Nargur
Detta anknyter till ett bredare ämne: är troll en väldigt nargurisk företeelse? De mörka skogarna och den germanska känslan (NB: numera väl balanserad med andra influenser, men fortfarande en komponent, eller?) antyder ju detta. Hur förhåller sig iså fall Nargurerna till troll, hur förhåller sig troll till nargurerna och var befinner sig dessa vidunder i den narguriska världsbilden och religionen/myterna. Vore juste med en lång "beowulf"-tradition av trolldräpande hjältar och hemsökande troll ur tjärndjup och håla. Lite proto-germanskt och folkvandringstidaaktigt.
-
birkebeineren
- Admin
- Inlägg: 9041
- Blev medlem: 2007-02-27 07:25
Bauer-troll eller Tolkien-troll? Hm... varken eller? Dock så har onekligen cer-trollen mycket bauersk över sig. Altoriska troll?
Vet som sagt inte helt än hur jag (/vi) skal göra med cer-trollen i Nargur men då svartfolken ar en mycket närvarande del i de narguriska skogarna så kan man ju anta att svartfolket: troll också finns här?
Nargurerna har under hela sin 3000-åriga historia kämpat mot svartfolken och hatet ligger djupt.
Men cer-trollen verkar ju dyrka en natur-gudinna...
Vet som sagt inte helt än hur jag (/vi) skal göra med cer-trollen i Nargur men då svartfolken ar en mycket närvarande del i de narguriska skogarna så kan man ju anta att svartfolket: troll också finns här?
Nargurerna har under hela sin 3000-åriga historia kämpat mot svartfolken och hatet ligger djupt.
Men cer-trollen verkar ju dyrka en natur-gudinna...
Bauer-troll eller Tolkien-troll? Hm... varken eller? Dock så har onekligen cer-trollen mycket bauersk över sig. Altoriska troll?
Vet som sagt inte helt än hur jag (/vi) skal göra med cer-trollen i Nargur men då svartfolken ar en mycket närvarande del i de narguriska skogarna så kan man ju anta att svartfolket: troll också finns här?
Nargurerna har under hela sin 3000-åriga historia kämpat mot svartfolken och hatet ligger djupt.
Glöm etiketterna, ville bara skilja på de två typerna av troll (Sagotroll/Trudvang-troll/Cer-troll vs. Fantasy/DD Troll?).
Svartfolk har ju förpestat skogarna länge, men kanske har Nargurerna ändå lyckats driva in dem i de mörkaste och tätaste delarna av skogen där avverkning och jakt ändå inte lönar sig. Tabubelagda delar av skogen där även träden sägs vara onda. Där finns Peters mörks tjärnar och Beowulf-troll/sagor/legender/hjältar. En eller annan blodsalvshövding kanske?
Cerevaldebatten tas nog upp efter sommaren som det ser ut nu. Cer-trollen tror jag i vilket fall är ett mindre inslag i Nargurs östra delar och kan bortses från tillsvidare. Andra troll (svartfolk i allmänhet) lär det ju dock finnas i skogen.
Senast redigerad av Mikael den 2007-05-23 10:54, redigerad totalt 1 gånger.
Grimhilde är ett bra exempel på vad jag kallar sagotrollen, som känns som trevliga undantag från Fantasy/DD-trollen, slemma ondsinta svartfolk, lortingarnas trögtänkta köttsläggor.Peter skrev:jag ser gärna en viss spännvidd i begreppet troll. En inspirationskälla: Grimhilde i O4Ö. Att de är svartfolk behöver ju inte betyda att de är särskilt lika orcher och vättar: de är släkt, bara.
-
birkebeineren
- Admin
- Inlägg: 9041
- Blev medlem: 2007-02-27 07:25
Rörande cer-trollen så fortsätter altså den i Cereval-tråden, men jag vill kommentera dessas existens i Nargur kort här.
Jag tänker mig att cer-troll finns på ett ställe i Nargur, i och runt en djup klyfta som går inn i Cer-bergens västra sida. Hur trollen har tagit sig dit och varför de finns där som enda ställe utanfor Cereval är okändt (bara jag vet, än så länge!
).
