Kalmurri

Samlingsplats för alla länder och platser
Mikael
Admin
Inlägg: 5394
Blev medlem: 2007-02-22 19:19

Kalmurri

Inlägg av Mikael »

Mikael
Admin
Inlägg: 5394
Blev medlem: 2007-02-22 19:19

Inlägg av Mikael »

Adragoor skrev:
Mikael skrev:Hur påverkade Jorduashurs storhetstid Akrogal?
Tid: från ca 500- toppen nådd 100 fO, sedan snabbt utför...?
Kolonier: Klomellien och Magilre.

Man hade inte kolonier i Akrogal (eller hade man det?), men borde gjort strandhugg och plundringståg mot de folk som bodde där. Hur gick det till, betalades det tribut till Halle? Vilka spår lämnade jorduashurerna?

Tankar :?:
Frågan är hur meningsfulla plundringståg kan ha varit mot folken i Akrogal under den tiden. Kalmurri var då ett mindre kejsardöme koncentrerat till stäpperna inåt land och större delen av kusten var öde och var glest befolkad av primitiva stammar. Slavjägare kanske kunde tjäna sig en hacka dock...
Ja vi kanske kan lämna det därhän tills vi utvecklar Akrogals västkust mer. Jorduakaerlarna stoppade nog inte vid Demontungan utan vände bara och färdades upp längs Kalmurris längsta flod, sa hej, och kanske (troligtvis :twisted: ) ända bort till Kamsun på något enstaka östertåg.

------------------------------------------------------
Vad vet vi om Kalmurri?

* På Bronsåldern har stäppens nomader lyckats tämja silkespälsade stäpplaman, långbent vargiller och enhornsbuffeln. Det är också från denna tid och dessa stäpper som högkulturerna kring Golwyndasjön får del av starkare bågar för jakt och strid.
* 750-600 fO växer nomaderna i antal, kunnande och i ilska. De har tämjt hästar och olika bevingade bestar, främst hippogriffer, och hade blivit organiserade genom en religiös omvändelse som svept över stäppen.
Från denna tid och kontinuerligt framåt i historien gör nomaderna framstötar, anfall och invasioner av olika styrka, men alltid överraskande och förlustbringande. I Ereb drabbas främst Hynsolge, krun och södra Tolan (varför då?). Yndarimperiet var dock nomadernas favoritmål.
* Kalmurri styrs av en enväldig härskare som sägs vara Mångudinnans son. När härskaren dör skickas heliga trupper ut för att finna ett nyfött barn med ett vitt öga vilket är tecknet på gudens nya inkarnation. Mellan tronskiftena lever dessa trupper lata dagar och år. De håller sig dock andligt rena och ägnar sig inte åt värdsliga nöjen. (Kanske några fördriver tiden som äventyrare och upptäcksresande i Ereb?)
* Det vita ögat är ett arv från månskivan som anses vara en synlig del av gudinnan. Vi dfullmåne är kalmurrierna mkt gudfruktiga eftersom hon ser dem, medans de innan nymånen visar sig lever utan etik. Livet i Kalmurri pendalar därför mellanfromhet och syndigt leverne i följd med månens faser. Månförmörkelser är särskillt ogudaaktigt sviniga syndfester. Allt är då tillåtet.
* I norr ligger Trimbusbergen där Gardrim Drakmästaren har sitt lilla självständiga furstendöme.
* Furgia är Kalmurris ärkefiende.

* Jag har uppfattat forumet så att vi anser att någon gång under historien så har tron på Eledain och Sathmog varit levande i dessa områden, med allt vad det innebär.
Användarens profilbild
Adragoor
Mirelsk Ramkrigare
Inlägg: 1761
Blev medlem: 2007-03-12 20:26
Ort: Lund

Inlägg av Adragoor »

