Begravningstraditioner

Information om religionerna och dess utbredning
birkebeineren
Admin
Inlägg: 6770
Blev medlem: 2007-02-27 07:25

Begravningstraditioner

Inlägg av birkebeineren » 2015-04-16 05:01

Vilka traditioner har Altors många folkslag och kulturer kring hantering av sina döda? Kunskap om detta kan var mycket användbar om man behöver ta sig ner i gamla katakomber, gravvalv eller resta stendös. Har de dödas anhöriga vidtagit skyddsåtgärder för att hålla eventuella inkräktare ute (eller den döde inne!)? Eller finns det vissa begravningstraditioner som lämnar bra råmaterial för nekromantiker att animera? Kanske vissa gravar eller traditioner oftare orsakar gastar, spöken eller ännu värre hemsökare? Religionskunnskap och Kulturkunskap kan vara mycket användbara färdigheter!

Förslag? Åsikter? Källhänvisningar? :?:

birkebeineren
Admin
Inlägg: 6770
Blev medlem: 2007-02-27 07:25

Re: Begravningstraditioner

Inlägg av birkebeineren » 2015-04-16 05:22

Hynsolge och Parbagerna

Hittade följande idé som gärna kan gälla för Hynsolge:
...begravde sina döda stående, precis som Hynsolges präster gör än idag. ...
Tror också att det står i EAÄ att de döda begravs i Bolgoves tysta tempel.

Krun och Ashinas lära

Från diskussionen om Tystnadens Torn och Gamkrigarna:
...höga torn i städerna (i byarna fungerar det nog lite annorlunda) där gamar svävar runt dit de döda tas för att ätas rena. Kanske förvarar man sedan resterna (skeleten) i katakomber under städerna, ett perfekt ställe för en massa hemskheter under äventyr. Detta kan också va en anledning till en stark avsky mot nekromantiker, ...
Nargurerna i Nargurs skogar
Nargurer som gjort stora dåd i livet dyrkas som hjältar, ahrliner, efter sin död och intar en särställning bland förfädernas andar. Hjältarna finns inte i klanträden utan tros följa Gudinnan. De vördas vid sina gravhögar och efter att likätarsmittan spred sig i Nargur är det numera endast dessa som högläggs.
Tidigare begravdes alla nargurer i jordhögar men sedan likätarsmittan spred sig i Nargur bränns de döda omedelbart efter döden. Endast stora hjältar begravs i de gamla högarna, beskyddade av amuletter, stenfällor och böner till Gudinnan.

birkebeineren
Admin
Inlägg: 6770
Blev medlem: 2007-02-27 07:25

Re: Begravningstraditioner

Inlägg av birkebeineren » 2015-04-16 07:12

Etinstrogna länder och Lysande Vägen

Sändning och begravning
Det är sed att inom den Lysande Vägen begrava sina döda – även om det händer att budbrytare och kättare kremeras som en symbol för det eviga straffet som väntar den oförsonlige försyndaren. Genom att begrava den avlidne ämnar man att låta kroppen, såväl som själen, återvända i det eviga kretsloppet. De som efter sin död gudomligförklaras (dvs. blir ansedda som helgon) får ofta sina kroppar uppgrävda och förvarade som reliker, då det anses att kroppen levt så nära Etin att den utstrålar dennes kraft och ljus.

När en person dör för man genast kroppen till den avlidnes hem (eller dylikt). Under fyra dagar hålls likvaka över den döde. Det anses att den dödes kanat fortfarande är kvar i kroppen och förbereder sig på att träda inför Etin. Under likvakan (d. móco) ber man böner över den döde, och håller i åminnelse alla goda gärningar som denne utfört i sitt liv. Man bränner rökelse och sjunger melankoliska hymner.

Efter fyra dagar hålls en ritual som kallas sändning, då en riark vägleder den dödes själ till Etins ljus. Omedelbart efter sändningen begravs den avlidne. Begravningar sker traditionellt på ett bergs västsida (den sida som solen går ned över, vilket symboliserar livets slut). När inte berg finns att tillgå anordnar man en begravningsplats en bit väster om samhället. Begravningsplatsen kan sålunda ligga en bra bit från byn, och man går i procession med liket under hymn och bön till begravningsplatsen. En sådan begravningsplats har alltid välsignats av en bontisâl, och anses mycket helig.

Enligt den Lysande Vägens lära står sedan den avlidnes själ inför domarserafen Angarion i sex dagar, då hans tankar, ord och dåd vägs på den gyllene vågen. Under dessa sex dagar håller familjen normalt daglig bönevaka vid graven. Man offrar mat och dryckoffer vid graven så att den avlidne har styrka under "rättegången".