Även om svartblod hatas av alla nargurer så lämnas trollen i fred. Har att göra med Gudinnan och vissa ritualer trollen utfor vid nargurernas heliga tjärn...
Over till cer-trollen i Cereval-tråden
Jag tänker mig att cer-troll finns på ett ställe i Nargur, i och runt en djup klyfta som går inn i Cer-bergens västra sida. Hur trollen har tagit sig dit och varför de finns där som enda ställe utanfor Cereval är okändt (bara jag vet, än så länge!
).Även om svartblod hatas av alla nargurer så lämnas trollen i fred. Har att göra med Gudinnan och vissa ritualer trollen utfor vid nargurernas heliga tjärn...
Over till cer-trollen i Cereval-tråden
-
birkebeineren
- Admin
- Inlägg: 9041
- Blev medlem: 2007-02-27 07:25
Nargurernas militära förmågor, del I
Nargurernas vapen har alltid varit yxan och spjutet. Pilbågar används men är först och främst ett jaktredskap. Små träsköldar tas i bruk vid större krigsföretag. Alla nargurer, barn, kvinnor, män, bär kniv. Harnesk i skinn och läder, främst av hirder och flockar. Enkla ringbrynjor och hjälmar i järn förekommer.
Yxan
Små handyxor som används dagligt av de flesta, både till krigerska och fredliga ändamål.
Stridsyxor (med enkelt huvud) till bruk i strid, kan användas med både enkel och dubbel fattning.
Långyxor för de riktigt stora och stärka, långa skaft med något bakåtsvängd huvud och lång skärande egg.
Spjutet
Kraftiga jaktspjut.
Korta bredeggade stridsspjut
Kastspjut till jakt.
Pilbågen
Korta och kraftiga idegransbågar, till huvudsakligen jakt.
Nargurernas vapen har alltid varit yxan och spjutet. Pilbågar används men är först och främst ett jaktredskap. Små träsköldar tas i bruk vid större krigsföretag. Alla nargurer, barn, kvinnor, män, bär kniv. Harnesk i skinn och läder, främst av hirder och flockar. Enkla ringbrynjor och hjälmar i järn förekommer.
Yxan
Små handyxor som används dagligt av de flesta, både till krigerska och fredliga ändamål.
Stridsyxor (med enkelt huvud) till bruk i strid, kan användas med både enkel och dubbel fattning.
Långyxor för de riktigt stora och stärka, långa skaft med något bakåtsvängd huvud och lång skärande egg.
Spjutet
Kraftiga jaktspjut.
Korta bredeggade stridsspjut
Kastspjut till jakt.
Pilbågen
Korta och kraftiga idegransbågar, till huvudsakligen jakt.
-
birkebeineren
- Admin
- Inlägg: 9041
- Blev medlem: 2007-02-27 07:25
-
birkebeineren
- Admin
- Inlägg: 9041
- Blev medlem: 2007-02-27 07:25
När vi började skriva om det här antar jag att ni andra redan kände till Bengäddan, men för mig var det en chock att den krokgädda vi klurat ut nästan finns i verkligheten!!!birkebeineren skrev: Akta er för den narguriska krokgäddan!
Det kan ju vara en fingervisning om på hur säker mark vi står i Ereb: vi kommer inte kunna överträffa verkligheten!!
-
birkebeineren
- Admin
- Inlägg: 9041
- Blev medlem: 2007-02-27 07:25
Inleder min långa frånvaro från forumet med en liten reseberättelse...
Ivideron Slaghööks resa till Nargur
Dessa upptecknelser från en resa genom centrala Ereb gjorde den kardiska kartografen Ivideron Slaghöök tidigt på 500-talet eO och var ämnade åt hans beskyddarinna drottning Ysolina av Kardien. Det sades att deras nära vänskap sträckte sig mycket längre än till utväxlande av brev och att Slaghööks senare vansinne och udda förehavanden frambringades av drottningens försvinnande på de monturiska öarna tillsammanns med sin man kung Vidar IV 541 eO. Berättelsen rör endast delar av resan och tycks även vara ofullständig men den fick stor betydelse för den senara utvecklingen i de södra delarna av Nargurs skogar.