Lägger till min text om den äldre kalmurriska historien. (Från Akrogaltråden)
”I den gamla tiden voro fortfarande alla världens stammar splittrade, och Månen hade ännu inte skickat någon av sina söner till människorna. Kriget och osämjan härskade bland folken. Men så kom den dag då det bland kalmurrernas folk föddes ett gossebarn med ett helt vitt öga. Hans ärade namn var Depíla av släkten Schoon. I honom hade det gudomliga månljusets kraft ljutits, och med svärd i hand skulle han i sin krafts dagar ena de splittrade folken under en fana. Han skulle bestiga den höga kejsartronen, och hans fiender skulle böja sig för honom och darra av skräck. Ty de skulle se att Månen nu genom sitt heliga sändebud hade fött det eviga Kalmurri.”
-Ur skriften "Kalmurras Ve-lash" (Kalmurris Historia)

Det kalmurriska folket var i sin tids morgon, det vill säga början av mörkertiden, efter Jorpagnas och Yndars fall, fortfarande ett primitivt nomadfolk. Visserligen var de rätt talrika, men på grund av inre splittring och ständiga småkrig mot andra barbariska stammar, upprätthölls en balans som resulterade i att ingen direkt utveckling kunde ske. Detta skulle dock komma att ändras.
År 453 f.O. (eller år 0 enligt den kalmurriska tideräkningen) föddes ett märkvärdigt barn i den oansenliga familjen Schoon. Barnets ena öga var vitt, och tycktes skina som den mäktiga mångudinnan själv när man såg in i det. Föräldrarna blev oroliga och tog sin lille pojke till ättens schaman, vilken förklarade för dem att det vita ögat var ett mäktigt heligt tecken. Månen själv hade ljutit en del av sin kraft i pojken, och han skulle en dag bli en mäktig man. Nöjda med detta svar begav sig föräldrarna åter hem. De gav sin son namnet Depíla, och uppfostrade honom som en prins efter bästa förmåga.
När Depíla Shoon hade nått sin fulla mandom, utbröt ett stort klankrig i regionen. Depíla blev detta krigs stora hjälte, och utgången blev att kalmurrerna från och med nu blev den dominerande stammen i området. Ganska snart gav sig Depíla ut på krigståg mot andra stammar i området tillsammans med ett större krigarfölje. Han lyckades ta makten över ett rätt stort område för kalmurrernas räkning, och för denna bedrift blev han adopterad av den åldrade kalmurriska hövdingen och fick full arvsrätt till hövdingtiteln. Den gamle hövdingen avled året därpå, och på hösten år 425 f.O satt Depíla för första gången i verklig maktposition. Han var nu hövding över 5 stammar. För att försäkra sig om sin position inrättade han kejsarämbetet åt sig själv.
Depíla och de fem efterföljande kejsarna, lade med list och militär styrka hela det område som idag är Kalmurri under sig. I väster träffade Kalmurrerna på det hårdföra bergsfolket, som de fick strida länge med innan de kunde ta makten över dem. Men det hårdaste motståndet skulle bjudas av de stammar som bebodde slätterna norr om bergen. Dessa stammar hade nämligen inte samma religion som kalmurrerna, och kunde därför inte acceptera att kejsaren hade gudomlig makt. Med tiden kom dock de motsträviga stammarna, eller Ashatârerna som de kom att kallas att synbarligen konverteras till den kalmurriska versionen av måndyrkan. Det skulle dock inte dröja länge innan Ashatârerna reste sig i ett uppror. De krävde att kejsaren skulle avsäga sig sin gudomlighet, och att deras hövding, den store Gorág av de svarta kullarna, skulle tilldelas kejsarmakten. Enligt en av deras gamla legender var nämligen de själva och kalmurrerna samma folk, grundade av två bröder i tidernas morgon. Ashatârerna stammade från den äldre brodern, och skulle därför ha makten.
I femton år rasade ett förödande och blodigt inbördeskrig i Kalmurri. Det hela slutade med att Gorág intog huvudstaden och palatset. Efter att kejsaren tillfångatagits, hölls en märklig rättegång. Det kejseriga kolumbariet öppnades och urnorna med de forna kejsarnas kvarlevor togs in i rättssalen. Sedan väckte en nekromantiker de döda till liv, och de fick svara för sina handlingar. Alla de sju döda kejsarna och den då levande dömdes till 3000 års fängelse för sina brott. De döda kejsarnas urnor ställdes ner i fängelset, men den dåvarande kejsaren lyckades fly med hjälp av några modiga äventyrare.
Bergdahl
Barbisk Hövding
Inlägg: 947
Blev medlem: 2007-01-28 21:40
Ort: Örebro

