"Lysande Vägen" och "Nostratiet": Skillnader mellan sidorna

Från Ereb altor
(Skillnad mellan sidor)
Hoppa till navigering Hoppa till sök
 
 
Rad 1: Rad 1:
[[category:Lysande vägen]]
Gränslandet mellan Zorakin och Jorpagna.
=Historia=
== Landsfakta ==
==Upplysningen==
Få religioner har växt med sådan enorm hastighet i Ereb som den Lysande Vägen. Trosläran grundades för drygt sexhundra år sedan av en dalkisk profet vid namn Odo. Han föddes som son till en fattig krukmakare i Caddos huvudstad Arno, och det sägs att dagen då Odo föddes ”ville solen inte gå ner, utan vakade över gossebarnet även på natten”. Trots att det finns många märkliga historier kring Odos barndom och ungdomsår uppfostrades han i sin faders yrke och blev en duglig hantverkare. Odos moder dog då pojken fortfarande var ung.
[[File:Nostratiet.jpg|thumb|400px|left]]:
Odo visade sig vara en mycket besynnerlig gosse som älskade att vandra i naturen, meditera i bergen och lyssna på folks tankar och filosofier. Han visade sig vara mycket vis, och redan i sina ungdomsår sägs det att han gav råd till både hövdingar och shamanpräster på Caddo.
'''Invånarantal:''' -
<br>
'''Befolkning:''' människor, halvlängdsmän, svartfolk, dvärgar
<br>
'''Huvudstad:''' -
<br>
'''Statsöverhuvud:''' -
<br>
'''Styrelseform:''' -
<br>
'''Exportvaror:''' -
<br>
'''Importvaror:''' -
<br>
'''Välstånd:''' Fattigt
<br>
'''Armé:''' -
<br>
'''Religion:''' Lysande Vägen
<br>
'''Övrigt:''' -
<br><br><br><br><br><br><br><br><br><br><br><br><br><br><br>


När Odo hade fyllt 27 år kom dock den stora vändningen vilken skulle komma att förändra inte bara Odos liv utan Erebs historia. Det står skrivet i den Gyllene Boken, den Lysande Vägens heliga skrift:
= Inledning =
:{{citat |”När den gudomlige Odo var tjugosju år gammal vandrade han till kusten för att betrakta havet och himlen. Då öppnade sig själva himlavalvet och Etins ljus omslöt honom. Strålar som av solen genomlyste den gudomlige Odo och fann honom värdig. Kustklipporna skakade när Etins stämma talade och sade: ’Fall ner, älskade Odo, min tjänare, och kyss marken, ty den är helgad.’ Den gudomlige Odo fruktade Etin och lydde. Etin talade och sade, ’Du skall bli mitt sändebud till Altors alla folk. Mina ord skall komma ur din mun, och du skall tala vishet till folken. Du skall vara mitt språkrör, så skriv nu ner alla de ord jag talar till dig, ty de skall giva liv åt dig och åt alla som hörsammar dem.’” |}}
Nostratiet är det nyjoriska namnet på området med Zorakin och Aidnebergen i väster, Jorpagna i öster, Mörkerbergen och skogen i norr och Kopparhavet i söder. Här fanns engång Kejsardömet Jorpagnas första egna landerövring - Provincia Nostra ("Våran provins") som senare kallades Iorpur Inferior. I Aidne används ofta begreppet Östermarken eller Östra gränslandet även om detta egentligen inte avser hela området. Vidvindens slätter en benämning poeter och trubadurer gärna väljer.


[[image:Odo.jpg|right|thumb|Målning av Odo i ungdomsåren, undervisandes den Lysande Vägen.]]
Ett område inget större rike kan eller ens har velat göra anspråk på pga av dess många risker och faror. Det är här man finner det klassiska äventyrslandet där gränsen mellan antik rikedom och ond bråd död är hårfin. Ofta drar svartfolk och svåra epedemier genom området. Här är vänliga leenden långt emellan och dragna dolkar snarstugna. Lokala herrar har ingen över sig och det gäller att färdas med tungan rätt i mun för att inte drabbas av deras nycker.


Solguden Etin uppmanade Odo att predika hans lära, ”den Lysande Vägen”, och sprida dennes ljus vida kring. Odo lydde, och inom kort hade en stor skara beslutat sig att följa honom. På Etins befallning valde Odo ut de trognaste bland sina följeslagare och gjorde dessa till sina lärjungar, och Etin benådade dem med stor kraft och märkliga egenskaper. Odo levde ett långt liv och reste under delar av sitt liv till bland annat dagens Erebos och Zorakin, men också till echterna i Kardien där han vann många trogna anhängare. Han talade till kungar och bönder, trälar och fria, rika och fattiga – och betonade ständigt alla varelser lika värde inför Etin.  
{{ citat | '''Östra gränslandet'''
----
Känt som en plats med viktiga karavan- och handelsleder och som ett område där osunt stora skaror av krigare, riddare och soldater, som alla hjärtligt avskyr varandra, strövar runt. Strider sägs förekomma dagligen. Ökänt har blivit den händelse som i folkmun kommit att kallas "Fyrmannaslaget". Uppgifterna skiftar om hur striden började, liksom vem som vann...om någon vann. Den huvudsakliga och vanligast berättade händelsförloppet lyder så här.  


När Odo sedan var 83 år gammal (och några av hans lärjungar redan avlidit) var det dags för även Odo att ge upp andan. Han kallade till sig alla sina vänner och höll ett rörande tal för dem som finns nedtecknat i den Gyllene Boken. Han slöt sedan sina ögon och dog.  
"Det startade inledningsvis att en av dvärgarnas handelskaravaner bestående av 30 dvärgar attackerades av en större styrka orcher (ca 80-120 krigare). Denna strid har endast hunnit pågå en kortare stund när en grupp dalkiska St. Justinriddare (30 man) dyker upp på scen österifrån och omedelbart går till angrepp mot orcherna. Dessa har knappt hunnit kasta sig in i striden förrän det från väst dyker upp en styrka (24 man) Zorakiska solordenriddare till häst. Vid åsynen av både Orcher och St. Justinriddare fäller styrkan sina lansar, lägger första stöten mot orcherna men fortsätter sedan med att rida rakt in i striden, huggande in på både orcher och riddarna från St. Justin.


:{{citat |”Då den gudomlige Odo sagt dessa saker lade han sig ned på sin bädd och gav upp andan. Envar av profetens lärjungar sörjde och klagade, ty de var försäkrade om att de aldrig mer skulle se sin käre mästare. De gjorde en bår av ekstavar och blått lintyg och bar sedan den insomnade profeten genom Arnos gator till Adetoberget utanför staden. Fler och fler anslöt sig till sorgetåget, och när de var redo att begrava den gudomlige Odo hade över tvåtusen män och kvinnor samlat sig. Även den gode kung Ása vad bland de sörjande. Múnedi och Verido grävde en djup grav. Laro ville kasta sig i graven och begravas med sin mästare, men hans vänner hindrade honom. Efter att den gudomlige Odo lagt sig till vila sörjde hela staden i fyra dagar och alla klädde sig i svarta klädnader.” |}}
Kaoset urartar till en syn som påminner om den när tre ilskna hankatter råkar mötas i samma revir och ingen backar undan. Pälsen flyger, dammet yr, skrik och kaos, blodvite och förvirring. Alla hugger både till höger och vänster. Alla tycks slåss mot alla.


Efter fyra dagar gav dock Etin åter liv till Odo som återvände till sina lärjungar och berättade för dem om de makalösa uppenbarelser som Etin givit honom på andra sidan döden. Han berättar om Etins ljusrike, om ljusandar och solserafer, och om vad som väntar den som troget tjänat Etin i sitt liv – men också om rening och efterräkning för den som levt orättfärdigt. Dessa uppenbarelser är samlade i den sista delen av den Gyllene Boken som kallas "Odos löfte" eller ”Odos epifania”. Efter ett par månader sade Odo till sina trogna att det var dags att ta farväl igen, och han återvände till sin grav på Adetoberget utanför Arno, lade sig ner och gav upp andan. Odos följeslagare fick då med egna ögon bevittna hur Odos ande återförenas med Etin. Kroppen begravdes i samma grav som tidigare, och ett soltempel har byggts vid gravplatsen vilken av ”de upplysta” ses som den allra heligaste platsen på Altor.  
När stridslarmet och dammet hade lagt sig kunde man se enstaka orcher flyende åt nord. Hästar utan herrar som planlöst galopperade runt, solriddare som drar sig linkande ut från stridfältet åt väster. St. Justinriddare försöker i någon form av luggsliten och tilltygad formation halta åt andra hållet. Kvar står karavanen med några konfusa och förvirrade dvärgar som spejar nervöst åt alla håll. För säkerhets skull även upp i skyn utifall en drake skulle dyka upp och också bestämma sig för att ta del i striden. På marken ligger mängder med orcher, ett antal dvärgar, rustade hästar, Solordenriddare och St. Justins riddare om vart annat som vittnesmål om den intensiva och blodiga striden."


Odos följeslagare fortsatte att förkunna den Lysande Vägen land och rike över. Inom en generation hade Odos lära blivit den klart dominerande i hela Kopparhavsområdet, Vid slutet av 100-talet e.O. fick den Lysande Vägen starkt fäste på Aidne-halvön, och snart spred den sig vidare till Erebos, Berendien och Jorpagna.
Okänd källa från Fristaden |}}


==Etins uppenbarelser före Odo==  
=Historia=
== Kejsardömet Jorpagna 1048-599 f.O. ==
;1048 f.O.
:Kejsardömet Jorpagna grundar sin första provins i vad som nu är Nostratiet - Provincia Nostra (Våran Provins). Vissa av de lokala stamfolken gör motstånd men fördrivs av jorernas legioner. Provinshuvudstad blir staden Taltabinoz och även om provinsens formella namn eftervart blir Jorpur Inferior används i dagligt tal alltid den första benämningen.


Många lärde har frågat sig vart tron på Etin egentligen kom ifrån. Var höll Etin hus innan Odos uppenbarelse vid tideräkningens begynnelse? Detta är en fråga som stundom rört om bland den Lysande Vägens främsta teologer och resulterat i djupa studier och vilda spekulationer. De flesta har varit överens om att Etin faktiskt uppenbarat sig själv i historien långt innan han lät Odo bli upplyst av det eviga och rena ljuset. Inte minst Odosmunkarna på Caddo har kommit fram till en hel del intressanta teorier, som även Mandelorden på fastlandet anser innehåller ett stort mått sanning.  
;610 f.O.
:Staden Fodorim i norra delarna av provinsen belägras av plötsligt uppdykande svartfolk. De är mer välorganiserade och målmedvetna än någonsin tidigare jorerna mött detta krigerska folk. Innan förstärkningar kan skickas faller staden och jämnas med jorden. Svartfolken återvänder till bergen i nordöst och någon förklaring till angreppet hittas inte under de få år som kejsardömet fortbestår. Sentida lärde har genom historien debaterad [[Fodorims fall]] men aldrig hittat någon fullgod förklaring till svartfolkens beteende.


Odosmunkarna menar att Etin försökt uppenbara sig själv åtminstone tre gånger i historien innan han utvalde den unge krukmakarlärlingen från Arno.  
== Den Tredje Konfluxen 599-598 f.O. ==
Köttbitarna lämnar en ficka av västra Jorpur relativt ostört och huvuddelen av befolkningen här överlever. Rundt omkring läggs landet dock närmast totalt öde.  


;1) Solkejsaren i Jorpagna (''Eiron'') – ca 730-680 f.O.
== Taltabinoziska triumviratet 598-544 f.O. ==
:Genom en av Mandelmunkarnas expeditioner har Odosmunkarna lyckats få tag på en lunta mycket intressanta dokument från det gamla Jorpagniska kejsardömets dagar. Bland dessa dokument fann man bland annat utdrag ur kejsar Domions krönikor och personliga annoteringar. Många av dessa anteckningar anses gjorda av Solkejsaren själv, och är därför inte bara av historiskt intresse utan ävenledes mycket värdefulla. I anteckningarna kan man läsa hur fältherren Domion under en militärexpedition i Soluna, runt år 735-730 f.O. fick en uppenbarelse av solguden ''Eiron'' som menade att han, som folkens skapare, tröttnat på hur alla världens väsen fallit från sin storhet och blivit våldsamma, lustfyllda och maktgiriga. Eiron menade att han utvalt Domion till att vara en god och föredömlig härskare att leda folken på rättfärdiga vägar och som ödet förutbestämt till att bli kejsare. Eiron sade till och med att om Domion ändrade sitt leverne, var lydig i allt, och inte sökte egen ära och berömmelse, skulle han belönas med titeln "Solkejsare". Eiron gav sedan Domion maktens och talets gåva och gjorde honom mäktig att skåda. Domion, som var på diplomatuppdrag från prefekt general Belisarion, sitter omskakad och förvirrad i sitt tält på den torra Traxilmiska purpurkusten.  
En kvarleva av det mäktiga imperiet fortlever en tid efter konfluxen kring Taltabinoz. Under de tre ledarna [[Olvia Kornula]], [[Biriuz Lykar Ataband]] och [[Witanuz Mirbinin Senka]] organiseras ett styre mitt i kaoset efter köttbitarna. Detta lyckas i huvudsakligen tack vare två relativt intakta legioner. Efter vart börjar andra överlevande söka sig till området.  


