"Erebs historia" och "Nostratiet": Skillnader mellan sidorna

Från Ereb altor
(Skillnad mellan sidor)
Hoppa till navigering Hoppa till sök
 
 
Rad 1: Rad 1:
'''''När de historiekunniga inom Mandelorden försökt sammanfatt Ereb Altors Historia har den i huvudsak framställts så här, åtminstone kring år 610 e.O. (Under Ljusa Handens kritiska ögon.)'''''
Gränslandet mellan Zorakin och Jorpagna.
== Landsfakta ==
[[File:Nostratiet.jpg|thumb|400px|left]]:
'''Invånarantal:''' -
<br>
'''Befolkning:''' människor, halvlängdsmän, svartfolk, dvärgar
<br>
'''Huvudstad:''' -
<br>
'''Statsöverhuvud:''' -
<br>
'''Styrelseform:''' -
<br>
'''Exportvaror:''' -
<br>
'''Importvaror:''' -
<br>
'''Välstånd:''' Fattigt
<br>
'''Armé:''' -
<br>
'''Religion:''' Lysande Vägen
<br>
'''Övrigt:''' -
<br><br><br><br><br><br><br><br><br><br><br><br><br><br><br>


''För en mer detaljerad HISTORIA se Kronologin, där en modig munk och äventyrare vågar säga sådant Ljusa Handen inte ser med blida ögon på.''
= Inledning =
Nostratiet är det nyjoriska namnet på området med Zorakin och Aidnebergen i väster, Jorpagna i öster, Mörkerbergen och skogen i norr och Kopparhavet i söder. Här fanns engång Kejsardömet Jorpagnas första egna landerövring - Provincia Nostra ("Våran provins") som senare kallades Iorpur Inferior. I Aidne används ofta begreppet Östermarken eller Östra gränslandet även om detta egentligen inte avser hela området. Vidvindens slätter en benämning poeter och trubadurer gärna väljer.


Ett område inget större rike kan eller ens har velat göra anspråk på pga av dess många risker och faror. Det är här man finner det klassiska äventyrslandet där gränsen mellan antik rikedom och ond bråd död är hårfin. Ofta drar svartfolk och svåra epedemier genom området. Här är vänliga leenden långt emellan och dragna dolkar snarstugna. Lokala herrar har ingen över sig och det gäller att färdas med tungan rätt i mun för att inte drabbas av deras nycker.


{{ citat | '''Östra gränslandet'''
----
Känt som en plats med viktiga karavan- och handelsleder och som ett område där osunt stora skaror av krigare, riddare och soldater, som alla hjärtligt avskyr varandra, strövar runt. Strider sägs förekomma dagligen. Ökänt har blivit den händelse som i folkmun kommit att kallas "Fyrmannaslaget". Uppgifterna skiftar om hur striden började, liksom vem som vann...om någon vann. Den huvudsakliga och vanligast berättade händelsförloppet lyder så här.


=Förhistorien (10000 – 9000 f.O.)=
"Det startade inledningsvis att en av dvärgarnas handelskaravaner bestående av 30 dvärgar attackerades av en större styrka orcher (ca 80-120 krigare). Denna strid har endast hunnit pågå en kortare stund när en grupp dalkiska St. Justinriddare (30 man) dyker upp på scen österifrån och omedelbart går till angrepp mot orcherna. Dessa har knappt hunnit kasta sig in i striden förrän det från väst dyker upp en styrka (24 man) Zorakiska solordenriddare till häst. Vid åsynen av både Orcher och St. Justinriddare fäller styrkan sina lansar, lägger första stöten mot orcherna men fortsätter sedan med att rida rakt in i striden, huggande in på både orcher och riddarna från St. Justin.
[[Den Gyllene Boken]] säger: "Ur intet skapade [[Etin]] det himmelska ljuset med fast hand. Ljuset fyllde tomheten och tomheten strålade med Etins kraft och härlighet." Etin skapade, i sällskap av andra skapande väsen, genom sina ord [[Altor]].


==Tiden kring den första konfluxen==
Kaoset urartar till en syn som påminner om den när tre ilskna hankatter råkar mötas i samma revir och ingen backar undan. Pälsen flyger, dammet yr, skrik och kaos, blodvite och förvirring. Alla hugger både till höger och vänster. Alla tycks slåss mot alla.
[[Skaparna]] med [[Etin]] i spetsen hade tröttnat på de skapelser de satt att befolka [[Altor]]. De allehanda mäktiga varelser som fanns i urtiden såg sig så mäktiga att de utmanade Skaparna och trodde sig kunna ersätta dem. Skaparna kunde inte tillåta detta och straffade Altors väsen. Straffet har senare kommit att kallas Konfluxen. En mängd katastrofer inträffade som har satt spår på Altors yta för all framtid t.ex. kratrar, förstenade skogar och uttorkade havsbottnar är fenomen som finns kvar från denna tid. Endast drakarna skonades mot eder på att inget förtälja. Då drakarna är av skaparnas sång är de del av det urgamla [[höga språket]] och dess riktiga namn. Det finns myter och vittnesmål om att några få andra unika väsen undkom konfluxens enorma kraft.


Efter katastroferna uppstod en ny värld. Den enda sanna guden [[Etin]], som var den store skaparen, tog det som sitt ansvar att börja om på nytt. Han skapade änglarna till sin avbild. Dessa första väsen var Honom för lika och deras uppenbarelse för ljus och vacker för den värld som fanns kvar efter Konfluxen. Han tog dem därför istället till sig i sin himmel. För att uppfylla  världen gjorde Han uti sin godhet människorna att förvalta Altor och sprida Hans ljus över världen. Ängeln [[Hemaquiel]], den svarte demonen, den behornade, frestaren och Lysande Vägens svurna fiende, var äregirig och stal därför en del av Etins skaparkraft för att själv skapa sig avbilder. Etin upptäckte sveket, men inte förrän Hemaquiel avhänt stöldgodset till lägre andar och demoner. Etin försköt Hemaquiel från sin himmel och Etins härförare bland änglar [[Maichaquiel]] kastade ner skändaren i Infernos underjord. Sedan dess har Hemaquiel ägnat sig åt att förleda och fresta mänskligheten att bryta Etins sex budord. De demoner och andra lägre väsen som fått stulen skaparkraft från Hemaquiel satte lägre varelser på jorden. De var dock okunniga och besatt inte tillräcklig kraft eller kunskap för att nå upp till Etins. Den skapande kraften är Etins och endast Han kan bruka den. De lägre väsen som försökte kunde endast modifiera och förändra den kraft Etin skapat. De flesta av deras skapelser var anskrämliga och vände sig bort från Etins ljus i skam. Etin har dock i sin barmhärtighet och visdom låtit det bli känt att de av Altors intelligenta varelser som väljer att följa Hans sollära skall vara välkommen till Honom för evig ro efter deras tid i världen är till ända.
När stridslarmet och dammet hade lagt sig kunde man se enstaka orcher flyende åt nord. Hästar utan herrar som planlöst galopperade runt, solriddare som drar sig linkande ut från stridfältet åt väster. St. Justinriddare försöker i någon form av luggsliten och tilltygad formation halta åt andra hållet. Kvar står karavanen med några konfusa och förvirrade dvärgar som spejar nervöst åt alla håll. För säkerhets skull även upp i skyn utifall en drake skulle dyka upp och också bestämma sig för att ta del i striden. På marken ligger mängder med orcher, ett antal dvärgar, rustade hästar, Solordenriddare och St. Justins riddare om vart annat som vittnesmål om den intensiva och blodiga striden."


=Stenars ålder (9000 – 3500 f.O.)=
Okänd källa från Fristaden |}}
De nya intelligenta varelserna hade blott rudimentär kunskap om jordbruk och levde företrädesvis som jägare och samlare. Alver och dvärgar blev de främsta hantverkarna i sten och trä, denna tidsålders råvaror. De gav tidsåldern namnet Stenars ålder. Samhällsstrukturer fanns endast på lokal nivå. Människorna dyrkade den ende sanna guden Etin, men kontakterna med de andra varelserna fick många att glömma ljuset och visdomen som Hans budskap innebar.


Skogsanden [[Tevatenu]] skapade alverna som hon lät stiga fram på olika natursköna platser runt Altor. Senare skapade hon också övriga [[älvfolk]]. Älvfolken ser henne som sin gudinna. Till en början levde de i harmonisk samklang med sin omgivning och Etin såg med överseende på dessa tvålfagra varelser. [[Tevatenu]] frodades och även grupper av människor började dyrka henne. Andra andar och demoner saknade hennes tålamod och skapade mindre fulländade varelser med högre fortplantningsförmåga. De nya folken lämnade inte Tevatenus barn eller männsikorna i fred utan trängde på med våld och krig som följd. Många av [[Tevatenu|Moder Jords]] folk lämnade pga konflikterna med de nya folken skogarna för att söka efter orörda nejder där de kunde leva. Etin hade dock rustat människorna bättre och de lät sig inte så lätt skrämmas av ondskans skapelser.
=Historia=
== Kejsardömet Jorpagna 1048-599 f.O. ==
;1048 f.O.  
:Kejsardömet Jorpagna grundar sin första provins i vad som nu är Nostratiet - Provincia Nostra (Våran Provins). Vissa av de lokala stamfolken gör motstånd men fördrivs av jorernas legioner. Provinshuvudstad blir staden Taltabinoz och även om provinsens formella namn eftervart blir Jorpur Inferior används i dagligt tal alltid den första benämningen.  


Dvärgarna skapades av bergsanden Terra ca 9000 fO och deras urhem ter sig vara i de naturliga grottsystemen i [[Grynnerbergen]] (bergskedjan som markerar gränsen mellan [[Hynsolge]] och [[Nidland]]). När dvärgarna väl blev självförsörjande, bland annat genom att lära sig odla klipptryffel, kom de att utveckla sina passioner för gruvdriften, hantverk och så småningom smideskonsten.
;610 f.O.
:Staden Fodorim i norra delarna av provinsen belägras av plötsligt uppdykande svartfolk. De är mer välorganiserade och målmedvetna än någonsin tidigare jorerna mött detta krigerska folk. Innan förstärkningar kan skickas faller staden och jämnas med jorden. Svartfolken återvänder till bergen i nordöst och någon förklaring till angreppet hittas inte under de få år som kejsardömet fortbestår. Sentida lärde har genom historien debaterad [[Fodorims fall]] men aldrig hittat någon fullgod förklaring till svartfolkens beteende.


Kopparhavets kanske mäktigaste magiker genom tiderna, [[Ganzlin]], residerade på [[Sanritra]] där han forskade i livets hemligheter. I syndigt högmod skapade han [[minotaurer]]na. Befolkningen betraktade honom därför som den hedniska tjurguden [[Otahur]]s son. Somliga säger att minotaurerna mördade sin skapare och rymde. I vilket fall försvann Ganzlin och minotaurerna spred sig över Altor.
== Den Tredje Konfluxen 599-598 f.O. ==
Köttbitarna lämnar en ficka av västra Jorpur relativt ostört och huvuddelen av befolkningen här överlever. Rundt omkring läggs landet dock närmast totalt öde.  


Enligt sägnen vann för 4000 år sedan den vise och tappre hjälten [[Palofar]] en kapplöpning mot en stäppantilop och avgjorde därmed en vadslagning mellan de hedniska gudarna till vattenguden [[Enki]]s favör. Med hjälp av sin list fick Palofar som belöning ax som bar tredubbelt korn. Han planterade axen runt [[Golwyndas sötvattenshav]] och därefter gav åkrarna runt havet tredubbel skörd. De stora skördarna medförde en snabb och kraftig befolkningsökning i området och runt havet växte det så småningingom fram en framstående jordbruks- och handelskultur.
== Taltabinoziska triumviratet 598-544 f.O. ==
En kvarleva av det mäktiga imperiet fortlever en tid efter konfluxen kring Taltabinoz. Under de tre ledarna [[Olvia Kornula]], [[Biriuz Lykar Ataband]] och [[Witanuz Mirbinin Senka]] organiseras ett styre mitt i kaoset efter köttbitarna. Detta lyckas i huvudsakligen tack vare två relativt intakta legioner. Efter vart börjar andra överlevande söka sig till området.  