Det är också sed att man på årsdagen av en familjemedlems eller väns bortgång samlas vid graven och håller ”eromelle”, en rituell måltid vid graven där man håller den avlidne i åminnelse och ber böner. Detta har på vissa håll lett till att man håller stora festmåltider på en konungs eller exarks dödsdag, gärna i närheten av dennes grav.

Man begraver som regel inte i kistor, utan bär liket på bår till begravningsplatsen, och firar sedan ner båren och kroppen i den grävda graven. Förmultningen av kroppen sker sålunda ganska snabbt, och kroppar som begravdes för 100 år sedan finns i stort sätt inte längre - så begravningsutrymme är inget större problem. Endast helgon och folk av högt anseende begravs i stensarkofager. På Aidnehalvön är det inte sällsynt att kungar, hertigar och dylikt låter sig begravas i kryptor under pemoden i soltemplen, så att deras kroppar ständigt vilar i Etins ljus.

En vanlig gravplats, däremot, utmärks av en minnessten eller upprättstående träbricka men den avlidnes namn. Ofta placerar man också bönedukar som små vimplar vid en familjemedlems grav. Det är inte heller ovanligt att smycka graven med blommor eller hälla helig olja över den. Då det inte är ovanligt att man begraver flera kroppar i samma grav efter att de förmultnat kan det vara ganska svårt att hitta rätt bland de många minnesmärkena.
Om lämningar efter den döde:
Ett helgons kvarlevor eller tillhörigheter anses fungera som en stark länk till Etin och det ljus som helgonet levde i. Eftersom helgonet anses ha stått nära Etin kan man ta del av helgonets kraft och rättrådighet genom att vörda dess reliker och tillhörigheter. Det ljus som uppfyller en varelse som vandrar nära Etin sägs förbida i kroppen även efter döden och sändningen. Därför anser man sig kunna ta del av detta odödliga ljus genom att ära helgonet och tillbedja vid deras reliker.

birkebeineren
Admin
Inlägg: 6770
Blev medlem: 2007-02-27 07:25

Re: Begravningstraditioner

Inlägg av birkebeineren » 2015-04-16 07:21

Unga Gudarna och Berendien (samt delar av Jorpagna)

Kushta är dödsguden och i Berendien balsameras de döda. Sen firar man varje år:
Bortgångnas minne (3 Tannan)
Enligt myterna dog Kushtas kärlek av en olyckshändelse vid hösteqvinet. Kushta sörjde i sextiotre dagar vid sin älskades sida och höll sen en stor fest till hennes minne. Unggudadyrkare sörjer därför även de sina döda i sextiotre dagar innan den avlidne begravs och firas. Tillsammans med Kushta ärar de sen sina döda varje år på denna dag med att tända ljus i hem och helgedomar. Den långa sorgetiden gör att döda kroppar måste bevaras på något sätt innan de begravs och detta har gjort Kushtas arbetspräster till duktiga balsamerare.

Prästerskapet som tjänar Kushta benämner sig själva för Dödens arbetare då det är de som sköter allt praktiskt arbete kring död och begravningar. Kushtas arbetspräster är också de som beger sig ut på slagfält och in i sjukdomsdrabbade områden för att ta hand om de döda.

Användarvisningsbild
Sopodlare
Erebosisk Köpman
Inlägg: 382
Blev medlem: 2007-06-13 20:39
Ort: Kallhäll, Järfälla, Stockholm

Re: Begravningstraditioner

Inlägg av Sopodlare » 2015-04-16 15:59

I Ransard bränner man de döda, men då det anses svagt att dö sotdöden föredrar gamla krigare att klättra upp på det heliga berget (kommer inte ihåg namnet) för att där utkämpa en sista strid och därefter bli föda åt de heliga griparna
A fat man brings a cushion wherever he goes

Användarvisningsbild
Fafnir
Vortiger
Inlägg: 2006
Blev medlem: 2007-02-09 12:19
Ort: Stockholm
Kontakt:

Re: Begravningstraditioner

Inlägg av Fafnir » 2015-04-16 23:31

Felicien:
I Felicien kremeras de döda. Anledningen till detta går tillbaka ända till Garumos och kampen mot Valadun då kimzonernas döda restes mot dem i jättelika arméer av odöda. Feliciska familjer bygger ofta mausoleer i vilka deras dödas aska urneläggs. Mausoleerna kan vara allt från enkla hus eller klippkammare till stora tornliknande monument med rik skulptural utsmyckning.