Inlägg av Bergdahl »

* Jag har uppfattat forumet så att vi anser att någon gång under historien så har tron på Eledain och Sathmog varit levande i dessa områden, med allt vad det innebär.
Liten anmärkning, men i wikitexten står det i delar av akrogal och jag har i min text om det furgiska soltåget lagt rester av eladainhelgedomar i Furgia så det är inte bara i Kalmurri, man kan hitta spår av Eladain. Om det nu finns några eladainlämningar överhuvudtaget i Kalmurri vill säga.

För inledningen på min ännu ej klara text om "det furgiska äventyret" se:
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic ... 002#p19002
Mikael
Admin
Inlägg: 5394
Blev medlem: 2007-02-22 19:19

Inlägg av Mikael »

Att Eledain finns i Furgia utesluter inte Kalmurri, jag tycker tvärtom att Kalmurris kust är platsen för "Silveröns rike".
Bergdahl
Barbisk Hövding
Inlägg: 947
Blev medlem: 2007-01-28 21:40
Ort: Örebro

Inlägg av Bergdahl »

Jag har inget emot Eladainlämningar i Kalmurri, skrev bara att det inte måste finnas det om vi anser att det blir bättre utan. Det står ju som sagt ingenstans hur det ligger till. Har du en bra anledning till Eladainlämningar i Kalmurri tycker jag absolut att det skall finnas där. För mig är det däremot viktigt att det finns lämningar i Furgia, med tanke på hur jag tänkt lägga upp inledningen till soltåget mot Furgia.
Mikael
Admin
Inlägg: 5394
Blev medlem: 2007-02-22 19:19

Inlägg av Mikael »

Håller med om att det inte måste finnas, men om vi nu använder oss av Eledain så tycker jag de platser som framgår i Ärans väg platsar i Kalmurri-området. Detta (och då äventyret) kan dock läggas långt tillbaks i tiden och kanske har lämningar från denna tid överlevt bättre i Furgia. Dessutom tror jag Ereberna har hört legender om Furgia, men sällan om Kalmurri.
Användarens profilbild
gtjorgo
Nidländsk Domare
Inlägg: 2427
Blev medlem: 2008-05-24 13:54
Ort: Östersund

Inlägg av gtjorgo »

Kan detta vara kalmurrier som bryter fram genom bergen?

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/c ... he_aul.jpg

...eller kanske dyler?
birkebeineren
Admin
Inlägg: 9013
Blev medlem: 2007-02-27 07:25

Inlägg av birkebeineren »

Vad har vi för material om Kalmurri? :?

Dels de ursprungliga källorna som Mikael samlat här:
* På Bronsåldern har stäppens nomader lyckats tämja silkespälsade stäpplaman, långbent vargiller och enhornsbuffeln. Det är också från denna tid och dessa stäpper som högkulturerna kring Golwyndasjön får del av starkare bågar för jakt och strid.
* 750-600 fO växer nomaderna i antal, kunnande och i ilska. De har tämjt hästar och olika bevingade bestar, främst hippogriffer, och hade blivit organiserade genom en religiös omvändelse som svept över stäppen.
Från denna tid och kontinuerligt framåt i historien gör nomaderna framstötar, anfall och invasioner av olika styrka, men alltid överraskande och förlustbringande. I Ereb drabbas främst Hynsolge, krun och södra Tolan (varför då?). Yndarimperiet var dock nomadernas favoritmål.
* Kalmurri styrs av en enväldig härskare som sägs vara Mångudinnans son. När härskaren dör skickas heliga trupper ut för att finna ett nyfött barn med ett vitt öga vilket är tecknet på gudens nya inkarnation. Mellan tronskiftena lever dessa trupper lata dagar och år. De håller sig dock andligt rena och ägnar sig inte åt värdsliga nöjen. (Kanske några fördriver tiden som äventyrare och upptäcksresande i Ereb?)
* Det vita ögat är ett arv från månskivan som anses vara en synlig del av gudinnan. Vi dfullmåne är kalmurrierna mkt gudfruktiga eftersom hon ser dem, medans de innan nymånen visar sig lever utan etik. Livet i Kalmurri pendalar därför mellanfromhet och syndigt leverne i följd med månens faser. Månförmörkelser är särskillt ogudaaktigt sviniga syndfester. Allt är då tillåtet.
* I norr ligger Trimbusbergen där Gardrim Drakmästaren har sitt lilla självständiga furstendöme.
* Furgia är Kalmurris ärkefiende.