=Bronsets ålder (3500 – 1534 f.O.)=
;598 f.O.  
Dvärgarna lärde sig gjuta brons ca 3500 f.O.. Dvärgarna sporrades att vidare vara överlägsna andra kulturer inom metallurgin eftersom det gav dem ett starkt övertag i både krigsföring som i handelsrelationer. Dock stals kunskaperna om bronset av [[vättar]]na, som lyckats infiltrera samhället, och de sålde kunskapen vidare till människorna vid Golwyndahavet. Därefter spreds kunskapen över Ereb. Bronsets ålder hade anlänt. Dvärgarna glömde inte detta brott som vättarna begått och det är orsaken till varför det finns en sådan stark konflikt mellan dvärgar och vättar än idag.
:Taltabinoziska triumviratet utropas av tre dådkraftiga jorer, en härforare och två senatorer. Kring Provinsia Nostras huvudstad Taltabinoz samlas en statsbildning.  


Tack vare den mystiska metallen [[månsilver]] blomstrade under denna ålder alvernas kultur i [[Cereval]], och till och med dvärgarna drevs iväg till Grynnerbergen med hjälp av månsilvret. Om månsilvret hade behållit sina krafter utanför Cereval kunde [[Månalver]]na mycket väl ha blivit Erebs herrar. Månalverna rike förstördes av [[drakar]] och [[troll]] och nuförtiden lever det endast kvar i legender och sägner.
;544 f.O.
:Ylkor-kha-Oggra, svarfolksklanen Månulvarna, bildas och ett härtåg går mot människorna i Taltabinoziska triumviratet. [[Slaget i Morkmyldre skog]] krossar jorerna och den sista rest av Kejsardömet Jorpagna faller in i Mörkertiden.


== Mörkertiden 544 f.O.-? ==
;200-talet f.O.
:Mandelmunkar söker sig ut i det vilda Nostratiet för att leta efter rester från den joriska kulturen.


Under denna tid växte dock tre starka högkulturer fram bland människorna på Altors västra halva, [[Golwynda]]kulturen, [[Melukha]]kulturen och [[Yndar]]kulturen. Endast Golwyndakulturen hade något utbyte med andra kultursfärer nämligen den efaritiska och sydakrogalska. Dessa kontakter drev utvecklingen framåt. Den naturliga politiska enheten var en stad och dess kringliggande landsbygd.
;79 e.O.
:Dvärgar från Aidnebergen bygger [[Zygosunds bro]] på platsen för en gammal jorisk flodövergång.


Runt [[Golwyndas sötvattenshav]] fanns en rik jordbrukskultur i de länder som idag benäms [[Krun]], [[Sombatze]] och [[Furgia]]. '''Golwyndakulturen'''s invånare lärde sig också tidigt att gjuta i koppar och brons, genom att köpa denna kunskap av vättar som stulit kunskapen av Grynnerbergens dvärgar. De bördiga åkrarna och bronsjutarkonsten gav området en fördel gentemot grannarna. Då området omges av solunska barbarstammar var man tvungen att hålla sig redo för strid. Magiskolorna elementarmagi, mentalism och symbolism grundades här. Golwyndakulturen ägnade sig också åt en hel del spekulativ filosofi. Man började snart erövra de kringliggande trakterna för att skydda kärnområdet och för att få kontroll över viktiga råvarukällor och handelsvägar.
;110 e.O.
:Svartfolksklanen [[Brända Jordens klan|Brända Jorden]] (Ignarth Bogglf) bildas i nordöstra Aidnebergen. Dette sker etter ett stort och framgångsrikt fälttog mot människorna. ''(Svartfolk s. 13)''


Kulturen på '''Melukha''' var och är av det harmoniska slaget. Stor tonvikt lades på konst av olika slag. Kulturen har ingen egen gruvdriftskonst och styrs som ett matriarkat. Animismen grundades som magiskola på [[Melukha]]. Melukha betyder ”den blomstrande lustgården”.
;239 e.O.  
:Brända Jordens första storhetstid inleds.  


Ön '''Yndar''' invaderades av margylerfolket från sydöstra [[Akrogal]]. Margylerna startade en högkultur på ön. Matematik och det första skriftspråket härstammar från Yndar. Magiskolorna nekromanti och spiritism sägs också härstamma från [[Yndar]]. Denna mörka kunskap spreds med tiden via Golwyndakulturen till Ereb.
;255 e.O.  
:Brända Jorden och Månulvarna (Ylkor-kha-Oggra) sluter en pakt. Det firas med ett fälttåg mot Klomellien.  


;Ca 300 e.O.
:Den gamla joriska vägen [[Via Aidne]] som korsar Nostratiet från öst till väst börjar användas av pilgrimer tillhörande Lysande Vägens aidniska gren.


I nordligaste Nargur och södra Barbiaområdet växte '''barbarernas kultur''' fram. Denna barbarkultur var ingen högkultur, men kulturen härdades av stridigheter mellan människor och svartfolk. Bland dessa folk fick dess shamaner, volverna, kontakt med en mäktig ande som förespråkade samhörighet och fred mellan de två folken. Trevande pakter slöts där klanerna samlar sig i mer permanenta lägerbyar. Svartfolkens totala dominans i norr kunde stoppas och anden sågs snart av barbarerna som en gudinna, [[A Nhari guhr]]. Barbarfolken i norr enades tillslut genom eder som skulle hålla i 2000 år. Under de följande århundradena utvandrade flera stammar från Nargur. I Ultima Thule finner vi isbarbararena eller [[tjuger]]na. Åt öster vandrade [[hyner]] och [[cerer]] till Masevabuktens stränder. Åt söder vandrade ovaterna för att bosätta sig mellan [[Nidabergen]] och [[Landori]]. De som stannade fick namnet [[barbier]].
;479 e.O.  
:Stridigheter mellan Brända Jorden och utsändningar från [[Häxmästaren]] i [[Svarta Tornet]].  


;484-486 e.O.
:Brända Jordens svartfolk tågar mot Svarta Tornet.


Det fanns naturligtvis människor runt om i övriga Ereb, men de flesta lämnade inget bestående arv och Etins lära förvreds eller föll i glömska.
;498 e.O.
:Brända Jordens andra storhetstid inleds med en stor seger over den narguriska Arbitherstammen i norra Snoarskogarna.  


=Järnets ålder (1534 f.O. – 600-talet e.O.)=
;511 e.O.  
Dvärgarna hade lärt sig smida järn redan ca 1700 f.O. och lyckades hålla järmsmideskonsten hemlig. Det var först när en övermodig dvärg vid namn Targald Karskfot år 1534 f.O. invaderade Krun, blev tillfångatagen och fråntvingad konsten som människorna lärde sig att smida i järn. Kriget blev känt som Järnkriget och sedan dess lever vi i Järnets Ålder.
:[[Fristaden]] grundas av egendomslösa från Zorakin på initiativ av kung [[Ragnvald den Sköne]]. Staden blir snabbt ett centrum for handeln mellan Caddo och dvärgarna i Aidnebergen.  


=Kolonisationstiden (1500 – 1080 f.O.)=
;520 e.O.  
Sjöfarten hade nu utvecklats så pass mycket att färder över [[Kopparhavet]] var möjliga. Högkulturerna som hade börjat bli överbefolkade spred sig över Ereb. Rikena vid Golwyndas tre stränder började gå skilda vägar.
:Dvärgarna i Aidnebergen börjar bygga om den gamla Zygosunds bro till befästning for skydd av handeln med människorna i Fristaden.  


[[Krun]] upplevde en guldålder efter att man lärt sig järnsmidets konst av dvärgarna. Då man levde i fred med grannarna i [[Sombatze]] och [[Furgia]] expanderade man i nordvästlig riktning. Krun grundade under denna tid kolonier längs hela Kopparhavets nordkust. Kolonisatörerna nådde så långt som till [[Aidne]], Kopparhavets nordkust och några öar i södra [[Västerhavet]]. Runt om [[Kopparhavet]] där man gjorde landstigningar koloniserade man i Kruns namn. I området som idag utgörs av [[Jorpagna]] satsade krunerna mest resurser och flera städer grundades längs med kusten. Invånarna i regionen påverkades kraftigt av den storartade krunska kulturen och assimilerades snabbt. Krunerna tog också över dagens [[Nidland]] och gjorde det till en koloni med namnet [[Lasutyp]]. I Järnkriget mot dvärgarna hade krunerna slutit en allians med barbarfolket [[hynerna]] från [[Masevabukten]]s strand. Som tack för hjälpen i kriget fick hynerna av krunerna till skänks ett glesbefolkat område av Krun som kom att kallas [[Hynsolge]] vilket betyder ”hynernas jord”. Krunerna reste flera stora byggnadsverk av vilka ett fåtal kan beskådas än idag.
;522 e.O.  
:Vägen mellan Methbohr och Fristaden börjar patrulleras av allierade fristadsbor och dvärgar.  


Golwyndariket [[Furgia]] var hela tiden tvungna att försvara sig mot margylerna från [[Yndar]] som slutligen tog över hela södra Akrogal och därmed även Furgia som de med sin mörka trollkraft kom att behärska fram till 800 f.O.
;536 e.O.
:Den mäktiga Solorden etablerar sig nordöst om Fristaden.  


Golwyndakulturens kärnområde [[Sombatze]] i norra [[Soluna]] levde ett fredligt liv med undantag av strider med stammar från grannen [[Efaro]]. De två kulturerna blandades under denna tid och kom att präglas av mystik och religion.
;540 e.O.  
:Zygosunds bro belägrat av Brända Jorden.  


;541 e.O.
:Solordens fäste Kalband attackeras av Brända Jorden. Riddarna slår tillbaka svartfolken men området runt omkring plundras.


Under denna tid bosatte sig alver från Melukha i Sivoa på nordvästra Samkarna samtidigt som ett folk från regnskogarna i söder koloniserade Morëlvidyn. Folket hade fördrivits från Ormsjöns stränder av efarer och hade vandrat över Drakryggen, genom Krystalerna och träsken för att slutligen efter 70 år nå Samkarnas nordkust. Det är dessa Morelver som ger landet dess namn.  
;550-557 e.O.
:Norra svartfolkskriget utkämpas i västra Nostratiet och nordöstra Zorakin. Kriget anses ha varit en förlängning av [[Andra kriget mot Svarta Tornet]] 546-555 e.O.


;587 e.O.
:Furst Noldrax från Jorpagna invaderar Östra Zorakin genom Nostratiet. ''(Se Zorakins historia)''


Från högkulturerna [[Krun]] och [[Furgia]] i söder kom i nya skepp upptäcksresande och köpmän till [[Barbia]]. Bräckliga handelskontakter etablerades. Nordbarbarerna jagade bort svartfolken från höglandet för att kunna bedriva boskapsskötsel och barbarriket Barbia började ta form. Byn Babor blev en stad av sten med höga stadsmurar. Barbarerna började dra gränser för att kunna äga mark vilket ofta ledde till krig med alltför blodig utgång. Svartfolken gömde sig i [[Nargurs skogar]] för att hastigt bli uppschasade bland [[Nidabergen]].  
;588 e.O.
:Noldrax retirerar.


;591 e.O.
:Fristaden erövrat av den zorarkiska hertigen av [[Zorakin#Salamora|Salamora]].


Dvärgriket i Grynnerbegen krympte pga. att många dvärgar flyttade till lugnare trakter undan Kruns expantion. Dvärgar grundade nya riken så långt norr över som [[Kardbergen]] och öster över i Mörkrets berg. De lyckades leva i relativ fred med svartfolken och började på nytt bedriva gruvdrift.
;592 e.O.  
:Handelsplatsen Ereno etableras nordöst om Fristaden. Caddo och dvärgarna fortsätter här handeln som den zorakiska erövringen gjort omöjlig.  


