Sybaricus Macru

Kända eller nämnvärda karaktärer i Ereb Altor. Allt från elaka svartalfshövdingar till fagra alvdrottningar.
Jan Erik Söderman
Cerevalisk Drakryttare
Inlägg: 730
Blev medlem: 2009-05-22 13:41
Ort: Stockholm
Kontakt:

Sybaricus Macru

Inlägg av Jan Erik Söderman »

Denna demonherre härstammar ifrån den eviga eldens rike. Gehenna, Miaspl, Purgatorium eller vad det nu kallas i olika delar av världen är oviktigt. Hur som helst är han och hans bröder ifrån gehenna inbegripna i ett evigt krig emot Naifl den eviga köldens rike. Sybaricus Macru är dock inte nöjd med att förtära allt i sin väg och för evigt brinna i Gehenna såsom så många andra av dess invånare. Han vill behärska och förinta hela skapelsen. För att uppnå detta mål har han med tiden utvecklat förvånansvärt stor list och en subtil ådra som på inga sätt är normalen bland Gehennas pyroklaster. Hans historia på Altor är i stort bunden till hans verksamheter i Imperium Iorpagnum och det är också därifrån han har fått det namn han har idag.

Oraklen
Under Imperium Iorpagnums storhetstid fanns på Jorpur en mycket känd kult av orakel. Dessa kunde skåda in i framtiden och få mäktiga synska förmågor med hjälp av de ångor som de inandades ifrån det vulkaniska berget. Med tiden hade de dock en tendens att mutera eller dö av ohälsa på grund av att detta var skadligt för vanliga dödliga. Sybaricus Macru vars första gudomliga attribut var vulkaner och mer exakt vulkanisk sten kunde sakta men säkert låta dessa orakel inhalera delar av hans kropp och välsignade dem med tiden med sina demoniska gåvor. Genom deras visdom kunde han utöva inflytande över hela imperiet och mången var den rådville pilgrim som färdades till Sybaricus berg för att få råd.

Orgierna
Med tiden kom man fram till att den vulkaniska sten som inandades inte bara gav siargåvor utan även luktade mycket gott och gav smått hallucinogena effekter som även förhöjde njutningen av såväl smärta som upphetsning. Således blev Sybaricus berg i Jorpur samlingsplats för giriga handelsmän ifrån när och fjärran som handlade med den ovanliga mineralen, härstammandes direkt ifrån Gehenna till vilket vulkanen var en port. Den började användas vid orgier för att förhöja erfarenheterna. Den gav dock en viss avtrubbning allteftersom ångorna inandades blev också deltagarna i dessa orgier allt mer våldsamma och otäcka. En kult bildades som allmänt kallades för sybaricer som ägnade sig åt alltmer groteska excesser med människooffer, stympning och våldtäkter av slavar och rättrogna. De kom vid denna tid i konflikt med andra kulter som dyrkade Ma'al och beblandade sig ivrigt med kulter som dyrkade Hasitaal. Det sägs att en av de sista kejsarna i hemlighet svor sig till de demoniska gemålerna Sybaricus och Hasitaal. (Ett sådant giftermål är mycket otroligt men föreföll förmodligen logiskt för de jorpagniska drogade kultisterna)

Hilmkringla
När det som skulle bli Ranernas folk utvandrade ur Imperium Iorpagnum för att grunda ett nytt rike tillägnat deras gamla gudar men med civilisationens ljus i norr leddes de av tre generaler. Dessa var Ilmangus, Urtalus och Kalingus. Detta omnämns i Jorparim som är en gammelransk text som behandlar utvandringen från imperiet och inflyttningen i Ranz. Ilmangus, Urtalus och Kalingus var dock alla mycket maktlystna och till slut stod endast en av dem kvar som härskare för det som skulle bli Rans Ard. Denne man var Urtalus. Ilmangus den svekfulle hade dock en dotter vid namn Hilmkringla. Hon hade enligt de flesta en stor kunskap inom häxkonst och var även sierska. I sin iver att hämnas med sin fars död slöt hon en pakt med en av de urgamla demoner vilkas namn hon kände genom sin ungdom i Iorpagnums bibliotek. Med Sybaricus makt lyckades hon dominera de förhistoriska Ranerna under en kort tid innan en annan häxa genom en pakt med Frostvargsdemonen Morkrimner lyckades låsa in Hilmkringla i ett fängelse av gåtor där hon vilar tills någon stackare lyckas släppa ut henne. (Kanske rollpersonerna. I min egen kampanj var det en grupp av häxor som tillsammans offrade 9 av Caorm Alvväns, även känd som alvhumpe på grund av sina många älskarinnor, många döttrar för att bryta sigillet som förseglade fängelset)

Pyroklysmen
När Imperium Iorpagnum gick under i köttbitarnas invasion var det också slutet för civilisationen. Sybaricus kult hade dock tagit sin tillflykt till det heliga berget där de så på medan världen runt omkring dem gick under. Sybaricus var dock inte på något sätt nöjd med detta utan sände ut sina rättrogna att delta i kataklysmen. Med faklor och magi i hand gav sig således Sybaricus trogna ut för att elda upp allt det som inte redan brunnit. I århundraden levde imperiets kvarlevor i fruktan för den mäktiga brännarkulten som kallades för Pyroklysmen som hävdade att alla former av större ansamlingar av levande varelser var att inbjuda till en ny domedag och således intog och eldade upp hela städer i sin vulkanguds ära. Hur exakt denna kult gick under är okänt. Kanske gjorde den inte ens det. Kanske var det snarare så att de nya statsbildningarna blev såpass stabila att rektryteringen helt enkelt inte gick lika enkelt och att bränna byar blev så pass mycket svårare att man slutade.

Efter det
De sista skrifterna som behandlar Pyroklysmen är daterade till rund 300 f.o. men små kulter framför allt tillägnade orgier och liknande har funnits och utrotats av Lysande Vägen och andra fraktioner sedan dess. Det klavykiska imperiet hade vid flera tillfällen problem med kvarlevor av en Sybaricuskult under sin kolonisation av Pataxa och det sägs att moderna Morilliska koloniseringsförsök delvis hindras av en hord av svartfolk som dyrkar en vulkangud genom stympning och offer som kastas ner i vulkanen. I Jorpur står fortfarande Sybaricus berg kvar. Ingen har vågat ge sig upp till den tempelstad som sägs ligga där för att se om kulten fortfarande finns där eller om det enda som finns kvar är dess förbannade rikedomar. Vulkanen hade ett utbrott för snart 300 år sedan och man tror att de sista av siarna omkom i det. Det händer dock fortfarande att villrådiga personer ger sig av till berget och hoppas på att finna ett schakt ur vilket ångorna kommer vällande ut för att kunna finna visdom och råd. Således påbörjas cykeln återigen i Erebs nya storhetstid.