zorakiska kungar.

Det gör också Pharynx till vad man skulle kunna kalla ett kungligt hertigdöme. Kronprinsen är således hertig av Pharynx.

Ekonomi Pharynx är ett rikt hertigdöme. Jordbruket domineras av vinodling, spannmål och boskapsskötsel. Hertigdömet är dessutom relativt rikt på skog. Men det som verkligen bidragit till Pharynx rikedomar är att Zorakiens största koppar och tenngruvor finns här. Flera av gruvorna ägs av hertigfamiljen och anses som en av de främsta orsakerna till hertigarna av Pharynx tidiga politiska framgångar.

Övrigt Historiskt och geografiskt tillhör hertigdömet Pharynx de mäktiga nordliga hertigdömena. Men då hertigarna av Pharynx är så intensivt kopplade till kungamakten står de vid sidan av och är tillhörande det så kallade Kungapartiet.

Salamora

Befolkningsgrupper Penner (ca 30 %), Legerdier (ca 20%), Luksiler (ca 20%) Raxorer (ca 20%), Halvlängdsmän (ca 5%), Alver (ca 5%)

Befolkningstäthet Låg/Medel

Officell residensstad Chrymil

Hertig Wilfred Grijp av Salamora och Chrymil

Geografi Ett kuperat, glest beskogat ängslandskap i söder, småbergigt och ganska välbeskogat i mitten. Stora berg och stora täta skogar i norr och nordost. Salamora är ett till ytan stort hertigdöme med mycket varierande natur. I söder dominerar det för Aidne så typiska ängslandskapet med de glesa ek- och lindskogarna. I de centrala delarna och i Nordbergaskogen blir skogarna tätare. Trädskiktet domineras av bok-, lönn-, och silvergranskogar. Längst i norr i Aidnebergen dominerar lärk, rödgran och tallskogarna. Floderna Solaån, Granströmmen och Niggefora flyter genom Salamora och i deras dalgångar ligger hertigdömets viktigaste odlingsbygder.

Ekonomi Hertigdömet är tämligen rikt. Järnfyndigheter och skogsbruk bidrar till största delen av denna rikedom. Förutom timmer bidrar skogarna även med tjära och pälverk. Jordbruket domineras främst av får- och boskapsskötsel. I flodernas dalgångar odlas det mest korn samt mycket goda vita viner.

Historia Hertigarna av Salamora har historiskt alltid varit mäktiga. Det land som Valien I gav till Hertig Salamoras släkt visade sig innehålla ganska stora järnfyndigheter och stora skogar, något som byggt upp Salamoras rikedomar.

Hertigarna av Salamora har haft en kung, Arviden I Hårdhänte, 6-12 eO. Arviden blev känd som en hårdhänt härskare som bekände sig till den Lysande Vägen vid 35 års ålder efter ett besök i Caddo. Året efter kröntes han till kung och påbjöd den Lysande Vägen som officiell religon i Zorakin. Han drog sig inte för att använda våld för att påtvinga Etins lära bland vantroende. Enligt sägnen dog han av ett blixtnedslag kort efter det att han förstört ett avgudatempel.

Hertigarna av Salamora hann aldrig bli kungar igen. Erfarenheten från Arviden I Hårdhänte förskräckte. Nuvarande hertigen av Salamora är en slug och äregirig man i behov av pengar för att ha råd med det hov och den trupp han anser att hans position kräver.

Övrigt Just pengar anges som huvudorsak varför hertigen invaderade Fristaden 591 e.O.. Hans tanke var att ta kontroll över den inkomstbringande handeln mellan dvärgarna och Caddo. Detta visade sig vara en felkalkylering från hertigens sida. Istället för att rulla i pengar så stoppades handeln i Fristaden tvärt. Dessutom kan hertigen allvarligt ha förtörnat kungen då Fristaden var en kunglig Fristad (med stora friheter men ändå) och den skatt som betalades gick en inte oansenlig del till kungen.

Salamora anses vara en av de ledande familjerna inom den Greverydska orden.

Slättebo

Befolkningsgrupper Befolkningen består av penner (ca 50%), echter (ca 10%)?, raxorer (ca 35%), halvlängdsmän (ca 5%)

Befolkningstäthet Medel

Officell residensstad (Fil)Tofia

Hertig Leovin Stirzberg av Slättbo

Geografi Floden Stirpaz dalgång dominerar landskapet i hertigdömet. Här bor den mesta befolkningen. Här finns de bästa jordbruksmarkerna i hertigdömet. Ek, kastanje, lind och lönn dominerar trädfloran. Längre åt norr och öster blir naturen mer beskogad och kullig. Här dominerar bok, lärk och silvergran trädskicktet. Längst i norr ligger Aidnebergen med sina vilda skogar och inte så långt där bortom - Svarta Tornet.

Ekonomi Hertigdömet är tämligen rikt med högproduktivt jordbruk som domineras av spannmålsodling, vinodling, citrusodling och boskapsskötsel. Floden Stirpaz förser bönderna med ett fritt och rikt fiske vilket gör bondebefolkningen i länet tämligen rikt. Från skogarna hämts outtömliga mängder virke och pälsverk som flottas längst floden.

Historia Hertigdömets enda riktiga stad, Tofia, liksom dess tvillingstad på andra sidan floden, Fil, har anor från kejserlig tid. Detta bär den vackra och tungt fortifierade så kallade Kejsarbron vittnesbörd om.

På Ingenmansön som det mäktiga brotornet står på sägs det legendariska "De trettio tappras slag" stått. För att göra slut på stridigheterna om floden äganderätten till floden Stirpaz sände echter och penner ut sin 30 främsta krigare. Alla dog så floden, Ingenmansön och Brotornet förklarades neutral mark som ingen ägde men alla fick använda sig av.

Hertigarna av Slättebo har aldrig blivit valda till kungar. Historiskt har de haft goda kontakter med hertighuset från Pharynx och stöttat Pharynx vid ett par kungaval. Hertigarna av Slättebo är de som i släktskap och ingifte stått närmast hertigarna av Pharynx.

Den mest kände av Slättebos hertigar är möjligen Hertig Anvil och hans excentriska hustru Fru Brigantia den Synska.

Hertig Anvil gjorde sig känd som en kapabel härförare under Första kriget mot Svarta Tornet 484-485 e.O. När Svarta Tornet belägrade Fil-Tofia och lyckades erövra Fil stod Hertig Anvil och hans trupper emot och uthärdade en lång och påfrestande belägring tills Kungens här kom till hjälp.

Om Fru Brigantia viskas det att hon på något sätt fick lära sig magi av en häxa när hon växte upp i Tofias hertighov som dotter till en riddare.

Legenderna säger att hon hade ett hemligt rum på slottet i Tofia som hon och hennes läromästare nyttjade under hennes studier. När läromästaren dog eller försvann så behöll Brigantia kunskapen om det hemliga rummet för sig själv. Under det första kriget mot Svarta Tornet och belägringen av Fil-Tofia så ska hon enligt sägnerna nyttjat sina mörka kunskaper för att rädda sin make, sina barn och sig själv från de mordförsök och sjukdomar som Svarta Tornet sände mot dem och hela Philmark och Slättebo.

Hertigens och Fru Brigantias giftermål betraktades för övrigt på sin tid som en enorm skandal. Ingen kunde förstå hur Hertig Anvil kunde nedlåta sig att gifta sig med en simpel landlös lågadlig riddares dotter. Men paret kom att bli smått legendariska redan under sin tid och stoff för sägner och ballader in i nutid.

Övrigt Hertigarna anses tillhöra den Greverydska orden men står också kungamakten nära.

Yttersol

Befolkning Penner 20%, luksiler 25%, legerdier 30 %, dalker 8 %, morelvidyner 7 %, ankor 5 %, halvlängdsmän 5 % (Befolkningstillhörigheten är grovt uppskattad, bland människorna sker givetvis en hel del korsgiften mellan de olika grupperna).

Befolkningstäthet Medelhög

Officell residensstad Hixani

Hertig Martel Ulvstand av Yttersol och Seehus

Geografi Grovt kan man säga att hertigdömet består av en sydvästlig del runt Hixani och en nordöstlig del gränsande till Gredelmark. Hertigdömet består i sydväst huvudsakligen av ett varmt, torrt, småkulligt och glest beskogat ängslandskap där stenek, ängsek, ätlig kastanj och pinjetall dominerar trädflora. Undantaget i de centrala delarna av södra Yttersol där Solåns många armar skänker vatten och bördighet och landskapet blir mer grönskande, vackert och mer beskogat. Lindar, sumplönn, locust och kärrek tillförs till trädfloran. Stora odlingsterasser med allehanda spannmål och grönsaker samt lundar med fruktträd återfinns runt byarna. Längst i syd vid havet har deltabildningen från en av Solåns armar bildat en massa öar med mycket hög bördighet. Här ligger kanalstaden Hixani på 7 öar och med en mindre del på fastland. I sydöstra Yttersol blir landskapet först mer torrt och de av ekar, kastanjer och pinjetall glest beskogade ängsmarkerna återkommer men sedan blir klimatet allt mildare ju längre norrut man reser. Havet dimma sveper längre in i landet om morgnarna och skänker välbehövlig fuktighet. Landskapet blir mera kulligt och omväxlande. Här och var reser sig kusten från låglänta sandstränder till mer bergiga utlöpare där fiskebyar tycks klänga sig fast längst klipporna. Skogsdungarna växer i storlek och blir tätare och andelen lind och lönn blir vanligare. I detta huvudsakligen torrare landskap dominerar odling av citrus och vin samt veteodling och boskapsskötsel. Gruvdrift är också vanligt förekommande.

Politik Yttersol består domineras politiskt av två folkslag: Pennerna och luksilerna. Pennerna dominerar i dag framförallt den sydvästra delen av Yttersol med Hixani som huvudstad. Här bor också huvuddelen av hertigdömets legerdiska befolkning. Legerdierna är oftast livegna bönder under pennisk adels styre. I nordost dominerar luksilerna. Även här bor det penner men den luksiliska adeln har i huvudsak lyckats behålla en stor del av sina egendomar och sin makt i denna landsdel. Yttersol är ett av Zorakins mest oroliga hörn. Här pågår ständigt kampen om hertigtronen. Luksilernas adel har aldrig brytt sig om att tävla om hertigtiteln. Trots det så är det just en luksilisk adelsman som har suttit längst på titeln som hertig av Yttersol. I 41 år satt riddar Adramel O`Bardisee som hertig av Yttersol efter att ha valts till titeln i vad man trodde skulle bli en kort övergångsregering. Dessa år kallas allmänt Yttersols lyckliga tid, en tid av fred och välstånd. Detta var också tiden för den Morëlvidyniska Exodusen, när många morelvidyner av adinisk tro sökte skydd i Zorakin. Hertig Adramel gav dem tillåtelse att slå sig ner i Yttersol. När han sedan dog lämnade han titeln i arv, inte åt sin son som många (inte minst den penniska adeln) väntat. Utan till den som visade sig mest värdig. Följden blev att den penniska adeln, som för en gångs skull hade enats inför vad de trodde skulle bli en uppgörelse mot luksilerna, föll i sär i nytt inbördeskrig i kampen om att själva vinna hertigtiteln. Luksilerna höll sig utanför striden. Detta har nästan blivit regel i Yttersol. Luksilerna håller ihop och sköter sitt medan den penniska adeln är splittrad i sin ständiga kamp om hertigtronen i Hixani. Samtidigt genom att vara samlade har Luksilerna mer än en gång blivit den avgörande vikten i pennernas strider om hertigtiteln. Men luskilernas lojalitet är lika svår att vinna som den är enkel att förlora. Hotar hertigen i Hixani den luksiliska befolkningens självständighet så förlorar han deras stöd. Och de övriga penniska adelsmännen faller hertigen i ryggen.

