Ransard

Inlägg av **Mikael** » 2007-10-30 21:37

Men ranerna kan vara bönder och skeppbyggar (som exempel)? Fast det då är sarderna som utför det mesta av arbetet?

Fafnir · Inlägg av **Fafnir** » 2007-10-30 23:45

Min grundtanke var faktiskt nej. Utan ett folk i rakt nedstigande led ättlingar från de nargurer som slogs under kejsaren, som i generation efter generation anammat kropp och krig som närmast religon. Spartaner fast mer...draget till sin spets.

Klipper/klistar lite i ngt slags försök att sammanfatta. Nedanstående är mer eller mindre Ransards ryggrad så som den vuxit fram på forumet med hjälp av alla medlemmar. Särskilt bör Birke, Brior, Regil, Fraxinus, Peter och Andragoor nämnas då flera av inläggen är från dem eller svar på frågor från dem...

..............................................................................

Att kalla ransarder för krigiska är en underdrift. Dom föds in i ett samhälle som krönt krigsföring till en konstart. De anammar en religon där de största kämparna belönas i efterlivet. De är utvalda redan från födsel, i det att defekta och svagare individer selektivt sållas bort.
Krigskonsten är således den kärna ur vilken ransarden formas...

...En ransard skiljer på "strid" och "kamp". Det är två skiljda konstarter vilka samtliga män förväntas behärska eller bemästra. Strid eller krigskonst är det som utspelas mellan härar. Det innefattar till viss del strategi, men handlar framör allt att agera som en perfekt enhet i formationer. I dessa formationer nyttjas de lätta ransardiska långspjuten och stora sköldar med arv från jorpgnaimperiet, i kombination med långbågar och de fruktade ransardiska tvåhandssvärden. Endast om formeringarna tillintetgörs övergår ransarden från strid till kamp.

Kampen förs mellan två individer. I kamp används nästan uteslutande seaxsvärd och targsköldar. Detta är ett avnligare sätt en fullskaliga krig då det rör sig om meningsklijaktigheter mellan klanerna. I ett land som begränar sin population och där en bråkdel av avkomman förväntas nå vuxenlivet är det ransardiska blodet allt för värdefullt för att spillas på den egna marken, ens när heder och ära står på spel. Det förväntas därför att oförätter och tvister löses genom rådet eller genom tvekamp.

Jag har tankar om att varje man i Ransard är en duglig "militär" hängiven stridskonsten. Tanken för att möjligör detta är ett samhälle med en militär härskarklass bestående av ransarder och en arbetarklass bestående av kuvade folkslag, trälar etc. Denna klass skulle i sådanafallbehandlas "väl". Ransarderna är medvetna om att dom behöver föda, smiden, textiler etc så det förkommer i regel ingen grymhet eller liknande. De vet också att arbetare behöver näring så de svältes inte eller liknande. De fungerar mest som en fri hantverkarklass bortsett från några små detaljer.
-De står utanför det ransardiska blodet och kan aldrig upptas i den högre klassen.
-De kan naturligtvis inte skada en ransard, för detta föreligger dödsstraff.
-Det anses onödigt att skada en arbetare, men om så sker och det finns fog för det så utdöms inga straff gentemot ransarden.
- Om blod blandas är dödstraff för båda inblandade att vänta.
-Ingen kontakt får ske utanför Ransard. Försök att lämna Ransard straffas hårt.
-De kan genom hårt arbete nå höga ickemilitära poistioner.

Reseförbudet gäller alltså inte "renblodiga" ransarder utan den "extrakast" som har uppstått av urvattnade, erövrade folk och trälar. Det är liksom ingen mening att ta fångar till slavar om dom får resa hem när dom vill

Dom reblodiga eller äkta ransarderena (dvs de som stammar från nargurerna och egentligen är ett ihopkok på överlevande rester från gamla klaner) får resa vart dom vill så länge det inte kan skada nationen. Däremot är det många som vill skada ransarder, varför som det står i EAboxen, ransarder oftast tiger om sitt ursprung när dom är på resande fot.

Dom kan tyckas skilja sig från sina grannar, men rent kulturellt ligger dom i grunden kanska lika Jorduashur. Jourdakaerlarna är lika orädda i strid och också härdade av sitt klimat. Viss utrustning och teknologi är också mycket snarlik.

Den stora skilnaden är att Ransard, inspererat av Jorpangna utvecklat strategiska förmågor. Jordakaerlarna är närmare sina Narguriska rötter än ransarderna, även om en owath eller barbier kanske inte ser sin tvillingbild i en jourdakaerl.

Ransard har vad jag tror än sålänge, två akilleshälar.

Det ena är befolkningsmängden. Då dom ju sållar bort många av sina avkommor och än fler galler bort pga den hårda träning och livsstil som anammats växer inte folkmängden i tillräcklig takt. "Bondeuppror" är änsålänge i så sannolikt även om de erövrade folk som verkar inom ransards gränser ökar i snabbare takt än härskarklassen. De tillåts inte utföra några militära övningar alls och ransarderna är ganska så övertygande i sin roll som "störst" och "starkast" vilket kan vara avskräckande nog. Desutom lider inte denna befolkning och behöver inte revoltera. I framtiden när ransarder står som klar minoritet kan kanske deras arrogans vara nog för maktskifte, men inget pekar på detta än. Dessutom skulle ett sådant maktskifte öppna landet för Ransards fiender...

Akilleshäl nr 2 är deras rasistiska, intoleranta och arroganta attityd.

Ransard blev vad det var genom
A: Starka, härdade barbarer
B: Varav stora delar tjänat under imperiet mot sina forna "bröder"
C: Som genom att anammat imperiets arv kunnat ställa sig över avundsjuka kusiner från landet och avvärja deras och konkureradnde svartfolks hotbild.
D: upptäckten och tämjandet av gripar. Kan ev. härstamma från fd. Alerien.
E: Effektiva skepp vilket lämpar sig för kusträder, sannolikt genom en god samverkan med sina nordliga grannar.

