"Hakkai" och "Nostratiet": Skillnader mellan sidorna

Från Ereb altor
(Skillnad mellan sidor)
Hoppa till navigering Hoppa till sök
 
 
Rad 1: Rad 1:
[[category:Erebs länder]]
Gränslandet mellan Zorakin och Jorpagna.
== Landsfakta ==
[[File:Nostratiet.jpg|thumb|400px|left]]:
'''Invånarantal:''' -
<br>
'''Befolkning:''' människor, halvlängdsmän, svartfolk, dvärgar
<br>
'''Huvudstad:''' -
<br>
'''Statsöverhuvud:''' -
<br>
'''Styrelseform:''' -
<br>
'''Exportvaror:''' -
<br>
'''Importvaror:''' -
<br>
'''Välstånd:''' Fattigt
<br>
'''Armé:''' -
<br>
'''Religion:''' Lysande Vägen
<br>
'''Övrigt:''' -
<br><br><br><br><br><br><br><br><br><br><br><br><br><br><br>


{{Landsfakta
= Inledning =
|namn=Hakkai
Nostratiet är det nyjoriska namnet på området med Zorakin och Aidnebergen i väster, Jorpagna i öster, Mörkerbergen och skogen i norr och Kopparhavet i söder. Här fanns engång Kejsardömet Jorpagnas första egna landerövring - Provincia Nostra ("Våran provins") som senare kallades Iorpur Inferior. I Aidne används ofta begreppet Östermarken eller Östra gränslandet även om detta egentligen inte avser hela området. Vidvindens slätter en benämning poeter och trubadurer gärna väljer.
|kartbild=Hakkai.jpg
 
|huvudstad=[[Montagor]]
Ett område inget större rike kan eller ens har velat göra anspråk på pga av dess många risker och faror. Det är här man finner det klassiska äventyrslandet där gränsen mellan antik rikedom och ond bråd död är hårfin. Ofta drar svartfolk och svåra epedemier genom området. Här är vänliga leenden långt emellan och dragna dolkar snarstugna. Lokala herrar har ingen över sig och det gäller att färdas med tungan rätt i mun för att inte drabbas av deras nycker.
|invånarantal=ca 11 000
 
|befolkning=92% [[Människor|människor]], 7% [[Ankor|ankor]], 1% övriga
{{ citat | '''Östra gränslandet'''
|styrelseform=plutokrati
----
|arme=Stark piratflotta, stark stadsvakt
Känt som en plats med viktiga karavan- och handelsleder och som ett område där osunt stora skaror av krigare, riddare och soldater, som alla hjärtligt avskyr varandra, strövar runt. Strider sägs förekomma dagligen. Ökänt har blivit den händelse som i folkmun kommit att kallas "Fyrmannaslaget". Uppgifterna skiftar om hur striden började, liksom vem som vann...om någon vann. Den huvudsakliga och vanligast berättade händelsförloppet lyder så här.
|exportvaror=Tyg, kryddor, slavar, vapen, exotiska föremål, material
 
|importvaror=Allt ovanstående, vulkanaska
"Det startade inledningsvis att en av dvärgarnas handelskaravaner bestående av 30 dvärgar attackerades av en större styrka orcher (ca 80-120 krigare). Denna strid har endast hunnit pågå en kortare stund när en grupp dalkiska St. Justinriddare (30 man) dyker upp på scen österifrån och omedelbart går till angrepp mot orcherna. Dessa har knappt hunnit kasta sig in i striden förrän det från väst dyker upp en styrka (24 man) Zorakiska solordenriddare till häst. Vid åsynen av både Orcher och St. Justinriddare fäller styrkan sina lansar, lägger första stöten mot orcherna men fortsätter sedan med att rida rakt in i striden, huggande in på både orcher och riddarna från St. Justin.
|religion=Flera olika
 
|övrigt=Ung statsbildning där pirater är fria medborgare
Kaoset urartar till en syn som påminner om den när tre ilskna hankatter råkar mötas i samma revir och ingen backar undan. Pälsen flyger, dammet yr, skrik och kaos, blodvite och förvirring. Alla hugger både till höger och vänster. Alla tycks slåss mot alla.
}}
 
När stridslarmet och dammet hade lagt sig kunde man se enstaka orcher flyende åt nord. Hästar utan herrar som planlöst galopperade runt, solriddare som drar sig linkande ut från stridfältet åt väster. St. Justinriddare försöker i någon form av luggsliten och tilltygad formation halta åt andra hållet. Kvar står karavanen med några konfusa och förvirrade dvärgar som spejar nervöst åt alla håll. För säkerhets skull även upp i skyn utifall en drake skulle dyka upp och också bestämma sig för att ta del i striden. På marken ligger mängder med orcher, ett antal dvärgar, rustade hästar, Solordenriddare och St. Justins riddare om vart annat som vittnesmål om den intensiva och blodiga striden."
 
Okänd källa från Fristaden |}}
 
=Historia=
== Kejsardömet Jorpagna 1048-599 f.O. ==
;1048 f.O.
:Kejsardömet Jorpagna grundar sin första provins i vad som nu är Nostratiet - Provincia Nostra (Våran Provins). Vissa av de lokala stamfolken gör motstånd men fördrivs av jorernas legioner. Provinshuvudstad blir staden Taltabinoz och även om provinsens formella namn eftervart blir Jorpur Inferior används i dagligt tal alltid den första benämningen.
 
;610 f.O.
:Staden Fodorim i norra delarna av provinsen belägras av plötsligt uppdykande svartfolk. De är mer välorganiserade och målmedvetna än någonsin tidigare jorerna mött detta krigerska folk. Innan förstärkningar kan skickas faller staden och jämnas med jorden. Svartfolken återvänder till bergen i nordöst och någon förklaring till angreppet hittas inte under de få år som kejsardömet fortbestår. Sentida lärde har genom historien debaterad [[Fodorims fall]] men aldrig hittat någon fullgod förklaring till svartfolkens beteende.
 
== Den Tredje Konfluxen 599-598 f.O. ==
Köttbitarna lämnar en ficka av västra Jorpur relativt ostört och huvuddelen av befolkningen här överlever. Rundt omkring läggs landet dock närmast totalt öde.
 
== Taltabinoziska triumviratet 598-544 f.O. ==
En kvarleva av det mäktiga imperiet fortlever en tid efter konfluxen kring Taltabinoz. Under de tre ledarna [[Olvia Kornula]], [[Biriuz Lykar Ataband]] och [[Witanuz Mirbinin Senka]] organiseras ett styre mitt i kaoset efter köttbitarna. Detta lyckas i huvudsakligen tack vare två relativt intakta legioner. Efter vart börjar andra överlevande söka sig till området.
 
;598 f.O.
:Taltabinoziska triumviratet utropas av tre dådkraftiga jorer, en härforare och två senatorer. Kring Provinsia Nostras huvudstad Taltabinoz samlas en statsbildning.
 
;544 f.O.
:Ylkor-kha-Oggra, svarfolksklanen Månulvarna, bildas och ett härtåg går mot människorna i Taltabinoziska triumviratet. [[Slaget i Morkmyldre skog]] krossar jorerna och den sista rest av Kejsardömet Jorpagna faller in i Mörkertiden.
 
== Mörkertiden 544 f.O.-? ==
;200-talet f.O.
:Mandelmunkar söker sig ut i det vilda Nostratiet för att leta efter rester från den joriska kulturen.
 
;79 e.O.
:Dvärgar från Aidnebergen bygger [[Zygosunds bro]] på platsen för en gammal jorisk flodövergång.
 
;110 e.O.
:Svartfolksklanen [[Brända Jordens klan|Brända Jorden]] (Ignarth Bogglf) bildas i nordöstra Aidnebergen. Dette sker etter ett stort och framgångsrikt fälttog mot människorna. ''(Svartfolk s. 13)''
 
;239 e.O.
:Brända Jordens första storhetstid inleds.
 
;255 e.O.
:Brända Jorden och Månulvarna (Ylkor-kha-Oggra) sluter en pakt. Det firas med ett fälttåg mot Klomellien.
 
;Ca 300 e.O.
:Den gamla joriska vägen [[Via Aidne]] som korsar Nostratiet från öst till väst börjar användas av pilgrimer tillhörande Lysande Vägens aidniska gren.
 
;479 e.O.
:Stridigheter mellan Brända Jorden och utsändningar från [[Häxmästaren]] i [[Svarta Tornet]].
 
;484-486 e.O.
:Brända Jordens svartfolk tågar mot Svarta Tornet.
 
;498 e.O.
:Brända Jordens andra storhetstid inleds med en stor seger over den narguriska Arbitherstammen i norra Snoarskogarna.
 
;511 e.O.
:[[Fristaden]] grundas av egendomslösa från Zorakin på initiativ av kung [[Ragnvald den Sköne]]. Staden blir snabbt ett centrum for handeln mellan Caddo och dvärgarna i Aidnebergen.
 
;520 e.O.
:Dvärgarna i Aidnebergen börjar bygga om den gamla Zygosunds bro till befästning for skydd av handeln med människorna i Fristaden.
 
;522 e.O.
:Vägen mellan Methbohr och Fristaden börjar patrulleras av allierade fristadsbor och dvärgar.
 
;536 e.O.
:Den mäktiga Solorden etablerar sig nordöst om Fristaden.
 
;540 e.O.
:Zygosunds bro belägrat av Brända Jorden.
 
;541 e.O.
:Solordens fäste Kalband attackeras av Brända Jorden. Riddarna slår tillbaka svartfolken men området runt omkring plundras.
 