* Jag har uppfattat forumet så att vi anser att någon gång under historien så har tron på Eledain och Sathmog varit levande i dessa områden, med allt vad det innebär.
Adragoor började skriva skriva om ländet men lämnade det något ofärdigt... Materialet finns i Akrogal-tråden här: viewtopic.php?p=290#290

Snibben har berört Kalmurri i sina allmäna beskrivningar av Akrogal och landets ungefärliga gränser syns på följande karta: http://img84.imageshack.us/img84/9090/a ... ra2pj6.jpg
Användarens profilbild
gtjorgo
Nidländsk Domare
Inlägg: 2427
Blev medlem: 2008-05-24 13:54
Ort: Östersund

Inlägg av gtjorgo »

Adragoor från "Aggan" tråden

När det gäller det kalmurriska templet har jag vissa idéer om hur ett sådant ser ut från tiden när jag skrev om Kalmurri.
Ett kalmurriskt måntempel är alltid cirkelrunt och är i sitt originalutförande ett flyttbart tält byggt av en trästomme som täcks med djurhudar. De stadsboende kalmurrierna bygger dock numera oftast sina tempel av sten eller timmer. I templets koniska tak finns ett antal öppningar genom vilka månen kan skina in på templets innerväggar. På innerväggarna finns ett antal bilder målade med hästblod ur kalmurriska myter som representerar Lahunias olika avatarer, främst olika kalmurriska kejsare. När månen lyser upp någon av dessa bilder faller dyrkarna ner på golvet i underkastelse i riktning mot den bild som lyses upp, samtidigt som en prästinna sjunger månens lov och betygar stammens lydnad till den allseende månen med entonig röst samtidigt som hon bestänker församlingen med jäst hästmjölk.
Vid mörkmåne slipper dyrkarna underkasta sig emedan månen inte kan se dem och de ger sig istället ut för att dricka sig rejält berusade och hänge sig åt allsköns förbjudna riter och våldsamheter, som de sedan, när månen åter visar sig, låtsas vara helt oskyldiga till.
Helt riskfritt är det dock inte att hänge sig i för stor utsträckning åt sina perversa lustar. Om en kalmurrier bedöms ha förbrutit sig mot sin egen stam, kan stammedlemmerna vittna inför månen vid ett senare tillfälle och personen i fråga kan bli tilldömd ett straff av månprästinnan. Ett sådant straff innebär oftast döden och därför brukar lojaliteten vara stor inom de kalmurriska stammarna.

Mera kalmurrier från "Aggan-tråden"
Kanske är den mörke prinsen som Siratsia väntar på i "Siratsias vita formelbok ", i själva verket en Kalmurrisk hetman som tror att den förtjusande trollpackan är allierad med mångudinnan? Mastikka Agga ligger lagom nära Barbia för att utgöra en bas för att kunna nås av siratsias agenter men samtidigt utanför Kejsar Yddris klor.
Mikael
Admin
Inlägg: 5394
Blev medlem: 2007-02-22 19:19

Inlägg av Mikael »

Från Akrogaltråden:
Gabriel skrev:
I min spelvärld så överlevde en spillra av Månalverna från Cereval i flykt österut och fann en fristad i Kalmurri.

Jag vet att tidslinjerna verkligen inte går ihop, men Månalvernas yttre attribut med silverne hår och ögon samt deras kultur borde kunna gå ihop mycket väl med Kalmurri.

Här för att överleva så gifte sig en av de mest framstående Månalverna sig med kejsaren - en evig partner för den som återföds i all evighet.

