Klomellien

Samlingsplats för alla länder och platser
Torquemada
Erebosisk Köpman
Inlägg: 393
Blev medlem: 2007-12-29 10:14

Inlägg av Torquemada » 2009-09-14 17:59

Tackar så my... vänta lite, vad gör en magillersk fogde här??

Kalla på stadsvakten, det är spioner i Klomellien!

Ditt utseende stämmer väl inte riktigt med rådande magillerska skönhetsideal, men det är bäst att vara på den säkra sidan och bura in dig ändå...

Användarvisningsbild
Baldyr
Erebosisk Köpman
Inlägg: 314
Blev medlem: 2009-08-02 20:05

Inlägg av Baldyr » 2009-09-14 18:40

Torquemada skrev:Melorghier tycker inte om Remuntra, och Remuntras dyrkare tycker inte om Melorgh.
Fast Remuntra tycker om alla, även Melorghier. Vansinnet sprider sig som bekant som en sjukdom och ingen torde vara immun. Fast om Remuntra inte är ett känt fenomen i Melorgh torde folk också oroa sig mindre (eller inte ens bry sig) och därmed vara mindre benägna att bli "besmittade".

Ta en titt på denna tråd på religions-forumet, där jag postade det mesta som står i Trakorien-modulen.
Torquemada skrev:I Mercana håller sig Olems tempel med en grupp Remuntradyrkare, som man tror skall roa sin uttråkade gud.
Var det inte på en amfiteater man spärrat in dårarna? (Det var länge sedan jag läste om Klomellien.) Till gudens förströelse givetvis, men jag misstänker att syftet även är att skydda invånarna! En hel stad skulle lätt kunna störtas i fördärvet om vansinnet tilläts sprida sig som löpelden!
Torquemada skrev:Vid ett besök till templet anslöt sig en melorghier till Remuntras folk. Hans vänner tvingade den sjungande mannen tillbaka till Melorgh, men för varje steg han tog mot staden så avtog sången, och till slut var man tvungen att släpa honom. Så fort han släpptes lös försökte han lämna staden, och när han spärrades in under jorden tappade han all livslust och tynade bort och dog.
Av ovan nämnda skäl misstänker jag att man inte visar upp de vanvettiga för någon, men visst, vansinnet kan drabba vem som helst utan urskillning.

Däremot bryr sig en Remuntradyrkare knappast om att han är inlåst i underjorden, utan målar sig förmodligen med träck och sväljer sin hand för att se vad för intressant han kan finna i lungsäckarna. Det kan säkert se ut som att han tynat bort men i själva verket mötte han döden med ett skratt!
Torquemada skrev:Då Melorgh är infekterat med gammal magi och halvöppna portaler till andra världar, har Yolevs lärde och Bozsas magiker spekulerat om Remuntra har anknytningar till utomvärldsliga fenomen. De experiment man utfört har inte givit några resultat.
I Svavelvinter-romanen är Remuntra-dyrkan i själva verket ett resultat av kakluners närvaro på Altor. I så fall skulle man kunna fundera kring hur utbrottet i Mercana egentligen började, samt vad kaklunen ifråga kan ha för koppling till Melorgh?

Mera om kakluner på Monster & män-forumet.

Jag förstår givetvis att texten mest var tänkt som en rolig grej, men samtidigt kan jag tycka att Remuntra-dyrkare har mera potential än så. Speciellt om man kopplar dem till kakluner. :twisted:

/Baldyr

Torquemada
Erebosisk Köpman
Inlägg: 393
Blev medlem: 2007-12-29 10:14

Inlägg av Torquemada » 2009-09-14 20:36

Varen hälsad, Brummare!

Jag gillar Remuntra skarpt (mitt gamla sällskap hette Remuntras zombinerade orcher), och även om jag försöker få texterna att vara roliga, så har jag tänkt igenom det mesta i dem. Just Remuntratexten var jag lite missnöjd med därför att den inte var det minsta rolig eller dramatisk, men jag tog med den för att förklara varför Remuntra inte har fått fäste i Melorgh.

Melorghier är inte på något sätt immuna mot Remuntras smitta, snarare tvärtom. Deras tendens att ständigt grubbla på religiösa ting gör dem mer sårbara för smittan – såvida de inte går runt i sin egen lilla värld, eller har en så snäv världsbild att de inte kan få in några nya tankar i huvudet, alltså. Dessutom reser de inte så mycket, och det har också skyddat dem från smittan.

Kaklunerna? Jag hade för mig att viruset kom in i världen via Krindenmaar i Saphyna… men det gör ingen skillnad vad Klomellien anbelangar.

Melorghs Fördärv, alltså de magiska experiment och krig som fördes under de misslyckade försöken att återuppliva den magiska högkulturen, resulterade i att Melorgh har en massa små maginoder, magiska fält och halvöppna portaler till andra världar (det här totade Ahnion och jag ihop för något år sedan). De här omständigheterna gör att Remuntraviruset inte alls trivs i Melorgh. När viruset inte trivs, trivs inte heller Remuntradyrkaren, och vill ge sig av. Kan han inte det tynar han bort. Viruset dör alltså inte, och inte heller blir någon botad.

