Odöda

Kända eller nämnvärda karaktärer i Ereb Altor. Allt från elaka svartalfshövdingar till fagra alvdrottningar.
Jerry
Jordakisk Bärsärk
Inlägg: 27
Blev medlem: 2007-04-28 14:38

Re: De odödas själar.

Inlägg av Jerry » 2007-05-02 22:36

Aeodyr skrev:En liten fundering som knyter ihop odöda och den religiösa bakgrunden i Ereb Altor:

När en död själ manas fram - varifrån kommer den då? Kushtas vilorum, Etins straff, Angusias hallar...
En myket bra fråga. Det är där som ett av problemen med en polyteistisk världsbild dyker upp: om flera gudar är verkliga, vems dödsrike kommer man till? Återigen kan man fundera över några alternativ, så får vi se vilket som faller spelledarna på läppen.

1) Samma lika. Alla gudars dödsrike är i själva verket ett och samma, och ingen religion har på pricken lyckats ringa in exakt hur det ter sig när man väl är där. En rent nekromantisk "tala med död"-besvärjelse etablerar en länk till denna eftervärld, varefter nekromantikern med list, hot eller mutor lurar ur den döde den information som söktes. Att de döda oftast är notoriskt samarbetsovilliga, förvirrade eller (hum) likgiltiga gör inte det nekromantiska korsförhöret enklare.

2) Totalbluff. Allt som kallas efterliv är egentligen enbart båg: efter fullbordad livscykel ligger själen endast i dvala i sin trasiga kropp, färdig att ruskas liv i och korsförhöras vid tillfälle. Eller så kanske själarna irrar omkring som nästintill maktlösa andar tills en nekromantiker ruskar odöd i kroppen. Att vissa religioner utlovar ett specifikt paradis, helvete eller reinkarnation är rent ut sagt falsk marknadsföring.

3) There can be only one. En religion har helt enkelt alla rätt, alla andra visar sig (försent...) vara irrläror. Även om gudarna obestridligen finns, kanske de drog en liten vit lögn om att det skulle bli evigt med slagsmål och fläsk bara man dog för deras skull. Ett lite trist alternativ, men kanske kan det piggas upp genom att det inte är den allmänt förväntade religionen som har monopol på dödsriket. Drar mig till minnes en sketch med Rowan Atkinson där han leker helvetets entrévärd: "Christians, are you here? What, you look surprised! Well yes, I'm afraid the Jews were right..."

4) Separata efterliv. Varje gud har omtänksamt inrett ett efterliv för sina troende, don efter person. Vem som hamnar var är en fråga om vilken gudom de bekänner sig till. Den som levt ett gott liv enligt, säg, ökenguden Molomos lära, finner sig i dennes paradis som flödar av färskvatten och skugga. Tycker ens gud att man är mogen för reinkarnation, blir det ner till verkligheten igen ör ännu en omgång. Faran med att vara religiöst ointresserad eller rent av ateist blir då uppenbar: man har inte tillträde till något av efterliven och är således dömd att osa omkring i etern som osalig ande. Kanske är dessa människor också mer benägna att gå igen. Eller så kanske det räcker med en pytteliten religiös symbol för att man ska hamna i ett efterliv? Den billiga lilla träamuletten man hade som prydnad på sadelknappen visar sig bli en biljett till ett vilt främmande efterliv.

Om man vill ha en lite annorlunda vinkel på detta alternativ, kan man säga att själen vilar passivt i den döda kroppen tills ens religions präster fullbordat begravningsceremonin. Om präster inte finns till hands får man hoppas att ens färdkamrater åtminstone genomför någon spartansk ritualdetalj som att korsa någons händer ovanför bröstet eller vad som nu krävs. En "minimalistisk" begravning kan leda till att själen irrar omkring längre innan den hittar fram till sitt efterliv, men så länge ens grav inte skändas brukar det göra susen. Härav faran med att inte begravas i vigd jord.