Ransard:
Döden är ständigt närvarande i det karga Ransard. Bland de raner som överlevt den hårda träningen kommer den oftast med svärd eller spjut. Efter slag och skärsmytslingar försöker man i möjligaste mån hemföra sina stupade kamraters kroppar. Sköldbädd är ett begrepp för döden som åsyftar hur ranernas sköld nyttjas till att frakta hem kroppen och sedan som bädd under cermonin. Oftast bränns kroppen, för att inte væniren Ghærîl skall lura krigaren på sin väg till Æsgar, och binda honom till sig som skraeting. Likbålen placeras nära varandra i de fall det rör sig om flera hädangågna. Hela klanen försöker att samlas. Den döde placeras liggandes på sin sköld och i full härdräkt i bålets mitt. Det är sed att de som kände honom bäst yttrar några få väl valda ord om hans bedrifter. Kämpens hustru brukar därefter skilja sig från sin döde make och är därefter åter ogift. Slutligen brukar den främste råden läsa ett kväde och antända bålet, varefter man fortsätter till nästa. Varje cermoni är ganska snabbt avklarad. När alla bål är antända blotas vanligen för att uppmärksamma Æsir de nalkande kämparnas ankomst och för att visa uppskattning för deras mottagande. Därefter dricker man med de döda. Eftersom man vet att de dödas ankomst till Æsgar firas med fest gör man dem sällskap i ereb. Raner dricker väldigt sällan rusdrycker* då de menar att det försämrar deras skärpa. Ett rosmarinsmjöd bryggs över hela Ransard, men detta dricker ranerna oftast rejät utspätt och blaskigt. Likgillena är dock ett stort undantag. Då firar man sina bröders ankomst i Æsgar och närmar sig dem genom inmundigande av rikliga mängder mjöd. Gillet brukar pågå hela natten och ofta i mer än ett dygn. Eller närmare bestämt tills all mjöd är urdrucken. Ovanligt är inte heller att änkan eller änkorna, som nu är åter är ogifta, tar sig en ny man under gillet. Det händer att hon prövar flera innan hon slutgiltigt bestämmer sig för vem som är värdig.

Kämpar som särskilt har utmärkt sig och bringat stor ära genom sin död kan förunnas en särskild ära. Att istället för bålbränning "ge griparna föda". Krigaren förs då på sköldbädd till klanens förnämsta Æsirtempel, där hans kropp blotstänkes innan det ges till den svarta tempelgripen att förtäras. Denna särskilda hedersbetygelse garanterar kämpen en särställning i Æsgar som Worthigs hirdman.

De raner som inte dör i strid bålbrännes också, men endast de närmaste brukar närvara och likgillet uteblir. Endast Æsir kan avgöra om ranen i livet befunnit sig värdig att upptas i deras led.


* "Att dricka som en ran" är ett ordstäv som lite nedlåtande nyttjats om vatten- om mjölkdrinkare. Med åren har det dock feltolkats, då få folk stiftat närmare bekantskap med raner. I dag använder man därför felaktigt ordstävet om antingen folk som kan dricka hiskeliga mängder och ändå hålla sig på benen. Man utgår från att hiskeliga krigare är kunniga och vana mjödhävare. Alternativt om folk som tömmer allt drickbart i byggnaden. Detta kan förvisso liknas vid skeendet vid gravölen, men åsyftar mest den tänkta bilden av raner som rövare.

Den vita gripen

Det sägs att när Worthig kände hur livet sakta flydde hans åldriga bräckliga kropp, ville han blotas. Han hade levt ett långt och rikt liv. I hans ungdoms dagar hade otaliga fiender fallit för hans spjut. När hans skador hindrade honom från strid, grundade han krigsskolor för ynglingarna och förläntes plats som militär rådgivare och den sardiska storhövdingens broder. Han hade avlat åtta ranska söner som alla ärorikt fallit i strid. Sardernas storhövding, vars namn sedan länge fallit i glömska hade lovat Worthigs äldsta sonson samma ära, att vid Worthigs frånfälle dela hans tron i råd och dåd. Intet mer fanns att uträtta, annat än att dö för sitt folk och vandra till sina fäder. Blotplatsen iordningsställdes, bålen antändes och den sista mjödbägaren tömdes.