:Men historien slutar dessvärre inte där. Av senare dokument har Odosmunkarna förstått att Domion inte ärade sitt avtal med Eiron. En natt när Domion ligger grubblandes i sin sömnlöshet uppsöks han av en mörk budbärare från demonguden ''Maal''. Maal erbjuder rikedom, berömmelse och självisk njutning om Domion istället ger sig till honom. Domion bryter sålunda sitt ord till Eiron och sluter en pakt med Maal, smärtans furste. Domion saknade tålamod och hans hunger för makt och rikedom segrade. Istället för att vänta på att Eiron skall belöna honom med kejsartiteln låter han lönnmörda kejsar Elgabion och tar tronen. Titeln ”solkejsare” behåller Domion, dels som en smädelse mot Eiron, och dels för att även Maal använder solen som sin symbol – "den smärtsamt brännande solen som lämnar ens skinn rödsargat och ömt som brännt av glödgat bly". Kejsardömet började snart dyrka Domion och en utbredd kejsarkult etablerades inom ett årtionde. Som Solkejsaren ersätter Domion även Maal som lyckligtvis inte heller helt lyckats nå sina mörka syften.  
;598 f.O.  
:Taltabinoziska triumviratet utropas av tre dådkraftiga jorer, en härforare och två senatorer. Kring Provinsia Nostras huvudstad Taltabinoz samlas en statsbildning.  


:Munkarna inom Andra Orden till Odos Minne menar att "Eiron" egentligen var Etin, som genom den avfällige kejsar Domion försökte sprida sitt ljus över världen. Genom Domion hade Eiron hoppats på att kejsardömet Jorpagna skulle bättra sig och börja tjäna honom, men istället valde Domion mörkrets väg och gav sig till Maal. Odosmunkarna misstänker att Maal är en demonfurste som i det här fallet tjänade Hemaquiel – själamörkret och Etins motsats.  
;544 f.O.
:Ylkor-kha-Oggra, svarfolksklanen Månulvarna, bildas och ett härtåg går mot människorna i Taltabinoziska triumviratet. [[Slaget i Morkmyldre skog]] krossar jorerna och den sista rest av Kejsardömet Jorpagna faller in i Mörkertiden.


:Flera likheter mellan Eiron och Etin står att finna. Båda är solgudar som utger sig för att vara alltings skapare. Båda vill "sprida sitt ljus bland folken". Båda är missnöjda med hur folken lever sina liv och vill leda dem på rätta vägar. Båda väljer av någon anledning att kalla en person bland människorna att representera honom. Namnet ''Eiron'' är också intressant då det betyder ”Upplysaren” på ålderdomlig jori, något som sannerligen också beskriver Etin.  
== Mörkertiden 544 f.O.-? ==
;200-talet f.O.  
:Mandelmunkar söker sig ut i det vilda Nostratiet för att leta efter rester från den joriska kulturen.  


;2) Eledains brödraskap i västra Akrogal (''Eledain'') - ca 400-150 f.O.  
;79 e.O.
:I Akrogal har Odosmunkarna funnit ännu en gud som bär stora likheter med Etin. Denna gud kallade sig ''Eledain'', men mycket är okänt om var och till vem Eledain först uppenbarade sig. Det är dock troligt att det var en grupp österländska ädlingar och krigare som först hängav sig till Eledain. Vad man vet med säkerhet är att en religion snabbt utbredde sig i delar av Akrogal under 400-talet före Odo. Liksom den Lysande Vägen hade denna tro både munkar och heliga krigare ("Eledains brödraskap"). De Eledain-troende kämpade mot en mörk entitet vid namn Sathmog och dennes tjänare. Sathmog bär stora likheter med den Lysande Vägens Hemaquiel.  
:Dvärgar från Aidnebergen bygger [[Zygosunds bro]] på platsen för en gammal jorisk flodövergång.


:Efter många turbulenta år och stora krig verkar tron på Eledain ha dött ut runt år 150 f.O., men helgedomar kan fortfarande hittas i österns länder, och även på platser i östra Ereb.  
;110 e.O.  
:Svartfolksklanen [[Brända Jordens klan|Brända Jorden]] (Ignarth Bogglf) bildas i nordöstra Aidnebergen. Dette sker etter ett stort och framgångsrikt fälttog mot människorna. ''(Svartfolk s. 13)''


:Bortsett från munkarna och "riddarna" påpekar Odosmunkarna flera likheter mellan Eledain och Etin. Båda är skapargudar som personifierar godhet, ljus och välvillighet. Det som ofta kallats "Eledains stjärna" (och var symbolen för Eledain-tron) tolkar Odosmunkarna som en stiliserad sol - vilken bär många likheter med den symbol som den Lysande Vägen nu använder sig av. Det råder delade meningar om hur stor inverkan Eledain-tron hade på Ereb under mörkertiden, men de flesta är överens om att Eledains tjänare besökte de östra delarna av Ereb vid ett flertal tillfällen - inte minst det som idag är Krun och Hynsolge. Man misstänker också att denna tro genom Krun påverkat framför allt fastlandsgrenen av den Lysande Vägen.  
;239 e.O.  
:Brända Jordens första storhetstid inleds.  


;3) Sonekestammen i Efaro (''Efthek'') ca 200 f.O. - 100 e.O.  
;255 e.O.  
:Det berättas i Efaro om en mäktig ung krigare vid namn Mekeh som var ute och jagade. Under jakten började solen skina med ovanlig styrka och Mekeh föll utmattad till marken. En röst kom ur solen och talade till Mekeh. Den presenterade sig som ''Efthek'' - solens gud och världens hövding. Mekeh undrade varför en sådan mäktig och sträng gudom (i Efaro är solen ofta associerad med torka, likväl som dagsljus och värme) skulle nedlåta sig att tala till en enkel krigare och inte till stammens präster. Efthek förklarade att prästerna var förblindade av sina avgudar och inte kunde höra hans röst, och att Mekeh visat sig vara en rättfärdig man med rent hjärta. Efthek gav sedan Mekeh fyra enkla levnadsregler som i stort stämmer överens med den Lysande Vägens sex bud. Vidare sände han Mekeh till att uppmana hela sin stam, "Sonekestammen", att lämna sina gamla gudar och istället följa Efthek och dennes ''keke'' (levnadsregler). Men den nya tron spred sig aldrig längre än till Sonekestammen. Då Efaros olika stammar ofta legat i fejd med varandra och många gånger lever isolerat var det få utanför Soneke som hörde talas om solguden Efthek.  
:Brända Jorden och Månulvarna (Ylkor-kha-Oggra) sluter en pakt. Det firas med ett fälttåg mot Klomellien.  


:När den Lysande Vägens munkar trehundra år senare kom resande till området med Odos lära blev de varmt mottagna av Sonekestammen, som nu i sin fullhet anammat Mekehs budskap och dyrkade Efthek. Man tog villigt emot den Lysande Vägens lära då den i praktiskt taget allt stämde överens med deras tro på Efthek. Även idag är det bland Sonekestammen som den Lysande Vägen har starkast fäste i Efaro, och många av Sonekes folk kallar fortfarande Etin för Efthek, och har blandat in många av sina gamla seder i den "nya" tron.  
;Ca 300 e.O.
:Den gamla joriska vägen [[Via Aidne]] som korsar Nostratiet från öst till väst börjar användas av pilgrimer tillhörande Lysande Vägens aidniska gren.


;479 e.O.
:Stridigheter mellan Brända Jorden och utsändningar från [[Häxmästaren]] i [[Svarta Tornet]].


Odosmunkarna misstänker vidare att det finns många andra exempel från historien, och de studerar idogt ämnet för att utröna fler svar. De har till och med på senare tid skickat expeditioner till både Ereb, Samkarna och Soluna för att bekräfta rykten och undersöka legender.
;484-486 e.O.
:Brända Jordens svartfolk tågar mot Svarta Tornet.  


==Ljuset sprids==
;498 e.O.  
Åren 150-250 e.O var något av en guldålder för den Lysande Vägen. Odos lärjungar och deras efterföljare proklamerar den Lysande Vägen i land efter land. Överallt etableras tempel och kloster till den store solgudens och profetens ära. I Kardien märker echterna stora likheter mellan Odos lära och Valentin Echtes förkunnelse. Vissa echter menar till och med att Odo var en reinkarnation av deras stamfader, vilket hjälper spridandet av den nya läran på Aidne. I Zorakin är det främst hos pennerna som den Lysande Vägen först får fotfäste.  
:Brända Jordens andra storhetstid inleds med en stor seger over den narguriska Arbitherstammen i norra Snoarskogarna.  


Samtidigt som imponerande soltempel reses runt om Kopparhavet får också munkrörelsen liv med början på Caddo. Solmunken och sedemera helgonet S:t Dericus (d. káso Dericõ) är en av de första att etablera kloster där solmunkar bor tillsammans i bön och studier. Munkarna blir också den Lysande Vägens främsta budbärare och missionärer till fjärran hednaländer. Bland annat var det just solmunkar som först spred Etins ljus i Magilre, Berendien och Efaro.  
;511 e.O.  
:[[Fristaden]] grundas av egendomslösa från Zorakin på initiativ av kung [[Ragnvald den Sköne]]. Staden blir snabbt ett centrum for handeln mellan Caddo och dvärgarna i Aidnebergen.  


Exarken (den Lysande Vägens andliga ledare) i Arno etablerar år 112 e.O. den så kallade Orden till Odos Minne för att påskynda och hjälpa missionen, vilket till en början får stor framgång. Munkar och lekmän reser runt hela Kopparhavet (och bortom) för att predika Odos budskap. Samtidigt som tron på Etin sprids som en eld är det många munkar och missionärer som sätter livet till och blir martyrer. Alla folk är inte lika mottagliga för den Sanna Läran som echterna och pennerna på Aidne var.  
;520 e.O.  
:Dvärgarna i Aidnebergen börjar bygga om den gamla Zygosunds bro till befästning for skydd av handeln med människorna i Fristaden.  


==Den stora schismen==
;522 e.O.  
Redan i slutet av Odos livstid lades grunden till den hierarki som kommit att kallas ”den Lysande Vägens kyrka”. Odo delegerade allt mer av sina uppgifter till sina lärjungar, som i sin tur insatte andra att efterträda dem i deras ämbeten. Ordet ”kyrka” började inte användas förrän runt år 180 e.O. Ordet kommer från den kejserliga jorins ''khirum kali''. ''Khirum'' betyder helgad, benådad, som solen lysandes (det var ursprungligen en titel för den joriske kejsaren), och ''kali'' betyder ordning eller organisation. Med tiden förkortades detta till ''khirkali'', vilket blev till ''khirka'', och slutligen ''kyrka''. <ref>Lägg märke till att den Lysande Vägen aldrig använder ordet kyrka för att beskriva sina helgedomar. Dessa kallas istället soltempel.</ref>
:Vägen mellan Methbohr och Fristaden börjar patrulleras av allierade fristadsbor och dvärgar.  


Den Lysande Vägens kyrka hade alltid varit enad under exarken i Arno, men under 200-talet började dramatiska slitningar bli uppenbara. Stora språkliga, kulturella och doktrinala skillnader ledde till högljudda och skarpa möten av kyrkans ledare. Flera ämnen skilde de dalkiska bontisâlerna från sina ämbetsbröder på fastlandet. Soltågen (se nedan) och deras lämplighet hade börjat betvivlas på Caddo, medan man på fastlandet gärna ville fortsätta med territoriell vinning å kyrkans vägnar. Etins natur var en annan tvistefråga. På Caddo menade man att Etin var den oskapade världssjälen som fyllde allt levande och gav det liv. På fastlandet betonade man istället Etin som skaparen – strikt skild från sin skapelse.  
;536 e.O.  
:Den mäktiga Solorden etablerar sig nordöst om Fristaden.  


Men den största stridsfrågan handlade om huruvida magin skulle vara lovlig och sanktioneras av kyrkan. Den dalkiska inställningen var att magi var onaturlig och destruktiv i sin natur. Man hänvisade till Odos brev till ereberna där han skrev: ”I skall icke vränga Etins skapelse, ty då skall den bliva ett bländverk blott.” På fastlandet menade man att magi i sig var neutral och kunde användas till både goda och onda syften. Aidniska bontisâler citerade ofta Stormästaren av Animisternas Orden i Kra som hade sagt: ”Magi blir alltid vad magikern gör den till.” Den enda form av magi som man även på fastlandet vände sig mot var nekromanti (och i viss mån demonologi och spiritism men även möjligen illusionism). Detta ansågs av dalkerna att vara en hycklande och högst inkonsekvent hållning.  
;540 e.O.  
:Zygosunds bro belägrat av Brända Jorden.  


Bontisâlen i Ekeborg, Pergon (sedemera ”S:t Pergon den helige” på Aidne) är den som driver frågan hårdast och får starkt stöd av de flesta av fastlandets bontisâler. Det är främst i Zorakins östra delar som det finns vissa sympatier för den dalkiska trosinriktingen bland kyrkans ämbetsmän. År 281 e.O. är schismen mellan den dalkiska och den aidniska kyrkan total, och Pergon utropar sig själv till exark och tar sitt säte i katedralen i Ekeborg. Pergons första gärning blev att utlysa det Stora Bannet mot den dalkiska exarken och de som fortsatt i trohet mot honom. Dessa förklaras vara kättare och avfällingar från den Sanna Vägen. Exarken i Arno, Carsanius II (d. ''Kásaniõ II''), svarar genom att bannlysa Pergon och hans gelikar från den lysande kyrkans gemenskap.  
;541 e.O.  
:Solordens fäste Kalband attackeras av Brända Jorden. Riddarna slår tillbaka svartfolken men området runt omkring plundras.  


Splittringen av kyrkan var således ett faktum, och fungerade från tiden för den stora schismen som två separata (och i viss mån konkurrerande) organisationer. Mycket av den glöd och framåtanda som hade utmärkt den Lysande Vägen tidigare falnade nu, och båda grenarna förlorade mycket av sin kraft. Missionen gav inte längre samma resultat. Caddo och Aidne började gå två skilda vägar – och gapet emellan dem kom att växa allt större under följande århundraden. Man talar sålunda om den Lysande Vägens två ''grenar'': den dalkiska och den aidniska.
;550-557 e.O.
:Norra svartfolkskriget utkämpas i västra Nostratiet och nordöstra Zorakin. Kriget anses ha varit en förlängning av [[Andra kriget mot Svarta Tornet]] 546-555 e.O.