Efter att vi lämnat Staden O och överlevt händelserna i den mirelliska dimman samt farorna på Mefamirs sjö hade centrala Erebs slätter varit en ända lång händelseslös vandring. Nu låg äntligen resans mål framför oss; Nargurs skogar. Deras mytomspunnenhet överträffas endast av storleken och vidsträktheten till detta enorma skogsområde som sägs täcka större delen av Erebs inre. Inte sedan Kejsardömet Jorpagnas tid har tillförlitlig kunskap kunnat berätta vad som döljer sig under deras grenar och endast handlare, legosoldater och annat löst folk har kunnat komma med lösryckt och förmodat överdriven villreda rörande området. Vi hade följt en slingrande och svår led över slätterna, använd av halvciviliserade barbarer som sparsamt byter varor med galningarna i Palinor, och hade det inte varit för min ljusniska vän och kollega Herikolla Glurrestips vägledning från hans korta resa skulle sannolikt vårt öde blivit beseglat redan innan vi nått särskilt långt. Dennes hänvisning till en fredligt sinnad klans bosättning visade sig dock vara oanvändbar då platsen som låg två dagar in från skogsranden inte innehöll annat än svaga rester av något som mig syntes vara en tillfällig vistelse för jägare, och min plan om att här hitta en lots föll ...
...hans yranden hade nära drivit oss till vansinne då vi slutligen släptes ur den smala klippskrevan där vi hade hållits bevakade bakom en grov träpallisad de senaste dygnen. Krokgäddan är ökand även utanför Nargur och odågan borde vetat bättre än att ägna sig åt romantiskt fingerdoppande när vi färdades nerför älven. En skrivare utan underarm är inte mycket att ha och det var med lättnad vi senare fick veta att han gått hädan under natten. Vi fördes ner från vårat fängelse ledsagade av några krigare som med korta ord på sitt svårbegripliga och grova språk ledde oss fram till en stor eld där en mindre grupp barbarer var samlade i regnet. Längre ner i bergssidan kunde vi ana oss till våra belägrare i skogkanten men deras närvaro var det ingen tvekan om då lukten av svartblod trängde genom både regn och eldrök.
... att mina kartor skulle vara det som återigen räddade mig hade jag inte trott då jag förmodade att barbarerna kände sitt land bättre än vad jag kunnat pränta ner på mina pergament efter endast fyra dagars mätningar, men utifrån den senare utvecklingen förstod jag att ingen av de nu samlade klanerna vistades inom detta området på sina årliga vandringar. Den unge hövdingen som verkade vara den enda individ bland dessa vildar med kännedom till joriskt språk var också den enda som förstod mina kartor. Nargurernas skrivkonst sträcker sig inte längre än till korta nedritsningar på smala trästickor samt näverbitar, har han berättat, och den ädla konsten kartografi är ett okänd område för dem. En av mina grova skisser över älvens övre lopp var tydligen det som kunde rädda oss fast riktigt hur förstod jag inte. De andra hövdingarna och flockledarna verkade dock överens och villiga att föja hans förslag. Under natten begav sig den lilla flock kvinnlig krigare, som varit den sista att ansluta sig till den nu kraftigt decimerade ansamlingen flyktingar, nerför berget och lyckades ta sig obemärkta förbi våra fienders vaktposteringar. De var, fick jag förklarat, tillbedjare av krigsgudinnan Mharighan och en klanlös flock svurna åt kriget och döden, särskilt lämpade för detta självmordsuppdrag.
I gryningen samlade sig alla nargurer som fortfarande var stridsdugliga, även kvinnor och ynglingar, längst ner i våran tillflyksort som egentligen bara bestod av en grov pallisad mellan stora klippblock men som tills nu förvånansvärt bra lyckats motstå svartfolkens anstormningar. Alla klaner har liknande tillflyktsorter har jag lärt mig, och används som permanenta läger under de kallaste vintermånarna. Planen var att med...
