Postat: 2010-08-31 00:10
Känns det ok att wikifiera detta?
Wodur föddes med elden i sin kropp för att kunna motstå nordens kyla och kunna försvara sig mot isherrar och Jotnar.
Gång efter annan anfaller jättarna, som ogillar Aesagars närvaro, och gång efter annan driver Wodur bort dem. Han inser dock att han inte för evigt kan hålla dem borta.
Narja tar då en del av hans eld och föder honom en bror. Thôrm föds som en väldig krigare i full härdräkt. Med yxa, spjut och svärd möter han jättarna i kamp.
Vaenir är splittrade. Många har lidit under isherrarnas ok. Andra har levt i lönn och fördolnad för att slippa isherrarnas bojjor. Aesirs närvaro öppnar nya möjligheter och Vaenir iaktar dem nyfiket. Aldrig tidigare har någon satt sig upp mot nordens härskare. Aldrig heller vågat möta dem i öppen strid, och aldrig utgått med seger. Aesirbröderna är i sanning mäktiga.
Många är de Vaenir som nu sätter sitt hopp till Aesir i det att de skall bryta isherrarnas frostiga terrorvälde.
De modigaste och de mest utmärglade sluter upp i Aesgar och erbjuder sig bistå Aesir i deras kamp.
Bland dessa Vaenir finns Ykk och Loege. De har lidit svårt under sin tid i gömsle undan urfrostens härskare. Utmärglade svär dom tro och loven till Aesir och tar vapen mot deras fiende. Inledningsvis vördar de sina nya herrar som ger dem värme och föda, men långsamt övergår vördnan till avundsjuka. Wodurs låga har ingjutit liv i Thôrm. Med lågan skulle Loege kunna härska norden. Han skulle inte bara freda sin gård utan skulle kunna skapa sig en egen här och krossa isherrarna. Loeges åtrå över elden går inte att förtränga. Han måste äga den. Med lismande och lögner lurar Loege till sig elden från Wodur och flyr ut i vildmarken. Med i flykten tar han sin lojala kamrat Ykk. Ykk har dock ånjutit Aesirs gästfihet i överflöd och kan inte längre gömma sig under stockar och stenar. loege placerar istället Ykk hos människorna. Människorna lämpar sig väl som tjänare till Vaenir är tanken.
-Detta är Ykk, en Vaenir, säger Loege till dem.
-Dyrka honom och blota till honom, så skall ni skänkas rikedom och styrka och skydd mot isherrarna.
Ykk misstycker inte människornas vördnad. Frossande förtär han glupskt allt som blotas inför honom.
-Blota era finaste svin till Vaenir, säger Loege.
Människorna blotar sina svin. Ykk förtär dem alla och glupar tills han kräks. Närheten till den stulna elden skapar liv och ur Ykks uppkastningar reser sig svinmännen. De härjar och plundrar människorna. Desperat bönar de inför Vaenir att frälsa dem.
-Blota uroxen, säger Loege.
Ykk frossar på uroxen tills han kräks. Ur hans uppkatningar reser sig nästa best, Bosjotnarna. Oxmännen.
De bekämpar svinmännen och förtär dem. Men dom har nu fått smak för kött. De börjar härja människorna och äta dem.
Loege inser att hans planer gått snett. För att vinna tid säger han till människorna;
-Blota era söner.
Ykk förtär dem girigt tills han kräks och ur sörjan reser sig V´tur. V´tur avlar sin avkomma talrikt och raskt. De strider mot bosjotnarna , men även mot människorna och varandra.
Det kaos av varelser i strid, kött och blodspillan som nu rasar norden blir Loege övermäktigt och han ser nu ingen annan utväg än att be Wodur om hjälp.
Thôrm är rasande över Loeges svek.
-Din tunga är giftigare än världssvalgets etter och vassare än min nyslipade klinga. Mer skada skall den icke tillfoga Aesir eller människor. Jag ska klippa den mitt itu med min yxa.
-Din önskan är rimlig, mäktiga Thôrm, svarar Loege.
-Jag låter så ske om du först frälser människan från Bosjotnar och V´tur.
Thôrm tar å en del av elden och placerar i människans bröst. Människan har nu modet att möta sina fiender i strid och smida sitt eget öde.
Wodur tar en del av elden och placerar den i Aesgars mitt, så att de män som dör i strid kan återförenas med elden där, bespisas och bistå Aesir i kamp mot den eviga fienden.
Aesir är därmed nöjda och Thôrm förbereder sig på att ta Loeges tunga.
-Gott har jag nu gjort. Människan är räddad. Tack vare mig kommer han vörda er. Och i efterlivet strider han samman med er. Ändå ämnar du straffa mig?
-Även nu sår du etter. Du har därtill själv givit ditt medgivande och jag håller ditt ord för bindande.
-Klipp då min tunga som jag lovat, men klipp den på längden. Tillstånd till halvering har jag givit men på vilken ledd så sker är inte avtalat och därför mitt beslut.