==Soltågen==
;587 e.O.
Inom den Lysande Vägens ledarskap fanns redan på 100-talet de som förespråkade alla medel för att sprida Etins ljus i världen, inklusive svärdmakt. Man drog därför ut på så kallade soltåg för att upplysa även de mest avlägsna hednafolk. Det har avgått fyra regelrätta soltåg, även om man ibland också talar om mindre religiösa militärkampanjer som soltåg.  
:Furst Noldrax från Jorpagna invaderar Östra Zorakin genom Nostratiet. ''(Se Zorakins historia)''


* [[Första soltåget]] – 196-212 e.O.
;588 e.O.
* [[Andra soltåget]] – 275-278 e.O.
:Noldrax retirerar.
* [[Tredje soltåget]] – 285-292; 287-287 e.O.  
* [[Fjärde soltåget]] – 353-353 e.O.  


===Historisk bakgrund till det Första Soltåget===
;591 e.O.  
Innan det första soltåget 196 e.O. var det frid i Aidne och på Caddo. Den kardiska och zorakiska riddarklassen var undersysselsatt och den Lysande Vägen stod på höjden av sin makt. Möjligheten till territoriell expansion såg sig given och Zorakin grundade år 174 e.O. sin första koloni på ögruppen Hakkai. Kardiernas självkansla hade fått sig en liten törn efter att de inte förmått kasta ut trakorierna ur sin erövring Torilia och stödde därför villigt zorakiernas planer då de gärna ville visa vad de egentligen gick för. I Zorakin beträdde 183 e.O. kung Valien III tronen och han bar inte bara den store riksbyggarens namn utan också den envetenhet som hans kraftfulla farfar Karolu XI ägde. Den åldrande Ovar II Enarme i Kardien ville också gå ut i ett riktigt krig en sista gång innan han gick till sina fäder. Bontisâlerna (den Lysande Vägens religiösa ledare, se nedan) i Kardien ställde sig snabbt på kungarnas sida och använde sitt inflytande för att egga upp folket och övertyga exarken i Arno att ett fäste i sydländerna vore mycket bra för spridandet av tron. Exarken, som egentligen inte ville annat än gott, lät sig rivas med i de krigiska planerna om en ”solfararstat” i Efaro och gav sin välsignelse. Från kyrkans håll fanns det många andliga anledningar till att bege sig på soltåg till sydländerna. Pilgrimmer och missionerande munkar led mycket under de infödda efarernas våldsamma angrepp. Att ge dem militärt beskydd vore en välgörenhet för den Sanna Tron. Dessutom var många heliga vallfärdsmål otillgängliga och under hedningarnas kontroll (martyrernas dödsplatser hade snabbt blivit platser för tempel och tillbedjan, och deras reliker bevarades noggrant). Det första soltåget tog sålunda sin början och var på många vis en strålande framgång. Bland annat öppnades handeln mot sydländerna, vilket så småningom kom att göra Caddo till ett av Kopparhavets dominerande handelsländer. Även den kardiska och zorakiska kronan fick stora intäkter genom erövringarna av sydländerna. Kloster, så kallade ''apidioler'', etablerades i Efaro, och hela handelssamhällen växte så småningom upp.
:Fristaden erövrat av den zorarkiska hertigen av [[Zorakin#Salamora|Salamora]].  


==="Det furgiska soltåget"===
;592 e.O.
===Det andra soltåget===
:Handelsplatsen Ereno etableras nordöst om Fristaden. Caddo och dvärgarna fortsätter här handeln som den zorakiska erövringen gjort omöjlig.
===Det tredje soltåget===
===Det fjärde soltåget===
===Palinors "soltåg"===


=Tro=
;?
:''"Etin är Ljuset som upplyser våra själar. Låt ingen skugga dröja kvar, utan låt den Högste genomlysa allt, så att ni skiner med samma ljus! Då skall ni få skåda Etin i all hans härlighet, och han skall begjuta er med kraft och frid."''
:Zorakin utropar markgrevskapet Östmark som ett rikslän tillhörande Kungariket Zorakin.  


:: - Den gudomlige Odo, ur den Gyllene Boken
;5? e.O.
:Solorden omorganiserar sin verksamhet i Nostratiet.


==Läran==
;599 e.O.
Odo förkunnade att Etin, världssjälen, är den ende sanne guden och att allt är skapat av honom. Även alla intelligenta varelser skapades av Etin som gav dem en själ (d. ''kanat'') vilken genomgår ett ständigt kretslopp av födelse, död och återfödelse. Andra så kallade gudar är inte riktiga gudar på samma sätt som Etin, och inte värda att tillbes. De ses istället som lägre andeväsen (antingen ljusandar eller demoner) eller som vanbilder av Etin.  
:Hertig Salamora tvingas lämna Fristaden som blir kunglig fri stad under en borggreve. Salamora behåller kontrollen över vad som blir markgrevskapet Östmark där hans yngre släktning Arviden Grijp blir markgreve.


För ''kanat'' att frigöra sig från det ständiga kretsloppet måste man i varje liv komma närmre Etin, och avkläda sig mörkrets gärningar och tankar. Detta gör man genom att följa den Lysande Vägen som profeten Odo predikade. Etin visade Odo ”Stigen”, sex levnadsregler som för ''kanat'' närmre Etins ljusrike. Endast genom att vandra på Stigen kan man leva ett liv som hyllar och ärar den barmhärtige Etin. Men Odo predikade att detta måste ske av egen fri vilja – något som ofta har glömts bort av den Lysande Vägens ivrare. Endast genom personliga beslut kan man närma sig den strålande Etin och förenas med världssjälen.
;604 e.O.
:Det legendariska ''Fyrhäraslaget'' utkämpas i öster om Zygosunds bro. ''(Se Zorakins historia)''


===Skapelsen===  
=Geografi=
I begynnelsen svävade Etin i intet och fyllde det med sin strålglans. Från början fanns också mörkret, Etins motsats, vilken har kommit att kallas Hemaquiel (d. ''Hemakiõ''). Då Etin skapade Altor och formade världen som ett hem för alla tänkande varelser sökte han fördriva allt mörker, men det kvarstod i skuggorna. Hemaquiels mörka inflytande fanns sålunda kvar och försökte hålla alla varelsers ''kanat'' borta från Etins ljus. Det är enligt Odos lära Hemaquiel som är det mörker i våra själar som vill bryta Etins bud och driva oss i fördärvet.  
==Karta==
http://img75.imageshack.us/img75/2179/huleinostratietrn4.jpg


Andra lägre gudaväsen (ljusandar och demongudar) inverkade i skapelsen och formade olika raser (såsom älvfolk, halvlängdsmän, svartfolk och dvärgar). Framför allt på Aidne förkunnar man dock att människan är Etins främsta skapelse, och att andra raser inte reflekterar Etins ljus på samma sätt. Dock undervisar man tydligt att allt liv kommer från Etin, och att han är alltings ursprung – även om andra krafter varit involverade i skapelsen. Endast Etin kan skapa ur intet.  
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=37369#p37369


===Liv och död===
''Senaste kladdkartor över Nostratiet''
När en person dör frigörs ''kanat'' efter tio dagar från kroppen och träder inför Etins ansikte. Där står solserafen Angarion och väger personens gärningar och tankar på en våg. Om de goda överväger de onda sänds själen tillbaka till Altor för att leva ett bättre liv och ytterligare närma sig Etins ljus. Om de onda gärningarna överväger de goda går själen först igenom en rening i eld (den så kallade "luttringen" (d. ''híro'') och sänds sedan tillbaka till världen under svårare förhållanden för att leva dygdigare. Om det på Angarions våg knappast finns några själviska och mörka gärningar välkomnas ''kanat'' in i ljusets rike och förenas med världssjälen. Det är den ultimata upplysningen som på dalksika kallas ''víllornea'' (på fastlandet översatt till salighet, även om en direktöversättning mer skulle vara "fullkomligt ljus"). En person som nått ''víllornea'' kallas helgon. Om det å andra sidan inte finns en enda osjälvisk gärning överlämnas ''kanat'' till Hemaquiels kyliga mörker där ständig pina och själanöd råder. Denna fruktansvärda plats kallas ofta "pinoriket" eller "själahålan" (d. ''ciogokio'').


==Stigen - de sex buden==
==Östra gränslandet==
Profeten Odo blev det redskap som Etin använde för att befria alla varelser från Hemaquiels förledande och förtärande skugga. Etin uppenbarade den Lysande Vägen, den Sanna Läran som kan leda själen till ljusets rike. Lärans kärna är den så kallade ”Stigen”, vilken sammanfattas av sex bud:
Området öster om det Zorakiska markgrevskapet Ostmark.


:1. Etin är störst!
Vilt, farligt och glest befolkat land. Ett landområde bestående av fristående byar och stammar. Byar med människor av olika härkomster, svartalfer och halvlängdsmän befolkar området, huller om buller. Här och var finns enstaka rovriddarborgar vilka oftast inte består av mer än en palissad och ett stenhus på en kulle. Ingen centralorganistation existerar. Plundringståg förekommer dock frekvent i området, både mellan de olika stammarna/byarna i området samt genom större plundringståg från norr. Slavjägare från norr och öster bryter in i Östra gränslandet för att hitta byte. I vissa fall har olika byar slagit sig samman i vårdkasesystem för att varna varandra och dra samman sitt eget försvar. Det finns kanske till och med exempel på försvarsallianser mellan människo- och svartalfsstammar.  
:2. Missbruka icke Läran!
:3. Hedra din familj!
:4. Begå icke grymma handlingar!
:5. Stjäl icke!
:6. Håll ditt ord!


Endast genom att forma sitt liv kring dessa levnadsregler kan man hoppas på upplysning och förening med Etin. Stigen är den Lysande Vägens lag och levnadsregel, och sträcker sig bortom de sex budorden även om dessa anses sammanfatta hela förordningen. Här följer en beskrivning av de sex buden och hur de vanligtvis tolkas inom den Lysande Vägen.  
Försvarsborgar av typen ringformade folkborgar dit folk kan fly vid fara finns på vissa platser.  


I detta annars mörka, kaotiska landområde finns några enstaka civilisationens ljus i form av ett par Karlsordenkloster, solriddarnas ordenssborg Kalband samt den dalkiska staden Ereno. Soldater och riddarna från de båda sistnämnda gör gör knappast Östra gränslandet mindre våldsamt. Runt Karlsklostren har ofta en eller ett par byar vuxit upp och frodas under det skydd och de handelsmöjligheter som klostren utgör.


;Etin är störst!
==Klimat==
:Detta bud innebär inte bara att Etin skall ses som den högste guden, utan också att ingen annan makt, världslig eller religiös, kan mäta sig med honom. Det är en tvistefråga i vilken utsträckning denna ”storhet” även tillkommer kyrkan och dess företrädare som Etins representanter i världen. Det finns de som hävdar att exarken i Ekeborg borde ha makt att tillsätta och avsätta kungar. Sådana förespråkare tenderas dock att tystna snabbt.
==Flora & Fauna==
:Det dalkiska ordet för ”störst” kan också ha innebörden ”allt”. Budet kan därför också översättas ”Etin är allt”, vilket poängteras i den dalkiska andligheten. Etin ses där nästan som en panteistisk gudom som besjälar världen. På fastlandet ser man snarare Etin som en rådande kung över skapelsen, och därför passar översättningen ”Etin är störst” bättre där.
==Platser==


;Missbruka icke läran!
===S:t Ìleas kloster===
:Man skall inte vanhelga utan hedra och vörda den Sanna Läran. Det anses vara ett brott mot detta bud att använda sin religion som en ursäkt för själviska och tvivelaktiga handlingar. Inte heller får man ändra på Läran efter eget bevåg, och sålunda skapa villoläror. Därför är det mycket viktigt att lyssna till och lyda kyrkans ämbetsmän, då dessa anses vara förvaltare av den Sanna Läran och ledsagare på Stigen. Just vad gäller riarker, munkar och solriddare anses de bryta mot detta bud om de utnyttjar sin position och sitt ämbetes rättigheter för att tillfredställa personliga önskningar. Dessvärre är det få som har befogenhet att rätta en felande gudsman.  
Solkloster tillhörande den [[dalkiska grenen av Lysande Vägen]]. Beläget invid Via Aidne i östra Nostratiet nära gränsfurstendömerna i Jorpagna.


;Hedra din familj!
===Timrandels stenar===
:Det är mycket viktigt inom den Lysande Vägen att bringa ära till sin familj. Detta görs mest naturligt genom att föräldrar gör sitt bästa för att ge sina barn en god uppfostran, och för barn att lyda sina föräldrar. En familjs överhuvud hedrar sin familj genom att försörja för dem. En hustru hedrar sin man genom att tala väl om denne och visa ödmjukhet. I Kardien tolkar echterna även detta bud att mana till lojalitet för sitt folk och sin konung. Detta förhållande av omsorg och vördnad översätts även till förhållandet mellan församling och riark, och mellan baron och bönder.  
Vadställe över [[Zygofloden]] där huvuddelen av färdseln från Zorakin och vidare österut in i Nostratiet går. Pilgrimmarna som följer [[Via Aidne]] använder oftast vadstället vid Timrandels stenar.


;Begå icke grymma handlingar!
===Halvevadet===
:Att vara hjärtlös och grym mot andra tänkande varelser är ett allvarligt budbrott. Odo manade sina efterföljare att tänka på andras bästa . Odo sade, ”Allt vad du vill slippa skall du inte heller göra mot andra”. Det vore till exempel grymhet att ignorera en hungrande tiggare, att inte hjälpa en nödställd eller vägra ett lån. Å andra sidan finns en del tolkningsskillnader av detta bud. Medan man på Caddo anser att soltågen är ett enormt brott mot detta bud ser man det inte så på fastlandet. Att ge någon en möjlighet till upplysning är en barmhärtighetshandling, säger man, även om det måste ske med viss blodspillan av Etins fiender. ”Av två onda ting väljes det minst onda: hellre upplysning betald i blod än ingen upplysning alls” sade exarken Veremar I (352-353 e.O.).
Vadställe över södra delen av Zygofloden. Halvlängdsmännen i Hule brukar korsa floden här.
:Odo själv kategoriserade slaveri som en grym handling, vilket är anledningen till att slaveri (i princip) avskaffats i alla länder där den Lysande Vägen dominerar.  


