Olika karaktärer med bakgrundshistorier

Kända eller nämnvärda karaktärer i Ereb Altor. Allt från elaka svartalfshövdingar till fagra alvdrottningar.
carlaronsson
Jordakisk Bärsärk
Inlägg: 35
Blev medlem: 2011-07-26 14:46

Olika karaktärer med bakgrundshistorier

Inlägg av carlaronsson » 2011-08-03 21:28

Gildor Inglorion

Obegränsat med tid, välbevakadebiblitek, förstahandskällor som minns minns vad som hände för tusen år sedan, bocktryckarkonst och muntlig berättarkonst.

Alvernas lärde har alla möjligheter att uppnå total kunskap om det som går att veta ngt om.

Gildor Inglorion är barnet till en av kungens rådgivare i Landori. Kunskap och Religion kopplas samman av de lärdes vana att tolka stjärnorna som tänts av Varda till alvernas ära och glädje.

Historia, geografi, astrologi, zoologi, botanik och kunskap om det mörkas varelser behärskar Gildor till fulländning. Drakar är hans specialområde då en ny drake som kläcks eller flyttar till Erbeb brukar föranstalta stora omvälvningar.

Att förse soldater med helande örter och konstnärer och jägare med droger som skärper deras sinnen och kreativitet en annan. I de sköna konsterna är det målning som G behärskar och liksom alla alver en duglig sångare.

Sinnena är skarpa och den skarpa synen tillsammans med hög intelligens gör att G är utmärkt på att läsa läppar utan att den talande märker ett dugg. Med alvskrivarens lätta hand , konstnärens talang och goda skrivdon är G en mästerlig förfalskare. De alviska lärde har utvecklat en defensiv stridskonst som bygger på att utnyttja angriparens rörelser till låga kast som ger tid att på snabba alvfötter fly.

Flera saker lockar G ut ur Landoris skogar:

Alla avers längtan till havet.
Längtan att uppleva hösten ”det dödligas vackra undergång, en supernovas sista aria”.
En ny svag stjärna som tänts i öster, vad finns under den? Är den synlig även för människornas svaga ögon?
Lykantropin breder ut sig från en bergskedja, detta har G örter som kan bota.
Stjärnorna viskar om en ny drake som fötts! G letar i första hand efter en av de äggskärvor som sägs vara på vift för att med sin bok om drakarnas släkten artbestämma den nye draken.

Till sättet är G upphöjd, självsäker och irriterande likgiltig och tolerant för dödligas ränker och brister. Girighet, svek och begär anses av alverna vara nödvändigt för att driva människorna framåt i sina korta liv och för att de ska kunna uthärda sina lidelsefulla liv med tvära kast mellan förtvivlan och glädje.

Glädje förresten kan inte G uppbringa utan verkar ständigt vara stillsamt sorgset harmonisk.

Ofta verkar G försvinna in i sig själv mitt i samtal eller kritiska situationer då han i intensiv meditation drar sig till minnes boksidor, sånger, personer och berättelser (munkens yrkesförmåga. Han stannar ofta uppeför att måla på sin tavla av stjärnhimmeln som han hållt på med i 70 år.

----------------------------------------------------------

Illmar Lizst - ”Mäster Smörja”

Han föddes i en skreva i djupet av vättebergets trygga, kalla granit. Kvickare och slugare än de flesta och fruktad då han tog över faderns titel ”Mäster Smörja”. Av otäcka metalloxider, underjordiska svampar som aldrig sett dagens ljus, ödleslem och ormetter rörde han ihop de mest fruktansvärda giftiga salvor och pulver åt krigarnas spjutspetsar och pilar. Rätt doserade skänkte de krigarna omänskliga förmågor men de som tog dubbel dosis i hopp om ärorika illdåd gick en plågsam död tillmötes. På direkt order, inte annars, sniffade han runt efter läkeörter till de sårade. Av fadern ärvde han även en pendel och med sina gollumliknande ögon försätter han prästerna i trans och förhörde krigsfångar med sin stora hypnotiserande ögon.