Då slog plötsligt en jättelik grip ned på platsen. Dess päls och fjäderdräkt var vit som nyfallen snö på kardbergens toppar. De isblå ögonen vittnade om uråldrig visdom och otämjbar styrka. På några få hjärtslag dräpte den de närmsta stridsmännen och tog Worthig i sina klor som sitt byte och steg mot solen tills den icke längre kunde skådas. Worthig hade hämtats till Æsgar. Där sitter han nu nöjt vid härden. Han är Wòdurs rådgivare och är den som slutligen kan ge grånade veteraner en plats i Æsgar om han framlevt sitt liv ärorikt och utan fruktan, men utan att ha förlänts en krigares död på slagfältet...


Än idag färdas åldrade raner till Swartkozens topp under midvinteraftonen. Deras familj och vänner följer med och vid bergets fot tar de avsked från varandra och dricker en bägare av gravmjödet. Familjen och vännerna återgår därefter till sina hem och de gamla samlar sig och påbörjar den mödosamma sista färden upp mot toppen.


På Swatkozens topp finns det gamla horn som sägs varit Worthigs krigshorn. Den äldsta Ranen blåser i hornet och kliver sen ut på platån. Obeväpnad och orustad står han där att möta sitt öde i den sista striden och med ett öronbedövande skri dyker den stora vita gripen ner för att bringa honom vidare till nästa liv i Æsgars festhallarn
...Men vem skall föra våra runor, så väl, med den äran?
----------
Instagram: porkypete
----------

birkebeineren
Admin
Inlägg: 6770
Blev medlem: 2007-02-27 07:25

Re: Begravningstraditioner

Inlägg av birkebeineren » 2015-04-17 13:23

En blanding av nyskrivet och gammalt material om Ransard, Fafnir? Oavsett, mycket bra! :)

Sen en fundering: Menar ranerna odöda generellt när de talar om skraetingar eller likätare (så som i Nargurs skogar) spesifikt?

Användarvisningsbild
Fafnir
Vortiger
Inlägg: 2006
Blev medlem: 2007-02-09 12:19
Ort: Stockholm
Kontakt:

Re: Begravningstraditioner

Inlägg av Fafnir » 2015-04-17 17:09

Allt om Ransard kommer från wikin och har nog några år på nacken.

Skraetingar tänker jag är ranernas samlingsnamn på det som borde varit dött men som av Ghaerils inflytande ändå inte är det. Ranerna är inte särskilt filosofiskt lagda och då det enda man behöver veta om odöda är att de är en styggelse och skall förintas bryr man sig inte särskilt åt att klassifiera eller analysera dem. Om någon skulle poängtera att skraeting specifikt är ett narguriskt ord för en typ av odöda som framkommer genom sjukdom skulle de sannolikt bara rycka på axlarna åt omanligt orerande.

Ordet har sannolikt följt med sedan folkvandring och med åren kommit att omfatta alla odöda på sardiska.
På samma sätt omfattar ordet ogr storvuxen humanoid (rese, Högman, troll, tolgud) och v'tur är svartfolk i allmänhet.
...Men vem skall föra våra runor, så väl, med den äran?
----------
Instagram: porkypete
----------

Användarvisningsbild
Fafnir
Vortiger
Inlägg: 2006
Blev medlem: 2007-02-09 12:19
Ort: Stockholm
Kontakt:

Re: Begravningstraditioner

Inlägg av Fafnir » 2015-04-23 23:43

Hittade lite till om raner och sarder som jag glömt att jag skrivit...

Döden och Subarda:
Då ransard är Subarda och Subarda tillhör Aesir så är Ransard viktigt för att kunna inträda Aesgar. Detta är huvudanledningen till att man försöker föra fallna raner åter till ransard. Raner bränns ofta för att inte luras av Ghaeril. Som rök hittar dessutom kämparna lättare till Aesgar. Om man inte kan medföra kämparna hem av ngn anledning bränns de ofta på plats, som rök finns en möjlighet att nå aesgar även från fjärran länder, men det är inte lika säkert som att brännas inom ransard.
Sarderna visar sin tacksamhet gentemot Subarda genom att återföra sina döda till henne. Om hon är välvillig kan hon då framledes framföda dem som raner. För att undvika Ghaerils snaror styckas oftast kroppen i sex delar som sedan begravs under enklare former.
...Men vem skall föra våra runor, så väl, med den äran?
----------
Instagram: porkypete
----------

birkebeineren
Admin
Inlägg: 6770
Blev medlem: 2007-02-27 07:25

Re: Begravningstraditioner

Inlägg av birkebeineren » 2015-04-24 05:22

Bra. Hur ranerna ser på Subarda har många likheter med hur nargurerna inne i Nargurs skogar ser på sin gudinna Nahriguhr och det passar utmärkt. För eventuella nytillkomna läsare så har ranerna, via flera omvägar, sitt historiska ursprung inne i Nargurskogarna.