;Stjäl icke!
===Fristaden===
:Man skall inte stjäla något som inte tillhör en själv. Det innebär bland annat att man ofta försöker betala av sina skulder och lån så fort som möjligt, och att man inte bedriver otukt med någon annans hustru. Vissa talesmän för kyrkan har menat att erövringar av andra länder bör räknas som ett budbrott, men denna åsikt har alltid motarbetats av världsliga regenter och härskare.  
:''Huvudartikel: [[Fristaden]]''
Stad grundad av zorakiska brottslingar och förrymda livegna som av kung [[Ragnvald den Sköne]] gavs tillstånd att slå sig ned i Östermarken och grunda en stad. Staden blev snabbt ett centrum för handel med Erebs indre, mycket tack vare duktiga handlare från Erebos som här såg en marknad, och framför allt mellan dvärgarna i nordöstra Aidnebergen och dalker från Caddo. Stråtrövarna som fanns talrika i Nostratiet fick också nu en avsättningsplats för sitt plundergods. Fristaden växte tack vare sina fria lagar och skickliga styre. Detta ändrades då staden plötsligt erövrades 591 e.O. av den zorakiska hertigen av Salamora innan den 599 e.O. underlades den kungliga kronan. Fristaden har dock fortfarande kvar sina ursprungliga fria lagar och detta präglar fortfarande staden i stor grad.


;Håll ditt ord!
:På dalkiska har detta bud den ungefära innebörden ”Var inte svekfull”, men översatt till de joriska språken blir det ”Håll ditt ord”. Budordet riktar sig naturligtvis mot löftesbryteri och svek, men man räknar ofta även lögn som ett brott mot detta bud. Bland echterna på Aidne tolkar man det lite annorlunda. Man håller det för oerhört viktigt att hålla sitt ord, och för en echt är det sjätte budet det viktigaste. Men det gäller endast då man har att göra med hedersamma personer. Gentemot personer som saknar ära kan man utan dåligt samvete bryta sitt ord om det anses vara nödvändigt. Alla echter och även penniska adelsmän förutsätts vara personer med ära, övriga har bevisbördan på sig. Faltrakier och dalker göre sig icke besvär.


==Avsteg och budbrott==
''Tidiga tankar om Fristaden: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=19013#19013''
Att avträda från Stigen och ge vika för Hemaquiels frestelser är allvarliga försyndelser som utgör hinder för sann upplysning. Det är därför viktigt att regelbundet föra dessa mörka dåd och tankar ”in i ljuset” genom att berätta dem för sin riark (församlingspräst) eller en solmunk. Riarken eller munken tänder då en oljelampa och vandrar runt den bekännande, och läser böner över denne. Slutligen tvättar försyndaren sitt ansikte och sina händer i ett heligt tvagningfat i hopp om att Etin skall visa barmhärtighet och överseende.  


Brott mot de sex buden anses särkilt svåra försyndelser och kallas ''budbrott''. Det finns följaktligen sex budbrott:
===Ereno===
[[Caddo|Caddisl]] koloni och handelsplats.


:1. Avgudadyrkan
http://idisk.mac.com/Eikonos-Public/erebaltor/handel.jpg
:2. Heresi (villolära)
:3. Respektlöshet
:4. Grymhet
:5. Stöld
:6. Svek (eller lögn)


När man brutit ett bud måste man göra bot för att förtjäna Etins benådning. Botgörelsen varierar beroende på hur allvarligt budbrottet varit. Ytters sett är det upp till riarken att ge en lämplig botgöring. För mindre stöld kan boten t.ex. bestå i att lämna tillbaka det som stals och ge allmosor till de fattiga. För svår grymhet (t.ex. mord eller våldtäkt) kan botgöringen bestå i att man måste lämna allt och viga sitt liv i kloster. Även riarker skall regelbundet blotta sina försyndelser och budbrott inför sin bontisâl.  
''Dalkerna handlar med dvärgarna i Aidnebergen...''


Även om inget av Odos bud direkt har att göra med sexuella brott har den aidniska grenen av den Lysande Vägen en mycket sträng sexualmoral. Detta beror främst på den traditionella echtiska dygdeläran vilken förkunnades av Valentin Echte. Enligt dennes regel är det förkastligt att ha något som helst sexuellt umgänge utanför äktenskapet. Fastlandskyrkan har därför kommat att betrakta sådan avsteg från Stigen lika allvarligt som budbrott. Många unga män som misslyckats med att behålla hosorna på har skickats på soltåg och andra militära kampanjer i fjärran länder.
===Kalband===
{{huvudartikel| Solorden}}


På Caddo är det istället bruket av magi som betraktas lika allvarligt som ett budbrott. Skulle man som medlem av kyrkan upptäckas bruka besvärjelser får man först en sträng varning och tung botgörelse. Skulle man ännu en gång använda magi utesluts man utan omsvep från kyrkans gemenskap. Dessutom ställs man inför Caddos riksrätt och bannlyses från ön.
''Måste redigeras...''


==Väsen==
''Nyaste text:'' Kres-priorât Kalband etablerades 532 eO delvis som en följd av den nya staden som uppstått här ute i östermarken – Fristaden. Exarken och kerisâriet ville sprida Lysande Vägen för allvar ute i vildmarken och satsade stora resurser på detta projekt. Den gamla joriska borgen Kalband invid Via Aidne rustades upp och försörjningslinjer ner till den nya Fristaden organiserades. Solkloster etablerades och jord började dyrkas upp under överinseende av ulepper i ordens sold. Dessa inledande lugna år i kres-priorâtet var dock en schimär, svartfolken var inte borta utan endast för en period försvagade efter interna krig. [[Brända Jordens klan]] gick plötsligt till massivt anfall mot människorna. Kloster och uleppgårdar brändes i dussintal och endast Kalband själv stod emot ondskan. Svartfolken drevs sakta tillbaka upp i bergen, mycket tack vare dvärgarna som själva hade blivit attackerade vid Zygosunds bro. Solorden upplevde nu en mindre kris då de förlorat enormt i prestige och resurser. Krafter inom orden och även kerisâriet som redan inledningsvis varit emot satsningen i Nostratiet fick nu genomslag för sina argument och inga repressalier mot svartfolken inleddes. Kalband fick kvarstå som ett nästan ensamt fäste ute i ödemarken men kompaniet reducerades istället för att styrkas. Det var endast tack vara försörjningskaravanerna upp från Fristaden borgen kunde hållas. Först med hertigen av Salamoras erövring av Fristaden 591 eO kom situationen att ändras. Ett markgrevskap etablerades i östermarken och för att begränsa Salamoras makt gav kungen stora landområder till Lysande Vägen och Solorden att förvalta. Fästet Kalband kom att ligga utanför markgrevskapets gränser och frågan blev nu om inte kres-priorâtet skulle byta huvudsäte till innanför Fristadens murar. Den dåvarande ordensmästaren i Solorden, [[Belorik Oxhorn]] som själv kämpat mot svartfolken vid Kalband, motsatte sig detta och då hans efterföljare [[Oban Starke]] också står fast vid denna ståndpunkt är ingen flytt genomförd. Mästarrådet i Skapen är utåt enat i frågan men under ytan verkar krafter för omorganisera till Fristaden. Kres-priorât Kalbands prior, [[Gorion Sagal|Gorion Sagal av Tre Ekar]], följer lojalt sina order om att till varje pris hålla fästet men hans utskickade kapten [[Utomund Berck-Jaltudde]] som organiserar förnödenhetstransporterna från Fristaden konspirerar dock i hemlighet för det motsatta och är villig till att gå mycket långt för att nå sitt och sina gelikars mål. (http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=33235&sid=2648367906292f09e218cbe74f115726#33235)
===Etin===
:Etin är alltings skapare – den högste guden, och den ende värdig tillbedjan. Alla andra gudaväsen har blott makt att förvränga delar av Etins skapelse. Solen har alltid varit Etins viktigaste symbol. Vissa menar till och med att solen är en manifestation av Etin i världen, eller att solen är Etins öga. Etins symbol är solen och ljuset. han är den ende guden med sann skaparkraft, upphov till allt liv och allt existerande överhuvudtaget. Han är allsmäktig, allseende, barmhärtig och god. På Caddo kallas Etin "Världssjälen", och anses vara den som besjälar allt levande. På fastlandet tenderar man att se Etin som en mäktig Konung vars kungarike är hela världen och som förväntar sig lydnad och underdånighet från sitt folk. Alltid framställs Etin dock som god, barmhärtig och förlåtande.


===Solserafer===
''Gammal text:'' När erövringen av det som skulle bli markgrevskapet Ostmark var ett faktum lades det av den Lysande Vägens aidniska prästerskap mera expansiva planer för Solorden. Detta innebar ytterligare ett priorât utöver det kring Fristaden. Priorât Kalband etablerades, utan att vara mera än en kraftigt befäst ordensborg långt ute i en gles vildmark, men det ansågs dock ha potential. Trots ytterst sporadisk befolkning fanns själar att lysa upp; handelssrutter gick nära i behov av bevakning; fromma pilgrimmar färdades längs den farliga Via Aidne - det såg lovande ut för ett nytt priorât. Så visade svartfolken sig och sin makt. Den Brända Jordens klan attackerade Kalband med massiv styrka. Solriddarna stod emot men med stora förluster och med ett ödelagt land som svartfolken tidigare hade ägnat föga interesse som resultat. Lysande Vägen och Solorden var tvungna att ändra sina planer och istället konsolidera vad som ändå var vunnet, samt återta prestige och ställning. Mera försiktiga strategier utarbetades där svartfolken finns som en mycket viktig punkt att förhålla sig till. Borg Kalband ligger nu som en ö ensam ute i Östermarken men den förser ändå trakterna ikring med en viss säkerhet för pilgrimmer och andra resande. Solriddarna lever ett hårt liv men med varm tro på Etin och ständiga förnödenheter skickade från Fristaden fortlever visionen om ytterligare ett priorât i Nostratiet.  
:När profeten Odo hade insomnat tog Etin hans ande och visade honom sitt rike bortom världarna. Där såg Odo bland annat tio enorma flammande andeväsen som omgav Etin. Dessa änglaväsen var de högsta och renaste av alla andar, och det står skrivet i den Gyllene Boken att ''"de lyste med samma ljus som utstrålade från Etin själv"''. Dessa tio väsen kallas ''solserafer'', även om de ibland (felaktigt) har kallats ''ärkeänglar''. Solseraferna är Etins trogna och mäktigaste tjänare, och det hander mycket sällan att de besöker Altor.


:'''De tio solseraferna''':
Kompaniet förlagt i priorât Kalband består for närvarande av av tre banér stridande riddare under prior [[Gorion Sagal|Gorion Sagal av Tre Ekar]].
:* [[Angarion]], (d. ''Aggardiõ'') Domaren ([[Etin]]s högra hand)
:* [[Erfavel]], (d. ''Érraval'') Livgivaren
:* [[Telamniel]],(d. ''Tilámenin'') Vägvisaren
:* [[Urion]], (d. ''Úro'') Budbäraren
:* [[Gavarion]], (d. ''Gavadiõ'') Krigaren
:* [[Regymiel]], (d. ''Reigómin'') Visheten
:* [[Haleon]], (d. ''Halio'') Sångaren
:* [[Timrandel]], (d. ''Timeráddei'') Vandraren
:* [[Jerumael]], (d. ''Irómea'') Beskyddaren
:* [[Kyvakrion]], (d. ''Civariõ'') Dödsbringaren


===Ljusandar===
===Via Aidne===
:”De 10 000 ljusandarna” är strålande andeväsen i Etins tjänst. De står under solseraferna men över solandarna i den himmelska hierarkin. Ljusandar beblandar sig sällan i Altors affärer, utan håller som regel till i Etins ljusrike där de tillber och tjänar honom dag och natt. Det sägs att stjärnorna på himlen är ljusandar som tjänat Etin väl och som belöning förevigats på firmamentet. Den Gyllene Boken säger även att ljusandarna hjälpte Etin i skapelsen och gav form till diverse djur och växter.
Pilgrimsväg för etinstrogna mellan Argald (Grivela?) i Jorpagna och Ekeborg i Kardien. Delen som passerar Nostratiet är mycket strapatsfylld.


===Solandar===
''Om pilgrimarnas vägval genom historien: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=37256#p37256''
: Solandar är ett slags andeväsen i Etins tjänst. Solandar anses i den Lysande vägens teologi som den lägsta rangen av andeväsen, under ljusandar och solserafer. Solandar manifesterar sig sällan fysiskt på Altor, men det händer att de tar sin boning i materiella föremål för att tjäna en helig man eller kvinna i Etins tjänst. Det är endast på Caddo som solandar kan bindas till föremål av dalkiska riarker, solmunkar och solriddare. Varför det förhåller sig så är det ingen som riktigt vet. På fastlandet menar man att närheten till Odos grav spelar en stor roll, medan man på Caddo säger att det helt enkelt beror på att Etin välsignat den dalkiska kyrkan.  På dalkiska kallas solandar ''tadokanei''. För mer information om dessa, se [[Caddo]].


