Mefamir

[birkebeineren]

By birkeb at 2009-07-05

[birkebeineren]

MEFAMIR

Den väldiga sjön anses av Enkimunkarna vara det Altoriska livets urvagga och porten ner till sötvattengudens sanslösa avgrundshav, det bottenlösa Abzu. Även om det inte är många som orkar lyssna på prästernas rödkindat entusiastiska utläggningar så är det ett faktum att ytterst sällsamma fiskar ibland spolas upp på Mefamirs stränder; rangliga och bleka urmalar med hemvist i det mörkaste djup, tomma torkade romkapslar, stora som gödsvin, och glosögt stirrande djupslamsulkar med spretande gälgaddar och lysande skäggtömmar. Många av de vanliga bytesfiskarna för strändernas folk bär besynnerliga tecken på ett liv måhända ämnat för landbacken eller en amfibisk tillvaro, tex benkarpen, den taggfeniga vingan och salamandermalen. Nya vattenfän hittas sgs varje månad av sjöns Enkimunkar, och det är allmänt känt att ute i sjöns öga kan vad som helst uppenbara sig. Ibland siktas kadavret från någon väldig best flytande ute på vidderna som en bisarr ö av fjällpikar, knölhorn och ruttnande ister, omgiven av skränande stormfåglar och ashungriga havsgamar, och sjöns mitt undviks nogrant av handels- och fiksefartyg.

Vattnet i sjön är mörkt och ofta grumlat av algsjok och svarta snärjande bottenväxter, illryktade dränkarsnår som anses kunna dra ner folk i djupet och där sakta förtära sitt offer. På vissa ställen bildar undervattensväxtligheten en sådan ogenomtränglig massa av täta brunslaskiga ytblad och giftiga blomdungar i en sjuklig soppa att tom joriska timmerskepp ibland hjälplöst fastnar i det. Det näringsrika vattnet gör dock fiske och snäckodling lönsamma. Förutom de ovannämnda fiskarna odlas bleka spindelkräftor och ett tåligt algsiden som dock aldrig blir av med sin gråsjaskigt grumliga nyans och följdaktligen inte når upp till havsodlad standard.

En vanlig syn ute på sjön är Enkiprästernas flytande tempel, sammansnodda små klungor av vasstak, sävmattor och läderpontoner. Här sysselsätter sig prästerskapet med att mäta fukthalter, samla kondens, tyda fiskinälvor och odla slamväxter. De tar gärna emot besökare och härbärgerar gästvilligt resenärer, men deras pråckande entusiasm för slemmiga kallbad med alger och iglar, och diverse vass- och tångbaserade dieter håller de flesta på långt håll från sjötemplen.
Många av templena har samlat till sig fiskare, pråmskeppare och snäckdraggare, och utvecklats till små flytande tempelbyar.

Ett återkommande fenomen kring Mefamirs stränder är de kraftiga översvämningarna. De kommer ofta utan förvarning och ackompanjerad av mörka moln och rykande oväder vräker sjön över sina brädder och svämmar ut över odlingar och bebyggelse i ett gyttjebrunt flöde av virvlar och forsar. Översvämningarna kan hålla i sig i flera veckor och är till stort besvär för strandfolkets algodlingar, beten och byggnader (som ofta uppförs på kraftiga pålar och stenfundament). Men Enkiprästen gläds, mäter ytnivåer, analyserar slaggrester och njuter av gudens outgrundliga visdom.

De flesta skepp på Mefamir är lätta och smäckra vassgalärer, ofta dubbelskrovade med båda förarna elegant sammanvävda i en vid båge, med luftiga sidensegel och fåtalig besättning för snabb transport över grundbankar och algsnår. Tyngre pråmskepp av höglandsceder förekommer också för större frakt. Dessa utrustas ofta med roddarslavar och kraftiga simmarsvin som kan dra skeppen genom slammiga ställen.
Det kanske snabbaste sättet att färdas på sjön är dock de sk våglöparna. Denna insektliknande varelse utnyttjas främst av Enkiprästerna på sjön. Prästerksapet är också de enda som behärskar tränandet av denna flybenta best. Våglöparna har en liten hårdhudad kropp och sex mycket långa spretande ben, trådsmala och utrustade med besynnerliga fransfötter med vilka våglöparna kan utnyttja sjöns ytspänning och röra sig på vattenytan som om det vore fast mark. Våglöparna kan inte bära mycket mer än en man, men erbjuder en vindsnabb transport utan bekymmer för grund och algtrassel.

[birkebeineren]

Området är lite luddigt rent geografisk då inga riken eller statsbildningar har funnits här efter Kejsardömet Jorpagnas undergång men de kardiska kartograferna i Sterborg har valt att samla detta forna diokeset Annonien på én karta och då skal jag försöka hålla mig innom dets gränser.