Ekonomi Jordbruk och fiske präglar ekonomin i hertigdömet. Framför allt odlar man grönsaker, spannmål, citrus och vin samt föder upp nötboskap och en sorts svartgulbrokiga grisar. Fisket är mycket omfattande, det fins gott om hummer och ostron i havet utanför Yttersol. Man producerar främst lufttorkade skinkor, torkad och saltad fisk, saltat kött, korvar, ostar, frukt, grönsaker och hudar till rustningar. Vinerna från de nordöstra delarna är högklassiga. I de nordöstra delarna bryter man även stenkol och ädelstenen topas som exporteras vidare till vapensmedjorna och juvelerare i Gredelmark och Luksilo.

Historia Ursprungligen var Yttersol delat av legerdier i syd och luksiler i nordöst. Hixani var legerdiernas andra stad men grundlades av erebosier som handelsstad och omlastningsstad för spannmålshandeln i från legerdiens kärnland. Hixani var väl skyddat ute i Solåns delta och detta hindrade lindiskiarnarna från att inta staden. Efter Lindiskiarnerkriget tog pennerna över landet. Legerdierna var stark försvagade och böjde sig fullständigt. Men luksilerna var inte förtjusta i pennernas krav på överhöghet och rustade för krig. En rad skärsmytslingar och trevande stridigheter förekom och pennerna tvingades inse att luksilerna var betydligt mer välorganiserade militärt och politiskt än exempelvis de flesta folkslag i Aidne vid denna tid, pennerna och echterna undantagna. Luksilerna trodde i sin tur sig ha Caddos stöd. Men Caddo gjorde en allvarlig politisk blunder. Istället för att alliera sig med luksilerna så lät Caddo Luksilo omfattas av samma blockad som övriga delar av det nyblivna Zorakiska riket. Ställda inför faktumet att stå ensamma mot pennerna valde luksilerna det säkra för det osäkra och förhandlade fram ett förenande av det Luksiliska riket med Zorakin. Zorakierna beslöt att splittra det förhållandevis starka Luksiliska riket i tre delar och lät den norra delen bli en del av hertigdömet Salamora, den södra delen en del av hertigdömet Yttersol. Slutligen blev det luksiliska kärnlandet runt staden Luksilo markgrevskapet Gredelmark. Och den luksiliska kungafamiljen blev markgrevar av Gredelmark. Dessa har senare uppgraderats till hertigdömet Gredelmark och hertig av Gredelmark.

Övrigt På grund av den turbulenta politiken så är det svårt att uttala sig om hertigens politiska tillhörighet. Hertigen av Yttersol är allt som oftast mer fokuserad att hålla sig vid liv och kvar vid tronen som hertig. Krig av någon form pågår jämt i Yttersol. Till skillnad från resten av Zorakin är det inte ovanligt att adelsmännen slåss även på havet med egna små flottor. En utveckling som accelererat det senaste århundradet på grund av att allt fler adelsmän i Yttersol är djupt involverade i smuggling bland annat över Morëlvidyn.

Övriga

Markgrevskapet Ostmark

Ostmark är ett politiskt mosaiklandskap av LV-borgar, sätesgårdar, bevakningstorn, "fria" byar med enkla vallade pallisader med bönder som svarar direkt under länsherren eller kungen. Ett nybyggarsamhälle där både stora möjligheter att göra sig en framtid och stor fara för liv och hälsa finns att få för såväl bonde som klerk och (tidigare) jordlös adelsman.

Befolkning Penner 25 %, Raxorer 25 %, Legerdier 20 %, Luksiler 20 % samt grupper av Halvlängdsmän (ca 10 %). (Befolkningstillhörigheten är grovt uppskattad. )

Befolkningstäthet Låg

Officell residensstad

Markgreve Arviden Grijp av Ostmark (Tillhörande Hertigsläkten Grijp av Salamora)

Geografi Hertigdömet består huvudsakligen av ett något svalare klimat än övriga Zorakien med dimmoln som sveper in landskapet på morgnarna under somrarna och där lite mer regn faller under vintrarna. Landskapet på halvön reser sig kanske 50 meter upp ur havet för att väl där uppe bli ganska flakt och beskogat. Skogarna domineras av kustgranar, stora ekar, storbladiga bokar, röda jättegranar, skogslönn och rhodedendronarter i träd- och buskskiktet. Närmare Aidnebergen och Nordbergaskogen reser sig enstaka småberg.

Historia Ostmark drabbades hårt under den tredje konfluxen. Efter det har området under omgångar härjats av kringströvande svartfolksband. Området har således aldrig riktigt återhämtat sig förrän på senare tid. Detta påbörjas när Fristaden grundas 511 e.O. av förrymda livegna, brottslingar. Staden blir en viktig handelsplats mellan dalker och dvärgar. Båda folken hjälper till med utbyggandet av Fristaden vilket bidrar till stadens mycket säregna utseende. År 591 e.O. invaderade Hertigen av Salamora Fristaden. Handeln mellan dvärgar och dalker avbröts. Landområdet omkring Fristaden fram till Zorakiens "gamla" landgräns annekteras och blev formellt ett zorakiskt markgrevskap. Som markgreve sattes en yngre son av Salamoras hertigfamilj. Stora förläningar gavs också till Lysande Vägen. Solorden upprättade ett priorât i området. Lysande Vägen instiftade ett bontisât i Ostmark. Kungen förlade en garnison Regaliegardister till Fristaden.

Ekonomi Förhållandevis fattigt. Jordbruk och självhushållning präglar ekonomin i hertigdömet. Framför allt odlar man spannmål, frukter samt föder upp grisar och får. Omfattande fiske bedrivs längst kusten. Timmer och pälsverk är viktiga handelvaror. Man odlar också rökblad, i synnerhet halvlängdsmännen. Många människor tar efter och odlar rökblad även de.

Den avbrutna handeln mellan dvärgar och dalker påverkar ekonomin hårt. Detta har fått till följd att Fristadens borgare bjudit in ereboser från Nohstril att handla timmer, spannmål och rökblad (motsvarande tobak) i staden. Vad dalkerna tycker om det kan man fundera över.

Övrigt Hertigdömet påverkas av avståndet från övriga Zorakin samt skicket på vägarna till Ostmark. Det tar tid att resa dit via landvägen. Att sätta Via Aidne från Chrymil och avstickaren ner till Fristaden i gott skick har hög prioritet men är inget som görs i en handvänding. Man måste också bygga upp bevakningsposter för att vakta över vägavsnittet och förse resenärer med skyddade rastplatser. Till att börja med bygger man huvudsakligen mottar med träpalissader.

Markgreven tillhör hertigfamiljen Grijp av Salamora och den Greverydska orden. Kungens representant i Fristaden är kungen brorson. En mycket duglig administratör och hygglig krigare.

Platser

Städer

Zorakin Städer

Diskussion... http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=7410#7410

Pendon

Huvudartikel:Pendon


Indarsol

Huvudartikel:Indarsol

Samhälle

Zorakien är ett feodalt samhälle. När Kungen av Zorakien skulle belöna sina närmaste män efter Lindskiarnerkriget gjorde han dem till hertigar som svor honom en trohetsed. Dessa fick egna hertigdömen i det nya riket. Då kungen själv inte kunde skaka fram den mängd soldater och riddare som behövdes för att försvara landet blev hertigarna ansvariga för detta i de olika landsdelarna. Hertigarna behöll det största och bästa grevskapet själva och delade upp marken mellan 4 till 6 grevar som svor trohetsed till sin hertig. Dessa grevar tog det bästa godset för egen del och delade upp resten av marken till baronerna som svor trohetsed till sin greve. Alla dessa Hertigar, grevar och baroner ska hålla sig med egen trupp och riddare. Kungen insåg dock att han inte kunde livnära sig på Marken runt pendon ensamt. Han beslöt därför att de 20 bästa baronaten i landet skulle bli Markisskap. Markiserna svor sin trohetsed direkt till Kungen. Inkomsterna här går direkt till kungen. Bönder som bor på Kronomark betalar också skatt direkt till Kungen. Likaså gör de så kallade Fristäderna som betalt sin såkallade frihetslösen och inte längre lyder under någon adelsman. Ursprungligen var Zorakien ett valkungadöme. Kungatiteln vandrade runt olika hertighus tills en av Kungarna av Hertighuset Pharynx, Kung Karolu XI, som lyckade övertyga baronerna och markiserna i det Kungliga rådet att rösta mot hertigarna och grevarna för ett införande av arvkungadöme. Allt sedan dess är titeln Hertig av Pharynx en titel som tillfaller kronprinsen. Två av markisskapen tillfaller de två kungliga rådgivare som kallas Kanslern (civil ledningen) och Marsken (ledning av kungens styrkor). Likaså var heller inte länen formellt sett ärftliga. När länsinnehavaren dog valde dess överordnade ny länsherre. Dvs Grevar valde baroner, hertigar valde grevar och kungen valde formellt Hertigar. Oftast var det dock regel att sonen till den sittande länsherren blev ny länsherre. Idag är arvsrätten reglerad i lag. Idag är det bara Markisskapen som inte är ärftliga bland länen.

Befolkning

Zorakier

Penner

Legerdier

Raxorer

Luksiler

Övriga

Pamper

Stånden

  • Adel

Högadel: Denna klass representeras formelt av Zorakiens Hertigar och Grevar.

Lågadel: Denna klass representeras av Zorakiens Baroner, Markiser och Riddare.

Cirka 5 % av befolkning anses tillhöra det adliga stånden.

  • Borgare

Denna grupp människor är fria enligt den lag som stadgar "Stadsluft gör fri". För att få kallas stad måste kungen eller en hertig i ett län fastställa stadsrättigheter. Annars är orten att ses som en köping som således endast har begränsade handelsrättigheter. Folket är då heller inte fria utan "tillhör" hertigen eller adelsmannen som äger köpingen. Bland "Borgare" räknas handelsmän, hantverkare, gesäller och andra invånare i Städer.

Cirka 10 procent av befolkningen bor i städer och köpingar. Ca 30 % av dessa är Kronans undersåtar.

  • Bönder

Bönderna utgör cirka 80% av befolkningen. Cirka två tredjedelar av bönderna är undersåtar till baroner, grevar eller hertigar. En fjärdedel är kronobönder dvs undersåtar direkt till kungen. Denna andel är i växande då kungen gynnar folk som flyttar ut till obebyggd mark. Ungefär 10 % av bönderna är underställda kyrkan (i det här fallet den Lysande vägens) domvärjor.

  • Präster

...?