;550-557 e.O.
:Norra svartfolkskriget utkämpas i västra Nostratiet och nordöstra Zorakin. Kriget anses ha varit en förlängning av [[Andra kriget mot Svarta Tornet]] 546-555 e.O.
 
;587 e.O.
:Furst Noldrax från Jorpagna invaderar Östra Zorakin genom Nostratiet. ''(Se Zorakins historia)''
 
;588 e.O.
:Noldrax retirerar.
 
;591 e.O.
:Fristaden erövrat av den zorarkiska hertigen av [[Zorakin#Salamora|Salamora]].
 
;592 e.O.
:Handelsplatsen Ereno etableras nordöst om Fristaden. Caddo och dvärgarna fortsätter här handeln som den zorakiska erövringen gjort omöjlig.
 
;?
:Zorakin utropar markgrevskapet Östmark som ett rikslän tillhörande Kungariket Zorakin.
 
;5? e.O.
:Solorden omorganiserar sin verksamhet i Nostratiet.
 
;599 e.O.
:Hertig Salamora tvingas lämna Fristaden som blir kunglig fri stad under en borggreve. Salamora behåller kontrollen över vad som blir markgrevskapet Östmark där hans yngre släktning Arviden Grijp blir markgreve.
 
;604 e.O.
:Det legendariska ''Fyrhäraslaget'' utkämpas i öster om Zygosunds bro. ''(Se Zorakins historia)''


=Geografi=
=Geografi=
Hakkai består av porösa berg som skjuter upp från havsbotten och bildar en större huvudö samt flera
==Karta==
mindre småöar. På den östra sidan av huvudön bildar klipporna en skyddad vik där man har byggt en
http://img75.imageshack.us/img75/2179/huleinostratietrn4.jpg
stor stad på ögruppens minsta öar, som fått namnet Montagor.
 
Bergens porositet har medfört att regnvatten sugits upp av marken och trängt ner i berget, för att
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=37369#p37369
sedan urholka små sprickor till stora vattenfyllda fickor. Detta lagrade vatten silas sedan genom berget
och sipprar ut i grottor som står i förbindelse med ytan, där det bildas sötvattenskällor.
Norra halvan av huvudön Rihadon är klippig och ganska karg, medan sydsidan har slipats ner av
uppfångat regnvatten och är därför något flackare. Ett bälte av skog löper över öns mitt, men den har
avverkats till större delen under byggandet av Montagor. På öns västra sida finns en fiskeby i bukten
och bland klipporna i östra viken finns ett dolt piratläger där Piratkaptenen [[Dorovich ”Blodskägg” Rauto]]
håller till.


''Senaste kladdkartor över Nostratiet''


=Klimat=
==Östra gränslandet==
Hakkai har ett kopparhavsklimat med stora chanser till västliga vindar som passerat Anderos udde.
Området öster om det Zorakiska markgrevskapet Ostmark.
Klipporna på Rihadon bromsar upp vindarna, vilket gör att Montagor ligger skyddat från de värsta
ovädren. Det gör det även lättare för sjöfarare att ankra upp i östra viken, då det är trångt i Montagors
hamn.
Nederbörden är relativt lätt precis som i övriga Kopparhavet. Regnet fångas upp av Anderos höga
kalkklippor och även Rihadons nordkust. Regnskuggan är dock inte så allvarlig att den hotar
påfyllandet av sötvattenskällorna.


=Historia=
Vilt, farligt och glest befolkat land. Ett landområde bestående av fristående byar och stammar. Byar med människor av olika härkomster, svartalfer och halvlängdsmän befolkar området, huller om buller. Här och var finns enstaka rovriddarborgar vilka oftast inte består av mer än en palissad och ett stenhus på en kulle. Ingen centralorganistation existerar. Plundringståg förekommer dock frekvent i området, både mellan de olika stammarna/byarna i området samt genom större plundringståg från norr. Slavjägare från norr och öster bryter in i Östra gränslandet för att hitta byte. I vissa fall har olika byar slagit sig samman i vårdkasesystem för att varna varandra och dra samman sitt eget försvar. Det finns kanske till och med exempel på försvarsallianser mellan människo- och svartalfsstammar.  
;44 e.O?
 
:En samlad flotta av orchgalärer anfaller Montagor…
Försvarsborgar av typen ringformade folkborgar dit folk kan fly vid fara finns på vissa platser.  
;174 e.O
 
:I början av året finner en zorakisk expedition sötvattenskällor på Hakkais huvudö Rihadon. I slutet av året finner man ytterligare källor på några mindre öar på Rihadons östsida.  
I detta annars mörka, kaotiska landområde finns några enstaka civilisationens ljus i form av ett par Karlsordenkloster, solriddarnas ordenssborg Kalband samt den dalkiska staden Ereno. Soldater och riddarna från de båda sistnämnda gör gör knappast Östra gränslandet mindre våldsamt. Runt Karlsklostren har ofta en eller ett par byar vuxit upp och frodas under det skydd och de handelsmöjligheter som klostren utgör.
:Staden Montagor grundas.
 
;196 e.O
==Klimat==
:En kardisk flotta mellanlandar i Montagor under korståget mot Efaro.
==Flora & Fauna==
;275 e.O
==Platser==
:Lysande vägens andra korståg mot Efaro passerar Montagor på vägen för att fylla påsötvattensförråden.
 
;287 e.O
===S:t Ìleas kloster===
:Det tredje korståget gick mot Morëlvidyn. Man stannar i Montagor för att reparera och fylla förråden.
Solkloster tillhörande den [[dalkiska grenen av Lysande Vägen]]. Beläget invid Via Aidne i östra Nostratiet nära gränsfurstendömerna i Jorpagna.
;353 e.O
 
:Det fjärde korståget gick även det mot Morëlvidyn.  
===Timrandels stenar===
:Montagor besöks på vägen dit.
Vadställe över [[Zygofloden]] där huvuddelen av färdseln från Zorakin och vidare österut in i Nostratiet går. Pilgrimmarna som följer [[Via Aidne]] använder oftast vadstället vid Timrandels stenar.
;392 e.O
 
:Den feliciska flottan krossar den kardiska, varefter man blir tvungen att överträda Hakkaikolonin till Felicien.
===Halvevadet===
;576 e.O
Vadställe över södra delen av Zygofloden. Halvlängdsmännen i Hule brukar korsa floden här.
:Hakkai köps loss från Felicien och bildar en självständig stat.
;590 e.O
:Den Första Eskadern anfaller Montagor och flera fartyg och en pir sätts i brand. Man jagar dock bort dem utan större mansförluster.


=Rihadon=
===Fristaden===
Rihadon är Hakkais största ö och hem för såväl fiskare som pirater. Rihadon var den ö som
:''Huvudartikel: [[Fristaden]]''
koloniserades först i Hakkai efter att man hittat dess sötvattenskällor. På ön finns en fiskeby och
Stad grundad av zorakiska brottslingar och förrymda livegna som av kung [[Ragnvald den Sköne]] gavs tillstånd att slå sig ned i Östermarken och grunda en stad. Staden blev snabbt ett centrum för handel med Erebs indre, mycket tack vare duktiga handlare från Erebos som här såg en marknad, och framför allt mellan dvärgarna i nordöstra Aidnebergen och dalker från Caddo. Stråtrövarna som fanns talrika i Nostratiet fick också nu en avsättningsplats för sitt plundergods. Fristaden växte tack vare sina fria lagar och skickliga styre. Detta ändrades då staden plötsligt erövrades 591 e.O. av den zorakiska hertigen av Salamora innan den 599 e.O. underlades den kungliga kronan. Fristaden har dock fortfarande kvar sina ursprungliga fria lagar och detta präglar fortfarande staden i stor grad.
Piratkaptenen [[Dorovich ”Blodskägg” Rauto|Dorovich ”Blodskägg” Rautos]] tillhåll.


==Östra viken==
På Rihadons östra sida finns en stor vik med en sandstrand som sakta övergår i klippor mot norrsidan.
Åt väst så kan man bortom den guldgråskimrande stranden finna små buskar och sedan gräs som
klamrat sig fast i berget. Längre upp på ön blir vegetationen något tätare, men det är ändå en klippö
som saknar bördighet.
Kalkstensklipporna på norrsidan är kantiga och på vissa ställen t o m vassa. Längs mittpartiet ligger ett
bälte av små mörkgröna buskar som ger färg åt den gråvita ytan.


===Piratlägret===
''Tidiga tankar om Fristaden: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=19013#19013''
Längst in i viken har det bildats en skreva mellan klipporna med branta väggar, som är precis lagom
för ett segelfartyg att ta sig genom. Skrevan är dock ganska svår att se om man inte seglar in på den
grundare delen av viken, vilket de flesta låter bli, då Rihadon inte är av intresse.
För den djärve som vågar styra sitt skepp in i mörkret så når man efter en bit en liten lagun med en
omkrets på 100m. För att slussa skeppet mellan klipporna krävs det att man har karlar på land som
håller riktningen med långa tåg.