=Härarnas tid (1080 – 950 f.O.)=
;?
Härarnas tid är den tid då uppladdade krafter gjorde upp om framtiden.
:Zorakin utropar markgrevskapet Östmark som ett rikslän tillhörande Kungariket Zorakin.  


Under flera hundra år levde man i fred I '''Krunska väldet''', men barbarblodet fanns kvar hos hynerna och ungefär 1100 f.O. ökade spänningarna mellan hynsolger och kruner. Mindre motsättningar mellan de två folken växte från obetydliga till oåterkalleliga ärekränkningar. Det så kallade '''Ärekriget''' inledde en turbulent tid kring Kopparhavet. [[Ärekriget]] bröt ut år 1080 f.O. Båda folkens ära stod på spel och ett krig var oundvikligt. Krun tog hjälp av sina kolonier och [[Sombatze]] vilket ledde till Kruns totala dominans till sjöss. Hynsolgerna tog hjälp av gamla barbarkusiner från [[Nargur]], samt ingick en allians med [[Efaros]] stammar för att bekämpa Sombatze. Efter femton år av krig stod ett stort avgörande slag norr om den lilla fiskebyn [[Grivela]] i [[Jorpagna]]. Hynsolge besegrade Krun och dess allierade och i enlighet med gammal barbarisk tro fick denna segerplats speciella krafter. Hynsolgerna beslutade att uppföra det nya enade rikets huvudstad där. Kruns kolonier svor snabbt trohet till segrarna i Grivela och därmed var Kejsardömmet Jorpagna förlöst. Jorpagna kom sedan att dominera hela [[Kopparhavet]] i 500 år.
;5? e.O.  
:Solorden omorganiserar sin verksamhet i Nostratiet.


[[Efariter]]na fick tack vare [[Ärekriget]] i Kopparhavet möjlighet att besegra [[Sombatze]], men då man inte hade någon disciplinerad här urartade det hela till ett skövlingståg som ledde till kaos i över 50 år.
;599 e.O.
:Hertig Salamora tvingas lämna Fristaden som blir kunglig fri stad under en borggreve. Salamora behåller kontrollen över vad som blir markgrevskapet Östmark där hans yngre släktning Arviden Grijp blir markgreve.


Många av höglandets barbarer och Nargurs folk hjälpte hynsolgerna i Ärekriget. Genom kriget spred sig söderns civilisation till Nargurs skogar och barbarerna i norr. Staden Babor fick därmed en stabil handel med andra högkulturer. De exporterade boskap och hudar över hela Ereb och även andra delar av Altor. Höglandet kallades nu officiellt för det Norra Barbarriket [[Barbia]] och [[Babor]] ansågs som rikets huvudstad. Babors härskare utropades som rikets kejsare likt sin avlägsne kusin i södern.
;604 e.O.
:Det legendariska ''Fyrhäraslaget'' utkämpas i öster om Zygosunds bro. ''(Se Zorakins historia)''


=Geografi=
==Karta==
http://img75.imageshack.us/img75/2179/huleinostratietrn4.jpg


Piratklanerna i '''Morëlvidyn''' hade 1045 f.O. enats under piratkungen [[Haieg-hamu]], och anföll år 1038 f.O. med flotta och armé alvernas rike i [[Sivoa]], skövlade och drog vidare mot [[Melukha]]. De fredliga och dåligt förberedda rikena intogs utan större strider. Nederlaget och den påföljande skövlingen omsjungs ännu i sorgsna sånger bland alver och melukher. Med största sannolikhet hade ett nytt mäktigt rike uppstått efter detta, om det inte varit för att den morelvidynska kungen ramlat i havet under ett rus och dog. Därmed lämnades riket till hans 216 söner att slåss om och stycka upp. Morelvidynerna lastade sina skepp fulla med rikedomar och sköna alster, innan de for hem igen för att ägna sig åt tronstriden ”den stora nudelhärvan”, som varade till år 997 f.O. Nudelhärvan slutade i en slags remi, där ett tjugotal starka söner och sonsöner etablerar sina egna piratriken längs landets långa kust. Än idag dyker det upp morelver som hävdar sin rätt att styra piratrikena med släktskap till Haieg-hamu. Efter Morelvidynernas anfall insåg de fredliga rikena på '''Melukha''' och '''Sivoa''' krigskonstens nödvändighet.
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=37369#p37369
 
=Kejsartiden (1065 – 600 f.O.)=
Den joriska tideräkningen börjar 1065 f.O. med det så kallade segeråret. De nya joriska härskarna räknade år AV (ante victoriam) och PV (post victoriam). Etins lära var nu i det närmaste bortglömd även om hans namn i förvrängd form fanns bland Imperiets gudar. Människorna dyrkade istället en panteon av hedniska gudar där ibland även högmodiga kejsare räknade in sig som levande gudar eller gudars avkomma.
 
==Guldåldern (1065 - 885 f.O.)==
Hynerna hade 1065 f.O. vunnit över Krun i slaget vid [[Grivela]]. Den unge hynsolgiska kungen [[Aurelion]] hade så genom krig enat [[Hynsolge]] och [[Krun]]. Han svor att upprätthålla det krunska stadsskicket och låta dess senats lagstiftande makt förbli oinskränkt, men senaten flyttades till Grivela. Han svor att hynsolger och kruner skulle behandlas som jämlikar och att i det nya kejsardömmet skulle alla vara [[jorer]] av lika värde. Senaten och folket jublade, och utropade '''Aurelion''' till Kejsare av [[Jorpagna]] och dess domäner. Aurelion var en skicklig politiker och samlade stor makt i sina händer, men visade ödmjukhet och tog säte i senaten som en jämlike. Kejsardömmet bestod nu av Krun, Hynsolge, Jorpagna och spridda kolonier runt [[Kopparhavet]]. [[Tolan]]halvön var ett lydrike under Jorpagna som erövrades och införlivades helt av nästa kejsare. På det viset bands kejsardömets östra och västra del samman landvägen. Det är nu namnet [[Imperum Jorpagnum]] myntas av den joriske poeten [[Tersalis]]. Alverna i Landori övertygades att tillåta en väg genom sitt rike, men höll noga koll på vad människorna gjorde i deras skog. Det joriska fortet [[Grafferburg]] byggdes. Landoris gränser respekteras förövrigt och jorerna höll sig till de avtalade lederna.
Åren 1020 / 45 - 1012 / 53 utkämpas det '''Första Efariska kriget'''. Efariska hövdingar krävde mer betalt för stammarnas hjälp till Hynsolge under Ärekriget. Jorerna vägrade och de efariska stammarna angrep Imperiet. Efter inledande framgångar såg det ut som om efariterna höll på att vinna, men slutligen krossades flertalet av deras större fartyg. [[Efaro]]s förluster var så stora att deras mäktiga stammar splittrades och inbördeskrig utbröt. Efarerna kunde sedan enkelt besegras och joriska straffexpeditioner förde plundringsbyte tillbaks till Grivela.  


Efter segrarna över Tolan och Efaro blickade kejsar Melion västerut efter nytt land och egna segrar. Under fältherren [[Vesion]]s ledarskap skickade kejsaren år 998 / 67 en stor här in i '''Aidne''' för att underkuva dess barbarbefolkning. Erövringen gick förhållandevis smidigt, men absolut kontroll kan Imperiet endast sägas ha fått längs kusten. Jorifieringen erövrar dock [[Aidne]] permanent under de kommande århundradena. Kopparhavet blev ett joriskt hav.
''Senaste kladdkartor över Nostratiet''


År 944 trängde barbarer från '''Mirel''' överraskande in i Jorpagna på båda sidor om [[Oestro Nida]], dagens Mörkrets berg. Gränsförsvaret mot barbarerna föll som korthus och barbarerna slog sig plundrande fram mot Grivela. Kejsar Caion lyckas få förstärkningar från det ockuperade Aidne och efter två dygns hårda strider vid sjön [[Trasimo]] besegras barbarerna i grunden. Kejsaren beslutar att detta aldrig får upprepas och invaderade år 942 [[Mirel]]. De följande åren underkuvas [[Mirel]], [[Mefamirs sjö]], och [[Drylo]] söder om [[Ljusna]]. Dessa gränser bestod någorlunda under Imperiets tidevarv och har givit arv i gränsen mellan [[Jori]] och [[Nargur]] i kultur och språk i Ereb.
==Östra gränslandet==
Området öster om det Zorakiska markgrevskapet Ostmark.


Krig råder till och från under minst tvåhundra år längs hela Imperiets nordgräns. Barbarerna plundrade och jorerna slog tillbaks. Det förekom dock perioder av tiotals år då fred rådde mellan folken, barbarer tog tjänst i Imperiet, spelades ut mot andra barbarfolk, och fann god vinning av att samarbeta med jorerna. Krigen var mycket tärande på bägge folken och tillslut liknar det mest växlande räder. De många krigen satte också igång folkvandringar bland barbarerna som sökte nya hem i nordväst bortom Imperiets intressesfär.
Vilt, farligt och glest befolkat land. Ett landområde bestående av fristående byar och stammar. Byar med människor av olika härkomster, svartalfer och halvlängdsmän befolkar området, huller om buller. Här och var finns enstaka rovriddarborgar vilka oftast inte består av mer än en palissad och ett stenhus på en kulle. Ingen centralorganistation existerar. Plundringståg förekommer dock frekvent i området, både mellan de olika stammarna/byarna i området samt genom större plundringståg från norr. Slavjägare från norr och öster bryter in i Östra gränslandet för att hitta byte. I vissa fall har olika byar slagit sig samman i vårdkasesystem för att varna varandra och dra samman sitt eget försvar. Det finns kanske till och med exempel på försvarsallianser mellan människo- och svartalfsstammar.  


==Härförarnas krig och Guldålderns slut (885 - 828 f.O.)==
Försvarsborgar av typen ringformade folkborgar dit folk kan fly vid fara finns på vissa platser.  
Den siste kejsaren av Aurelions ätt, [[Aurelion II]] var en duglig härskare och stor filosof som regerade åren 885-863 / 180-202. Han studerade [[Zenos]] läror och skrev boken [[Via Vitae]], en vägledning i konsten att leva. Kejsaren var berömd för sin medmänsklighet, att han hade fred med barbarerna, mildrade situationen för samhällets sämst ställda och att han förbjöd nekromantin (och annan svartkonst) i Imperiet. Aurelion II’s död anses vara slutet på Guldåldern. Utan arvinge att självklart tillträda tronen, fick många att känna sig kallade och inbördeskriget var efter hans död ett faktum.


'''Härförarnas krig'''. Imperiet bröts i mindre delar där olika härförare och prefekter utropar sig till kejsare eller kungar. Långa förvirrande krig utkämpas med växlande allianser, segrare, men mest förlorare. Barbarfolken i norr såg sin chans och flödade in i Imperiets alla delar. Krig, plundring, förödelse, missväxt och sjukdomar ledde folk till att tro att Altors undergång var nära förestående. Senaten bibehöll den officiella makten, men ute i provinserna var det fältherrarna som styrde. År 830 / 235 började Härförarnas krig mattas ut. Ur krigens kaos steg en enande gestalt fram, ärkemagikern [[Zenobia]]. Denna gamla, men pigge magiker var en synnerligen skicklig politiker. Hon ställde sig bakom fältherren [[Syrahkus Markion]] och hjälpte honom att ena Imperiet genom en serie erövringar. Alldeles innan sitt segerintåg i Grivela blev dock Markion plötsligt mentalsjuk. Hans trupper utropade då Zenobia till Kejsarinna, vilket snabbt bekräftades av senaten. Hennes trontillträde räknas som en förnyelse inom Imperiet. Under många år härskade hon vist och den era som inleddes kallades för Silveråldern.
I detta annars mörka, kaotiska landområde finns några enstaka civilisationens ljus i form av ett par Karlsordenkloster, solriddarnas ordenssborg Kalband samt den dalkiska staden Ereno. Soldater och riddarna från de båda sistnämnda gör gör knappast Östra gränslandet mindre våldsamt. Runt Karlsklostren har ofta en eller ett par byar vuxit upp och frodas under det skydd och de handelsmöjligheter som klostren utgör.


