När jag en vacker dag tänker beskriva de djupa skogarna i Nargur hoppas jag på lika många fina träd från dig Fraxinus!
Cerevals klimat (grova drag):
Cer-skogen - subtropiskliknande (varma källor, mycket regn och fukt, möjligtvis några geomagiska förhållanden) Övriga Cereval - tempererad inlandsklimat (torrt på slätthederna, mycket vattnet rinner ner i Cer-skogen, mera regn längs kusten)
Drakherarnas Historia
I Urtiden, den tidsålder som föregick Gudarnas Vrede, levde ett folk som hade att patrullera himlarna på ryggen av drakar. De vaktade himmelssfärens stjärnor, vallade dess vandrarklot, och höll uppsikt åt Gudarna över vad som skedde i världen nedom. Men de blev stolta och högfärdiga och försummade sin uppgift vilket orsakade att en blå fixstjärna föll i ett av Urtidens stora hav. Ur det hål den lämnade efter kunde mörkrets och kaos krafter ta sig in och börja riva bitar ur Gudarnas skapelse. Detta var det sista strået som knäckte dromedarens rygg och fick Gudarnas Vrede att drabba världen. I det Altor som därefter skapades läts drakarna överleva och de mest rättrådiga av det försumliga folket kastades till marken. Folket löstes från Förgänglighetens lag, och bands att skydda och samla in fixstjärnans hjärta tills den åter kan fästas på himlavalvet. Om fixstjärnans hjärta förstörs eller går förlorad kommer Gudarna inte att kunna hålla emot kaoskrafterna och Altor försänkas i evig ondskas mörker. Under lång tid sökte folket efter fixstjärnan i det nya Altor de inte kände. Under Gudarnas Vrede hade havsbotten där stjärnan sjönk lyfts upp och bildat det vi idag känner som Cereval.
Stenars ålder
I Cerbergen lever både alver, dvärgar och svartfolk i mindre grupper. Medan svartfolken endast kan hantera sten och dvärgarna sent omsider lär sig bruka koppar och brons, finner alverna delar av den fallna stjärnan i fickor i berget. Metallen är som blåskimrande silver som lyser extra starkt i månsken.
Bronsets ålder
Ceralverna eller Månalverna som de kommit att kallas efter som de fullt ut lyckades bemästra Månsilvret. Månalvernas kultur, makt och rikedom samlades i vackra städer i bergen och bergens övriga invånare fördrevs med månsilvrets hjälp. Det är i denna ålder som trollen säger sig först ha sett vad de på sitt språk kallar ”det Förtappade Folket”
1700-1100 fO
Alverna lyckas dock inte fördriva Trollen som även de utvecklat en högkultur långt bortom andra svartfolks. Trollen tycks även de ha funnit sätt att utnyttja månsilvrets kraft. Sökandet efter månsilver och girighet drev de två folken till oundviklig konfrontation. Långa svåra strider drev genom berg och skog i Cereval. Dessutom hade antalet drakar i Cerbergen ökat kraftigt i tiden kring år 1600 fO. Några få av drakarna tycktes styrda av ett mystiskt folk, Drakherrarna.
Månalverna ansattes under de kommande århundradena av drakarna om dagen och trollen om natten tills den sista av månalvernas städer föll ca år 1050 f.O. och månalvernas era var över och de blev blott en forntida legend. Drakherrarna höll sig utanför kriget och månalverna var för stolta för att be om hjälp.
950-600 f.O
Drakar och troll fortsatte strida, men nu mot varandra, i ytterligare några hundra år. Cerevalierna som bodde på slätterna och vid kusten utsattes också för ständigt återkommande härjningar av drakar och troll. Det var en svår tid för befolkningen som även utsattes av plundring från sina kusiner i norr, hippogriffryttare från Akrogal och soldater från Joriska imperiet i söder. Drakherrarna tog under denna tid kontroll över Cerbergens högsta toppar och med tiden över majoriteten av bergens drakar. Runt de högsta topparna syntes ett blått sken som sägs synas än i dag. Drakherrarna stävjade drakarnas och med tiden trollens plundringar vilket gjorde livet lättare för människorna i Cereval som äntligen kunde växa och uppnå visst välstånd. När så även människorna fann månsilvret och lyckades smida metallen kontaktades de av drakherrarna. Man besökte de nya samhällena och lovade människorna beskydd och fred i utbyte mot att den sk Månlagen, även kallad Draklagen, följdes. De som tvekade fick erfara vilka faror som kunde drabba dem och tillslut hade alla accepterat eller tvingats in under lagen vars främsta syfte är att säkerställa att månsilvret inte lämnar landet. Lagen ålade också alla att betala en viss mängd månsilver i skatt till drakherrarna, dvs hjälpa dem att samla ihop stjärnans spillror.