====Lagunen====
===Ereno===
Bland klipporna har det bildats en grund lagun som nätt och jämt håller skeppen flytande vid lågvatten.
[[Caddo|Caddisl]] koloni och handelsplats.
Överallt går väggarna rakt upp, utom i nordöst där det finns en liten överväxt strand. Längs lagunens
kant har man pålat en kaj runt om varvid det oftast ligger åtminstone ett par piratskepp. Kajerna slutar i
ramper ner på stranden som har ett däck av flätade rötter, så att man inte ska halka. Från stranden
skjuter det ut en mindre brygga för jollarna.
Det går stegar här och var från kajen upp efter väggarna, till små skrevor bland klipporna. I dessa
sitter det vaktposter som ser till att inga inkräktare tar sig in i lagunen. Under dagen har man endast
tre vakter, medan man har sex stycken under natten. Dessutom så patrullerar man området med
jämna mellanrum. På kvällen brinner stora facklor längs kajkanten som lyser upp platsen och
framkallar en mystisk atmosfär.


====Stranden====
http://idisk.mac.com/Eikonos-Public/erebaltor/handel.jpg
Den lilla sandstranden har med tiden blivit överväxt av knotiga buskar som gjort den svårframkomlig.
Längs vänstra kanten har man huggit upp en smal gata som leder fram till en grottöppning som man
först inte kan se från vattnet. Grottöppningen flankeras alltid av en vakt på vardera sidan som tänder
facklor om kvällen. Intill grottöppningen finns även en upprensad grillplats omgiven av stenar och
stockar att sitta på, samt en eldstad.


====Grottan====
''Dalkerna handlar med dvärgarna i Aidnebergen...''
Vid den nordöstra stranden av lagunen har piraterna funnit en naturlig kalkstensgrotta som man
modifierat något för att passa deras behov. När piraterna inte går vakt, så befinner dem sig oftast i
grottsystemet.


=====Grottgången=====
===Kalband===
Grottöppningen blir snart större och en gång leder rakt in i berget. Den delar sig längre fram i ett Y
{{huvudartikel| Solorden}}
med boningsdelen åt vänster respektive Plundrarnas hall åt höger. Grottgången är ganska fuktig och
det sitter stora mängde droppsten i taket. Golvet är dock någotsånär jämnt sedan [[Dorovich ”Blodskägg” Rauto|Kapten ”Blodskägg”]]
en gång snubblat och förbannat dess grovhet. Det finns fackelhållare med jämna mellanrum som
tänds vid mörkrets infall.


=====Boningsdelen=====
''Måste redigeras...''
Om man går en bit in åt vänster i grottsystemet så kommer man efter en liten bit fram till ett skynke av
segelduk. Duken hålls upp av en träpinne som går tvärs över taket och går att skjuta undan. Bakom
duken finns ett någorlunda rektangulärt rum med fyra våningssängar på vardera sidan och ett bord i
mitten. Vid bordet sitter oftast några pirater och spelar eller samtalar.
Bortom första sovsalen ligger ett mindre rum med skafferi och en bänk för beredning av råvaror.
Maten lagas utomhus eftersom man saknar möjlighet att bygga en skorsten. Den andra sovsalen sitter
ihop med det mindre rummet, men grottan har formats på ett sådant sätt att en naturlig skiljevägg
uppstått. I den andra sovsalen finns sex våningssängar och en del utrustning längst in.


=====Plundrarnas hall=====
''Nyaste text:'' Kres-priorât Kalband etablerades 532 eO delvis som en följd av den nya staden som uppstått här ute i östermarken – Fristaden. Exarken och kerisâriet ville sprida Lysande Vägen för allvar ute i vildmarken och satsade stora resurser på detta projekt. Den gamla joriska borgen Kalband invid Via Aidne rustades upp och försörjningslinjer ner till den nya Fristaden organiserades. Solkloster etablerades och jord började dyrkas upp under överinseende av ulepper i ordens sold. Dessa inledande lugna år i kres-priorâtet var dock en schimär, svartfolken var inte borta utan endast för en period försvagade efter interna krig. [[Brända Jordens klan]] gick plötsligt till massivt anfall mot människorna. Kloster och uleppgårdar brändes i dussintal och endast Kalband själv stod emot ondskan. Svartfolken drevs sakta tillbaka upp i bergen, mycket tack vare dvärgarna som själva hade blivit attackerade vid Zygosunds bro. Solorden upplevde nu en mindre kris då de förlorat enormt i prestige och resurser. Krafter inom orden och även kerisâriet som redan inledningsvis varit emot satsningen i Nostratiet fick nu genomslag för sina argument och inga repressalier mot svartfolken inleddes. Kalband fick kvarstå som ett nästan ensamt fäste ute i ödemarken men kompaniet reducerades istället för att styrkas. Det var endast tack vara försörjningskaravanerna upp från Fristaden borgen kunde hållas. Först med hertigen av Salamoras erövring av Fristaden 591 eO kom situationen att ändras. Ett markgrevskap etablerades i östermarken och för att begränsa Salamoras makt gav kungen stora landområder till Lysande Vägen och Solorden att förvalta. Fästet Kalband kom att ligga utanför markgrevskapets gränser och frågan blev nu om inte kres-priorâtet skulle byta huvudsäte till innanför Fristadens murar. Den dåvarande ordensmästaren i Solorden, [[Belorik Oxhorn]] som själv kämpat mot svartfolken vid Kalband, motsatte sig detta och då hans efterföljare [[Oban Starke]] också står fast vid denna ståndpunkt är ingen flytt genomförd. Mästarrådet i Skapen är utåt enat i frågan men under ytan verkar krafter för omorganisera till Fristaden. Kres-priorât Kalbands prior, [[Gorion Sagal|Gorion Sagal av Tre Ekar]], följer lojalt sina order om att till varje pris hålla fästet men hans utskickade kapten [[Utomund Berck-Jaltudde]] som organiserar förnödenhetstransporterna från Fristaden konspirerar dock i hemlighet för det motsatta och är villig till att gå mycket långt för att nå sitt och sina gelikars mål. (http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=33235&sid=2648367906292f09e218cbe74f115726#33235)
Här samlas piraterna för att rådslå och festa. Hallen fungerar även som boning åt [[Dorovich ”Blodskägg” Rauto|Kapten ”Blodskägg”]].
En kort gång leder fram till en stenvägg med en trätrappa som går upp till hallen ovan. Hallen är 20m
lång, 10m bred och det är hela fyra meter upp till det något välvda taket. I hörnet med trappan står ett
kraftigt långbord som sett sina bästa dagar. Både knivar och svärd har stött dess kanter, och ölen har
missfärgat dess yta. En gång i tiden var detta praktfullt stöldgods, men i dag bara armbågars viloplats.
Till höger har man hjälpligt hackat ut en sittplats i stenen, men den har ersatts av en riktig västerländsk
tron i ädelträ. Uppå denna tingest sitter allt som oftast Kapten ”Blodskägg” när han tilltalar sina
undersåtar. Framför den höga tronen har man pallat upp ett uttjänt roder som får tjänstgöra som bord.
Bortom detta möblemang finns en stor träställning som består av sex stycken stolpar och bjälkar
mellan dessa i taket. Från bjälkarna hänger olika fina tygstycken från hela Ereb i en märklig
komponering. Ovanpå träställningen har man spänt upp en stor segelduk som avleder fukten från
taket. Inne i kojan bor [[Dorovich ”Blodskägg” Rauto|Kapten ”Blodskägg”]] själv när han är i lägret.
Här finns ett enkelt skrivbord täckt av kartor, sjökort, passare och liknande. I högra delen står en
praktfull, komplett himmelssäng och bredvid den en pall. Mot mitten av den bortre tygväggen står en
jättestor träkista på en hög av sten som pallar upp den från grottgolvet. Kistan är mycket hållbar, då
den är tillverkad i ek och järnbeslagen på både in och utsidan. Låset tillhör inte heller det normalaste,
utan är dvärgtillverkat. Det ser dock inte ut att ha suttit där från början. Kistan innehåller allt det guld
som piratgruppen samlats på sig genom åren, och det är en hel del. Det är dock ytterst få som vågar
sig på att försöka stjäla den av respekt och fruktan.


==Fiskebyn==
''Gammal text:'' När erövringen av det som skulle bli markgrevskapet Ostmark var ett faktum lades det av den Lysande Vägens aidniska prästerskap mera expansiva planer för Solorden. Detta innebar ytterligare ett priorât utöver det kring Fristaden. Priorât Kalband etablerades, utan att vara mera än en kraftigt befäst ordensborg långt ute i en gles vildmark, men det ansågs dock ha potential. Trots ytterst sporadisk befolkning fanns själar att lysa upp; handelssrutter gick nära i behov av bevakning; fromma pilgrimmar färdades längs den farliga Via Aidne - det såg lovande ut för ett nytt priorât. Så visade svartfolken sig och sin makt. Den Brända Jordens klan attackerade Kalband med massiv styrka. Solriddarna stod emot men med stora förluster och med ett ödelagt land som svartfolken tidigare hade ägnat föga interesse som resultat. Lysande Vägen och Solorden var tvungna att ändra sina planer och istället konsolidera vad som ändå var vunnet, samt återta prestige och ställning. Mera försiktiga strategier utarbetades där svartfolken finns som en mycket viktig punkt att förhålla sig till. Borg Kalband ligger nu som en ö ensam ute i Östermarken men den förser ändå trakterna ikring med en viss säkerhet för pilgrimmer och andra resande. Solriddarna lever ett hårt liv men med varm tro på Etin och ständiga förnödenheter skickade från Fristaden fortlever visionen om ytterligare ett priorât i Nostratiet.  
Allt sedan den zorakiska expeditionen landsteg på Hakkai i början av år 174 e.O har denna by funnits
här och bedrivit fiske i, mer eller mindre, stor skala. Expedionen upptäckte sötvattenskällorna på
Rihadon före de montagoranska, vilket ledde till att man grundade denna lilla by för att kunna försörja
sig under vistelsetiden. Efter att man i slutet av året upptäckt sötvattenskällorna på Montagors öar, så
stod byn för utfodringen av arbetarna som byggde staden.
I dag förser man stadsborna och kockarna med nyfångad fisk från öarnas kuster och djuphavet.
Priserna är rätt höga eftersom man vet att det är svårt att få tag på annan färsk mat och att folket är
förmöget.
Fiskebyns största fiskarkapten heter Allran Sagittfäktare och har fyra skepp i sin flotta. Allran är äldste
i byns lilla råd, där man beslutar i centrala frågor vid behov. Byn är dock för liten för att få skicka en
representant till Hakkais råd. Det enda påtryckningar man kan göra är att strejka, men då är man rädd
för att piraterna skulle ta saken i egna händer och plundra dem. För nuvarande försöker man hålla sig
på god kant med staden och hålla sina leveranser.


