Jag kanske är förlegad och bakåtsträvande men jag måste få säga att de här fri-formsidéerna låter jättekonstiga i mina öron. Jag ser inte vitsen med att, som SL, sitta i förväg och planera äventyret tillsammans med spelarna... Vart är mystiken? De oväntade plot-svängarna? Gåtorna som ska lösas för att hitta dit man ska? Om man som spelare sitter med i äventyrskommitéen så vet man ju redan vart man ska.
Ok. Jag vet. Rollpersonerna vet inte vart de ska bara för att spelarna vet det men hur kul är det att hitta en mystisk kartbit, leta efter nästa kartbit och sen passa ihop de när spelarna redan vet vart kartan leder?
Rollpersonerna, karaktärerna har kanske en jättespännande tid framför sig men... spelarna då? Det enda de kan roa sig med är intriger och... jag vet inte. Det ställer konstiga krav på mig som SL, jag säger mig eftersom det här är mina funderingar. Jag kanske är old-school 80-tals rollspelare i min syn på ett äventyr eller whatever men intriger spelare emellan är helt ok. Det har jag själv haft. Brorsor, flickvänner, pojkvänner, far-och-son, herre-tjänare, you name it.
Men jag i egenskap av SL skulle ha våldsamma problem med att göra varenda SLP till en potentiellt utvecklad personlighet beroende på om RP'na bestämer sig för att interagera med en SLP eller inte. Det måste ju innebära en fruktansvärd mängd med karaktärer som typ sitter på avbytarbänken redo att hoppa in i valfri SLP när RP'nas anda faller på att prata med nämnda SLP.
Mina äventyr har haft simpla upplägg vad SL-arbete anbelangar(är det ens ett ord?) Exempel följer:
1. intro-äventyr. Separata äventyr för respektive spelare för att de ska få smaka på sin egen rollperson samt ett sätt för mig att subtilt valla spelaren dit han/hon ska. Dessa gör nästan i helt fri-form men i osagt samförstånd med min spelare beskrivs många SLP's ganska vagt. Jag kan helt enkelt inte komma på ett vettigt sätt att beskriva enbart med ord hur en hel stad samtidigt beter sig. Beskrivningen av bytorget blir typ:
"Det är ett torg med fruktstånd och handlare överallt... Människor trängs och ropar, blah blah lite lätt sånt. Men sen tar det i princip stopp för mig. Om man själv går ut p åett torg finns det ju naturligtvis en uppsjö av detaljer som man fångar med ett svep med blicken som för mig är jätte-svårt att beskriva i en miljö-beskrivning utan att det blir till en timmes lång utläggning om hur torget ser ut. Det känns lätt onödigt speciellt om spelaren inte ens har någon lust att vara på torget utan bara går förbi.
2. Rp'na har samlats och lärt känna varandra under intro-äventyren.
Nu sitter rp'na på en taverna och super i godan ro. Dörren slås upp och en "Mystisk Man (tm)" kliver in och ruskar av regnet av kåpan.
typexempel modell äventyret som följer med dod91's grundbox. Nuförtiden lägger jag ner mer tid på att maskera det här upplägget så att det inte ska kännas lika tvingat för spelarna för det tycker ingen är kul.
Äventyret börjar "Ni går på en väg... Det kommer fram en stallpojke och säger att han vill att ni dödar orcherna som bor i grottan där. *Pekar*" Inte så kul...
3. RP'na gör äventyret.
En massa olika punkter tillkommer naturligtvis här med olika delar och sub-delar.
4. rp'na "vinner". Gör klart uppdraget, får sin belöning. Eller blir snuvade på uppdraget/belöningen för att kunna göra fortsättningsäventyr.
Jag vet att detta kanske kan bli stelt, kännas lite tvångsmässigt för spelarna eller vad man nu kan tycka.
Men jag har fortfarande svårt att greppa de här fri-formsidéerna. Så... jag kanske är dålig på att förstå vad ni menar eller så är jag bara dum. hursomhelst.
Har ni nån Friformsrollspelande For Dummies som folk som känner vad jag känner kan göra för att omfamna denna radikala spelform?
nu ska jag verkligen sluta skriva för nu börjar dte bli lite för mycket.
//M