Sida 1 av 2

Yndar

Postat: 2007-07-30 01:23
av Swifty
Yndar

Invånarantal: Okänt, men det är ytterst få.
Befolkning: Blandat
Huvudstad: Saknas
Stadsöverhuvud: Saknas
Styrelseform: Anarki
Exportvaror: Inga
Importvaror: Inga
Välstånd: Allt är lagt i ruiner
Armé: Ingen
Religion: Ingen officiell
Övrigt: Som du ser är finns inte mycket sagt om Yndar… Överhuvudtaget finns det bara ett fåtal som ens känner till öns existens. I själva verket är det så illa ställt att de flesta lärde till och med tvistar om huruvida ordet Yndar är namnet på ön, riket eller kanske dynastin som regerade då riket gick under… De enda som faktiskt kan stoltsera med någon kunskap om detta mysterium i mänsklighetens historia är de lärde i språket erdir, av lekmän kallat forntunga… ljusskygga nekromanitker och spiritister, uråldriga alver och onämnbara varelser vars blotta existens är en skymf mot allt gott och heligt. Men vad var det egentligen om hände? Hur kunde mänsklighetens första och största högkultur gå under? Och inte minst… vad skull hända om någon skulle försöka stjäla dess hemligheter?’

[[Detta är min version av ön Yndar, först och främst skapat som ett äventyr för en RP som är nekromantiker och allt för mäktig för de flesta normala äventyr. Så jag tänkte göra något riktigt saftigt att bita i. Om det är någon som undrar så är Yndar är den stora ön som ligger under Akrogal och öster om arkipelagen (Drakarnas Arkipelag om jag inte minns fel). Här är en presentation av ur ön ser ut i mitt äventyr och av det lilla som står om Yndar i böckerna har jag ändat på och gjort om lite så att det passar min lilla saga.]]