Drakherrarna höll dock också sitt löfte och antalet vilda drakars härjningar sjönk till ett minimum, Trollen återgick till ett mer fredligt leverne och plundringstågen från norr, öster och söder möttes av organiserade drakattacker som snabbt fick dem att vända hem svedda och utan plundringsbyte.
600 fO -250 eO
Tredje konfluxen tycks ha drabbat Drakherrar och drakar, liksom övriga folk i Cereval hårt. Människornas samhällen föll samman och plundrande barbarer från norr och öster drabbar åter Cereval vars folk bittert undrar var deras beskyddare tagit vägen. Svartfolken ökar i antal och drakarna förvildas åter snabbt. Trollen lyckas dock bygga vidare och expanderar upp på bergens sluttningar. Trollen driver bort dvärgarna som kommit för att söka månsilvret och drakarna undviker trollens boningar för lättar byten på slätterna och i det sönderfallna imperiet söder om Cereval.
Med hjälp av bruksföremål och vapen i månsilver lyckas människorna åter samla sig kring år 100 fO och slå tillbaks barbarer och svartfolk. Man insåg att Drakherrarna var borta och att människorna fick skydda sig själva. Efter en rad stora segrar inrikes anföll man grannfolken i norr och framförallt i söder. Även om man med månsilvervapnen satt sig i respekt genom att driva plundrarna på flykt och hade vissa framgångar inledningsvis i anfallen på grannarna så upptäckte man också snart månsilvrets svaghet. Anfallsexpeditionerna slutade i katastrof när vapnen bleknade eller föll i bitar. Man vände sig då mot trollen och ett nytt långt krig inleddes. Drakherrarna var nu blott en legend bland människorna som glömmer så lätt. Perioden är känd som den Stora Oredan.
Under slutet av kriget märkte dock båda sidor hur drakarna återkommit och började lägga sig i striderna. Efter ett tag insåg man att drakarnas attacker var organiserade och skedde lika mot bägge sidor i kriget som försvagades mer och mer. Drakherrarna var tillbaks. Åter drevs månlagen igen, fast denna gång med större motstånd från människorna. Först år 287 eO accepterar den sista gruppen människor lagen. Även svartfolken tvingas erkänna lagen men deras laglydighet förblir begränsad. Månlagen innehåller denna gång även en klausul om skiljedomsinstitut för de fall Cerevals befolkning inte själva kan lösa sina tvister. Beskattningen av folken ökas också.
250-450 eO
Statsstaterna växer fram mycket tack vare den handel som växer fram i Drakherrarnas fred. Detta är en ljus tid för Cereval där Mörkertidens oreda städas ut och ny rikedom skapas även utan månsilvrets inflytande. De tre stora stadsstaterna Cerevalis, Drakonia och Lirvella tävlar dock om handeln och rikedomarna vilket leder till nya stridigheter längs kusten och på havet. Under ett krig mellan Cerevalis och Lirvella blir Trollfjärdens troll oskyldiga offer och drakherrarna låter sin och trollens vrede drabba städerna. Krigsskadestånden tömmer de två städerna på månsilver och Trollfjärden blir fredad sjö mot människorna som förbjuds segla över dess vatten.
Drakherrarnas krav på månsilverskatt blir allt mer betungande och metallen blir allt mer svårfunnet. I anledning av detta tar Drakonia initiativ till att förstärka den forntida traditionen av Jehennin med målet att Drakherrarna skulle få färre slavar och böter i månsilver på Måntingen. Drakherrarna reagerar med att minska sina besök utanför bergen och drakarnas beskydd går inte längre att förlita sig på.
