Yndar
Postat: 2007-07-30 01:23
Yndar
Invånarantal: Okänt, men det är ytterst få.
Befolkning: Blandat
Huvudstad: Saknas
Stadsöverhuvud: Saknas
Styrelseform: Anarki
Exportvaror: Inga
Importvaror: Inga
Välstånd: Allt är lagt i ruiner
Armé: Ingen
Religion: Ingen officiell
Övrigt: Som du ser är finns inte mycket sagt om Yndar… Överhuvudtaget finns det bara ett fåtal som ens känner till öns existens. I själva verket är det så illa ställt att de flesta lärde till och med tvistar om huruvida ordet Yndar är namnet på ön, riket eller kanske dynastin som regerade då riket gick under… De enda som faktiskt kan stoltsera med någon kunskap om detta mysterium i mänsklighetens historia är de lärde i språket erdir, av lekmän kallat forntunga… ljusskygga nekromanitker och spiritister, uråldriga alver och onämnbara varelser vars blotta existens är en skymf mot allt gott och heligt. Men vad var det egentligen om hände? Hur kunde mänsklighetens första och största högkultur gå under? Och inte minst… vad skull hända om någon skulle försöka stjäla dess hemligheter?’
[[Detta är min version av ön Yndar, först och främst skapat som ett äventyr för en RP som är nekromantiker och allt för mäktig för de flesta normala äventyr. Så jag tänkte göra något riktigt saftigt att bita i. Om det är någon som undrar så är Yndar är den stora ön som ligger under Akrogal och öster om arkipelagen (Drakarnas Arkipelag om jag inte minns fel). Här är en presentation av ur ön ser ut i mitt äventyr och av det lilla som står om Yndar i böckerna har jag ändat på och gjort om lite så att det passar min lilla saga.]]
Historia
Yndars historia började för tusentals år sedan. Till en början beboddes ön främst av primitiva nomadfolk som levde sina hårda liv i de vidsträckta öknarna, uppväxta i tält och uppfödda på ödlor och syrsor. De var en produkt av ett hårt och våldsamt liv och en skoningslöst kamp mot rivaliserande stammar om naturens knappa resurser. Inte desto mindre var det ett spirituellt folk och det var Yndars primitiva häxmästare som lade de första grundstenarna till vad som skulle utvecklas till vår tids spiritism och nekromanti. Nomaderna tillbad inga gudar, de var de allt för arroganta för… istället dyrkade de sina egna förfäder och de var de första människor som lyckades tränga igenom den slöja som skiljer människan från andevärlden.
Utvecklingen gick framåt och så småningom lyckades en av Yndars mest fruktansvärda hövdingar, den skoningslösa men också hyllade Ar-Pharazon att med eld och stål ena stammarna och börja bygga det som skulle bli ett mäktigt rike. Tälten byttes ut mot stenhus och utvecklingen gick i en rasande fart, snart levde krurerna, som folket kom att kallas, i jättelika städer bakom höga murar, men trots vetenskap, kultur och teknik lämnade de inte sina spirituella rötter bakom sig. Inte heller deras hårda sinnelag mildrades av utvecklingen, snarare tvärtom… de behöll sin arrogans, sin grymhet, sin målmedvetenhet och sina skrupulösa ambitioner. Det var dessa ambitioner som drev deras häxmästare att hämningslöst utforska dödens och andevärldens mysterium… trots att det var ett mycket spirituellt folk strävade också deras iskalla intellekt och analytiska tänkande efter att, där andra raser nöjde sig med att acceptera andevärlden som ett abstrakt begrepp, förstå och sedan kontrollera den.
Följden blev de magiskolor som vi idag känner som nekromanti och spiritism. Men de skulle komma att besitta långt mycket större kunskap och makt än vad dagens fumliga svartkonstnärer gör, för krurenra lät inte hejda sig trots de första genombrotten… tvärtom sporrades de. Det var ju trots allt deras besinningslösa utforskande av världens hemligheter som drivit dem såhär långt och de var inte redo att sakta ner.