En annan intressant aspekt av detta förhållningssätt är att den som hinner först med att genomföra någon sorts begravningsceremoni är den som tjingar den dödes själ. Detta gör det hela lite extra djävligt för de som till exempel får sin tunga utskuren enligt palinorsk sed och därför tvingas till en tillvaro som träl i ett främmande dödsrike. Lösningen: att hitta och återbörda tungan så att personen kan få ett anständigt likbål och därmed lotsas till sitt "hemmadödsrike". Den som begravs av främmande präster hamnar ju dessutom i ett dödsrike där man är hedning, och för sådana finns det oftast specifik behandling...

5) Ingen vet. De fåtaliga magiker som säger sig ha nederstigit till dödsriket pratar dynga och munkar som påstår sig veta kan lika gärna vara lögnare som lurade. När de döda tillfrågas om livet efter detta bryts kontakten, eller så svarar de bara något kryptiskt (ofrivillig ordvits, jag lovar!), eller stönar "det är förbjudet...". Nekromantikern Tugal Likanda nöjde sig inte med detta sista svar, utan framhärdade med att gång på gång med att frambesvärja sin lärlings vålnad för att med olika metoder pressa den på ämnet. Den sjunde gången riste lärlingens skelett, bröt med frunktansvärd styrka sina andefjättrar och väste "se efter själv" innan den drog Tugal skrikande med sig till Bortom.
Aeodyr skrev: I min spelgrupp användes en gång "tala med död" av en RP för att motbevisa en annan RP´s tro på reinkarnation.
Caddisten i sällskapet lät sig inte övertygas eftersom magin "vrängde Etins skapelse" och därför måste ses som lögn.
Mer ammunition till Caddisten:

* Den döde var ännu inte redo att reinkarneras, utan dröjde fegt kvar i sin kropp i rädsla för Härligheten. Tids nog tar den mod till sig och vandrar vidare.

* Besvärjelsen är i själva verket riggad att upprätta en länk till en demon som låtsas vara den döde. Detta är bara ännu en bluff för att leda magiker
från den Lysande Vägen och in i fördömelse.

* Besvärjelsen manar inte egentligen fram den döde utan väcker endast benknotornas minnen av att vara vid liv. Det är alltså en tragisk människorest som talar medan den dödes sanna själ redan reinkarnerats.

Användarvisningsbild
Peter
Palinorisk dödsriddare
Inlägg: 1423
Blev medlem: 2007-03-01 13:20
Ort: Bryssel

Inlägg av Peter » 2007-05-03 09:41

6) Det finns finns ett fåtal dödsriken, som används av olika panteoner: Inferno, hades etc. Jfr Kristalltjuren där det figurerar ett dödsrike för folk i närheten av Jih-Pun. På samma sätt kan olika dödsriken ha olika upphämtningsområden. Är man troende och god hamnar man i sin guds paradis (förutsatt att man tillber en gud som pysslar med sådana fjollerier), annars står man där vid korsvägen vid livets slut och har att välja mellan Tartaros dystra mörker, Infernos svaveleldar, Limbos intighetsdimma och att hemsöka de levandes värld.

Det finns i detta fall så många motstridiga uppgifter om efterlivet att ingen riktigt vet hur det förhåller sig. Speciellt som spöken som slitits ur de sjuarmade sorbetgeishornas kärleksfulla omfamning i åttonde himlen bara för att behöva svara på småsinta frågor från någon usel nekromantiker knappast är så pratsamma, utöver förbannelser och hot.

vije
Erebosisk Köpman
Inlägg: 372
Blev medlem: 2007-03-07 20:46

Re: De odödas själar.

Inlägg av vije » 2007-05-03 10:28

Plockar friskt från Jerrys intressanta smörgåsbord.