450-610 eO
En ny period av oro inleds, men Cerevals folk är nu bättre rustade. Svartfolk och barbier från grannlandet i norr härjar landet något våldsamt, men besegras tillslut av de förenade statsstaternas styrkor. Plundrat månsilver som tagits från nomader, bönder och troll hamnar i Statsstaternas händer. Drakherrarna som hållit sig utanför kriget ingriper, efter vädjanden vid måntingen, mot statsstaterna som tvingas dela med sig av sitt månsilver. Efter detta är Cerevals folk mer splittrade igen, men drakherrarna håller sig mest till sina bergstoppar och ses endast vid måntingen. Drakeherrarna för en undanskymd existens och livet i Cereval går vidare oberoende av dem, men Månlagen ses ännu som gällande och följs av de flesta. Misstankar finns att drakherrarna lät drakarna hindra nyetablering av alver från Landori även om det huvudsakliga motståndet kom från Lir-slättens nomader.
En expedition med lärde män från Drakonia tillåts år 608 besöka drakherrarnas bergstoppar och för med sig ny kunskap hem, men varnas att aldrig försöka återvända.
Månsilver blir allt ovanligare och skatterna svårare att betala. När man finner ny stora fyndigheter i Tarassusravinen drabbas landet av en månsilverrush som fortfarande pågår. Bristen på månsilver har också återupplivat ryktena om Månalvernas glömda städer och månsilverfynd i Trollfjärdens stränder och djup.
Drakherrarna.
Bland Cerbergens högsta toppar bor ett odödligt folk med ursprung i Cerevals Stora Legend. På grund av deras makt över bergens drakar och att de vid sina besök utanför bergen alltid färdas på drakryggar har de givits namnet Drakherrarna. De är instiftare av Månlagen och Måntingen och tar årligen ut skatt i månsilver av Cerevals folk.
Legenden förtäljer att Drakherrarna är odödliga och att deras antal alltid är konstant. Ändå finns det ett fåtal vittnesmål om drakherrar som dödats i strid, men då av upproriska urgamla drakar. Enligt drakoniaexpeditionens rapport skall drakherrarna ha bekräftat att drakherrar har dött, men att de vid de tillfällena låter fyra mästare skapa en ny kropp ur sina egna för den fria själen att återvända till. Enligt legenden får deras själar inte återförenas med evigheten förrän de sonat sin försummelse.
När drakherrarna inte patrullerar Cerevals luftrum på sina drakar eller kräver in skatt vid måntingen mediterar de och fjärrskådar i en stor spegel av månsilver, enligt drakoniaexpeditionen. Drakherrarna kommunicerar med tanken, men talar ytterst sparsamt. De besvarar frågor med gåtor vilket inte alltid gör det så lätt att förstå dem. Sover gör de sällan, enligt legenden endast en gång vart hundrade år, men när de sover gör de det utomhus och sömnen kan vara i ett eller flera år.
När det gäller drakherrarnas utseende tycks den väldigt varierande. Vittnesmålen talar om horn, flera armar, gripsvans, ödleögon, simhud, drakklor osv. Drakoniaexpeditionen talar om svart sidenpäls över hela kroppen. Även drakoniaexpeditionens deltagare har dock olika uppfattning, och vissa rapporterar istället långt blont hår och skägg kombinerat med midjehår. Ögonen är ljusblå glober utan pupiller. Det enda alla tycks eniga om är att de är storväxta humanoider med päls.
Drakherrarnas boningar är bland Cerbergens högsta bergstoppar högt över snögränsen. Topparna tycks evigt täckta av en blåskimrande dimma som endast skingras vid fullmåne och topparna avger då ett blått sken som troll och bergsherdar har berättat om. Luften kring topparna skall dock vara mild och stilla. Drakoniaexpeditionen berättar om stenboningar i enkla geometriska former och om vita träd som i hundratal, kanske tusental, växte rätt ur de hårda kalla klipporna. Träden vänder alltid sina blad mot månskenet och vid fullmåne slår blåvioletta blommor ut. Efter blommorna kommer vita genomskinliga frukter som enligt expeditionen skall vara giftiga för alla utom drakherrarna.