De fyra stånden politiska liv

Handelsmännen och lågadeln

Handelsmännen och lågadeln i Zorakin riktar i huvudsak blickarna och intresset mot Erebos och Caddo på grund av handeln med spannmål, timmer, tjära och järnvaror. Erebos och Caddo är nog lika intresserade av handeln med Zorakin (solstenar, pärlor, andra lyxartiklar, siden från långväga handel). Zorakin är helt enkelt de båda öländernas kornbod och timmerupplag för deras livsviktiga marin. Dessutom finns där massor av potentiella kunder i form av adel som är förtjusta i ädelstenar som solstenar (Erebos) och pärlor (Caddo). Bland borgarna och lågadeln förekommer en vurm, en renässans, för kejsartidens ideal och konst. Detta "mode" är en motvikt till högadelns feodala riddarideal som upplevs som passé och förknippat med de senaste årens motgångar. -"Endast med en stark och enad nation med en stark regent och en regering där all adel, präster och borgare är representerade och delaktiga i beslut rörande inrikes affärer och handel kan Zorakin bli en lysande nation igen". (Ett Zorakiskt uppslag till Magna Charta)

Högadeln

Högadeln å andra sidan ser visserligen nyttan med god avkastning för sitt spannmål men de är så fast i ett gammalt tänkande om feodal personlig vapenmakt att de inte riktigt greppat vikten av handeln och den ekonomiska makten. Dessutom är hertigarna som representerar ledarskiktet i högadeln fast i en intern konflikt mellan de mäktiga nordliga hertigarna och de sydliga hertigarna (manifesterat i Sydzorakiska brödraskapets orden grundat 545 e.O.). Hertigarna och högadeln är på inget sätt svaga. I synnerhet inte militärt. Men de börjar känna av ekonomiska problem. De känner att deras makt och rikedom börjar rinna ut som sand mellan fingrarna och det frustrerar dem. Deras härer kostar pengar och spannmålet betalar sig inte lika bra längre. Anfallet mot Fristaden var ett utslag för denna frustration och behovet "att göra något". Men pengarna rullar inte in som de sammansvurna räknat med. Tvärt om så minskar intäkterna sedan priset på spannmål sjunkit. Och splittringen mellan de sydliga hertigarna och de nordliga hertigarna kan bli än värre om de sydliga (den oheliga alliansen i de Nordliga hertigarnas ögon) vidtar åtgärder för att skydda sig ekonomiskt och sluter särskilda avtal med lågadeln handelshusen och med Caddo. -"De låga spannmålspriserna är Caddos fel! Man borde fortsätta och invadera hela Caddo. Då skulle säkert pengarna komma in i högadelns börser. Där de hör hemma".

Prästerskapet

Kyrkan och prästerna är en andlig adel. De ser med viss ovilja på handeln med Caddo. Men är samtidigt ogillande till hertigarnas stora makt. Kyrkan står förhållandevis nära kungen i många frågor och verkar för en stärkt centralmakt (så länge detta inte innebär negativa konsekvenser för kyrkan och dess ekonomi). Kyrkan i Zorakin har ganska stora och starka infanteriförband och kyrkliga riddarordnar till sitt förfogande och tvekar inte att använda dem om någon adelsmän försöker "förvärva" mark som är kyrklig. Många lågadliga samt yngre söner till högadliga söker sin bana som kyrkoriddare. Vissa bli munkar eller präster och förväntas göra karriär inom kyrka. Fastlandskyrkan är officiellt motståndare till livegenskap. Samtidigt kommer många ur fastlandskyrkans ledande skikt från adeln. Därför gör inte kyrkan så stort väsen av saken. En hel del handelsmän och borgare har mött den dalkiska tron i Caddo och tilltalas av den. Vissa dyrka den dalkiska grenen i hemlighet.Sedan gammalt finns det även kvar en minoritet adelsmännen som håller sig till den dalkiska tron. Religösa spänningar kan komma att växa. Vad gäller Fristaden så har kyrkan stött den nordliga högadelns angrepp på Fristaden. Kyrkan har sett Fristadens dalkiska influenser som en inkörsport för den dalkiska kyrkans missionärer och därmed som ett hot mot fastlandskyrkan.

Bönderna

Det finns stort antal livegna bönder i Zorakin som inte har något att säga till om. Uppror är inte vanligt men har förekommit. De adliga beskattar sina livegna på arbetskraft och skatt så hårt de vågar utan att riskera uppror. De stora städerna tillämpar principen "stadsluft gör en fri" . Det innebär att livegna som rymmer till städerna har vissa chanser att bli fria. I synnerhet om de kan något hantverk. Ett formellt förhör hålls med den livegne. Där får hans ägare också göra sin röst hörd (om han vill). Kan rymlingen försörja sig och inte ligga staden till last och inte har något kriminellt förflutet eller politiska skäl är till förhinder ( den livegne är eftersökt av en mycket betydande adelsman) så blir den livegne fri medborgare i staden. Andelen fria bönder ökar också sedan kungen startat en nybyggarpolitik vilket går ut på att bönder som röjer ny mark i obebyggda områden är fria män (så länge de betalar skatt till kungen). Dessa nybyggare får kungligt stöd med sig, möjligen i form av en oxe och en ko samt ett bidrag för att köpa det viktigaste till gården. Nybyggarna ger sig ofta av i grupper för att söka skydd av varandra. Syftet med detta är att skaffa fler skattebetalare till kungamakten, utvigda den uppodlade arealen samt få tillgång till fler naturtillgångar

Kungamakten

Kungmakten har allt sedan sjöslaget vid Selim 392 försökt stärka den kungliga styrkan och makten. Kungen lät bilda Regalieorden sedan Felicien krossat den Zorakiska flottan. Syftet med orden som direkt lyder kungen var att skydda Zorakins då försvarslösa kust. Resultatet har nu börjat visa sig. Kungligt kontrollerade skeppsvarv har sakta men säker börjat bygga upp en flotta som är värd namnet. Den kan inte stå upp mot Felicierna än men kan försvara Zorakin mot piratanfall. Dessutom har kungen på senare år utvidgat Regalieorden till att bygga upp en armé med den gamla kejsartiden som förebild. Den första och andra legionen av Regalieorden har skapats bestående av vardera 3600 infanterister och vardera 600 Armborstskyttar. Infanteri och armborstskyttar kan man dessutom hämta från vanligt folk och det kostar inte alls lika mycket som riddare vilket innebär mer trupp för pengarna och det fungerar bättre i strider i berg och skogar. Utöver det har kungen fortfarande sitt kavalleri och sina riddare. Kungens armé kan utan vidare slå alla hertigar var för sig men går 2 eller 3 hertigar ihop så blir de svåra. Kungen är därför bekymrad över Wilfred av Salamoras militära framgångar. Att Fristaden nu officiellt är en del av Zorakin är enbart positivt men Salamora och hans parti börjar att bli hotfullt starkt.


Sammanfattning

Zorakin står vid ett vägval. Landet verkar lugnt och tråkigt och på tillbakagång men i själva verket kokar det under ytan. Zorakin kan härifrån gå vilken väg som helst. Antingen resa sig och bli mäktigare än någonsin tidigare eller bli alltmer fast i feodalism och insnärjd och splittrad i små inbördeskrig mellan olika adelsmän eller gå under i rent uppslitande inbördeskrig.

Högadeln är militärt mäktiga men splittrad och på efterkälken ekonomiskt, tappar mark politiskt.

Lågadel och handelsmän är allt starkare ekonomiskt, ökar i makt politiskt. Många inspireras av Caddo och Erebos. En allians med den sydliga högadeln är möjlig (redan satt i verket?). Pengar och militära muskler finner varandra och kan möta hot från de mäktiga nordliga hertigarna.

Kungen gynnas ekonomiskt mer av starkare handel och en rikare lågadel. Han eftersträvar motvikt mot de mäktiga hertigarna. För att stärka kungamakten lägger kungen mycket resurser åt att rusta upp kavalleriet och flottan samt att införa elitinfanteri.

Kyrkan föredrar att hålla sig neutrala i inrikes stridigheter (om inte striden rör kyrkans mark). Kyrkosoldaterna och de andliga riddarordnarna är framför allt tilltänkta för försvar av kyrkan egendom samt soltåg. Skulle kyrkan ta strid så skulle det vara en mäktig motståndare. Den Aidniska kyrka ser dalkiska missionärer i varenda buske och misstänker den dalkiska kyrkan för att försöka vinna terräng på fastlandet.

Styre

Diskussion... http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=7955#7955

Zorakin är en feodal Monarki. Kungadömet är idag ett arvskungadöme och Kungen är åtminstonde på pappret absolut. Han kan, om det honom så lyster, bestämma allt själv genom diktat utan att inhämta råd från någon. Men i praktiken låter han oftast riksrådet och hovadministrationen ge honom råd och hjälpa honom med vardagsbestyren.

Politik

Politiken i Zorakien är en gråzon. Formellt finns det, som nämnts ovan, ett riksråd. Ursprungligen var Kungen tvungen att inhämta godkännande ifrån riksrådet. Riksrådet bestod då av adeln och Zorakiens andliga adel, det vill säga bontisaler och kerigasser, samt en fogde från varje län (grevskap eller kungsmark). Nuförtiden ingår även två representanter från varje fri stad.

Tack vare en retorisk kupp lyckades Karolu XI 156 eO förmå baronerna, som annars brukade rösta så som deras grevar röstade (som i sin tur brukade rösta så som deras hertigar röstade), att istället rösta för kungens förslag om envälde. Med hjälp av markiser, friherrar och flertalet bontisaler lyckades förslaget gå igenom.

Idag fungerar riksrådet snarare så att rådet lägger fram förslag på fredsdomare, fogdar, utrikes ärenden, skattesatser, väg-, bro-, borgbyggen eller om en stad bör ges chansen att bli kunglig fristad.

Rådet har i princip inget veto eller bestämmanderätt men fungerar som barometer för kungen för att avläsa de adligas åsikter i olika frågor. För att hålla sig väl med rådet (dvs framförallt adelsmännen och kyrkan) försöker kungen lyssna till förslagen och balansera sina beslut efter detta.

Viktiga personer i rådet är Drotsen, Kanslern och Marsken. Den zorakiske kerigassen ingår också alltid i det kungliga rådet. En annan person som ofta anses ha ganska stor makt och kungens öra är Hovmagikern. Vilken skola hovmagikern tillhör har skiftat genom århundradena. Oftast har det varit en animist från Animisternas skola i Kra eller en mentalist från Mentalisterna hus i Pharynx.

Ordnar

I denna soppa läggs dessutom ordenstillhörighet. Olika medlemmar i rådet tillhör olika ordnar eller partier. De tre största är Sydzorakiska brödraskapet (som huvudsakligen består av adliga från södra Zorakien) vars huvudsakliga syfte är att motverka den mäktiga nordliga högadelns dominans i politiken.

Greverydska orden (som ursprungligen är en pan-aidnisk orden men som i Zorakien numera främst verkar inrikespolitiskt). Den styrs huvudsakligen av mäktiga nordliga hertigar. De vill helst bevara den gamla ordningen med en kungamakt som är beroende av starka hertigar

Samt Kungapartiet, även kallad Regalieorden (ska inte förväxlas med de tämligen nyuppförda militära enheterna under samma namn). Här hittar man de flesta markiserna, friherrarna, representanterna från de fria städerna, många länsfogdar, ganska många landlösa riddare samt en inte föraktfull andel baroner och några enstaka grevar. Den verkar givetvis för en stark centralmakt (kungamakt).

Till detta bör nämnas att Lysande Vägen genom kerisgassen av Zorakin har stor makt vid det zorakiska hovet och i Zorakien som helhet.

Utbildning

Som inte detta vore nog börjar det även bli viktigt att ha skolning och här blir även institutionerna en del i en adelsmans statusarsenal. Var man gått spelar in på ens framtida nätverk och karriär.

Generellt kan sägas att de fem viktigaste institutionerna man kan ha gått i Zorakien är Mandelordens Lycée, Pendons Katedralskola, de Lärdes skara i Pendon (helst under exempelvis den Lärde Harabel Nepos), Luksilos Lärdes Skara (som har tillgång till Zorakiens näst största bibliotek och som för övrigt är ett f.d Lycée ) samt i Katedralskolan i Indarsol.

