Akademin för Elementaristernas skolning

Från Ereb Altor
Hoppa till: navigering, sök
Huvudartikel: Ekeborg

Skolan

Akademin är byggd i kalksten, prydd med tusentals skulpturer föreställandes de mest respektingivande elementarer: frostvargar, bäckahästar, glacialer, ljuminaler, gnomer, mörkerulvar och chronitrar. Ingången är en bastant, outsmyckad dörr i uråldrig järnek, fylld till sista por med magiska skyddsbesvärjelser. Utanför vaktar ett par kungsgardister, innanför står några elementarer gömda i gången, redo att mota bort ovälkomna besökare. Innanför den låga och smala gången ligger Akademins innergård, en stenlagd öppen plats som domineras av damm med en sprudlande fontän i mitten. I dammen bor en undin som emellanåt väljer att ta form i fontänens vattenstråle. Dammens vatten har vissa inneboende magiska egenskaper och används flitigt inom rituell magi och alkemi. Bottenvåningens rum står alla öppna mot innergården. De övre våningarna nås också därifrån genom sammanlänkade trappor, balkonger och balustrader. Givetvis finns även en väl tilltagen källarvåning med långa irrgångar, hålrum där elementarbestar hålls fångna, hemliga grottrum för ritualer och lönngångar som sträcker sig till en bakgata på runslingan, echterborgen och andra platser i Gamla stan. Akademin leds av ett råd bestående av dess magistrar. Alla magistrar räknas här lika, ingen står över någon annan. I viktiga frågor kräver man koncensus. Detta leder givetvis till att inte särskilt många svåra beslut kommer att fattas, men borgar samtidigt för magistrarnas oberoende. Dessa styr sig i mångt och mycket själva, antar skolaster och samlar in terminsavgifter. Att en skolast har anslutit sig till en magister betyder dock inte att det endast är denne som kommer att sköta skolastens utbildning. Ingen magister behärskar allt, särskilt inte efter ett decennium eller så när skolasten nästan har nått magikers nivå. Det finns för närvarande sju magistrar vid akademin, nedan följer beskrivningar av några av dem.

Magiker

  • Magister Uluban Arakk, högaktad mineraldissektor och utlärare av jordelementets magi

Spindelskör och sprödlemmad frasar den skinntorre gamla magister Uluban genom magiskolans kalkstenskorridorer. Den lilla spetsnästa mannen tenderar att dyka upp på de mest oväntade ställen, likt ett torrt löv som plötsligt prasslar iväg med vinden. Han har för ovana att glida genom stenväggar eller stängda dörrar, utan att knappt notera det själv, och han lämnar allt som oftast bestörta skolaster efter sig i korridorerna, försynt ropande och hoande efter "Ärevördige Magister". Förutom en djup kunskap i jordmagins djupaste hemligheter besitter han också en förvånansvärd skicklighet i diverse trolleri- och fingertrick, och mången skolast har låtit sig luras av hans långa och bleka insektliknande fingrar och trott sig se riktig magi när han plockat fram småsten av gnejs och fältspat ur tomma luften. Det sägs att han aldrig äter och aldrig sover, och även om detta inte är helt sant så har han utvecklat en förmåga att likt en orm smälta det lilla han förtär i en ytterst långsam process. Han har obehag för allt som på sätt eller annat är väldigt levande. Helst äter han salter och gammat hårt bröd, och det också så sällan som möjligt. Det som egentligen håller honom igång är pollen från den giftiga bergkorallens blommor, en drog och ett fruktat gift som den beniga magistern blivit kraftigt beroende av. Drogen köper han via en bulvan; glädjeflickan Ní på horhuset "Fröken Deldas frestelser" nere vid Linhamnen. Den egentliga langaren är en losdrivisk smugglare och våldsgörare med en liten lågriggad karavell för "fiske och småhandel". Bergkorallens dyra pollendrog har försatt Uluban i ekonomiskt trångmål och pantlånaren Halmas Hålhaka har satt sina råskinn att hålla ögonen på magistern. Drogen förtärs genom att först uppblötas i ammonium, en obehaglig vätska som Uluban använder för att konservera små bergsorganismer med. Dessa små larver och ödleliknande urdjur, prydligt inlagda i små bruna flaskor, pryder i mängder väggarna i Ulubans etudium.