===Helgon===
: Ett helgon är en föredömlig och gudfruktig man eller kvinna. Inom den Lysande Vägen är ett helgon en av kyrkan gudomligförklarad person som anses ha trätt in i Etins närhet och uppnått ''víllornea''. På Caddo belönas en sådan person med titeln ''káso'', "den gudomlige". På fastlandet säger man i stället sankt/sankta (förkortas "S:t" och "S:ta" respektive), vilket kommer från den kejserliga jorins ''sanktuz'' - helig. Alltifrån fromma munkar till hjältemodiga solriddare har gudomligförklarats. Helgonen ligger ofta till grund för ordnar av olika slag eller fungerar som en särskild grupps skyddshelgon. I vissa delar av den Lysande Vägen är helgondyrkan mycket djupt rotad.


===Hemaquiel===
''Bild:'' http://idisk.mac.com/Eikonos-Public/erebaltor/via_aidne.jpg
:I den Lysande Vägen finns en mörk motsvarighet till Etin, Hemaquiel (på Caddo kallad Hemakiõ). Han är även känd som den Bockfotade demonen, den Behornade, Frestaren och Förgöraren. Där Etin vill liv, vill Hemaquiel död. Där Etin vill ljus vill Hemaquiel mörker. Det finns olika teorier om vem Hemaquiel är och varifrån han kommer.  


:;Den Lysande Vägen
''Zorakiska pilgrimer längs Via Aidne''
::Enligt den Gyllene Boken och Odos lära besjälade Hemaquiel mörkret innan Etin skapat världen. Innan skapelsen regerade Hemaquiel totalt i död och tystnad, men även efter Ljusets ankomst fanns skuggor kvar. Det är Hemaquiel som är det mörker i våra själar som vill bryta Etins bud och driva oss i fördärvet.
::När den gudomlige Odo undervisade om den Lysande vägen konfronterades han enligt [[den Gyllene Boken]] med Hemaquiel vid fem tillfällen. Tre gånger försökte Hemaquiel att förleda Odo från den sanna läran, och två gånger försöka han förgöra honom. Alla försök misslyckades.
::Ett av målen i livet är att låta Etins ljus lysa så starkt i våra själar att Hemaquiels skuggor helt försvinner. Det är just detta som den Lysande vägens solmunkar strävar efter genom sina liv i bön, rannsakan och kontemplation. Skulle detta lyckas blir man efter döden gudomligförklarad och får ta sin plats vid Etins sida.


:;Svarta Rosens Brödraskap
Via Aidne utgör den aidniska kyrkans heligaste pilgrimsled. Ursprungligen var Via Aidne den väg som förband Imperium Iorpagnums kärnområde med Aidnehalvön och sträckte sig från Grivela ända ut till Faltraxnäs. Numera är Via Aidne den pilgrimsled som begynner i västra Jorpagna, vindlar sig genom Nostratiets vilda vidder, genom det glesbefolkade norra Zorakin och slutligen når Exarkens palatstados i Ekeborg. Den gamla vägen finns delvis kvar, jorerna var duktiga vägbyggare, men de 1200 år som förflutit sedan den tredje konfluxen har satt sina spår. Till största delen har vägen försvunnit under buskar och snår, särskilt i Nostratiet, och pilgrimsleden följer nya sträckningar. Genom Nostratiet är den oftast inte mer än en getstig som hålls öppen av pilgrimernas handyxor och där endast enkla träbroar korsar vattendragen. Allteftersom pilgrimen närmar sig Ekeborg förbättras vägens kondition och de sista dagsetapperna sker på stenlagd väg där två fyrspann kan mötas i bredd.
::Det finns en grupp demonologer, nekromantiker och häxor som kallar sig den [[Svarta Rosens Brödraskap]] och deras syn på Hemaquiel är en helt annan. De menar att Hemaquiel från början var en fredlig gudom vars gebit var fertilitet, vishet och glädje. Brödraskapet menar att när den Lysande Vägen började utpeka honom som Etins onda motsvarighet vredgades han. Hemaquiel tog på sig en ny roll och svor att ''"Om Etins tjänare har påstått att jag är deras fiende, skall jag så ock vara"''. Det har varit sedan dess som Hemaquiel tagit på sig en ny uppgift att förleda mänskligheten och fresta dem att bryta Etins bud.  
Via Aidne började användas som pilgrimsled ett per decennium efter den stora schismen. På den tiden var vandringen än mödosammare och farligare än idag. Många pilgrimer mötte döden i händerna på stråtrövare, svartfolk på plundringståg, samvetslösa rovriddare eller kringvandrande vettvillingar. De som överlevde strapatserna spred historierna om de rättfärdiga pilgrimer vars kanat slutfört sin vandring i poddorno och om det ädelmodiga sätt de mötte döden på. Mången pilgrim blev på detta sätt både känd i hela norra Kopparhavet och sedemera gudomligförklarad. Efterföljande pilgrimer har så byggt upp helgedomar kring de platser där helgonen mötte döden. Allt detta har bidragit till en kult där många troende känner en stark längtan efter att följa i de heliga männens fotspår, se vattenfallet där S:t Sigfrid den snubbelfotade mötte döden, be vid S:t Fridegunds bönepemod och träda in i grottan där S:ta Ellke svalt sig själv till döds efter att avlagt ett löfte om att inte äta något innan Nostratiet åter blivit en plats av ära och redlighet. Hon trodde in i det sista att Exarken skulle skicka sina Solriddare till hennes undsättning, men efter tre fortdagar av självsvält avled hon till sin stora förvåning vid middagstid den 29:e Skörde år 454 eO. De mest fanatiska pilgrimerna önskar innerst inne att de skall få mördas på det mest brutala vis av horder av skränade svartfolk på det att de sedan må gudomligförklaras av Exarken.


:;Odosmunkarna
Varje år är det stora skaror som vandrar Via Aidne. De flesta går då inte hela vägen från Jorpagna utan påbörjar sin resa i hemorten och vandrar sedan genom Aidnes relativt lugna nejder. Denna resa kantas av härbärgen, små trevliga bönepemoder att be vid och kapell där man kan spendera natten under tak. Men det är inte heller få som vandrar hela den mödosamma och farliga vägen genom Nostratiet, många av dem har till och med rest med båt från Aidne till Jorpagna för att kunna vandra hela sträckan. Munkarna i S:t Fridegundorden måste alla vandra Via Aidne innan de får avlägga sina munklöften, men har dock förmånen av att göra resan eskorterade av Solriddare. Det är inte heller ovanligt att den aidniska kyrkan ålägger pilgrimsvandring längs Via Aidne som bot för svåra budbrott. (http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=19706#19706)
::Munkarna i [[2:a Orden till Odos Minne]] har ytterligare en teori om Hamaquiels ursprung. De har studerat Caddos gamla tro och funnit att där fanns en djurgud vid namn [[Héco]] vilken tog formen av en gammal get. Héco beskrevs ofta som ondsint och opålitlig. Ofta lurade han både människor och andra gudar i fördärvet. Tjurguden [[Earõ]] var ofta så vred på Héco att han ville stånga honom till döds - men Héco kom alltid undan i sista minuten. Odomunkarna ser här en betydande likhet mellan Héco och "Hemakiõ". Hemaquiel kallas den Behornade och den Bockfotade, något som skulle kunna komma från beskrivningen av Héco som en getgud.


===Demoner===
===Hule===  
:Demoner är enligt den Lysande Vägen Hemaquies bröder och tjänare. Hemaquiel ses som demonernas furste och härförare. Därför har vissa av kyrkans ämbetsmän välsignats med kraft att söka reda på och fördriva dessa vederstyggliga väsen.
Öster om Fristaden och Ostmark ligger Hule, eller Hulehalvön. Området är halvlängsmännens och småfolket benämner sig här för ''huler''. Deras språk kallas hùli. Halvlängdsmännen har alltid funnits på halvön och har anpassat sig till omkringliggande makter genom historien. Erebs lärde har teorier om att Hule kan vara halvlängdsmännens urhem men inga säkra bevis har hittats, och folkslaget generellt har vaga myter om sitt ursprung. Andra halvlängdsmän skulle i så fall alla härstamma från Hule men deras då engång gemensamma språk och kultur måste sedan länge ha utvecklats åt olika håll. Kanske skulle några av de äldsta alverna kunna veta säkert?


===Odöda===
===Methbôr===
:Enligt profeten Odo är odöda varelser en vidrig styggelse i Etins ögon. Därför fördömer den Lysande Vägen alltid nekromanti i alla dess former, även på fastlandet. Riarker, munkar och solriddare har som plikt att alltid förgöra eller fördriva odöda närhelst de kan, och på så vis ge dess fördömda själar frid. Etin har därför förlänat många av sina tjänare med övernaturliga krafter att fördriva odöda. På Caddo bär flera solriddare vapen som begjutits med solandars kraft att tillintetgöra odöda.
Dvärgporten i Aidnebergen.


==Symboler och artefakter==
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=19204#19204
;Solen
:Solen är utan tvekan den Lysande Vägens största symbol. Etin själv har sagt att solen är hans främsta tecken inför världen, och de flesta liknesler i den Gyllene Boken jämför Etin med solens värmande, livgivande och upplysande natur. Ofta ses solen som endast en symbol för Etins ständiga närvaro - men vissa menar att solen faktiskt är Etins öga, eller ett kikhål mot Etins ljusrike. Ytterligare andra menar att solen är Etins form i världen, och att Etin är solen, och solen är Etin. Oavsett vilken inställning man har vördas och dyrkas solen av alla anhängare av den Lysande Vägen. När man ber vänder man sig mot solen (bön på nätterna sker alltid i knäfallande ställning med pannan mot marken). Mulet väder, och framför allt solförmörkelser, ses som ett mycket dåligt omen för Etins missnöje, och att onda krafter givits fritt spelrum i världen. Då gäller det att be, omvända sig och fasta tills Etin åter visar sitt anlete.  


;Lûnia
===Fodorim===
:Månen Lûnia har också en viss symbolik inom den Lysande Vägen. Månen symboliserar skapelsen, som är formad för att lysa likt Etins ljus och utstråla hans godhet. Därför säger man att liksom månen lyser om natten (med ett svagare ljus) skall Etins ljus aldrig överge oss, oavsett hur mörkt det ser ut i livet. Månen ses inte på något sett som solens motsats, utan som ett ofullständigt återsken av Etins strålande härlighet. På samma sätt som månens ljus inte kan vara lika starkt och värmande som solens kan inte heller människans godhet och helighet konkurrera med Etins.
Ruinstad med hemskt förflutet.
===Zygosunds bro===
Dvärgabyggd bro och tidigare befästning längs den numera avstannade handelsleden mellan dvärgarna och Fristaden.


;Stjärnorna
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=18961#18961
:Odo sade, ''"Se hur Etins ljusandar belönas med evig härlighet för sin trofasthet då den högste fäster dem likt stjärnor på himlavalvet. På samma stt kommer han att förhärliga den som troget håller sig till honom i alla saina dagar, ty Etin är god och vill att alla skall stråla likt stjärnorna på natthimlen."'' Detta har fått många inom den Lysande Vägen att se stjärnorna som Etins ljusandar och helgon. En särskild plats intar naturligtvis stjärnbilden ''solen'', som består av den ljusklaraste stjärnan på himlen, omgiven av tio andra. Dessa sägs symbolisera Etins vakande öga (mittenstjärnan, också kallad "Ledstjärnan") och de tio solseraferna som omgärdar den högste guden.  


;Svärdet
=Handel=
:Eftersom svärdet är solriddarens främsta vapen ses det som något av en helig symbol. S:t Justin, ett av de verkligt stora helgonen hade på sin tid svärdet som vapen. Hans svärd sades dessutom vara Odos eget svärd, Gawalot, skapat av Etins eget ljus. Vidare är det så att eftersom adeln på fastlandet redan innan den Lysande Vägens ankomst såg svärdet som ett statusfyllt vapen har man behållt den seden till denna dag. Endast heliga män med välsignade vapen har dock tillåtelse att införa vapen i en kyrka. Det är en del i dubbningsceremonin till solriddarskapet att få sitt svärd välsignat av en bontisâl.  
''Halakas-stammen på Aidnebergens nordslutningar är pålitliga och tre av Orga-din klanerna kontrollerar en lang bit av en gammal jorisk härväg som är lätt att färdas på. I Birfrax-passet som faktisk ligger inom Brända jordens revir har Talgav Gulöga och hans krigare ett fäste och är ofta anlitade av handelshusen. Visoterklanen som länge bodde uppe i Aidnebergen vid Kvideflodens källa och i flera generationer tjänade som karanvakter är dock numera fördrivna av svartfolken.  
-Albin Ovarsson, handlare från Luksilo och kännare av handelstraden över norra Aidnebergen''


;Cirkeln
----
:Cirkeln är ytterligare en sybol som ofta återfinns i tempel och på kloster. Cirkeln syboliserar ibland solen och ibland själens ständiga återfödande.
 
;Öst
:Det östliga väderstrecket har särskild betydelse då det är därifrån som solen stiger över horisonten. Öst symboliserar sålunda begynnelsen och upplysningen. På Caddo byggs exempelvis alltid hus med ett fönster som vetter mot öst - den så kallade "ljusporten". Här ställer man sina helgon statyetter och utför hushållets morgonandakt. I hem på fastlandet är det mycket vanligt att se ett enkelt träaltare på den östra väggen, där helgonstatyer står och vaxljus brinner och man offrar som sed bön till Etin här tre gånger om dagen.
 
;Väst
:Det västra väderstrecket anses symbolisera livets slut och alla varelsers förgänglighet. Av sed begraver man därför oftast de döda på ett bergs västsida, eller (om det saknas berg) väster om ett samhälle.
 
;Heliga källor och vigt vatten
:Vatten har alltid ansetts ha renande och heliga egenskaper inom den Lysande Vägen. När en ny medlem upptas i tron skall denne bland annat rena sina händer, fötter och sitt ansikte i vatten från ett heligt tvagningskar. På Caddo är det dessutom vanligt att man i procession går och tillber Etin vid någon av öns många heliga källor åtminstone en gång om året. Dessa källor anses ha helande krafter.
:Vatten används även vid ett antal andra ceremonier. En vanlig riark kan välsigna vatten så att det anses "vigt", och använder ofta detta vid böner för sjuka och sårade, fördrivandet av odöda och demoniska väsen samt vid välsignelse av vapen och föremål.
 