Politik

Diskussion: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=16863#16863

Inrikespolitik

Diskussion: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=20857#20857

Utrikespolitik

Om Berendien & Felicien

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=22521#22521

Förhållandet till Caddo och Fristadens konsekvenser

Zorakins förhållande till Caddo och Caddos til Zorakin kan enkelt beskrivas som ömsesidig beroende och ömsesidig misstänksamhet. Zorakin kallas Caddos kornbod. Detta har fog för sig. Visserligen skulle Caddo möjligen klara att försörja sig själv på sina bördiga jordar. Men närheten till Zorakins enorma spannmålsskördar som är de största i västra Ereb har givit Caddo tillgång till tillsynes outsinlig mängd billigt spannmål. Så i stället har man valt att odla mer inkomstbringande grödor som citrus, oljeträd, vin och blomodlingar som kan vidareförädlas till parfym. Och nästan lika outsinlig verkar mängden skeppsvirke, tjära och bast till skeppståg samt järnvaror vara från Zorakin. Produkter som behövs för att underhålla den livsviktiga Caddiska flottan. Zorkin bidrar också med en mycket stor kundkrets för de Caddiska handlarnas lyxvaror och därigenom till den Caddiska ekonomin. Men, som sagt, allt är inte frid och fröjd mellan Caddo och Zorakin. Zorakin och Caddo haft flera militära och diplomatiska konflikter. Den allvarligaste och mest genomgående är måhända schismen som delade Lysande vägen i två delar. Den Aidniska LV och den Caddiska LV. Här ska däremot också påpekas att Zorakin och Caddo har betydligt bättre relationer än Kardien och Caddo när det kommer till just denna konflikt. Framförallt beror det på Zorakernas (oftast) mer realpolitiska och diplomatiska inställning i frågan om ekonomi och handel kontra religon (gärna ett religonkrig men inte på bekostnad av börsen). Denna inställning har stegrats efter det Zorakisk-Feliciska kriget då Zorakerna ekonomi låg i ruiner efter den Feliciska ekonomiska blockade till sjöss. Insikten att Caddo kom till diplomatisk undsättning till Zorakin och fick till stånd fredssamtal mellan Zorakin och Felicien enbart på grund av att Caddos egen ekonomi skadades av blockade fungerade också som en väckarklocka för många i Zorakin.

Men alla har inte riktigt hängt med i den ekonomiska utvecklingen. Fler av de nordliga hertigarna och högadeln hade fått allt svårare att försörja sina allt dyrare riddarhärar och köpa de senaste lyxartiklarna. De tidigare ekonomiskt och militärt dominerade nordliga hertigarna har hamnat i lågkonjuktur. Inte så att de är fattiga. Och deras riddararméer är större än någonsin. Just här klämmer skon. Det finns en gräns för hur många ryttare en baron, greve eller hertig kan hålla. I synnerhet som han och hela hans familj samtidigt slösar bort hiskeliga mängder pengar på lyxartiklar. Men i stället för att skylla på sitt eget ekonomiska (o)sinne så letade man orsaker på andra ställen. Caddos rika handeln med dvärgarna över Fristaden fick klä skott för den kärvare ekonomin. Delvis ville man kanske själv ta över kontrollen över handeln i Fristaden. Delvis trodde man kanske att man genom att begränsa dvärgarnas handel med Caddo på så sätt skulle kunna höja priset på järn. Vilka skälen än var försökte ett antal av de nordliga hertigarna med Hertig Arviden av Salamora i spetsen ta kontroll över denna nya tidens maktmedel på det enda sätt de känner till. De samlar sina styrkor och angrep och intog Fristaden. Resultatet blir inte det önskade. Resultatet blev inte riktigt vad man önskat. Istället för att rulla i pengar så slutade handeln genom Fristaden tvärt. Vad värrre var, de tidigare relativt goda intäkten från godsens spannmål och från järngruvorna blev lidande då Caddo inte vill handla med dessa fridstörare. Ekonomin blev därmed ännu sämre till följd av kriget.

Merparten av de övriga handelsmännen i Zorakien samt en stor del av adeln och de sydliga hertigarna i Zorakin blir rejält irriterade över detta tilltag. Detsamma blev Kungen. Handelsmännen för att handeln med Caddo störs och de sydliga hertigarna och adelsmännen för att priset på spannmål sjunker. Kunge blev irriterad över störda utrikes relationer och framförallt sjunkande intäkter från kungens tull på handel och skatt på handelsmän.

Det kan komma att leda till att sydlig Zorakisk adel och handelsmännen sluter sig samman i en gemensam falang som sluter så att säga "separat"fred med Caddo. Resultat: Den "sydliga" falangen handelsmän, lågadel, sydlig högadel vinner ekonomiskt på bekostnad av de nordliga hertigarna och högadeln som trodde att de kunde ta genvägen med vapenmakt till rikedom genom att inta Fristaden.

Caddo har allt att vinna på att stödja en opposition mot de nordliga adelsmännen. Det långsiktiga målet för blev Caddo att återetablera sig i Fristaden även om Fristaden nu är i Zorakiskt innehav. Kanske kan man genomföra en begränsad krigsförklaring mot Salamoras parti och inte mot Zorakin som land. Kanske kan man understödja en "egen" sydlig hertig med pengar och legosoldater för att sköta kriget åt Caddo och därigenom näpsa den nordliga adeln i Zorakien.

Det leder också till försämrad politiskt inflytande hos en uppretade kung. Men kungen utnyttjade så småning om situationen till sin fördel.

De Zorakiska kungamakten lät genom diplomatiska turer säkrat Fristaden åt sig själv. För att rädda Salamoras ansikte lät den Zorakiske Kungen hertigen av Salamoras näst ädste son bli markgreve i det nyuprättade markgrevskapet Östmark vilket grov omfattar det landområdet som förbinder Fristaden med resten av Zorakien. Han säkrade politiskt stöd för sin lösning hos Lysande vägen genom att lova bort ett antal baronat i det nyupprättade markgrevskapet. Och han fick Salaoras stöd genom att helt enkelt ta över skyddet och restaureringen av Fristaden och därigenom kostnaderna för densamma. Han gav ocskå Salamora en särskild plats i sitt krigsråd...dock inte Marsktiteln som redan var upptagen.

Alldeles i närheten av Fristaden och Östmark ligger den tämligen nyuppförda Caddiska kolonin Ereno som bildades som svar på den Zorakiska ockupationen av Fristaden. Även om ett formellt freds- coh handelsavtal har upprättats mellan den Zorakiska kungamakten och Caddo i frågan om Fristaden så bevakar dalkerna de Zorakiska trupprörelserna noggrant. Vad som säkert oroar dalkerna är det faktum att då flera baronat i Östmark givits till den Aidniska kyrkan så patrullers området frekvent av Solriddare. En annan sak som också kan väcka dalkisk misstänksamhet och oro är en nyuppsatt garnison av, tillsynes, tungt väldrillat Zorakisk infanteri i Fristaden. Ett truppslag som i sig får betecknas som en nymodighet hos Zorakerna och som man måste ta i beaktande inför framtida.

Nordliga handelsvägar

Andra utrikespolitiska och handelspolitiska beaktande är Zorakiens arbete med att öppna en andra nordlig led utöver den som går via det som kallas Riddar Agadrims dödståg och Blästarstråket. Den nya leden kommer också gå över över land eller snarare över flod. Leden kommer att dras flodvägen via Ickeälva i Hertigdömet Inberg genom de Grå passen över Aidnebergen och vidare norrut på Dagafloden genom Snoarskogen. Målet verkar vara att upprätta handelsstationer för pälshandel med barbarstammarna i Snoarskogen. Det förekommer dock rykten att Zorakin även vill upprätta en hamnstad/koloni vid Drevedagas mynning i Gryppas vik. Om detta rykte visar sig stämma så kan det komma att påverka maktbalansen i området och de diplomatiska relationerna till stater som Magilre, Klomellien och möjligen Trakorien.

Militärmakt

Diskussion... http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=27979#27979

Zorakien är en feodalstat med en stark riddararmé. I teorin skulle kungen vid en härmönstring kunna skaka fram ca 30000 riddare och svenner. Men sedan de flesta länen blivit ärftliga och kungen därmed förlorat den direkta kontrollen, började adelsmännen ta sig vissa friheter och har blivit mer självständiga gentemot kronan. Det har allt oftare hänt att adelsmän köpt sig fria från härmönstring för att man inte velat lämna sina förläningar obevakade. Så i praktiken skulle kungen i dag kanske som mest få ihop 15000-20000 riddare och svenner. Plus eventuellt fotfolk som de adliga förfogade över och valde att skicka med. Kungens egna riddare och väpnare sammanräknat från alla kungsmarker uppgår till mellan 1200-1500 man

Adelns fotfolk kan uppgå till 25000-30000 man, ibland mer, vid en total nationell härmönstring. Ibland skickar adelsmännen fotfolk istället för att skicka sina ryttare eller istället för att betala. Utöver adelns fotfolk skickar borgarna i de fria städerna ofta en del av sin stadsvakt eller inköpta legoknektar till härmönstringen. Totalt bidrar städerna med kanske 4000-6000 man.

Efter de senaste krigen mot svartfolk belyst nackdelarna med riddararméer och kungarnas beroende av en ibland alltför ovillig adel. De senaste tre kungarna har därför initierat och genomfört skapandet av en ny stående elitinfanteriarmé lojal till endast kungen.

Denna armé kallas Regaliegardet


Regaliegardet

Regalieorden instiftades ursprungligen av den zorakiske kungen efter det svidande nederlaget vid Sjöslaget vid Selim 392 e.O. mot Felicien. Efter nederlaget hade Zorakin knappt kvar något krigsskepp värt namnet och låg öppet för plundring. Regalieorden instiftades för att skapa särskilda kuststyrkor som skulle varna för överfall och försvara kustområden mot angrepp från pirater och Felicier.

Dold under detta namn har Girloff III och hans son Valien VII skapat "den 1:a Gardet av Regalieorden". Detta militära garde är en elitinfanteristyrka om 4800 man understödd av 600 bågskyttar eller armborstskyttar och 600 man tross. Den ska fungera som en elitenhet på land men den har också en specialinriktning mot sjöstrid och marin landstigning.

1:a Gardets grundutrustning är en sorts ringbrynja med förstärkningar vid axlarna samt (vid landstrid) med vadderad tunika under. På benen har man metallskenor. Hjälmen är av halvöppen (corinthisk) typ. Svärdet är en sorts falchion (som gemenligen av soldaterna kallas "kejserlig falchion"). Man har också en kort stridspjut som även fungerar som kastspjut, samt en dolk. Skölden är av scutatamodell. Girloff den III var arkitekten bakom det 1.a gardet.

2:a Gardet av Regalieorden tillkom på order av Girloff III för att möta hotet från Svarta tornet i Aidnebergen, samt för att förstärka den första regementets landstridsförmåga. Det 2:a gardet är specialiserat på strid i skog och berg samt ska vara experter på att kunna möta kavallerianfall. Även det 2:a gardet efterföljs av 600 bågskyttar och 600 man i tross. Det 2:a gardets soldaters utrustning är som det 1:a gardets, med undantaget att spjutet är betydligt längre och av bardisanmodell, bland annat för att kunna möta kavalleriattacker. Det säger sig själv att ett sådant spjut inte går att kasta. Valien den VII designade om det 2.a gardet och gav dem längre bardisaner i stället för korta spjut.