Rasande tvingas Thôrm klyva istället för att kapa Loeges tunga.
Wodur föddes med elden i sin kropp för att kunna motstå nordens kyla och kunna försvara sig mot isherrar och Jotnar.
Gång efter annan anfaller jättarna, som ogillar Aesagars närvaro, och gång efter annan driver Wodur bort dem. Han inser dock att han inte för evigt kan hålla dem borta.
Narja tar då en del av hans eld och föder honom en bror. Thôrm föds som en väldig krigare i full härdräkt. Med yxa, spjut och svärd möter han jättarna i kamp.
Vaenir är splittrade. Många har lidit under isherrarnas ok. Andra har levt i lönn och fördolnad för att slippa isherrarnas bojjor. Aesirs närvaro öppnar nya möjligheter och Vaenir iaktar dem nyfiket. Aldrig tidigare har någon satt sig upp mot nordens härskare. Aldrig heller vågat möta dem i öppen strid, och aldrig utgått med seger. Aesirbröderna är i sanning mäktiga.
Många är de Vaenir som nu sätter sitt hopp till Aesir i det att de skall bryta isherrarnas frostiga terrorvälde.
De modigaste och de mest utmärglade sluter upp i Aesgar och erbjuder sig bistå Aesir i deras kamp.
Bland dessa Vaenir finns Ykk och Loege. De har lidit svårt under sin tid i gömsle undan urfrostens härskare. Utmärglade svär dom tro och loven till Aesir och tar vapen mot deras fiende. Inledningsvis vördar de sina nya herrar som ger dem värme och föda, men långsamt övergår vördnan till avundsjuka. Wodurs låga har ingjutit liv i Thôrm. Med lågan skulle Loege kunna härska norden. Han skulle inte bara freda sin gård utan skulle kunna skapa sig en egen här och krossa isherrarna. Loeges åtrå över elden går inte att förtränga. Han måste äga den. Med lismande och lögner lurar Loege till sig elden från Wodur och flyr ut i vildmarken. Med i flykten tar han sin lojala kamrat Ykk. Ykk har dock ånjutit Aesirs gästfihet i överflöd och kan inte längre gömma sig under stockar och stenar. loege placerar istället Ykk hos människorna. Människorna lämpar sig väl som tjänare till Vaenir är tanken.
-Detta är Ykk, en Vaenir, säger Loege till dem.
-Dyrka honom och blota till honom, så skall ni skänkas rikedom och styrka och skydd mot isherrarna.
Ykk misstycker inte människornas vördnad. Frossande förtär han glupskt allt som blotas inför honom.
-Blota era finaste svin till Vaenir, säger Loege.
Människorna blotar sina svin. Ykk förtär dem alla och glupar tills han kräks. Närheten till den stulna elden skapar liv och ur Ykks uppkastningar reser sig svinmännen. De härjar och plundrar människorna. Desperat bönar de inför Vaenir att frälsa dem.
-Blota uroxen, säger Loege.
Ykk frossar på uroxen tills han kräks. Ur hans uppkatningar reser sig nästa best, Bosjotnarna. Oxmännen.
De bekämpar svinmännen och förtär dem. Men dom har nu fått smak för kött. De börjar härja människorna och äta dem.
Loege inser att hans planer gått snett. För att vinna tid säger han till människorna;
-Blota era söner.
Ykk förtär dem girigt tills han kräks och ur sörjan reser sig V´tur. V´tur avlar sin avkomma talrikt och raskt. De strider mot bosjotnarna , men även mot människorna och varandra.
Det kaos av varelser i strid, kött och blodspillan som nu rasar norden blir Loege övermäktigt och han ser nu ingen annan utväg än att be Wodur om hjälp.
Thôrm är rasande över Loeges svek.
-Din tunga är giftigare än världssvalgets etter och vassare än min nyslipade klinga. Mer skada skall den icke tillfoga Aesir eller människor. Jag ska klippa den mitt itu med min yxa.
-Din önskan är rimlig, mäktiga Thôrm, svarar Loege.
-Jag låter så ske om du först frälser människan från Bosjotnar och V´tur.
Thôrm tar å en del av elden och placerar i människans bröst. Människan har nu modet att möta sina fiender i strid och smida sitt eget öde.
Wodur tar en del av elden och placerar den i Aesgars mitt, så att de män som dör i strid kan återförenas med elden där, bespisas och bistå Aesir i kamp mot den eviga fienden.
Aesir är därmed nöjda och Thôrm förbereder sig på att ta Loeges tunga.
-Gott har jag nu gjort. Människan är räddad. Tack vare mig kommer han vörda er. Och i efterlivet strider han samman med er. Ändå ämnar du straffa mig?
-Även nu sår du etter. Du har därtill själv givit ditt medgivande och jag håller ditt ord för bindande.
-Klipp då min tunga som jag lovat, men klipp den på längden. Tillstånd till halvering har jag givit men på vilken ledd så sker är inte avtalat och därför mitt beslut.
Rasande tvingas Thôrm klyva istället för att kapa Loeges tunga.