Här har jag lyft Kalmurri som ett mycket framgångsrikt och vitalt imperium/kejsardömme där de kejserliga magikerna och härerna har osedvanligt mycket kraft och normalt går segerrika ur strider som sker under fullmånen. Ett kejsardömme som i viss mån verkar välsignat av mångudinnan och som huvudsakligen ägnar sig åt expansion kulturellt och via finansiellt inflytande. Där deras underättelseverksamhet, Luna Obscura, är mycket välfinansierad.

Här så studerade även Vicotnic och förfinade Mörkermagin, alt så användes vissa av de läror som han förde med sig att utveckla den magi de Kejserliga magikerna brukar för att försäkra freden och välståndet i kejsardömmet. Kanske med en mörk baksida som betalas i det tysta? När månen är blott en skärva?


Försök sy ihop tidslinjerna, eller hitta på annan backstory. Månsilvriga alver och Måndyrkande kalmurrier, låter intressant. Tänk också på Vicotniks historia om han ska blandas in alls.
Galder skrev:
Galder skrev:Håller på med en kalmurrisk invasion av östra ereb, ledd av Vicotnik, och undrar:

Vad heter den enväldiga härskare som sägs vara mångudinnans son? Och vad heter huvudstaden där denna härskare bor? Och vad har denna härskare för titel?
Föreslår Kaupukuu (månstaden) och Valtakuu (måntronen). Han kallas helt enkelt mångudinnans son.
Mikael
Admin
Inlägg: 5394
Blev medlem: 2007-02-22 19:19

Inlägg av Mikael »

Anders skrev:Eledains brödraskap i västra Akrogal (Eledain) - ca 400-150 f.O.
I Akrogal har Odosmunkarna funnit ännu en gud som bär stora likheter med Etin. Denna gud kallade sig Eledain, men mycket är okänt om var och till vem Eledain först uppenbarade sig. Det är dock troligt att det var en grupp österländska ädlingar och krigare som först hängav sig till Eledain. Vad man vet med säkerhet är att en religion snabbt utbredde sig i delar av Akrogal under 400-talet före Odo. Liksom den Lysande Vägen hade denna tro både munkar och heliga krigare ("Eledains brödraskap"). De Eledain-troende kämpade mot en mörk entitet vid namn Sathmog och dennes tjänare. Sathmog bär stora likheter med den Lysande Vägens Hemaquiel.
Efter många turbulenta år och stora krig verkar tron på Eledain ha dött ut runt år 150 f.O., men helgedomar kan fortfarande hittas i österns länder, och även på platser i östra Ereb.
Bortsett från munkarna och "riddarna" påpekar Odosmunkarna flera likheter mellan Eledain och Etin. Båda är skapargudar som personifierar godhet, ljus och välvillighet. Det som ofta kallats "Eledains stjärna" (och var symbolen för Eledain-tron) tolkar Odosmunkarna som en stiliserad sol - vilken bär många likheter med den symbol som den Lysande Vägen nu använder sig av. Det råder delade meningar om hur stor inverkan Eledain-tron hade på Ereb under mörkertiden, men de flesta är överens om att Eledains tjänare besökte de östra delarna av Ereb vid ett flertal tillfällen - inte minst det som idag är Krun och Hynsolge. Man misstänker också att denna tro genom Krun påverkat framför allt fastlandsgrenen av den Lysande Vägen.