I Lirvella har man dragit andra slutsatser av drakoniaexpeditionens besök än övriga lärde i Cereval. Lirvellas Böckernas Mästare och hans lärde anför teorin att drakherrarna är bedragare. De finner motsägelser i drakoniaexpeditionens rapport, folks vittnesmål och drakherrarnas passivitet under senaste invasionen m.m. Man menar att oavsett om legenden är sann eller falsk så vet man att drakar och dess herrar drabbades av katastrofen för 1200 år sedan. På 800 år hörde ingen av drakherrarna och i Lirvella finns historier om hur drakherrarnas ok kastades av när de försvagats av köttbitarna och de sista äkta drakherrarna togs av daga av cerevals folk. De som sedan kallat sig drakherrar så många århundraden senare är enligt de lärde en grupp drakmagiker giriga för månsilvret. Dessa bedragare förtjänar inte någon vördnad och deras förtryck borde kastas över ända. Det var länge sedan drakherrarna stod högt i kurs i Lirvella.
SL: information avs träden, brottslingar, m.m.
MÅNLAGEN och MÅNTINGEN Månlagen
Drakherrarnas lag, känd som Månlagen eller Draklagen, är Cerevals högsta lag. Det är en lag som drakherrarna påtvingat Cerevals befolkning i utbyte mot beskydd mot yttre fiender och inre slitningar. Lagen infördes för att drakherrarna skulle kunna få folken i Cereval - det land som påverkas av den fallna stjärnan och där stjärnors skärvor vilar - att hjälpa dem med skyddandet och insamlandet av månsilvret.
Lagen reglerar:
1. Lagens oersättlighet och okränkbarhet samt Måntingen; Ingen högre lag i Altor säger lagen, dvs den står över alla andra lagar inklusive av gudar givna. (Kan vara en anledning till att religiositeten i Cereval är mindre nitisk än i de flesta andra länder.) Här slås också fast att en person inblandad i en tvist eller står anklagad alltid kan begära överprövning av drakherrarna på nästa månting. Risken med detta är lång väntan i ev häkte eller beslag och drakherrarnas domar är hårda och dyra. (En av anledningarna till att Jehennin återuppstod).
Måntingens ritualer regleras samt vad som skall och kan avhandlas på måntingen.
2. Hur månsilvret skall behandlas, vem som får äga det, hur det skall förvaras och förbudet mot utförsel från Cereval;
3. Månsilverskatten, beräkning och betalning; delar in Cereval i skatteregioner vilka i vissa fall som för skogstrollen är över tusen år gamla, medan de stora stadsstaterna blev regioner för några hundra år sedan.
4. Freds- och fridsregler; Instruerar hur individer och folk i Cereval skall bete sig mot varandra. Även främlingars rätt i Cereval behandlas. Om man tex vill få fri lejd, tillgång till vatten, en varm härd och bete för sitt riddjur i ett främmande folks område kan man åberopa Månlagen och genomföra en påbjuden ceremoni. Inom hörhåll påkallar man den lokala befolkningens uppmärksamhet, närmar sig dem med tomma händer handflator framåt. På ett halvt dussin draksvansars avstånd lägger man händerna mot pannan, blundar och bugar djupt samtidigt som man uttalar Jonoch hiath tenkertiok Niahoth (enligt drakherrarna betyder detta ”Jag följer Månens lag och är bunden av Eden.”) Värdfolket skall då svara på samma sätt. Utöver det som räknats upp ovan har man inte rätt till mer och får aldrig sova på samma ställe mer än två dagar i rad. Gästfrihetsregler hos cerevals folk varierar, men fyller ofta ut med rätt till mat och hjälp vid sjukdom och skada. Värden skall också skydda gästen vid attack. Gästen å sin sida måste hjälpa värden om den attackeras. Gästen får heller inte ta något från värden utan lov eller skada värden eller hans egendom. Värdfolket kan vägra gästens åkallan av lagen om gästen tidigare skadat eller stulit från värden. När krig officiellt utropats mellan folken kan värden också vägra en gäst från fiendefolket. Vägrar värden av någon annan anledning bryter det mot månlagen samt ger gästen rätt till blodshämd. Vid sådan skall värd och gäst avlägsna sig ett dygn från varandra, gästen skall följa sin egna spår bakåt, för att sedan utkräva hämnden alternativt invänta nästa månting för att låta drakherrarna döma.