Slår man samman de båda enheterna får man en effektiv enhet där 2:a gardets långa spjut håller kavalleri och svartfolk på avstånd samtidigt som 1:a regementets kortare spjut kan orsaka stor manspilla även på längre avstånd som kastvapen. Efter att eventuellt ha kastat sina spjut hugger sedan 1:a gardets män in med sin falchioner.

Scutatasköldarnas överlappande förmåga bildar ett utmärkt skydd mot pilar och ställda i sköldpaddsformation skyddar de även bra mot dalkernas pilregn.

Det totala antalet Regaliegardister uppgår i dag till ca 12000 man med tross och bågskyttar

Handel

Diskussion...

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=10926#10926

Snoarskogarna

Diskussion:

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=21346#21346

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=21255#21255

Religion

Ordnar

Diskussion: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=28011#28011

Kultur

Övrigt

Pamperna (Hästfolket)

Invånare: Ca 10000

Historia

Ryttarfolket som förgick penterna på Aidne. De är kända för sina förnämliga hästar som enligt historien inte går att stjäla då hästarna sägs dö av hemlängtan då man för dem bort från Pampernas rike.

Kungen av Zorakin gav 55 f.O. Pamperna löftet att de skulle få regera själva på halvön som tack för deras assistans i kriget mot Lindiskiarnarna. Pamperna tackar och återknyter varje år detta avtal genom att skänka en av sina "dummare" hästar till kungen (de "ointelligenta" hästarna går att tämja och dör inte när de lämnar "Pampas" ). Pamperna anser att den idealiska hästen inte går att tämja.


Geografi

Pamperna håller till på halvön mellan Hertigdömena Pharynx och Inberg. Pampiska halvön består av gräsmark, gräsmark, gräsmark, gräs, gräs, gräs, gräs, gräs samt ett träd. Utom längst de små åarna som avvattnar den pampiska stäppen för där kan man på sina ställen hitta lite fler träd. Främst pil och pampisk al.

På dessa gräsvidder betar en massa hästar, kor och får. Dessa anses vara Pampernas egendom (även om ingen Pamp för tillfället är i sikte).


Det pampiska folkets bakgrund

Pamperna fanns tidigare väl representerade i stora delar av södra Aidne. Man bodde i områden med öppna eller halvöppna gräsmarker ofta i anslutning till floder och vattendrag. Man bedrev boskapsskötsel ett primitivt jordbruk och fiskade i floderna. Efter hand som olika invasionshärer och vandringsfolk drog förbi drevs Pamperna allt mer undan.

Pampernas ursprung är höljt i dunkel. Vissa lärda menar att de ursprungligen var två folk. Ett ryttar och herdefolk som bär vissa släktskap med de Narguriska nomaderna och ett jordbruksfolk som verkar stamma från Penterna men som framförallt höll till i floddalar och vid kusten och vars främsta näringsgren var fiske och spannmålsodling. Ryttarfolket nyttjade också gärna floderna för att vattna sina djur och de båda folken möttes där och handlade med varandra. Av olika orsaker flyttade folken ihop och blev semi-nomad. Det vill säga att de flyttar runt vart 5 år till en ny bosättning. Detta bland annat för att söka sig till bättre och friskare betesmarker och för att åkrarna sugits ut och behöver vila. Varje stam har ett revir som de bevakar.

Andra menar att de är släkt med penterna men ett helt eget folk som tog en egen väg där hästen och boskapen blev det centrala i deras vardagsliv. De sökte sig till floddalar för där fanns vatten till djuren. Man var liksom penterna också jägare och fiskare. Och från fisket fick man bland annat rom som användes till beredning av hudar som fick en överlägsen kvalitet och mjukhet. Fisket behöll man också som ett viktigt inslag i sin kosthållning. Jordbruket fokuserades på att odla spannmål som både hästar och människor kan ha nytta av. Därför blev havren den viktigaste grödan. Men den viktigaste födan kom från boskap och får som kött och mjölk. Från ston tar man mjölk som man jäser och låter servera vid särskilt högtidliga tillfällen och cermonier.

Oavsett om det är resultatet från en sammanslagning med penterna eller en egen utveckling av ett till penterna närbesläktat folk så har har Pamperna utvecklats till ett andetroende folk vars viktigaste gudomar eller andeväsen dväljs i jorden (vättar, älvor), i vattnet (bäckahästen), i eld (den rasande stäppbrandens ande) och i luft. De viktigaste varelserna är den stora vindens ande, flodguden och en ödesguddom. En form av Moder jordkult existerar också men har inte lika stor genomslag som hos Penterna. Och i stället för druider har man shamaner som tolkar framtiden.


Pampernas språk

Pampernas språk har ingen like i Ereb enligt Aidne-boken. I pampernas eget språk uttalas i huvudsak konsonanterna med strup och "smack"ljud.

Man har två skriftspråk. Det ena har man tagit upp från Jorerna. Det andra är schamanernas "skriftspråk". Detta används i huvudsak i teckentydning. Man ristar dessa bokstäver (eller snarare tecken) på sköldpaddsskal eller i skulderblad av hästar. När man sedan hettar upp skalet över eld sprickor det och beroende på hur spickorna löper bland de inristade bokstäverna uttyder schamanen framtiden.


Pampisk religon

Citat från Aidne-boken: "Såvitt man vet i Zorakien har de ingen religon men deras styvnackade motstånd mot att bekänna sig till Lysande vägen får en att undra."


Akirri satt naken inne i ångbadshyddan. De heta ångorna svepte runt henne hennes kropp. Ärret hon fick under fjolårets Korax syntes tydligt på hennes panna.

Mitt emot satt Ogar, Schamanen. Han gungade lätt fram och tillbak och nynnade på en egendomlig guttural sång. Då och då reste han händerna och slängde on en blandning av torkade löv, där Akirri kände igen bladen från hampa, i elden under ångfaten.

En vag doft av stäppbrand fylld tältet tillsammans med en annan okänd kryddigare doft. Det hade gått några nätter sedan hon vunnit äran att bli ryttare. Nu skulle schamanen söka svar i andevärlden om vilken ande som skulle vägleda hennes spjut i framtiden. Rummet började kännas märkligt formlöst och egendomligt och Ogars röst blev allt mer suggestiv och sövande. Hon tyckte sig se ansikten som tog form i dimman. Ansikten på djur och krigare . Schamanen gav ifrån sig ett skrik, han morrade och kastade med huvudet. Med fjärrseende ögon och fortsatt entonigt nynnande tog han så upp nålarna och färgen och började sitt värv att fästa anden på hennes spjutarm.

Slutligen när smärtor och tid tycktes ha pågått en evighet lade han så ner verktygen och utbrast.

-Se, Vindens gud sänder dig Kiashar puman som din följeslagare. Var värdig denne och nyttja Kiashars slughet och styrka i ditt liv som krigare


Pamperna har utvecklats till ett andetroende folk vars viktigaste gudomar eller andeväsen dväljs i jorden (vättar, älvor), i vattnet (bäckahästen), i eld (den rasande stäppbrandens ande) och i luft. De viktigaste gudaväsena är himlen och vindarnas gud, flodgudinna, eldens gud och en ödesguddom. En form av Moder jordkult existerar också men har inte lika stor genomslag som hos Penterna. Hon kallas viddernas gudinna. Man dyrkar också förfädernas andar och tror på inkarnation.

I stället för druider har man shamaner som tolkar framtiden. Dessa samtalar inte bara med naturandarna utan även med förfädernas andar. Schamanerna är liksom penternas druider väl förfarna med diverse örter och droger. Man är dessutom förfarna inom magiskolan Spiritism och har bland annat tilläggsformeln Tala med naturandar. Schamanerna har dessutom färdigheten Spådom.

Tatueringar är inte bara utsmyckning utan en viktig del i Pampernas religon. Man fäster andarnas väsen och lyckosamma tecken på vissa delar av kroppen. Tatueringarna målas i komplicerade rankro och slingrande möster som är svåra att följa i ögat som ju mer man ser in i dem tycks avslöja fler och fler detaljer och varelser.

Hampa och en potent dryck av jäst stomjölk används i vissa viktiga ritualer och festligheter. Även mjödet är en viktig dryck för Pamperna och kallas allmänt gudadrycken. Schamanerna använder dessutom vissa anda hemliga växter och svampar i sina droger som för dem in i andevärlden.

Pampernas har ett skriftspråk. Detta används dock uteslutande till religösa ändamål och spådom. Det är således schamanernas "skriftspråk". Detta används bland annat i teckentydning. Man ristar dessa bokstäver (eller snarare tecken) på sköldpaddsskal eller i skulderblad av hästar. När man sedan hettar upp skalet över eld sprickor det och beroende på hur spickorna löper bland de inristade bokstäverna uttyder schamanen framtiden.

Schamanerna sysslar dock inte med läkekonst, detta görs uteslutande av helare.


Samhället

Pamperna är semi-nomader. Det innebär att stammarna vandrar runt inom sina revir i cykler. Normalt stannar Pamperna på samma ställe i fem år. Men kortare uppehål förekommer också.

Deras hyddor är runda med upprätta väggar och ett lätt kupolformat tak. På utsidan läggs en pressening av skinn eller av oljat linnetyg som man köpt till sig utifrån. Konstruktion hålls uppe av ett intrikat vävd träställning som är snabb och enkel att sätta upp och ta ner. Mellan träställningen och den yttre tältväggen isolerar man med diverse torkade starrgräs. Välgjorda mattor tillverkade av bredbladiga gräs fästs uppe på det kupolformade taket för ytterligare tätning.

På hyddans jordgolv lägger man ut mattor vävda av grässorter som isolering och fuktskydd. På dessa läggs de berömda pampiska ullmattorna. Pamperna väver sina mattor i ull som färgats med krapp och en särskild sköldlus. Detta ger en särskilt varm och röd färg. Mattorna läggs längst golv och hängs på väggarna för ytterligare isolering. Man skärmar också av sektioner med mattor så att "tältet" får flera rum.

Pamperna själva går helst i en ylle eller linnetunika samt i läderbyxor. På fötterna bär de läderstövlar. En läderhätta fullbordar skapelsen. Man har också en form av poncho av ylle.

Vid strid bär man en vadderad tunika, ett härdat läderharnesk samt läderbyxor och läderstövlar. På huvudet har man läderhättan eller en toppig härdad läderhjälm.

Till det har man en sköld som består av en träställning över vilket flera lager härdat läder spännts över.

Favoritvapen är ett spjut som man både kan stöta med och kasta. Utöver det använder man en smalbladig stridyxa med pikhammare på baksidan som stridsvapen.

Just detta att använda spjut från häst och hur pampiska ryttar tränar mot varandra med spjut sägs i vissa kretsar vara en föregångare till Echternas och Pennernas stridstaktik och vapenlekar och torneringar med den tunga lansen.

Andra vapen man använder sig av är lasson och bolas. Bolas är främst ett jaktvapen. Man använder den bland annat vid trappjakt. När pamperna ridande ser en trapp försöker de så snabbt som möjligt komma inom kastavstånd. När de stora fågeln rusar upp och försöker lyfta slungas bolan i väg och slår fågeln till marken.


Pampisk kultur

Jakt på trapp räknas som en av de tre nationalsporterna.