... hur detta för nargurerna fruktansvärda svek mot Gudinnan, att alliera sig med svartfolken, kunde vara möjligt har jag senare förstått utifrån min väns senare svårtolkade undanflykter när jag frågat honnom, berodde sannolikt på blodsalverna. Det jag vet om dessa varelser har jag från Herikollas berättelse från sin korta vistelse hos dem och även om han inget säger om samröre med människor så ser jag det som sannolikt att så var fallet vid detta tillfälle. Bakom en av de enorma mammutarna som brutit ner pallisaderna hade jag i stridens slutskede skymtat en spetsörad svartklädd gestalt som skrikit order till både svartblod som människa, och jag kan fortfarande återkalla ljudet från hans röst i minnet, hårda ord inte lämpade för alvernas vackra satenu.
...
Nu fyra månader efter att jag såg Nargurs mäktiga skogar för första gången har jag återsett civilisationen även om den är av en primitiv sort. Jag befinner mig i den berendiska kolonin Torshem och väntar nu på en sydgående flodbåt som kan ta mig hem. Bakom mig har jag inte så mycket kartritande men desto mer av nargurisk krigförning; hastiga flykter genom täta snår, bakhåll, vilda attacker, fuktiga myrar, svartfjädrade pilar, död, och jag har fattat yxan och spjutet oftare än pennan och passaren. Det jag dock hittade i älvlöpet under flykten från vinterlägret där i de sydvästra skogarna måste kunna ses som en stor upptackt och denna kunnskap i rätt öron vid hovet kan föra till stor rikedom för Kardien.
Dessa lösryckta textavsnitt från vad som synes vara dagboksantäckningar dedikerade till den unga drottningen av Kardien dök först upp i hamnkvarteren i Fristaden efter den Zorakiska erövringen och det är tveksamt om de någonsin lästes av henne. Ivideron Slaghöök återsåg alldrig sin drottning Ysolina, iallafall inte vad officiella källor berättar.
Ivideron Slaghööks resa till Nargur
Dessa upptecknelser från en resa genom centrala Ereb gjorde den kardiska kartografen Ivideron Slaghöök tidigt på 500-talet eO och var ämnade åt hans beskyddarinna drottning Ysolina av Kardien. Det sades att deras nära vänskap sträckte sig mycket längre än till utväxlande av brev och att Slaghööks senare vansinne och udda förehavanden frambringades av drottningens försvinnande på de monturiska öarna tillsammanns med sin man kung Vidar IV 541 eO. Berättelsen rör endast delar av resan och tycks även vara ofullständig men den fick stor betydelse för den senara utvecklingen i de södra delarna av Nargurs skogar.
Efter att vi lämnat Staden O och överlevt händelserna i den mirelliska dimman samt farorna på Mefamirs sjö hade centrala Erebs slätter varit en ända lång händelseslös vandring. Nu låg äntligen resans mål framför oss; Nargurs skogar. Deras mytomspunnenhet överträffas endast av storleken och vidsträktheten till detta enorma skogsområde som sägs täcka större delen av Erebs inre. Inte sedan Kejsardömet Jorpagnas tid har tillförlitlig kunskap kunnat berätta vad som döljer sig under deras grenar och endast handlare, legosoldater och annat löst folk har kunnat komma med lösryckt och förmodat överdriven villreda rörande området. Vi hade följt en slingrande och svår led över slätterna, använd av halvciviliserade barbarer som sparsamt byter varor med galningarna i Palinor, och hade det inte varit för min ljusniska vän och kollega Herikolla Glurrestips vägledning från hans korta resa skulle sannolikt vårt öde blivit beseglat redan innan vi nått särskilt långt. Dennes hänvisning till en fredligt sinnad klans bosättning visade sig dock vara oanvändbar då platsen som låg två dagar in från skogsranden inte innehöll annat än svaga rester av något som mig syntes vara en tillfällig vistelse för jägare, och min plan om att här hitta en lots föll ...
...hans yranden hade nära drivit oss till vansinne då vi slutligen släptes ur den smala klippskrevan där vi hade hållits bevakade bakom en grov träpallisad de senaste dygnen. Krokgäddan är ökand även utanför Nargur och odågan borde vetat bättre än att ägna sig åt romantiskt fingerdoppande när vi färdades nerför älven. En skrivare utan underarm är inte mycket att ha och det var med lättnad vi senare fick veta att han gått hädan under natten. Vi fördes ner från vårat fängelse ledsagade av några krigare som med korta ord på sitt svårbegripliga och grova språk ledde oss fram till en stor eld där en mindre grupp barbarer var samlade i regnet. Längre ner i bergssidan kunde vi ana oss till våra belägrare i skogkanten men deras närvaro var det ingen tvekan om då lukten av svartblod trängde genom både regn och eldrök.