Ransard är alltså en smältdegel där man plockat russinen ur kakan .

Sedan nationens formande har man lagt mer och mer tonvikt vid vikten av att bevara blodets renhet. En ransard kan bara avlas och födas av en ransard. Övertygade om sin egen storhet plockas nu nästan inga nya element in, vilket gör att landet teoretiskt kommer att kunna anses föråldrade inom några decennier. Eftersom alla andra folk är mindre värda finns ingen eftertraktad teknologi eller kunskap att låna in utan allt utvecklas nationellt.

Andra små akilleshälar kan vara den beroendeställning som dom på senare tid hamnar i genom att överlåta så gott som alla sysslor som inte är militära på ett "sämre"folk. (Politik är givetvis militärt.)

Denna arbetarklass blir intressant också då den ju isådanafall dels är ett riktigt ihopkok på olika nationaliteter i olika generationer som alla tvingas tala ransardiska med varandra, men i övrigt formar sitt samhälle någosånär som dom vill, byggandes bostäder, skolor etc. Enligt tråden om påverkan itorde väl dessa dock börja påverkas av ransardernas menalitet. Kanske är tredje generationens "nyransarder" obotligt stolta över att tillhöra världens näst bästa folk och gör allt i sin makt för att bistå till landets välgång och välmående.

Ransardisk tideräkning

Jag fick en idé som jag själv tänker använda om hur Ransarder anger tid (år - inte timmar och dagar):

De har helt enkelt ingen fast tideräkning med ett år noll utan räknar allt från minnesvärda händelser i historien. Exempel: "Jag föddes tre år före slakten i Sluthka". Poängen är att systemet sätter dåd och landets historia i fokus snarare än omanligt gneträknande vilket jag tycker passar detta folk:

* Tidsangivelsen ska passa ens status. En krigare anger tid i förhållande till slag och kampanjer medan en bonde bara får relatera till minnesvärda skördeår eller liknande. Borgare kanske talar om "fem år före fiskhallarnas uppförande" eller dylikt. En härskare relaterar naturligtvis till sig själv: "Jag föddes 14 år före mitt strålande trontillträde" eller så.

* I systemet finns inbyggt en social kontroll såtillvida att man inte ska förhäva eller förringa sig genom att hänvisa till opassande händelser över eller under sin status. Minst acceptabelt av allt är att fråga "När var det?" eftersom det visar på förakt för motparten och fäaktig okunnighet om landets lysande historia. Då är det bättre att spela med.

* Man kan använda tidsräkningen för förolämpningar eller smicker: "Samma år som din oäkta dotter föddes" / "Sommaren då ers höghet så briljant vann gripränningen". Ökänt är mordet på hertig Thorbyldt vars mördare då hon tillfrågades svarade att "hon kommit till staden två dagar före ers höghets död" varpå hon utförde sitt dåd och försvann.

Systemet är krävande vilket Ransarderna tycker är ett bonus. En man lever upp till ställda krav medan en träl faller till marken under dem. Farseglingar begriper naturligtvis inte vad som menas men är ju definitionsmässigt mer eller mindre slödder tills motsatsen bevisats.

* Kan man betrakta dem som slavar eller är det mer att likna vid livegna?
Hmmm, det rör sig dels om krigsfångar från främmande länder och dels om befolkning från de landområden som annekterats. Sannolikt behöll invånarna i de annekterade områdena sina befattningar, förutom härkarklass och krigare, som i den mån de överlevt "omskolats"

* Finns det skiktningar inom den klassen, så att det finns en klass av halvransarder som ser ner på sina olycksbröder och tacksamt hjälper ransarderna, trots att de fortfarande bemöts med förakt från sina herrar(tänker här lite på rasindelningen i sydafrika där färgade ansågs som finare än svarta). Även inom slavsystem så brukar det ju finnas enorma skillnader mellan säg en gruvarbetare och en skrivare.

Min grundtanke är att det i ransardernas ögon finns ransarder och ickeransarder. De är medvetna om att både bönder, smeder och gruvarbetare behövs och lägger ingen större vikt i skillnaden däremellan.
Bland de ransardiska icke ransarderna(öh) finns naturligtvis hiearkitänkande. En politiker som rör sig bland äkta ransarder ser sig som mer än en taktäckare. En smed ser sig som överlägsen en korgbindare etc. Sannolikt klassifierar dom sig som bönder, hantverkare och "borgare". Jag ser det inte som omöjligt att dom till viss del kan tänkas hålla egna råd och rättegångar etc sålänge det inte inkräktar på ransardernas områden. Halvransarder finns dock officielt inte. Detta är ett otänkbart grovt brott som ovillkorligen leder till avrättning.
Inte ens under krig eller plundringståg sker våldtäkter. Detta skulle ju leda till att utarma det ransardiska blodet.

* Hor stor andel av befolkningen är ransarder? 20%? mer?
Här behöver jag verkligen hjälp. Om vi går på idén med ett kuvat folk som föder härskatklassen. Hur stor måste den vara? Vad är rimligt? Bör den räknas in i den befintliga befolkningssiffran eller bör den siffran moddas rejält?

* Hur ser du på de erövrade folken? Är alla undersåtar erövrade, eller finns det en ursprunglig ransardisk underklass?
Det kan ha funnits en ransardisk underklass, men i sådanafall är den "borträknad" Deras blod är sedan länge uppblandat och dom har upphört vara ransarder.