Liksom alla vättar växte kärleken till det tunga, sköna guldet med åldern och lyckan log mot Illmar. Som plundringsbyte lade han vantarna på en bok i alkemi. Då han inte kunde läsa människornas kråkfötter tvingade han en krigsfånge att översätta. Den arme saten försökte rädda livhanken genom att överdriva enkelheten att förvandla bly till guld. Illmar blev besatt.

Besatt, av tanken att bli vättarnas konung med en tron av rent guld. Med en lätt zombifierande svamp tvigngade han fången att hjälpa till att översätta recepten och leta efter alkemiska mediatorer, effektorer, gripklor och sandormsspott. Tyvärr glömde han att ge stackaren mat och nu har han ingen som kan översätta bokens ovärderliga hemligheter åt honom.

Nu är han på jakt efter en grupp äventyrare som kan leda honom till guld, alkemiska preparat och inte minst, som kan översätta ur boken. För detta kan han lisma, smickra och ljuga om det behövs men han vet att han besitter många värdefulla förmågor och kunskaper och helst av allt vill han ha vänner som står i tacksamhetsskuld. En skuld han kommer kräva in, om och om igen. Han säljer gärna gifter och alkemiska ingredienser till de som betalar.

Enklare än att göra bly till guld är troligen att hitta ett elexir eller ört som skyddar mot den förhatliga ”gula skivan”. Illmar skyr starkt solksken och måste lägga stålband på sig för att inte fly till den svala skuggans trygga famn. Han har gjort ett sotade glasögon som skyddar ngt.

Samlar bly som han tror ska bli guld.

Några egenheter är Illmars förkärlek för the och cigarrer. Att blåsa såpbubblor tillhör hans mer barnsliga nöjen men kan bli mycket vred på dem som inte vet att uppskatta de vackra bubblorna. I sitt bälte har han en smäcker skära. Vad han inte vet är att den tillhört den legendariska alvdruiden Gildor Inglorion. Om en alv skulle råka se den är den grillade råttan skållad. Själva alkemiboken är naturligtvis mycket värdefull av de få som vet att uppskatta den.

Illmars roll i en äventyrargrupp är formodligen lik Gollums. Omväxlande kaxig och omväxlande lismande kan han rätt hanterad av resten i gruppen föra äventyren framåt. Om de låter han stjäla ett guldstycke eller två och läsa lite ur boken så har de honom där de vill. För stunden.

---------------------------------------------------------------

Baldassare Contador

Baldassare föddes av en fattig plantagearbeterska i Erebos. Moderns enda glädje var att lyssna på Baldassares fantastiska röst under mässan. Därför tackade hon ja till klostrets generösa erbjudande om en bit av kyrkans jord till familjen mot att klostret fick ”träna” B. ”Träningen” förutom tolv timmars strikt utblidning sex dagar i veckan även i kastration.

Kastrationen ledde till att B fortsatte växa och växa till 25 års ålder. Särskilt revbenen och bröstkorgen och händer, fingrar och fötter växte och den enorma lungvolymen samman med en pojkes stämmband gav B en magisk röst. Trestrukna C var bokstavligen en barnlek för B.

På operan i Nosthril var succen en självklarhet och mängder av rykten omgav B. Sexuella äventyr med socitetsdamer (jfr Casanova) var bland de falska (även om B umgicks med dem då damerna inte hade något att frukta). Bland de sanna var B:s samröre med mäktiga män. Ledarna i Nosthril satte nämligen ofta kastrater och enucker på viktiga administrativa poster då de ansågs ofarliga eftersom de inte kunde starta mäktiga dynastier.