;Välsignade föremål
:Ett välsignat föremål hjälper bäraren att vandra i Etins ljus och ta del av hans styrka och beskydd. I samband med t.ex. fälttåg är det brukligt att riddarna samlas till bön och får sina vapen, sköldar och rustningar välsignade av en riark eller bontisâl. Vissa föremål (precis som helgedomar) kan tillägnas ett helgon då de blir välsignade.
 
;Reliker
:Ett helgons kvarlevor eller tillhörigheter anses fungera som en stark länk till Etin och det ljus som helgonet levde i. Eftersom helgonet anses ha stått nära Etin kan man ta del av helgonets kraft och rättrådighet genom att vörda dess reliker och tillhörigheter. Det ljus som uppfyller en varelse som vandrar nära Etin sägs förbida i kroppen även efter döden och sändningen. Därför anser man sig kunna ta del av detta odödliga ljus genom att ära helgonet och tillbedja vid deras reliker. Även föremål i helgonets ägo anses bära vidare det outslocknande ljuset. Ett tydligt exempel på detta är svärdet Gawalat som vördas av alla dalkiska solriddare en gång om året (under S:t Justins dag).
 
;Helgonstatyetter
:Helgonstatyetter är vanliga i praktiskt taget alla former av den Lysande Vägen - både i den dalkiska och aidniska grenen. Man sätter helgonstatyetterna på sitt husaltare, eller lägger dem överst i sin väska när man är på resa. När man ber tar man ofta upp just sitt (eller sitt tempels eller stads) skyddshelgon och håller denne i åminnelse under bönen. Helgonstatyer kan vara allt ifrån enkla träsnidade figurer till fotslånga statyetter i rent guld med ädelstensinlägg. Den klassiska dalkiska helgonstatyetten är gjord i ek eller olivträ och har välsignats genom att doppas i en av Caddos heliga källor. Dessa enkla trästatyetter är eftertraktade på fastlandet då de kommer från Odos egen hemvist. I rikare religiösa familjer låter man dock innesluta en dalkisk trästatyett i guld eller silver.
 
=Organisation=
Under Odos livstid var organisationen kring den Lysande Vägen relativt lös och flytande, men under slutet av sitt liv lade Odo grunden för det som skulle komma att kallas den Lysande Vägens kyrka. Kyrkan är hierarkiskt ordnad och dess ämbetsmän innehar olika titlar och funktioner. Det som beskrivs nedan gäller främst den aidniska grenen av den Lysande Vägen. På Caddo är kyrkan något annorlunda organiserad, även om det finns stora likheter. Bland annat har den dalkiska grenen varken kerisgasser eller tots-kerîgasser. Dessutom har Caddo en egen exark som leder den dalkiska kyrkan från sitt palats i Arno. För mer information om den dalkiska hierarkin, se [[Caddo]].
 
==Ämbeten==
===Exark===
Högst upp i hierarkin står exarken, kyrkans överhuvud och Etins främsta representant i världen. Det är exarken som är trons främsta uttolkare och försvarare. Namnet ”exark” kommer från den klassiska jorins ”eksarkuz” – ''den främst utkorade''. Det finns tre sätt för en ny exark att insättas: 1) Den tidigare exarken kan under sin levnad redan utsett en efterföljare, 2) Om ingen given efterföljare finns kan tots-kerîgasserna röstar fram en ny efterföljare, 3) I tiden mellan två exarker tar en av tots-kerîgasserna temporärt över exarkens ansvar och det har hänt att denne sedan officiellt utropats till exark. En exark måste vara en man som åtminstone blivit vigd in i riarkens ämbete, samt leva i celibat.
I den aidniska grenen styr exarken ända sedan Pergon den Heliges dagar från solkatedralen i Ekeborg. Historiskt sett har det funnits både helgon och tyranner på exarkens tron. Den nuvarande exarken i Ekeborg heter Partomus II, och är känd för sin trotsiga attityd mot kronan och sitt stöd för den Ljusa Handen. Han tillträdde exarkens ämbete 609 e.O.
 
====Exarklängderna====
;För-schismens exarker
 
* 57-66 eO - Káso Múnedi I (S:t Munde) *
* 67-93 eO - Bediniõ I (Benardo I) *
* 94-109 eO - Gannin I
* 110-134 eO - Rannocei I (Ranko I)
* 135-146 eO - Kásaniõ I (Carsanius I)
* 147-151 eO - Orro den korte **
* 152-175 eO - Imorollus I (Emorilus I)
* 176-194 eO - Enric I ***
* 193-194 eO - Káso Nónno I (S:t Nanion)
* 195-199 eO - Segerdiõ I (Zegedorn I, på Caddo kallad "den villrådige")
* 200-218 eO - Arcivallõ I (Arcival I, "den lärde")
* 218-239 eO - Segerdiõ I (Zegedorn II)
* 240-259 eO - Ítallo I
* 260-277 eO - Benidiõ II (Benardo II)
* 278-285 eO - Kásaniõ II (Carsanius II, på fastlandet "den styvnackade", på Caddo "den rättfärdige")
 
'''278-281 eO - Den Stora Schismen'''
 
 
Namn inom parentes är de aidniska namnen för ovan nämnda exarker, om annorlunda än de dalkiska.
 
 
''* Dessa ses som de två första exarkerna, trots att titeln "exark" inte börjades användas förrän under Gannin I:s exarkskap.''
 
''** Orro den korte var halvlängdsman från dagens Jorpagna. Han är hittills den ende icke-människan som på Caddo hållit exarkens ämbete.''
 
''*** Enric I var från Kardien.''
 
 
;De caddiska exarkerna
 
* 278-285 eO - Kásaniõ II
* 286-298 eO - Eddo I (den rättrådige)
* 299-308 eO - Múnedi II
* 309-330 eO - Hekisei I (tempelbyggaren)
* 331-350 eO - Kásaniõ III
* 351-361 eO - Gannin II
* 362-402 eO - Umóvagelio I (den vise)
* 403-420 eO - Laro I
* 421-441 eO - Eddo II
* 442-449 eO - Múnedi III
* 450-487 eO - Ento I
* 488-498 eO - Ireagiõ I
* 499-518 eO - Benidiõ III
* 519-525 eO - Kásaniõ IV
* 526-551 eO - Tonno I
* 552-570 eO - Arcivallõ II
* 571-598 eO - Verido I
* 599 eO -? - Umóvagelio II
 
 
''När man på Caddo talar om exarkerna lägger man alltid till prefixet "giro" före namnet. "Giro" betyder ungefär "den vördnadsfulle", eller "den äransvärde". Den nuvarande exarken heter altså i folkmun "giro Umóvagelio II". Enda undantaget är om exarken blivit gudomligförklarad, då han som helgon får prefixet "káso" (t.ex. káso Múnedi - "S:t Munde")''
 
[[Bild:Exark.jpg]]
 
''Nuvarande dalkiske exarken, Umóvagelio II''
 
 
;De aidniska exarkerna
 
* 281-291 eO - S:t Pergon I ("den helige", men på Caddo känd som "Pérogonin förbrytaren")
* 292-295 eO - Falgorius I (på Caddo känd som "Véllogorus schismatikern")
* 296-306 eO - Enricus (Enric) II
* 307-313 eO - Pergon II
* 314-335 eO - Zegedorn III
* 336-351 eO - S:t Gerigel I (den store)
* 352-353 eO - Veremar I (martyren)
* 354-371 eO - Lukar I
* 372-400 eO - Pergon III
* 401-419 eO - Pergon IV
* 420-448 eO - Zegedorn IV
* 449-462 eO - Falgorius II
* 463-485 eO - Andorius I
* 486-498 eO - Gerigel II
* 499-519 eO - S:t Yrban I
* 520-556 eO - Partomus I
* 557-564 eO - Melogrim I
* 565-576 eO - Veremar II
* 577-593 eO - Verolex I
* 594-608 eO - Falgorius II
* 609 eO -? - Partomus II
 
===Tots-kerîgass===
Näst högst i hierarkin står de sex tots-kerîgasserna vilka formar en slags regering runt om exarken. Varje tots-kerîgass har ett eget ansvarsområde. En av dem, ''pûr-kerîgassen'', är till exempel Ljusa Handens överhuvud.
 
* '''Pûr-kerîgassen''' (från "pûruz" - ''ren'') - Ljusa Handen
:Nuvarande innehavare: Hans helighet Yvein Hevel av Krerex (''kardier'')
 
* '''Takz-kerîgassen''' (från "taksuz" - ''skatt'') - Finanserna
:Nuvarande innehavare: Hans helighet Goffrei Lagius av Artuna (''kardier'')


* '''Glath-kerîgassen''' (från "gladiuz" - ''svärd'') - Militären
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=19408#19408
:Nuvarande innehavare: Hans helighet Sendrik av Ventimiglia (''berendier'')


* '''Ordû-kerîgassen''' (från "ordû" - ''orden'') - Ordnarna
=Befolkning=
:Nuvarande innehavare: Hans helighet Hugil Strang av Kastellien (''kardier'')


* '''Kor-kerîgassen''' (från "korona" - ''krona'') - Diplomat till de världsliga ledarna
==Människor==
:Nuvarande innehavare: Hans helighet Willem Albe av Viteborg (''zorakier'')


* '''Wer't-kerîgassen''' (från "weritaz" - ''sanning'') - Teologi och lära
==Halvlängdsmän==
:Nuvarande innehavare: Hans helighet Efrakim Remius av Pendon (''zorakier'')


===Kerisgass===
Tre kulturer
Varje land där den Lysande Vägens kyrka har etablerat sig bildar ett kerisât, vilket leds av en kerisgass. Det finns förvisso vissa undantag till detta - Kardien består till exempel av historiska skäl av två kerisât, Faltrax och Divra. Den Lysande Vägens kerisât år 610 e.O. är:


;Faltrax
*Hulefolket
:''Säte'': Faltrax
:''Kerigass'': Hans rättrådighet Yrban av Faltraxnäs


;Divra
*Kullfolket
:''Säte'': Ekeborg
:''Kerisgass'': Hans rättrådighet Jalkmar Skarpöga av Ekeborg


;Zorakin
*Lunnefolket
:''Säte'': Pendon
:''Kerisgass'': Hans rättrådighet Fengald av Indarsol