* Är ransarder "adel"?
Ja och nej. Ransarder står över den övriga klassen i allt såsom adel skulle göra. Men det finns klaner som som har mer makt och inflytande än andra. Vissa klaner har ingen egentlig makt, inflytande eller störr ägor än kanske en gård. Vissa klaner har decimerats betydligt under krigen etc
Det finns alltså en klassindelning, rangordning sinsemellan. Eller kanske dom ses som adel ändå? Lågadel och högadel är ju ett alternativ. Mer politiskt kunniga individer får gärna komma med inlägg här

* Hur sker "utgallringen" av svaga ransarder (vet inte om jag vill veta )
De nyfödda ransarderna inspekteras av klanens överhuvud och närmaste "religösa aktoritet". Uppenbara svagheter såsom fysiska defekter leder till "utgallring" liksom synbara tecken på vekhet (orkeslöshet, klen kroppsbyggnad, avikande kroppsfärg). Sedan låter jag vara osagt om det är gripar, klippor eller skogar inblandat i utgallringen. Det känns olustigt att skriva om i egenskap av trebarnspappa. I "trägudars land" finns en variant av denna obehagliga historia.
Det skulle kunna tänkas hända att ett barn som gallras bort kan visa tecken på gudomlig utvaldhet. Vissa födelsemärken eller likande som gör att prästen tolkar det som utvalt. Då kan fysisk klenhet tänkas kompenseras med osedvanlig psykisk styrka och kaske därmed adopteras bort till lokal helgedom för ett liv vigt åt Aesir.
I tveksamma fall kan barnet placeras i en skog över natten. Om det överlever är det starkt nog. Det finns naturligtvis legender om liknande fall där kroppen såg allt för späd ut, men efter en skog i natten bland rovdjur och svartfolk låg gossen där och mötte kontrollanterna med en föraktfull och orädd blick. legenderna brukar alltid sluta med efter en lång uppräkning av stordåd hur de i vuxen ålder slåss mot stora övermakter, dräper tjogvis med lede fi, trots sin svåra skador och slutligen "blir föda åt griparna" för att säkra sin plats bland ransardernas anfäder hos Aesir.

* Hur sker träningen av dessa stenhårda krigare som kan stoppa handen i kokande tjära utan att skrika (?) (vet inte om jag vill veta )
De placeras i militärskolor mkt tidigt. Där härdas de genom olika mer eller mindre brutala metoder samtidigt som de lär sig stridskonsterna, först slagsmål, sedan kamp och såsmånigom strid. Inledningsscenerna i "300" kan ge en hint...

* Vad händer med alla undermåliga ransarder?
Finns inga. Om de skulle klara första utgallringen så klarar de sannolikt inte de prövningar som de utsätts för under den flera år långa "grundutbildningen". Skulle dom sedan faljera i vuxen ålder väntar landsförvisning eller avrättning. Soldater som tjänat ut sin roll i strid genom stympning eller ålder utgör kärnan av lärare i vapenskolorna, militär rådgivning i hovet, viger sitt liv till Aesir i templen, eller liknande. Dessa ånjuter respekt för vad de åstadkommit i livet.

Grundtanken är dock att en infanterist står betydligt högre i rang än vanligtvis. De är ryggrad snarare än kanonmat. Varje krigare är en länk i en välsmidd kedja och fyller en viktig funktion. Så officiellt ser inte de olika truppslagen ned på varandra.
Gripryttarna har dock en särställning då gripen även ses i en religös aspekt. En gripryttare blir alltså lite av en öh...paladin?

Framme vid bergen är det några som väljer att stanna, men huvuddelen går över bergspassen och in i okänd land. De fem största klanerna är sarderna, belgoterna, narimerna (gauler), timolerierna och jorderna. De sprider ut sig i bergen, i skogen och längs kusten, några drar även eftervart ut på havet.

Efterspel
Nästan två århundraden senare, 757 fO, letar sig en liten grupp krigare upp till västnargurernas länder. De är härdade efter att ha tjänstgjort i Kejsardömets legioner och för med sig den efter lång tids förfining, överlägsna joriska stridstekniken. De blir holdt högt i ära och efter sin död blir de eftervart upphöjda till gudar, äsirer. Grunden för Aesirtron har lagts.

Då ska vi se om jag får rätsida på det hela.
Är således sarderna ursprungsbefolkningen i Ransard?
Redan de härdade av krigets och vandringens vedermödor.
Sedan kommer krigarna som är ca xxx? st och har fajtats för jorerna. Högst diciplinerade men med en barbarisk fysik och styrka. En jorisk spjutspets av nargurer.
De bosätter sig med Sarderna och börjar skola lovande ynglingar då de vet att kriget är vardag och att det är individens skyldighet att vara förberedd för att skydda sitt folk. Sarderna gifter bort sina "bästa" kvinnor i tacksamhet och för att säkra tillväxten av dessa krigare.
Då den invandrade krigargruppen håller sina sinnen rena från annat än krigskonsten och håller sin fysik ren genom fortsatt hård träning börjar de kallas för "de rena" eller "det rena folket" -Ranerna
Båda grupperingarna växer. Sarderna brukar jorden, skördar havets frukter, tämjer träden och styr landet medans Ranerna blir den krigande klassen dit endast de bäst lämpade väljs in.
I samband med en massiv svartfolksinvaion(?) år (?) samlas ranerna under sin ledare, Worthig som först slår tillbaka invasionen och därefter inleder ett utrotningskrig där dom driver svartfolken långt upp i Kardbergen. Worthig skadas svårt i det framgångsrika kriget och kan inte längre utföra krigets värv, men då han har frälst ranernas och sardernas land äras han med att jämte klanhövdingen styra "riket". I detta fall handlar det främst om militära planer. Den stora skillnaden som uppstår från denna punkt är att 1. Ngn har tid att planera hur krigskonsten skall föras framåt (då han själv inte längre kan fäktas och gör push-ups 24-7 ) och 2. Att han har faktisk makt då det gäller att genomföra militära reformer. Det är nu man på allvar börjar särskilja raner och sarder. Krigsskolor upprättas och nyfödda barn väljs ut från födsel till att kämpa i ranernas led. De starkaste skall vara raner, de övriga sarder (Än sålänge sker urvalet från både raners och sarders barnsängar...) Vidare så går platsen vid hövdingens sida i arv och en Ran sitter samman med en Sard. Ranen får titeln Vortiger...

