Sathmog och hans kult

Information om religionerna och dess utbredning
Användarens profilbild
Grisodlar'n
Kardisk Bontisâl
Inlägg: 1460
Blev medlem: 2007-11-09 01:15
Ort: Västerås

Sathmog och hans kult

Inlägg av Grisodlar'n »

Hämtat ur mina småvirriga gömmor. Texten är långtifrån klar, och ibland består det bara av anteckningar rörande någon referens eller liknande. Men här är det iallafall:

”Det eviga livet finns blott i de efterlevandes hågkomst.”
—Ur Tre fröjders sång (Rakavashun)



Religion – Sathmogkulten
Tron på Sathmog (kort och gott Raksa – Skenet) är Karkutals dominerande statsreligion. Sathmog är bland annat den eviga eldens, den ärorika stridens och vedergällningens gud. Det rör sig om en monolatrisk religion där Sathmog ses som den främste bland gudar. De rättrogna karkutalerna förnekar visserligen inte andra gudalika väsens existens men anser Sathmog vara den som gav människan livslågan och att de andra gudarna i sin avund bara lyckats skapa perverterade halvvarelser.

De Heliga, Arkonten & prästerskapet
Att leva i Skenet är karkutalernas främsta försvar mot omvärldens avgudaktiga barbari. Till sin hjälp är de välsignade med De Heliga (Dobraksavun, ordagrannt ”De som skiner”), ett styrande råd med 12 av rikets mest framstående präster. Över rådet presiderar Arkonten, prästkung och rikets högste ledare. Det så kallade Tempelvalet äger rum vart sjunde år på den karkutalska nyårsdagen och alla rikets präster (eller deras akolytrepresentanter) samlas då i Cirrico för att avlägga sin röst. Besitter ämbetet på livstid? Varje medlem förfogar över en röst. För att bli valbar, x antal år i tjänst, någon slags resa/prövning. En av de tretton väljs till arkont genom lottning var sjunde år. Arkonten väljs var sjunde år.

Svart kula, vit kula.
Alla prästvigda rakar sina huvuden men sparar en vågig hårlock i nacken, likt en symbolisk flamma. En Sathmogpräst bär i fredstider en traditionell krappröd kaftan, ett brett och svart tygskärp, en rituell krisliknande dolk, armringar av brons samt en tiara. Struthätta. Tiara. Insignia. Sathmogs korsade klingor. Temple robes, sash, dastar bunga, armringar av brons, rituell dolk (krisliknande?), talarer.


Akolyt. För att överhuvudtaget kunna bli akolyt måste man först tjänstgöra minst ett år i tempelgardet. Sacerdotalism, prästerlig, Propitiation, mediator


Martyrprinsen
Den unge prinsen Iramazan var den siste i en kungaätt vars anor sades sträcka sig tillbaka till Begynnelsens första människopar. Han sägs ha levt under den halvmytiska Första eran, en turbulent tid då karkutalernas anfäder levde långt österöver. Enligt traditionerna så sägs Iramazan ha varit särskilt utvald och välsignad av Sathmog från födseln. På sin sjuårsdag och under gudomlig inspiration så författade orakelprinsen det verk som kom att utgöra själva grundbulten i Sathmogkultens lära – Rakaseb Sagavun, Sju uppenbarelser i eld. Visionerna och visdomsorden präntades ned på stora lertavlor. Iramazans verk gick också till hård attack mot tidsepokens religiösa korruption. Det talades om behovet av att avskilja sig från samtidens avfällingar som hade försurat det gamla riket med sin girighet och avgudadyrkan. Den sjätte visionen innehöll också strofer rörande en omdanande nystart i väst, i det Nya Riket.
Iramazans budskap kom att spridas som en löpeld genom riket och blev avstampet för en brutal schism där det gamla prästerskapet och makthavarna försvarade sin ställning med alla medel som stod till buds. Prins Iramazan förskjöts och förklarades arvlös av sin far, kung Ipikandar IV. I samband med att prästerskapet krävde att kungasonen skulle ställas inför Tempeldomstolen anklagad för kätteri så tvingades prinsen i exil. Iramazan och hans närmaste trogna tillbringade många svåra år i rikets ogästvänliga bergstrakter. Bland bergen utförde prinsen många stordåd och mirakel. Prinsens visionära budskap spreds i det fördolda och fortsatte att gro bland folket. Revolt på revolt härjade riket. Många understödjare sökte sin tillflykt bland bergen likt prinsen och med tiden bildade de en mäktig enklav i vildmarken.
När Iramazan fyllt 15 vårar och genomgått elddopet för att bli man så var de en mångtusenhövdad skara rättrogna. Tiden var nu inne för att vandra på Svärdets väg. Prinsen och hans lojala styrka tågade ned från bergen och genom Sathmogs försorg vann de många bataljer, de fiender som inte tillintetgjordes anslöt sig till de rättrognas skara. Samma höst stod Iramazan med armé nu inför huvudstadens portar och uppmanade sin far Ipikandar att försonas med Sathmog genom att förkasta stadens avfälliga prästerskap. Men präster och rådgivare fyllde Ipikandars huvud med en svarthjärtad plan. När prins Iramazan höll ett brandtal träffades han av en förgiftad pil. (OCH SEN TOG INSPIRATIONEN SLUT)

Avfällingsprästen
Den avfällige Sathmogprästen och rådsmedlemmen Asapra var den som ledde folk ut i vildmarken på jakt efter Duranki Kiur – Boningen mellan himmel och jord. Prästens utförliga religiösa forskning kom att övertyga honom om att Sathmogs himmelska bergsboning i själva verket var ett verkligt, vulkaniskt berg i Altor som kunde nås av personer med den sanna övertygelsen. I sin forskningsiver hade prästen lyckats bryta sig in i Stortemplets heligaste kammare och studerat lertavlorna med Sju uppenbarelser i eld. Asapra och hans fanatiska följeslagare försvann utan spår för drygt 250 år sedan. Idag är det förenat med spöstraff att ens nämna Asapra vid namn och officiella dokument från den tiden kallar honom endast Avfällingsprästen.