Från Akrogals historia.
Mikael skrev::idea:
"ca 400-150 f.O Eledains Brödraskap – Den Lysande Stjärnans tid
Under denna period spred sig tron på guden Eledain bland folken i Akrogal och bortom dess kuster, men mycket är okänt om var och till vem Eledain först uppenbarade sig. Det är dock troligt att det var en grupp österländska ädlingar och krigare som först hängav sig till Eledain. Eledaintrons centrum och möjlig plats för uppenbarelsen skall ha varit deras örike även kallat Stjärnön. Var dessa öar låg är osäkert, men möjligen bland öarna i det jättelika innanhavet Aqsuili-Kartal eller utanför kusten någonstans mellan Kamsun och Slimpaku.
Eledains brödraskap hade både munkar och heliga riddare ("Eledains brödraskap"). Eledains brödraskaps främsta motståndare var den redan etablerade tron på Sathmog, en mörk entitet och en eldens gudom. Sathmogs tjänare var mäktiga i österlanden och hans präster fanns nära den världsliga makten även där Sathmogs prästerskap själva inte styrde. Men även andra mörkrets förkämpar stred mot Eledains brödraskap. Arméer av riddare med stjärnbannér mötte arméer av odöda innan tron fick bestående fästen på fastlandet. Eledain bredde snabbt ut sig i Akrogal under 400- och 300-talen f.O., men efter återkommande krig tycks brödraskapet och med dem tron ha dött ut runt år 150 f.O. Helgedomar kan fortfarande hittas i österns länder, och även på några få platser i östra Ereb. Den Evige Stjärnans Brödraskap lever dock främst vidare i Akrogals legender."
Från Aktrogaltråden
Bergdahl skrev:Jag har lite funderingar kring detta, bl.a. i en halvfärdig text om det fugiska soltåget, samt lite funderingar när det gäller Ashinas läror som jag planerat skall vara en utveckling/mutation av dyrkandet av Eladain. Tänkte mig att i samband med att eladaindyrkandet dör ut i Akrogal så vandrar de sista spillrorna av eladaintroende in i Krun, eventuellt i jakten på den förlorade sonen/stammen. Men det är något vi kan diskutera vidare.
Mikael
Admin
Inlägg: 5394
Blev medlem: 2007-02-22 19:19

Inlägg av Mikael »

Mikael skrev::idea:
Här är mitt förslag på hur Eledain och Ärans Väg kan vävas in i historien utan att allt för mycket spikas. Eledain-tron behandlas och utvecklas bäst i Eledaintråden under Religion.

Tillägg:
"Förhistoria (10000-6000 fO)
I arla forntid, just efter den första Konfluxen, stred ljusets och mörkrets gudar om makten i tusen år. I det sista avgörande kriget besegrade ljusets gudar mörkrets härar och lyckades fängsla mörkrets härförare, guden Herz - Förtvinaren. Hans fängelse begravdes djupt i en oansenlig grav i Akrogals kyliga nord för evinnerlig tid. Årtusendena gick och gudarna lämnade Altor åt Altors folk att leva i fred. En fred som dock snart bröts av människors girighet och önskan att överrösta varandra. De äldre folken drog sig så småningom undan efter ett sista rådslag."

"ca 400-150 f.O Eledains Brödraskap – Den Lysande Stjärnans tid
Under denna period spred sig tron på guden Eledain bland folken i Akrogal och bortom dess kuster, men mycket är okänt om var och till vem Eledain först uppenbarade sig. Det är dock troligt att det var en grupp österländska ädlingar och krigare som först hängav sig till Eledain. Eledaintrons centrum och möjlig plats för uppenbarelsen skall ha varit deras örike även kallat Stjärnön. Var dessa öar låg är osäkert, men möjligen bland öarna i det jättelika innanhavet Aqsuili-Kartal eller utanför kusten någonstans mellan Kamsun och Slimpaku.
Eledains brödraskap hade både munkar och heliga riddare ("Eledains brödraskap"). Eledains brödraskaps främsta motståndare var den redan etablerade tron på Sathmog, en mörk entitet och en eldens gudom. Sathmogs tjänare var mäktiga i österlanden och hans präster fanns nära den världsliga makten även där Sathmogs prästerskap själva inte styrde. Men även andra mörkrets förkämpar stred mot Eledains brödraskap. Arméer av riddare med stjärnbannér mötte arméer av odöda innan tron fick bestående fästen på fastlandet. Eledain bredde snabbt ut sig i Akrogal under 400- och 300-talen f.O., men efter återkommande krig tycks brödraskapet och med dem tron ha dött ut runt år 150 f.O. Helgedomar kan fortfarande hittas i österns länder, och även på några få platser i östra Ereb. Den Evige Stjärnans Brödraskap lever dock främst vidare i Akrogals legender."