Shadaris härstammar från Oimis glänsande glasdyner i det sydligaste Sombatze. Hon är ättling till såväl havsfarande alver som högättade glashavsfurstar och det går inte att ta miste på hennes stolta bakgrund när man ser henne. Hon är mycket lång och rör sig oändligt långsamt och sirligt. Som klädnad bär hon endast florstunna svep sydda av nattfjärilsvingar samt siden spunnet av silverlarvens blekvita ludnad. Varje kväll tvår hon sig i ett bad av tårar från de nyligen avlidnas andar och två slavar strör oupphörligt sombatzisk sand framför hennes fötter (och sopar upp bakom henne), eftersom hon avgett ett löfte att aldrig beträda annan mark än den hon fötts på. Hon tjänar hängivet det namnlösa urmörkret, och har upprättat ett litet tempel i den västra flygeln av skolbyggnaden. Detta har blivit något av ett problem för magiskolan, då den karismatiska magistern fått ett litet följe av lärjungar och vid sidan om arbetet på skolan ledsagar dem i urmörkrets tro. Givetvis ser inte den Lysande Vägen på detta med blida ögon, för fast den nog i princip är tolerant gentemot övriga religioner, går det inte att acceptera att en kungligt understödd organisation öppet flörtar med okända gudomligheter.

Skröd-Inger är en liten och energisk dam som är mycket uppskattad bland skolasterna för sin aldrig sinande entusiasm och det engagemang och den värme som hon utstrålar. Hon bemöter dem alltid med ett leende på läpparna och besvarar glatt alla frågor. Problemet är dock att Skröd-Inger är mycket svårtillgänglig. Det tycks hart när omöjligt att veta var hon befinner sig eller vart hon är på väg. Ständigt försvinner hon i tomma intet, mitt som hon var på väg att avslöja tidsmagins innersta hemligheter. Skröd-Inger äger nämligen stor kraft som tidsmagiker, men saknar delvis kontroll över sina förmågor. Hon tycks ständigt vara på väg någonstans, kan när som helst dyka upp ur tomma intet och ingen utom hennes make har någonsin sett henne sitta still. Armarna viftar oupphörligt under hennes engagerade utläggningar, som dock aldrig hinner komma till punkt innan något nytt fångar hennes uppmärksamhet. Skröd-Inger har en irriterande vana att plötsligt komma med avslöjanden om andras människors framtid. Hon kan tillexempel rufsa om håret på någon av sina skolaster och utbrista ”åhh, din första dotter kommer att bli såååå vacker. Brynhilde…”. Varpå hon raskt återgår till att ingående förklara rumtidens tvillingparadox. Hitintills har hon aldrig haft fel, men skolasten som var tvungen att döpa sitt barn till Brynhilde var inte riktigt nöjd, trots att dottern sannerligen blev en riktig skönhet. Endast om morgonen, när Skröd-Inger intar sitt coffa samman med sin man Erfvin är det möjligt att med säkerhet fastställa både hennes läge (sittandes i kökssoffan) och inriktning (dricka morgon-coffa). Paret har inga barn, men Skröd-Inger har en katt. Den eländiga katten, som bor i en låda i köket, tycks lika mycket död som levande. Varje morgon hävdar Skröd-Inger att så länge man inte lyfter på lådan är katten lika mycket död som levande. Och varje morgon svarar Erfvin ”Bohr-snack!” (vad han nu menar med det) och lyfter på locket. Och mot alla odds visar det sig att katten har överlevt ännu en natt.