Gillar speciellt det här:
Jerry skrev:Om man vill ha en lite annorlunda vinkel på detta alternativ, kan man säga att själen vilar passivt i den döda kroppen tills ens religions präster fullbordat begravningsceremonin. Om präster inte finns till hands får man hoppas att ens färdkamrater åtminstone genomför någon spartansk ritualdetalj som att korsa någons händer ovanför bröstet eller vad som nu krävs. En "minimalistisk" begravning kan leda till att själen irrar omkring längre innan den hittar fram till sitt efterliv, men så länge ens grav inte skändas brukar det göra susen. Härav faran med att inte begravas i vigd jord.
Så om man inte begravs alls är ens ande alltså fritt byte för allehanda illsinta krafter och man riskerar att råka ut för en evighet av slaverí och lidande, eller oändligt irrande och hemsökande som osalig ande.

Annars faller 1 och 4 mig bäst i smaken (och då blir det kanske som Peters 6a).

Bergdahl
Barbisk Hövding
Inlägg: 947
Blev medlem: 2007-01-28 21:40
Ort: Örebro

Inlägg av Bergdahl » 2007-05-03 11:09

Ja, en kombo av "att själen vilar passivt i den döda kroppen tills ens religions präster fullbordat begravningsceremonin" och Peters funderingar låter väl som ett utmärkt upplägg på det hela.

Mikael
Admin
Inlägg: 4992
Blev medlem: 2007-02-22 19:19

Inlägg av Mikael » 2007-05-03 11:31

Bergdahl skrev:Ja, en kombo av "att själen vilar passivt i den döda kroppen tills ens religions präster fullbordat begravningsceremonin" och Peters funderingar låter väl som ett utmärkt upplägg på det hela.
Det låter som en bra lösning. Valkyrior kommer och hämtar den gode bärsäken till Aesirland, medans hans fallne lego-soldat-vän hämtas av det eviga grinet med sin lie till skärselden. Fienden som är per definition ond och dum ligger (alt står) förvirrad vid sin fallna kropp och vet varken ut eller in.

Jerry
Jordakisk Bärsärk
Inlägg: 27
Blev medlem: 2007-04-28 14:38

Inlägg av Jerry » 2007-05-03 17:29

Personligen föredrar jag fyran eller sexan, har inte riktigt bestämt mig än. Men ett diversifierat dödsrike känns helt klart som den mest färgstarka lösningen. Fast Peter, om något av alternativen skulle vara analogt med Feli Rota från Kristalltjuren skulle det nog vara fyran; separat paradis och separat inferno = total segregering mellan religionernas dödsriken. Fast jag håller också med: så många religioner som har likartade dödsriken kan det mycket väl finnas ett enda Styx, fast med separata färjkarlar eller något. Så skulle man kunna vandra från Hel till Hades, bara för förmånen att ta sig en slurk ur Lethe. Hm, det är nästan så att jag blir sugen på att spelleda ett äventyr som inleds med att rollpersonerna avlider...
Bergdahl skrev:Ja, en kombo av "att själen vilar passivt i den döda kroppen tills ens religions präster fullbordat begravningsceremonin" och Peters funderingar låter väl som ett utmärkt upplägg på det hela.
Jag tycker också om idén, och vad detta skulle innebära för nekromantin. Dödingar med ofullbordad begravning är således mycket enklare att besvärja fram och betvinga, dels eftersom de ännu ligger kvar i kroppen och lurar, dels eftersom de ännu inte har kommit under någon gudoms specifika beskydd ännu. Kanske räcker det med några korta formler för att fråga en hängd om vägen (och för nekromantiker med pondus kanske det räcker med en barsk stämma).

Har själen vandrat vidare är det bra om man har kontakter i andevärlden som kan skvallra vartåt själen försvann, eller divinationsbesvärjelser som ger ledtrådar. "Blodet i siarskålen slog ut i brand. Jag tror jag vet var han befinner sig..."

Att ta kontakt med någon i Limbo kanske kräver en hel liten ritual, plus något att locka eller hota den döde med för att ruska denne ur apatin. Somliga använder ljuvt lockande sång, andra lär sig härma den dödes kärestas röst. Ulcifer Drakblåsa brukade koka upp sin mormors svinfotstuvning invid offeraltaret, den doft som enligt hans utsago var bäst på att ledsaga vilsna själar genom dimman.