5. Sanktioner vid brott mot månlagen; är i två former: böter i månsilver och för grövre brott och brott mot månlagen överlämnande av brottslingen till drakherrarna som slavar. (Folken har också sina egna lagar som oftast föreskriver dödsstraff för brott mot månlagen. Att föras bort av drakherrarna anses dock mycket värre än den grymmaste avrättningen.) Lagen ger brottslingar rätt att överklaga till måntinget.
6. Verkställighet av straff och överlämnandet av brottslingar.
Alla folk i Cereval har svurit Månlagens ed, men inte alla följer den så riktigt som nomaderna och trollen. Svartfolken i de norra bergen följer bara lagen när det passar dem, Lir-vella har förklarat undantagen tillämpliga mot trollen och andra grupper de ogillar och drakarna lurar på en gästs varje litet misstag för att kunna förvandla skyddad gäst till knaprig måltid.
Månting
Drakherrarna har delat in Cerevals befolkning i geografiska områden som sammanfaller med skattuppbördsområden för månsilver. Varje sådant område hålls det månting i. Oftast är tingen mycket homogena avs etnicitet då cerevals folk lever segregerat efter folk i mycket hög grad. Delvis bidrar månlagen och dess skattebördor till detta. (Det är inte svårt för en teoretisk taktiker att lista ut att drakherrarna både splittrar och förenar Cereval med sina ting, skatter och lagar.)
Måntingen hålls varje eller vartannat år beroende på befolkningsmängd, och det sker i ett rullande schema som är lätt att följa under åren. Ritualerna kring Måntingen är föreskrivna i lagen, men följs med olika traditioner och skiftande entusiasm.
Alla har som sagt rätt att vädja till tinget för att få sin fråga prövad, men riskerar hårdare straff och kraftigare böter. Drakherrarna tycks döma efter att ha läst de inblandades sinnen vilket i sig kan vara nog så obehagligt. Det var därför inte konstigt att så många av Cerevals folk nappade på idén om att återuppliva Jehenninrådet för att minimera antalet frågor som förs upp till Måntingen och kostar dryga månsilvermängder.
Detta sammanfattar EASL och försöker passa in det i trådens önskemål. Funkar det att ta avstamp ifrån?
Senast redigerad av Mikael den 2009-03-10 17:54, redigerad totalt 5 gång.
Tycker det ser mycket bra ut historiemäster Mikael!
Något hörn kan kanske behöva putsas på men du har gjort Cereval avsevärt mera handterbart nu. Skillnaden mellan legendens drakherrar och dagens drakherrar är bra. Månsilvret som ett ytterst sällsynt material också.
Notera att historien är ur ett drakherre fokuserat perspektiv, dvs vad hände med drakherrarna historiskt. Övrig Cerevalhistoria tillkommer senare för den som känner sig manad.
Senast redigerad av Mikael den 2009-02-26 18:53, redigerad totalt 1 gånger.
Grannländerna ser nog med skräck på ett land som har nära relationer med Altors kraftigaste varelser - Drakarna samt kanske än mer - Drakherrarna.
Nidland hoppas troligtvis med all sin kraft att Lirvellas version om en stor förljugenhet kring drakherrarnas legitimitet är sann. Att i Reningen gå i strid mot gudarnas ställföreträdare kan vara nog så svårt - även för Vicotnic. Annars är ju Cereval något isolerat. Barbia upplever jag knappast (som statsmakt) ha särskilt stor kontakt med landet, detta även om en och annan klan plundrar in över gränsen (och kanske vice versa?).
Vilka är grannländerna? Nidland, Barbia, Hynsolge, Landori, Kalmurri?
"Drakherrarna ingrep inte när Barbias östliga klaner anföll för inte så långe sedan så varför skulle de göra det om vi anföll?"
"Drakherrarna är bara ytterligare en av Cerevals sagor. Har någon sett dem? Har du sett dem? Nä just det."
"Nog finns det kanske fetfullt med drakar i bergen och ibland drar de ut över slätten för at leta mat, men skulle de verkligen kunna styras av någon? Låter otroligt. Lir-vella och Drakonia ser ut som feta byten för vår flotta, så vad skall vi göra med deras starka försvar?"