Historia
Yndars historia började för tusentals år sedan. Till en början beboddes ön främst av primitiva nomadfolk som levde sina hårda liv i de vidsträckta öknarna, uppväxta i tält och uppfödda på ödlor och syrsor. De var en produkt av ett hårt och våldsamt liv och en skoningslöst kamp mot rivaliserande stammar om naturens knappa resurser. Inte desto mindre var det ett spirituellt folk och det var Yndars primitiva häxmästare som lade de första grundstenarna till vad som skulle utvecklas till vår tids spiritism och nekromanti. Nomaderna tillbad inga gudar, de var de allt för arroganta för… istället dyrkade de sina egna förfäder och de var de första människor som lyckades tränga igenom den slöja som skiljer människan från andevärlden.
Utvecklingen gick framåt och så småningom lyckades en av Yndars mest fruktansvärda hövdingar, den skoningslösa men också hyllade Ar-Pharazon att med eld och stål ena stammarna och börja bygga det som skulle bli ett mäktigt rike. Tälten byttes ut mot stenhus och utvecklingen gick i en rasande fart, snart levde krurerna, som folket kom att kallas, i jättelika städer bakom höga murar, men trots vetenskap, kultur och teknik lämnade de inte sina spirituella rötter bakom sig. Inte heller deras hårda sinnelag mildrades av utvecklingen, snarare tvärtom… de behöll sin arrogans, sin grymhet, sin målmedvetenhet och sina skrupulösa ambitioner. Det var dessa ambitioner som drev deras häxmästare att hämningslöst utforska dödens och andevärldens mysterium… trots att det var ett mycket spirituellt folk strävade också deras iskalla intellekt och analytiska tänkande efter att, där andra raser nöjde sig med att acceptera andevärlden som ett abstrakt begrepp, förstå och sedan kontrollera den.
Följden blev de magiskolor som vi idag känner som nekromanti och spiritism. Men de skulle komma att besitta långt mycket större kunskap och makt än vad dagens fumliga svartkonstnärer gör, för krurenra lät inte hejda sig trots de första genombrotten… tvärtom sporrades de. Det var ju trots allt deras besinningslösa utforskande av världens hemligheter som drivit dem såhär långt och de var inte redo att sakta ner.
Åren gick och dynasti efter dynasti byttes ut av varandra, den ena grymmare och hårdare än den andra. Intriger, våld och svek hade alltid genomsyrat varje del av krurenas samhälle, det hörde snarare till norm än undantag. Deras samhälle var också mycket auktoritärt, disciplinen var stenhård och inget mindre än total lydnad krävdes… fruktansvärda straff väntade den som inte lydde och inordnade sig i ledet. Deras gallärer seglade till avlägsna delar av Altor och de gav sig skoningslöst på de primitiva människokulturer som hade oturen att hamna i deras väg. De förde hem slavar att bygga deras jättelika fästningar, monument, pyramider och mausoleum…
Efter hand som deras magiska kunnande växte började de förstå hur världen var uppbyggd. Långsamt insåg de hur Altor är uppbyggt… och de var inte sena att utnyttja kunskapen…
Spöken är inte bara osynliga ibland och synliga ibland… gastar är inte bara halvt materiella likt dimslöjor... nymfer dyker inte bara upp och försvinner. Krurerna insåg att det fanns parallella plan jämsides deras eget där andarna rörde sig och där själarna efter de nyligen döda vistades i väntan på att dödsängeln skulle komma och hämta dem. De förstod att Altor kunde liknas vid en lök, där de olika lagren låg tillsammans men ändå skiljdes åt, och att vi människor befann oss i ett sådant lager medan spöken och andar befann sig i ett annat och att det fanns krafter som sträckte sig mellan lagren, eller sfärerna, som de kallade dem. Ett exempel var deras nekromanti och spiritism, ett annat är hur en osalig poltergeist från sin sfär kan kasta runt föremål som befinner sig i vår. Detta var deras första stora upptäckt och den anda var när de lärde sig att träda in i de dödas sfär, vilket var något som deras primitiva häxmästare kunnat göra i årtusenden, med skillnaden att tidigare hade de endast klarat det genom att sätta sig i trans och låta en astral projektion korsa sfärerna medan deras kropp stannade kvar… Nu lärde de sig dock träda in med både kropp och själ.
Det finns saker som människan inte var menad att känna till… efter hand började krurenas uråldriga kultur förändras och deras förfädersdyrkan förvreds till något mörkt och ondskefullt. Nog hade de alltid, med mänskliga mått mätt, varit ett hårt och aggressivt folk, men nu perverterades de förbi vad som kan kallas mänskligt. De trängde in i andesfären och likt rovdjur jagade de och förtärde de varelser som vistades där, använde dem för att ge kraft åt sina svartkonster likt vi använder vedträn i en lägereld. Deras ledare förvandlade sig med ond magi till fruktansvärda odöda styggelser som besatt ofantliga krafter... där det tidigare krävdes långa och svåra ritualer för att skifta sfär kunde de nu röra sig mellan dem på ett ögonblick och det var ytterst få världsliga hot de behövde frukta. I en legendarisk strid mellan häxmästaren Ar-Kermanshah och draken Aryxxzilan undvek Ar-Kermanshah drakens eld genom att hela tiden skifta sfär varefter han med mäktig magi besegrade draken. Därefter förtärde han triumferande Aryxxzilans själ, tog dennes kraft och sågs därefter alltid ridande hennes animerade skelett. De hade nästan uppnått sann odödlighet... Men det fanns moln på himlen. För att de skulle kunna fortsätta sin existens behövde de hitta en ny kraftkälla… deras nya existens hade skiljt dem från de normala kraftflödena. I andesfären kunde de klarade de sig länge utan näring men i den köttsliga sfären var de som en fisk utan vatten. Dock tog det inte lång tid innan de hittat en ny källa… själar.
Det var vad som startade det som kallades Den Stora Jakten. Andar fjättrades i urnor som radades upp i tusental i jättelika mausoleum och pyramider för att tjäna som förbrukningsvaror åt de odöda härskarna och över hela Yndar utkämpades våldsamma strider i båda sfärerna. Elementarer, odöda, nymfer, till och med dematerialiserade demoner… allt som fanns i andesfären fångades skoningslöst… för krurerna var de inget annat än villebråd. De levande undersåtarna åt kött och de odöda härskarna åt själar. Det som hände skulle för alltid prägla ön… för dagen kom då andesfären plötsligt hade så gott som tömts på varelser och efter det blev Yndar aldrig sig likt igen. Det var som om öns spirituella stoff försvunnit och lämnat en tyst, dämpad och dunkel värld efter sig. Elden brann inte lika ljust, vinden blåste inte lika starkt, växterna växte sig inte längre lika frodiga och kryddorna inte längre lika starka. Detta bekymrade dock inte krurena, för deras härskare behövde mer själar… Genast anföll de alla som delade ön med dem. En krurisk här var fruktansvärda att möta, en discipilnerad dödsmaskin, drillad till perfektion och byggd av spikraka rader av spjutbärare och bågskyttar… obeveklig och skoningslös. I kontrast till det till synes oändliga infanteriets långsamma, taktfasta marscherande svepte de fruktade stridsvagnarna fram över sanddynerna, överröste fienden med pilar för att sedan slå till där fienden var som svagast där de sylvassa, roterande bladen från hjulen skar sönder allt i sin väg. Ännu värre var dock krurenas överlägsna magi.. för varje levande soldat fanns alltid minst två odöda och de kände varken trötthet eller törst, inte heller dagens brännande hetta eller nattens bitande kyla… För de slagna folken visades ingen nåd, de som inte slaktades på plats förslavades och tvingades jobba tills de stupade. Själarna skördades... På bara några decennier utrotade krurena alla andra folkslag på Yndar. De stod som ensamma herrar över den väldiga ön…