För att ta kontakt med någon vars själ befinner sig i Inferno kanske det krävs en hel liten demonologisk ritual, inkluderande namnet på en lättmutad demonvakt som ser mellan fingrarna på att någons själ slipper ifrån för en stund, samt ett litet offer som m,uta till sagde demon. Själen själv är nog glad att slippa ifrån ett tag, men kanske inte är så samarbetsvillig för det. Den som just kommer från en session helveteseld eller tvångsmatning med grodor kanske är lätt hysterisk, för att inte säga vansinnig.
Peter skrev: (...) spöken som slitits ur de sjuarmade sorbetgeishornas kärleksfulla omfamning i åttonde himlen bara för att behöva svara på småsinta frågor från någon usel nekromantiker knappast är så pratsamma, utöver förbannelser och hot.
Precis så! :) Det är därför besvärjelser som hämtar döda ur paradisdimensioner kräver lite extra kraft. Dessutom måste man trixa till det så att inte guden vars paradis man har inkräktat på tar det personligt. Ett sätt är att hålla den döde i okunskap om ens egentliga identitet och syfte. Vissa nekromantiker kanske förklär sig innan de manar fram den döde, eller förser den döde med begränsade sinnesintryck så att man kan utge sig för att vara den dödes son eller något. Viss biografisk efterforskning är av nöden i dessa sammanhang. Tålmodiga nekromantiker kan underhandla med den döde, utlova tjänster för dennes levande släktingar. Mer otåliga nekromantiker kör den hårda skolan, riggar upp järnet med skyddscirklar och fångstrunor och håller den döde gisslan. Riskabelt som attan, det finns exempel på frammanade döda som kommit igen på returhemsökelser. Har man otur kan man dessutom dra på sig gudens väktares illvilja, med risk för gudainblandning i ens öde.

Fast de flesta nekromantiker brukar förstås flina gultandat och mena att de flesta himlariken inte är så välfyllda som man kunde tro.

Mikael skrev: Det låter som en bra lösning. Valkyrior kommer och hämtar den gode bärsäken till Aesirland, medans hans fallne lego-soldat-vän hämtas av det eviga grinet med sin lie till skärselden. Fienden som är per definition ond och dum ligger (alt står) förvirrad vid sin fallna kropp och vet varken ut eller in.
Fast den vilsne fienden kanske tar en amulett eller relik från hans egen religion till ledljus och försöker hitta till sitt eget dödsrike, snabbt som attan innan de leda hedningarna hinner begrava honom efter sina seder och därigenom skicka honom till Hel. Eller så är han kanske handlingskraftig nog att snabbkonvertera, snabbt sno åt sig en hammarsymbol och försöka förhandla till sig en färd till Wodans hallar. "Titta, jag är också bärsärk, jag lovar. Kom igen, vi får lätt plats tre på hästen..."

Aeodyr
Trakorisk Svavelskeppare
Inlägg: 13
Blev medlem: 2007-05-01 20:09
Ort: Uddevalla

Inlägg av Aeodyr » 2007-05-03 20:23

Själv har jag mest tänkt mig n:r 4 med separata dödsriken för de olika religionerna. Jag har förutsatt att folk tillhör den religion de "föds till" om de inte konverterat (tidigt eller sent i livet). Sedan belönas/bestraffas man efter prestation enligt sagda gudom.