Remuntra kom till Mercana via den myckna handeln och kulturella närheten till Trakorien. Amfiteatern inkorporerade jag helt sonika med templet (se min första text på sidan 6). Mercanierna är inte direkt immuna mot Remuntra, men de är höggradigt resistenta. De är cyniska och materialistiska hedonister som tycker att remuntradyrkarna är roliga tokstollar. Att fundera på Remuntra är ungefär lika främmande för dem som att fråga sig vad meningen med livet är, och det gör att ganska få smittas – och de som gör det får skylla sig själva.

Torquemada
Erebosisk Köpman
Inlägg: 393
Blev medlem: 2007-12-29 10:14

Inlägg av Torquemada » 2009-09-14 22:37

Det här är väl lite onödigt detaljpetande, men amfiteatern runt Olems tempel är en antik amfiteater, inte en modern; den är alltså en full cirkel och inte en halvcirkel. Remuntrafolket tillåts inte lämna den, inte för att man är rädda för dem utan för att de stökar till så förfärligt. Trakorier undviker deras del av amfiteatern, och addiaskabor undviker Olems tempel i sin helhet för att kerisgassen i Addiaska har beskrivit det som syndens och perversionens hemvist på Altor.

Användarvisningsbild
Baldyr
Erebosisk Köpman
Inlägg: 314
Blev medlem: 2009-08-02 20:05

Inlägg av Baldyr » 2009-09-15 05:00

Torquemada skrev:Melorghier är inte på något sätt immuna mot Remuntras smitta, snarare tvärtom. Deras tendens att ständigt grubbla på religiösa ting gör dem mer sårbara för smittan – såvida de inte går runt i sin egen lilla värld, eller har en så snäv världsbild att de inte kan få in några nya tankar i huvudet, alltså. Dessutom reser de inte så mycket, och det har också skyddat dem från smittan.
Det är en intressant tanke att olika folk är olika mottagliga för Remuntra-vansinnet. Man kan ju föreställa sig att saphyniern är extra känslig, exempelvis, då smittan började där. Annars borde Remuntra-dyrkare finnas över hela Altor, vilket kanske inte riktigt skulle passa?
Torquemada skrev:Kaklunerna? Jag hade för mig att viruset kom in i världen via Krindenmaar i Saphyna… men det gör ingen skillnad vad Klomellien anbelangar.
Det är ett förslag som finns, men så behöver det ju inte vara. Fast kaklunerna kan ju ha koppling till Krindenland?
Torquemada skrev:Melorghs Fördärv, alltså de magiska experiment och krig som fördes under de misslyckade försöken att återuppliva den magiska högkulturen, resulterade i att Melorgh har en massa små maginoder, magiska fält och halvöppna portaler till andra världar (det här totade Ahnion och jag ihop för något år sedan). De här omständigheterna gör att Remuntraviruset inte alls trivs i Melorgh. När viruset inte trivs, trivs inte heller Remuntradyrkaren, och vill ge sig av. Kan han inte det tynar han bort. Viruset dör alltså inte, och inte heller blir någon botad.
Jag skulle förmodligen välja att tolka det tvärtom. Betänk att Krindenland är en reva liknande en "halvöppen portal" eller en "nod" av magisk spillenergi. Alltså skulle Melorgh vara en plats där Remuntra-vansinnet dyker upp spontant, från tid till annan. Väljer man kaklun-spåret så känns det inte långsök att deras världsfrämmande inflytande spiller in via just dimensionsrevorna i Melorgh.
Torquemada skrev:Mercanierna är inte direkt immuna mot Remuntra, men de är höggradigt resistenta. De är cyniska och materialistiska hedonister som tycker att remuntradyrkarna är roliga tokstollar. Att fundera på Remuntra är ungefär lika främmande för dem som att fråga sig vad meningen med livet är, och det gör att ganska få smittas – och de som gör det får skylla sig själva.
Jag är förvisso inte insatt, men det låter i mina öron som att mercanierna har mycket gemensamt med trakorierna. Och på Paratorna fruktar man i högsta grad Remuntra. Se Svavelvinter-romanen angående ett utbrott i Tricilve!

/Baldyr

Användarvisningsbild
Baldyr
Erebosisk Köpman
Inlägg: 314
Blev medlem: 2009-08-02 20:05

Inlägg av Baldyr » 2009-09-15 16:08

Som ett post scriptum kan tilläggas att det inte var meningen att lägga mig i, utan jag råkade bara se namnet Remuntra i förbifarten och blev intresserad, speciellt som jag själv skapade en tråd om "guden" nyligen. (Utan något nämnvärt resultat.)

I stort kan jag tycka att det befintliga Ereb Altor led av att få eller inga trådar plockades upp av andra upphovsmän, vilket som bekant gav ett lapptäcke av olika idéer och visioner. Just i fallet Klomellien noterade jag dock redan när det begav sig att konstruktören tagit med ett inslag från Trakorien-modulen, nämligen Remuntra-dyrkare. Därför efterfrågar jag mera sådant i vårt gemensamma Ereb och undrar var Remuntras "lära" mera kan ha spridit sig? Det har även diskuterats olika banzikan-skolor tidigare, vilken gren skulle kunna vara spridd i Klomellien? Och så vidare.