;Magilre
:''Säte'': Munzga
:''Kerisgass'': Hans rättrådighet Juniz Duolik
;Jorpagna
:''Säte'': Jorgund
:''Kerisgass'': Hans rättrådighet Oriumnus av Krems
;Berendien
:''Säte'': Ventimiglia
:''Kerisgass'': Hans rättrådighet Beridor Omundson
;Klomellien
:''Säte'': Addiaska
:''Kerisgass'': Hans rättrådighet Ozymandias
;Erebos
:''Säte'': Nohstril
:''Kerisgass'': Hans rättrådighet Baldinor Rugenstall
;Efaro
:''Säte'':
:''Kerisgass'': Hans rättrådighet Hamburan "Hamrek" av Greveryd (''zorakier'')
===Kres-bontisâl===
När den Lysande Vägen sprids till nya områden låter exarken som regel en ämbetsman ansvara för missionen i regionen, även om det ännu inte blivit etablerat som ett kerisât. Ett sådant område kallas kres-bontisât och dess högste ämbetsman är kres-bontisâlen, som rent formellt lyder under en närliggande kerisgass. För närvarande har den Lysande Vägen tre kres-bontisât:
;Krilloan (Nordöstra Samkarna)
:''Kerisât'': Efaro
:''Kres-bontisâl'': Den högt äransvärde Laurits Huggard
;Orkovia (Hynsolge)
:''Kerisât'': Berendien
:''Kres-bontisâl'': Den högt äransvärde Mesalkhar Krevesin
;Tricilve (Trakorien)
:''Kerisât'': Magilre
:''Kres-bontisâl'': Den högt äransvärde Fimbilus Okvand
===Bontisâl===
Varje kerisât är i sin tur som regel uppdelat i ett antal bontisât under ledning av en bontisâl. I de flesta länder åtnjuter bontisâlen stort inflytande och respekt från folket, även adeln. Ingen vill komma på kant med kyrkans lokale representant, då detta kan få ödesdigra följder. Det är normalt kerisgassen som tillsätter nya bontisâler, men dessa måste tidigare ha varit antingen riarker eller solmunkar.
===Riark===
På gräsrotsnivån består varje bontisât av flera (ibland så många som hundra) riarkât, eller församlingar. En församling leds av en riark – ungefär motsvarande en församlingspräst. Varje riarkât alla medlemmar inom ett begränsat område, aldrig större än att man inom en dagsmarsch kan nå dess soltempel, vilket ligger beläget i riarkâtets centralort (oftast en bondby eller köping). I bytemplet håller riarken regelbundna bönestunder. Man samlas varje Odosdag (en gång per månad) för en extra pampig ceremoni, men även vid flera helgon- och högtidsdagar. I genomsnitt går befolkningen till bön i templet fem eller sex gånger varje fortdag. Därtill tillkommer också andra ceremonier som bröllop, virelior och sändningar (''se nedan'').
På fastlandet är det endast män som kan bli riarker, medan man på Caddo tillåter kvinnliga riarker. En riark ägnar sig oftast heltid till sin prästeliga tjänst - endast om bontisâtet är mycket fattigt kan riarken också vara anställd som en kronans ämbetsman för att kunna försörja sig. De flesta riarker får sin träning vid kloster eller tempelskolor – då man bör kunna läsa och skriva, vara kunnig i teologi och tala hjälplig dalkiska för att utöva sitt yrke och bli vigd till riark. Det finns fattiga områden med brist på riarker där någon kan utkoras till riark utan att kunna läsa och skriva. Som regel har denne dock blivit tränad av en mentor genom muntlig undervisning och vägledning.
===Ulepp===
Längst ner i hierarkin står ulepperna, tempeltjänarna. Dessa kan vara allt från läsare och sångare till rengörare av templets heliga föremål. En ulepp utses av riarken från församlingens trognaste och mest dugliga medlemmar. Även kvinnor kan bli ulepper.
===Solmunkar och solnunnor===
Munkar och nunnor borde kort nämnas även om de på sätt och vis står utanför den normala hierarkin. Då munkar och nunnor i den aidniska grenen alltid tillhör en särskild orden som välsignats av exarken lyder de formellt under sitt klosters överhuvud, som i sin tur lyder under ordens stormästare. Denne svarar till ''ordû-kerîgassen'' i Ekeborg, även om en orden oftast besitter en stor del självständighet.
==Ämbetsdräkter==
[[Bild:Ambetsdrakter.jpg]]
==Tituleringar==
Följande är de korrekta tituleringarna för de olika ämbetena inom den aidniska grenen:
* '''Munk:''' “Broder NN” (om klosterföreståndare, “Fader NN”)
* '''Nunna:''' “Syster NN” (om klosterförestpndarinna, “Moder NN”)
* '''Riark:''' “Vördade NN”
* '''Bontisâl:''' “Äransvärde NN”
* '''Kres-bontisâl:''' “Högt äransvärde NN”
* '''Kerisgass:''' "Ers/hans rättrådighet NN"
* '''Tots-kerîgass:''' “Ers/hans helighet NN”
* '''Exark:''' “Den högst upplyste NN av Ekeborg”, eller “Ers/hans strålande helighet”
==Heliga förmågor==
==Den lysande handen==
Den lysande handens uppgift är att inom kyrkan kontrollera och upprätthålla lärans renhet. Man bedriver undersökningar i syfte att finna falska profeter, kättare och misstolkare av Den Lysande Skriften. Den lysande handen har i princip helt fria händer i sitt ämbetsutövande vilket gör den till en både fruktad och respekterad organisation. Ingen vågar öppet gå emot en inkvisitor då det mycket lätt kan kasta misstankar mot en själv. Den lysande handen rekryterar företrädesvis riddare och riarker utan tidigare starka lojaliteter för att försäkra sig om att alla dess medlemmar är odelat lojala mot den lysande handen.
==Solriddarorden==
==Pergonitergardet==
==Andra ordnar==
=Finanser=
=Helgedomar och tempel=
=Seder och andaktsliv=
=Heliga platser=
Det finns många heliga platser till vilka man kan företa sig pilgrimsfärder av allehanda olika skäl men det finns några som är mer välkända och frekvent besökta. Dessa behandlas här.
==Odos grav==
:På platsen för Odos grav på [[Adetoberget]] utanför [[Arno]] byggdes till en början en enkel ociott, men år 310 e.O. uppfördes en liten men vacker tados på platsen. Man kan fortfarande gå ner under tadosen och stå på den jord under vilken den store profeten vilar.
:För att få beträda tadosen vid Odos grav måste man genomgå en utdragen ceremoni av rituell rening och tvagning. För att beträda den heliga jorden under tadosen skall man ha förberett sig med fem dagars fasta. Själva rummet under tadosen är upplyst av en flamma i ett eldfat som sägs vara tänd av Etin själv. Oljan brinner inte ut och dess eld slocknar aldrig.
:Odos grav anses som den allra heligaste platsen i världen av den Lysande Vägen, och är det ultimata målet för vallfärder. Utanför tadosen hålls varje sommarsolstånd den vackra solandeceremonin då dalkiska riarker, munkar och solriddare åkallar Etins solandar. Det sägs att de solandar som frammanas vid Odos grav är de starkaste och kraftfulla som finns.
:Att företa sig en pilgrimsfärd till Odos grav brukar dock innebära mer än att bara besöka denna plats. Pilgrimen förväntas vandra mellan de olika platser på Caddo där Odo höll stora predikningar på eller där han uträttade särskilda ting. I praktiken innebär detta en fotvandring som sträcker sig runt hela Caddo samt gör en avstickare upp i bergen där man fastar och ber i en veckas tid på en plats där Odo sägs ha fått många av sina uppenbarelser och slutligen avslutas färden vid gravplatsen och tadosen.
==Katedralen i Ekeborg==
:I [[Ekeborg]] huserar fastlandsgrenens Exark och eftersom han står närmast Etin är det för många en religiös upplevelse av rang bara att få se honom på avstånd. Att vallfärda till Ekeborg är en odramatisk historia som de flesta troende som har råd företar sig någon gång under sin livstid.
==Heliga Raals klippa==
:Heliga Raals klippa är en avlägsen plats i de allra östligaste delarna av kopparhavet där solriddare under soltågens tid uträttade mirakel med Etins hjälp. Det är företrädesvis ett pilgrimsmål för riddare och involverar en lång vandring mellan olika gamla solfararborgar längs med kopparhavets östliga kuster för att slutligen nå den fjärran Heliga Raals klippa. Inte sällan är det en farofylld färd eftersom landet befolkas av hedningar med bittra minnen från soltågens tid.
=Sekter och heresier=
==Palinism==
==De enkla==
==Illusism==
==Sbintorsdyrkan==
=Persongalleri=
----


<references/>
[[category:Nostratiet]]

Versionen från 24 september 2016 kl. 18.03

Gränslandet mellan Zorakin och Jorpagna.

Landsfakta

Nostratiet.jpg

:

Invånarantal: -
Befolkning: människor, halvlängdsmän, svartfolk, dvärgar
Huvudstad: -
Statsöverhuvud: -
Styrelseform: -
Exportvaror: -
Importvaror: -
Välstånd: Fattigt
Armé: -
Religion: Lysande Vägen
Övrigt: -














Inledning

Nostratiet är det nyjoriska namnet på området med Zorakin och Aidnebergen i väster, Jorpagna i öster, Mörkerbergen och skogen i norr och Kopparhavet i söder. Här fanns engång Kejsardömet Jorpagnas första egna landerövring - Provincia Nostra ("Våran provins") som senare kallades Iorpur Inferior. I Aidne används ofta begreppet Östermarken eller Östra gränslandet även om detta egentligen inte avser hela området. Vidvindens slätter en benämning poeter och trubadurer gärna väljer.

Ett område inget större rike kan eller ens har velat göra anspråk på pga av dess många risker och faror. Det är här man finner det klassiska äventyrslandet där gränsen mellan antik rikedom och ond bråd död är hårfin. Ofta drar svartfolk och svåra epedemier genom området. Här är vänliga leenden långt emellan och dragna dolkar snarstugna. Lokala herrar har ingen över sig och det gäller att färdas med tungan rätt i mun för att inte drabbas av deras nycker.

Östra gränslandet

Känt som en plats med viktiga karavan- och handelsleder och som ett område där osunt stora skaror av krigare, riddare och soldater, som alla hjärtligt avskyr varandra, strövar runt. Strider sägs förekomma dagligen. Ökänt har blivit den händelse som i folkmun kommit att kallas "Fyrmannaslaget". Uppgifterna skiftar om hur striden började, liksom vem som vann...om någon vann. Den huvudsakliga och vanligast berättade händelsförloppet lyder så här.

"Det startade inledningsvis att en av dvärgarnas handelskaravaner bestående av 30 dvärgar attackerades av en större styrka orcher (ca 80-120 krigare). Denna strid har endast hunnit pågå en kortare stund när en grupp dalkiska St. Justinriddare (30 man) dyker upp på scen österifrån och omedelbart går till angrepp mot orcherna. Dessa har knappt hunnit kasta sig in i striden förrän det från väst dyker upp en styrka (24 man) Zorakiska solordenriddare till häst. Vid åsynen av både Orcher och St. Justinriddare fäller styrkan sina lansar, lägger första stöten mot orcherna men fortsätter sedan med att rida rakt in i striden, huggande in på både orcher och riddarna från St. Justin.

Kaoset urartar till en syn som påminner om den när tre ilskna hankatter råkar mötas i samma revir och ingen backar undan. Pälsen flyger, dammet yr, skrik och kaos, blodvite och förvirring. Alla hugger både till höger och vänster. Alla tycks slåss mot alla.

När stridslarmet och dammet hade lagt sig kunde man se enstaka orcher flyende åt nord. Hästar utan herrar som planlöst galopperade runt, solriddare som drar sig linkande ut från stridfältet åt väster. St. Justinriddare försöker i någon form av luggsliten och tilltygad formation halta åt andra hållet. Kvar står karavanen med några konfusa och förvirrade dvärgar som spejar nervöst åt alla håll. För säkerhets skull även upp i skyn utifall en drake skulle dyka upp och också bestämma sig för att ta del i striden. På marken ligger mängder med orcher, ett antal dvärgar, rustade hästar, Solordenriddare och St. Justins riddare om vart annat som vittnesmål om den intensiva och blodiga striden."

Okänd källa från Fristaden

Historia

Kejsardömet Jorpagna 1048-599 f.O.

1048 f.O.
Kejsardömet Jorpagna grundar sin första provins i vad som nu är Nostratiet - Provincia Nostra (Våran Provins). Vissa av de lokala stamfolken gör motstånd men fördrivs av jorernas legioner. Provinshuvudstad blir staden Taltabinoz och även om provinsens formella namn eftervart blir Jorpur Inferior används i dagligt tal alltid den första benämningen.
610 f.O.
Staden Fodorim i norra delarna av provinsen belägras av plötsligt uppdykande svartfolk. De är mer välorganiserade och målmedvetna än någonsin tidigare jorerna mött detta krigerska folk. Innan förstärkningar kan skickas faller staden och jämnas med jorden. Svartfolken återvänder till bergen i nordöst och någon förklaring till angreppet hittas inte under de få år som kejsardömet fortbestår. Sentida lärde har genom historien debaterad Fodorims fall men aldrig hittat någon fullgod förklaring till svartfolkens beteende.

Den Tredje Konfluxen 599-598 f.O.

Köttbitarna lämnar en ficka av västra Jorpur relativt ostört och huvuddelen av befolkningen här överlever. Rundt omkring läggs landet dock närmast totalt öde.

Taltabinoziska triumviratet 598-544 f.O.

En kvarleva av det mäktiga imperiet fortlever en tid efter konfluxen kring Taltabinoz. Under de tre ledarna Olvia Kornula, Biriuz Lykar Ataband och Witanuz Mirbinin Senka organiseras ett styre mitt i kaoset efter köttbitarna. Detta lyckas i huvudsakligen tack vare två relativt intakta legioner. Efter vart börjar andra överlevande söka sig till området.

598 f.O.
Taltabinoziska triumviratet utropas av tre dådkraftiga jorer, en härforare och två senatorer. Kring Provinsia Nostras huvudstad Taltabinoz samlas en statsbildning.
544 f.O.
Ylkor-kha-Oggra, svarfolksklanen Månulvarna, bildas och ett härtåg går mot människorna i Taltabinoziska triumviratet. Slaget i Morkmyldre skog krossar jorerna och den sista rest av Kejsardömet Jorpagna faller in i Mörkertiden.

Mörkertiden 544 f.O.-?

200-talet f.O.
Mandelmunkar söker sig ut i det vilda Nostratiet för att leta efter rester från den joriska kulturen.
79 e.O.
Dvärgar från Aidnebergen bygger Zygosunds bro på platsen för en gammal jorisk flodövergång.
110 e.O.
Svartfolksklanen Brända Jorden (Ignarth Bogglf) bildas i nordöstra Aidnebergen. Dette sker etter ett stort och framgångsrikt fälttog mot människorna. (Svartfolk s. 13)
239 e.O.
Brända Jordens första storhetstid inleds.
255 e.O.
Brända Jorden och Månulvarna (Ylkor-kha-Oggra) sluter en pakt. Det firas med ett fälttåg mot Klomellien.
Ca 300 e.O.
Den gamla joriska vägen Via Aidne som korsar Nostratiet från öst till väst börjar användas av pilgrimer tillhörande Lysande Vägens aidniska gren.
479 e.O.
Stridigheter mellan Brända Jorden och utsändningar från Häxmästaren i Svarta Tornet.
484-486 e.O.
Brända Jordens svartfolk tågar mot Svarta Tornet.
498 e.O.
Brända Jordens andra storhetstid inleds med en stor seger over den narguriska Arbitherstammen i norra Snoarskogarna.
511 e.O.
Fristaden grundas av egendomslösa från Zorakin på initiativ av kung Ragnvald den Sköne. Staden blir snabbt ett centrum for handeln mellan Caddo och dvärgarna i Aidnebergen.
520 e.O.
Dvärgarna i Aidnebergen börjar bygga om den gamla Zygosunds bro till befästning for skydd av handeln med människorna i Fristaden.
522 e.O.
Vägen mellan Methbohr och Fristaden börjar patrulleras av allierade fristadsbor och dvärgar.
536 e.O.
Den mäktiga Solorden etablerar sig nordöst om Fristaden.
540 e.O.
Zygosunds bro belägrat av Brända Jorden.
541 e.O.
Solordens fäste Kalband attackeras av Brända Jorden. Riddarna slår tillbaka svartfolken men området runt omkring plundras.
550-557 e.O.
Norra svartfolkskriget utkämpas i västra Nostratiet och nordöstra Zorakin. Kriget anses ha varit en förlängning av Andra kriget mot Svarta Tornet 546-555 e.O.
587 e.O.
Furst Noldrax från Jorpagna invaderar Östra Zorakin genom Nostratiet. (Se Zorakins historia)
588 e.O.
Noldrax retirerar.
591 e.O.
Fristaden erövrat av den zorarkiska hertigen av Salamora.
592 e.O.
Handelsplatsen Ereno etableras nordöst om Fristaden. Caddo och dvärgarna fortsätter här handeln som den zorakiska erövringen gjort omöjlig.
?
Zorakin utropar markgrevskapet Östmark som ett rikslän tillhörande Kungariket Zorakin.
5? e.O.
Solorden omorganiserar sin verksamhet i Nostratiet.
599 e.O.
Hertig Salamora tvingas lämna Fristaden som blir kunglig fri stad under en borggreve. Salamora behåller kontrollen över vad som blir markgrevskapet Östmark där hans yngre släktning Arviden Grijp blir markgreve.
604 e.O.
Det legendariska Fyrhäraslaget utkämpas i öster om Zygosunds bro. (Se Zorakins historia)

Geografi

Karta

http://img75.imageshack.us/img75/2179/huleinostratietrn4.jpg

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=37369#p37369

Senaste kladdkartor över Nostratiet

Östra gränslandet

Området öster om det Zorakiska markgrevskapet Ostmark.