Vid sidan av beundran fanns också förakt och hat. Om rösten var spänstig och smidig så var kroppen tung och otymplig. B spelade ofta kvinnors roll i oprerna och ibland tom primadonnans. En recension med anspelningar på hans bondska ursprung löd: "Baldassare drew every Body to the Haymarket. What a Pipe ! What Modulation! What Extasy to the Ear ! But, Heavens ! What Clumsiness ! What Stupidity! What Offence to the Eye! Reader, if of the City, thou mayest probably have seen in the Fields of Islington or Mile-End or, If thou art in the environs of St James', thou must have observed in the Park with what Ease and Agility a cow, heavy with calf, has rose up at the command of the milkwoman's foot: thus from the mossy bank sprang the origin of B".

Det ansågs även att kastraterna lockade hederliga män till homoerotiska avsteg och rika svartsjuka fruar kunde leja lönnmördare.

B anlitades dock för att bota Kardiens konungs depression. När han återvände till Erebos hälsade han på familjen. Av hans tre bröder hade tre omkommit under flottjänstgöring och den tredje var så ful och blyg att han aldrig skulle föra släkten vidare. Hans bittre fader anklagade B och kallade honom för en oduglig homofil och straffet för faderns synder.

Förkrossad och djupt deprimerad planerade att hoppa från Nosthrils största bro när en harmonist som hört talas om hans tid vid Kardiens hov lovade bota honom från hans depression. I harmonistskolan sjöng man tillsammans en Själatröst och B var botad för stunden.

Trots sin ålder gav B:s register honom en fördel i att lära sig harmonisternas sånger. Plötsligt hade han, som endast fått uppskattning och levebröd genom att spela den roll som barberaren i klostret en gav skar åt honom, en makt och en frihet han aldrig smakat.

Harmonisterna som aldrig behövt undervisa i magins fallgropar och riskerna som magins makt förde med sig eftersom musiken själv brukade göra de unga adepterna till harmoniska och vad man kan kalla för ”goda” människor förstod inte vad de skapat i B. B förälskade sig nämligen i kollegan Evita. Evitas ansiktsuttryck då han visade sig naken första gången glömmer B aldrig och drev honom på flykt.

B började vandra vägarna som underhållare och helbrägdagörare. När han hånades hade han nu fruktansvärda grafter att svara med och hämndens sötma berusade honom. Han började spela över i hopp om att någon berusad bondtölp skulle håna honom. Det undermedvetna hatet mot kyrkan som berövat honom mandomen bubblade upp till ytan. I det undermedvetna finns också övergrepp, verkliga eller inbillade, som kan göra sig påminda.

Alltsammans har gjort B till en skör och oberäknelig person som vill vara till lags men samtidigt ruvar på hämnd. Han omväxlande idialiserar och hatar både kvinnor och män. Han kan från tiden på operan agera hyfsat trovärdigt både som kvinna och man. Han föraktar men längtar efter familjelivet. Han klarar inte kommentarer om sitt utseende eller sin klumpiga kropp. Han har fina maner och svarta tankar. Han söker acceptans och skulle han få höra tala om någon munk eller barberare som praktiserar kastration kommer han agera. Han är också nyfiken på om ryktena om att Zorakins patriark ska ha förbjudit kastration på fastlandet är sanna. Han känner till allt om överklassens ränker, lögner och pervesioner. Han har av en kollega i harmonistskolan också hört att animisterna har en kraftfullare variant på Regenerera kroppsdel som kanske kan göra honom till man igen. Det sägs även att ett stycke av Alimuddin, en krunsk harmonist på tvåhundratalet e. odo, skall ha gett ett dussin enucker vid Stormuftin av Stabuls harem mandomen åter och dräpt densamme. (Om detta finns att läsa i en krunsk saga i Tusen och en natt men detta känenr inte B till). Om B har viljan och modet att offra sin röst om sagan är sann återstår att se. Däremot skulle han utan att blinka söka domptera kyrkan till ett fjärde korståg om detta skulle kunna inbringa denna musikskatt.