Nu måste jag erkänna att jag inte har läst vad ni redan skrivit om Mercana, men jag tycker att det vore synd om ett inslag som Remuntra skulle slarvas bort eller sopas under mattan, så att säga. Kan man inte bygga ut från den ursprunglige upphovsmannens uppslag om Remuntra-dyrkare i Mercana, istället för att sopa igen spåren?

Om man funderar närmare över hur det gick till när Remuntra-dyrkarna hamnade i Olems tempel, så kanske helt nya uppslag öppnar sig? Anlände dårarna från Trakorien? I vilket syfte? (I den mån Remuntras efterföljare nu har sådana.) Åtminstone min fantasi sätts i rörelse. (Och det behöver inte ens ha med kakluner att göra. ;))

Själv skulle jag förmodligen göra kopplingar till just Melorgh, eftersom du beskriver det som ett tämligen instabilt ställe. Remuntra-dyrkarna kanske var på väg dit för att hylla sin gud? Men på vilket sätt? Andra Remuntra-dyrkare kanske kände samma kallelse och kom längre än till Mercana?

Fast jag lär ju inte skriva om detta själv, så jag betraktar bollen som passad. Fast snacka går ju, som bekant. :roll:

/Baldyr

Mikael
Admin
Inlägg: 5017
Blev medlem: 2007-02-22 19:19

Inlägg av Mikael » 2009-09-15 17:07

Gillar det du skrivit Torquemada och har inget att invända. :D

Jag tycks dock få läsa igeom Remuntra och Kaklunertrådarna för att kunna hänga med vad Baldyr skriver om. :?

Torquemada
Erebosisk Köpman
Inlägg: 393
Blev medlem: 2007-12-29 10:14

Inlägg av Torquemada » 2009-09-15 18:46

Det bara VERKAR (enligt den lilaryggade Trakorienboken) som om Remuntra dyker upp både här och där utan rim och reson, att vem som helst kan drabbas, och att personer som dödar Remuntradyrkare drabbas särskilt. Sanningen (enligt Trakorienboken) är att Remuntra är ett tankevirus som fick insteg i världen via Krindenland, och som smittar genom att man tänker på det. Alltså måste man ha någon sorts kontakt med Remuntradyrkare eller deras tankegångar för att kunna drabbas – Krindenland var en engångsföreteelse (och för övrigt förmodligen från en helt annan sorts portal än de som förpestar Melorgh). Det ger ett visst skydd för stora delar av världen, då Remuntraviruset inte har vingar, utan begränsas av sina anhängares resor. Enfaldiga och nöjda människor (södra Saphyna) och personer med sträng mental disciplin (Banzikan) torde vara mycket svårsmittade. Alver, dvärgar och orcher smittas mig veterligt inte alls, ej heller gastar, tomtar och troll.

Fjärran vore det mig att städa undan Remuntra. Jag vill ha dem på första parkett i Mercana. Men då behövde jag förklara varför mercanierna skulle våga göra något så dumdristigt. Vad gäller Melorgh så har de olika gudarna och kulterna hur som helst knappt plats att sparka varandra på smalbenen där. Även utan speciella omständigheter skulle Remuntradyrkarna sannolikt dödas i Melorgh, och det är inte ett öde jag önskar dem. Melorghierna tar förstås berättelserna om farorna med att döda Remuntrafolk på allvar (melorghier tar ALLA vidskepelser på största allvar), så man skulle helt sonika utnämna någon dödsdömd stackare till Remuntrabödel i utbyte mot benådning, ge honom en mycket stor yxa och en skyddsdräkt av ugglefjädrar, och sparka iväg honom i rätt riktning. Melorgh är hem för de mest udda kulter, men flams och skratt ser man snett på - det finns en anledning till att Olems tempel i Melorgh ligger utanför den egentliga staden.

Jag bor och trivs bra här på Klomellientråden, då Klomellien är/var mitt land som SL i min spelgrupp. Du kan dock ha rätt i att Mercanas ledare har varit lite väl oförsiktiga. De liknar trots allt trakorierna väldigt mycket…

Nibs, rådhusskrivare: ”Punkt 17, en skrivelse från medborgaren Baldyr Brummare. Han föreslår att stadsledningen skall börja ta Remuntra på allvar.”

Otte Cusmar, stadsmästare: ”Ta dem på allvar? Men de är ju så skrattretande?”

Haliban Nusemang, också stadsmästare: ”Aldrig hört talas om karln! Nästa ärende!”

Nibs: ”Han menar att Remuntra är ett hot mot staden, och…”

Otte: ”Oahaha! Ha! Ha! Ha!”

Haliban: ”Skall du inte rensa bland ärendena, din lata odåga?”

Nibs: ”Han skriver på uppdrag av rådsmedlemmen herr Gust Gombastur, vars systerson har anslutit sig till Remuntra.”

Otte: ”oahahaha…Vad tusan! Då måste vi ta saken på allvar. Vilken systerson skulle det vara fråga om?”

Nibs: ”Unge herr Turgel.”

Otte: ”Turgel, Turgel, det var han som pratade både svartiska och kardiska. En förlust, en förlust i sanning. Smart pojk…”

Haliban: ”Men inte en av VÅRA pojkar. Slapp uppfostran är vad det är, säger jag. Gust kan inte uppfostra sina barn…”

Otte: ”Sina?”