"Den Store Vicotnik, må han evigt bada i månljus, har förklarat Cereval som ovärdigt Reningen. De hedningarna är för primitiva för att uppskatta omvändningen till Läran."
"Vi drevs tillbaks av de feta stadsstaternas inhyrda legoknektar, vi skulle aldrig ha låteit Hekliblax ha övertalat oss att strida på samma sida som svartbloden."
"Deras städer är rustade mot drakattacker, DRAKAR(!), så de är mer än en mumsbit minst sagt. I skogen lurar trollen och i bergen kryllar det av mer drakar. Återstår bara de torra slätterna som knappt är värda att plundra efter svartfolkskrigen."
...tycker jag låter som tankar bland grannarna.
Senast redigerad av Mikael den 2009-02-26 18:56, redigerad totalt 1 gånger.
"De invallade städerna är alltför svåra mål, arbalestskyttarna är mycket skickliga både med länkskott och grovpilar. Hipgriffarna gillar också jakten ute på hedarna bättre och håller sig lugnare om de har en fågel att äta på under räden."
Drakonia
När man passerat genom skärgården full av fiskarbyar utanför Drakonia ser man staden med sina murar och torn i rödmelerad nordisk granit. Murarna är breda och tornen ovanligt höga med skiffertäckta flata tak. På taken står smidda ballistor som kan roteras med vevar och kugghjulskonstruktioner. Det sägs att alla projektilerna har spetsar av månsilver. Att försvaret är värt sådan dyrbar metall är alla överens om då det är drakar det skall skydda emot. När man närmar sig hamninloppet mellan två lite lägre kraftiga torn hör ni hur rep och taljor i tornen ger ifrån sig ångestfyllda ljud när de kämpar med det tunga nät av kedjor som vaktar hamninloppet mot havstroll. De sänks inte heller helt och ni kan höra kedjorna skrapa och slå mot kölen när ni passerar över dem. Staden innanför murarna är inte lika mörkgrå som dess murar. Här trängs vit och gul sandsten från höglandsbrotten, vit marmor från bergen, grön marmor från Kalmurri och i de fattigare områdena ljusare toner av graniten. Husen har trädetaljer mest som utsmyckning och för vissa arkitektoniska detaljer, men nästan allt annat i staden är byggt i sten. De ljusa stenfasaderna är dock vackert utsirade med vackra mönster och figurer, gärna några av Cerevals många fabler och sagor skildras, naturligtvis en hel del drakar. Hustaken är brant spetsiga och täckta av skifferplattor. De tak som är något mindre branta har ballistor monterade och bland skifferplattorna sticker vassa järnspikar upp. Allt för att någon drake inte skall få för sig att landa. Det är inte ovanligt att skifferplattorna är färglagda och lagda i mönster, speciellt som stora stirrande ögon. Gator och gränder är smala och därför utrustade med gatlyktor som underhålls och efterhålls av Ljusmästarna. Ljusen tillverkas av vax som odlas fram i särskilda torn nere i hamnen och ges lång livslängd med mald bark från den nidländska Ibisbusken. Torgen är runda och med undantag för Rådhustorget är de aldrig bredare än tio meter i diameter, ofta med en brunn i mitten. Rådhuset är en rund byggnad inte olikt ett korpulent torn i mitten av Rådhustorget. Rådhuset delar källare och därmed bibliotek med Drakonias Universitet, Cerevals främsta källa av lärdom. En gång Mandelordens mest avlägsna lycée där Erebs främsta samlingar av drakkunskap finns och Cerevals originella skrift utvecklades. Staden har få religiösa byggnader men här finns måntempel av både cerevalisk och kalmurrisk stil, liksom förfäderstempel för de olika borgarfamiljerna. Där måntemplens salar domineras av blå mosaik mot vit marmor domineras förfädershusen av rödlackat trä mot vit sandsten. Gonggongar, brölhorn, fingercymbaler, klockspel, spegelljusstakar och rökelsekar är av månsilver och ofta av avsevärd ålder. (Dörrar till klanen Dirdikons förfäderstempel) http://www.dogonstixphotography.co.uk/U ... lia(2).jpg