Kompaniet förlagt i priorât Kalband består for närvarande av av tre banér stridande riddare under prior [[Gorion Sagal|Gorion Sagal av Tre Ekar]].


==Källorna==
===Via Aidne===
På Rihadon finns Montagors näst största samling av sötvattenskällor, som lade grunden för den
Pilgrimsväg för etinstrogna mellan Argald (Grivela?) i Jorpagna och Ekeborg i Kardien. Delen som passerar Nostratiet är mycket strapatsfylld.
zorakiska närvaron som senare ledde till den fria staten Hakkai. Strax norr om fiskebyn ligger tre
stora källor försörjda av Rihadons kalkstensklippor.
I början användes källorna flitigt av de zorakiska kolonisatörerna till skeppsförråden och arbetarna.
Efter upptäckten av källorna på Montagors öar övergick man snabbt till att bruka dessa istället. I dag
används källorna främst av fiskebyn, vars kvinnor bär hem vattnet under kvällen. Det är dock många
skepp som ankrar upp vid östra stranden och ror iland för att hämta vatten, eftersom det är trångt i
Montagors hamn.
Källorna vaktas av en äldre man vid namn Viclannan som bor och lever vid dessa. Han kommer
egentligen från [[Cereval]], men har tröttnat på stadsstaternas krig och begett sig hit för att få lugn och ro.
Han är en fridfull människa som gärna småpratar lite grann och hjälper till. Han är dock ingen
pratmakare och gör sitt bästa för att inte störa de passerande resenärerna.
Viclannan är ganska kort och på gränsen till mager. Han har långt, lite ovårdat, brunt hår och
begynnande skäggstubb. Han lever av fisk från den intilliggande byn, som han betalar med
kopparstycken som Hakkairådet ger honom för vakttjänsten. Han begär dock inte mycket, bara så han
klarar sig och kan ta en resa in till flickorna hos Fru Nemra ibland (se [[Glädjeön]]).


''Om pilgrimarnas vägval genom historien: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=37256#p37256''


==Skogen==
Närmast Rihadons grå klippor löper ett hårt åtgånget skogsbälte som klamrat sig fast i det tunna
jordlagret. Skogen består av barrträd och inte speciellt tät på grund av den ganska karga
omgivningen.
Från början användes den av zorakiska arbetare under uppbyggnaden av staden Montagor. Man
högg ner större delen av den och skeppade färdigt virke över till småöarna på östsidan, där de
användes till kajerna och husen.
På senare tid har rådet beslutat att man ska köpa in timmer från Kopparhavsländerna eller Morëlvidyn
istället vid byggnationer för att inte bli av med skogen helt. Dorovichs pirater har brukat en del av
beståndet i byggandet av piratlägret och Hakkairådet tar bränsle till stenbrottet härifrån.


''Bild:'' http://idisk.mac.com/Eikonos-Public/erebaltor/via_aidne.jpg


==Stenbrottet==
''Zorakiska pilgrimer längs Via Aidne''
Nära Rihadons västra udde har rådet ett mindre läger vid klippornas fot. Här bryter man sandsten som
sedan bränns i ugnar för att utvinna material till cement eller huggs till block. Cement blandas till på
beställning från stadsborna av någon av de tio arbetarna som jobbar här. Cementen fraktas sedan på
koggar tillsammans med sandstensblock till Montagor där de används till husbyggen.
Varken cementen eller stenblocken exporteras, men däremot importerar man vulkanaska från Caddo
via handelshuset Dunian. Askan blandas i cementen för att göra den vattenhärdigare vid krävande
byggen. Dunian gör en oförskämt stor intäkt från denna handel, vilket retar rådet och de andra
köpmännen. Askan är värdelös för dalkerna, så Dunian kan köpa upp stora mängder för en billig
penning och sälja den mångdubbelt dyrare i Montagor.


=Montagor=
Via Aidne utgör den aidniska kyrkans heligaste pilgrimsled. Ursprungligen var Via Aidne den väg som förband Imperium Iorpagnums kärnområde med Aidnehalvön och sträckte sig från Grivela ända ut till Faltraxnäs. Numera är Via Aidne den pilgrimsled som begynner i västra Jorpagna, vindlar sig genom Nostratiets vilda vidder, genom det glesbefolkade norra Zorakin och slutligen når Exarkens palatstados i Ekeborg. Den gamla vägen finns delvis kvar, jorerna var duktiga vägbyggare, men de 1200 år som förflutit sedan den tredje konfluxen har satt sina spår. Till största delen har vägen försvunnit under buskar och snår, särskilt i Nostratiet, och pilgrimsleden följer nya sträckningar. Genom Nostratiet är den oftast inte mer än en getstig som hålls öppen av pilgrimernas handyxor och där endast enkla träbroar korsar vattendragen. Allteftersom pilgrimen närmar sig Ekeborg förbättras vägens kondition och de sista dagsetapperna sker på stenlagd väg där två fyrspann kan mötas i bredd.
{{citat
Via Aidne började användas som pilgrimsled ett per decennium efter den stora schismen. På den tiden var vandringen än mödosammare och farligare än idag. Många pilgrimer mötte döden i händerna på stråtrövare, svartfolk på plundringståg, samvetslösa rovriddare eller kringvandrande vettvillingar. De som överlevde strapatserna spred historierna om de rättfärdiga pilgrimer vars kanat slutfört sin vandring i poddorno och om det ädelmodiga sätt de mötte döden på. Mången pilgrim blev på detta sätt både känd i hela norra Kopparhavet och sedemera gudomligförklarad. Efterföljande pilgrimer har så byggt upp helgedomar kring de platser där helgonen mötte döden. Allt detta har bidragit till en kult där många troende känner en stark längtan efter att följa i de heliga männens fotspår, se vattenfallet där S:t Sigfrid den snubbelfotade mötte döden, be vid S:t Fridegunds bönepemod och träda in i grottan där S:ta Ellke svalt sig själv till döds efter att avlagt ett löfte om att inte äta något innan Nostratiet åter blivit en plats av ära och redlighet. Hon trodde in i det sista att Exarken skulle skicka sina Solriddare till hennes undsättning, men efter tre fortdagar av självsvält avled hon till sin stora förvåning vid middagstid den 29:e Skörde år 454 eO. De mest fanatiska pilgrimerna önskar innerst inne att de skall få mördas på det mest brutala vis av horder av skränade svartfolk på det att de sedan må gudomligförklaras av Exarken.
|Jag kan inte nog beskriva den lättnad jag känner över att jag äntligen lämnat min förskräckliga hustru
för ett friare liv på de vidsträckta haven. ”Jag ska leva för att hedra dig i resten av vårt liv”, sade hon
sarkastiskt vid vårt arrangerade bröllop. Jag förstod redan då att min tid var ute och att jag en dag
skulle bli tvungen att fly. I desperation tryckte jag några silverstycken i handen på en köpman i
Familjen Modenetis tjänst. Bättre att en pirat tar mig hastigt av daga än min hustru genom en livstid av
gnäll.<br/><br/>
En tamp piskar mot seglen. Vindarna har stått oss bi och fört oss österut förbi den beryktade Anderos
udde. I fören siktas Rihadon, meddelas kaptenen. Montagor ska tydligen ligga i dess hägn enligt
trubaduren som slagit följe med oss. Han har kommit för att spela och sjunga en tid på de många
krogarna i hamnen.<br/><br/>
Baksidan av den klippiga ön är nådd och jag ser en ö rakt fram, helt omgärdad av mur. Det kan icke
vara annat än en befästning, ty den har gigantiska torn med stora träkontraptioner på taken, som
förefaller vara någon slags slungvapen. Det står klart för mitt öga att paranoida pirater har lagt beslag
på staden. Mängder av fartyg har nödtvunget ankrat vid Rihadons strand då de inte blivit insläppta.<br/><br/>
En galärlots möter oss vänligt och ror oss utan vidare diskussioner mot hamninloppet. Runt omkring
mig springer sjömän som besatta för att ta ner de stora seglen. Personligen så förstår jag inte varför vi
helt enkelt inte kan segla rakt in. Hamninloppet ser onekligen ut att kunna svälja allt som en
skeppsbyggare kan frambringa; Omgärdad av torn stora som hela barfredar.<br/><br/>
Synen jag nu möter är helt överväldigande. Hamnbassängen är som en labyrint av pirar som sticker in
från alla håll. Vid inloppet ligger stora galärer vid kajen med slungvapen ombord och svarta flaggor
vajande i toppen. Under en skog av master samsas skepp som kan ses i Kardien med dessa
underliga småbåtar från östliga barbarländer.<br/><br/>
En tung karack dras ut ur hamnen på andra sidan mittornet. En mörk man i skinnväst ger mig ett
tandlöst flin, en kapare att döma av deras fana; En tudelad sjöorm som fallit för en sabel. Vår lots
navigerar med vana förbi en pir där en skara soldater hälsar köpmannen med en viss nyfikenhet i
blicken. Det har sagts mig att även soldaterna i denna stad tjänar så pass bra att de kan unna sig ett
smide en bit in i karriären.<br/><br/>
På kajen där vi lagt till står en hop något sånär självrådigt kvinnfolk och kråmar sig. Fartygschefen
leder mig bryskt av landgången där jag stannat för att insupa oset från den spännande matkulturen.
Främmande kryddor blandas med den sällan tilltalande doften från kanalerna. ”Schas, vanvördiga
kvinna!”, får jag förskräckt ryta åt ett fruntimmer som lagt armarna om min dyrbara hals.<br/><br/>
Ett råbarkat skratt når mig från en mörkhyad herre i bar överkropp. Han nedlåter sig nog till vad som
helst, men inget jag säger, ty han har en lång kniv i bältet. Köpmannen Othihand hade varnat mig för
att släppa lös tungan i en stad där ingen ser snett på en dråpare. Tvivelsutan kommer vistelsen att
kräva en god del av mitt tålamod, men jag tror inte att jag är färdig än med Montagor. Inte på ett bra
tag…
|Berthold Kettilsson Sporre, från [[Kardien]]
}}
==Förvaltningen==
Hakkais styre består av Rådet, som beslutar i större frågor som rör hela staten, och Administrationen,
som tar hand om de mindre frågorna som främst rör Montagor som stad.