Vidare till Aesir: Jag fortsätter att tolka dina tankar... Andarna är fortfarande religon, även om de har kommit en bit från sitt ursprung. De äldsta schamanerna har inte klarat strapatserna så deras yngre lärjungar sköter de religösa bestyren efter bästa förmåga. Vissa andar får mer framstående plats, medans andra tappar sitt syfte och glöms bort. Under den tid gruppen av krigare bosätter sig prövas folken hårt av skärsmytslingar med svartfolk och förvildade spillror av de stammar som gått under i krigen (förvildade alá Brior & co). Den krigiska kompetens som de nya krigarna besitter förklaras bitvis genom att förfädersandar från alla stupade nargurer står dem bi i striderna, leder bort fiendens pilar, stärker deras hudar och viskar råd och mod i deras öron. Att de raner som stupar står sina bröder bi på samma sätt är naturligt. Deras kraft efter döden börjar öka (i "religösa" spekulationer). Vad gör dessa krigiska förfädersandar då när de inte slåss? Tja, de dricker bärs med varandra. En grupp raner som försvara sitt folk går en ärorik död till mötes då de nedgörs till sista man för att ge sina fränder den tid som behövs för att mobilisera. De kallas för Aesir -De ärade(?) Deras tapperhet och beslutsamhet gör ett stort intryck och skapar till viss del koden för hur en ran skall föra sig. Att be Aesir om bistånd blir vanligare och såsmånigom upphöjs Aesir till gudar. Rätt så?

Grundtanken (inget spikat ) är:
(Gällande möjliga yrkesval...)
Ran: Krigare (Därutöver "präst") Sedan kan en krigare dessutom ha bisysslor antar jag. Griptämjare, sjöman etc

Sard: Kan inte vara krigare eller "präst" Kan dock ha andra arbeten i tempel. Eller kan han kanske vara präst. Har inte bestämt mig. Kan inte vara sjöman, men väl båtbyggare eller roddare.

Raner kan resa från landet, men gör det sällan annat än under krigståg. Detta antagande baserat på den impopularitet som nämns i EA. En ransardisk äventyrare är stolt över sin börd och sitt blod, men väljer sannolikt inte att basunera ut det.

Nationell stolthet är nog det dom har bäst om. Ranerna är övertygade om att de är det mest överlägsna folkslaget på altor.
Sarderna tror jag blir intressantast om dom är stolta över att vara typ näst bäst, snarare än att vara ett tokförtryckt och kuvat folk.

Resonemanget kring det går i stil med; Att om man aldrig kan bli bäst(eftersom det sitter i blodet och det går ju inte ändra på i efterhand...), Inte kan gifta in sin familj i det högsta ståndet etc, utan konstant lever i skuggan av det folk som står gudarna närmast och som dessutom beskyddar dem, så varför inte vara nöjd.

Man växer ju trots allt också upp i visshet om att inga söner kommer att stupa på främmande slagfält, inget herrefolk kommer att kräva att få vänslas med ens dotter på fyllan etc.

Sedan kan man ju tänka sig att exempelvis Alerierna kanske inte är lika nöjda ännu

Att knyta Kard till det dvärgiska Kward- är en utomordentlig idé. Isf. kan man tänka sig att dvärgarna fanns där innan människor dök upp. De ursprungliga mänskliga invandrarna lånade då in namnet på landet av dvärgarna. Ljudet kw har sedan förändrats i människornas språk genom att flyttas framåt i munnen först till tw sedan till t, th och slutligen till s. Sard betyder då helt enkelt invånare í området Kard...

............................................................................................
Och slutligen Regils inlägg som blåste nytt liv i den här tråden

Jag hr följt den här tråden passivt på sistone, och bara halvt satt mig in i ordvrängandet med Raner och sarder. Det jag skriver utgår egentligen inte ifrån definitionerna på namnen.

Efter de sensaste inläggen fick jag bara en stark känsla för hur det skulle kunna vara (med risk för att slå in öppna dörrar eller avstiga från Fafnirs vision).

Ransarder är ett folk. Ransarder är två folk. Bestående av Raner och Sarder där de olika folken har olika syften i livet. Båda behöver varandra. Så skulle det kunna vara en fin symbios, med något slags kastsystem. Men då tänkte jag på svaret på Alendors fråga och jag skulle vilja förtydliga det såhär:
Hur ser Ranerna på Sarderna? - Med stolthet. Ranerna är mycket stolta över att ha ett sådant starkt dugligt ochh kunnigt folk som Sarderna som jobbar åt dem. Ranerna är mycket stolta över sina sarder. På samma vis som en mongol är stolt över sin hästjord eller en echt är stolt över sina hundar. Det finns dock inte ett spår av jämlikhet eller medmänsklighet i förhållandet. Sarderna har ett värde endast i relation till Ranerna. Normalt sett är man stolt om Sarderna är välmående och lyckliga. Men i en pressad situation är man beredd att, med viss sorg, avliva så många som behövs. Men blir ledsen, men känner ingen skam. Relationen är den mellan ett människa och ett djur. Jag skulle gärna se att det fanns någon form av ägande i förhållandet. kanske kan Sarder och Raner tillhöra samma klan, så att klanöverhuvudet är ansvarig för både Sarder och Raners väl och ve. Jag tänker mig också att en Sard inte är personligt ansvarig för sina handlingar. Istället för att döma sarder för begågna brott så ser man rationellt på omständighterna. Ifall beteendet beror på dålig behandling från den ansvarige Ranen så får denna straffet. Ifall man anser att beteendet går att korrigera gör man vad som krävs i form av bestraffningar eller belöningar, utan pekpinnar eller förebråelser. Ifall beteendet inte går att korrigera avlivas Sarden.