==Silveråldern (828 - 728 f.O.)==
==Klimat==
'''Kejsarinnan Zenobia''' förnyar Imperiet och effektiviserar dess styre. Under hennes tid utvidgades riket ytterligare och kulturen utvecklades. I folkmun kallades hennes tid för Imperiets silverålder. Zenobia oroas av de växande stammarna i Akrogal och deras hot mot Imperiets östra gränser. Jorpagnas arméer tågar åter österut och lägger under sig provinsen Lasutyp ända till Demontungan som befästs för att stoppa de Akrogaliska ryttarnas plundringar. Aidne tyglas åter in under imperiets kontroll och de erebosiska öarna får nya joriska kolonier. Grivela blir under Zenobias tid en miljonstad!
==Flora & Fauna==
==Platser==


Åren 736-730 / 329-335 utkämpas det '''Andra efariska kriget'''. Motsättningarna mellan Efaro och Imperiet gick långt tillbaks, och rörde i huvudsak de många efariska piraterna som härjade Imperiets kuster. Fältherren [[Belisarion]] ockuperade Efaro och upprättade handelsavtal eller gjorde lydriken av angränsande länder. De gamla piratborgarna raserades och Belisarion blev prefekt i Efaro där hans visa ledarskap med tiden accepterades av efarerna. Efter erövrandet av Efaro sände General Belisarion en mäktig Jorisk militär expedition av en veteranlegion söderut mot Sombatze för att etablera fredliga avtal med omkringliggande länder. Expeditionen leddes av fältherren [[Domion]], en maktlysten och äregirig krigare, men en mycket skicklig sådan. År 730 / 335 mördades Belisarion av sin egen livvakt, och Domion valdes av sina mannar att bli ny ståthållare och general.
===S:t Ìleas kloster===
Solkloster tillhörande den [[dalkiska grenen av Lysande Vägen]]. Beläget invid Via Aidne i östra Nostratiet nära gränsfurstendömerna i Jorpagna.


Zenobia avled år 728 / 337 efter 100 år på tronen. Hon efterlämnade ett starkt och välmående rike. Somliga påstår att hon tog sitt eget liv tillfreds med sig själv och vad hon åstadkommit. I sitt testamente hade hon utnämnt sin unge adoptivson [[Elgabion]] till sin efterträdare. När Zenobia gick hädan reste Domion med sin hängivna legion till Grivela. Där konspirerade han och flera andra ståthållare, fältherrar och generaler mot den nye Kejsaren, de kallade sig [[Befriarna]] precis som Domions legionärer. Endast sex månader efter Zenobias död mördades Elgabion av sin kejserliga livvakt. Elgabions mord var på order av Befriarna och Domion.  
===Timrandels stenar===
Vadställe över [[Zygofloden]] där huvuddelen av färdseln från Zorakin och vidare österut in i Nostratiet går. Pilgrimmarna som följer [[Via Aidne]] använder oftast vadstället vid Timrandels stenar.


'''Tronföljdskriget''' som följde på Elgabions mord utkämpades mellan först två fraktioner, [[De Trogna]] som hade stött Elgabion, och [[Befriarna]] som ansett honom för svag. Befriarna hade fler och mer fanatiska soldater. Tronföljden var avgjord redan inom ett år, även om vissa av De Trognas generaler fortsatte kampen ytterligare några år. Aidnes general Dirivin höll ut i 15 år mot Befriarnas anstormningar. Fältherren Domion intog kejsartronen. Han rensade ut konkurrerande Befriarfältherrar och knöt lojala närmare sig. Befriarnas lära fick visst fäste i Grivela och andra delar av riket där Domions legion marscherat fram på vägen till Grivela. Många grymma dåd uträttades i deras nya gud [[Maal]]s namn. Svartkonst förbjuden sedan kejsar Aurelion II’s tid kom åter i bruk. Domion lyckas att på något decennie omvandla läran till en dyrkan av honom som gudson till Maal.
===Halvevadet===
Vadställe över södra delen av Zygofloden. Halvlängdsmännen i Hule brukar korsa floden här.


==Solkejsaren (720 - 680 f.O.)==
===Fristaden===
Domion hade full kontroll över Imperiet och styrde det med järnhand. Till sin hjälp har han Befriarnas kult som dyrkar honom som en halvgud. Domion var en grym diktator som förtryckte allt motstånd med våld. Senaten respekteras inte och förlorade sina traditionella befogenheter. Domion beskar och konfiskerade också bland illojala senatorers och adelsmannafamiljers rikedomar. Han var dock en skicklig manipulator och medan vissa delar av folket hölls i skräck, hölls andra honom trogna med gåvor, spel och Befriarnas predikningar. Dessa skaror kallade honom Solkejsaren. I stora delar lyckades Kejsar Domion väl under sin tid vid makten fram till sin död i sängen hos en av sina älskarinnor vid den extremt höga åldern av 81 år.
:''Huvudartikel: [[Fristaden]]''
Stad grundad av zorakiska brottslingar och förrymda livegna som av kung [[Ragnvald den Sköne]] gavs tillstånd att slå sig ned i Östermarken och grunda en stad. Staden blev snabbt ett centrum för handel med Erebs indre, mycket tack vare duktiga handlare från Erebos som här såg en marknad, och framför allt mellan dvärgarna i nordöstra Aidnebergen och dalker från Caddo. Stråtrövarna som fanns talrika i Nostratiet fick också nu en avsättningsplats för sitt plundergods. Fristaden växte tack vare sina fria lagar och skickliga styre. Detta ändrades då staden plötsligt erövrades 591 e.O. av den zorakiska hertigen av Salamora innan den 599 e.O. underlades den kungliga kronan. Fristaden har dock fortfarande kvar sina ursprungliga fria lagar och detta präglar fortfarande staden i stor grad.


Även om denna tid är en stark period för Imperiet som världsmakt, fanns många orosmoment. På hemmaplan fanns en mindre motståndsrörelse som fortsätter De Trognas kamp, samt konspiratoriska senatorer som vill återta det de förlorat. I norr hade Nargurs barbarer åter enats under en hövding som hetsade till krig med Imperiet. Den järnhårda politiken som fördes i Efaro orsakade allt tätare, om än sporadiska, uppror. Under Domions tid bröt dvärgarna med Imperiet, övergav sitt rike i Oestro Nida och flyttar i hemlighet västerut till Aidnebergens östra utlöpa.
Barbarkrigen trappas efter några decennier ner på grund av utmattning.


==Sönderfallet (680 - 600 f.O.)==
''Tidiga tankar om Fristaden: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=19013#19013''
Även Solkejsaren dör tillslut år 680 f.O. efter en lång regeringstid. Han efterträds av en av sina Befriarnas generaler som blir kejsar Ergyr (680-661 f.O.). Hans regeringstid domineras av fortsatta uppror i Efaro och Mirel, samt en försvagande maktkamp inom Befriarnas maktstruktur. År 661 / 461 dör kejsar Ergyr märkligt nog under en simtur i sin privata bassäng. Kejsar Xerxer tar tronen. Ca år 660 / 462 lyckas kejsar Xerxer ordna en varaktig fred mellan barbarerna och Imperiet. Han kan därmed på allvar ta itu med Akrogalernas plundringar och Efaros splittring. Kejsar Xerxer mördas några år senare i en konspiration ledd av hans älskarinna, hovkansler och chefen för hans livvakt.


Kejsarna som följer de kommande sextio åren regerar aldrig länge. Intriger, girighet, avundsjuka, uppror och inbördeskrig tar död på kejsare och imperiet. Vad som byggts upp under fyra århundraden föll nu sönder på några decenier. Koloniseringen i nordväst fortsätter med att [[Klomellien]] utforskas och några små kolonier grundas där. Den sena koloniseringen av de Trakoriska öarna var väl planerade, med tusentals kolonister och en hel legion för land och till sjöss. Imperiets annalkande undegång skar dock av uppföljningen av den kolonisationen.
===Ereno===
[[Caddo|Caddisl]] koloni och handelsplats.


'''[[Thash Mekhar Naedar]]'''. En stjärnklar natt syns plötsligt en röd stjärna lysa intensivt. Den tredje konfluxen skulle snart stunda. I Efaro kallades natten ”Thash Mekhar Naedar” – ”Den röda eldens skymning”.
http://idisk.mac.com/Eikonos-Public/erebaltor/handel.jpg


=Den tredje konfluxen (598-600 f.O.)=
''Dalkerna handlar med dvärgarna i Aidnebergen...''
[[Konfluxen]] kunde förutspås av mången astrolog på [[Altor]] och oron var stor även om ingen visste exakt vad som skulle hända. Sommaren 599 förmörkades sydhimlen och Konfluxens skugga föll över kejsardömet Jorpagna. Från [[Samkarna]]s inre träskmarker kom en enorm mängd [[Köttbitare]], en armslång gräshoppsart som äter levande varelser. Centrala Erebs befolkning halverades på ett par veckor och fyra femtedelar av husdjuren gick åt. Himlakroppar föll till marken, jordbävningar klöv öar och pesten spreds i flera länder. Framförallt [[Imperium Jorpagnum]] drabbades av köttbitarna som konfluxen innebar. Imperiet gick under med dunder och brak. Efter att ha härjat Kopparhavets länder spred köttbitarna sig över centrala Ereb. De drog över bergspassen in i Narguri södra och centrala skogsland och stammarna drabbades hårt. Köttbitarna tycks dock ha förlorat det mesta av sin kraft och flera faller döda ner från himlen. Längre norröver drabbades endast den västra delen av [[Barbia]], men det var tillräckligt för att få även detta rike på fall. De största och starkaste köttbitarna sågs glida på sina vingar över de norra haven mot det eviga istäcket.


=Mörkertiden (599 – 1 f.O.)=
===Kalband===
'''Imperiet''' hade fallit och dess kunskap förlorades nästan helt. Metallbruk, kultur och skrivkonst glömdes bort och ersätts av barbari. Endast de joriska dialekterna bestod, men drev isär. Jorpagnas befolkning splittrades i klaner och familjer som skötte sig själva och såg med misstänksamhet på andra. Svartfolk och plundrande rövarhövdingar förpestar livet runt om i det forna imperiet. Allteftersom tiden gick, återupptäckte jorerna dock gammal kunskap och en enande kraft fanns ju trots allt kvar, det gemensamma joriska språket. Ambitiösa folk utropade sina hövdingar till kungar, kungar käbblade, folk krigade och flera riken med kända och okända namn uppstod och föll. Det skulle dröja hundratals år innan något mäktigt människorike åter växte fram i Ereb. I norr tog det av Konfluxen skonade Kard sin plats i historien. Jourduashurs sjöburna rövare härjade fritt längs Erebs västkust och grundade ett expansivt välde med flera kolonier. Med tiden kliver andra riken fram, som Ransardernas och Klavykernas, vilka står oberoende av Jorduashurs dominans.
{{huvudartikel| Solorden}}


Fördrivna från ön [[Garumos]] utanför [[Akrogals]] södra kust kom Felicierna till Tolanhalvön där de etablerade ett rike. Det folk som redan bebodde Tolanhalvön kallade dem Felicier efter guden [[Felis]], men själva kallar de sig [[kimzoner]] eller [[kalameiker]].
''Måste redigeras...''


