Kopparhavets fartygstyper
Postat: 2007-06-13 23:50
I en annan tråd har jag anfört att Kopparhavet inte alls är särskilt lik Medelhavet utan snarare är en vid, lång och djup havsvik med höga vågor och kraftiga vindar. Jag refererar läsaren till ovannämnda tråd för min argumentation i den saken, detta inlägg är ämnat att resonera kring vilka konsekvenser ett ”vildare” Kopparhav får för utvecklingen av fartygstyper. Kan man t.ex. verkligen anta att det finns galärer på Kopparhavet?
Skälet till att galärer användes på Medelhavet är naturligtvis att Medelhavet är relativt vindfattigt. Här i norden har vi ju också utgått från roddfartyg, långskeppet utvecklades ur långa roddbåtar med nästan V-formade skrov, men vi hade pga. av förhållandena på Nordsjön och Östersjön även behov av skepp som kunde handskas med hårt väder. Medan man i Medelhavet kunde förlita sig på åror och utvecklade krigsskepp som kunde ramma andra skepp och därför måste klara av de påfrestningar på skrovet som en rammning skapade så byggde vi skepp som klarade hårt väder, vilket man bäst gör med ett sjödugligt och flexibelt skrov. I söder utvecklade man det karavellbyggda skrovet som är en relativt rigid skrovtyp medan vi i norr utvecklade det klinkbyggda skrovet som är lättare och mer flexibelt. Ett klinkbyggt skrov är dock ingen bra plattform för en ramm. Att även senare tiders segelfartyg var karavellbyggda beror på att ett sådant skrov gav ett skepp som var en bra plattform för kanoner och dessutom på att man kunde bygga tjockare bordläggning på det sättet, bordläggning som kunde stå emot kanonkulor. Klinker är faktiskt, tekniskt sätt, en bättre skrovtyp än karavell. Det går åt mindre timmer att bygga ett skrov med klinkerteknik än med karavellteknik. Det betyder att ett klinkerskepp som kan ta 25 kubikmeter last väger mindre än motsvarande skrov byggt i karavell, ett sådant skepp måste alltså pressa undan mindre vatten, med samma mängd segel seglar således det klinkerbyggda skeppet snabbare.
Om Kopparhavet mer påminner om Atlanten saknas skäl att anta att man där använt sig av karavellskrov. Man har haft behov av goda segelfartyg och klinkertekniken är faktiskt ett rätt naturligt sätt att bygga skrov på, dessutom så det passar bra in i miljön – metoden är naturlig för oss svenskar så det verkar vettigt att anta att man använder den som huvud metod i Ereb. Det finns inget som hindrar att Karaveller och Karracker, eller någon annan fartygstyp för den delen, byggs med klinker. Kopparhavet kan alltså antas ha skepp med Knarr, Kogg, Karavell och Karrack skrov. Även långskepp passar in. Galärer, Galeaser och Galeoner passar däremot inte in. De två första av det skälet att de inte är sjödugliga nog att segla på ett öppet hav. Skepp som drivs med åror som sticker ut genom hål i skrovet får problem när det blåser ordentligt. Galeonen var en utveckling av Karracken och var främst tänkt som ett robust skepp att segla över Atlanten med och som en god plattform för kanoner. Tvärt emot vad som anges i Kopparhavets Kapare så var inte en galeon ett snabbt och smidigt skepp. Beskrivningen stämmer bättre in på de Engelska galeonerna men de var små, i jämförelse med de spanska mastodonterna. Galeoner klarade i princip bara av att segla för undanvindar och utnyttjade dessa och havsströmmar för att korsa Atlanten. I Ereb finns det inga kanoner så det finns faktiskt inget skäl till varför man skulle utveckla en sådan fartygstyp. Chebecken å andra sidan hade ett väldigt lågt fribord och passade därför illa på ett hav som kan ha höga vågor. Man kan dock tänka sig att man i Ereb anpassat skrovet och gjort det lite högre, lika högt som ett långskepp och då fungerar det.
Nästa fråga blir vilka riggar som kan tänkas användas. På Medelhavet användes under medeltiden latinsegel, trekantiga segel med god aerodynamik som passade i alla vindar. I Nordeuropa användes råsegel men det finns goda indikationer att våra förfäder anpassade sin rigg efter vindförhållandena och förde sina råsegel som loggertsegel när det passade. Ett loggertsegel är också rektangulärt men en mindre del av seglet för om masten, det gör att man kan segla bidevind mycket effektivare. En loggertrigg är precis som en latinrigg effektiv i alla vindar. Den främsta skillnaden är att det är mycket jobbigare att slå med en latinrigg. Skeppet måste styras upp i vind, sedan måste bommen dras runt från den gamla läsidan till den nya och först därefter kan seglet släppas ut och man kan falla av på den nya bogen. Loggertseglets bom är normalt sett mycket kortare vilket gör manövern smidigare. En utveckling av loggertriggen är sprisseglet. Det är ett segel som förs helt bakom masten. En lång spris (stör), fäst vid masten nära däck, löper till en ögla i överlikens aktre hörn och denna spris spänner ut seglet. Även detta segel fungerar i alla vindar och är dessutom lätt att slå med. Det är dock inte helt otroligt att skepp med latinrigg för med sig extra råsegel och att dessa används när man har akterliga vindar, råsegel är nämligen helt klart bättre i det läget, detta är särskilt sant om skeppet bara har en mast. En kogg får t.ex. antas byta segel beroende på vindförhållandena. Man får dessutom anta att stävrodret har konkurrerat ut styråror.