Jag tänker mig här att relationen präglas av symbios. Raner och Sarder lever inte åtskilda med mer än en gårdsplan. Kanske kontrollerar Ranerna även Sarders reproduktion för att avla fram dugliga exemplar.
Sarderna ser upp till Ranerna. De har sedan barnsben fått lära sig att se på dem som sina allvisa fäder. Att ifrågasätta en Ran är otänkbart. Sarderna är mycket stolta över sina alltigenom fantastiska herrar och brukar skryta om de mest fantastiska Ranska krigarna i sin klan.

Regil · Inlägg av **Regil** » 2007-10-31 08:30

birkebeineren skrev: Som någon skriver längre upp så blir det så alltför ofta att man snabbt läser igenom och sedan glömmer att kommentera. Så tillexempel i detta fallet!

Förhållandet du här beskriver mellan raner och sarder låter som ett mellan fria och trälar, men med skillnaden att trälarna (sarderna) accepterar läget och ser det som helt naturligt.

Varför?

Skulle religionen kunna vara orsaken?
Har Aesirtron i Ransard utvecklats på sådant vis att det är gudarnas vilja att sarder skal lyda under raner? Är rentutav ranerna kopplade till aesirerna och sarderna till vaenirerna?

Fortsätter att spåna:

Jag tycker att det har mer av kastsystem än fri-träl över sig. En Sard kan aldrig bli en Ran. Det finns ingen anledning att försöka. En träl/slav däremot kommer i de flesta fall att göra vad den kan för att för att bli en fri man/kvinna. För att Sarderna skall bli fria så måste de döda alla Raner. men om de från de har varit små lärt sig att underordningen är moraliskt riktig och att Ranerna vill dem väl, så minskar risken betydligt skulle jag tänka.

Adragoor · Inlägg av **Adragoor** » 2007-10-31 08:44

några gripord:

ûrist, gripgrimma
harko, gripklo
chîdh, gripunge
uhalkana, skria (om gripar)
gakrakrîpha, avelsgrip
kwîthla, ung griphona
mûtra, griphona
phachz, griphanne

Inlägg av **birkebeineren** » 2007-10-31 08:55

Regil skrev:Jag tycker att det har mer av kastsystem än fri-träl över sig. En Sard kan aldrig bli en Ran. Det finns ingen anledning att försöka. En träl/slav däremot kommer i de flesta fall att göra vad den kan för att för att bli en fri man/kvinna. För att Sarderna skall bli fria så måste de döda alla Raner. men om de från de har varit små lärt sig att underordningen är moraliskt riktig och att Ranerna vill dem väl, så minskar risken betydligt skulle jag tänka.

Mer likt ett kastsystem kanske men då känns behovet för en religiös motivering ännu större, skillnaden mellan ran och sard är rätt eftersom det är gudarnas vilja, eller?

Vore det inte en bra möjlighet att använda Aesirtron, som vi än så länge vet mycket litet om, till att förklara detta förhållandet?

Adragoor: Grip-ägg?

Fafnir · Inlägg av **Fafnir** » 2007-10-31 10:03

Om ranerna är direkta ättlingar i rakt nedstigande led till Aesir (enligt traditionen) så är det kanske inte så konstigt om sarderna tycker att det funkar bra. Detta baseras då på Birkes variant av Aesirtron. Om vi kan spika den så funkar det ju därifrån, men jag vet att det höjdes röster om att religonen blev för ung.
Kanske kan vi enas att om birkes teori med förbehåll att det fanns andra gamla trosatser att bygga den på, utöver förfädersandedyrkan som redan är belagt som bas för dessa narguriska folkslags grundreligon?

Det finns ju en ransardisk legend med gudar å tjosan som inte hänvisas till i eller från ngn annan källa en EA spelarboken s.41, kanske kan den användas som bas till ytterligare ett utskott i det alltmer komplexa aesir religonen.

Och fråga två. Varför i H....e väljer jorderna från grannlandet i norr att anamma samma religon om det nu förhärligar ranerna. Det är ju som att be om att anekteras nästan. Ser legenderna liknande ut i norr fast med jorder istället för raner?
Eller är introt till religonen mer diffus där?
Oavsett så tyder det på ett flitigt samarbete eller dyl i historien, då religonen på ngt sätt fått fäste i Jorduashur, om nu Ransard skall vara Aesirreligonens vagga.

Inlägg av **birkebeineren** » 2007-10-31 13:19

Fafnir skrev:Om ranerna är direkta ättlingar i rakt nedstigande led till Aesir (enligt traditionen) så är det kanske inte så konstigt om sarderna tycker att det funkar bra. Detta baseras då på Birkes variant av Aesirtron. Om vi kan spika den så funkar det ju därifrån, men jag vet att det höjdes röster om att religonen blev för ung.
Kanske kan vi enas att om birkes teori med förbehåll att det fanns andra gamla trosatser att bygga den på, utöver förfädersandedyrkan som redan är belagt som bas för dessa narguriska folkslags grundreligon?

Det finns ju en ransardisk legend med gudar å tjosan som inte hänvisas till i eller från ngn annan källa en EA spelarboken s.41, kanske kan den användas som bas till ytterligare ett utskott i det alltmer komplexa aesir religonen.

Och fråga två. Varför i H....e väljer jorderna från grannlandet i norr att anamma samma religon om det nu förhärligar ranerna. Det är ju som att be om att anekteras nästan. Ser legenderna liknande ut i norr fast med jorder istället för raner?
Eller är introt till religonen mer diffus där?
Oavsett så tyder det på ett flitigt samarbete eller dyl i historien, då religonen på ngt sätt fått fäste i Jorduashur, om nu Ransard skall vara Aesirreligonens vagga.