Vad tycks om det?
Mikael
Admin
Inlägg: 5394
Blev medlem: 2007-02-22 19:19

Inlägg av Mikael »

Adragoor skrev:Ähhh... wtf... Varför inte delge folk Kalmurris historia också? Vet dock inte när den kommer att bli färdig...

Kalmurris historia
”I den gamla tiden voro fortfarande alla världens stammar splittrade, och Månen hade ännu inte skickat någon av sina söner till människorna. Kriget och osämjan härskade bland folken. Men så kom den dag då det bland kalmurrernas folk föddes ett gossebarn med ett helt vitt öga. Hans ärade namn var Depíla av släkten Schoon. I honom hade det gudomliga månljusets kraft ljutits, och med svärd i hand skulle han i sin krafts dagar ena de splittrade folken under en fana. Han skulle bestiga den höga kejsartronen, och hans fiender skulle böja sig för honom och darra av skräck. Ty de skulle se att Månen nu genom sitt heliga sändebud hade fött det eviga Kalmurri.”
-Ur skriften "Kalmurras Ve-lash" (Kalmurris Historia)

Det kalmurriska folket var i sin tids morgon, det vill säga början av mörkertiden, efter Jorpagnas och Yndars fall, fortfarande ett primitivt nomadfolk. Visserligen var de rätt talrika, men på grund av inre splittring och ständiga småkrig mot andra barbariska stammar, upprätthölls en balans som resulterade i att ingen direkt utveckling kunde ske. Detta skulle dock komma att ändras.
År 453 f.O. (eller år 0 enligt den kalmurriska tideräkningen) föddes ett märkvärdigt barn i den oansenliga familjen Schoon. Barnets ena öga var vitt, och tycktes skina som den mäktiga mångudinnan själv när man såg in i det. Föräldrarna blev oroliga och tog sin lille pojke till ättens schaman, vilken förklarade för dem att det vita ögat var ett mäktigt heligt tecken. Månen själv hade ljutit en del av sin kraft i pojken, och han skulle en dag bli en mäktig man. Nöjda med detta svar begav sig föräldrarna åter hem. De gav sin son namnet Depíla, och uppfostrade honom som en prins efter bästa förmåga.
När Depíla Shoon hade nått sin fulla mandom, utbröt ett stort klankrig i regionen. Depíla blev detta krigs stora hjälte, och utgången blev att kalmurrerna från och med nu blev den dominerande stammen i området. Ganska snart gav sig Depíla ut på krigståg mot andra stammar i området tillsammans med ett större krigarfölje. Han lyckades ta makten över ett rätt stort område för kalmurrernas räkning, och för denna bedrift blev han adopterad av den åldrade kalmurriska hövdingen och fick full arvsrätt till hövdingtiteln. Den gamle hövdingen avled året därpå, och på hösten år 425 f.O satt Depíla för första gången i verklig maktposition. Han var nu hövding över 5 stammar. För att försäkra sig om sin position inrättade han kejsarämbetet åt sig själv.
Depíla och de fem efterföljande kejsarna, lade med list och militär styrka hela det område som idag är Kalmurri under sig. I väster träffade Kalmurrerna på det hårdföra bergsfolket, som de fick strida länge med innan de kunde ta makten över dem. Men det hårdaste motståndet skulle bjudas av de stammar som bebodde slätterna norr om bergen. Dessa stammar hade nämligen inte samma religion som kalmurrerna, och kunde därför inte acceptera att kejsaren hade gudomlig makt. Med tiden kom dock de motsträviga stammarna, eller Ashatârerna som de kom att kallas att synbarligen konverteras till den kalmurriska versionen av måndyrkan. Det skulle dock inte dröja länge innan Ashatârerna reste sig i ett uppror. De krävde att kejsaren skulle avsäga sig sin gudomlighet, och att deras hövding, den store Gorág av de svarta kullarna, skulle tilldelas kejsarmakten. Enligt en av deras gamla legender var nämligen de själva och kalmurrerna samma folk, grundade av två bröder i tidernas morgon. Ashatârerna stammade från den äldre brodern, och skulle därför ha makten.
I femton år rasade ett förödande och blodigt inbördeskrig i Kalmurri. Det hela slutade med att Gorág intog huvudstaden och palatset. Efter att kejsaren tillfångatagits, hölls en märklig rättegång. Det kejseriga kolumbariet öppnades och urnorna med de forna kejsarnas kvarlevor togs in i rättssalen. Sedan väckte en nekromantiker de döda till liv, och de fick svara för sina handlingar. Alla de sju döda kejsarna och den då levande dömdes till 3000 års fängelse för sina brott. De döda kejsarnas urnor ställdes ner i fängelset, men den dåvarande kejsaren lyckades fly med hjälp av några modiga äventyrare.

