Farfar Heston

Kända eller nämnvärda karaktärer i Ereb Altor. Allt från elaka svartalfshövdingar till fagra alvdrottningar.
Användarens profilbild
Otvin Käkslite
Ransardisk Gripryttare
Inlägg: 205
Blev medlem: 2007-03-03 22:34
Ort: Stockholm

Farfar Heston

Inlägg av Otvin Käkslite »

Farfar Heston sätter sig till rätta i sin stol och vinkar till sig en barflicka för att få påfyllning i sitt slitna tennstop. Elden från den öppna spisen reflekteras i hans grå, nästan vita, ögon och när han fuktat sin gom med det skummande ölet så börjar han sin historia.

Sitt ner pojk! Så ska jag berätta för dig om den gång då jag var i Greve Durbarks tjänst. Året var 559 efter Odo om mitt minne inte sviker mig. Greven själv hade valt ut mig till sin rådgivare då vi var på väg för att belägra en fästning nånstans i Östra Palinor. Den här fästningen tillhörde en kusin till Greven som gjort honom orätt. Hursomhaver så kom vi fram till fästningen mitt i natten och vi beslöt att anfalla tidigt i gryningen, när vi såg vad vi gjorde men den late kusinens vakter fortfarande sov.

Nu tror du säkert att jag ska förtälja ytterligare en långtråkig belägringssaga som man hör alltför ofta av skrävlare som tror de är viktiga, men jag ska säga dig att det som hände mig den dagen och i månader efteråt, det glömmer jag sällan.

Vi vaknade innan soluppgången och gjorde tyst vårat manskap redo för stormningen. Vi skulle precis till att ladda får ballista med första stocken när vi hörde ett våldsamt vrål ifrån skogen vars bryn vi slagit läger för att inte synas alltför väl.

Alla drog vapen pojk, ty vi trodde att den neslige kusinens smutsiga soldater hade kommit på oss. Männen tjöt av förvåning när det ur skogen kastade sig tjogtals orcher. Jag säger dig pojk att om du nånsin ser så många orcher som jag gjorde den dagen då ska jag köpa dig ett stop mjöd och gladeligen ta bannorna från din far.

Nå… vart var jag? Jo! Orcher, hundratals, snudd på tusentals. De svingade sina vassa sablar och vrålade och tjöt emedan de slaktade våra mannar. En god soldat som jag är så stannade jag naturligtvis vid Grevens sida och allt eftersom våra mannar föll för orchernas vapen så fick jag och greven fler och fler orcher att ta hand om själva.

I stred länge och tappert men tillslut när orcherna hade börjat klättra över högar av sina döda kamrater för att komma åt oss fick en av uslingarna in en redig träff på den gamle Greven. Han tappade sitt vapen och blev genast påhoppad av ett tjog orcher. Jag vände mig om för att se vad som hänt men det skulle jag aldrig gjort. De fega kräken hoppade på mig också, hundra mot en och de tog oss till fånga.

Vi buntades ihop med rep och släpades som villebråd igenom skogen tills vi nådde deras hålor i marken, de kastade ner oss i mörkret och hoppade skrikandes efter, stolta att ha fångat såna värdiga motståndare.

De slängde oss i en fängelsehåla och det tog flera dagar innan vi såg nån av dem igen. Greven som fått ett hugg i sin svärdarm blev hastigt vid sämre hälsa i den fuktiga hålan och till slut så gick han hädan. Efter ytterligare en vecka i fångenskap utan mat eller vatten så kände jag hur nånting skrapade på golvet bredvid mig i hålan. Jag ropade med myndig stämma ”Vem där!?!” men fick endast ett lågmält pip tillbaka ty det var en fet råtta som smugit sig in till mig under natten. Jag sparkade först efter det smutsiga kräket men han makade bara på sig sakligt och stannade kvar bredvid mig. När jag så sakteliga sträckte ut handen så kröp han upp i den och gottade sig åt värmen.

Jag kom att kalla honom Reginald och efter över en veckas umgänge med en lille rackaren så började vi förstå varandra. Gör dig inte dummare än vad du ser ut att vara pojk, självklart pratade jag inte med den, det var ju en råtta. Men… jag tror vi förstod varandra för en gång i veckan så kom den tillbaka till mig från sina jakter längs golven i gångarna med några brödsmulor från köket som vi delade på, Reginald och jag.