----------------------------------------------------------------

Geored Mången Hamn



En långsmal gestalt i en Blekgrå Linnekåpa med ett slappt bälte som hänger från höfterna. I bältet hänger olika flaskor, pluntor och näverbuntar och en gyllene skära.

Pannan är fårad, ögonen djupt liggande gnistrande ljusgröna, kinderna fårade och ansiktets hud spänt över skarpa kindben.

Geored blev som pojke lärling hos Jorpagnas Druider, en uråldrig rest från det gamla kejsardömmet. Han var en barbarpojkr från vidderna norr om Torshem och det blev hans område tillsammans med Berendien.

Stormästaren i Druidorden var en urgammal vän till Landoris alver.

Druidernas klassiska uppdrag är att hjälpa människor med sin utkomst och sina och deras boskaps soter. Vissa har också svurit att aktivt bekämpa demoner, dödlösa och svartblod. G är inte en av dem. Med sin gyllene skära hämtas örter och drogväxter som kokas till dekokter mot sår, farsoter, barnlöshet mm.

I stora delar av sitt liv har G rest runt och talat med djuren som skvallrat om var hungersnöd, torka och farsoter drar fram. G har då rest dit och letat upp en frisk källa, frammanat skyfall, botat de sjuka mm. I början var det mest i hans hemtrakter runt Torshem men sedan har han förstått att jordbrukssamhällen som Berendien är så mycket känsligare för missväxt och nödår.

En elegant lösing på hungersnöd har varit att med en enkel trollformel skänka människorna förmågan att äta hamlade löv, barr och gräs i några dagar så att de klarar sig till våren.

G ser sig inte som ”God”, han gör det en druid ska göra. Han låter alltid folk betala efter förmåga för sina tjänster så att de inte hamnar i tacksamhetsskuld. G är gammeldags, strikt och ogillar gnäll men älskar olika lokala öl och skrönor.

Han misstror städer och alla som inte arbetar med sin egen föda. Han skyr kyrkan som förföljt honom flera gånger då han gjort guds skapelse till ”idisslande kreatur” (gräsmat.)

G strövar mycket långsamt fram då hans ögon letar örter och han språkar med de djur han stöter på.

Särskilt faschinerad är han av spindlar, deras gifter och deras spindelnät som lyser i daggen om mornarna.

Djuren är helt enkelt hans vänner och han har pratat betydligt mer med dem än med människor.

Fåglarna är hans ögon och öron.

Hans familiari, Ugglan Solomon har han ärvt av sin läromästare och ugglan jämför honom ständigt med denne.

Få är de djur som G aldrig mött, skulle han få möjlighet att träffa ett sådant släpper han allt som han förutatt sig.

På äldre dagar har Gs kropp börjat tröttna och däggdjuren har givit honom sina sanna namn så att han kan skifta hamn till Pegas, Grottbjörn, Fladdermus eller älg och känna sig ung i deras kropp.

G har just lärt sig att hela avhuggna lemmar och vill nu gärna testa detta på alla de krymplingar han mött på sina vandringar.

Gs ålder har gjort att han börjat fundera på slutet och han letar efter en värdig lärling. Han sneglar också på den livsförlängande formel som används av de bedrägliga mentalisterna.

G har aldrig varit ngn mörkerjägare men skulle nu gärna vilja lära sig ”Livskraftens förbannelse” och gå en sista kamp med mörkrets makter.

Stormästaren har också skickat G på jakt efter Solkristallerna just i detta syfte då Häxmästaren i tornet sägs växa i makt.

G är en trofast vän men vresig och fast i gamla vanor. Få saker är så viktiga att det kan få honom att undvika att språka med djuren på vägen eller avstå att vika från rutten för att närmare undersöka en sällsam växt.

Han löser det mesta utan magi med naturens gåvor men har någon defensiv och någon offensiv besvärjelse bakom örat. Annars är det mest komplicerade helande ritualer och varje vecka förnyar han sitt förbund med den däggdjursart vars hamn han tror gagnar honom mest.