Den andra nationalsporten är en form av hästpolo, kallad Karox. Normalt spelar man den stam mot stam. Detta är också ett sätt att oblodigt (nåja relativt oblodigt) lösa konflikter. Regeln är enkel. Klotet ska slå ner det andra lagets "linje". En linje är tre käppar med två överliggande vedbitar. För att kunna skjuta iväg klotet använder man långa käppar med en krok framtill som klubba. Inga andra reger finns utom att man inte medvetet försöker döda någon. Då bli man utvisad. Att bli utvisad innebär en oerhörd prestigeförlust för den som utsätts för detta skamliga straff.

Särskilt populär tycks denna form av hästpolo vara när man fått tag på Morelvidynska pirater som gjort landhugg i hopp om att stjäla kor eller hästar (eller för den delen andra hästtjuvar). Man hugger helt sonika av huvudet på den olycklige och sedan använder man hans huvud som klot.

Den tredje och i många ögon sett förnämsta nationalsporten är Pampisk harjakt. Den pampiska haren är som bekant världens snabbaste gangare. Den kommer upp i hastigheter som får Efaros antiloper att svettas. Endast en mycket skicklig ryttar och en mycket snabb häst har en chans att fånga haren. För det är just det. Man ska fånga haren i dess jättelika öron. Dör haren räknas det inte som en lyckad jakt och mannen eller kvinnan som jagade haren förlorar istället i anseende.

En harjakt kan för betraktaren därför te sig som ren sensationell ryttarkonst där ryttaren förmår hästen att flänga fram och tillbaka, bukta, sprinta och tvärvända och i bland gör ryttaren själv konster som att hänga ut med hästens sida för att försöka få tag på en hare som duckar i gräset.

Penniska adelsmän tog ganska snart upp den här jaktseden men de jagar den vanliga svartsvansharen vilken är betydligt långsammare. Dessutom så dödas haren antingen med ett slag med en klubba eller med ett spjut. Sådana excesser imponerar INTE på Pamperna. Använder de Zorakiska ädlingarna en klubba så svärtar man dessutom ner två av Pampernas nationalsporter.

Några andra populära fritidsnöjen är att stjäla grannstammen får kor eller hästar. Denna sport görs dock alltid med livet som insats.

Man har också en omfattande renlighetskultur. Nästan det första som byggs är ångbadstältet. I mitten i tältet gräver man en jämn rund grop. Denna fylls med vatten. Runt omkring står fyrfat med egendomliga vattenbehållare ovanför sig. Dessa skapar ånga. Vid särskilt högtidliga tillfällen slänger Pamperna hampfrön och hampblad i elden för att åstadkomma en extra "renande" effekt.

Pamperna är skickliga guldsmeder och gör fantastiska små hantverk. Guldet tas sannolikt upp från de små åarna genom vaskning.

Vidare så har man en utstuderad tatueringskultur. Lindormar kronhjortar, karakaler, hästar, örnar och blomrankemönster är de vanligaste. Tatueringarna görs i en mycket säregen stil som starkt påminner om de guldföremål som Pamperna tillverkar.


Pampisk politik

Den store Zorakiske folklivsforskaren Labar Drövelhelm gjorde i sin anatologi om Aidnes folk en betraktelse över Pamperns politik och ledarskapsval i den här kommentaren.

Hade vi uti Zorakiens pampernas politisk urvalssystem torde nog de flesta kujoner och mutkolfvar avstå en sådan tvedräkt. Blott de modigaste eller galnaste bliva då tillsatt uti ledares position. Och ser man på vilka som idag sitta på mången av Zorakiens städers eller läns ledning så är båda föregående klart att fördra.

I varje pampisk stam finns en hövding! Om någon vill utmana hövdingen på tronen så går det till så här.

Först tar den blivande utmanaren sina mjärdar och sätter dem i en å för att fånga fet laxfisk och ål. Sedan lägger han eller hon (ja pamperna har kvinnliga krigare) fisken i lerurnor och gräver ner urnorna i en stor grop som fyllts med hästgödsel. Värmen från gödseln och tiden gör att fiskolja skapas. Sedan man särskiljt oljan från diverse orenligheter och försett sig med lämpliga kvantiteter går man till hövdingens hydda.

Där sätter sig utmanaren mitt emot hövdingen med det brinnande fyrfatet mellan varandra. Alla andra går ut. Utmanaren börjar sedan att skvätta olja in i fyrfatet och hövdingen följer efter och skvätter han med. Sedan håller de på och utmanar varandra. Allt mer olja och allt oftare tills det börjar brinna i tältdukens tak och inte ens då slutar de alltid utan båda fortsätter helt lugnt tills en av dem ger upp och flyr ut ur hyddan. Inte så sällan har det hänt att en av de inblandade och i bland både hövding och utmanare brunnit inne.

Om den ena brinner inne blir den andre vald för han var klok nog att dra sig ut när det var för osunt att stanna kvar. Dör båda så väljer man ny ledare genom omröstning. Dör hövdingen så har han (det är oftast en han) ändå redan fått ett passande likbål. Likaså för utmanaren som visat prov på mod som anstår en krigare men lite sämre omdöme vilket helt klart hade gjort honom eller henne olämplig som hövding.


Den pampiska storhövdingen Aka Hoxara

Aka Hoxara ledde en av stammarna i det som idag är Pampiska halvön. När Lindiskiarnerkrigen började var både Pamperna och Raxorerna splittrade i fientlighet mellan varandra och inbördes mellan stammar och de var helt oförberedda på ett angrepp. Lindiskiarnerna angrep stammarna norr om den Pampiska halvön. De brände deras byar och och de människor som inte hann fly blev ofta dödade eller tagna som slavar.

Först ignorerade dock Lindiskiarnarna Pamperna på halvön. Dessa bedömdes sannolikt var för få och för splittrade för att utgöra ett stort hot och då Lindiskiarnarna själva var få prioriterade de fiender och områden som kunde innebära ett hot mot Pharynx och Lindiskiarnarna. Detta gjorde att Pamperna här vann tid till rådslag. Dessa beslutade efter en del hetsiga diskussioner, förolämpningar och skärsmytslingar att välja en storhövding som skulle leda dem alla.

Efter ytterligare några dagars diskussioner (och våld) valdes hövdingen Hoxara av "Flodkröken som ser ut som en hästskos" stam till ledare och fick så småningom tilltalsnamnet Aka vilket ungefär betyder den Store. Vilket han också var, både i storlek och handling.

Aka Hoxaras första beslut var att man skulle bryta upp från sina bosättningar och enbart leva på resande fot. På så sätt skulle Lindiskiarna aldrig kunna vet exakt var Pampernas bosättningar befann sig.

Men då det är påfrestande att hela tiden flytta runt på detta sätt ville Hoxara nå ett snabbt avslut. Han vill provocera fram en attack samtidigt som Lindiskiarna själva var på väg till strid någon annanstans och på så sätt försvagade.

Strax efter att Pennerna gått till motoffensiv skred Hoxara till verket. Han sände in en styrka om 400 ryttare som nedgjorde ett antal av Lindiskiarnas posteringar. Detta störde förmodligen Lindiskiarnarna och upptagan som de var med Pennerna (och sannolikt en aning övermodiga) så skickade de en begränsad bestraffningsstyrka mot Pampiska halvön.

Det var just detta Aka Hoxara hade hoppats på. När Lindiskiarnarna bröt in i Pampiska halvön så höll Hoxara och schamanerna rådslag. Schamanerna hade förklarat att den gudomliga vinden var villig att hjälpa till och förklarade också att tecknen tydde på en lyckosam strid. Hoxara skickade fram nästan hela sitt samlade rytteri, ca 1200 man, och anföll Liniskiarnarna i en dalgång som vätte mot syd. Och lyckosam blev striden. De Lindiskiarnar som inte dog för spjuten brändes upp av den eld som Hoxaras män tänt och som den Gudomliga vinden svepte mot dem.

Aka Hoxara själv dog 49 fO. Det var året efter han tagit emot den Zorakiske kungens erbjudande om pampiskt sjävstyre över Pampiska halvön. Hans död är välkänd och fortfarande stoff för sånger bland Pamperna

Enligt legenden dog han i en utmaning om Storhövdingaposten där tre andra hövdingar samtidigt utmanat honom. Hoxara som hade bråttom (ty han skulle gå och bekanta sig med sin nya älskarinna) beslöt storvulet att ta in alla tre utmanarna samtidigt. Och där satt de alla fyra. Hoxara och de tre utmanande hövdingarna och sprätte olja i elden för allt vad de var värda och det tog inte lång tid förrän hela hyddan var övertänd. Men innan någon hann fly ut rasade hyddan ihop och alla fyra, Hoxara själv och de tre utmanarna, dog i branden. Sedan dess är det i det närmaste lag på att det aldrig får vara mer än en utmanare åt gången som möter en hövding.

Alla var överens om att detta var ett passande slut för en så stor och betydelsefull hövding som Aka Hoxara och de pampiska Barderna och sagoberättarna började genast skriva hyllningssånger till Hoxaras ära.

Då pamperna sedan i den efterföljande omröstningen inte kunde komma överens om en ny Storhövding (för alla stammar röstade på sin kandidat och ingen fick ny, accepterad, majoritet) återgick alla till den gamla ordningen och sina gamla stamområden. Det tog ett par decenium av strider mellan de olika stammarna innan gränserna mellan de olika stamområdena var satta igen.


En berättelse om när en Pampisk stamhövding reste till Pendon för att leverera den Kungliga hästen

Detta sägs ha inträffat för sisådär 120 år sedan. En av pampernas hästar skulle levereras till kungen. Stamhövdingen för den klan som skulle leverera hästen var ung och nyfiken och beslöt den gången att med ett i pampiska ögon passande följe (ca 40 krigare) ta hästen hela vägen till Pendon.

(En ryttarstyrka om 40 man motsvarar en hygglig invasionshär ur en medelmåttig zorakisk greves ögon)

Efter visst rabalder och märkliga missöden där man bland annat jagat iväg en greve med stridsfölje sedan denna vägrat passage för "vildarna" (greven och hans män lyckas efter visst tumult söka skydd i borgen - pamperna tog dock med sig en del av grevens boskap som bot för hans förolämpningar) och där man snubblade över och mangrannt nedgjorde en plundrande orchstyrka i trakten av Torildskogen kom de slutligen fram till staden Pendon där deras ankomst redan var väntad och förvarnad av alla de hyllningtal, budkavlar och klagobrev som hunnit före dem.

Kungen hade just denna dag ett torneringsspel och då härolden mötte upp med det Pampiska följet frågade denne adelsman som kände till vilken status Pamperna löd under om någon av banérförarna eller deras baron vill delta. Till allas förvåning så red Baronen (hövdingen) fram och sade sig vara villig att pröva en dust. Men hövdingen ville använda sin rustning och sina vapen. Man gick med på detta om hans spjut trubbades. Ett stort sorl ljöd då en av baronerna sade sig vara villig att pröva leken med hövdingen.

De red upp på var sin sida om skranket. Härolden förklarade en extra gång att man startade för sedan han sänkte den kungliga vimpeln. När härolden förklarade detta noterade han att baronen tycktes mycket ung och ganska finlemmad. Detta oroade honom något då Baron Galtesprång var en mycket erfaren och hänsynslös tornerriddare. Men han ville inte göra mer väsen om saken. Hövdingen hade med bestämda gester gjort klart att denne ville pröva dust. Och pamper sades vara stolta av sig.