Haliban: ”Eller sin systers! Vad vill han att vi skall göra? Jag vägrar att ta av stadens pengar för att bekosta en massa dumma svavelkurer och sju dagars andeutdrivningar. Sånt får familjerna stå för själva.”

Nibs: ”Han tycker att Remuntra får för mycket uppmärksamhet, och borde förpassas från Olems Tempel.”

Otte: ”Omöjligt! De är en turistattraktion! Olems överstepräst Bop skulle aldrig gå med på det!”

Haliban: ”Vänta lite. Bop gör som vi säger åt honom. Det stämmer faktiskt att trakorierna inte går i närheten av templet eftersom de är så rädda för fånarna…”

Otte: ”Vad gör det för skillnad? Det är ju inget inträde vid templet!”

Haliban: ”Nej, just det. Vet du vad min krögare sade? Han sade att han brukar gå och titta på muntrisarna varje dag, och att det gör honom på bättre humör än en offentlig avrättning.”

Otte: ”Men vi kan inte ta inträde vid templet. Olem skulle låta himlen falla ner över våra huvuden.”

Haliban: ”Vi kan flytta på muntrisarna. Då får Gust som han vill, och vi kan ta inträde.”

Otte: ”Det låter riskabelt. Bop skulle bli sur, och om det skulle bli något trassel, och de där typerna faktiskt skulle vara farliga på något sätt skulle folk kunna börja skylla på oss.”

Haliban: ”Äh, Bop kan få låna dem några dar i veckan. Det blir en större attraktion om de inte är där hela tiden. Den som klär av sig snabbt får inga guldmynt, som min gamla mamma brukade säga. Och vem har sagt att VI skall stå för det?”

Otte: ”En stadsentreprenad! Perfekt! Jag vet precis vem som förtjänar att hålla i sörjan!”

Haliban: ”Om du tänker på den oplockade gåsen Buacka, som bara vill ha mer och mer…”

Otte: ”Nej, nej. Han är för smart för att gå på det. Men det där slemmiga krypet Alastor Nunk har krälat omkring här i rådhuset och tiggt om att få en ny chans…”

Haliban: ”Efter att ha försökt blåsa oss alla på pengar? Hellre dricker jag Marcias piss!”

Otte: ”Så varför inte pracka på honom det här riskprojektet? Jag tror jag vet hur vi skall göra. Nunk kan hyra några svartisar i fattigkvarteren, de har aldrig drabbats. De talar inte jori, muntrisarna talar inte svartiska. Bra vakter. Han kan gräva en grop utanför östra porten…”

Haliban: ”…där din taverna ligger…”

Otte: ”…och ta inträde från de som inte kan få nog av apkonsterna. Vet du, eftersom jag har tänkt ut alltsammans är det inte mer än rätt att Alastor Nunk betalar procent till mig.”

Haliban: ”Oss.”

Otte: ”Oss. Låt säga tio procent till mig, tio procent till dig och tio procent till staden.”

Nibs: ”Ursäkta, men är inte stadsentreprenader förbundna med fasta avgifter till stadens kassa?”

Haliban: ”Det ena utesluter väl inte det andra? Nästa ärende, bläckslickare!”

Otte: ”Och se till att påminna Bop om att spika upp några Olemöron och Olemögon på pålar ovanför gropen, så bli Olem nöjd. Höga pelare, så de inte får något träck kastat på sig.”

Haliban: ”Och vill Bop ha en staty till, så kan du be honom att dra dit coffan växer…”

Otte: ”…så kan du be honom att fråga Alastor Nunk!”

Haliban: ”He! He!”

Otte: ”Höhöhöhö!”

Nibs: ”Punkt 18. Herr Buacka ansöker om rätt att fortsätta bedriva handel med renat salt på Hisskov.”

Haliban: ”Fräcka fjäderfä! Det är mitt monopol! När började han…?”

Otte: ”Lugn, lugn!”

Mikael
Admin
Inlägg: 5017
Blev medlem: 2007-02-22 19:19

Inlägg av Mikael » 2009-09-15 19:19

:lol:

birkebeineren
Admin
Inlägg: 6830
Blev medlem: 2007-02-27 07:25

Inlägg av birkebeineren » 2009-09-15 21:57

Roligt! :)

...fast lär inte alla tre nu vara varmt smittade med glad Remuntratro efter att ha utsatt sig för det här långa samtalet? :wink:

Mikael
Admin
Inlägg: 5017
Blev medlem: 2007-02-22 19:19

Inlägg av Mikael » 2009-09-16 09:34

:idea:
En av anledningarna till att Sanzas halvlängdsnation inte har gått under och delats upp bland sina grannar är det oerhört effektiva och flexibla emu-kavaleriet kallat "emunförsvaret". Svartfolken är livrädda för det snabba rytteriet även om ulvryttare kan ge kavaleriet en match. Emunförsvaret har också utvecklat speciella tekniker för att rida i cirklar kring människors hästar. 8)
Senast redigerad av 2 Mikael, redigerad totalt 2009 gång.