[[Fortsättning följer…]]

Postat: 2008-11-29 07:04
av birkebeineren
Från Språk i Ereb i spelet-tråden:
Mikael skrev:Kommer felcierna från Yndar, jag minns bara att de drevs iväg från de trakterna och uppfattade det som att det var någon ö som erövrades av margylerna?
Krille skrev:hmm hade för mig det var så att felicierna flydde Yndar och det var under den färden deras stora epos skrevs. Kanske dom i grunden är margyler? Jag är faktiskt inte helt säker men får ta och kolla upp det.
Krille skrev:Feliciernas hemö kallades Garumos och låg utanför öster om kontinenten Akrogal. De drevs från sin hemö efter strider med nekromantikern Valadûn.
birkebeineren skrev:Feliciernas ursprung, och deras språk kîmzon, harstammar från Akrogal enligt kallorna. Ett slaktskap med ithilgrom, som formodligen var språket margylerna på Yndar talade, ar således mojlig. I så fall måste vi dock forklara det att margylernas civilisation foll efter den Tredje konfluxen 599 fO (och Yndar lades ode?) men kîmzonerna fordrevs från sin o forst kring år 0.
Krille skrev:...det var en knepig skillnad kronologiskt kring feliciernas ursprung, Yndars fall och hur det hänger ihop(om det gör det). Tycker dock det skulle vara roligt om kimzôn och ithilgrom är nära besläktade. Skulle ge lite mer förankring till Crùri och margylerna till övriga Ereb. Om vi teoretiskt säger att feliciernas ö för länge sedan erövrades av margylerna, slog sig fria efter Yndars fall men att nekromantikern Valadûn återupplivade de gamla förbjudna kunskperna i dödens magi och fördrev felicierna.
Adragoor skrev:Själv drog jag slutsatsen för något år sedan att "kîmzon" givetvis är den feliciska varianten av "kamsun" utanför vars kust felicierna ju kom ifrån.
Personligen gillar jag inte tanken på att de stolta felicierna språkligt är besläktade med de illasinnade margylerna. Hellre isf att kîmzon tillhör den kamsunska språkfamiljen.
Sen kan man fråga sig om Valadûn verkligen var från Yndar som ju led gudarnas vrede 600 år tidigare... Den slemme nekromantikern kan iofs ha varit en överlevare från denna kataklysm som under de närmsta århundradena fortsatte att utöva sin ondska i mindre skala längs Kamsunkusten...
Sopodlare skrev:Kamsun låg väl under Margylerrikets sista tid under Yndars inflytande?

Slempukarna mosade ju allt och alla MEN en liten och lätt förbisedd nekromantiker kanske slapp undan, han hade sedan hundratals år på sig att bygga upp sin styrka. kanske samlade han överlevande och gamla magiska skapelser under sig, och animerade nya odöda.