Kartans västra delar beskriver det som var provinsen Mirelia Cislacia, en del av prefekturet Mirelien. Förutom Mandelorden är det ändast kännare av den joriska kulturen som minns detta gamla provinsnamn.

Mefamirs södra brädder, öster om det mireliska Unurien, kallas Kalterstranden. Namnet kommer av att här finns mängder av kaltbitar – en slags meterlånga ödlor som lever av fisk i de många iskalla strömmar som rinner ner från Mörkerbergens norra glaciärer. Kaltbiten är rätt fridsomlig men har ett mycket giftig bett som den oförsiktige kan råka ut for i de grunda vattendragen. Längre innåt landet består tärrengen mest av skarpa stenar och rasbenägna grusslänter for att närmast Mörkerbergen stiga raskt med otaliga sprickor och stup dolda under mörk granskog. Under Kejsardömets tid fanns här en omfattande gruvdrift men under 600-talet fO uppstod konflikter med dvärgarna i Tang Kauzher och området avfolkades efter det. Gruvgångarna går fortfarande att hitta men de djupaste är förseglade från insidan. Förutom den ogästvänliga tärrengen är Kalterstranden infekterad av vättar som överalt har sina små bosättningar rundt nya och gamla gruvhål. De ända civiliserade varelser som här går att hitta är jagare från Unurien ute efter skinn från de svartmanade bergslejonen.

Öster om glaciärfloden Caion övergår landet i Massiska kullslätten – ett gräsbevuxet plattland som försvinner ut mot nordöst och Nargurervallen. Utspridd här och var ligger runda små kullar som likt öar i ett hav bryter horisonten. Här lever ett folk som tros vara ättlingar efter urbefolkningen i det som skulle bli Jorpagna, och som någongång under Mörkertiden sökte sig mot norr for att undkomma kaoset i kärnlandet av det fallna imperiet. De lever av fågeljakt och getskötsel men beger sig sällan långt från sina bosättningar på ” öarna”. I bland försöker sig passerande strövnargurer på en attack men då kullfolket är duktiga på att försvara sig och annat än torkat getkött sällan går att erövra händer det inte så ofta. Stora flockar med antiloper lever ute på grässlätten och kondorer ses ofta högt uppe på himmlen.

Över både Massiska kullslätten och genom Kalterstranden går resterna av den mycket viktiga härväg som förband de norra delarna av Kejsardömet Jorpagna – Via Drylo. Från Annoniska-passet mellan Mörkerbergen och Nidabergen, hela vägen västerut mot Drylo och havet. Långa stråk av vägen går fortfarande att använda men vättarna i Kalterstranden har rivit upp mycket av broläggningen for att använda som byggnadsmaterial. Bortom Unurien följer Oxpiskarleden samma stråk som Via Drylo gjorde.


Kartans östra delar beskriver provinsen Trasimo Superior som var den ända del av imperiet som kom att ligga på nargurisk mark. Namnet är härlett från den långsmala Trasimosjön som ligger österut i utkanten av Nargurs skogar.

Söder om Nargurervallen ligger även här ett slättland, kallad Östra Annonien. Landet är dock inte lika torrt som i västar och ligger även lägre, i samma nivå som hela det land som breder ut sig väster om Nargurs skogar. I sydöst finns gränsen mot alvernas skogar som en skarp kant uppe på Landoriska höglandet. Slätten är under sommaren täckt av blå anniska kornblomster och språkhistorikerna tvistar om det är landet eller blomman som är ursprunget till det mycket gamla namnet ”Annonien”. Över slätten från Nidabergen rinner den slingrande Ebin Dihr - Benflooden på nyjoriska, för att försvinna under Nargurervallen i nordväst. Hit kommer strövnargurer for att jaga antiloper och grässvin men några permanenta läger finns ej. Tidigare var Östra Annonien ett fruktbart land som befolkats av joriska kolonister under 800-talet fO. Dessa fördrevs under Mammutkrigen 715-707 fO och Tharawghos krigare förgiftade då alla brunnar så att inga överlevande skulle kunna återvända. Många av dessa vattenhål är fortfarande giftiga så resenärer fraktar säkrast med sig vatten. Genom området går Trasimertraden - den led handlare från Kopparhavet har öppnat mot Nargur och det fjärran Barbia. Karavaner följer ett urgammalt stråk genomm Annoniska passet, längs det som var gränsen mellan Mirelia Cislacia och Trasimo Superior, for att precis där en enslig Nargurisk jätteek reser sig mot skyn vika av från Via Drylo och leda mot Trasimosjön i öster.