År 401 instiftas i [[Zorakin]] vår [[Mandelorder]] av den oändligt vise [[Haakon Mandel]].
''Nyaste text:'' Kres-priorât Kalband etablerades 532 eO delvis som en följd av den nya staden som uppstått här ute i östermarken – Fristaden. Exarken och kerisâriet ville sprida Lysande Vägen för allvar ute i vildmarken och satsade stora resurser på detta projekt. Den gamla joriska borgen Kalband invid Via Aidne rustades upp och försörjningslinjer ner till den nya Fristaden organiserades. Solkloster etablerades och jord började dyrkas upp under överinseende av ulepper i ordens sold. Dessa inledande lugna år i kres-priorâtet var dock en schimär, svartfolken var inte borta utan endast för en period försvagade efter interna krig. [[Brända Jordens klan]] gick plötsligt till massivt anfall mot människorna. Kloster och uleppgårdar brändes i dussintal och endast Kalband själv stod emot ondskan. Svartfolken drevs sakta tillbaka upp i bergen, mycket tack vare dvärgarna som själva hade blivit attackerade vid Zygosunds bro. Solorden upplevde nu en mindre kris då de förlorat enormt i prestige och resurser. Krafter inom orden och även kerisâriet som redan inledningsvis varit emot satsningen i Nostratiet fick nu genomslag för sina argument och inga repressalier mot svartfolken inleddes. Kalband fick kvarstå som ett nästan ensamt fäste ute i ödemarken men kompaniet reducerades istället för att styrkas. Det var endast tack vara försörjningskaravanerna upp från Fristaden borgen kunde hållas. Först med hertigen av Salamoras erövring av Fristaden 591 eO kom situationen att ändras. Ett markgrevskap etablerades i östermarken och för att begränsa Salamoras makt gav kungen stora landområder till Lysande Vägen och Solorden att förvalta. Fästet Kalband kom att ligga utanför markgrevskapets gränser och frågan blev nu om inte kres-priorâtet skulle byta huvudsäte till innanför Fristadens murar. Den dåvarande ordensmästaren i Solorden, [[Belorik Oxhorn]] som själv kämpat mot svartfolken vid Kalband, motsatte sig detta och då hans efterföljare [[Oban Starke]] också står fast vid denna ståndpunkt är ingen flytt genomförd. Mästarrådet i Skapen är utåt enat i frågan men under ytan verkar krafter för omorganisera till Fristaden. Kres-priorât Kalbands prior, [[Gorion Sagal|Gorion Sagal av Tre Ekar]], följer lojalt sina order om att till varje pris hålla fästet men hans utskickade kapten [[Utomund Berck-Jaltudde]] som organiserar förnödenhetstransporterna från Fristaden konspirerar dock i hemlighet för det motsatta och är villig till att gå mycket långt för att nå sitt och sina gelikars mål. (http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=33235&sid=2648367906292f09e218cbe74f115726#33235)


År 27 f.O föds Odo på Caddo. Etin var lov!
''Gammal text:'' När erövringen av det som skulle bli markgrevskapet Ostmark var ett faktum lades det av den Lysande Vägens aidniska prästerskap mera expansiva planer för Solorden. Detta innebar ytterligare ett priorât utöver det kring Fristaden. Priorât Kalband etablerades, utan att vara mera än en kraftigt befäst ordensborg långt ute i en gles vildmark, men det ansågs dock ha potential. Trots ytterst sporadisk befolkning fanns själar att lysa upp; handelssrutter gick nära i behov av bevakning; fromma pilgrimmar färdades längs den farliga Via Aidne - det såg lovande ut för ett nytt priorât. Så visade svartfolken sig och sin makt. Den Brända Jordens klan attackerade Kalband med massiv styrka. Solriddarna stod emot men med stora förluster och med ett ödelagt land som svartfolken tidigare hade ägnat föga interesse som resultat. Lysande Vägen och Solorden var tvungna att ändra sina planer och istället konsolidera vad som ändå var vunnet, samt återta prestige och ställning. Mera försiktiga strategier utarbetades där svartfolken finns som en mycket viktig punkt att förhålla sig till. Borg Kalband ligger nu som en ö ensam ute i Östermarken men den förser ändå trakterna ikring med en viss säkerhet för pilgrimmer och andra resande. Solriddarna lever ett hårt liv men med varm tro på Etin och ständiga förnödenheter skickade från Fristaden fortlever visionen om ytterligare ett priorât i Nostratiet.  


=Odo Uppenbarelse (år 0)=
Kompaniet förlagt i priorât Kalband består for närvarande av av tre banér stridande riddare under prior [[Gorion Sagal|Gorion Sagal av Tre Ekar]].
[[Odo]] får sina uppenbarelser och börjar predika [[den Lysande Vägen]]s läror.


''(En utförlig beskrivning av hur detta gick till och allt underbart som Lysande Vägen anser detta inneburit fanns här i originalet, men har lyfts bort och vi hänvisar istället till Lysande Vägens eget kapitel. red.)''
===Via Aidne===
Pilgrimsväg för etinstrogna mellan Argald (Grivela?) i Jorpagna och Ekeborg i Kardien. Delen som passerar Nostratiet är mycket strapatsfylld.


==Upplysningen och de unga kungadömena. (10-196 e.O.)==
''Om pilgrimarnas vägval genom historien: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=37256#p37256''
Mörkret har skingrats av Odos uppenbarelse som hans lärjungar sprider över världen. Odo har spenderat mycket tid i Arno och den gode kung '''Aasaa''' har intresserat lyssnat till Etins lära. Han låter döpa sig och hela sitt hov detta år. Innan det första seklet kommit till ända har dalkerna kastat av sig oken av sina gamla avgudar och omfamnat den sanna läran. Fastlandets unga kungadömen följer snart i dalkernas spår. År 34 förbjöd den Lysande Vägen all slavhandel vilket kraftigt förändrade Kopparhavets ekonomi.


Samtidigt inleds en ny starkare tid i Ereb. Barbari, svartfolk och allmän oreda sopas undan av nya riken med stabil grund och stärkt militär organisation. Kungariken som Caddo, Berendien, Kardien, Zorakin, Hynsolge och Jorpagna tar plats. Intressant är att den nya tron på Etin leder till organisatorisk och auktoritära system vilka cementerar och rättfärdigar rikena och dess styrande klasser.


I norr expanderar Ransard nästan obehindrat och endast klavykerna tycks kunna hålla dem stånga. På stäpperna öster om Kard växer en riddarorden fram som en lokal värdslig maktfaktor. Orden kallas Palinorden och man tillber Etin. Över århundradena skall de återkommande försöka frälsa Kard och Mirel med svärdet i hand.
''Bild:'' http://idisk.mac.com/Eikonos-Public/erebaltor/via_aidne.jpg


==Aidnes solålder (196–278 e.O.)==
''Zorakiska pilgrimer längs Via Aidne''
År 196 seglar det första soltåget från Skapen i Kardien, med Efaro som mål med syftet att sprida den sanna tron. Efter sex år är hela norra [[Efaro]] under solfararnas kontroll. Aidnes riddarnationer blir rika på sin dominans i östra och västra Kopparhavet. Man dominerar både som militärmakt och som handelsnation. Aidnisk kultur sprider sig runt Kopparhavet, där riddarlegender och värderingar blir allmängods bland Kopparhavets eliter. Även klädsel och arkitektur får sin inspiration från Kardien och Zorakin. Solsymboler och bascinetter med vicir är vanliga symboler hos rika köpmän även i områden som inte bekänner sig till den sanna läran. Det första soltåget följdes av ett andra år 275, men är mindre framgångsrikt och efarerna återtar en del av det de förlorat.


Även Caddo kan på allvar börja bygga upp ett handelsimperium baserat på handeln med Aidne. Felicien växer också som handelsnation i riddarnationernas kölvatten och börjar grunda kolonier i vid den Solunksa nordkusten.
Via Aidne utgör den aidniska kyrkans heligaste pilgrimsled. Ursprungligen var Via Aidne den väg som förband Imperium Iorpagnums kärnområde med Aidnehalvön och sträckte sig från Grivela ända ut till Faltraxnäs. Numera är Via Aidne den pilgrimsled som begynner i västra Jorpagna, vindlar sig genom Nostratiets vilda vidder, genom det glesbefolkade norra Zorakin och slutligen når Exarkens palatstados i Ekeborg. Den gamla vägen finns delvis kvar, jorerna var duktiga vägbyggare, men de 1200 år som förflutit sedan den tredje konfluxen har satt sina spår. Till största delen har vägen försvunnit under buskar och snår, särskilt i Nostratiet, och pilgrimsleden följer nya sträckningar. Genom Nostratiet är den oftast inte mer än en getstig som hålls öppen av pilgrimernas handyxor och där endast enkla träbroar korsar vattendragen. Allteftersom pilgrimen närmar sig Ekeborg förbättras vägens kondition och de sista dagsetapperna sker på stenlagd väg där två fyrspann kan mötas i bredd.
Via Aidne började användas som pilgrimsled ett per decennium efter den stora schismen. På den tiden var vandringen än mödosammare och farligare än idag. Många pilgrimer mötte döden i händerna på stråtrövare, svartfolk på plundringståg, samvetslösa rovriddare eller kringvandrande vettvillingar. De som överlevde strapatserna spred historierna om de rättfärdiga pilgrimer vars kanat slutfört sin vandring i poddorno och om det ädelmodiga sätt de mötte döden på. Mången pilgrim blev på detta sätt både känd i hela norra Kopparhavet och sedemera gudomligförklarad. Efterföljande pilgrimer har så byggt upp helgedomar kring de platser där helgonen mötte döden. Allt detta har bidragit till en kult där många troende känner en stark längtan efter att följa i de heliga männens fotspår, se vattenfallet där S:t Sigfrid den snubbelfotade mötte döden, be vid S:t Fridegunds bönepemod och träda in i grottan där S:ta Ellke svalt sig själv till döds efter att avlagt ett löfte om att inte äta något innan Nostratiet åter blivit en plats av ära och redlighet. Hon trodde in i det sista att Exarken skulle skicka sina Solriddare till hennes undsättning, men efter tre fortdagar av självsvält avled hon till sin stora förvåning vid middagstid den 29:e Skörde år 454 eO. De mest fanatiska pilgrimerna önskar innerst inne att de skall få mördas på det mest brutala vis av horder av skränade svartfolk på det att de sedan må gudomligförklaras av Exarken.


==Den Stora Schismen och ordrarnas tid (278-400 e.O.)==
Varje år är det stora skaror som vandrar Via Aidne. De flesta går då inte hela vägen från Jorpagna utan påbörjar sin resa i hemorten och vandrar sedan genom Aidnes relativt lugna nejder. Denna resa kantas av härbärgen, små trevliga bönepemoder att be vid och kapell där man kan spendera natten under tak. Men det är inte heller få som vandrar hela den mödosamma och farliga vägen genom Nostratiet, många av dem har till och med rest med båt från Aidne till Jorpagna för att kunna vandra hela sträckan. Munkarna i S:t Fridegundorden måste alla vandra Via Aidne innan de får avlägga sina munklöften, men har dock förmånen av att göra resan eskorterade av Solriddare. Det är inte heller ovanligt att den aidniska kyrkan ålägger pilgrimsvandring längs Via Aidne som bot för svåra budbrott. (http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=19706#19706)
[[Den stora schismen]] kallas brytningen mellan den caddiska och aidniska kyrkan som sker åren 278-281. Dispyten handlar i huvudsak om huruvida magi skall vara tillåtet eller inte. Dalkerna förbjuder all magi men fastlandsgrenen av kyrkan tillåter den. ''(Här finns i originaltxten en längre utläggning om varför dalkerna har fel och därmed är kättare, vi hänvisar återigen till texten om den Lysande Vägen. red.)'' Vid den stora schismen splittrades också det nya Jorpagnas olika län. Denna splittring i trossats har använts som ursäkt för många krig i landet sedan dess. Ordensväsendet blåde bland riddare och munkar/nunnor blir mer levande och växer. ''(Exempel på ordnar och deras beskrivning hänvisas till Lysande Vägen texten, red.)''