Strider gör han i björnhamn eller som en mäktig Olifant. Flyger gör han som en tyst fladdermus om natten eller en stolt Pegas och spanar gör han som bonnkatt eller näbbmus.

-----------------------------------------------

Kolja Morozov



I den akrogalska thaigans lövskog ligger ett ortodoxt kloster som delar sin tro med Dalkiska kyrkan. Vår och sommar är vägarna ofarbara då smältvattnet aldrig kan tränga igenom tjälen djupt nere i marken.

I klostret med pallisader, väggar, tak och lökkupoler växte Kolja Morozov upp till registrator.

I flera hundra år har munkarna sökt kunskap om och beämpat demoner och deras herrar i våran värld. Flera gånger har demoner attackerat och satt eld på klostret. Lika många gånger har det byggts upp igen. Till deras största triumfer hör stormningen av Bukovina, en stad i östra delen av Tsarens rike som i flera år styrdes av en demonprins.

Efter detta fick de Tsarens stöd och har jagat demoner och demonologer åt öst, väst och syd.

Den framsynte abboten lät därför Kolja studera västerns språk och till slut följa med hans läromästare, Dalken Illmet till Caddo.

Den akrogalska kyrkan och lysande vägens dalkiska gren har nämligen märkt att fastlandets kyrkas prål och slapphänta attityd till magiker tycks ha skapat en fristad för åkallandet av demoner. Bästa beviset på fastlandets galenskap är deras stöd till Demonbetvingare, förment godhjärtade magiker som sägs fördriva demoner tillbaka till Kaos. Detta trots att krönikorna är entydiga, den som betvingat en demon kommer för eller senare själv betvingas av den vidunderliga makt detta medför. Med en lintropisk pendel i form av ett rökelsekar sattes Kolja därför på en båt till fastlandet för att i första hand kunskapa om demonisk aktivitet i Ereb.

Utbildningen till demonolog börjar med en lång vandring till Uralbergen och ned i dess djupaste gruvor. Där får de inträda i en sal med en vansinnesdemon i en bur. De är fria att gå men om de lämnar salen inom 6 timglas löses deras klosterlöften och de får gå den långa färden hem tjugo steg bakom de andra. Om de inte smittas av vansinnet då de snabbt befrias från sitt lidande.

Sen följer år av studier i biblioteket. Böcker på gammal kirylliska med fasansfulla teckningar och kopparstick läses om och om igen. Varje demon har en krets, många olika skepnader och ännu fler namn. Ofta visar det sig att tre olika beskrivningar är en och samma varelse. Den ytterska kunskapen är demonens sanna namn som tvingar den till blind lydnad. Klostret känner bara åtta sanna namn.

De flesta beskrivningar är ofullständiga och många bara lösa rykten, tredjehandsinformation som berättats av vettskrämda bönder.

Till detta kommer böckerna om multiversum, kaos olika kretsar och portaler till de grå hallarna, mellanvärden där både demoner och demonologers vilsna själar letar efter en väg ut.

Parallellt tränas kroppen och strid med kraftfulla stångvapen tills det är dags för examen. Kandidaten lottas till en av stormästarna och får sedan besvara dennes frågor. Ofta rör det sig om perifera detaljfrågor om just den stormästarens särskilda intresse. Om stormästaren låter sig nöjas får man titeln registrator, en demonkännare med rätt att efterforska demonisk aktivitet och tillgång till registret och skylldighet att utöka dessa rullor med nya beskrivningar av demoner som besökt våran värld. Den lyckligt lottade lyckas forska fram ett sant demonnamn och blir därmed kanoniserad.

De som utmärkt sig i den fysiska träningen får gå vidare till jaktträning.

Här tränas de i zodiaken och att se när stjärnorna och himlakropparna skvallrar om besök från en annan värld. Självklart lär de sig också lintropisk spårning. Gesällprovet är här att med pendeln leta upp ett svagt demonologiskt föremål gömt på taigan.