===Administrationen===
Varje år är det stora skaror som vandrar Via Aidne. De flesta går då inte hela vägen från Jorpagna utan påbörjar sin resa i hemorten och vandrar sedan genom Aidnes relativt lugna nejder. Denna resa kantas av härbärgen, små trevliga bönepemoder att be vid och kapell där man kan spendera natten under tak. Men det är inte heller få som vandrar hela den mödosamma och farliga vägen genom Nostratiet, många av dem har till och med rest med båt från Aidne till Jorpagna för att kunna vandra hela sträckan. Munkarna i S:t Fridegundorden måste alla vandra Via Aidne innan de får avlägga sina munklöften, men har dock förmånen av att göra resan eskorterade av Solriddare. Det är inte heller ovanligt att den aidniska kyrkan ålägger pilgrimsvandring längs Via Aidne som bot för svåra budbrott. (http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=19706#19706)
Montagor har en mindre stab av dugligt folk som sköter administrationen. Till deras ansvarsområden
hör stadsvakten, organisation av försvar, stadsplanering, hamnskatt och tullindrivning. Det
övergripande ansvaret ägs av stadens borgmästare, som väljs var fjärde år av de styrande
handelshusen. Nuvarande borgmästare är [[Noldor Stångfist den yngre]].


===Hakkais styre===
===Hule===  
I Montagor finns ett råd bestående av överhuvudena i familjerna Modeneti, Hyperbald, Dunfjat och
Öster om Fristaden och Ostmark ligger Hule, eller Hulehalvön. Området är halvlängsmännens och småfolket benämner sig här för ''huler''. Deras språk kallas hùli. Halvlängdsmännen har alltid funnits på halvön och har anpassat sig till omkringliggande makter genom historien. Erebs lärde har teorier om att Hule kan vara halvlängdsmännens urhem men inga säkra bevis har hittats, och folkslaget generellt har vaga myter om sitt ursprung. Andra halvlängdsmän skulle i så fall alla härstamma från Hule men deras då engång gemensamma språk och kultur måste sedan länge ha utvecklats åt olika håll. Kanske skulle några av de äldsta alverna kunna veta säkert?
Domino, piratkaptenerna ”Blodskägg” (se Rihadon), ”Kopparvandalen” (se Köpmännens ö),
”Glesskägg” (se Norra hamnen), samt ett antal rådgivande poster som beskrivs nedan. Rådets
ordförande är den montagoranska handelsmannen Gorvill Hyperbald, som har i uppgift att
sammankalla och organisera rådsmöten.
Följande personer är rådgivare åt Hakkais råd.
*Borgmästare [[Noldor Stångfist den yngre|Noldor Stångfist]] - Representerar Montagors administration
*Magister Bastifar Dyning - För havsmagikerakademins räkning
*Syr Demodred Jameikos - ?


====Rådets uppgift====
===Methbôr===
Hakkais råd beslutar om allmänna skatter, val av borgmästare och utdelande av kaparbrev. Den
Dvärgporten i Aidnebergen.
allmänna skatten är väldigt låg, eftersom det gynnar rådets medlemmar och statens tillgångar är
tillräckliga. Kaparbreven inbringar en så stor summa att man inte behöver bekymra sig om den
ekonomiska biten i nuläget. Handeln går lysande och alla är nöjda med den nuvarande skatten, som
är betydligt lägre än under det feliciska styret.
Kaparbreven är helt officiella och innebär en stor trygghet för piratkaptenerna. De utfärdas varje år och
brukar kosta 900sm med en skattesats på 20 %. Dessa ger piraterna rättighet att plundra icke
allierade fartyg för att sedan sälja stöldgodset i Montagor. Ofta handlar det om mycket stora summor
pengar, som sedan staten tar det mesta av för att finansiera nya projekt.


====Taxor och bestämmelser====
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=19204#19204
Det mesta är tillåtet i Montagor så länge det inte skadar någon, för staten, betydelsefull person. Av
den anledningen så saknar man ett riktigt lag- och bestraffningssystem. Det är alltså tillåtet för två
kaptener att göra upp på gatan, så länge det inte stör någon. Men det är inte tillåtet att kölhala
Borgmästaren när han höjt hamntaxan.
Magiker är inte förbjudna i staden, men det finns ett krav på registrering av dessa. Det är tillåtet att
utöva magi, men för säkerhets skull vill man ändå hålla koll på dem.
Hamntaxan är två silvermynt för att ligga i hamnen eller fem silvermynt för att ligga vid allmän kaj. Det
finns inga särskilda bestämmelser kring att ligga vid en privat kaj, men det sker på egen risk. En
piratkapten reagerar förmodligen ganska kraftigt på en sådan handling och hugger loss förtöjningarna,
medan en köpman kan antas begära en mindre ersättning.


===Stadens försvar===
===Fodorim===
Ruinstad med hemskt förflutet.
===Zygosunds bro===
Dvärgabyggd bro och tidigare befästning längs den numera avstannade handelsleden mellan dvärgarna och Fristaden.


====Stadsvakten====
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=18961#18961
Montagors stadsvakt är mycket stark, då man har rekryterat dugliga krigare för att kunna använda
dem som soldater i krigstid. Den goda ekonomin tillåter att man anställer förbipasserande
legosoldater, som inte sällan har erfarenhet från inbördeskrig och andra dispyter.
Normalt patrullerar stadsvakten hamnkvarteren och runt de inflytelserika personernas bostäder. I
krigstid så sköter dem istället de fasta projektilvapnen och försvaret av land. Skulle något oväntat
hända på Rihadon, så kan man även förstärka piratflottan med några härkarlar.
Stadsvakten förfogar över ett antal byggnader runt om i staden och lever ett gott liv jämfört med
många andra städers vakter. Den viktigaste av dessa byggnader är Stadsvaktens högkvarter som
ligger i kvarter 23 (se nedan).


====Flottan====
=Handel=
I Montagors hamn ligger alltid som minst tre piratgalärer i beredskap. Flera större piratgrupper turas
''Halakas-stammen på Aidnebergens nordslutningar är pålitliga och tre av Orga-din klanerna kontrollerar en lang bit av en gammal jorisk härväg som är lätt att färdas på. I Birfrax-passet som faktisk ligger inom Brända jordens revir har Talgav Gulöga och hans krigare ett fäste och är ofta anlitade av handelshusen. Visoterklanen som länge bodde uppe i Aidnebergen vid Kvideflodens källa och i flera generationer tjänade som karanvakter är dock numera fördrivna av svartfolken.  
om att tillhandahålla dessa under en kortare period var. I gengäld får piratkaptenerna tillgång till
-Albin Ovarsson, handlare från Luksilo och kännare av handelstraden över norra Aidnebergen''
skattepengar som kan användas till reparation av sina skepp. På detta sätt slipper handelshusen
själva hålla med krigsfartyg och soldater, samtidigt som piraterna kan passa på att rusta upp skeppen i
en trygg hamn. Dessutom så har även de svarta piratankorna åtminstone tre långskepp redo att hjälpa
till vid behov.
I händelse av krig så medför uppgörelsen att staten har tillgång till alla skepp som man kan
frambringa. Detta blir en mäktig och stridsvan flotta som trots sina medlemmars stundtals tvivelaktiga
disciplin kan mäta sig med de flesta andra nationers.


====Befästningen====
----
Staden omges av en tjock stenmur som står på väldiga fundament i samma material, nedsänkta till
botten. Vid byggnationen så var man tvungen att hyra in hajmän för att kunna placera fundamenten
rätt. Detta gjordes i hemlighet för att inte skrämma upp befolkningen eftersom hajmän inte har så gott
anseende hos människan.
Muren är sex meter tjock och sträcker sig i genomsnitt åtta meter ovanför vattenytan. Muren har
försvarstorn med jämna mellanrum som har en diameter på hela 20m. Dessa är ett par meter högre
än muren och har två våningar vardera med skottgluggar. Ovanpå varje försvarstorn finns en roterbar
trebuchet eller katapult som kan användas mot större anfallande flottstyrkor.
Muren patrulleras på dagarna av tre grupper med stadsvakter och fem på kvällen. Vid hot bemannas
varje aktivt försvarstorn med två till tre grupper, samt en på taket.