Rörande åldern på Aesirtron så tycker jag inte 1500 år gör den för ung. Västnargurerna som grupp uppstod först på 900-talet fO, då de lämnade Nargurs skogar och utvandrade till Kard. Någon slags grund till tron kan gärna ha funnits i deras andedyrkan men jag tycker inte den skal ha haft någon fast form så tidigt.

Jorderna, eller jordukaerlerna, dyrkar samma gudar som ransarderna men ett liknande kastsystem i Jorduashur gör länderna rätt lika. Det är kanske så att ransarderna har byggd det mer "extrema" kastsystemet på ett tidigare samhällssystem, ett som nu bara finns kvar i Jorduashur, nämlingen trälsystemet?

Både aesirer och vaenirer sägs vara gudar, onda som goda, men vad om denna tro är en som ranerna har tolkat om? Tidigare var vaenirerna folkets gudar, mera jordnära och många, om än inte så mäktiga. Aesirerna var av en mera högtidligare sort, inte de man tillba i onödan utan bara när det handlade om stora och viktika saker. Vaenirer och aesirer samexisterade alltså fredligt som de tidiga västnargurernas gudar. Så kom ranerna till Kard och dessa såg sig värdiga endast de mäktiga aesirerna. De svagare vaenirerna var inga de ranska krigarna ville nedlåta sig till att tillbedja. Eftervart så utveklades denna tro och vaenirerna kom att ses på som onda och inte ens tillåtna för deras underlydande sarder att tro på.

I Jorduashur (och även i resterna av det forna Timolerien) ses dock inte vaenirerna som onda gudar utan vördas tillsammans med aesirerna, även om de senare är överordnade.

Är jag ute och cyklar?

Inlägg av **birkebeineren** » 2007-10-31 18:17

Fafnir skrev:Det finns ju en ransardisk legend med gudar å tjosan som inte hänvisas till i eller från ngn annan källa en EA spelarboken s.41, kanske kan den användas som bas till ytterligare ett utskott i det alltmer komplexa aesir religonen.

Ett förslag:

Ranerna vandrade in över Kard på 700-talet fO. De var en grupp krigare som kämpat i Kejsardömet Jorpagnas legioner och hade en överlägsen stridsteknik gentemot övriga västnargurer som fanns på halvön. Under sin ledare Ferndihn lade de snabbt sarderna ute vid kusten under sig och började även hota andra folk. Ferndihn bar ett mäktigt svard, Acemiel, som sades ha varit en gåva från Kejsaren själv, och efter det sken klingan lyste med hade han tillnamnet "den Gyllene". Sanningen var dock att detta svärd hade givits Ferndihn av den joriske demonologen Marios Telkumel för att denna skulle få kraft av det blod som Acemiel sög till sig.

Ett folk hade inte ranerna kunnat betvinga även om de med stort mannfall hade drivits bort från kusten. Dessa folk var av jordernas stam och hade nu förskansat sig i en befästning byggd ute i en flodmynning som effektivt spärrade vägen för ranerns vidare erövring mot norr. Ranerna samlade sig vid flodstranden och med sina underlydande sarder var det en mäktig här som stod inför jorderna. Dessa hade dock hunnit sända bud till övriga jordiska klaner och långa drakskepp var på väg till undsättning. När ranerna nu endast avvaktade den fullmåne som Telkumel sade skulle ge Acemiel extra kraft, och jordernas drakar närmade sig i horisonten, hände något oväntat.

Av Kardhalvöns många smågudar fanns tre vaenirer, Therk, Hashk den lilla och Babbher. Dessa hade inte mycket makt men bestämde sig ändå för att försöka avvärja det kommande blodbadet. Utan att ens bli lagt märke till av de mäktiga aesirerna som nu samlade sig för att beskåda spektaklet människorna ställt till med, begav sig Therk och Babbher ut till jordernas drakskepp medans Haskh den lille smög sig in i demonologens tält i det ranska lägret. Resultatet var över all förväntan; de jordiska drakjarlarna började misstro varandras avsikter och endast ett fåtal seglade upp för den befästa floden, och Ferndihns magiska svärd försvann.

Ranerna kände sig nu inte starka nog att inta befästningen och jorderna var för fåtaliga till att bege sig utanför sina försvarsverk. De tre vaenirerna hade lyckats med sin list.

Acemiel gömdes i underjorden där det bands med mäktiga besvärjelser och Ferndihn den Gyllene återsåg alldrig sitt svärd. När nu Acemiel inte kontrollerades av Telkumel började dock dets egna demoniska vilja verka. Det började suga kraft ur de tre vaenirerna och även om de kunde upprätthålla magien som band svärdet började deras krafter sina. Andra vaenirer kom till deras undsättning men Acemiels krafter var starka. Svärdets skapare Tekumel började också tappa sina krafter och han insåg att något måste göras innan det var för sent...

Inlägg av **Mikael** » 2007-10-31 19:04

Birke: Spänannde! mera!

Fafnir: Redig sammanställning. Jag gillar hur ransarderna växer till sig som mer komplexa, även om de nu är så komplexa att vi får kämpa för att ta oss ur den sugande fyllningen med livet i behåll.

Tankar kring:
Jag håller med om att teorin har en 2 svagheter och att det är Ranernas antal och minskande andel av befolkningen. (Deras utrensningsmetoder är ju så hårda att det inte kan vara många som blir gamla nog att ha barn. Följdfråga: Hur är det med kvinnorna? Rensas de ut också? Har man flera fruar för att få fler söner att fylla de sinande leden med? Vilken är annars kvinnornas roll? Så andelen ransrader som är raner minus kvinnorna minus alla de som inte klarar prövningarna och därför aldrig blir vuxna nog att få barn, ger v'äldigt få krigare, eller?)
Det andra är ju att om de har en sinande krigarskara, varför har inte deras många fiender anfallit eller i Palinors fall lyckats bättre?