Användarvisningsbild
gtjorgo
Barbisk Hövding
Inlägg: 1061
Blev medlem: 2008-05-24 12:54
Ort: stockholm

Inlägg av gtjorgo » 2009-09-16 09:41

Mikael skrev::idea:
En av anledningarna till att Sanzas halvlängdsnation inte har gått under och delats upp bland sina grannar är det oerhört effektiva och flexibla emu-kavaleriet kallat "emunförsvaret". Svartfolken är livrädda för det snabba rytteriet även om ulvryttare kan ge kavaleriet en match. Emunförsvaret har också utvecklat speciella tekniker för att rida i cirklar kring människors hästar. 8)
De bör endock klargöras att sandzas är den kanske svagaste staten som gång efter gång får se sig plundrat och ansatt av Brikho, Mercana men framförallt Triskeroligarkerna då deras egen skörd slagit fel.

Mikael
Admin
Inlägg: 5017
Blev medlem: 2007-02-22 19:19

Inlägg av Mikael » 2009-09-16 10:06

gtjorgo skrev:
Mikael skrev::idea:
En av anledningarna till att Sanzas halvlängdsnation inte har gått under och delats upp bland sina grannar är det oerhört effektiva och flexibla emu-kavaleriet kallat "emunförsvaret". Svartfolken är livrädda för det snabba rytteriet även om ulvryttare kan ge kavaleriet en match. Emunförsvaret har också utvecklat speciella tekniker för att rida i cirklar kring människors hästar. 8)
De bör endock klargöras att sandzas är den kanske svagaste staten som gång efter gång får se sig plundrat och ansatt av Brikho, Mercana men framförallt Triskeroligarkerna då deras egen skörd slagit fel.
Ja plundring och röveri är svårt att förhindra, men invasioner har misslyckats än så länge. Tillslut kommer man dock i kapp plundrarna och kan driva iväg dem. Emunförsvaret är endast en anledning till varför man fortfarande existerar som stat.

Edit: Emuerna är av den klomelliska rasen Ishnaemuer som i vilt tillstånd lever på slätten. detta har gett dem ett naturligt sal kött vilket tilltalar klomelliens folk, men inte dess rovdjur.
Senast redigerad av 4 Mikael, redigerad totalt 2009 gång.

Torquemada
Erebosisk Köpman
Inlägg: 393
Blev medlem: 2007-12-29 10:14

Inlägg av Torquemada » 2009-09-16 16:36

Åh, herrarna i rådhuset lyckades prata om Remuntra utan att prata om Remuntra - de berörde aldrig ens deras tro eller beteende, de pratade pengar och kontakter, som goda mercanier gör. Ingen fara på taket.

Herr Haliban låter också hälsa att Mercana minsann inte plundrar Sanzas. Det har väl hänt att rövare (som inte alls var anställda av oss) gav sig in på sanziskt territorium och plundrade - fast utan vår vetskap. Att stöldgodset sedan såldes i Mercana beklagar han djupt, men vi har inte tid att kontrollera alla försäljare - såvida ni inte vill upprätta monopol för handeln med varor från Sanzas? Inte det?

Emunförsvaret låter kul. Peck them to death! Eftersom Sanzas försvar kommit på tal får jag visst lägga ut Vidinas långa utläggning om svartfolkens roll i Klomellien i förtid. Första stycket är en brasklapp från min sida, då jag har en ganska vag uppfattning om tillståndet i Brikho.

Man har frågat mig om svartfolkens roll i Klomellien, och då jag har studerat ämnet ingående skall jag med glädje upplysa er om den saken. Då Brikhos kultur och särart har avhandlats i mina tidigare reseskildringar, skall jag här begränsa mig till de svartfolk som bosatt sig i andra delar av landet.

Den Lysande Vägens Kyrka må reta upp sig på Olems kult och Melorghs vidskepelse, men den enskilt mest provocerande företeelsen i Klomellien är nog Brikhos status som fullvärdig medlem i unionen. Jag tror inte att någon främmande stat har skickat en ambassadör dit, och Kardien använder alltid Brikho som ursäkt när de vill skicka trupper till Addiaska. Brikhos svartfolk har dock civiliserats och integrerats ovanligt fort. I Mercana lever de vid stadens bortre gräns i nordost, i en kåkstad längs med Maures strand. Där stör de inte mercanaborna i onödan, men de har också nära hem om folkmassan plötsligt skulle fatta hat till dem, vilket har hänt mer än en gång. De bor inte bland människorna, men de arbetar mitt ibland dem. Svartfolk av alla de slag är eftertraktade som grovjobbare, gånggrävare, smugglare, legoknektar, livvakter (ankorna föredrar resar framför människor som livvakter), fällgillrare, jägare, pajasar, narrar, prostituerade (be mig inte utveckla detta), gladiatorer och nattvakter. Dessutom har de sin givna plats i Mercanas omfattande skuggvärld av utpressare, falskspelare, ockrare, rånare, förfalskare och ficktjuvar. Jag vill särskilt nämna en svartalf som jag mötte vid hans stånd vid ett av handelstorgen, den mycket framgångsrike fällmakaren Njeff Grubb, som lagligen gör sig en förmögenhet på brottslighet.
När jag närmade mig låg den gode Njeff och dåsade under ett parasoll, med sitt smutsiga röda hår hängande som ett draperi framför ögonen. Jag sträckte fram handen mot de underliga metallrundlar som låg ute till försäljning, men då for han snabbt upp och viftade med händerna.