Felicierna kanske inet är de enda som fördrevs under denna tid, men var tog han vägen? Har han inrättat ett rike i Valgussjön? Dess ondska är ju ändå omtalad.
Snibben skrev:Margylerna kommer ursprungligen från Akrogal och erövrar Yndar så tanken är faktiskt bra.
Jag tror inte slempukarna mosade allt och alla men deras framfart hade en sådan förödande effekt på samhället att civilisationen föll. Därför kan man tänka sig att det finns grupper och småländer som reser sig, däremot så är imperiet för alltid förlorat.
Från Akrogal-tråden:
Adragoor skrev:Ett litet fantasy-sumeriskt förslag på margylernas tidigare namn skulle kunna vara dûmak-ganzir "mörkrets söner". Margyl skulle på samma språk kunna komma av mergulu "förgörare från norr". (Med reservation för att jag inte egentligen kan sumeriska och att orden är rätt fritt sammanfogade...)
Snibben skrev:Skulle man enkel kunna kalla dem Dûmakfolket?

Postat: 2008-11-29 07:37
av birkebeineren
Skal vi utgå från att foljande slutsatser stammer:

-margylerna kallade sig dûmak innan deras folk togs over av utomaltoriern Margyl. Detta hande dock innan de från Akrogals sydostkust tog sig till Yndar.

-kîmzonerna (felicierna) harstammar inte från Yndar men den onde Valadûn hade formodligen någon koppling till margylernas fallna hogkultur.

Sen några funderingar:

Skal vi tolka Vicotniks historia (från NR: "Slutstriden" s 44-45) så att margylerfolket tog sig till Yndar ca 2600 fO?

Var altså crurerna ursprungligen margyler eller kan andra ondskefulla folk ha samlevt på Yndar innan Tredje Konfluxen?

Hur ser det ut på Yndar efter konfluxen och Krau-Kis forflyttning?

Postat: 2008-11-30 15:17
av Sopodlare
Yndar är en av få platser som jag faktiskt kan tänka mig att kalla ond. Det Margyliska inflytandet, och alla hemskheter som skett där har, i min fantasi gjort djupa spår i öns själva fundament. Det har inget med nekromanti, mörkermagi eller spiritism att göra.

Det är ren, fysisk ondska, som sipprar ur marken. De framsteg yndarerna gjorde i magi och teknologi berodde på deras totala respektlöshet och arrogans, vilket till sist bringade konfluxen över dem. Jag är en stark anhängare av tanken att vad man gör, vad man tänker och känner påverkar världen omkring dig.

Så mycket ondska, så mycket lidande, lämnar spår som kanske aldrig kommer att gå ur. Kanske undviker till och med drakarna att flyga över ön om de kan.

Postat: 2008-11-30 23:22
av Mikael
Innehåller inte Nidländska reningen en liten blänkare om Yndar?

Postat: 2008-12-01 13:02
av Sopodlare
En rätt stor blänkare.

Spoils: Vicotnik ÄR Margyl, den man som enade "margylerna" och tog dem in i Yndar. Detta var då han redan hade blivit bestraffad av gudarna en gång. Han är alltså upphovet till Margylernas imperium, och också anledningen till att det går åt helvete (med hjälp av några gränssoldater som muckar med fel murbyggare såklart).

Postat: 2008-12-01 17:41
av birkebeineren
Vi får i "Slutstriden" aven veta att en gudom kallat Hertach begravts i Yndars berg under Gudarnas Vrede. Denna fanns altså innan margylernas invasion och skulle kunna knytas till en aldra ondska från Altors urtid. Kanske faktisk anledningen till att Margyl ville ha kontroll over Yndar?

Sen en fundering:

Var det under Tredje Konfluxen Margyl återigen låstes inne bortom Altor av uppretade gudar eller hande detta tidigare?

Jag vill på något vis sarskilja Margyl från crurerna, att Ottars anfader lite mera på eget bevåg retade på sig undergången och inte kan skylla detta på Vicotnik (egentligen mest for att jag gillar de forra men inte den senare). For att få till detta så kan vi utnyttja något som står i EA-boxen om Furgia, att landet endast var ockuperat av margylerna fram till 800 fO då något altså måste ha drabbat imperiet (Margyl borta). Vidare tolka om oklarheterna i Vicotniks personbeskrivnings historia dar han sags sitta fången i nastan tusen år men andå ar los år 0 (599 fO - 1000 = inte år 0).