... att mina kartor skulle vara det som återigen räddade mig hade jag inte trott då jag förmodade att barbarerna kände sitt land bättre än vad jag kunnat pränta ner på mina pergament efter endast fyra dagars mätningar, men utifrån den senare utvecklingen förstod jag att ingen av de nu samlade klanerna vistades inom detta området på sina årliga vandringar. Den unge hövdingen som verkade vara den enda individ bland dessa vildar med kännedom till joriskt språk var också den enda som förstod mina kartor. Nargurernas skrivkonst sträcker sig inte längre än till korta nedritsningar på smala trästickor samt näverbitar, har han berättat, och den ädla konsten kartografi är ett okänd område för dem. En av mina grova skisser över älvens övre lopp var tydligen det som kunde rädda oss fast riktigt hur förstod jag inte. De andra hövdingarna och flockledarna verkade dock överens och villiga att föja hans förslag. Under natten begav sig den lilla flock kvinnlig krigare, som varit den sista att ansluta sig till den nu kraftigt decimerade ansamlingen flyktingar, nerför berget och lyckades ta sig obemärkta förbi våra fienders vaktposteringar. De var, fick jag förklarat, tillbedjare av krigsgudinnan Mharighan och en klanlös flock svurna åt kriget och döden, särskilt lämpade för detta självmordsuppdrag.
I gryningen samlade sig alla nargurer som fortfarande var stridsdugliga, även kvinnor och ynglingar, längst ner i våran tillflyksort som egentligen bara bestod av en grov pallisad mellan stora klippblock men som tills nu förvånansvärt bra lyckats motstå svartfolkens anstormningar. Alla klaner har liknande tillflyktsorter har jag lärt mig, och används som permanenta läger under de kallaste vintermånarna. Planen var att med...
... hur detta för nargurerna fruktansvärda svek mot Gudinnan, att alliera sig med svartfolken, kunde vara möjligt har jag senare förstått utifrån min väns senare svårtolkade undanflykter när jag frågat honnom, berodde sannolikt på blodsalverna. Det jag vet om dessa varelser har jag från Herikollas berättelse från sin korta vistelse hos dem och även om han inget säger om samröre med människor så ser jag det som sannolikt att så var fallet vid detta tillfälle. Bakom en av de enorma mammutarna som brutit ner pallisaderna hade jag i stridens slutskede skymtat en spetsörad svartklädd gestalt som skrikit order till både svartblod som människa, och jag kan fortfarande återkalla ljudet från hans röst i minnet, hårda ord inte lämpade för alvernas vackra satenu.
...
Nu fyra månader efter att jag såg Nargurs mäktiga skogar för första gången har jag återsett civilisationen även om den är av en primitiv sort. Jag befinner mig i den berendiska kolonin Torshem och väntar nu på en sydgående flodbåt som kan ta mig hem. Bakom mig har jag inte så mycket kartritande men desto mer av nargurisk krigförning; hastiga flykter genom täta snår, bakhåll, vilda attacker, fuktiga myrar, svartfjädrade pilar, död, och jag har fattat yxan och spjutet oftare än pennan och passaren. Det jag dock hittade i älvlöpet under flykten från vinterlägret där i de sydvästra skogarna måste kunna ses som en stor upptackt och denna kunnskap i rätt öron vid hovet kan föra till stor rikedom för Kardien.
Dessa lösryckta textavsnitt från vad som synes vara dagboksantäckningar dedikerade till den unga drottningen av Kardien dök först upp i hamnkvarteren i Fristaden efter den Zorakiska erövringen och det är tveksamt om de någonsin lästes av henne. Ivideron Slaghöök återsåg alldrig sin drottning Ysolina, iallafall inte vad officiella källor berättar.
Senast redigerad av birkebeineren den 2007-07-13 18:43, redigerad totalt 1 gånger.
-
birkebeineren
- Admin
- Inlägg: 9041
- Blev medlem: 2007-02-27 07:25