Jerry skrev:
Dödingar med ofullbordad begravning är således mycket enklare att besvärja fram och betvinga, dels eftersom de ännu ligger kvar i kroppen och lurar, dels eftersom de ännu inte har kommit under någon gudoms specifika beskydd ännu. Kanske räcker det med några korta formler för att fråga en hängd om vägen (och för nekromantiker med pondus kanske det räcker med en barsk stämma).
Om man vill ha en lite annorlunda vinkel på detta alternativ, kan man säga att själen vilar passivt i den döda kroppen tills ens religions präster fullbordat begravningsceremonin. Om präster inte finns till hands får man hoppas att ens färdkamrater åtminstone genomför någon spartansk ritualdetalj som att korsa någons händer ovanför bröstet eller vad som nu krävs. En "minimalistisk" begravning kan leda till att själen irrar omkring längre innan den hittar fram till sitt efterliv, men så länge ens grav inte skändas brukar det göra susen. Härav faran med att inte begravas i vigd jord.
En annan intressant aspekt av detta förhållningssätt är att den som hinner först med att genomföra någon sorts begravningsceremoni är den som tjingar den dödes själ. Detta gör det hela lite extra djävligt för de som till exempel får sin tunga utskuren enligt palinorsk sed och därför tvingas till en tillvaro som träl i ett främmande dödsrike. Lösningen: att hitta och återbörda tungan så att personen kan få ett anständigt likbål och därmed lotsas till sitt "hemmadödsrike". Den som begravs av främmande präster hamnar ju dessutom i ett dödsrike där man är hedning, och för sådana finns det oftast specifik behandling.

Javisst, tanken om att jordfästas i vigd jord var ju just att hindra gengångare och dylikt. Saknas en sådan begravning blir själen rastlöst kvar.
Jag måste säga att begravningspräster som smyger omkring på slagfälten för att samla själar till "sitt" dödsrike känns som ett lockande scenario.

Den bakomliggande "verkligheten" måste vara att religionerna är sanna och att gudarna och deras dödsriken finns. Att i Ereb säga att endast en religion är sann tror jag inte på som framkomlig väg.

Det kluriga blir just reinkarnationstron.
Kommer svartkonstnären Gefrem Czil som, vid den graven efter den dalkiske krigaren Invil tänkt frammana honom som dödsriddare, motta beskedet: "Den du söker kan inte nås för tillfället, men du kan lämna ett meddelande efter pipet så hör han av sig när han dött igen" ? :)

Eller mer torrt formulerat: Är en reinkarnerad själ otillgänglig för frammaning?


En annan klurig fråga som också kan ställas gäller älvfolk.
Kan ett alvskelett animeras som lägre odöd? Visst skulle många nekromantiker njuta av den uppassningen hemma... eller är också älvfolkens kroppar oanvändbara för animering?

/A

Jerry
Jordakisk Bärsärk
Inlägg: 27
Blev medlem: 2007-04-28 14:38

Inlägg av Jerry » 2007-05-03 21:03

Aeodyr skrev: Det kluriga blir just reinkarnationstron.
Kommer svartkonstnären Gefrem Czil som, vid den graven efter den dalkiske krigaren Invil tänkt frammana honom som dödsriddare, motta beskedet: "Den du söker kan inte nås för tillfället, men du kan lämna ett meddelande efter pipet så hör han av sig när han dött igen" ? :)
Allt nekromantikern vet är att ritualen misslyckas. Men detta kan ju också vara eftersom själen inte är tillräckligt ond, stark eller rastlös för att återkomma som dödsriddare. Hade nekromantikern varit mer garvad i sitt yrke hade han förstås valt en krigare som redan sagts vila oroligt, en som kunde tänkas vara missnöjd med att låta själen vandra vidare och reinkarneras. En som hellre trotsar den lysande tunnel som uppenbaras inför hans själ och trotsigt stannar kvar tills den sluter sig. Eller kanske en som inte kunnat få en ordentlig begravning. (Den förutseende magikern kan förstås själv sabotera begravningen om han redan har planer att animera Invil). "Kunde du inte vandra vidare och irrar nu planlöst i etern eller Limbo? Så synd... Men jag har annars ett bättre alternativ om du är intresserad..."
Aeodyr skrev: Eller mer torrt formulerat: Är en reinkarnerad själ otillgänglig för frammaning?
Ja. Vilket inte utesluter att man kan animera kroppen med en annan passagerare; se mitt första inlägg i denna tråd.
Aeodyr skrev: En annan klurig fråga som också kan ställas gäller älvfolk.
Kan ett alvskelett animeras som lägre odöd? Visst skulle många nekromantiker njuta av den uppassningen hemma... eller är också älvfolkens kroppar oanvändbara för animering?
/A
Alla som försökt vet att alvskelett är klurigare att animera än andra kroppar. Många av Erebs fulare andar vägrar att ikläda sig ett sådant, och rent nekrokinetiska "robot-besvärjelser" tenderar att som bäst ge halvlyckade resultat, vilka snabbt förklingar. Den nekromantiker som helt lyckas animera ett alvskelett har definitivt något att skryta om inför sina kollegor.