Åren gick och dynasti efter dynasti byttes ut av varandra, den ena grymmare och hårdare än den andra. Intriger, våld och svek hade alltid genomsyrat varje del av krurenas samhälle, det hörde snarare till norm än undantag. Deras samhälle var också mycket auktoritärt, disciplinen var stenhård och inget mindre än total lydnad krävdes… fruktansvärda straff väntade den som inte lydde och inordnade sig i ledet. Deras gallärer seglade till avlägsna delar av Altor och de gav sig skoningslöst på de primitiva människokulturer som hade oturen att hamna i deras väg. De förde hem slavar att bygga deras jättelika fästningar, monument, pyramider och mausoleum…
Efter hand som deras magiska kunnande växte började de förstå hur världen var uppbyggd. Långsamt insåg de hur Altor är uppbyggt… och de var inte sena att utnyttja kunskapen…
Spöken är inte bara osynliga ibland och synliga ibland… gastar är inte bara halvt materiella likt dimslöjor... nymfer dyker inte bara upp och försvinner. Krurerna insåg att det fanns parallella plan jämsides deras eget där andarna rörde sig och där själarna efter de nyligen döda vistades i väntan på att dödsängeln skulle komma och hämta dem. De förstod att Altor kunde liknas vid en lök, där de olika lagren låg tillsammans men ändå skiljdes åt, och att vi människor befann oss i ett sådant lager medan spöken och andar befann sig i ett annat och att det fanns krafter som sträckte sig mellan lagren, eller sfärerna, som de kallade dem. Ett exempel var deras nekromanti och spiritism, ett annat är hur en osalig poltergeist från sin sfär kan kasta runt föremål som befinner sig i vår. Detta var deras första stora upptäckt och den anda var när de lärde sig att träda in i de dödas sfär, vilket var något som deras primitiva häxmästare kunnat göra i årtusenden, med skillnaden att tidigare hade de endast klarat det genom att sätta sig i trans och låta en astral projektion korsa sfärerna medan deras kropp stannade kvar… Nu lärde de sig dock träda in med både kropp och själ.
Det finns saker som människan inte var menad att känna till… efter hand började krurenas uråldriga kultur förändras och deras förfädersdyrkan förvreds till något mörkt och ondskefullt. Nog hade de alltid, med mänskliga mått mätt, varit ett hårt och aggressivt folk, men nu perverterades de förbi vad som kan kallas mänskligt. De trängde in i andesfären och likt rovdjur jagade de och förtärde de varelser som vistades där, använde dem för att ge kraft åt sina svartkonster likt vi använder vedträn i en lägereld. Deras ledare förvandlade sig med ond magi till fruktansvärda odöda styggelser som besatt ofantliga krafter... där det tidigare krävdes långa och svåra ritualer för att skifta sfär kunde de nu röra sig mellan dem på ett ögonblick och det var ytterst få världsliga hot de behövde frukta. I en legendarisk strid mellan häxmästaren Ar-Kermanshah och draken Aryxxzilan undvek Ar-Kermanshah drakens eld genom att hela tiden skifta sfär varefter han med mäktig magi besegrade draken. Därefter förtärde han triumferande Aryxxzilans själ, tog dennes kraft och sågs därefter alltid ridande hennes animerade skelett. De hade nästan uppnått sann odödlighet... Men det fanns moln på himlen. För att de skulle kunna fortsätta sin existens behövde de hitta en ny kraftkälla… deras nya existens hade skiljt dem från de normala kraftflödena. I andesfären kunde de klarade de sig länge utan näring men i den köttsliga sfären var de som en fisk utan vatten. Dock tog det inte lång tid innan de hittat en ny källa… själar.