=====Huvudinloppet=====
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=19408#19408
Huvudinloppet flankeras av tre stycken jättetorn med 30m diameter. Härifrån kan man reglera
pålsystemet som skyddar hamninloppet vid annalkande hot. Pålarna är gjorda av jättelika träd från
Morginnerskogen som är monterade på en tjock järnaxel. Man använder tyngden hos kättingen som
löper mellan pålarna för att hålla ner systemet mot botten, för att sedan hissa det och låsa fast det mot
ett mothåll på tornen.
Huvudtornen är alltid bemannade med en grupp stadsvakter vardera. I krigstid tredubblas detta antal
för att kunna sköta pålsystemet och krigsmaskinerna samtidigt.


=====Bakinloppet=====
=Befolkning=
Bakinloppet flankeras av två försvarstorn som även dem har ett pålsystem. På grund av Öarnas natur
så är detta inte lika hårt bevakat som huvudinloppet, eftersom det är väldigt svårt att effektivt landstiga
och tränga in i staden genom labyrinten som de utgör. Tornen bemannas på samma sätt som
huvudtornen.


==Arkitektur==
==Människor==
På grund av att Montagor är delvis pålat och att staden hyser många olika folkslag har en säregen
arkitektur skapats i dess hägn. Under det zorakiska styret var Montagor till största delen militärt
inriktat. Därför är byggnaderna som finns kvar från denna tid bastant byggda, på gränsen till befästa.
Man nyttjade konsten att genom bränning av sandsten tillverka cement, med vilken man kunde
sammanfoga stenblock och skapa solida hus. Innan muren var färdigställd så befäste man även de
största husen för att skydda mot plundring.<br/><br/>
I början byggde man mitt på Montagors småöar, men eftersom staden växte förflyttade man sig ut mot
kanterna för att få rum med alla handelshus och baracker. När öarna blev alltför trånga beslutade man
sig för att nyttja Rihadons timmer till att påla havsbottnen för att skapa mer ytor att bebygga. Med det
mödosamma bygget av muren i åtanke besparade man sig behovet av stora stenfundament och lät
istället bygga hus av trä där ingen fast mark fanns.<br/><br/>
Staden har fortsuttit att växa och gränsen för hur djupt man kan påla är nådd. Därför har man till synes
klämt in hus på de ytor av öarna som ansetts vara lediga. För att bekämpa den ökande brandrisken
återupptog man bruket av cement och sandstensblock vid husbyggena. Eftersom de nya, privata
uppförarna, saknade behov av befästningsverk och gallerfönster har man anammat en smäckrare stil
och dragit god nytta av intjänat guld.<br/><br/>
Det finns ytterligare spår av den zorakiska tiden som man kan se när man vandrar över gator och torg.
Riksmarskalken lät uppföra statyer av helgon där han fann det passande under sitt styre. Delar av
dessa statyer finns kvar på olika håll runt om i Montagor, men få är intakta. Dessa har antingen råkat
ut för stridsskador eller så har någon förgrymmad herre som rivit omkull dem för nöjets skull.


===Byggnadernas utformning===
==Halvlängdsmän==
De zorakiska husen är stora och bastanta med kraftiga knutar av stora, fyrkantiga stenblock.
Fönstergluggarna är ofta gallerförsedda med interna fönsterluckor. Taken är noggrant armerade och
tegelförsedda, omgärdade av spetsiga smidesjärn. Ytterdörrarna är bastanta och ofta tillverkade av
importerad ek.<br/><br/>
De pålade trähusen är omsorgsfullt oljade och härdade mot kopparhavets vilda sinne. De rikare
familjerna har låtit snidare dekorera sina hus för att få lysa i jämförelse med sina grannar. Då pengar
inte är en bristvara har det på vissa håll övergått till försök att bräcka varandra med överdådiga
portaler och balkonger.<br/><br/>
Precis som med trähusen har det växt fram många vackra stenhus på senare tid. Man har en förkärlek
till smäckra valv och inlagda figurer i väggarna. Till de dugliga smedernas lycka har det även länge
tillhört modet att smycka med snirkliga smiden vid öppningar och knutar. En genomgående detalj i den
montagoranska arkitekturen är lyktorna som hängs på spett från knutarna för att lysa väg åt
husbonden eller besökare.


==Köpmännens ö==
Tre kulturer


===Krämarpiren===
*Hulefolket
Krämarpiren namngavs något föraktfullt av piraterna för länge sedan och sedan har namnet stannat kvar, något som köpmännen inte är fullt så nöjda med. Men det råder inte någon vidare hostilitet över detta, så länge piraterna håller sig till att kapa konkurrenterna och skydda staden.


Från Krämarpiren lastas och lossas de stora handelshusens varor. Här ligger alltid fullt med fartyg och vissa tvingas även ankra utanför. På den långa piren ligger flera magasin som är starkt bevakade av stadsvakt och inhyrda legosoldater.
*Kullfolket


Krämarpiren byggdes först av alla pirar och var från början avsedd för de zorakiska krigsgalärerna. Den träffades dock av flera brandbomber från ett krigsfartyg i Den första eskaderns flotta 590 e.O och byggdes sedan upp av Borgmästare Arghest Najer under den första av sina ämbetsperioder (588-592 e.O).
*Lunnefolket


===Ankornas pir===
Ankornas pir är en ständigt expanderande del av staden. Mängder av handelsfartyg och piratskepp ligger runt omkring den. På piren finns många mindre lagerhus, främst bevakade av inhyrda bruna ankor, men även några speciellt anställda bruna ankor från stadsvakten. Anledningen till detta är att
människor och ankor inte alltid drar jämnt.


===Duntorget===
[[category:Nostratiet]]

Versionen från 24 september 2016 kl. 18.03

Gränslandet mellan Zorakin och Jorpagna.

Landsfakta

Nostratiet.jpg

:

Invånarantal: -
Befolkning: människor, halvlängdsmän, svartfolk, dvärgar
Huvudstad: -
Statsöverhuvud: -
Styrelseform: -
Exportvaror: -
Importvaror: -
Välstånd: Fattigt
Armé: -
Religion: Lysande Vägen
Övrigt: -














Inledning

Nostratiet är det nyjoriska namnet på området med Zorakin och Aidnebergen i väster, Jorpagna i öster, Mörkerbergen och skogen i norr och Kopparhavet i söder. Här fanns engång Kejsardömet Jorpagnas första egna landerövring - Provincia Nostra ("Våran provins") som senare kallades Iorpur Inferior. I Aidne används ofta begreppet Östermarken eller Östra gränslandet även om detta egentligen inte avser hela området. Vidvindens slätter en benämning poeter och trubadurer gärna väljer.

Ett område inget större rike kan eller ens har velat göra anspråk på pga av dess många risker och faror. Det är här man finner det klassiska äventyrslandet där gränsen mellan antik rikedom och ond bråd död är hårfin. Ofta drar svartfolk och svåra epedemier genom området. Här är vänliga leenden långt emellan och dragna dolkar snarstugna. Lokala herrar har ingen över sig och det gäller att färdas med tungan rätt i mun för att inte drabbas av deras nycker.

Östra gränslandet

Känt som en plats med viktiga karavan- och handelsleder och som ett område där osunt stora skaror av krigare, riddare och soldater, som alla hjärtligt avskyr varandra, strövar runt. Strider sägs förekomma dagligen. Ökänt har blivit den händelse som i folkmun kommit att kallas "Fyrmannaslaget". Uppgifterna skiftar om hur striden började, liksom vem som vann...om någon vann. Den huvudsakliga och vanligast berättade händelsförloppet lyder så här.

"Det startade inledningsvis att en av dvärgarnas handelskaravaner bestående av 30 dvärgar attackerades av en större styrka orcher (ca 80-120 krigare). Denna strid har endast hunnit pågå en kortare stund när en grupp dalkiska St. Justinriddare (30 man) dyker upp på scen österifrån och omedelbart går till angrepp mot orcherna. Dessa har knappt hunnit kasta sig in i striden förrän det från väst dyker upp en styrka (24 man) Zorakiska solordenriddare till häst. Vid åsynen av både Orcher och St. Justinriddare fäller styrkan sina lansar, lägger första stöten mot orcherna men fortsätter sedan med att rida rakt in i striden, huggande in på både orcher och riddarna från St. Justin.

Kaoset urartar till en syn som påminner om den när tre ilskna hankatter råkar mötas i samma revir och ingen backar undan. Pälsen flyger, dammet yr, skrik och kaos, blodvite och förvirring. Alla hugger både till höger och vänster. Alla tycks slåss mot alla.

När stridslarmet och dammet hade lagt sig kunde man se enstaka orcher flyende åt nord. Hästar utan herrar som planlöst galopperade runt, solriddare som drar sig linkande ut från stridfältet åt väster. St. Justinriddare försöker i någon form av luggsliten och tilltygad formation halta åt andra hållet. Kvar står karavanen med några konfusa och förvirrade dvärgar som spejar nervöst åt alla håll. För säkerhets skull även upp i skyn utifall en drake skulle dyka upp och också bestämma sig för att ta del i striden. På marken ligger mängder med orcher, ett antal dvärgar, rustade hästar, Solordenriddare och St. Justins riddare om vart annat som vittnesmål om den intensiva och blodiga striden."