Jag skulle föreslå att stora skepp företrädesvis använder latinrigg, medan mindre skepp använder sig av en loggertrigg. Små skepp kan tänkas använda sprissegel och fock. Riktigt moderna stora skepp som har utrustats med stag mellan masterna för även de fock. Ett state-of-the-art handelsskepp från t.ex. Caddo är en stor klinkerbyggd karavell med tre master och bogspröt. Skeppet har en loggertrigg och för fock mellan alla master och på förstaget. Dessutom så kan det i lätt vind föra en klyvare på bogsprötets stag. Skeppet kräver relativt liten besättning pga. att riggen är lätt skött och tar bra med last. Ett toppmodernt krigsskepp är en klinkerbyggd karrack med tre master. Skeppet har latinsegel på de två främre masterna och ett sprissegel på mezzanmasten. Det för fockar mellan alla master och kan även föra en klyvare. Karracken är högre än karavellen och därför bättre lämpad som missilplattform. Pirater använder sig av långskepp eller chebecker, mest därför att de är grundgående, manöverdugliga och kan ros om så skulle behövas. Den främsta skillnaden mellan skeppen är att chebecken har en latinrigg.
Den kunnige noterar att alla skepp kommer ha relativt låga och därmed sjövärdiga riggar. Inga jättehöga riggar som Wasas som kan få ett skepp att kantra om man för alldeles för många segel.
Slutligen har vi alvernas skepp – goldinerna. Jag föreslår djärvt att dessa är loggertriggade trimaraner. Alvernas loggertsegel har lattor som löper längst med hela seglets längd, därigenom får seglet överlägsna egenskaper. Då kan det också mycket enkelt revas till önskad storlek i hårt väder, vilket är viktigt om man seglar på djuphavet. En goldin har sju till nio master med loggertrigg, mellan varje mast kan fockar föras. Skeppet kan föra klyvare. Ett sådant skepp borde kunna segla i över 25 knop, vilket är oerhört snabbt jämfört med andra skepp. Det kommer också att vara mycket manöverdugligt och ha utmärkt sjövärdighet. I och med att det har tre skrov kan det också ros relativt lätt vid behov (eller dras av fritt valt havsdjur). Däremot så kommer det inte (relativt sätt) att kunna ta så mycket last – men det är säkert inget stort problem ur alvernas synvinkel.
Skälet till att galärer användes på Medelhavet är naturligtvis att Medelhavet är relativt vindfattigt. Här i norden har vi ju också utgått från roddfartyg, långskeppet utvecklades ur långa roddbåtar med nästan V-formade skrov, men vi hade pga. av förhållandena på Nordsjön och Östersjön även behov av skepp som kunde handskas med hårt väder. Medan man i Medelhavet kunde förlita sig på åror och utvecklade krigsskepp som kunde ramma andra skepp och därför måste klara av de påfrestningar på skrovet som en rammning skapade så byggde vi skepp som klarade hårt väder, vilket man bäst gör med ett sjödugligt och flexibelt skrov. I söder utvecklade man det karavellbyggda skrovet som är en relativt rigid skrovtyp medan vi i norr utvecklade det klinkbyggda skrovet som är lättare och mer flexibelt. Ett klinkbyggt skrov är dock ingen bra plattform för en ramm. Att även senare tiders segelfartyg var karavellbyggda beror på att ett sådant skrov gav ett skepp som var en bra plattform för kanoner och dessutom på att man kunde bygga tjockare bordläggning på det sättet, bordläggning som kunde stå emot kanonkulor. Klinker är faktiskt, tekniskt sätt, en bättre skrovtyp än karavell. Det går åt mindre timmer att bygga ett skrov med klinkerteknik än med karavellteknik. Det betyder att ett klinkerskepp som kan ta 25 kubikmeter last väger mindre än motsvarande skrov byggt i karavell, ett sådant skepp måste alltså pressa undan mindre vatten, med samma mängd segel seglar således det klinkerbyggda skeppet snabbare.