De båda kombattanterna gjorde sig redo. Vimpeln föll och de red mot varandra. Tyngd av sin herres rustning hann den Zorakiska hingsten inte ens halvvägs innan den pampiska hövdingen nått fram. Innan baronens långa lans hann träffa pampen hade denne snabbt lagt sig sidleds längst hästen och därmed duckat för lansen för att i nästa sekund dyka upp på sadeln igen och svepa till riddaren rakt över hjälmen med sidan av spjutet så att riddare med häst rasade i backen. I detta tumult tappade den Pampiske hövdingen sin läderhjälm och den tystnad som lade sig när hennes (!!!) långa hår slog ut som ett baner i fartvinden var öronbedövande.

Kampanjförslag - Konflikten mellan Caddo och Zorakin

Över fälten svepte ett kylig vind och med den följde ett strilande regn. Av kylan i vinden att döma kom vädret raka vägen från de Aidniska bergens karga snöklädda toppar. Det hade i varje fall väldigt lite att göra med Zorakiskt vårväder, för vår var det. Även om det som nu inte märktes på vädret. Höjden som soldaterna stod på var lerig. På de blöta och leriga åkrarna nere i dalgången hade de gröna skotten från spannmålet börjat skjuta upp. Soldaterna var genomblöta och stod och huttrade. Men de märkte det knappt. Framför dem höll en stor riddarhär på att formera sig.
Kommendanten Láronnin såg över sina soldater. Han ingick i den första våg av caddiska legosoldater som nyss anlänt till Luksilo för att ingå i hertigen av Gredelmarks här. 600 bågskyttar samt 600 svärdsmän som verkade osedvanligt vältränade och bistra. Svärdsmännen hade placerats som center i Gredelmarks styrkor. Láronnin nickade gillande vid synen av de män han förfogade över.
Inte långt därifrån inspekterade hertigen av Gredelmark och hertigen av Yttersol sina styrkor. Riddarna utgjorde cirka 1000 man. Man räknade med 4800 i infanteri samt 400 inhemska bågskyttar inräknat de soldater som hunnit fram från enstaka grevskap från Indarrike. Någon hjälp från hertigen av Indarrike själv verkade dock inte stå att få. Sammantaget mönstrade man cirka 7500 man!

En inte föraktfull siffra det måste medges... Men när man såg ner från höjden mot hertigen av Salamoras armé som samlats där ner i dalgången och med vetskapen om att ett antal Solriddare fanns med i leden...ja då sjönk hoppet i de båda hertigarnas bröst liksom bland mången riddare och soldat i hertig Thamas av Gredelmarks armé.

Bara i andelen riddare var Hertigen av Salamora i ett stort överläge med kanske 5000 riddare och svenner. Utöver det hade Salamoras här kanske 5000 man i infanteri och 400 bågskyttar. De hade marscherat fort för att överraska hertigen av Gredelmark och påbörja en belägring och hade delvis lyckats. Men hertigen hade svarat med att ta det folk han hunnit samla ihop och marscherade ut till en stridsplats utanför staden som han själv hade valt. Han valde att möta Salamora på höjderna vid Asinkors. Hans folk var relativt utvilade. Salamoras manskap och hästar var däremot ganska slitna efter den hårda marschen.

Salamoras riddarhär var färdigformerad. En ljudlig trumpetstöt skallade genom den råa luften. Salamora ville ha ett snabbt slut. Han lät skickade fram hela sin riddarstyrka för att krossa detta hinder som låg i vägen för honom och staden Luksilo. Marken skakade under hästarnas hovar. Leran sprutade runt hästarna. Regnet och vinden piskade de framstormande riddarna i ögonen.

Den dalkiske kommendanten såg riddarna komma genom det piskande regnet och började ropade ut befallningar genomvinden. De dalkiska svärdsmännen höjde sina sköldar. De dalkiska bågskyttarna drog sin bågar och riktade dem snett uppåt. De luksiliska bågskyttarna gjorde som sina stridskamrater från Caddo. Gredelmarks infanteri sänkte sina långspjut i beredskapsläge.

Salamoras riddare verkade dock ha problem att nå fram till den gredelmarkska hären på höjden. Marken vid höjdens fot var lerig och hal och anfallet började sakta av. Hästarna var trötta och halkade i den hala sluttningen. Den dalkiske kommendanten log snett och utropade en kort snärtig befallning. Med ett sus skickade de dalkiska bågskyttarna iväg sina pilar och ögonblicket efter följde de luksiliska bågskyttarna efter. Ett vagt spöklikt visslande ljud fyllde plötsligt luften, överröstade nästan vinden när pilarna flög sin bågformade bana....



De båda arméer stod placerade mot varandra beredda till strid. Den dalkiske kommendanten för hertigen av Gredelmarks caddiska "legosoldater" red fram till hertigens följe. Han lutade sig fram och sade något till hertigen Thamas. Kommandorop ljöd bort hos Salamoras armé.

Denne verkade ha lärt sig sin läxa från slaget vid Asinkors och intog nu en försiktigare position. Arviden av Salamora hade dessutom mer trupp med sig den här gången och det verkade som om han tänkte skicka fram sitt infanteri först den här gången för att mjuka upp Gredelmarks sida innan han satte in sitt överlägsna kavalleri. Hertigarna av Gredelmark och Yttersol litade framförallt på sitt infanteri, sina dalkiska bågskyttar och de bistra dalkiska svärdsmännen som placerats som center. Kavalleriet hölls i bakgrund för att sättas in som sista resurs eller om en blotta uppenbarade sig i Salamoras led.

En spänd väntan dröjd sig kvar, banéeren smattrade, männen svor elller skruvade sig orolig. De dalkiska svärdmännen i mitten gjorde unisont en mässande bön på sitt märkligt sjungande språk. En svala flög över hären.

Något fångade plötsligt den dalkiske kommendantens uppmärksamhet. Han skickade i väg en av sina spejare. Spejaren kom snart tillbaka och rapporterade. Snart kunde alla män i båda härerna höra det. Ett muller som tycktes komma bortom de kulliga betesmarkerna i väster. Mullret stegrades till ett tydligt taktfast marscherande från tusentals fötter. Och så kom de plötsligt fram över kullarnas krön. Led efter led av välrustat infanteri. Med främmande rustningar. Med spjut, bredsvärd och stora fyrkantiga välvda sköldar (scutata). Med halvöppna hjälmar, någon form av ringbrynja på överkroppen och metallskenor på benen. Leden ringlade sig framåt och formerade sig i fyrkantiga formationer som i sin tur tycktes tillhöra två större enheter. Leden som kom ner för kullarnas krön tycktes aldrig ta slut och formationerna fylldes på med allt mer och mer män tills de utgjorde var sin likartad formation.

På flankerna på de båda första enheterna dök det nu upp ytterligare infanteri rustade som vanliga landsknektar. Med långa spjut, långsköldar, vadderade rustningar kombinerat med ringbrynja och kittelhjälmar. Dessa formerade sig i traditionella långsträckta led.

När de sista männen inrättat sig i formationerna hördes kommandorop. De båda infanteriformationer vände sig nu åt varsitt håll, fokuserade var sin av de båda första arméerna. Långa spjut fälldes samfällt ner i beredskapsläge. Sköldar höjdes, överlappandes varandra.

Bakom trupperna skymtade man bågskyttar som lunkade fram bakom var sin huvudformation.

Så följde några minuters paus där de båda första arméernas soldater och riddare hann tänka många tankar om vad dessa främmande soldater kunde betyda och där mången började skruva oroligt på sig och febril aktivitet rådde bland de båda första arméernas ledning. En hastig och grov bedömning sade de soldater som hade någon kunskap i matematikens gåtor att den nya arméen måste bestå av flera tusen man kanske upp emot 10000 man bara i infanteri.

Slutligen hördes ett stort muller från hundratals hästar och en stor riddarhär red upp mitt i mellan de båda infanteriformationerna. Baneren slog och smällde i vinden.

Draken på Zorakins stora riksvapnen flög längst fram, följt av hertigdömet Pharynx, hertigdömet Dreverike, hertigdömet Amtefjärd och hertigdömet Slättebos banéer samt en mångfald av grevliga banéer från Grindanu.

Kungens här hade kommit. Över fältet vilade nu en tryckt stämning.


Pilregn över Gredelmark

Äventyret "Pilregn över Gredelmark" utspelar sig som efterspel till Salamoras invasion av Fristaden. Markgreven av Fristaden med familj flydde staden med ett litet segelfartyg strax innan staden föll. Ingen verkar med säkerhet veta var han i nuläget befinner sig.


Persongalleri

  • Kungen Valien VII Rättråde
  • Kerigassen av Pendon, Fengald av Indarsol
  • Hertigen Thamas O`Basilaard av Gredelmark
  • Kaptenen för Luksilos garnison
  • Hertigen Arviden (ändrat till Wilfred Grijp?) av Salamora
  • Hertigen Sonerik Hirsche av Inberg
  • Hertigen Martel Ulvstand av Yttersol
  • Markgreven av Fristaden
  • Marsken och Markisen Berthold Axman av Junemark
  • Markgrevinnan Ina av Fristaden
  • Hertiginnan Selina av Gredelmark
  • Greve Adelhard av Granemark (Indarrike)
  • Greve Erold av Sunnavi (Indarrike)
  • Aidniske bontisâlen i Gredelmark
  • Kaptenen för Solriddarna kompani i Luksilo
  • Dalkiske bontisâlen i Gredelmark
  • Kaptenen för St. Justins kompani i Luksilo
  • Aron från Kra Kungens chefspion
  • Aldrik av Greveberg Kerigassens chefspion
  • Donadio, den dalkiske emissariens chefspion
  • Láronnin, caddisk officerare för dalkisk legostyrka
  • Sebian Hertiginnan av Gredelmarks kunskapare

Bakgrunden

Tvärtemot vad de flesta tror så är inte Thamas av Gredelmark med något sällskap eller orden. Han odlar sin Luksiliska fäders dygder vilket är att hålla sig så långt borta från Zorakisk politik och ordenkotteri som möjligt som ett medel att säkra sitt hertigdömes relativa stora friheter och oberoende. Han är heller inte, som många likaledes tror, anhängare av den dalkiska grenen av den Lysande Vägen. Det är däremot hans hustru.

Han ser sig själv däremot som en beskyddare av den religonsfrihet som härskar i Gredelmark. Han är väl medveten om huvuddelen av de aidniska riarkernas åsikt om saken.

Hertigen av Gredelmarks ena syster, Ina, är gift med Markgreven av Fristaden. Ett faktum som förvärrar Hertig Salamoras åsikter om den "ärelöse Luksiliske bastarden" som Salamora brukar kalla hertig Thamas (hertigen av Gredelmark).

Martel, hertigen av Yttersol är gift med hertig Thamas av Gredelmarks andra syster. Martel är framstående medlem av Sydzorakiska brödraskapet.

Bontisâlen i Gredelmark är som brukligt en nitisk anhängare av den aidniska grenen av den Lysande Vägen och stark fientlig till den dalkiska kyrkans existens i hertigdömet Gredelmark. Bontisâlen förfogar dessutom över ett kompani solriddare.

Den dalkiska bontisâlen i Gredelmark håller en låg profil för att inte hetsa upp sin aidniska motsvarighet för mycket och göra det för svårt för hertigen av Gredelmark att upprätthålla religonsfriheten i sitt hertigdöme. Den dalkiske bontisâlen har dock ett förvånansvärt stort antal solmunkar, ulepper, riarker och lekmän i tjänstgöring i sitt tempel och dithörande apidiol. Flera av dem verkar vara i väldigt god fysisk form - man skulle rent av misstänka dem för att vara riddare ur St. Justins orden om de bar rustning i stället för kåpa.