År 285 skickar dalkerna ett soltåg till Morëlvidyn och lyckas ta mindre områden från piratfolken. När karderna två år senare skickar ett soltåg till Morëlvidyn gör samarbetssvårigheterna att karderna besegras av morelvidynerna. Kardiens kung stupar och hans son kan aldrig förlåta dalkerna för detta. På sin myndighetsdag förklarar han Caddo krig. Kardien vinner tack vare magi. Kriget var bara ett straff för deras ogudaktighet och någon ockupation av kättarnas land är inte den kardiske kungen intresserad av. Dalkernas enorma förmåga att försvara sitt hemland innebar dessutom att kardernas erövringar på ön begränsades till ett fåtal städer. På 350-talet går ytterligare ett soltåg till Morëlvidyn, men även detta slutar i fiasko. Innan århundradet är slut har Kardien förlorat sina sista kolonier.
===Hule===
Öster om Fristaden och Ostmark ligger Hule, eller Hulehalvön. Området är halvlängsmännens och småfolket benämner sig här för ''huler''. Deras språk kallas hùli. Halvlängdsmännen har alltid funnits på halvön och har anpassat sig till omkringliggande makter genom historien. Erebs lärde har teorier om att Hule kan vara halvlängdsmännens urhem men inga säkra bevis har hittats, och folkslaget generellt har vaga myter om sitt ursprung. Andra halvlängdsmän skulle i så fall alla härstamma från Hule men deras då engång gemensamma språk och kultur måste sedan länge ha utvecklats åt olika håll. Kanske skulle några av de äldsta alverna kunna veta säkert?


Även all handel rikena emellan blir lidande och därmed även deras ekonomi. Aidnes inflytande runt Kopparhavet minskar och istället tar Caddo över som dominant i väster och Felicien i öster. Under 300-talet börjar Erebos växa som handelsnation när man lär sig kombinera dalkernas merkantila innovationer och feliciernas räkenskapsteorier.
===Methbôr===
Caddo bygger de första katedralerna och Aidne följer efter med arkitektoniskt liknande tempel fast med än högre spiror. Dalkernas kläder och konst får dock mindre inflytande på Kopparhavet pga av dess grälla kontraster. Endast de trendigaste köpmännen och sjöfararna tar till sig färgkontrasterna.
Dvärgporten i Aidnebergen.
I början av 300-talet lyckas [[Dermanien]], en efarisk stam, erövra hela Felicien. Först 33 år senare slår sig felicierna fria. Som en följd av de militära framgångarna anfaller Felicien Berendien. Berendien besegras inte, men dess allierade Zorakin får sin flotta krossad och Felicien tar över Zorakins kolonier.  


På 280-talet går kungariket Brandika som länge varit på fallrepen under i en serie naturkatastrofer, sjukdomar, svartfolk och en förfärlig drake. Området domineras idag av spridda människosamhällen och ett större antal halvlängdsmäns federation, Kullarna.
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=19204#19204


I öster enas Cerevals olika folkgrupper under en skiljedomstol kallad Månlagen och området får viss enhetskänsla. Tre större städer grundas på kusten.
===Fodorim===
Ruinstad med hemskt förflutet.
===Zygosunds bro===
Dvärgabyggd bro och tidigare befästning längs den numera avstannade handelsleden mellan dvärgarna och Fristaden.


I Västerhavet besegrar Ransard med sina allierade det klavykiska riket. Oenighet bland segrarna gör dock att öarnas framtid inte blir ransardisk. På ön Paratorna inleds en frihetsrörelse som senare växer till riket Trakorien. Ransard fortsätter ta strid bland de trakoriska öarna men förlorar. Bättre framgång har man i Kard.
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=18961#18961


I norr uppstår åter det antika riket Barbia med sin kejsare i Babor.
=Handel=
''Halakas-stammen på Aidnebergens nordslutningar är pålitliga och tre av Orga-din klanerna kontrollerar en lang bit av en gammal jorisk härväg som är lätt att färdas på. I Birfrax-passet som faktisk ligger inom Brända jordens revir har Talgav Gulöga och hans krigare ett fäste och är ofta anlitade av handelshusen. Visoterklanen som länge bodde uppe i Aidnebergen vid Kvideflodens källa och i flera generationer tjänade som karanvakter är dock numera fördrivna av svartfolken.  
-Albin Ovarsson, handlare från Luksilo och kännare av handelstraden över norra Aidnebergen''


==Köpmän och Flottors tid.(400-610 e.O.)==
----
'''Erebos'''. [[Erebos]] köpmän börjar under 400-talet på allvar handla med resten av världen och skaffar sig ensamrätt på flera viktiga handelsrutter, bl.a. de på [[Akrogal]] och [[Sombatze]]. Köpmännens makt ökar och stormännens makt minskar då de inte kan kontrollera köpmännens handel. En viktig del i Erebos framgång är också fynden av de unika solstenarna. Det stora inbördeskriget utbryter år 512 när köpmännen gör uppror mot stormännen. Köpmännen segrar år 514. [[Femhusrådet]] bildas samma år. Femhusrådet tar över öarnas styre. Femhusrådet förbjuder några år senare [[Den Lysande Vägen]] och dess fåtaliga anhängare fördrivs eller avrättas. Caddo, Zorakin och Kardien protesterar och förklarar Erebos krig. Formell fred sluts efter ett par år mellan Zorakin-Kardien och Erebos, efter det att Femhusrådet upphävt sitt förbud av Den Lysande Vägen och betalat ett symboliskt skadestånd. Handeln återupptas som vanligt och Den Lysande Vägen växer sig starkare än någonsin på Erebos. Caddo inbegrips inte av avtalet. När Felicien kring förra sekelskiftet utfärdar ett stort antal kaparbrev och allt fler piratdåd utförs höjs röster för krig. Caddo och Erebos förblir bittra fiender men tvingas närma sig varandra för att möta det gemensamma hotet från den expansiva fienden Felicien. Erebosiska innovationer inom handel och sjöfart blir förbilder för alla Kopparhavets nationer, vare sig de erkänner det eller ej.


'''Aidne'''. Under 400-talets början börjar en oroande mängd svartfolk visa sig i Aidnebergen och hertigarna i Zorakin och Kardien har svårt att freda sig. Bakom svartfolken finns rykten om en Häxmästare som styr från ett svart torn. [[Svarta tornet]]s horder härjar också i den Kardiska provinsen [[Goiana]] och Kardien skickar sina riddare, men dessa förlorar striden om skogen. Skogsalverna i Goiana bildar ett eget rike och tar strid med svartfolken.
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=19408#19408
År 418 avsätts kung Beron Rik av Kardien och man vänder sig till Echterfolket. Dessa reorganiserar Kardien och flyttar huvudstaden från [[Faltrax]] till [[Ekeborg]]. Man utser sig själva till adel. Hedningarna i [[Nordmark]] kastar slutligen av sig sin hednadyrkan och ansluter till den sanna tron.
En stor Zorakisk här landstiger på Morëlvidyns kust år 467 men genom svartkonstnären [[Lodekhiz]] insatser blir den krossad. Uppretade av otaliga anfall från Aidnebergens svartfolk anfaller Zorakin år 546 det [[Svarta tornet]]. Någon riktig seger uteblir, men bergen blir säkrare pga färre svartfolk.
Aidnes ekonomier baseras allt mer på handeln länderna emellan. Krämarnationerna blir ekonomiskt rikare, men riddarnationerna bibehåller ett visst välstånd. På 500-talet tar en renässans av det antikt jorpagniska sin början till följd av den forskning många lärda bedrivit. Renässansen innebär att fornjorpagnisk arkitektur och klädstil blir populär bland överklassen. Man föredrar ljusa färger och öppna luftiga platser. Kring sekelskiftet 600 är det istället Krun, nutida och antika, som står för inspirationen och trenderna på Aidne.
Illusionism lades för ca två hundra år sedan av Exarken Pergon IV till svartkonsterna som förbjuden trollkonst.  


'''Tolan'''. Felicien och Berendien sluter fred år 411 utan landavträdelser. Felicien har en etablerad stark flotta att försvara sin växande handelsflotta med. Sombatzerna iscensätter år 499 en sjöattack kombinerat med ett slavuppror mot och i Felicien. Sombatzerna är så när att lyckas men under kung Karmos ledning lyckas felicierna nätt och jämt gå segrande ur konflikten. Omfattande massavrättningar blir följden. Under 500-talets slut börjar Felicien dela ut kaparbrev till pirater runt Kopparhavet. Målet är rikets konkurrenter på handeln. Under de kommande åren ökar de feliciska övergreppen och konkurrenternas fartygen börjar färdas med eskort vilket hjälper föga. Felicisk stil, främst inom konfektion och miltär, blir idealet i Kopparhavets östra delar. I väster gör man dock bäst i att inte bära den feliciska hårpiskan öppet.
=Befolkning=


'''Västerhavet'''. På de trakoriska öarna beslutar sig [[Stegos]]erna år 440 att förekomma trinsmyrerna som närmar sig [[Albarunzia]] på Palamux östkust genom att själva plundra staden. [[Shamash vrede]] drabbade Stegos som förföll i permanent mörker. Det är sedan dess omöjligt att resa till eller från ön. Kring år 460 har Trakorierna rensat [[Paratorna]] från svartfolk och upprättat lönsam handel med omvärlden. År 497 utbryter det tredje ransarderkriget. Trakoriska trupper landsteg på Saphyna och Ransard skickade förstärkningar. Trakoriens numerära överlägsenhet fäller avgörandet och ransarderna besegras slutgiltigt tio år senare. Efter ett antal förödmjukande förhandlingar där hot och mutor begagnades har också de gamla klavykiska kolonierna övergått till att vara trakoriska. Det Klavykiska riket existerar inte längre. För att utsträcka sitt rike skickar Trakorien kring år 550 en expedition västerut. Mest av misstag upptäcker man Jih-puhn och Tsun-kuo på andra sidan Västerhavet. År 595 ockuperar man ön Marjura vid istäckets rand. Trakorien leder också erebs tekniska utveckling. Endast Erebos kan mäta sig med dem.
==Människor==


'''Östra Ereb'''. [[Vikotnik]] ärkemagikern anländer år 468 till provinsen [[Lasutyp]] från Akrogal. Genom sin karisma och sina häxkonster skaffar han anhängare som han tar hjälp av för att grunda nationen Nidland. Bygget av den nidländska muren påbörjas år 502 och blir klart 38 år senare.
==Halvlängdsmän==
År 456 bildades [[Jehennin]] i Cereval, ett råd med uppgift att samordna handel och utrikespolitik samt diskutera tvister och döma mellan olika grupperingar. [[Måntinget]] står dock fortfarande högst i landet. Under 500-talets mitt anfaller svartfolk och barbarer från Barbia i allians Cereval. Alla folken drabbas och det krävs gemensamma ansträngningar för att besegra och driva ut invasionsstyrkorna. Kriget har dock också gett upphov till nya motsättningar mellan städerna och landsbygden. Efter vissa stridigheter inom landet återupptas samarbetet inom de två instituten. Handel med Barbia och Berendien liksom handeln över [[Masevabukten]] ger sedan dess stora inkomster.


'''Kard'''. Harald Krokig dog och Jourdashurs sista fästen utomlands föll kring år 460. Endast i [[Hamur]] lever den jourdashuriska kulturen tydligt vidare.
Tre kulturer
På 500-talet inleds Griparnas årtusende i Ransard i och med att [[Argald Omric]], som vid sin födsel spåddes bli den störste vortigern någonsin, lyckas tämja en grip och han får tillnamnet ”Griptämjare”. Ett flertal av Kardbergens gripar tämjs och blir ransardernas tjänare.