”Dyraste Mäster Eldsflamma, vänligen dra tillbaka er hand om ni inte vill förlora ett finger.”

”Vad…”

”Ah, jag ber om ursäkt, ni är inte bekant med Njeff Grubbs patenterade pungbitare? Utan tvekan har en mäktig besvärjare som ni aldrig ansatts av ficktjuvar?”

”Vad antyder ni? Jag kommer från en stad där man inte gräver i andras fickor, och om jag inte vaktade som en hök över min börs när jag först kom hit, så berodde det på…!!”

”Förlåt mig, det kan hända den bäste. De feta krämarna i den här staden vågar knappt bära pengar på sig. Men för en billig penning kan ni få säkerhet, och vad mer är…hämnd. Titta här! Ni ser hur pungbitaren är utformad som en liten rävsax. En dvärg hade inte kunna göra det bättre, men det här är mitt eget hantverk, jag går i god för varenda en av de här små skönheterna. Om ni vill ta den här pinnen och sticka ner den så här…Ni ser! Avbiten vid minsta beröring. Den tjuv som försökte ge sig på er pung skulle inte göra om det, och han skulle vara lätt att hitta efteråt, fingerlös och blödande. Inte mindre än de förtjänar! Lätt att ladda, rostar inte och håller i flera år. Kan jag intressera er för…”

”Men jag kan inte gå runt med en sådan där i fickan!”

”Mycket klarsynt av er, man kan inte dölja något för en mästermagiker! Den här speciella pungen håller pungbitaren säker och på plats tills någon tjuvunge sticker sin hand i den. Komplett med några mässingsmynt för trovärdighetens skull, finns i femtio olika utformningar, titta här på väggen, ingen tjuv vet hur just din ser ut, ingen anar oråd. Er verkliga börs bär ni förstås dold. Har ni en stor säck eller ränsel, montera lätt denna falska öppning ovanpå, på, av, på, av, mycket enkelt, utöser inte bitaren, denna större modell kapar med lätthet av en hand.”

”Mycket, öh, genomtänkt. Guld är dock inte ett problem för mig…”
(Detta sade jag för att jag åt och sov på ambassaden)

Vid dessa ord vidgades Njeffs smala, illgröna ögon, han började andas väsande, och han grep en käpp och började slå på vad som vid första anblicken verkade vara en säck med sopor som låg vid sidan av hans stånd.

”Tugg Tugg! Tugg Tugg! Upp med dig, ditt lata fä! Få fart på maskineriet! Fram med ritningarna!”

En väldig rese höjde sig över oss båda, sträckte på sig och gäspade, bländades av solen och krockade med ståndet, grep en vev och började vrida runt en märklig mekanism som skiftade ut träplattan med börsar mot en med komplicerade ritningar och en annan med kugghjul och sågar anslutna till en liten ångpanna. Det var en förunderlig syn att se de små kugghjulen vrida sig runt på den upphängda plattan.

”Se hit, se hit! Min kollega Tugg Tugg Nafsaren (JAG ÄR TUGG TUGG! HEJ TROLLIS!) tyst Tugg Tugg, min kollega visar er nu glimtar av visioner som säkert hemsökt era drömmar. Ett torn! Ett alldeles eget torn, hur annars kan en magiker bli lycklig? Ett torn så väl försvarat av fällor att ingen någonsin kommer att hota era planer, trotsa er vilja eller störa edra lärda mödor. Ni kan visa dem, visa dem alla! Tänk er era rivaler nermalda i den här billiga kvarnen…”

”DU kan bygga ett torn åt mig??”

”Åh, oroa er inte, jag har underleverantörer och kontrakterade arbetare, vissa orcher arbetar för mat i sina svultna magar, och material finns alltid att få tag i på svarta marknaden. Det är inte så dyrt som ni tror, och jag är lika skicklig som en dvärg – om man kan hålla till godo med ett torn som håller en mänsklig livslängd vill säga! Det finns sätt, det finns alltid sätt här i Mercana! Har ni inte alltid drömt om att grunda den tolfte stadsstaten?”

Lätt omtumlad försäkrade jag Njeff Grubb att om jag ville bygga ett torn och ta över Klomellien skulle han vara den förste jag vände mig till. Sedan gick jag därifrån och undrade om svartalfer kan få solsting… Senare berättades det för mig att Njeff har sålt sina fantasifulla fällor både till Mercanas borgare och till Bozsas torn. Han har lyckats utveckla någon sorts mycket fruktat torn för stridsklomullerna, som tydligen skall kunna spruta pilar samtidigt som det är helt ointagligt, och detta skall bara ha varit en förstudie för ett vansinnigt projekt som kallas ”Den Mekaniska Klomullen”, för vilket han ännu inte hittat finansiärer. Hans mest ambitiösa projekt hittills har varit någon sorts tävlingslabyrint för äventyrare i Hisskov. Tydligen söker han bli Klomelliens motsvarighet till den legendariske Grymkäft! Vodelheim lät förstå att han även har utfört uppdrag åt mer ljusskygga klienter; nekromantiker och kultister, men att Mercanas Handelsråd osannolikt nog har valt att skydda honom från magisk utfrågning – säkerligen för att inte sätta ett för dem själva farligt prejudikat. Antingen det, eller så gillar de bara hans varor. Njeff behåller trots sin stora omsättning sitt lilla stånd, för ingen vettig och rättskaffens människa vill söka upp en fällbyggande svartalf i hans underjordiska verkstad, och Njeff är mån om att hålla kontakten med sina kunder.