Så kom det till sist den dag då trenne månader gått sedan orchpacket slängt in mig i fängelsehålan, Reginald kom släpandes på nånting som blänkte i det svaga ljuser, Vid Odo! Det var min dolk, du skulle bara veta pojk, jag var på väg att kyssa råttan. Han hade hittat min dolk och hade sedan hämtat den åt mig. Jag for upp från golvet som om gudarna själva blåst liv i mig och med hela min tyngd bakom så kastade jag mig mot gallret och dörren gick upp. Vakterna hörde skrällen och rusade in i min cell där jag gjorde processen kort med ett par snabba stötar från min dolk.

Jag säger dig pojk från den minut jag slog upp fängelsedörren så slogs jag mot orcher under ett helt månvarv, de var tusentals kvar även efter de tusental jag och Greve Durbark dräpte, må han vila i frid. Jag stred i timme efter timme, uppåt igenom gångarna, när min dolk slitits ut tog jag upp en sbael som ett av kräken tappat när jag fällt honom, jag bytte vapen som en kvinna byter humör. Till slut kom jag upp till ytan och med det dräpte jag den sista orchen just som han skulle till att löpa därifrån. Han dog med sitt eget spjut i ryggen och det förtjänade han.

När jag kommit ut så gick jag i flera dagar utan en skymt av något att äta eller dricka och inte en enda levande varelse stötte jag på. Jag svimmade och när jag öppnade ögonen såg jag två ansikten böjda över mig, det ena var ett mansansikte och hans röst sade mig att jag hade tur att han var på genomresa. Det andra ansiktet var mycket mindre och hårigt… Reginald hade än en gång fört lyckan till mig och jag tuppade av igen. Jag vaknade upp igen och var i Grevens boning, hans hustru satt vid min sida och Grevens livmedikus stod bredvid. Grevinnan frågte mig om sin make så mången gång att jag svimmade av igen. Grevens Livmedikus fick mig snart att återfå god vigör och jag förtäljde för grevinnan om hennes makes öde.

Resten är inte så spännande och jag ser att till och med glöden håller på att fallna i spisen. Det är dags för mig att gå i sängs.


Han kallas Farfar Heston av nästan alla. Farfar Heston är nu en gammal man, snart fyllda åttio. I sin ungdom var han en imponerande slagskämpe med många nedlagda fiender. Dock utförde han aldrig ett enda hjältedåd värt att förteckna i sång eller ballad. Han fördriver därför sin ålders höst med att sitta och ljuga ihop otroliga historier och berättar dem för vem som än betalar ett stop öl åt honom.

Berättelsen om när han nedgjorde tusen orcher med bara en dolk efter att ha överlevt hundra dagar i en fängelsehåla utan vatten och enbart utfodrad med ett par brödsmulor i veckan som en tam råtta hämtat åt honom är hans största favorithistoria.

Farfar Heston dyker upp på värdshus och tavernor över hela Ereb, trots sin ålder är han i mycket bättre fysiskt tillstånd än många män hälften så gamla och han reser gärna runt för att kolla läget och se om han kan snappa upp några idéer till nya ljugarhistorier.



//M
"Do not meddle in the affairs of dragons, for you are crunchy and good with ketchup..."
ilmarinen
Zorakisk Väpnare
Inlägg: 95
Blev medlem: 2007-03-10 09:43
Ort: Linköping

Inlägg av ilmarinen »

Kul kille :)
Kanske är han mest verksam på Aidne (blir ju massa språkproblem annars)?
Användarens profilbild
Otvin Käkslite
Ransardisk Gripryttare
Inlägg: 205
Blev medlem: 2007-03-03 22:34
Ort: Stockholm

Inlägg av Otvin Käkslite »

Jo, han pratar ett par språk så lite kan han röra sig runt.

Däremot så reser han knappast runt från kust till kust så att hålla sig i ett område är troligt.



//M
"Do not meddle in the affairs of dragons, for you are crunchy and good with ketchup..."
Skriv svar