Är de en slags samuraj vs eta eller? Japanerna tog väl kasterna som givna? Jag uppfattade också lite skotsk kultur i ransard i EA, vad finns kvar av den?

Ranerna kan alltså vara storbönder eller patroner, dvs ägare av jordbruket/gården, men bönderna som arbetar är sarder?

Jag tror samhällen som Ransards och Jorduashurs rankar matproducerande bönder och fiskare högre än handelsmän i den inre rangkingen. Hantverkare kan dock rankas lite beroende på vad de gör för Ranerna antar jag. Inget av de två Kardländerna har ju särskilt stora städer med borgare av kopparhavsklass (låter som en glassort).

När det gäller Aesirreligionenär jag fortfarande tveksam till dess koppling till just Ransard. Den finns på Kard och har av Jorduashurerna för mer än 150 år sedan förts till Hamur. Kasenerna är dock även de Aesirdyrkare. Om det är ransarder som ÄR Aesir så får det nog stå för ransarderna, för övriga bör en mindre världslig variant av Aesir härska, en som fanns redan när kasenrna flyttade söderut(?). Kanske delades andedyrkan in i förfäders goda andar (aesir) och fienders, jättars och demoners ond andar (vaenir), i ett senare led blev andarna namngivna som regelrätta gudar, en panteon som fortfarande växer?

Fafnir · Inlägg av **Fafnir** » 2007-10-31 20:03

Tjoho, Birke levererar i vanlig ordning. Är dock lite småtrött efter att ha besök livrustkammaren med fyra ungar, så jag får sikta på att läsa egenom ordentligt och jämföra med källor etc till helgen.

Låt dock inte det hejda er om insperationen kommer sprutandes

, det är alltid roligt att se när Ransards tråd expanderar. Ville mest visa mig så att ni inte tror att jag misstycker till förslagen i tyst förakt och dissning

Inlägg av **birkebeineren** » 2007-10-31 20:19

Mikael skrev:När det gäller Aesirreligionenär jag fortfarande tveksam till dess koppling till just Ransard. Den finns på Kard och har av Jorduashurerna för mer än 150 år sedan förts till Hamur. Kasenerna är dock även de Aesirdyrkare. Om det är ransarder som ÄR Aesir så får det nog stå för ransarderna, för övriga bör en mindre världslig variant av Aesir härska, en som fanns redan när kasenrna flyttade söderut(?). Kanske delades andedyrkan in i förfäders goda andar (aesir) och fienders, jättars och demoners ond andar (vaenir), i ett senare led blev andarna namngivna som regelrätta gudar, en penteon som fortfarande växer?

Kasenerna i Snoarskogarna är Aesirtroende men sedan när vet vi inte. Har lite funderingar på att låta dessa sydnargurer ha glömt bort Gudinnan vid något tillfälle och de ända(?) spåren efter henna är gamla stenstatyr (som de i filmen Pans Labyrinth). Ämnet kanske mer relevant i aktuell tråd?!

Tänkte mig inte ranerna som synonyma med aesirern utan det är ransarderna som har gjort denna koppling.

Mitt förslag är mer att både aesirer och vaenirer finns, gärna innan det kom några människor till Kard, och att denna tro har olika uttryck i de olika kulturerna som anammat den:

Ransarderna ser aesirerna som goda medans vaenirerna är onda.
De forna belgoterna tillbad endast vaenirerna och ignorerade eventuella andra guddomar.
Jordukaerlerna skiljer inte på goda och onda gudar men håller aesirerna för de mäktigaste.
Alerierna var hängivna aesirdyrkare och såg även de vaenirerna som onda, men de delar INTE ranernas tolkning.
Timorerna skiljer inte på vaenirer och aesirer men ranerna har förbjudit offer till "de onda" efter att landet ockuperades.

Brior · Inlägg av **Brior** » 2007-10-31 23:17

Auctoritas

Jag läser just en biografi över Julius Caesar och slås av hur mycket den Romerska samhällsutvecklingen vid den tiden styrdes av några få herrars prestigekamp. I sammanhanget nämns begreppet auctoritas som bland annat definieras som "the ability to make people do what you want, just by being who you are", dvs. en kombination av prestige, legitimitet, anseende, popularitet och karisma. Militär makt och pengar innebar visserligen tyngd men för att få politisk makt i republiken måste man också upprätthålla auctoritas . Det var först sedan gängse politiska vägar stängts för honom som Caesar valde att invadera Rom över floden Rubicon och därmed slå sista spiken i republikens kista. Sedan han vunnit full kontroll försökte Caesar återställa republiken och sin auctoritas genom att uppträda civilt vilket gav motståndarna möjlighet att mörda honom.

Min tanke är att denna auctoritas kunde användas i rollspel vad gäller ransarderna, dvs. det viktigaste för en framgångsrik ransarder är inte bara att vinna framgång utan att vinna framgång på rätt sätt. Vinnaren ska inte bara vara rik och militärt framgångsrik utan måste också ha ett fläckfritt rykte samt strikt följa landets hederskodex. Nu är ransardernas ideal inte alls desamma som romarnas men själva konceptet kunde överföras.

Mer allmänt kunde man tänka sig att införa auctoritas som en egenskap hos alla rollfigurer, en egenskap som visar status i deras hemmakultur och som höjs och sänks med deras offentliga beteende. Det skulle tvinga dem att uppföra sig i linje med landets regler om de vill ha en stark social ställning. Eller mer korrekt: de kan uppföra sig hur de vill så länge de utåt sett är oförvitliga. Ett högt värde i auctoritas har stor betydelse i ett heders- eller reglerstyrt samhälle men är inte så viktigt i mer släpphänta kulturer. Mycket rika och mäktiga RP tvingas spendera stora summor på att leva upp till sitt rykte genom publika festligheter och skrytbyggen (vilket Caesar gjorde).

Är det fler som ser möjligheter i detta? Kanske finns systemet redan?