Bergsmannauppror

Kejsaren allierar sig med nomader och driver den ashatâriska ätten från tronen.

De östra nomadstammarna upptas i riket

Hamnarna öppnas för västerlandet, handelsenklaver

Ashatâralliansens utbrytande ur kejsardömet, inbördeskrig

Dharbias frigörelse

Uch-kâd utrensningar
Mikael
Admin
Inlägg: 5394
Blev medlem: 2007-02-22 19:19

Inlägg av Mikael »

Adragoor skrev:Några idéer om Kalmurri.

- Kalmurri är ett kejsardöme som begränsas i norr av Trimbusbergen, i söder av en bergskedja (ännu odöpt) och gränsfloden mot Furgia, Harytis. I öster är Kalmurris gräns suddig och skiftande beroende på vilka nomadfolk som f.n. svurit trohet till kejsaren.
- Södra delarna av Kalmurri tillhörde Furgia i forntiden innan margylerna invaderade. I detta område finns därför urgamla städer som varit bebodda i tusentals år och deras arkitektur är både furgisk, yndarisk och nu slutligen kalmurrisk. (Även om rätt lite finns kvar av furgiernas och margylernas påverkan idag)
- I Kalmurri självt finns två huvudsakliga folkgrupper, kalmurrerna i södra delarna av landet och ashatârerna i de norra delarna. Kalmurrerna och ashatârerna påstår sig ursprungligen härstamma från månens två söner på jorden i urtiden. Dock påstår både ashatârerna och kalmurrerna att just deras stamfader var den äldsta brodern och att de därför har rätt till kejsarvärdigheten, vilket har lett till en del inbördeskrig och maktskiften. Oftast ligger dock makten centrerad hos kalmurrerna i söder. Båda folken är måndyrkare, men har olika syn på sin religion, vilket även det leder till stridigheter.
- I de mineralrika bergen ungefär mitt på den kalmurriska kusten (de syns på stora ereb-kartan) lever ett folk som härstammar från nargurerna i Ereb. Dessa har visat sig ytterst besvärliga för kalmurrerna att kuva och upproriska stämningar från bergsfolkets sida och folkmord från Kalmurris sida förekommer då och då.
- I de nordligaste delarna av Kalmurri är kejsarmakten svag, och norr om ashatârernas kärnland upp mot Trimbusbergen är den ännu svagare. Här finns därför vildmarker och laglösa områden såväl som en lite nyare statsbildning, Dharbia.
- Dharbia, som tidigare var en del av Kalmurri, slog sig fria i ett av de kalmurriska inbördeskrigen. Det lilla landet bebos av en blandning av ashatârer, barbarfolk och ättlingar till de jorer som p.g.a. det värdefulla mineralet salamant grundade en handels och gruvkoloni här under det Jorpagniska imperiets tid. Detta blandfolk talar fortfarande en jorisk dialekt.
- Öster om Dharbia uppe i Trimbusbergen ligger dvärgriket Bôr-Drîm, eller på dharbisk jori Trimbien. Det är efter detta rike som Trimbusbergen fått sitt namn.
- Söder om Bôr-Drîm ligger ett litet ökenområde som är utanför den kalmurriska kejsarens kontroll. Detta område kallas Ödelandet och och dess centralort Kernath är ett slags tillflyktsort för udda religiösa kulter, banditer och skrupellösa handelsmän som kontrollerar handeln med dvärgarna i norr och sedan säljer varorna till överpris i söder. Det enda som kan växa i Ödelandet är den härdiga schmaktusplantan av vilken man kan göra ett ypperligt vin.
Skriv svar