Kan Vicotnik/Margyl ha fordrivits från Yndar och Altor långt innan Tredje Konfluxen och altså inte ha haft något med denna att gora? :?

Postat: 2008-12-01 19:19
av Snibben
Man kan tänka sig att Dûmakfolket=Margylerna redan var ett smittat folk. De var starka självständiga och maktsökande. Margyl hade inte igentligen full makt utan fick strida och använda sig av intriger för att försöka kontrollera det Yndariska imperiet. Margyl kanske inte ens var Kejsare utan bara en dockmästare som rykte i vissa trådar för att få sin vilja igenom.
I jämförelse med Nidländarna som var ett folk med svag självkänsla som inte riktigt viste om de var en del av Hynsolge eller ett lydrike.

Postat: 2008-12-02 10:35
av Sopodlare
Folket har ju ändå uppkallats efter honom, han kan nog inte ha varit någon typ av makten bakom tronen. Hans ego skulle inte ha tolererat det, och varför skulle man då ha döpt saker efter honom?

Jag är helt med på att Ottars anfader betedde sig särdeles felaktikt. Krau-Ki fick ju en lite mer...speciell behandling. Varför?

Jag är också för en idé om att där Krau-Ki en gång stod, så är det nu faktiskt inte ondska som sipprar ur marken. Det var alldeles speciellt ondskefullt, eller kanske såg gudarna en möjlighet att denna lilla spillra av folk kunde räddas, att de skulle skonas från förintelsen, flyttas till en annan del av Altor där de kunde tänka om.

Hursomhelst försvann ondskan i förflyttnngen.

Postat: 2008-12-02 17:04
av Snibben
Sopodlare skrev:Folket har ju ändå uppkallats efter honom, han kan nog inte ha varit någon typ av makten bakom tronen. Hans ego skulle inte ha tolererat det, och varför skulle man då ha döpt saker efter honom?
Han kanske fejkade sin egen död för att det var lättare att styra med en dockmonark de starka Margylerna än att sitta i två tusen år och ständigt vara misstänksam för att bli mördad. Nu kommer jag att få svaret att Margyl var allt för mäktig för att mördas men betänk följande:
1. Margylerna är ett starkt och stolt folk som inte drar sig för att mörda eller förråda för att komma uppåt i hierarkin.
2. Margylerna har flera mycket mäktiga magiker i ett stort imperium. Det är i det närmaste omöjligt att kontrollera alla.
3. En margyl känner i första hand lojalitet till sig själv och i andra hand till sin person.

Vad jag försöker få fram är att det är skillnad för Margyl-Vickotnik att styra Margylerna och Nidlänningarna.

Postat: 2008-12-15 22:00
av Snibben
Varför vara kung när man kan vara gud. Jag filade lite på Akrogals historia där jag nu sade att Margyl inrättade sig som en gud.

Re: Yndar

Postat: 2014-01-14 20:59
av Mikael
I Pendons slott finns en tjock ovärderlig matta med inslag av purpurfärgat pegastagel. (Aidne s 26) Den är sannolikt gammal då vad jag förstått av Slutstriden mattvävning knappast förekommer på det fördömda Yndar idag.

Re: Yndar

Postat: 2014-01-14 21:25
av birkebeineren
Mattan kan då mycket möjligt härstamma från det krigsbyte som togs under "det furgiska äventyret" på 210-talet eO. Solfarare som kämpat i Efaro drog då, via Krun, till Furgia för att sprida Etins ljus och besöka de mytomspunna helgedomarna vid Faoriam. Furgia var tills på 800-talet fO underlagt det onda styret på Yndar.

Re: Yndar

Postat: 2015-02-11 00:31
av Sopodlare
Kan mattan ha fört med sig någon typ av smitta till Pendon?

Jag tänker mig någon sinnessjukdom eller liknande som besätter folk då och då.

Re: Yndar

Postat: 2015-02-12 17:50
av Adragoor
Sopodlare skrev:Kan mattan ha fört med sig någon typ av smitta till Pendon?

Jag tänker mig någon sinnessjukdom eller liknande som besätter folk då och då.
Kanske blir man mer och mer besatt av mattans intrikata mönster ju längre man tittar på den. Det börjar med mardrömmar och slutar med en övertygelse att alla runt en är odöda. Stackars hovmarskalk i så fall. Fast han kanske är immun...