'''Hynsolge'''. År 418 tvingas den hynsolgiske kungen Assan II Radomir, avstå ännu mer av sin makt. En märklig utveckling inleds i landet där kungen tidvis lierar sig med folket mot sina egna vasaller. [[Agila Dubbelhand]] leder ett mindre uppror mot länsherrarna i ett östligt län år 580. Upproret slås snart ned och Agila placeras i en djup fängelsehåla. Han hyllas som en hjälte bland folket. En fångvaktare smugglar ut en diktsamling som [[Agila Dubbelhand]] skrivit under sina år i fångenskap. Dikterna sprids främst muntligt men även genom avskrift snabbt bland folket. Många blir tonsatta. Upproret blossar snart upp igen och sprider sig över Hynsolge. Tillslut ställer sig kungen öppet på folkets sida.
*Hulefolket


'''Jorpagna'''. Efter lång tid av eftersatthet ber [[Kejsar Guten III]] år 541 [[Mandelorden]] att skicka lärare till hans åldriga land. De kommande tjugo åren grundas lyceér och universitet i [[Argald]], [[Jorgund]] och [[Friborg]] i norr. Även det gamla biblioteket i [[Grivela]] lever upp.
*Kullfolket


;610
*Lunnefolket
'''NU!'''




[[Category:Historia]]
[[category:Nostratiet]]

Versionen från 24 september 2016 kl. 18.03

Gränslandet mellan Zorakin och Jorpagna.

Landsfakta

Nostratiet.jpg

:

Invånarantal: -
Befolkning: människor, halvlängdsmän, svartfolk, dvärgar
Huvudstad: -
Statsöverhuvud: -
Styrelseform: -
Exportvaror: -
Importvaror: -
Välstånd: Fattigt
Armé: -
Religion: Lysande Vägen
Övrigt: -














Inledning

Nostratiet är det nyjoriska namnet på området med Zorakin och Aidnebergen i väster, Jorpagna i öster, Mörkerbergen och skogen i norr och Kopparhavet i söder. Här fanns engång Kejsardömet Jorpagnas första egna landerövring - Provincia Nostra ("Våran provins") som senare kallades Iorpur Inferior. I Aidne används ofta begreppet Östermarken eller Östra gränslandet även om detta egentligen inte avser hela området. Vidvindens slätter en benämning poeter och trubadurer gärna väljer.

Ett område inget större rike kan eller ens har velat göra anspråk på pga av dess många risker och faror. Det är här man finner det klassiska äventyrslandet där gränsen mellan antik rikedom och ond bråd död är hårfin. Ofta drar svartfolk och svåra epedemier genom området. Här är vänliga leenden långt emellan och dragna dolkar snarstugna. Lokala herrar har ingen över sig och det gäller att färdas med tungan rätt i mun för att inte drabbas av deras nycker.

Östra gränslandet

Känt som en plats med viktiga karavan- och handelsleder och som ett område där osunt stora skaror av krigare, riddare och soldater, som alla hjärtligt avskyr varandra, strövar runt. Strider sägs förekomma dagligen. Ökänt har blivit den händelse som i folkmun kommit att kallas "Fyrmannaslaget". Uppgifterna skiftar om hur striden började, liksom vem som vann...om någon vann. Den huvudsakliga och vanligast berättade händelsförloppet lyder så här.

"Det startade inledningsvis att en av dvärgarnas handelskaravaner bestående av 30 dvärgar attackerades av en större styrka orcher (ca 80-120 krigare). Denna strid har endast hunnit pågå en kortare stund när en grupp dalkiska St. Justinriddare (30 man) dyker upp på scen österifrån och omedelbart går till angrepp mot orcherna. Dessa har knappt hunnit kasta sig in i striden förrän det från väst dyker upp en styrka (24 man) Zorakiska solordenriddare till häst. Vid åsynen av både Orcher och St. Justinriddare fäller styrkan sina lansar, lägger första stöten mot orcherna men fortsätter sedan med att rida rakt in i striden, huggande in på både orcher och riddarna från St. Justin.

Kaoset urartar till en syn som påminner om den när tre ilskna hankatter råkar mötas i samma revir och ingen backar undan. Pälsen flyger, dammet yr, skrik och kaos, blodvite och förvirring. Alla hugger både till höger och vänster. Alla tycks slåss mot alla.

När stridslarmet och dammet hade lagt sig kunde man se enstaka orcher flyende åt nord. Hästar utan herrar som planlöst galopperade runt, solriddare som drar sig linkande ut från stridfältet åt väster. St. Justinriddare försöker i någon form av luggsliten och tilltygad formation halta åt andra hållet. Kvar står karavanen med några konfusa och förvirrade dvärgar som spejar nervöst åt alla håll. För säkerhets skull även upp i skyn utifall en drake skulle dyka upp och också bestämma sig för att ta del i striden. På marken ligger mängder med orcher, ett antal dvärgar, rustade hästar, Solordenriddare och St. Justins riddare om vart annat som vittnesmål om den intensiva och blodiga striden."

Okänd källa från Fristaden

Historia

Kejsardömet Jorpagna 1048-599 f.O.

1048 f.O.
Kejsardömet Jorpagna grundar sin första provins i vad som nu är Nostratiet - Provincia Nostra (Våran Provins). Vissa av de lokala stamfolken gör motstånd men fördrivs av jorernas legioner. Provinshuvudstad blir staden Taltabinoz och även om provinsens formella namn eftervart blir Jorpur Inferior används i dagligt tal alltid den första benämningen.
610 f.O.
Staden Fodorim i norra delarna av provinsen belägras av plötsligt uppdykande svartfolk. De är mer välorganiserade och målmedvetna än någonsin tidigare jorerna mött detta krigerska folk. Innan förstärkningar kan skickas faller staden och jämnas med jorden. Svartfolken återvänder till bergen i nordöst och någon förklaring till angreppet hittas inte under de få år som kejsardömet fortbestår. Sentida lärde har genom historien debaterad Fodorims fall men aldrig hittat någon fullgod förklaring till svartfolkens beteende.

Den Tredje Konfluxen 599-598 f.O.

Köttbitarna lämnar en ficka av västra Jorpur relativt ostört och huvuddelen av befolkningen här överlever. Rundt omkring läggs landet dock närmast totalt öde.

Taltabinoziska triumviratet 598-544 f.O.

En kvarleva av det mäktiga imperiet fortlever en tid efter konfluxen kring Taltabinoz. Under de tre ledarna Olvia Kornula, Biriuz Lykar Ataband och Witanuz Mirbinin Senka organiseras ett styre mitt i kaoset efter köttbitarna. Detta lyckas i huvudsakligen tack vare två relativt intakta legioner. Efter vart börjar andra överlevande söka sig till området.

598 f.O.
Taltabinoziska triumviratet utropas av tre dådkraftiga jorer, en härforare och två senatorer. Kring Provinsia Nostras huvudstad Taltabinoz samlas en statsbildning.
544 f.O.
Ylkor-kha-Oggra, svarfolksklanen Månulvarna, bildas och ett härtåg går mot människorna i Taltabinoziska triumviratet. Slaget i Morkmyldre skog krossar jorerna och den sista rest av Kejsardömet Jorpagna faller in i Mörkertiden.

Mörkertiden 544 f.O.-?

200-talet f.O.
Mandelmunkar söker sig ut i det vilda Nostratiet för att leta efter rester från den joriska kulturen.
79 e.O.
Dvärgar från Aidnebergen bygger Zygosunds bro på platsen för en gammal jorisk flodövergång.
110 e.O.
Svartfolksklanen Brända Jorden (Ignarth Bogglf) bildas i nordöstra Aidnebergen. Dette sker etter ett stort och framgångsrikt fälttog mot människorna. (Svartfolk s. 13)
239 e.O.
Brända Jordens första storhetstid inleds.
255 e.O.
Brända Jorden och Månulvarna (Ylkor-kha-Oggra) sluter en pakt. Det firas med ett fälttåg mot Klomellien.
Ca 300 e.O.
Den gamla joriska vägen Via Aidne som korsar Nostratiet från öst till väst börjar användas av pilgrimer tillhörande Lysande Vägens aidniska gren.
479 e.O.
Stridigheter mellan Brända Jorden och utsändningar från Häxmästaren i Svarta Tornet.
484-486 e.O.
Brända Jordens svartfolk tågar mot Svarta Tornet.
498 e.O.
Brända Jordens andra storhetstid inleds med en stor seger over den narguriska Arbitherstammen i norra Snoarskogarna.
511 e.O.
Fristaden grundas av egendomslösa från Zorakin på initiativ av kung Ragnvald den Sköne. Staden blir snabbt ett centrum for handeln mellan Caddo och dvärgarna i Aidnebergen.
520 e.O.
Dvärgarna i Aidnebergen börjar bygga om den gamla Zygosunds bro till befästning for skydd av handeln med människorna i Fristaden.
522 e.O.
Vägen mellan Methbohr och Fristaden börjar patrulleras av allierade fristadsbor och dvärgar.
536 e.O.
Den mäktiga Solorden etablerar sig nordöst om Fristaden.
540 e.O.
Zygosunds bro belägrat av Brända Jorden.
541 e.O.
Solordens fäste Kalband attackeras av Brända Jorden. Riddarna slår tillbaka svartfolken men området runt omkring plundras.
550-557 e.O.
Norra svartfolkskriget utkämpas i västra Nostratiet och nordöstra Zorakin. Kriget anses ha varit en förlängning av Andra kriget mot Svarta Tornet 546-555 e.O.
587 e.O.
Furst Noldrax från Jorpagna invaderar Östra Zorakin genom Nostratiet. (Se Zorakins historia)
588 e.O.
Noldrax retirerar.
591 e.O.
Fristaden erövrat av den zorarkiska hertigen av Salamora.
592 e.O.
Handelsplatsen Ereno etableras nordöst om Fristaden. Caddo och dvärgarna fortsätter här handeln som den zorakiska erövringen gjort omöjlig.
?
Zorakin utropar markgrevskapet Östmark som ett rikslän tillhörande Kungariket Zorakin.
5? e.O.
Solorden omorganiserar sin verksamhet i Nostratiet.
599 e.O.
Hertig Salamora tvingas lämna Fristaden som blir kunglig fri stad under en borggreve. Salamora behåller kontrollen över vad som blir markgrevskapet Östmark där hans yngre släktning Arviden Grijp blir markgreve.
604 e.O.
Det legendariska Fyrhäraslaget utkämpas i öster om Zygosunds bro. (Se Zorakins historia)

Geografi

Karta

http://img75.imageshack.us/img75/2179/huleinostratietrn4.jpg

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=37369#p37369

Senaste kladdkartor över Nostratiet

Östra gränslandet

Området öster om det Zorakiska markgrevskapet Ostmark.

Vilt, farligt och glest befolkat land. Ett landområde bestående av fristående byar och stammar. Byar med människor av olika härkomster, svartalfer och halvlängdsmän befolkar området, huller om buller. Här och var finns enstaka rovriddarborgar vilka oftast inte består av mer än en palissad och ett stenhus på en kulle. Ingen centralorganistation existerar. Plundringståg förekommer dock frekvent i området, både mellan de olika stammarna/byarna i området samt genom större plundringståg från norr. Slavjägare från norr och öster bryter in i Östra gränslandet för att hitta byte. I vissa fall har olika byar slagit sig samman i vårdkasesystem för att varna varandra och dra samman sitt eget försvar. Det finns kanske till och med exempel på försvarsallianser mellan människo- och svartalfsstammar.

Försvarsborgar av typen ringformade folkborgar dit folk kan fly vid fara finns på vissa platser.

I detta annars mörka, kaotiska landområde finns några enstaka civilisationens ljus i form av ett par Karlsordenkloster, solriddarnas ordenssborg Kalband samt den dalkiska staden Ereno. Soldater och riddarna från de båda sistnämnda gör gör knappast Östra gränslandet mindre våldsamt. Runt Karlsklostren har ofta en eller ett par byar vuxit upp och frodas under det skydd och de handelsmöjligheter som klostren utgör.