Okänd källa från Fristaden

Historia

Kejsardömet Jorpagna 1048-599 f.O.

1048 f.O.
Kejsardömet Jorpagna grundar sin första provins i vad som nu är Nostratiet - Provincia Nostra (Våran Provins). Vissa av de lokala stamfolken gör motstånd men fördrivs av jorernas legioner. Provinshuvudstad blir staden Taltabinoz och även om provinsens formella namn eftervart blir Jorpur Inferior används i dagligt tal alltid den första benämningen.
610 f.O.
Staden Fodorim i norra delarna av provinsen belägras av plötsligt uppdykande svartfolk. De är mer välorganiserade och målmedvetna än någonsin tidigare jorerna mött detta krigerska folk. Innan förstärkningar kan skickas faller staden och jämnas med jorden. Svartfolken återvänder till bergen i nordöst och någon förklaring till angreppet hittas inte under de få år som kejsardömet fortbestår. Sentida lärde har genom historien debaterad Fodorims fall men aldrig hittat någon fullgod förklaring till svartfolkens beteende.

Den Tredje Konfluxen 599-598 f.O.

Köttbitarna lämnar en ficka av västra Jorpur relativt ostört och huvuddelen av befolkningen här överlever. Rundt omkring läggs landet dock närmast totalt öde.

Taltabinoziska triumviratet 598-544 f.O.

En kvarleva av det mäktiga imperiet fortlever en tid efter konfluxen kring Taltabinoz. Under de tre ledarna Olvia Kornula, Biriuz Lykar Ataband och Witanuz Mirbinin Senka organiseras ett styre mitt i kaoset efter köttbitarna. Detta lyckas i huvudsakligen tack vare två relativt intakta legioner. Efter vart börjar andra överlevande söka sig till området.

598 f.O.
Taltabinoziska triumviratet utropas av tre dådkraftiga jorer, en härforare och två senatorer. Kring Provinsia Nostras huvudstad Taltabinoz samlas en statsbildning.
544 f.O.
Ylkor-kha-Oggra, svarfolksklanen Månulvarna, bildas och ett härtåg går mot människorna i Taltabinoziska triumviratet. Slaget i Morkmyldre skog krossar jorerna och den sista rest av Kejsardömet Jorpagna faller in i Mörkertiden.

Mörkertiden 544 f.O.-?

200-talet f.O.
Mandelmunkar söker sig ut i det vilda Nostratiet för att leta efter rester från den joriska kulturen.
79 e.O.
Dvärgar från Aidnebergen bygger Zygosunds bro på platsen för en gammal jorisk flodövergång.
110 e.O.
Svartfolksklanen Brända Jorden (Ignarth Bogglf) bildas i nordöstra Aidnebergen. Dette sker etter ett stort och framgångsrikt fälttog mot människorna. (Svartfolk s. 13)
239 e.O.
Brända Jordens första storhetstid inleds.
255 e.O.
Brända Jorden och Månulvarna (Ylkor-kha-Oggra) sluter en pakt. Det firas med ett fälttåg mot Klomellien.
Ca 300 e.O.
Den gamla joriska vägen Via Aidne som korsar Nostratiet från öst till väst börjar användas av pilgrimer tillhörande Lysande Vägens aidniska gren.
479 e.O.
Stridigheter mellan Brända Jorden och utsändningar från Häxmästaren i Svarta Tornet.
484-486 e.O.
Brända Jordens svartfolk tågar mot Svarta Tornet.
498 e.O.
Brända Jordens andra storhetstid inleds med en stor seger over den narguriska Arbitherstammen i norra Snoarskogarna.
511 e.O.
Fristaden grundas av egendomslösa från Zorakin på initiativ av kung Ragnvald den Sköne. Staden blir snabbt ett centrum for handeln mellan Caddo och dvärgarna i Aidnebergen.
520 e.O.
Dvärgarna i Aidnebergen börjar bygga om den gamla Zygosunds bro till befästning for skydd av handeln med människorna i Fristaden.
522 e.O.
Vägen mellan Methbohr och Fristaden börjar patrulleras av allierade fristadsbor och dvärgar.
536 e.O.
Den mäktiga Solorden etablerar sig nordöst om Fristaden.
540 e.O.
Zygosunds bro belägrat av Brända Jorden.
541 e.O.
Solordens fäste Kalband attackeras av Brända Jorden. Riddarna slår tillbaka svartfolken men området runt omkring plundras.
550-557 e.O.
Norra svartfolkskriget utkämpas i västra Nostratiet och nordöstra Zorakin. Kriget anses ha varit en förlängning av Andra kriget mot Svarta Tornet 546-555 e.O.
587 e.O.
Furst Noldrax från Jorpagna invaderar Östra Zorakin genom Nostratiet. (Se Zorakins historia)
588 e.O.
Noldrax retirerar.
591 e.O.
Fristaden erövrat av den zorarkiska hertigen av Salamora.
592 e.O.
Handelsplatsen Ereno etableras nordöst om Fristaden. Caddo och dvärgarna fortsätter här handeln som den zorakiska erövringen gjort omöjlig.
?
Zorakin utropar markgrevskapet Östmark som ett rikslän tillhörande Kungariket Zorakin.
5? e.O.
Solorden omorganiserar sin verksamhet i Nostratiet.
599 e.O.
Hertig Salamora tvingas lämna Fristaden som blir kunglig fri stad under en borggreve. Salamora behåller kontrollen över vad som blir markgrevskapet Östmark där hans yngre släktning Arviden Grijp blir markgreve.
604 e.O.
Det legendariska Fyrhäraslaget utkämpas i öster om Zygosunds bro. (Se Zorakins historia)

Geografi

Karta

http://img75.imageshack.us/img75/2179/huleinostratietrn4.jpg

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=37369#p37369

Senaste kladdkartor över Nostratiet

Östra gränslandet

Området öster om det Zorakiska markgrevskapet Ostmark.

Vilt, farligt och glest befolkat land. Ett landområde bestående av fristående byar och stammar. Byar med människor av olika härkomster, svartalfer och halvlängdsmän befolkar området, huller om buller. Här och var finns enstaka rovriddarborgar vilka oftast inte består av mer än en palissad och ett stenhus på en kulle. Ingen centralorganistation existerar. Plundringståg förekommer dock frekvent i området, både mellan de olika stammarna/byarna i området samt genom större plundringståg från norr. Slavjägare från norr och öster bryter in i Östra gränslandet för att hitta byte. I vissa fall har olika byar slagit sig samman i vårdkasesystem för att varna varandra och dra samman sitt eget försvar. Det finns kanske till och med exempel på försvarsallianser mellan människo- och svartalfsstammar.

Försvarsborgar av typen ringformade folkborgar dit folk kan fly vid fara finns på vissa platser.

I detta annars mörka, kaotiska landområde finns några enstaka civilisationens ljus i form av ett par Karlsordenkloster, solriddarnas ordenssborg Kalband samt den dalkiska staden Ereno. Soldater och riddarna från de båda sistnämnda gör gör knappast Östra gränslandet mindre våldsamt. Runt Karlsklostren har ofta en eller ett par byar vuxit upp och frodas under det skydd och de handelsmöjligheter som klostren utgör.

Klimat

Flora & Fauna

Platser

S:t Ìleas kloster

Solkloster tillhörande den dalkiska grenen av Lysande Vägen. Beläget invid Via Aidne i östra Nostratiet nära gränsfurstendömerna i Jorpagna.

Timrandels stenar

Vadställe över Zygofloden där huvuddelen av färdseln från Zorakin och vidare österut in i Nostratiet går. Pilgrimmarna som följer Via Aidne använder oftast vadstället vid Timrandels stenar.

Halvevadet

Vadställe över södra delen av Zygofloden. Halvlängdsmännen i Hule brukar korsa floden här.

Fristaden

Huvudartikel: Fristaden

Stad grundad av zorakiska brottslingar och förrymda livegna som av kung Ragnvald den Sköne gavs tillstånd att slå sig ned i Östermarken och grunda en stad. Staden blev snabbt ett centrum för handel med Erebs indre, mycket tack vare duktiga handlare från Erebos som här såg en marknad, och framför allt mellan dvärgarna i nordöstra Aidnebergen och dalker från Caddo. Stråtrövarna som fanns talrika i Nostratiet fick också nu en avsättningsplats för sitt plundergods. Fristaden växte tack vare sina fria lagar och skickliga styre. Detta ändrades då staden plötsligt erövrades 591 e.O. av den zorakiska hertigen av Salamora innan den 599 e.O. underlades den kungliga kronan. Fristaden har dock fortfarande kvar sina ursprungliga fria lagar och detta präglar fortfarande staden i stor grad.


Tidiga tankar om Fristaden: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=19013#19013

Ereno

Caddisl koloni och handelsplats.

http://idisk.mac.com/Eikonos-Public/erebaltor/handel.jpg

Dalkerna handlar med dvärgarna i Aidnebergen...

Kalband

Huvudartikel:Solorden

Måste redigeras...