För de som lyckas väntar botaniska studier av taigans kortlivade läkande örter och droger som gör användaren stark, orädd och onåbar för bedrägliga besvärjelser.

Det sista testet är frossans och marornas år.

Detta spenderas i klosterkällaren där de utsätts för allt mer ohyggliga gifter. Allt för att uthärda de dunster, gifter, etter och spott som demonerna gärna utsöndrar.

Allt detta har Kolja uthärdat och sitter nu på en båt till av SL utvalt land i Ereb.

Ett annat uppdrag är att ta tillbaka en relik i form av en balsamerad hand som hamnat på avvägar, troligen till ett kloster I Hynsolges berg.

Med sig har han ett lintripiskt rökelsekar, bortsj, en ikon, en munkkåpa med ordens symbol, fågel Fenix, zodiaken, en kiryllisk bibel och den bok som varje registrator själv författar som en sammanfattning av sina studier: Bestiarium Morozova. En tung rustning och och en partisan,

-------------------------------------------------------

Gil Galad



Gil Galad är en jägare som delar sitt öde med sitt byte.

Fast mellan två världar, mäktig i den ena, underlägsen och missförstådd i den andra.

Gil Galads morfar var alv liksom hans mor. Morfadern levde för oräkneliga människoåldrar sedan då alverna fortfarande utkämpade ständiga krig mot drakar, demoner och horder av svartblod medan människorna hukade i sina grottor och hyddor.

Gil Galads fader var en Berendisk speleman som lockats in i Landoris skogar av Tinuviel, en hovdam i alvkungens följe.

Gil Galad längtar alltid bort. Bort från människornas hetlevrade, kortsiktiga själviskhet till lugnet, kunskapen och harmionin i Landoris skogar där det råder evig vår. Väl hemma i skogen där han föddes smyger sig snart rastlösheten på. Frustrationen över att detta ädla folk som brukade kämpa för ädla mål, sprida sin kunskap som då de en gång lärt människorna tala och sjunga nu mest besjunger gamla legender och hjältedåd. Hur hamnade de förstfödda i sin skog som de nu sköter som en klostermunk sin orkidéodling medan folket utanför svälter och dukar under i farsoter? Då längtar Gil Galad åter ut till den riktiga världen. Till årstidernas växling, människornas lidelse och viljestyrka och kamp för överlevnad och bättre livsvillkor. Där kamper fortfarande utkämpas. Snart känner han sig dock utanför och värre; ett smygande förakt för människornas myller. Få är de ungdomsvänner som inte gått antingen en våldsam död eller ålderns krämpor och glömska till mötes. Alltmedan Gil Galad fortfarande är ung, sina 72 år till trots.

När Gil Galad lämnar Landoris trädsalar har han med sig en alvisk långbåge och sin morfars glav, eller rättare sagt det med alviska tecken prydda skaftet. På skaftet sitter ett helt vanligt glavblad. Med sig bär han också ett Bestiarium på alviska med beskrivningar av demoniska observationer genom tidsåldrar. De flesta fragmentariska berättelser nedtäcknade efter vettskrämda bönders rykten. Somliga med detaljerade målningar och en handfull med demonens sanna namn som tvingar dem till lydnad och tillbaka till sitt eget universum. Med sig har också en vetgirighet och ett tålamod. Ingen demonjägare som inte vänt åter för att kunskapa i gamla rullor innan striden har blivit långlivad.

I bältet sitter vackra flaskor, somliga med läkande brygder eller mixturer som skyddar mot demoners etter, skräck eller svartkonst.

I ådrorna flyter delvis alvblod som tål demonernas andedräkt, dunster, etter och spott (Gifttålig).

Gil Galads ögon, hans namn betyder ”två ögon” kan se många av de alviska stjärnbilder som är för ljussvaga för människor att se. Han stirrar ofta och länge upp bland Vardas stjärnor och himlakroppar för att leta tecken om nya ovälkomna gäster från andra världar (Astrologisk Lintropi).