Nedanför Nidabergens nordvästra sluttningar ligger Trasim Yrdh – trasimostammens forna land. Den stam som här bodde var en av Nargurs äldsta och den mäktigaste som någonsin funnits. Varken landet eller folket här är sig dock likt; Trasim Yrdh erövrades av Kejsardömet Jorpagna 942 fO efter trasimernas ödesdigra allians med mirelierna. Trasimerna gick talrika med i invasionen av Jorpagna sommaren 944 fO men efter att ha förråtts av falska unurier fölls de i ryggen av legioner från Aidne som följt Via Drylo mot Annoniska passet. Samman med många mirelier drog sig trasimerna tillbaka mot Nargur, bara för att där mötas av ett brinnande hemland. Jorerna hade även skickat legioner genom Nidapasset i öster, och dessa hade satt eld på skogarna kring Trasimosjon. Efter ett förödande slag mot lågor och legionärer fördrevs trasimerna västerut över slättlanden och det var endast tack vare den tidiga vintern som islagt Mefamirs norra ände som de kunde undslippa. Trasim Yrdh kom under jorisk styre och under ocupationen höggs mycket av den kvarvarande skogen ner. Trasimerstammen upplöstes och klanerna splittrades. Numera bor återigen nargurer här men det är nyinvandrade klaner som känt Nya bytidens lockelser och lämnat nomadlivet for att permanent bosätta sig i små byar. Några av de gamla klanernas Träd står fortfarande kvar tvåtusen år gamla och ruvar på otaliga andar och ej glömda oförätter. Landet består av böljande åsar och frodiga dalgångar, djurlivet är rikt och de ständigt växande åkerbitarna ger riklig skörd. I områdets norra delar ligger Tharawghos hög – en enorm gravhög där nargurernas största härförare vilar. Han enade stora delar av Nargur på 700-talet fO och hotade allvarligt Jorpagna innan han mördades. Högen ses som mycket helig av nargurerna och ovidkommande som siktas i närheten dödas skoningslöst. I Nordöst ligger den långsmala Trasimosjön där Nargurervallen slutar vid Irhusflodens mynning.


Den gräns Kejsardömet Jorpagna drog mot det barbariska Nargur syns fortfarande mellan Buh Mir och Trasimosjön - Nargurervallen. Gränsen var en kjedja av små fort och vakttorn som länkades samman av en stensatt jordvall och benämdes Limes Nargurikuz. Den byggdes under åren 942-937 fO och var befäst helt till kejsardömets fall. Limes var inte tänkt som ett befästningsvärk som skulle stå emot större angrepp men mer som vaktposteringar som kunde varna större militarförläggningar en bit bakom gränsen. Trots det växlande men ständigt närvarande krigshotet från Nargur förekom utbyte kulturerna emellan och vid flera portbyar fans joriska handlare som blandade sig med fredliga nargurer. Numera har de flesta av befästningarna rasat helt samman men några av de större står fortfarande kvar som ruiner. I resterna av portbyarna och militärförläggningarna finns värdesaker gömda i jorden, hastig nergrävda under plötsliga anfall och aldrig återfunna av dräpta ägare.

Norr om Nargurervallen ligger på båda sidor om Mefamirs norra ände Saru Saru – Strövnargurernas nötta land. Detta tvådelade land bosatt av västnarguriska strövstammar..

...har finns tyvär på kartan en större coffafläck som döljer mycket av den information som beskriver landet. Kartografiet i Sterborg sägs vara av de trakoriska coffahusens mest trogna kunder och trotsar helt öppet handelsförbudet med Torilia men de brukar vara noggranna med att sortera bort de mest nerspilta exemplaren. De utmärkta kartorna härifrån är dock ökända inte bara for sin geografiska kvalitè utan även for sin goda doft. Tills vidare lämnas Saru Saru obeskrivet i åväntan på att en ny karta hittas...

...Vid Mefamirs nordöstra spets ligger en mycket kraftig Maginod välkand bland Altors magiologer. Den verkar tyvär vara ”infekterad” på något vis och tappra forskare som försokt utröna fenomenet talar om kaotiska strömningar och någon slags ondskap, dvs de få som har återvändt med förståndet kvar. I närheten har khrâshi siktats, såkallade blodsalver, men inget är känt om vad dessa varelser har för ärenden. Området närmast noden är skogsbevuxet men det ända djurliv som syns till är saktmodiga stäpphorningar som inget verkar märka av något onaturligt. Stäpphorningar är dock kanda för sina tjocka skallar. Ibland har någon ondt härjat bland strövnargurernas djur och vid lägereldarna talas det tyst om Ghaerilingen - hästrivaren.

Från Nargurs skogar i öster mot Buh Mir går Slavleden över landet. Stora flockar med skogsnargurer vallas likt boskap over slätten for att säljas på marknaden vid Mefamirs östra brädd. Strövnargurerna har alltid jagat slavar i Nargurs skogsbryn men det var först efter att handel- och guldtvättarbyarna i norra Trasimo uppstod och profesionella slavjägare sökte sig längre in i skogarna som handeln utvecklades. Himmelen är den av byarna strövnargurerna gör de bästa köpen men även i Nya Amawhine kan fynd göras.