Förutom stadens alla detaljer för drakförsvar, vilka den delar med de flesta andra städer i Cereval, är det bortbytinge-trollen som förvånar besökare mest. De är inte många, men de står ut värre än stadens få ankor, halvlängdsmän och dvärgar. De är mer än huvudet längre än resten av befolkningen och kraftiga över skuldrorna som en ekport. De flesta bär sitt svarta hår axellångt och kammar det bakåt med parfymerade oljor. Dessa troll har vant sig att tvaga sig men kan endast mildra sitt folks naturligt potenta dunster. De flesta sysslar med något lärt yrke och klär sig i klara enfärgade bredarmade kaftaner i Furgiskt siden som räcker nästan till marken för att dölja deras svansar och stora fötter. De som studerat till trollkarlar markerar ofta detta med konformade hattar med stjärnor av silver på, inte olika de som de cerevaliska månprästerna bär fast de då har nymånar istället för stjärnor på sina. Förr lär även krigartroll ha ingått i stadens stridsstyrkor, men sedan något decennier har de alla slutat eller körts bort. Även de lärda trollen har det inte lätt men har skydd av sina mänskliga familjers förmögenhet och stöds av universitetet och de flesta i rådet. I gryning och skymning kan man se dem skyndsamt gå genom gränderna mellan hem och arbete. Det är ovanligt men ibland kan man se dem även på dagen i skydd av stora parasoller av mörklackerad Kamsunsk papir.
Drakonia försörjs liksom de andra städerna av fiske och nöthjordsfösare (Måntraj-visent; finns på Erebs östliga slätter i Barbia, Cereval, Grynnerpasset och norra Nidland). Drakonia är dock den stad som har störst fiskeflotta. För att undvika att ha denna livsviktiga tillgång i brännbart trä liggandes i hamnen (som ändå är trång nog för alla handelsskepp) så är fiskeflottan spridd bland kustens och skärgårdens fiskebyar. På liknande sätt är varven småföretag i flera olika byar längs kusten, men där byggs både fiskebåtarna (Guzzu) och de större Buss. Nu är det dock så att för skeppsvirke måste man importera från Mastika Agga och norra Akrogal. (Man är också i stort behov av metaller vilka importeras dels från Trimbusbergen och dels från dvärgarna i norra Kard.) Även i Cereval är djurhuvuden i fören populärt, men ingenstans finner man snidade drakhuvuden som är så lika levande djur. Tillsammans med stenhantverken från Drakonia är dessa sniderier populära även utanför landet. Även det livsviktiga fisket och nötfösandet går på export främst till Kalmurri och ibland via Nidland till Furgia. Framförallt handlar dock Drakonia dagligen med de andra stadsstaterna och i Cereval är internhandeln väsentligt mycket större än exporten.
Drakonia styrs av ett råd där rika köpmannafamiljer, fiske och herdeklaner, hantverkarskrån, universitetsrepresentanter och det mycket gamla trollet Gradamunq sitter. Stadens nuvarande borgmästare är Dird Ligamesters barnbarn Leina Ligadotr Dirda, en intelligent kvinna som fortsatt stärka Drakonias position i Cereval men tyvärr saknar sin morfars barmhärtiga hjärta. (se bild på henne och två män ur rådet) http://www.mircorp.com/images/blogtsib/Mongolia_06.jpg
Drakonia är den populäraste hamnen att anlända till för dem som tänker söka lyckan i Tarrassusravinen. Detta har gjort läget spänt även mellan Drakonia och befolkningen i Cerevals inland, men om det inte vore för Drakonia hade Jehenninrådet splittrats för flera år sedan.
Senast redigerad av Mikael den 2009-03-12 09:46, redigerad totalt 4 gång.
apropå den sista bilden (eller det faktum att ligameisters dotter styr Drakonia) Hur fri roll har den cerevalliska kvinnan i samhället? Finns en skillnad mellan klasserna (dvs att högtättade kvinnor kan röra sig fritt medan lågättade är mer kringskurna)?
gtjorgo skrev:apropå den sista bilden (eller det faktum att ligameisters dotter styr Drakonia) Hur fri roll har den cerevalliska kvinnan i samhället? Finns en skillnad mellan klasserna (dvs att högtättade kvinnor kan röra sig fritt medan lågättade är mer kringskurna)?
Kvinna från Lirvella som flörtar med soldater ur stadens armé.