Religiösa skrifter
Rakavashun – Den renande elden anses idag vara kultens viktigaste verk jämte Keppa Sebseb – De 77 bönerna (se nedan). Rakavashun består av en reviderad, expanderad (samt censurerad) version av prins Iramazans ursprungsverk Sju uppenbarelser i eld (Rakaseb Sagavun, se historien om martyrprinsen). I sin moderna och godkända form är textsamlingen ett digert utvik över martyrprinsens levnad, stordåd och slutgiltiga martyrdöd. Därtill är flera andra religiösa skrifter infogade, många nedpräntade av prinsens mest framstående lärjungar. Här finner man också kultens skapelseberättelse och andra texter från Sathmogkulten tidigaste era. Tre fröjders sång (Jipranad Shur) är en sådan text – en sakral visa som sjungits av Sathmogpräster sedan urminnes tider då tempelportarna öppnas för att välkomna dagen.
Varje tempel i riket har ett exemplar av Rakavashun, men verket är inget allmängods utan får endast läsas och tolkas av det skriftlärda prästerskapet. De ursprungliga lertavlorna med prins Iramazans visioner sägs förvaras i Cirricos stortempel (Den eviga lågans tempel) under lås och bom, där de endast får studeras av arkonterna.
De 77 bönerna sattes på pränt för tre sekel sedan av arkonten Sirighan den Upplyste. Bönerna är till för att blidka Sathmog och måste memoreras av alla Sathmogpräster. I samband med varje nyårs brännoffer (se högtider) så reciteras och nedtecknas bönerna på små skriftrullar som sedan eldas upp.

Skapelseberättelsen
En av Sathmogkultens äldsta berättelser förtäljer följande:
” I Begynnelsen var kosmos världar fyllda av kaos och mörker. Endast gudarna levde i Ljuset. Altors disk låg platt, mörk och ofärdig – världen var vid denna tidpunkt översköljd av Urhavet. Under dess yta simmade fruktansvärda styggelser skapade av glömda och halvgalna kaosgudar. Den främste av Ljusets gudar, Sathmog, såg ned på världen från sitt berg uppe i Gudarnas boning. Världens karga tillstånd orsakade stor bedrövelse i hans hjärta. Han gick till handling och nedsteg buren av den himmelska Gur-Gurfågeln. Sathmog lät fågeln landa på den enda klippan som fanns i Urhavet. Han beordrade fågeln att lägga sitt ägg. Sathmog klöv så ägget med ett svärd och lät halvorna bli himmel och jord. Jordens inre lät han fylla med eld. Därefter tog han en av Gur-Gurfågelns vingpennor och formade en pil som han antände med sin andedräkt. Med ett välriktat bågskott tände han solens eld. Ljus spreds över världen och drev bort mörkret. Men Sathmog kände fortfarande stor sorg. Hans tårar föll till marken. Gur-gurfågeln rördes av Sathmogs sorg och offrade sig genom att flyga in i solens eld. Askan från fågeln föll så till marken och ur askan och Sathmogs tårar grodde frön. Vissa blev till vackra träd och blommor, andra bar frukt i form av världens goda varelser av hankön och honkön. Men alrunans blommor bar ingenting. Sahmog välsignade då alrunans rot med livets gnista och så kom det första människoparet, Atru och Inna, att skapas. Sathmog log. De första skapelserna förökade sig och fyllde världen till Sathmogs behag.
Men de andra gudarna såg allt detta och fylldes nu av avund. De konspirerade mot Sathmog genom att vältra sitt hat över världens vackra skapelser. I synnerhet så hatade de människan som kommit att bli skapelsens krona. De rivaliserande gudarna lät skapa Natten och ett fasansfullt väsen för att ansätta de goda varelserna. Ett tusenhövdat vidunder steg upp ur havet för att äta människorna. Men nu vredgades Sathmog och slog ihjäl vidundret efter en lång kamp. Av dess ben skapade han bergen, av dess blod floder och sjöar och av dess ögon skapade han månen och fixstjärnorna för att lysa upp Natten.
Men de andra gudarna fortsatte att skapa farliga bestar, perverterade halvvarelser och monster för att angripa och skända Skapelsen. Sathmog visste att deras onda verk inte skulle upphöra. Människan kunde inte vara vek utan måste kunna skydda sig själv. De faror som översköljde världen skulle härda människan. I sin vishet gav Sathmog människan elden, smidet och krigskonsten som gåvor. Elden skulle ge värme och skydd under Natten. Med smidet och krigskonsten som gåva kunde människan smida vapen och rustningar för att bekämpa de övriga gudarnas onda kreatur. När detta var gjort återvände Sathmog till sin himmelska boning. Likt en god far var han tvungen att nu låta sina barn stå på egna ben.”