--------------------------------------------------------

Regin Bergsprängaren

Regin växte upp i en barbarstam utanför Torshem och visade ovanliga talanger.

Hans händer formade all död materia som vore det våt drejarlera.

Han sattes som lärling hos flera hantverkskunniga men snart tröttnade stammen eftersom hans fantastiskt vackra skapelser aldrig höll.

En glasblåsare förbarmade sig över den utstötte Regin trots att hans klumpighet passade illa i en glasblåsarsmedja. Glasblåsaren drog dock nytta av Regins påhittighet som gav uppslag till fantastiskt hantverk som såldes dyrt. Dessutom kunde han hjälpa till att forma glas med sina bara händer och hans andedräckt höjde temperaturen i hässjan.

En dag magikerringen Regnbågens alkemist in för att köpa glaskolvar och specialbeställda rör.
Han såg genast att här fanns rå, magisk talang.

Han togs in som eldlärling och blev snabbt en framstående elementarelev.

Regin, som alltid hånats för sin kärlek till det vackra snarare än det praktiska märkte dock snart att hans begåvning fanns i eldens destruktiva element snarare än i att skapa och förbättra ting. Han blev en sorgsen trollkarl.

Regnbågens stormästare ansåg att Regin sin klumpighet till trots kunde bli en utmärkt artefaktmakare. Han gav dispens från regeln om att artefaktmagiker måste bli mästare i ett hantverk innan de invigdes i de långa ritualer som fäster en galder till ett föremål och Regin fick lära sig Sigill och Permanens.

Det blev dags att tjäna som bergsman hos dvärgarna för att lära sig mer om jordens element och stärka banden till dvärgarna som förfogade över ädla metaller, alkemiska ämnen och legeringar som behövdes i Regnbågen.

Regin fann en utsökt bergskristall och ville återgällda allt fantastiskt hantverk han sett i bergets salar. Han formade med sina bara händer ett fantastiskt svärd i kristall och gav åt dvärgprinsen som han blivit vän med.

Svärdet saknade Nexus och trots Regins varningar kunde inte prinsen slita sin blick från svärdet. Morgonen därpå hittades prinsen död.

Han förvisades från berget och samarbetet med Regnbågen sades upp. Regin fick sitt galdermästarbevis men förvisades trots detta även från Regnbågen. Han sökte sig hem till stammen men när de märkte att Regins fantastiska skapelser snart återblev den stenklump, träbit eller metallten han format dem av suckade ledaren och menade att den som inte arbetar inte heller skall äta.

Regin började resa runt, utföra sprängningar på beställning och för solden köpte han vackra ting. Han deltog bland annat i belägringar och hans ”helveteseld” blev vida känd.
Ignatius Loyoda - Dalkisk Inkvisitor

Användarvisningsbild
Rubicon
Ransardisk Gripryttare
Inlägg: 162
Blev medlem: 2010-06-05 17:28
Ort: Härnösand

Re: Olika karaktärer med bakgrundshistorier

Inlägg av Rubicon » 2011-08-03 23:56

carlaronsson skrev:Gildor Inglorion


Gil Galad

Mindre plagiering av namn från Tolkien tack.
-Vi kåt nik och Lill-Aron? Vilka fåniga namn!

Fraxinus
Kardisk Bontisâl
Inlägg: 1623
Blev medlem: 2007-05-10 00:12
Ort: Stockholm

Inlägg av Fraxinus » 2011-08-11 13:03

Gillar dock Illmar Lizst. :)

Fraxinus
Kardisk Bontisâl
Inlägg: 1623
Blev medlem: 2007-05-10 00:12
Ort: Stockholm

Inlägg av Fraxinus » 2011-08-11 13:04

Däremot borde storinkvisatorn i Dalkien snarare heta Ignitus Löjlåda! :lol:

Skriv svar