[gtjorgo]

Ser bra ut! skulle vi kunna lägga in buh mir på kartan?

[Jan Erik Söderman]

Grymt

Edit: Mirelerna är med och anfaller med Nargurerna. I texten får man känslan av att även Mirelerna är Nargurer. Jag tror att det står i Mireltråden att dessa är ett annat folkslag snarare släkt med dyler och kalklandets folk ifrån början och inte Nargurer. Detta eftersom deras språk inte verkar tillhöra narguriska eller joriska grupperna. Jag är inte säker på om det är gjort med flit eller om det bara är jag som läser in för mycket i din beskrivning?

[Snibben]

Snygg karta Mäster Birke.

Vita fläcken ligger väl lite för högt upp. Om man tittar nedanför den ser man en stor vit fläck; Kalklandet.viewtopic.php?t=308

MEFAMIR
De flesta skepp på Mefamir är lätta och smäckra vassgalärer, ofta dubbelskrovade med båda förarna elegant sammanvävda i en vid båge, med luftiga sidensegel och fåtalig besättning för snabb transport över grundbankar och algsnår. Tyngre pråmskepp av höglandsceder förekommer också för större frakt. Dessa utrustas ofta med roddarslavar och kraftiga simmarsvin som kan dra skeppen genom slammiga ställen.

Ceder är egentligen ett trädslag som finns i varmare trekter så som medlhavs/kopparhavsklimat till subtropiksa områden. De kan växa på höga höjder (tex Himalaya) och kan förvisso tåla kyla. Är det hät då ett klagomål eller ett prisande. Det är ett klagomål. Ceder är ett exklusivt trädslag men precist som siden verkar det finnas över hela ereb och kan tillverkas/växa överallt. Kan man istället låta tillverka båtarna av ek, bok eller andra lövträd då Mefamir ligger i norra lövträdsområdet på gränsen till det nordliga barrträdsområdet.

[Jan Erik Söderman]

Jag tror att det där är den delen av den vita fläcken som fortfarande är en vit fläck. Kalklandet är väl mer eller mindre officiellt vid det här laget?

[gtjorgo]

Den vita fläck Birke åsyftar är nog det som ligger nord/nordväst om kalklandet och öster om Staden-O. Detta område har även nämnts ormvidderna om jag har rätt? Om själva ormvidderna har dock inte mycket talats om, möjligtvis pga närheten till just Staden-o som man kanske helst byggt upp innan man biter i ormvidderna?

[birkebeineren]

Ungefär så de Vita fläckarna fördelar sig över Ereb:

http://img238.imageshack.us/img238/1395 ... piaih6.jpg

Ormvidderna har jag förstått det som ligger öster om Kalklanden (som vi gjort officiella) och söder om Vit fläck Mirel

[Jan Erik Söderman]

Det är så jag som nykomling också förstått det.

[birkebeineren]

I tråden för Handelsrutter har jag tidigare försökt dra upp de olika västcentralerebiska sådana diskuterade på olika platser:

[Adragoor]

Grymt

Edit: Mirelerna är med och anfaller med Nargurerna. I texten får man känslan av att även Mirelerna är Nargurer. Jag tror att det står i Mireltråden att dessa är ett annat folkslag snarare släkt med dyler och kalklandets folk ifrån början och inte Nargurer. Detta eftersom deras språk inte verkar tillhöra narguriska eller joriska grupperna. Jag är inte säker på om det är gjort med flit eller om det bara är jag som läser in för mycket i din beskrivning?

Mirelerna är inte nargurer. Vilka folk de är släkt med rent genetiskt är nog svårt att säga, men deras språk är helt klart en rest av de språk som talades i Ereb innan jorerna skapade sitt imperium och nargurerna spred sig västerut. Rent språkligt skulle de väl kunna jämföras med vår världs basker. Själv har jag konstruerat en del av deras språk (se wikin). Man skulle kunna säga att mireliskan är ett isolerande isolat. (Språknördordvits)

[Peter]

Tycker att beskrivningsnivån på Sar-Sarus strövnarugerer är helt perfekt. Helt enkelt ett öppet landskap med fria stammar. Boskapsstöld, blodshämnd och alldeles alldeles underbart...

[gtjorgo]

Strövnargur som sköter delar av båttrafiken i och kring Buh Mir?

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/c ... v_book.jpg

[Peter]

Strövnargur som sköter delar av båttrafiken i och kring Buh Mir?

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/c ... v_book.jpg

100%. JA! Eller vad säger msr Birke