Användarvisningsbild
Psipo
Cerevalisk Drakryttare
Inlägg: 827
Blev medlem: 2007-02-14 20:01

Inlägg av Psipo » 2007-05-03 21:45

Jerry skrev:
Aeodyr skrev:
En annan klurig fråga som också kan ställas gäller älvfolk.
Kan ett alvskelett animeras som lägre odöd? Visst skulle många nekromantiker njuta av den uppassningen hemma... eller är också älvfolkens kroppar oanvändbara för animering?
/A
Alla som försökt vet att alvskelett är klurigare att animera än andra kroppar. Många av Erebs fulare andar vägrar att ikläda sig ett sådant, och rent nekrokinetiska "robot-besvärjelser" tenderar att som bäst ge halvlyckade resultat, vilka snabbt förklingar. Den nekromantiker som helt lyckas animera ett alvskelett har definitivt något att skryta om inför sina kollegor.
Alver har ju som bekant ingen själ. Kan det vara en del i förklaringen?

Användarvisningsbild
Rickard
Hynsolgisk Shaman
Inlägg: 477
Blev medlem: 2007-02-06 00:42
Ort: Malmö
Kontakt:

Inlägg av Rickard » 2007-05-03 22:11

Aeodyr skrev:Det kluriga blir just reinkarnationstron.
Kommer svartkonstnären Gefrem Czil som, vid den graven efter den dalkiske krigaren Invil tänkt frammana honom som dödsriddare, motta beskedet: "Den du söker kan inte nås för tillfället, men du kan lämna ett meddelande efter pipet så hör han av sig när han dött igen" ? Smile
Försvinner verkligen själen direkt efter begravningen? Jag ser det mer som om man skulle peka ut riktningen och sedan tar det ett tag innan själen kan bege sig.

(regeltekniskt brukar jag säga att själen stannar i PSY dagar vilket skulle innebära att en genomsnittlig människas själ stannar i 1,5 veckor)
Ni har en spelvärld, men har ni ett regelsystem?
Matiné (läs reglerna)

Bergdahl
Barbisk Hövding
Inlägg: 947
Blev medlem: 2007-01-28 21:40
Ort: Örebro

Inlägg av Bergdahl » 2007-05-03 22:31

regeltekniskt brukar jag säga att själen stannar i PSY dagar vilket skulle innebära att en genomsnittlig människas själ stannar i 1,5 veckor
Lite OT, men kan inte det få lite konstiga följder. Tänker mig att t.ex. en "upplyst" munk borde ha en högre psy än genomsnittet. Det skulle ju innebära att det tar längre tid för honom att komma till sin guds paradis eller reinkarneras.

Tiden det tar för själen att lämna kroppen kanske snarare borde bero bl.a. på hur omfattande och välutförda begravningsritualer som genomförts för den döde, samt hur den döde levt innan han dog osv.

Användarvisningsbild
Peter
Palinorisk dödsriddare
Inlägg: 1423
Blev medlem: 2007-03-01 13:20
Ort: Bryssel

Inlägg av Peter » 2007-05-03 22:38

Jerry skrev: Allt nekromantikern vet är att ritualen misslyckas. Men detta kan ju också vara eftersom själen inte är tillräckligt ädel,stark eller from för att återkomma som dödsriddare.
Fixade din typo :P

För att forsätta svamla om Palinors mycket hedersamma dödsriddare så utgår jag från att dessa genom balsameringsritualer binds till sina mumiekroppar. Ett alternativ är att Etin faktiskt skickar ned dem från sitt himmelsriker :P