Det finns således både ett soltempel och en mindre apidiol tillhörande den dalkiska grenen av den Lysande Vägen i Luksilo. Likaledes finns det (givetvis) en katedral och ett kloster tillhörande den aidniska grenen. Utöver det har de Enkla ett klosterkonvent (och hospital) i Luksilo. Det finns också ett tempel till "de unga gudarna" i Luksilo - finansierat av Erebosiska köpmän.

Kerigassen i Pendon har länge klagat högljudd i Pendons kungliga korridorer över att "caddister" befläckar Zorakisk jord genom sin blotta existens i Gredelmark och Fristaden. Kungen verkar oftast bli märkligt förströdd eller distraherad när samtalen kommer in på de banorna. Efter hertigen av Salamoras anfall mot Fristaden så har kerigassen spenderat allt mer tid hos hertigen än hos kungen något som faktiskt oroar kungen.

Hertig Arviden av Salamora är ingen munter man för närvarande. Tvärtom vad han räknat med så blev det inga ökade intäkter från kampanjen mot Fristaden. Faktum är att erövringen har kostat Salamora mer guld än vad den har givit. Fristadens handel och utveckling har helt stannat upp. Dessutom måste stadens murar fortfarnade lagas, vägarna reparas etc. Detta kostar pengar; pengar som hertigen inte vill ödsla på en stad som inte inbringar det som han trodde den skulle inbringa. Människorna i staden och landsbygden runt omkring är oroliga. Ett försvagat grevskap under en hård herre som befinner sig långt borta och en residentstad med otillräckligt lagad stadmur är rena mumman för svartfolken om de bestämmer sig för att gå söderut igen. Och den här gången lär folket inte få någon hjäp från dvärgar eller dalker.

Som sagt hertigen är inte lycklig. Till råga på allt så har den fege kungen hoppat över Arviden av Salamoras självklara rätt till den inkomstbringande och ärofulla marsktiteln till förmån från någon sketen markis!!

Men det finns trots allt de som uppskattar hertigens storhet och mod. Kerigassen av Pendon är helt enig med hertigen att de förhatliga caddisterna måsta kastas tillbaka ut i havet där de kom från liksom alla dem som stöder dem. Med våld om så krävs, om inte för annat så för att de förvägrar en så upphöjd person som hertigen av Salamora del i intäkterna från dvärgahandeln.

Kerigassen beklagar sig att kungen inte vill göra något åt saken. Kungen vill visst inte stöta sig i onödan med Caddo. Men kunde bara Hertigen kunde visa sitt mod och sin våghalsighet igen och sätta press på Gredelmark och tvinga honom att kasta ut de dalkiskt troende ur sitt hertigdöme. Då skulle kyrkan i sanning belöna den dristige, i det här fallet hertigen av Salamora. I nödfall får man förklara krig med Gredelmark så att man i fredsförhandlingarna som följer kan upphäva fördraget i Pendon och Gredelmarks rätt till religös frihet. Eventuellt kanske hela hertigdömet faller i Salamoras händer!

Hertigarna i Grindanu börjar bli oroade och missnöjda av Salamoras ökade makt och våghalsighet. Man viskar tämligen ogenerat för varandra att Hertigen Arviden av Salamora alltför mycket påminner om sin namne och anfader kung Arviden den Hårdhänte. Salamora blir dock inte missnöjd när han hör dessa rykten och jämförelser. Han beundrar sin anfader och ser i honom sin förebild. Detta faktum oroar de övriga hertigarna än mer.

Kung Valien VII är inte missnöjd. Han är rasande och mycket oroad över hertig Salamoras tilltag och nycker. Inte nog med att Salamoras genom sin dumhet att anfalla Fristaden med någon påhittad förolämpning som förevändning lyckades strypa en ganska stor intäkt till de kungliga skattkistorna.

Dessutom anföll och intog han en kunglig fristad. Visserligen var angreppet direkt riktad mot markgreven i Fristaden. Men indirekt kan det också ses som ett angrepp mot kungen. Om inget annat visar Salamoras uppträdande på skrämmande lite respekt för kungamakten.

Utöver det har handeln och relationerna med Caddo blivit lidande vilket ytterligare minskat kungens intäkter. Dessutom är kungen medveten om att det jäser bland de andra hertigarna, i synnerhet borta i Indar. Det krävs en mycken liten gnista för att en storkonflikt ska blossa upp i öst.

Än så länge har kungen valt att visa sitt missnöja genom att skicka skrivelser med krav att Fristaden återfår sin kungliga rätt som fristad åter samt att kungen hoppade över Salamora när han valde ny Marsk. Något alla (inklusive Salamora själv) räknat med och fruktat skulle tillfalla Hertigen av Salamora. I stället blev det markisen Barthold som fick tjänsten. Detta var ett slag i ansiktet på nästan hela högadeln och mot Hertig Arviden av Salamora i synnerhet

Marsken och Markisen Berthold är trots sin brist vad gäller adlig börd synnerligen kvalificerad för sitt arbete. Han har övats i strid på otaliga slagfält i Jorpagna under flera års tid. De senaste åren har han varit sysselsatt med att bygga upp den så kallade Regalieordens två styrkor.


Kerigassen av Pendon vill bli kvitt den dalkiska närvaron på Aidne. Då inte kungen lyssnar för det örat försöker kerigassen ta hjälp av den våghalsige hertigen av Salamora, underförstått att kyrkan kommer att skänka assistans i forma av solriddare och även "belöna" hertigen. Vad den belöning består av lämnas osagt men beroende på hur makthungrig hertigen är och hur högtflygande planer man låter honom ha så kan hertigen tolka detta på mer än ett sätt. Kerigassen kan också tänkas falsifiera bevis för att peka på att Hertigen av Gredelmark är i maskopi med Caddo med någon form av samhällsomstörtande verksamhet. Exempelvis spridandet av missionärer och agenter över hela Zorakin.

Den aidniske bontisâlens uppgift vid en konflikt kan vara som trojansk häst med ett kompani solriddare till förfogande. Men vare sig hertigen av Gredelmark eller den dalkiske bontisâlen är dumhuvuden. Den dalkiske bontisâlen kan mycket väl skicka ut sina "munkar" fullt rustade som St. Justinriddare för att förhindra den de aidniska solriddarna i sitt värv.

Hertigen av Gredelmark kommer in i det sist styvt hålla på sin neutralitet i saken tills det blir uppenbart eller bevis framläggs att Salamora och hans allierade (Inberg, möjlig hemligt militärt understöd från den aidniska kyrkan) kommer att anfalla Gredelmark.

Blir detta klart kommer han att kalla in allierade i form av hertigen av Yttersol. Både Salamora och Gredelmark kommer att begära assistans av hertigen av Indarrike (som kan ställa den största hären på fötter av hertigarna) men han kommer att hålla sig märkligt passiv. En del ( max 33%) av Indarrikes adliga undersåtar kommer dock välja sida och strida på någon av de båda parternas sidor (med en fördelning på ca 50/50).

Indarrike kommer vara fullt av budbärare från båda sidor som också kan komma att slåss med varandra vid påseende.

Sannolikt kommer hertigen av Likermark ställa sig på Salamoras sida. Dock inte alla av hertigens undersåtar. Denne kommer dock ha svårighet att transportera sitt manskap till Salamora då hertigdömet Pharynx ligger i vägen. Och blir hertigen av Pharynx förvarnad om stora trupprörelser på väg mot öst så kommer kungen garanterat få vetskap om vad som är i görningen.

Ett antal andra adelsmän från västra Zorakin kommer säkert också vilja delta men sannolikt inte hertigarna (därmed stannar också majoriteten av de västra hertigarnas adelsmän hemma...tills vidare iallafall).

Upplägg

Äventyrarna kommer på något sätt över information exempelvis från en av hertigen av Gredelmarks spioner som man hittar döende eller som såras dödligt av några okända män när äventyrarna kommer till hans räddning. Mannen ber äventyrarna innan han dör att föra brevet till hertigen av Gredelmark. Han lovar att de kommer bli fursterligt belönade om brevet levereras. Brevet är förseglat med ett sigill och det är upp till äventyrarna att bestämma om de vill bryta sigillet och läsa meddelandet eller inte. Kontentan är att i brevet finns information och bevis på förberedelser för ett angrepp mot Gredelmark. Med ett svårt slag på Heraldik kan man identifiera sigillet som den caddiske emissarens personliga sigill.

I brevet finns även ett andra brev med ett annat sigill som man med ett normalt slag i Heraldik kan känna igen som hertigen av Salamora. I det brevet finns information till en annan adelsman om vilka trupper som ställs till Salamoras förfogande samt därigenom vilka som deltar i konspirationen inför angreppet.

Bara uppdraget att föra brevet till Gredelmark är i sig ett äventyr som heter duga om man tänker på alla de spioner, hyrda prisjägare, rövare och solriddare som söker brevet och dess kurir.

När (och om) äventyrarna kommer fram till hertigen av Gredelmark kan de ny uppdragen vara att fungera som budbärarare till allierade i Indarrike, föra meddelanden till hertigen av Yttersol, verka som spejare.

Alternativt så färdas man till Caddo för att "föra bud" till en person som ska hyra ut dalkiska "legoknektar". I själva verket är kanske personen en högt uppsatt person inom exempelvis St. Justins solriddarorden eller en förnäm person inom Caddos råd med affärsintressen i Fristaden och Gredelmark, och meddelandet är en begäran om att sända trupper till Gredelmark hjälp.

Kanske är det rent av markgreven från Fristaden som sökt skydd på Caddo som ska kontaktas och begäras att nyttja sitt inflytande hos de caddiska handelshusen för att införskaffa trupphjälp från Caddo till Gredelmark.

Ytterligare ett uppslag är att efter att de lämnat brevet/informationen till Hertigen av Gredelmark blir de kontaktas av en mystisk person i Luksilo som lovar dem en ännu större belöning om de lämnar ett brev och de uppgifter de själva fått reda på till en person vid namn Aron från Kra i Pendon.

Kuriosa

Regalieorden instiftades ursprungligen av den zorakiske kungen efter det svidande nederlaget vid sjöslaget vid Selime mot Felicien. Efter nederlaget hade Zorakin knappt kvar något krigsskepp värt namnet och låg öppet för plundring. Regalieorden instiftades för att skapa särskilda kuststyrkor som skulle varna för överfall och försvara kustområden mot angrepp från pirater och Felicier.

Dold under detta namn har Girloff III och hans son Valien VII skapat "den 1:a regementet av Regalieorden". Detta militära regemente är en elitinfanteristyrka om 3600 man understödd av 600 bågskyttar eller armborstskyttar och 600 man tross. Den ska fungera som en elitenhet på land men den har också en specialinriktning mot sjöstrid och marin landstigning.

2:a regementet av Regalieorden tillkom på order av Girloff III för att möta hotet från Svarta tornet i Aidnebergen, samt för att förstärka den första regementets landstridsförmåga. Det 2:a regementet är specialiserat på strid i skog och berg samt ska vara experter på att kunna möta kavallerianfall. Även det 2:a regementet efterföljs av 600 bågskyttar och 600 man i tross. Det 2:a regementets soldaters utrustning är som det 1:a regementets, med undantaget att spjutet är betydligt längre och av bardisanmodell bland annat för att kunna möta kavalleriattacker. Det säger sig själv att ett sådant spjut inte går att kasta.

Hämtad från "https://erebaltor.se/wiki/index.php?title=Felicien&oldid=4093"