I Sanzas är bara ett yrke öppet för svartfolk, men det är desto bättre betalt. Sanzas ledning har satt upp en ”Svart Legion” helt bestående av svartfolk, med halvlängdsmän som befäl och människor och diverse halvblod som underbefäl. Den Svarta Legionen är en av de mest disciplinerade legotrupperna i landet, och lever strikt kasernliv inom avgränsade områden. I gengäld äter de bättre än några andra svartfolk, har egna nöjesinrättningar, och får bonusar och belöningar vid minsta stridigheter. Utan legoknektar av många raser skulle Sanzas ha svårt att försvara sig, landets kuperade terräng, underjordiska gångar och många skickliga bågskyttar till trots. Den Svarta Legionen har gjort sitt till för att åtminstone delvis hålla Triskas plundrare på avstånd, liksom Addiaskas xenofoba och expansionistiska riddare och sina egna vilda bröder i Brikho. Andra svartfolks hån möter de med överlägsna vapen och rustningar. Utan att vara en elitenhet har de vid flera tillfällen utmanövrerat Brikhos orcher, men det ryktas att fem orcher som fått sin militära skolning i Sanzas numera ingår i Brikhos ledning, så dessa dagar kanske går mot sitt slut.

Triska och Hamur plågas av orcher utan anknytning till Brikho. Bägge städerna ser med öppen fientlighet på Brikho, särskilt då Hamurs dvärgar, men då de inte delar några gränser befinner de sig inte i öppet krig. I Hisskov har ett litet fåtal orcher, resar och svartalfer gjort sig namn som atleter och gladiatorer. Svartfolk tolereras även som sjåare och grävare, men de dröjer sig sällan kvar i Tävlingarnas Stad. I Yolev bor endast en orch, ambassadören Grindelverk, en gammal före detta klanledare. Han är fet, slug och sävlig och sägs förstå sig på yoleviternas lynne. I Nya Arno fylls den rollen av den stackars svartalfen Mjepp Holk som skickats dit som bestraffning för sin exceptionella mjäkighet och belästhet. Jag träffade honom då han hälsade på Bozsas fåtaliga svartfolksstudenter, till största delen svartalfer som vill lära sig att kasta eldbollar vid min akademi, samt några vid mentalistskolorna, och fick intrycket att han trots sin beklagansvärda ensamhet inte längtade hem till Brikhos hugg och slag. På grund av sin mycket svaga läggning för magi så har som ni förstår Bozsa mycket få svartfolksmedborgare.

Desto framgångsrikare har den svartalfiska Det Avbrutna Kortspjutets Hämnande Klan varit. Klanen utmärkte sig i Brikho för feghet i strid kombinerat med meningslösa självmordsdåd mot övermäktiga fiender, för sina enfaldiga och uppblåsta ledare, samt för en nästan komisk skräck för allt magiskt och okänt. Utan tvekan hade den utplånats om inte alla hade tyckt att det var så roligt att trakassera dem. Under något oklara omständigheter utvandrade klanen för mindre än hundra år sedan till Melorgh, där de sedan dess bitit sig fast vid bergets rötter och i de oräkneliga krypgångar och grottor som genomborrar stadsplatån. Klanen och dess ledare, den sjukligt paranoide storhövdingen Grushack (numera efterträdd av Grushack III), tillägnade sig snabbt stadens seder och bruk. Melorghiernas tal om oräkneliga gudar och hotfulla makter som måste blidkas bekräftade svartalfernas egen syn på världen. Detta räddade dem förmodligen från utplåning, för även om melorghierna betraktade dem som ondskefull ohyra så vågade de inte angripa exempelvis en svartalf som ivrigt dunkade huvudet i gatan och bad Puki om nåd för sin ynklighet. Svartalferna lade sig till med det lokala modet med heltäckande kåpor, och de många gudarnas krav på rituella bad fick dem till och med att sluta lukta. Särskilt hängiven är klanen de förbjudna kulterna, som de dock fruktar lika starkt, så deras lojalitet är inte att lita på, även det ett mycket melorghiskt drag de lagt sig till med. De visar stark iver i sin tillbedjan av Dunderugglan, och i skymningen kan man skåda svartalfer som inrullade i vita fjädrar kastar sig ut från stadsplatån glidande på hemmagjorda vingar, skrikande ”Jag är Dunderugglans lilla duniga unge!”
Inför en sådan uppenbar integration har melorghierna haft svårt för att helhjärtat gå in för att utplåna dem. Svartalferna har också visat sig mycket skickliga på att gömma sig när sådana stämningar råder. Visserligen kallar Ogims överstepräst dem för ”svarta, otursbringande, slemmiga, små demoner, som måste krossas om vår stad inte skall gå under”, men han sade å andra sidan nästan exakt samma sak om Pukis tillbedjare. Under dessa goda omständigheter har en liten rännil av andra svartalfer och svartnissar börjat söka sig till Melorgh.