Det var vad som startade det som kallades Den Stora Jakten. Andar fjättrades i urnor som radades upp i tusental i jättelika mausoleum och pyramider för att tjäna som förbrukningsvaror åt de odöda härskarna och över hela Yndar utkämpades våldsamma strider i båda sfärerna. Elementarer, odöda, nymfer, till och med dematerialiserade demoner… allt som fanns i andesfären fångades skoningslöst… för krurerna var de inget annat än villebråd. De levande undersåtarna åt kött och de odöda härskarna åt själar. Det som hände skulle för alltid prägla ön… för dagen kom då andesfären plötsligt hade så gott som tömts på varelser och efter det blev Yndar aldrig sig likt igen. Det var som om öns spirituella stoff försvunnit och lämnat en tyst, dämpad och dunkel värld efter sig. Elden brann inte lika ljust, vinden blåste inte lika starkt, växterna växte sig inte längre lika frodiga och kryddorna inte längre lika starka. Detta bekymrade dock inte krurena, för deras härskare behövde mer själar… Genast anföll de alla som delade ön med dem. En krurisk här var fruktansvärda att möta, en discipilnerad dödsmaskin, drillad till perfektion och byggd av spikraka rader av spjutbärare och bågskyttar… obeveklig och skoningslös. I kontrast till det till synes oändliga infanteriets långsamma, taktfasta marscherande svepte de fruktade stridsvagnarna fram över sanddynerna, överröste fienden med pilar för att sedan slå till där fienden var som svagast där de sylvassa, roterande bladen från hjulen skar sönder allt i sin väg. Ännu värre var dock krurenas överlägsna magi.. för varje levande soldat fanns alltid minst två odöda och de kände varken trötthet eller törst, inte heller dagens brännande hetta eller nattens bitande kyla… För de slagna folken visades ingen nåd, de som inte slaktades på plats förslavades och tvingades jobba tills de stupade. Själarna skördades... På bara några decennier utrotade krurena alla andra folkslag på Yndar. De stod som ensamma herrar över den väldiga ön…
[[Fortsättning följer…]]
Invånarantal: Okänt, men det är ytterst få.
Befolkning: Blandat
Huvudstad: Saknas
Stadsöverhuvud: Saknas
Styrelseform: Anarki
Exportvaror: Inga
Importvaror: Inga
Välstånd: Allt är lagt i ruiner
Armé: Ingen
Religion: Ingen officiell
Övrigt: Som du ser är finns inte mycket sagt om Yndar… Överhuvudtaget finns det bara ett fåtal som ens känner till öns existens. I själva verket är det så illa ställt att de flesta lärde till och med tvistar om huruvida ordet Yndar är namnet på ön, riket eller kanske dynastin som regerade då riket gick under… De enda som faktiskt kan stoltsera med någon kunskap om detta mysterium i mänsklighetens historia är de lärde i språket erdir, av lekmän kallat forntunga… ljusskygga nekromanitker och spiritister, uråldriga alver och onämnbara varelser vars blotta existens är en skymf mot allt gott och heligt. Men vad var det egentligen om hände? Hur kunde mänsklighetens första och största högkultur gå under? Och inte minst… vad skull hända om någon skulle försöka stjäla dess hemligheter?’
[[Detta är min version av ön Yndar, först och främst skapat som ett äventyr för en RP som är nekromantiker och allt för mäktig för de flesta normala äventyr. Så jag tänkte göra något riktigt saftigt att bita i. Om det är någon som undrar så är Yndar är den stora ön som ligger under Akrogal och öster om arkipelagen (Drakarnas Arkipelag om jag inte minns fel). Här är en presentation av ur ön ser ut i mitt äventyr och av det lilla som står om Yndar i böckerna har jag ändat på och gjort om lite så att det passar min lilla saga.]]