Medför ranerna rådare (präster) i krig farsegels Ransard så att de kan vara behjälpliga med omhändertagandet av de döda kropparna (och röken med deras andar) sköts rätt? Krigarna lär kunna liita på sia rådare, eller?

birkebeineren
Admin
Inlägg: 6770
Blev medlem: 2007-02-27 07:25

Re: Begravningstraditioner

Inlägg av birkebeineren » 2015-04-26 21:38

Förslag till hur man begravde sina döda i det gamla Krun och i Kejsardömet Jorpagna. Då dessa kulturer gick över i varandra samexisterade deras olika begravningstraditioner också under vissa perioder och på vissa platser.

I det gamla Krun balsamerade man sina döda och placerade ett mynt avsedd för Dödsängeln i den dödes munn. Detta var ett direkt arv från Golwyndakulturens tidiga historia. Ett exempel på denna tradition kan ses i de underjordiska gångar under Kandra som beskrivs i äventyret Enhörningshornet.

I Kejsardömet Jorpagna brände man sina döda och placerade askan i en förseglad urna. Urnan ställdes så i ett offentligt kolombarium där de förvarades och skyddades av speciella dödspräster.* Ett arv från Krun var att tillsammans med askan också lägga ner ett mynt till Dödsängeln. En sedvana som spred sig i vissa joriska kretsar från Efaro (som var jorisk provins) var att lägga den dödes kropp i en jättestor amfora fylld med olja. Dessa gravamforor förvarades ibland i hemmet men kunde också ställas in i kolombarierna tillsammans med vanliga gravurnor.

*Det sägs att dessa dödspräster bestod av vita ankor endast men om detta var speciellt för vissa kolombarier eller generellt för hela den joriska sfären tvistas de lärde om.

birkebeineren
Admin
Inlägg: 6770
Blev medlem: 2007-02-27 07:25

Re: Begravningstraditioner

Inlägg av birkebeineren » 2015-05-03 20:18

Traditionen att bränna och urnsätta de döda tänker jag att lever kvar i flera länder som tillhör den joriska kultursfären. I Erebos ställs den dödas urna först på Frashikels våg innan den tas hem till ättekolombariet. Här ordnar prästerskapet den ekonomiska transaktionen med Dödsängeln och plockar undan ett mynt från den summa som Rättvisans Gudinna kräver som motvikt på vågen. I Berendien och de delar av Jorpagna där man tillber Unga Gudarna sköter Kushtas arbetspräster hanteringen av de döda. Ett mynt läggs i urnan innan den förseglas och ställs ner i kolombarierna under det lokala Kushtatemplet. Dödsängeln har aldrig klagat på prästernas ärlighet här. Hur tradition och urnsättning ser ut där den gamla golwyndagudinnan Ereshkigal tillbes är lite olika beroende på om det handlar om Trakorien, delar av Jorpagna, Krun (där hon kallas Eresphigal och tjänar överguden Mulekh), vid Mefamirs sjö eller andra platser.

Användarvisningsbild
Fafnir
Vortiger
Inlägg: 2006
Blev medlem: 2007-02-09 12:19
Ort: Stockholm
Kontakt:

Re: Begravningstraditioner

Inlägg av Fafnir » 2015-05-04 20:04

birkebeineren skrev:Bra. Hur ranerna ser på Subarda har många likheter med hur nargurerna inne i Nargurs skogar ser på sin gudinna Nahriguhr och det passar utmärkt. För eventuella nytillkomna läsare så har ranerna, via flera omvägar, sitt historiska ursprung inne i Nargurskogarna.

Medför ranerna rådare (präster) i krig farsegels Ransard så att de kan vara behjälpliga med omhändertagandet av de döda kropparna (och röken med deras andar) sköts rätt? Krigarna lär kunna liita på sia rådare, eller?
Min uppfattning är att rådare medföljer ranska styrkor så ofta som det är möjligt för att kunna rådfråga Aesir inför strid, blota till dem vid behov och för att så noga som möjligt kunna bistå med råd och dåd för ranerna både i detta livet, och för de som faller, i livet därefter.
...Men vem skall föra våra runor, så väl, med den äran?
----------
Instagram: porkypete
----------

Skriv svar