Klimat

Flora & Fauna

Platser

S:t Ìleas kloster

Solkloster tillhörande den dalkiska grenen av Lysande Vägen. Beläget invid Via Aidne i östra Nostratiet nära gränsfurstendömerna i Jorpagna.

Timrandels stenar

Vadställe över Zygofloden där huvuddelen av färdseln från Zorakin och vidare österut in i Nostratiet går. Pilgrimmarna som följer Via Aidne använder oftast vadstället vid Timrandels stenar.

Halvevadet

Vadställe över södra delen av Zygofloden. Halvlängdsmännen i Hule brukar korsa floden här.

Fristaden

Huvudartikel: Fristaden

Stad grundad av zorakiska brottslingar och förrymda livegna som av kung Ragnvald den Sköne gavs tillstånd att slå sig ned i Östermarken och grunda en stad. Staden blev snabbt ett centrum för handel med Erebs indre, mycket tack vare duktiga handlare från Erebos som här såg en marknad, och framför allt mellan dvärgarna i nordöstra Aidnebergen och dalker från Caddo. Stråtrövarna som fanns talrika i Nostratiet fick också nu en avsättningsplats för sitt plundergods. Fristaden växte tack vare sina fria lagar och skickliga styre. Detta ändrades då staden plötsligt erövrades 591 e.O. av den zorakiska hertigen av Salamora innan den 599 e.O. underlades den kungliga kronan. Fristaden har dock fortfarande kvar sina ursprungliga fria lagar och detta präglar fortfarande staden i stor grad.


Tidiga tankar om Fristaden: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=19013#19013

Ereno

Caddisl koloni och handelsplats.

http://idisk.mac.com/Eikonos-Public/erebaltor/handel.jpg

Dalkerna handlar med dvärgarna i Aidnebergen...

Kalband

Huvudartikel:Solorden

Måste redigeras...

Nyaste text: Kres-priorât Kalband etablerades 532 eO delvis som en följd av den nya staden som uppstått här ute i östermarken – Fristaden. Exarken och kerisâriet ville sprida Lysande Vägen för allvar ute i vildmarken och satsade stora resurser på detta projekt. Den gamla joriska borgen Kalband invid Via Aidne rustades upp och försörjningslinjer ner till den nya Fristaden organiserades. Solkloster etablerades och jord började dyrkas upp under överinseende av ulepper i ordens sold. Dessa inledande lugna år i kres-priorâtet var dock en schimär, svartfolken var inte borta utan endast för en period försvagade efter interna krig. Brända Jordens klan gick plötsligt till massivt anfall mot människorna. Kloster och uleppgårdar brändes i dussintal och endast Kalband själv stod emot ondskan. Svartfolken drevs sakta tillbaka upp i bergen, mycket tack vare dvärgarna som själva hade blivit attackerade vid Zygosunds bro. Solorden upplevde nu en mindre kris då de förlorat enormt i prestige och resurser. Krafter inom orden och även kerisâriet som redan inledningsvis varit emot satsningen i Nostratiet fick nu genomslag för sina argument och inga repressalier mot svartfolken inleddes. Kalband fick kvarstå som ett nästan ensamt fäste ute i ödemarken men kompaniet reducerades istället för att styrkas. Det var endast tack vara försörjningskaravanerna upp från Fristaden borgen kunde hållas. Först med hertigen av Salamoras erövring av Fristaden 591 eO kom situationen att ändras. Ett markgrevskap etablerades i östermarken och för att begränsa Salamoras makt gav kungen stora landområder till Lysande Vägen och Solorden att förvalta. Fästet Kalband kom att ligga utanför markgrevskapets gränser och frågan blev nu om inte kres-priorâtet skulle byta huvudsäte till innanför Fristadens murar. Den dåvarande ordensmästaren i Solorden, Belorik Oxhorn som själv kämpat mot svartfolken vid Kalband, motsatte sig detta och då hans efterföljare Oban Starke också står fast vid denna ståndpunkt är ingen flytt genomförd. Mästarrådet i Skapen är utåt enat i frågan men under ytan verkar krafter för omorganisera till Fristaden. Kres-priorât Kalbands prior, Gorion Sagal av Tre Ekar, följer lojalt sina order om att till varje pris hålla fästet men hans utskickade kapten Utomund Berck-Jaltudde som organiserar förnödenhetstransporterna från Fristaden konspirerar dock i hemlighet för det motsatta och är villig till att gå mycket långt för att nå sitt och sina gelikars mål. (http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=33235&sid=2648367906292f09e218cbe74f115726#33235)

Gammal text: När erövringen av det som skulle bli markgrevskapet Ostmark var ett faktum lades det av den Lysande Vägens aidniska prästerskap mera expansiva planer för Solorden. Detta innebar ytterligare ett priorât utöver det kring Fristaden. Priorât Kalband etablerades, utan att vara mera än en kraftigt befäst ordensborg långt ute i en gles vildmark, men det ansågs dock ha potential. Trots ytterst sporadisk befolkning fanns själar att lysa upp; handelssrutter gick nära i behov av bevakning; fromma pilgrimmar färdades längs den farliga Via Aidne - det såg lovande ut för ett nytt priorât. Så visade svartfolken sig och sin makt. Den Brända Jordens klan attackerade Kalband med massiv styrka. Solriddarna stod emot men med stora förluster och med ett ödelagt land som svartfolken tidigare hade ägnat föga interesse som resultat. Lysande Vägen och Solorden var tvungna att ändra sina planer och istället konsolidera vad som ändå var vunnet, samt återta prestige och ställning. Mera försiktiga strategier utarbetades där svartfolken finns som en mycket viktig punkt att förhålla sig till. Borg Kalband ligger nu som en ö ensam ute i Östermarken men den förser ändå trakterna ikring med en viss säkerhet för pilgrimmer och andra resande. Solriddarna lever ett hårt liv men med varm tro på Etin och ständiga förnödenheter skickade från Fristaden fortlever visionen om ytterligare ett priorât i Nostratiet.

Kompaniet förlagt i priorât Kalband består for närvarande av av tre banér stridande riddare under prior Gorion Sagal av Tre Ekar.

Via Aidne

Pilgrimsväg för etinstrogna mellan Argald (Grivela?) i Jorpagna och Ekeborg i Kardien. Delen som passerar Nostratiet är mycket strapatsfylld.

Om pilgrimarnas vägval genom historien: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=37256#p37256


Bild: http://idisk.mac.com/Eikonos-Public/erebaltor/via_aidne.jpg

Zorakiska pilgrimer längs Via Aidne

Via Aidne utgör den aidniska kyrkans heligaste pilgrimsled. Ursprungligen var Via Aidne den väg som förband Imperium Iorpagnums kärnområde med Aidnehalvön och sträckte sig från Grivela ända ut till Faltraxnäs. Numera är Via Aidne den pilgrimsled som begynner i västra Jorpagna, vindlar sig genom Nostratiets vilda vidder, genom det glesbefolkade norra Zorakin och slutligen når Exarkens palatstados i Ekeborg. Den gamla vägen finns delvis kvar, jorerna var duktiga vägbyggare, men de 1200 år som förflutit sedan den tredje konfluxen har satt sina spår. Till största delen har vägen försvunnit under buskar och snår, särskilt i Nostratiet, och pilgrimsleden följer nya sträckningar. Genom Nostratiet är den oftast inte mer än en getstig som hålls öppen av pilgrimernas handyxor och där endast enkla träbroar korsar vattendragen. Allteftersom pilgrimen närmar sig Ekeborg förbättras vägens kondition och de sista dagsetapperna sker på stenlagd väg där två fyrspann kan mötas i bredd. Via Aidne började användas som pilgrimsled ett per decennium efter den stora schismen. På den tiden var vandringen än mödosammare och farligare än idag. Många pilgrimer mötte döden i händerna på stråtrövare, svartfolk på plundringståg, samvetslösa rovriddare eller kringvandrande vettvillingar. De som överlevde strapatserna spred historierna om de rättfärdiga pilgrimer vars kanat slutfört sin vandring i poddorno och om det ädelmodiga sätt de mötte döden på. Mången pilgrim blev på detta sätt både känd i hela norra Kopparhavet och sedemera gudomligförklarad. Efterföljande pilgrimer har så byggt upp helgedomar kring de platser där helgonen mötte döden. Allt detta har bidragit till en kult där många troende känner en stark längtan efter att följa i de heliga männens fotspår, se vattenfallet där S:t Sigfrid den snubbelfotade mötte döden, be vid S:t Fridegunds bönepemod och träda in i grottan där S:ta Ellke svalt sig själv till döds efter att avlagt ett löfte om att inte äta något innan Nostratiet åter blivit en plats av ära och redlighet. Hon trodde in i det sista att Exarken skulle skicka sina Solriddare till hennes undsättning, men efter tre fortdagar av självsvält avled hon till sin stora förvåning vid middagstid den 29:e Skörde år 454 eO. De mest fanatiska pilgrimerna önskar innerst inne att de skall få mördas på det mest brutala vis av horder av skränade svartfolk på det att de sedan må gudomligförklaras av Exarken.

Varje år är det stora skaror som vandrar Via Aidne. De flesta går då inte hela vägen från Jorpagna utan påbörjar sin resa i hemorten och vandrar sedan genom Aidnes relativt lugna nejder. Denna resa kantas av härbärgen, små trevliga bönepemoder att be vid och kapell där man kan spendera natten under tak. Men det är inte heller få som vandrar hela den mödosamma och farliga vägen genom Nostratiet, många av dem har till och med rest med båt från Aidne till Jorpagna för att kunna vandra hela sträckan. Munkarna i S:t Fridegundorden måste alla vandra Via Aidne innan de får avlägga sina munklöften, men har dock förmånen av att göra resan eskorterade av Solriddare. Det är inte heller ovanligt att den aidniska kyrkan ålägger pilgrimsvandring längs Via Aidne som bot för svåra budbrott. (http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=19706#19706)

Hule

Öster om Fristaden och Ostmark ligger Hule, eller Hulehalvön. Området är halvlängsmännens och småfolket benämner sig här för huler. Deras språk kallas hùli. Halvlängdsmännen har alltid funnits på halvön och har anpassat sig till omkringliggande makter genom historien. Erebs lärde har teorier om att Hule kan vara halvlängdsmännens urhem men inga säkra bevis har hittats, och folkslaget generellt har vaga myter om sitt ursprung. Andra halvlängdsmän skulle i så fall alla härstamma från Hule men deras då engång gemensamma språk och kultur måste sedan länge ha utvecklats åt olika håll. Kanske skulle några av de äldsta alverna kunna veta säkert?

Methbôr

Dvärgporten i Aidnebergen.

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=19204#19204

Fodorim

Ruinstad med hemskt förflutet.

Zygosunds bro

Dvärgabyggd bro och tidigare befästning längs den numera avstannade handelsleden mellan dvärgarna och Fristaden.

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=18961#18961

Handel

Halakas-stammen på Aidnebergens nordslutningar är pålitliga och tre av Orga-din klanerna kontrollerar en lang bit av en gammal jorisk härväg som är lätt att färdas på. I Birfrax-passet som faktisk ligger inom Brända jordens revir har Talgav Gulöga och hans krigare ett fäste och är ofta anlitade av handelshusen. Visoterklanen som länge bodde uppe i Aidnebergen vid Kvideflodens källa och i flera generationer tjänade som karanvakter är dock numera fördrivna av svartfolken. -Albin Ovarsson, handlare från Luksilo och kännare av handelstraden över norra Aidnebergen

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=19408#19408

Befolkning

Människor

Halvlängdsmän

Tre kulturer

  • Hulefolket
  • Kullfolket
  • Lunnefolket
Hämtad från "https://erebaltor.se/wiki/index.php?title=Erebs_historia&oldid=11375"