Historia
Yndars historia började för tusentals år sedan. Till en början beboddes ön främst av primitiva nomadfolk som levde sina hårda liv i de vidsträckta öknarna, uppväxta i tält och uppfödda på ödlor och syrsor. De var en produkt av ett hårt och våldsamt liv och en skoningslöst kamp mot rivaliserande stammar om naturens knappa resurser. Inte desto mindre var det ett spirituellt folk och det var Yndars primitiva häxmästare som lade de första grundstenarna till vad som skulle utvecklas till vår tids spiritism och nekromanti. Nomaderna tillbad inga gudar, de var de allt för arroganta för… istället dyrkade de sina egna förfäder och de var de första människor som lyckades tränga igenom den slöja som skiljer människan från andevärlden.
Utvecklingen gick framåt och så småningom lyckades en av Yndars mest fruktansvärda hövdingar, den skoningslösa men också hyllade Ar-Pharazon att med eld och stål ena stammarna och börja bygga det som skulle bli ett mäktigt rike. Tälten byttes ut mot stenhus och utvecklingen gick i en rasande fart, snart levde krurerna, som folket kom att kallas, i jättelika städer bakom höga murar, men trots vetenskap, kultur och teknik lämnade de inte sina spirituella rötter bakom sig. Inte heller deras hårda sinnelag mildrades av utvecklingen, snarare tvärtom… de behöll sin arrogans, sin grymhet, sin målmedvetenhet och sina skrupulösa ambitioner. Det var dessa ambitioner som drev deras häxmästare att hämningslöst utforska dödens och andevärldens mysterium… trots att det var ett mycket spirituellt folk strävade också deras iskalla intellekt och analytiska tänkande efter att, där andra raser nöjde sig med att acceptera andevärlden som ett abstrakt begrepp, förstå och sedan kontrollera den.
Följden blev de magiskolor som vi idag känner som nekromanti och spiritism. Men de skulle komma att besitta långt mycket större kunskap och makt än vad dagens fumliga svartkonstnärer gör, för krurenra lät inte hejda sig trots de första genombrotten… tvärtom sporrades de. Det var ju trots allt deras besinningslösa utforskande av världens hemligheter som drivit dem såhär långt och de var inte redo att sakta ner.
Åren gick och dynasti efter dynasti byttes ut av varandra, den ena grymmare och hårdare än den andra. Intriger, våld och svek hade alltid genomsyrat varje del av krurenas samhälle, det hörde snarare till norm än undantag. Deras samhälle var också mycket auktoritärt, disciplinen var stenhård och inget mindre än total lydnad krävdes… fruktansvärda straff väntade den som inte lydde och inordnade sig i ledet. Deras gallärer seglade till avlägsna delar av Altor och de gav sig skoningslöst på de primitiva människokulturer som hade oturen att hamna i deras väg. De förde hem slavar att bygga deras jättelika fästningar, monument, pyramider och mausoleum…
Efter hand som deras magiska kunnande växte började de förstå hur världen var uppbyggd. Långsamt insåg de hur Altor är uppbyggt… och de var inte sena att utnyttja kunskapen…
Spöken är inte bara osynliga ibland och synliga ibland… gastar är inte bara halvt materiella likt dimslöjor... nymfer dyker inte bara upp och försvinner. Krurerna insåg att det fanns parallella plan jämsides deras eget där andarna rörde sig och där själarna efter de nyligen döda vistades i väntan på att dödsängeln skulle komma och hämta dem. De förstod att Altor kunde liknas vid en lök, där de olika lagren låg tillsammans men ändå skiljdes åt, och att vi människor befann oss i ett sådant lager medan spöken och andar befann sig i ett annat och att det fanns krafter som sträckte sig mellan lagren, eller sfärerna, som de kallade dem. Ett exempel var deras nekromanti och spiritism, ett annat är hur en osalig poltergeist från sin sfär kan kasta runt föremål som befinner sig i vår. Detta var deras första stora upptäckt och den anda var när de lärde sig att träda in i de dödas sfär, vilket var något som deras primitiva häxmästare kunnat göra i årtusenden, med skillnaden att tidigare hade de endast klarat det genom att sätta sig i trans och låta en astral projektion korsa sfärerna medan deras kropp stannade kvar… Nu lärde de sig dock träda in med både kropp och själ.
