Jag har sett Ereb Altors arters vilda utveckling som en kombination av evolution och devolution.
Det senare är ett för er andra fantasytokar säkert bekant begrepp som ofta kommer av förvirrade idéer om idealraser och sådant hjärnludd, ofta inspirerat av Platons idéfilosofi. Tankegångarna hade mycket starkt inflytande på tidig fantasy och kan även ses på flera håll i beskrivningarna av Ereb Altors många, ehum, "raser". (Personligen föredrar jag att kalla arter "arter" och raser "raser", men nåväl...)
Ett tydligt exempel är skapelsen i Svartfolk-boken. (Det var då attan vad jag återkommer till den.) Raukken är en idealvarelse - stark, effektiv, till och med vacker. Den är dock alldeles för kraftfull för att få finnas kvar, och förstörs av gudarna. Istället kommer svartfolken - förvanskningar och avarter - med en bunt mindre ideala (ho hum) gudars hjälp, till. Även dessa d/evolverar och förändras med tiden till mutationer av vad skapelsegudarna avsett.
Problemet med att enbart tillämpa evolution på en fantasyvärld är just att varelserna faktiskt
är skapade av gudar, enligt dessas ideal. Utveckling blir då automatiskt också förveckling. Evolution blir devolution. Denna inneboende paradox känns väldigt viktig i Ereb Altors fauna, och bildar som jag ser det grundinstabiliteten som gör alla dessa vilda mutationer möjliga.
Det perfekta kan aldrig existera i den materiella världen. Gudarna är per definition perfekta, ur deras perspektiv skapas varelser alltid så ideala de någonsin kommer bli och devolverar sedan till avarter. Från den rent materiella sidan är det såklart tvärtom, men ingen sida kan egentligen sägas vara mer rätt än den andra, då det är tydligt att båda är sanna.
Visst låter det flummigt! Det är det, men fantasy har alltid varit flummigt på den här nivån. Man kanske borde skriva om det ur någon beläst Erebers (Erebs? Erebians? Ereberberbabians?) synvinkel.