Addiaska, slutligen, har svurit att rensa landet från svartfolk, och det bästa en orch på deras territorium kan hoppas på är ett varningsskott. Tyvärr anser de sig ofta ha rätt att ge sig på orcher var de än träffar på dem, vilket har lett till en del problem. Herr Haliban Nusemang misstänks ha sett till att en framträdande riddare från Addiaska, den till Mercana nyligen anlände riddar Rittel, med nära band till kungahuset, stötte ihop med de orchiska livvakter som huset Buacka avdelat till sin framträdande gäst från huset Mogger. Rittel, upprörd över att se orcher bland fint folk, kämpade med svårighet ner orcherna under högljutt svärande, vilket av ankorna tolkades som ett angrepp på huset Mogger, och sannolikt var detta den avgörande faktorn när ett handelsavtal mellan Mogger och Addiaska, utan Mercana som mellanhand, gick i stöpet. Rittel själv slapp undan med böter, som den hårt prövade kardiske ambassadören i Mercana, herr Mervald Knape, betalade i tysthet för att förhindra att Rittels vägran i förlängningen skulle leda till ännu ett för handeln med Kardien ödesdigert krig.
Kardiska riddare som har blivit vanärade, som saknar framtidsutsikter, eller som har lyssnat för mycket på kerisgassen Ozymandias encyklikor, anländer hela tiden till Addiaska, ibland med personliga trupper i släptåg. Dessa saknar helt den känslighet för klomelliska förhållanden som addiaskaborna kan ha tillägnat sig. Turligt nog så bryr de sig sällan om att angripa Triska, Melorgh eller Mercana, oavsett vad kungen av Addiaska eller kerisgassen Ozymandias säger till dem, utan ansluter sig istället omedelbart till den ädla Drakjägarnas Orden, avlägger högtidliga eder, och rider eller tågar sedan iväg mot bergen. Tyvärr tar de via diverse omvägar gärna vägen över Brikhos marker. Vad Brikho tycker om dessa ständiga intrång vet vi inte. Två hotbilder finns dock.
Det sägs att Brikho har vant sig vid de kardiska riddarna, och att de är ett välkommet avbrott i den förklenande fred med människorna som vissa orcher anser suger stridsviljan ur dem. Orchiska ledare som anklagats för att stå i mänsklig sold har kunnat klamra sig fast vid makten genom tapperhet i strid mot kardiska riddare. Vidare utgör inte riddarna något egentligt hot – de känner inte terrängen och de är dåligt organiserade. Det sägs att orcherna till och med avstår från att gillra fällor och från att använda skjutvapen mot dem. Detta kommer sig inte av någon sorts känsla för rent spel, utan för att föga stridsära vinns genom att skjuta ner en fiende på håll med arbalestskäktor, medan ett långsamt hamrande med en morgonstjärna visar orchens styrka. Så kan orchen komma hem med en riddarhjälm eller riddaren med en orchhjälm, och ibland behöver inte någon dö. Vissa riddare träffar på kalydoner eller andra sällsynta bestar, dock blott sällan de eftertraktade drakarna.
Vissa hävdar dock att angreppen är välorganiserade och regelbundet nöter på Brikhos försvar. Enligt denna andra hotbild är Brikho trött på angreppen, och förbereder sig på ett överraskningskrig mot Mercana, Sanzas, Melorgh och framför allt mot Addiaska. Understödda av orcher som väntar på en signal i de tre förstnämnda kommer de att med vilda krigsbestar och mörka magiker att störta fram vid ett tillfälle då Addiaska och Mercana är uttröttade av sitt krig för att upprätta ett orchervälde över Klomellien. Jag bör tillägga att denna hotbild ivrigt målas upp av kerisgass Ozymandias.
Addiaskas regelrätta här är nu för tiden mest upptagen med att kriga med Mercana, och bara mindre enheter sänds ut mot Brikho. Själv hoppas jag att kungen av Addiaska skall inse att orcherna är här för att stanna. Inget mindre än ett fullskaligt soltåg skulle kunna driva bort dem från Klomellien, och ett sådant vansinnigt krigsföretag skulle ödelägga den handel som Klomelliens makt och välstånd ytterst bygger på.

Vidina Ingaldiron

Mikael
Admin
Inlägg: 5017
Blev medlem: 2007-02-22 19:19

Inlägg av Mikael » 2009-09-17 11:30

Baldyr skrev:
Torquemada skrev:Melorghier tycker inte om Remuntra, och Remuntras dyrkare tycker inte om Melorgh.
Fast Remuntra tycker om alla, även Melorghier. Vansinnet sprider sig som bekant som en sjukdom och ingen torde vara immun. Fast om Remuntra inte är ett känt fenomen i Melorgh torde folk också oroa sig mindre (eller inte ens bry sig) och därmed vara mindre benägna att bli "besmittade".

Ta en titt på denna tråd på religions-forumet, där jag postade det mesta som står i Trakorien-modulen.
Tja det är väl en sanning med modifikation. Alla smittas ju inte så viss immunitet tycks ju finnas. Redan galna, de som lyckas med PSY-slag och flera av de som seglat med resande remuntrer har undvikit smittan. Som jag har skrivit i remuntratråden smittas helt enkelt inte alla, men något säkert "vaccin" är inte kännt.

Skriv svar