Det finns saker som människan inte var menad att känna till… efter hand började krurenas uråldriga kultur förändras och deras förfädersdyrkan förvreds till något mörkt och ondskefullt. Nog hade de alltid, med mänskliga mått mätt, varit ett hårt och aggressivt folk, men nu perverterades de förbi vad som kan kallas mänskligt. De trängde in i andesfären och likt rovdjur jagade de och förtärde de varelser som vistades där, använde dem för att ge kraft åt sina svartkonster likt vi använder vedträn i en lägereld. Deras ledare förvandlade sig med ond magi till fruktansvärda odöda styggelser som besatt ofantliga krafter... där det tidigare krävdes långa och svåra ritualer för att skifta sfär kunde de nu röra sig mellan dem på ett ögonblick och det var ytterst få världsliga hot de behövde frukta. I en legendarisk strid mellan häxmästaren Ar-Kermanshah och draken Aryxxzilan undvek Ar-Kermanshah drakens eld genom att hela tiden skifta sfär varefter han med mäktig magi besegrade draken. Därefter förtärde han triumferande Aryxxzilans själ, tog dennes kraft och sågs därefter alltid ridande hennes animerade skelett. De hade nästan uppnått sann odödlighet... Men det fanns moln på himlen. För att de skulle kunna fortsätta sin existens behövde de hitta en ny kraftkälla… deras nya existens hade skiljt dem från de normala kraftflödena. I andesfären kunde de klarade de sig länge utan näring men i den köttsliga sfären var de som en fisk utan vatten. Dock tog det inte lång tid innan de hittat en ny källa… själar.
Det var vad som startade det som kallades Den Stora Jakten. Andar fjättrades i urnor som radades upp i tusental i jättelika mausoleum och pyramider för att tjäna som förbrukningsvaror åt de odöda härskarna och över hela Yndar utkämpades våldsamma strider i båda sfärerna. Elementarer, odöda, nymfer, till och med dematerialiserade demoner… allt som fanns i andesfären fångades skoningslöst… för krurerna var de inget annat än villebråd. De levande undersåtarna åt kött och de odöda härskarna åt själar. Det som hände skulle för alltid prägla ön… för dagen kom då andesfären plötsligt hade så gott som tömts på varelser och efter det blev Yndar aldrig sig likt igen. Det var som om öns spirituella stoff försvunnit och lämnat en tyst, dämpad och dunkel värld efter sig. Elden brann inte lika ljust, vinden blåste inte lika starkt, växterna växte sig inte längre lika frodiga och kryddorna inte längre lika starka. Detta bekymrade dock inte krurena, för deras härskare behövde mer själar… Genast anföll de alla som delade ön med dem. En krurisk här var fruktansvärda att möta, en discipilnerad dödsmaskin, drillad till perfektion och byggd av spikraka rader av spjutbärare och bågskyttar… obeveklig och skoningslös. I kontrast till det till synes oändliga infanteriets långsamma, taktfasta marscherande svepte de fruktade stridsvagnarna fram över sanddynerna, överröste fienden med pilar för att sedan slå till där fienden var som svagast där de sylvassa, roterande bladen från hjulen skar sönder allt i sin väg. Ännu värre var dock krurenas överlägsna magi.. för varje levande soldat fanns alltid minst två odöda och de kände varken trötthet eller törst, inte heller dagens brännande hetta eller nattens bitande kyla… För de slagna folken visades ingen nåd, de som inte slaktades på plats förslavades och tvingades jobba tills de stupade. Själarna skördades... På bara några decennier utrotade krurena alla andra folkslag på Yndar. De stod som ensamma herrar över den väldiga ön…
[[Fortsättning följer…]]