Vilt, farligt och glest befolkat land. Ett landområde bestående av fristående byar och stammar. Byar med människor av olika härkomster, svartalfer och halvlängdsmän befolkar området, huller om buller. Här och var finns enstaka rovriddarborgar vilka oftast inte består av mer än en palissad och ett stenhus på en kulle. Ingen centralorganistation existerar. Plundringståg förekommer dock frekvent i området, både mellan de olika stammarna/byarna i området samt genom större plundringståg från norr. Slavjägare från norr och öster bryter in i Östra gränslandet för att hitta byte. I vissa fall har olika byar slagit sig samman i vårdkasesystem för att varna varandra och dra samman sitt eget försvar. Det finns kanske till och med exempel på försvarsallianser mellan människo- och svartalfsstammar.

Försvarsborgar av typen ringformade folkborgar dit folk kan fly vid fara finns på vissa platser.

I detta annars mörka, kaotiska landområde finns några enstaka civilisationens ljus i form av ett par Karlsordenkloster, solriddarnas ordenssborg Kalband samt den dalkiska staden Ereno. Soldater och riddarna från de båda sistnämnda gör gör knappast Östra gränslandet mindre våldsamt. Runt Karlsklostren har ofta en eller ett par byar vuxit upp och frodas under det skydd och de handelsmöjligheter som klostren utgör.

Klimat

Flora & Fauna

Platser

S:t Ìleas kloster

Solkloster tillhörande den dalkiska grenen av Lysande Vägen. Beläget invid Via Aidne i östra Nostratiet nära gränsfurstendömerna i Jorpagna.

Timrandels stenar

Vadställe över Zygofloden där huvuddelen av färdseln från Zorakin och vidare österut in i Nostratiet går. Pilgrimmarna som följer Via Aidne använder oftast vadstället vid Timrandels stenar.

Halvevadet

Vadställe över södra delen av Zygofloden. Halvlängdsmännen i Hule brukar korsa floden här.

Fristaden

Huvudartikel: Fristaden

Stad grundad av zorakiska brottslingar och förrymda livegna som av kung Ragnvald den Sköne gavs tillstånd att slå sig ned i Östermarken och grunda en stad. Staden blev snabbt ett centrum för handel med Erebs indre, mycket tack vare duktiga handlare från Erebos som här såg en marknad, och framför allt mellan dvärgarna i nordöstra Aidnebergen och dalker från Caddo. Stråtrövarna som fanns talrika i Nostratiet fick också nu en avsättningsplats för sitt plundergods. Fristaden växte tack vare sina fria lagar och skickliga styre. Detta ändrades då staden plötsligt erövrades 591 e.O. av den zorakiska hertigen av Salamora innan den 599 e.O. underlades den kungliga kronan. Fristaden har dock fortfarande kvar sina ursprungliga fria lagar och detta präglar fortfarande staden i stor grad.


Tidiga tankar om Fristaden: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=19013#19013

Ereno

Caddisl koloni och handelsplats.

http://idisk.mac.com/Eikonos-Public/erebaltor/handel.jpg

Dalkerna handlar med dvärgarna i Aidnebergen...

Kalband

Huvudartikel:Solorden

Måste redigeras...

Nyaste text: Kres-priorât Kalband etablerades 532 eO delvis som en följd av den nya staden som uppstått här ute i östermarken – Fristaden. Exarken och kerisâriet ville sprida Lysande Vägen för allvar ute i vildmarken och satsade stora resurser på detta projekt. Den gamla joriska borgen Kalband invid Via Aidne rustades upp och försörjningslinjer ner till den nya Fristaden organiserades. Solkloster etablerades och jord började dyrkas upp under överinseende av ulepper i ordens sold. Dessa inledande lugna år i kres-priorâtet var dock en schimär, svartfolken var inte borta utan endast för en period försvagade efter interna krig. Brända Jordens klan gick plötsligt till massivt anfall mot människorna. Kloster och uleppgårdar brändes i dussintal och endast Kalband själv stod emot ondskan. Svartfolken drevs sakta tillbaka upp i bergen, mycket tack vare dvärgarna som själva hade blivit attackerade vid Zygosunds bro. Solorden upplevde nu en mindre kris då de förlorat enormt i prestige och resurser. Krafter inom orden och även kerisâriet som redan inledningsvis varit emot satsningen i Nostratiet fick nu genomslag för sina argument och inga repressalier mot svartfolken inleddes. Kalband fick kvarstå som ett nästan ensamt fäste ute i ödemarken men kompaniet reducerades istället för att styrkas. Det var endast tack vara försörjningskaravanerna upp från Fristaden borgen kunde hållas. Först med hertigen av Salamoras erövring av Fristaden 591 eO kom situationen att ändras. Ett markgrevskap etablerades i östermarken och för att begränsa Salamoras makt gav kungen stora landområder till Lysande Vägen och Solorden att förvalta. Fästet Kalband kom att ligga utanför markgrevskapets gränser och frågan blev nu om inte kres-priorâtet skulle byta huvudsäte till innanför Fristadens murar. Den dåvarande ordensmästaren i Solorden, Belorik Oxhorn som själv kämpat mot svartfolken vid Kalband, motsatte sig detta och då hans efterföljare Oban Starke också står fast vid denna ståndpunkt är ingen flytt genomförd. Mästarrådet i Skapen är utåt enat i frågan men under ytan verkar krafter för omorganisera till Fristaden. Kres-priorât Kalbands prior, Gorion Sagal av Tre Ekar, följer lojalt sina order om att till varje pris hålla fästet men hans utskickade kapten Utomund Berck-Jaltudde som organiserar förnödenhetstransporterna från Fristaden konspirerar dock i hemlighet för det motsatta och är villig till att gå mycket långt för att nå sitt och sina gelikars mål. (http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=33235&sid=2648367906292f09e218cbe74f115726#33235)

Gammal text: När erövringen av det som skulle bli markgrevskapet Ostmark var ett faktum lades det av den Lysande Vägens aidniska prästerskap mera expansiva planer för Solorden. Detta innebar ytterligare ett priorât utöver det kring Fristaden. Priorât Kalband etablerades, utan att vara mera än en kraftigt befäst ordensborg långt ute i en gles vildmark, men det ansågs dock ha potential. Trots ytterst sporadisk befolkning fanns själar att lysa upp; handelssrutter gick nära i behov av bevakning; fromma pilgrimmar färdades längs den farliga Via Aidne - det såg lovande ut för ett nytt priorât. Så visade svartfolken sig och sin makt. Den Brända Jordens klan attackerade Kalband med massiv styrka. Solriddarna stod emot men med stora förluster och med ett ödelagt land som svartfolken tidigare hade ägnat föga interesse som resultat. Lysande Vägen och Solorden var tvungna att ändra sina planer och istället konsolidera vad som ändå var vunnet, samt återta prestige och ställning. Mera försiktiga strategier utarbetades där svartfolken finns som en mycket viktig punkt att förhålla sig till. Borg Kalband ligger nu som en ö ensam ute i Östermarken men den förser ändå trakterna ikring med en viss säkerhet för pilgrimmer och andra resande. Solriddarna lever ett hårt liv men med varm tro på Etin och ständiga förnödenheter skickade från Fristaden fortlever visionen om ytterligare ett priorât i Nostratiet.

Kompaniet förlagt i priorât Kalband består for närvarande av av tre banér stridande riddare under prior Gorion Sagal av Tre Ekar.

Via Aidne

Pilgrimsväg för etinstrogna mellan Argald (Grivela?) i Jorpagna och Ekeborg i Kardien. Delen som passerar Nostratiet är mycket strapatsfylld.

Om pilgrimarnas vägval genom historien: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=37256#p37256


Bild: http://idisk.mac.com/Eikonos-Public/erebaltor/via_aidne.jpg

Zorakiska pilgrimer längs Via Aidne

Via Aidne utgör den aidniska kyrkans heligaste pilgrimsled. Ursprungligen var Via Aidne den väg som förband Imperium Iorpagnums kärnområde med Aidnehalvön och sträckte sig från Grivela ända ut till Faltraxnäs. Numera är Via Aidne den pilgrimsled som begynner i västra Jorpagna, vindlar sig genom Nostratiets vilda vidder, genom det glesbefolkade norra Zorakin och slutligen når Exarkens palatstados i Ekeborg. Den gamla vägen finns delvis kvar, jorerna var duktiga vägbyggare, men de 1200 år som förflutit sedan den tredje konfluxen har satt sina spår. Till största delen har vägen försvunnit under buskar och snår, särskilt i Nostratiet, och pilgrimsleden följer nya sträckningar. Genom Nostratiet är den oftast inte mer än en getstig som hålls öppen av pilgrimernas handyxor och där endast enkla träbroar korsar vattendragen. Allteftersom pilgrimen närmar sig Ekeborg förbättras vägens kondition och de sista dagsetapperna sker på stenlagd väg där två fyrspann kan mötas i bredd. Via Aidne började användas som pilgrimsled ett per decennium efter den stora schismen. På den tiden var vandringen än mödosammare och farligare än idag. Många pilgrimer mötte döden i händerna på stråtrövare, svartfolk på plundringståg, samvetslösa rovriddare eller kringvandrande vettvillingar. De som överlevde strapatserna spred historierna om de rättfärdiga pilgrimer vars kanat slutfört sin vandring i poddorno och om det ädelmodiga sätt de mötte döden på. Mången pilgrim blev på detta sätt både känd i hela norra Kopparhavet och sedemera gudomligförklarad. Efterföljande pilgrimer har så byggt upp helgedomar kring de platser där helgonen mötte döden. Allt detta har bidragit till en kult där många troende känner en stark längtan efter att följa i de heliga männens fotspår, se vattenfallet där S:t Sigfrid den snubbelfotade mötte döden, be vid S:t Fridegunds bönepemod och träda in i grottan där S:ta Ellke svalt sig själv till döds efter att avlagt ett löfte om att inte äta något innan Nostratiet åter blivit en plats av ära och redlighet. Hon trodde in i det sista att Exarken skulle skicka sina Solriddare till hennes undsättning, men efter tre fortdagar av självsvält avled hon till sin stora förvåning vid middagstid den 29:e Skörde år 454 eO. De mest fanatiska pilgrimerna önskar innerst inne att de skall få mördas på det mest brutala vis av horder av skränade svartfolk på det att de sedan må gudomligförklaras av Exarken.

Varje år är det stora skaror som vandrar Via Aidne. De flesta går då inte hela vägen från Jorpagna utan påbörjar sin resa i hemorten och vandrar sedan genom Aidnes relativt lugna nejder. Denna resa kantas av härbärgen, små trevliga bönepemoder att be vid och kapell där man kan spendera natten under tak. Men det är inte heller få som vandrar hela den mödosamma och farliga vägen genom Nostratiet, många av dem har till och med rest med båt från Aidne till Jorpagna för att kunna vandra hela sträckan. Munkarna i S:t Fridegundorden måste alla vandra Via Aidne innan de får avlägga sina munklöften, men har dock förmånen av att göra resan eskorterade av Solriddare. Det är inte heller ovanligt att den aidniska kyrkan ålägger pilgrimsvandring längs Via Aidne som bot för svåra budbrott. (http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=19706#19706)

Hule

Öster om Fristaden och Ostmark ligger Hule, eller Hulehalvön. Området är halvlängsmännens och småfolket benämner sig här för huler. Deras språk kallas hùli. Halvlängdsmännen har alltid funnits på halvön och har anpassat sig till omkringliggande makter genom historien. Erebs lärde har teorier om att Hule kan vara halvlängdsmännens urhem men inga säkra bevis har hittats, och folkslaget generellt har vaga myter om sitt ursprung. Andra halvlängdsmän skulle i så fall alla härstamma från Hule men deras då engång gemensamma språk och kultur måste sedan länge ha utvecklats åt olika håll. Kanske skulle några av de äldsta alverna kunna veta säkert?

Methbôr

Dvärgporten i Aidnebergen.

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=19204#19204

Fodorim

Ruinstad med hemskt förflutet.

Zygosunds bro

Dvärgabyggd bro och tidigare befästning längs den numera avstannade handelsleden mellan dvärgarna och Fristaden.

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=18961#18961

Handel

Halakas-stammen på Aidnebergens nordslutningar är pålitliga och tre av Orga-din klanerna kontrollerar en lang bit av en gammal jorisk härväg som är lätt att färdas på. I Birfrax-passet som faktisk ligger inom Brända jordens revir har Talgav Gulöga och hans krigare ett fäste och är ofta anlitade av handelshusen. Visoterklanen som länge bodde uppe i Aidnebergen vid Kvideflodens källa och i flera generationer tjänade som karanvakter är dock numera fördrivna av svartfolken. -Albin Ovarsson, handlare från Luksilo och kännare av handelstraden över norra Aidnebergen

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=19408#19408

Befolkning

Människor

Halvlängdsmän

Tre kulturer

  • Hulefolket
  • Kullfolket
  • Lunnefolket
Hämtad från "https://erebaltor.se/wiki/index.php?title=Lysande_Vägen&oldid=11375"