Jerry
Jordakisk Bärsärk
Inlägg: 27
Blev medlem: 2007-04-28 14:38

Inlägg av Jerry » 2007-05-03 23:07

Peter skrev: För att forsätta svamla om Palinors mycket hedersamma dödsriddare så utgår jag från att dessa genom balsameringsritualer binds till sina mumiekroppar. Ett alternativ är att Etin faktiskt skickar ned dem från sitt himmelsriker :P
Palinorska nekromantiska ritualer är idag mycket noggrant utarbetade. Den salige döde får lederna förstärkta på magisk och mekanisk väg, skinnet inte så mycket balsameras som garvas, rustningen integreras med kroppen. Dagens nekromantiska ritualer påbörjas i liten skala medan initiaterna fortfarande lever och planer finns på att låta utbildningen för att dö påbörjas redan i barnsben.

Den palinorska synen på efterlivet skulle mycket väl kunna bli en lika stor stötesten med Den lysande vägen som deras nekromantiska sedvänjor. Om palinorerna vågade påstå att själarna hämtades från ett "himmelrike" skulle deras kätteri framstå som alltför flagrant. Den officiella förklaringen är att den döde frivilligt stannar i verkligheten, osjälviskt underlåter att återfödas för Etins och Palinors storhets skull.

Så nånting?

Användarvisningsbild
Peter
Palinorisk dödsriddare
Inlägg: 1423
Blev medlem: 2007-03-01 13:20
Ort: Bryssel

Inlägg av Peter » 2007-05-04 00:44

Klockrent :D Fysisk träning, psykisk träning och förbalsamering pågår fortlöpande. Dödskultspartiater helt enkelt. "Kom hem på din sköld eller bara allmänt ihjälslagen" som palinoriska riddarmödrar brukar säga. Den palinoriska väpnartiden börjar ibland vid sex års ålder, och är sträng. Och en palinorisk riddare dubbas inte, han smörjs.

Dödsriddaren är ett "Jordslat Helgon", salig men ändå närvarande bland de levande. En syn de förövrigt stulit från de narguriska sedvänjor som lärt dem nekromantins konst (Se i den "Historiska Exposen". (Jfr. f.ö.buddhismens Boddisattvor)

Aeodyr
Trakorisk Svavelskeppare
Inlägg: 13
Blev medlem: 2007-05-01 20:09
Ort: Uddevalla

Inlägg av Aeodyr » 2007-05-04 08:51

Bergdahl skrev:
Lite OT, men kan inte det få lite konstiga följder. Tänker mig att t.ex. en "upplyst" munk borde ha en högre psy än genomsnittet. Det skulle ju innebära att det tar längre tid för honom att komma till sin guds paradis eller reinkarneras.

Tiden det tar för själen att lämna kroppen kanske snarare borde bero bl.a. på hur omfattande och välutförda begravningsritualer som genomförts för den döde, samt hur den döde levt innan han dog osv.
Själens styrka ska nog ses som både en möjlighet att snabbt gå vidare mot den önskade evigheten eller dröja kvar för att reda ut oavslutade affärer; hämnd på slarviga begravningsentrepenörer t.ex.

Går det att göra det till en regel baserad på PSY är det bra, men det måste också bero på om själen vill vidare eller inte.

Vid själva frambesvärjandet av en avliden själ tänker jag mig att tiden sedan dödsögonblicket påverkar svårightesgraden. En nyss avliden är lätt frammanad, en som varit död i femtio år är svårare, att frammana själen från Adam ska vi sedan inte tala om...
Vid tala med död av någon form ska det kanske inte påverka. Där handlar det mer om plats och namn; dödsplats/grav, tilltalsnamn/smeknamn/sant namn...
Men kanske själarna också är mer lättkallade på årsdagen av sin död?
Tänker vi oss en tid på året då gränsen mellan levande och döda tunnas ut? Lite som keltiska samhain/halloween.
En natt då dödsbesvärjarna söker de mer lättåtkomliga och då fördomsfulla bybor med facklor och högafflar vaktar sina gravplatser för att hålla svartkonstnärerna borta.

/A

Skriv svar