2:a Orden till Odos minne

Från Ereb Altor
Hoppa till: navigering, sök

Från Caddo-tråden...

Den fjärde kategorin munkar är de så kallade Odosmunkarna. Odosmunkarna tillhör "2:a Orden till Odos minne" vilket från början var menat att vara ett missionsinitiativ, men då munkarna inte lyckades åstadkomma de resultat man väntat sig tog man istället på sig samma roll som Mandelorden på fastlandet, det vill säga man lade sin energi på forskning och undervisning istället för mission och man kallade sig "Orden till Odos minne". Skillnaden från Mandelorden är att man behöll klosterlöftena för att kunna fortsätta hedra och ära den gudomlige Odo. Trots att exarken i Arno flera gånger förbjöd munkarna tog dessa kontakt med Mandelorden på fastlandet, och man lärde sig mycket av varandra. Exarken kunde inte längre välsigna munkarna utan drog år 199 e.O. sin hand från dem. Munkarna organiserade sig då som en ny orden (med förebilder från fastlandet) och kallade sig "2:a Orden till Odos minne". De blev helt självständiga och lever idag utanför den dalkiska kyrkans gemenskap. Däremot håller man fortfarande hårt på sina klosterlöften om fattigdom, lydnad och celibat. Det är solmunkarna och soljungfrurna som är den dalkiska kyrkans missionärer. Riarkerna är endast församlingsföreståndare och helare för sin hjord, och därför finns inte begreppet missionärsriark som det gör på fastlandet. Nästan alla dalkiska missioner börjar med att ett grupp munkar reser ut och bygger en apidiol. Runt apidiolen växer sedan en infrastruktur upp och utvecklas ofta till små samhällen. I Efaro finns hela städer som vuxit upp kring apidioler. När dessa apidiolkommuniteter blivit etablerade kommer ofta en bontisâl resande och utkorar riarker och tempeltjänare från den nyomvända lokalbefolkningen. Den dalkiska grenen av den Lysande Vägen är helt främmande för att använda våld för att tvinga folk till omvändelse. Det anses strida mot Etins fjärde bud: "Begå icke grymma handlingar!".


Ett av ordens viktigaste kloster är det vid S:t Amunds klosteröCaddo.