Inlägg av **birkebeineren** » 2007-11-01 00:02

Brior skrev:Auctoritas

Jag läser just en biografi över Julius Caesar och slås av hur mycket den Romerska samhällsutvecklingen vid den tiden styrdes av några få herrars prestigekamp. I sammanhanget nämns begreppet auctoritas som bland annat definieras som "the ability to make people do what you want, just by being who you are", dvs. en kombination av prestige, legitimitet, anseende, popularitet och karisma. Militär makt och pengar innebar visserligen tyngd men för att få politisk makt i republiken måste man också upprätthålla auctoritas . Det var först sedan gängse politiska vägar stängts för honom som Caesar valde att invadera Rom över floden Rubicon och därmed slå sista spiken i republikens kista. Sedan han vunnit full kontroll försökte Caesar återställa republiken och sin auctoritas genom att uppträda civilt vilket gav motståndarna möjlighet att mörda honom.

Min tanke är att denna auctoritas kunde användas i rollspel vad gäller ransarderna, dvs. det viktigaste för en framgångsrik ransarder är inte bara att vinna framgång utan att vinna framgång på rätt sätt. Vinnaren ska inte bara vara rik och militärt framgångsrik utan måste också ha ett fläckfritt rykte samt strikt följa landets hederskodex. Nu är ransardernas ideal inte alls desamma som romarnas men själva konceptet kunde överföras.

Mer allmänt kunde man tänka sig att införa auctoritas som en egenskap hos alla rollfigurer, en egenskap som visar status i deras hemmakultur och som höjs och sänks med deras offentliga beteende. Det skulle tvinga dem att uppföra sig i linje med landets regler om de vill ha en stark social ställning. Eller mer korrekt: de kan uppföra sig hur de vill så länge de utåt sett är oförvitliga. Ett högt värde i auctoritas har stor betydelse i ett heders- eller reglerstyrt samhälle men är inte så viktigt i mer släpphänta kulturer. Mycket rika och mäktiga RP tvingas spendera stora summor på att leva upp till sitt rykte genom publika festligheter och skrytbyggen (vilket Caesar gjorde).

Är det fler som ser möjligheter i detta? Kanske finns systemet redan?

Låter som om det skulle kunna passa på de raner som här växer fram. En direkt koppling till det romerka riket finns redan diskuterat då ranerna sägs ha blivit både militärt överlägsna och rätt så auktoritära då de var i kejserlig Jorpagnisk sold.

Ransard har även en skriven lag, kanske inspirerad av lite romarrätt?

Får man fråga vilken biografi du läser?

Brior · Inlägg av **Brior** » 2007-11-01 00:11

birkebeineren skrev:

Får man fråga vilken biografi du läser?

"Caesar" av Adrian Goldsworthy från 2006. Den är på 630 sidor men lättläst och ger en god bild av tiden. ISBN 978-0-7538-2158-9

Regil · Inlägg av **Regil** » 2007-11-01 08:37

Brior skrev:Auctoritas

Jag läser just en biografi över Julius Caesar och slås av hur mycket den Romerska samhällsutvecklingen vid den tiden styrdes av några få herrars prestigekamp. I sammanhanget nämns begreppet auctoritas som bland annat definieras som "the ability to make people do what you want, just by being who you are", dvs. en kombination av prestige, legitimitet, anseende, popularitet och karisma. Militär makt och pengar innebar visserligen tyngd men för att få politisk makt i republiken måste man också upprätthålla auctoritas . Det var först sedan gängse politiska vägar stängts för honom som Caesar valde att invadera Rom över floden Rubicon och därmed slå sista spiken i republikens kista. Sedan han vunnit full kontroll försökte Caesar återställa republiken och sin auctoritas genom att uppträda civilt vilket gav motståndarna möjlighet att mörda honom.

Min tanke är att denna auctoritas kunde användas i rollspel vad gäller ransarderna, dvs. det viktigaste för en framgångsrik ransarder är inte bara att vinna framgång utan att vinna framgång på rätt sätt. Vinnaren ska inte bara vara rik och militärt framgångsrik utan måste också ha ett fläckfritt rykte samt strikt följa landets hederskodex. Nu är ransardernas ideal inte alls desamma som romarnas men själva konceptet kunde överföras.

Mer allmänt kunde man tänka sig att införa auctoritas som en egenskap hos alla rollfigurer, en egenskap som visar status i deras hemmakultur och som höjs och sänks med deras offentliga beteende. Det skulle tvinga dem att uppföra sig i linje med landets regler om de vill ha en stark social ställning. Eller mer korrekt: de kan uppföra sig hur de vill så länge de utåt sett är oförvitliga. Ett högt värde i auctoritas har stor betydelse i ett heders- eller reglerstyrt samhälle men är inte så viktigt i mer släpphänta kulturer. Mycket rika och mäktiga RP tvingas spendera stora summor på att leva upp till sitt rykte genom publika festligheter och skrytbyggen (vilket Caesar gjorde).

Är det fler som ser möjligheter i detta? Kanske finns systemet redan?

Jag!

Under långa diskussioner omkring feodalism har jag känt väldigt tydligt att många uppfattar systemet som ett där total cynism och den starkes rätt råder. Jag skulle vilja använda ett feodalt system (i Kardien) där det är omöjligt (nästan) att utöka sin makt utan att följa de koder och spelregler som finns för maktkamper. har en artikel om krigföring och maktkamp bland echterna i bakhuvudet, utan att ha börjat skriva än. jag skulle säga att den här typen av auctoritas system skulle passa som hand i handske för de tankar jag har haft.

I grunden så kan adelsmännen kriga mycket inbördes, men för att göra det så krävs det att man har legitima skäl och följer krigandets spelregler (åtminstone till ytan).

Nåja. Skall inte utveckla mig mer om Kardien i Ransard tråden. Åter till Ransard.[/i]