Om Kopparhavet mer påminner om Atlanten saknas skäl att anta att man där använt sig av karavellskrov. Man har haft behov av goda segelfartyg och klinkertekniken är faktiskt ett rätt naturligt sätt att bygga skrov på, dessutom så det passar bra in i miljön – metoden är naturlig för oss svenskar så det verkar vettigt att anta att man använder den som huvud metod i Ereb. Det finns inget som hindrar att Karaveller och Karracker, eller någon annan fartygstyp för den delen, byggs med klinker. Kopparhavet kan alltså antas ha skepp med Knarr, Kogg, Karavell och Karrack skrov. Även långskepp passar in. Galärer, Galeaser och Galeoner passar däremot inte in. De två första av det skälet att de inte är sjödugliga nog att segla på ett öppet hav. Skepp som drivs med åror som sticker ut genom hål i skrovet får problem när det blåser ordentligt. Galeonen var en utveckling av Karracken och var främst tänkt som ett robust skepp att segla över Atlanten med och som en god plattform för kanoner. Tvärt emot vad som anges i Kopparhavets Kapare så var inte en galeon ett snabbt och smidigt skepp. Beskrivningen stämmer bättre in på de Engelska galeonerna men de var små, i jämförelse med de spanska mastodonterna. Galeoner klarade i princip bara av att segla för undanvindar och utnyttjade dessa och havsströmmar för att korsa Atlanten. I Ereb finns det inga kanoner så det finns faktiskt inget skäl till varför man skulle utveckla en sådan fartygstyp. Chebecken å andra sidan hade ett väldigt lågt fribord och passade därför illa på ett hav som kan ha höga vågor. Man kan dock tänka sig att man i Ereb anpassat skrovet och gjort det lite högre, lika högt som ett långskepp och då fungerar det.
Nästa fråga blir vilka riggar som kan tänkas användas. På Medelhavet användes under medeltiden latinsegel, trekantiga segel med god aerodynamik som passade i alla vindar. I Nordeuropa användes råsegel men det finns goda indikationer att våra förfäder anpassade sin rigg efter vindförhållandena och förde sina råsegel som loggertsegel när det passade. Ett loggertsegel är också rektangulärt men en mindre del av seglet för om masten, det gör att man kan segla bidevind mycket effektivare. En loggertrigg är precis som en latinrigg effektiv i alla vindar. Den främsta skillnaden är att det är mycket jobbigare att slå med en latinrigg. Skeppet måste styras upp i vind, sedan måste bommen dras runt från den gamla läsidan till den nya och först därefter kan seglet släppas ut och man kan falla av på den nya bogen. Loggertseglets bom är normalt sett mycket kortare vilket gör manövern smidigare. En utveckling av loggertriggen är sprisseglet. Det är ett segel som förs helt bakom masten. En lång spris (stör), fäst vid masten nära däck, löper till en ögla i överlikens aktre hörn och denna spris spänner ut seglet. Även detta segel fungerar i alla vindar och är dessutom lätt att slå med. Det är dock inte helt otroligt att skepp med latinrigg för med sig extra råsegel och att dessa används när man har akterliga vindar, råsegel är nämligen helt klart bättre i det läget, detta är särskilt sant om skeppet bara har en mast. En kogg får t.ex. antas byta segel beroende på vindförhållandena. Man får dessutom anta att stävrodret har konkurrerat ut styråror.
Jag skulle föreslå att stora skepp företrädesvis använder latinrigg, medan mindre skepp använder sig av en loggertrigg. Små skepp kan tänkas använda sprissegel och fock. Riktigt moderna stora skepp som har utrustats med stag mellan masterna för även de fock. Ett state-of-the-art handelsskepp från t.ex. Caddo är en stor klinkerbyggd karavell med tre master och bogspröt. Skeppet har en loggertrigg och för fock mellan alla master och på förstaget. Dessutom så kan det i lätt vind föra en klyvare på bogsprötets stag. Skeppet kräver relativt liten besättning pga. att riggen är lätt skött och tar bra med last. Ett toppmodernt krigsskepp är en klinkerbyggd karrack med tre master. Skeppet har latinsegel på de två främre masterna och ett sprissegel på mezzanmasten. Det för fockar mellan alla master och kan även föra en klyvare. Karracken är högre än karavellen och därför bättre lämpad som missilplattform. Pirater använder sig av långskepp eller chebecker, mest därför att de är grundgående, manöverdugliga och kan ros om så skulle behövas. Den främsta skillnaden mellan skeppen är att chebecken har en latinrigg.
Den kunnige noterar att alla skepp kommer ha relativt låga och därmed sjövärdiga riggar. Inga jättehöga riggar som Wasas som kan få ett skepp att kantra om man för alldeles för många segel.
Slutligen har vi alvernas skepp – goldinerna. Jag föreslår djärvt att dessa är loggertriggade trimaraner. Alvernas loggertsegel har lattor som löper längst med hela seglets längd, därigenom får seglet överlägsna egenskaper. Då kan det också mycket enkelt revas till önskad storlek i hårt väder, vilket är viktigt om man seglar på djuphavet. En goldin har sju till nio master med loggertrigg, mellan varje mast kan fockar föras. Skeppet kan föra klyvare. Ett sådant skepp borde kunna segla i över 25 knop, vilket är oerhört snabbt jämfört med andra skepp. Det kommer också att vara mycket manöverdugligt och ha utmärkt sjövärdighet. I och med att det har tre skrov kan det också ros relativt lätt vid behov (eller dras av fritt valt havsdjur). Däremot så kommer det inte (relativt sätt) att kunna ta så mycket last – men det är säkert inget stort problem ur alvernas synvinkel.