Nyaste text: Kres-priorât Kalband etablerades 532 eO delvis som en följd av den nya staden som uppstått här ute i östermarken – Fristaden. Exarken och kerisâriet ville sprida Lysande Vägen för allvar ute i vildmarken och satsade stora resurser på detta projekt. Den gamla joriska borgen Kalband invid Via Aidne rustades upp och försörjningslinjer ner till den nya Fristaden organiserades. Solkloster etablerades och jord började dyrkas upp under överinseende av ulepper i ordens sold. Dessa inledande lugna år i kres-priorâtet var dock en schimär, svartfolken var inte borta utan endast för en period försvagade efter interna krig. Brända Jordens klan gick plötsligt till massivt anfall mot människorna. Kloster och uleppgårdar brändes i dussintal och endast Kalband själv stod emot ondskan. Svartfolken drevs sakta tillbaka upp i bergen, mycket tack vare dvärgarna som själva hade blivit attackerade vid Zygosunds bro. Solorden upplevde nu en mindre kris då de förlorat enormt i prestige och resurser. Krafter inom orden och även kerisâriet som redan inledningsvis varit emot satsningen i Nostratiet fick nu genomslag för sina argument och inga repressalier mot svartfolken inleddes. Kalband fick kvarstå som ett nästan ensamt fäste ute i ödemarken men kompaniet reducerades istället för att styrkas. Det var endast tack vara försörjningskaravanerna upp från Fristaden borgen kunde hållas. Först med hertigen av Salamoras erövring av Fristaden 591 eO kom situationen att ändras. Ett markgrevskap etablerades i östermarken och för att begränsa Salamoras makt gav kungen stora landområder till Lysande Vägen och Solorden att förvalta. Fästet Kalband kom att ligga utanför markgrevskapets gränser och frågan blev nu om inte kres-priorâtet skulle byta huvudsäte till innanför Fristadens murar. Den dåvarande ordensmästaren i Solorden, Belorik Oxhorn som själv kämpat mot svartfolken vid Kalband, motsatte sig detta och då hans efterföljare Oban Starke också står fast vid denna ståndpunkt är ingen flytt genomförd. Mästarrådet i Skapen är utåt enat i frågan men under ytan verkar krafter för omorganisera till Fristaden. Kres-priorât Kalbands prior, Gorion Sagal av Tre Ekar, följer lojalt sina order om att till varje pris hålla fästet men hans utskickade kapten Utomund Berck-Jaltudde som organiserar förnödenhetstransporterna från Fristaden konspirerar dock i hemlighet för det motsatta och är villig till att gå mycket långt för att nå sitt och sina gelikars mål. (http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=33235&sid=2648367906292f09e218cbe74f115726#33235)

Gammal text: När erövringen av det som skulle bli markgrevskapet Ostmark var ett faktum lades det av den Lysande Vägens aidniska prästerskap mera expansiva planer för Solorden. Detta innebar ytterligare ett priorât utöver det kring Fristaden. Priorât Kalband etablerades, utan att vara mera än en kraftigt befäst ordensborg långt ute i en gles vildmark, men det ansågs dock ha potential. Trots ytterst sporadisk befolkning fanns själar att lysa upp; handelssrutter gick nära i behov av bevakning; fromma pilgrimmar färdades längs den farliga Via Aidne - det såg lovande ut för ett nytt priorât. Så visade svartfolken sig och sin makt. Den Brända Jordens klan attackerade Kalband med massiv styrka. Solriddarna stod emot men med stora förluster och med ett ödelagt land som svartfolken tidigare hade ägnat föga interesse som resultat. Lysande Vägen och Solorden var tvungna att ändra sina planer och istället konsolidera vad som ändå var vunnet, samt återta prestige och ställning. Mera försiktiga strategier utarbetades där svartfolken finns som en mycket viktig punkt att förhålla sig till. Borg Kalband ligger nu som en ö ensam ute i Östermarken men den förser ändå trakterna ikring med en viss säkerhet för pilgrimmer och andra resande. Solriddarna lever ett hårt liv men med varm tro på Etin och ständiga förnödenheter skickade från Fristaden fortlever visionen om ytterligare ett priorât i Nostratiet.

Kompaniet förlagt i priorât Kalband består for närvarande av av tre banér stridande riddare under prior Gorion Sagal av Tre Ekar.

Via Aidne

Pilgrimsväg för etinstrogna mellan Argald (Grivela?) i Jorpagna och Ekeborg i Kardien. Delen som passerar Nostratiet är mycket strapatsfylld.

Om pilgrimarnas vägval genom historien: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=37256#p37256


Bild: http://idisk.mac.com/Eikonos-Public/erebaltor/via_aidne.jpg

Zorakiska pilgrimer längs Via Aidne

Via Aidne utgör den aidniska kyrkans heligaste pilgrimsled. Ursprungligen var Via Aidne den väg som förband Imperium Iorpagnums kärnområde med Aidnehalvön och sträckte sig från Grivela ända ut till Faltraxnäs. Numera är Via Aidne den pilgrimsled som begynner i västra Jorpagna, vindlar sig genom Nostratiets vilda vidder, genom det glesbefolkade norra Zorakin och slutligen når Exarkens palatstados i Ekeborg. Den gamla vägen finns delvis kvar, jorerna var duktiga vägbyggare, men de 1200 år som förflutit sedan den tredje konfluxen har satt sina spår. Till största delen har vägen försvunnit under buskar och snår, särskilt i Nostratiet, och pilgrimsleden följer nya sträckningar. Genom Nostratiet är den oftast inte mer än en getstig som hålls öppen av pilgrimernas handyxor och där endast enkla träbroar korsar vattendragen. Allteftersom pilgrimen närmar sig Ekeborg förbättras vägens kondition och de sista dagsetapperna sker på stenlagd väg där två fyrspann kan mötas i bredd. Via Aidne började användas som pilgrimsled ett per decennium efter den stora schismen. På den tiden var vandringen än mödosammare och farligare än idag. Många pilgrimer mötte döden i händerna på stråtrövare, svartfolk på plundringståg, samvetslösa rovriddare eller kringvandrande vettvillingar. De som överlevde strapatserna spred historierna om de rättfärdiga pilgrimer vars kanat slutfört sin vandring i poddorno och om det ädelmodiga sätt de mötte döden på. Mången pilgrim blev på detta sätt både känd i hela norra Kopparhavet och sedemera gudomligförklarad. Efterföljande pilgrimer har så byggt upp helgedomar kring de platser där helgonen mötte döden. Allt detta har bidragit till en kult där många troende känner en stark längtan efter att följa i de heliga männens fotspår, se vattenfallet där S:t Sigfrid den snubbelfotade mötte döden, be vid S:t Fridegunds bönepemod och träda in i grottan där S:ta Ellke svalt sig själv till döds efter att avlagt ett löfte om att inte äta något innan Nostratiet åter blivit en plats av ära och redlighet. Hon trodde in i det sista att Exarken skulle skicka sina Solriddare till hennes undsättning, men efter tre fortdagar av självsvält avled hon till sin stora förvåning vid middagstid den 29:e Skörde år 454 eO. De mest fanatiska pilgrimerna önskar innerst inne att de skall få mördas på det mest brutala vis av horder av skränade svartfolk på det att de sedan må gudomligförklaras av Exarken.

Varje år är det stora skaror som vandrar Via Aidne. De flesta går då inte hela vägen från Jorpagna utan påbörjar sin resa i hemorten och vandrar sedan genom Aidnes relativt lugna nejder. Denna resa kantas av härbärgen, små trevliga bönepemoder att be vid och kapell där man kan spendera natten under tak. Men det är inte heller få som vandrar hela den mödosamma och farliga vägen genom Nostratiet, många av dem har till och med rest med båt från Aidne till Jorpagna för att kunna vandra hela sträckan. Munkarna i S:t Fridegundorden måste alla vandra Via Aidne innan de får avlägga sina munklöften, men har dock förmånen av att göra resan eskorterade av Solriddare. Det är inte heller ovanligt att den aidniska kyrkan ålägger pilgrimsvandring längs Via Aidne som bot för svåra budbrott. (http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=19706#19706)

Hule

Öster om Fristaden och Ostmark ligger Hule, eller Hulehalvön. Området är halvlängsmännens och småfolket benämner sig här för huler. Deras språk kallas hùli. Halvlängdsmännen har alltid funnits på halvön och har anpassat sig till omkringliggande makter genom historien. Erebs lärde har teorier om att Hule kan vara halvlängdsmännens urhem men inga säkra bevis har hittats, och folkslaget generellt har vaga myter om sitt ursprung. Andra halvlängdsmän skulle i så fall alla härstamma från Hule men deras då engång gemensamma språk och kultur måste sedan länge ha utvecklats åt olika håll. Kanske skulle några av de äldsta alverna kunna veta säkert?

Methbôr

Dvärgporten i Aidnebergen.

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=19204#19204

Fodorim

Ruinstad med hemskt förflutet.

Zygosunds bro

Dvärgabyggd bro och tidigare befästning längs den numera avstannade handelsleden mellan dvärgarna och Fristaden.

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=18961#18961

Handel

Halakas-stammen på Aidnebergens nordslutningar är pålitliga och tre av Orga-din klanerna kontrollerar en lang bit av en gammal jorisk härväg som är lätt att färdas på. I Birfrax-passet som faktisk ligger inom Brända jordens revir har Talgav Gulöga och hans krigare ett fäste och är ofta anlitade av handelshusen. Visoterklanen som länge bodde uppe i Aidnebergen vid Kvideflodens källa och i flera generationer tjänade som karanvakter är dock numera fördrivna av svartfolken. -Albin Ovarsson, handlare från Luksilo och kännare av handelstraden över norra Aidnebergen

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=19408#19408

Befolkning

Människor

Halvlängdsmän

Tre kulturer

  • Hulefolket
  • Kullfolket
  • Lunnefolket
Hämtad från "https://erebaltor.se/wiki/index.php?title=Hakkai&oldid=11375"