ErebAltor.se

Funderat på det här med Laabne och har två förslag:

1) Vi vet att det gamla Krun på 1300-talet färdades ute på Västerhavet (Monturerna-modulen och EA-boxen). Kan de ha lämnat spår på Palamux som sen jorerna återupptäckte på 600-talet fO när de kom till Trakoriska öarna? Krunierna tillhörde Golwyndakulturen, en av Altors tidigaste civilisationer, och många av deras gudar borde vara några av mäniskorna mest urprungliga så som Marduk och Tiamat. Jorerna var senare ättligar till krunierna och lär ha haft mycket av det samma tankegodset, föreställningar och gudatro som de nu hittade på denna avskilda plats ute i havet. Detta skulle även kunna förklara att jorerna går sin egen väg och länge håller sig borta från hemkontinenten Ereb, de anser nämligen att de har hittat värdens mest betydelsesfulla plats - Trakorien!

Skillnaderna i språk förklaras då med att även om kejserlig jori (eller snarare vulgärvarianten västjori så här sent i imperiets historia) sprungit ur de golwyndiska kruniernas språk så hade jorerna påverkats av det hynska språket och förmodligen även efariska dialekter så mycket att vad som var "laabniska" skilde sig tydligt från vad som var "jori".

2) I västra Ereb sägs det mystiska Erdir ha haft sitt ursprung. Vi vet inte mycket om detta, varken språket eller dets eventuellt tillhörande kultur, men spår har lämnats (däriblant de famösa bronsrullarna som diskuterats). Var Erdir ursprungligen en ö eller kontinent ute i Västerhavet som haft kolonier längs Erebs västkust och på Trakoriska öarna, en mytisk högkultur numera bortglömd i historiens dimmor? Erdir sjönk i havet och finns inte mer (men var kanske Klastobrest Dimvetts "drömmens kuster" och målet för hans galna expedition 349 eO?). På Palamux hittade jorerna rester av det erdirska och en ny högkultur uppstod i Laabne.

Språkfrågan förklaras således med ett "laabnisk" av erdirsk urprung och "jori" av det vanliga jorisk ursprunget.

Riktigt bra. Erdir skulle definitivt kunna få vara den sjunkna kontinenten. Sjunken i förhistorien men med minnen som lever kvar ifrån denna tid via urtidens folk och just andar och liknande?

Vad gäller Erdir, som jag vet väldigt lite om själv, så låter det som en bra lösning att låta det varit en ö som sjunkit. Befolkningen flydde katastrofen till andra öar i Västerhavet. Där har vi samtidigt en möjlig förklaring till diverse urbefolkningar som annars kan vara svåra att motivera.

Man kan alltså tänka sig att erdirerättlingar återfanns på Palamux före såväl crurernas som jorernas ankomst. Om det sedan var i Nastrôl eller Laabne, är en annan fråga, men jag är nog mest angelägen om att ön inte var helt obefolkad, och inte så petig med varifrån dessa folk ursprungligen kom ifrån.

Vidare vad gäller Laabne så vet jag inte riktigt hur man "återupptäcker" ett språk eller en kultur utan att folket som talar det finns kvar. Det låter nästan enklare att Lasmosia inte var helt obefolkat när jorerna anlände. Att man helt enkelt inte förslavade "infödingarna" kan ju bero på att man insåg att deras kultur var minst lika (om inte mera) avancerad än den egna. Till en början kanske man försökte leva sida vid sida men höll sig på sin kant, för att till slut omfamna denna främmande kultur efter konfluxen.

När skulle Erdir i så fall ha sjunkit? Kan det varit i samband med Den tredje konfluxen, så att överlevare anländer till Lasmosia i samband med att kontakterna bryts med kontinenten?

Annars tänkte jag på detta med Laabne och kom fram till att "Lasmosia" kanske inte är ett lämpligt namn för den joriska kolonin. Det kanske borde ha hetat "Laabnia" istället? Laabne är då det ursprungliga Laabnia, medan Lasemos kallas "Laabnia Lasmosia" och Bhannavil "Laabnia Bhannavil". Jag förstår att "Lasmosia" redan är etablerat i projektet, men om den kultur som uppstod i sydvästra Palamux nu är känt som den "urgamla laabniska kulturen" så borde namnet ha kommit någonstans ifrån. Antagligen borde det vara etablerat redan under kejsartiden.

/Baldyr

Baldyr skrev: Annars tänkte jag på detta med Laabne och kom fram till att "Lasmosia" kanske inte är ett lämpligt namn för den joriska kolonin. Det kanske borde ha hetat "Laabnia" istället?
/Baldyr

Labonia kanske, med en blinkning till Laponia - latin för Lappland.

Bra förslag Birke.

Erdir får nog min röst också av de förslag som hittills förekommit. Kombinerar det med mitt förslag om överlevande skrifter i sten och lera, men erdirerna dog ut. Magiker, mystiker och till viss del Trocuspaprästerna lyckas med alvernas hjälp (de har ett "rosetta-träd" naturligtvis) översätta och tolka texterna och vissa ord, främst namn, smyger sig in i kolonisternas jori. Återskapande av gamla språk utan folk är ingen omöjlighet...och i värsta fall, SANNSYN .
När? Riktigt länge sedan...vi snackar tusentals år sedan va?

Ja min orginalidé om den sjunkna kontinenten var ju att det skedde vid första konfluxen men det behöver ju inte vara samma idé. Öarna i västerhavet kanske alla har en tendens att vilja sjunka förr eller senare.

Om jag ska vara lite mer seriös så är väl egentligen det enda kravet om det nu är så att Jih Punerna också ska fått idéer därifrån i forntiden att detta skedde innan detta rikes historia börjar också. Jih Mono (DVS det vanliga folkslaget på Jih Pun) Kom dit för 7900 år sedan enligt historian i den boken. Detta var alltså innan bronsåldern och de förde endast med sig kunskaper om båtbyggande, fiske och jordbruk. Man kan dock tänka sig att de redan även förde med sig stenhuggandet och de många gudarnas lära. Dessutom tänkte jag i deras fall att det snarare var deras skyddsandar än de själva som var arvingar till det sjunkna "Erdir"

I Trakorien kan det ju även där röra sig om små folkslag som far runt och för med sig olika skyddsandar. Dessa blir i princip utrotade av svartfolk och andra otäckheter och finns knappt kvar när jorer och andra civiliserade folk anländer men som sagt finns deras stentavlor och andra småföremål kvar. Dessa innehåller så pass mycket kunskap om det gamla språket och de gamla andarna att de nya trakorierna (jorerna vid denna tidpunkt) börjar undersöka ruiner, kontakta skyddsandar, prata med alverna etc. På detta sätt finns det ett arv utan att detta urtidsfolk någonsin behöver ha träffat de "moderna" jorerna.

Det folkslag som verkligen kallades Erdir som väl bodde i sydvästra Ereb är väl helt enkelt en annan folkgrupp som har påverkats av samma familj av skyddsgudar och lärt sig att dominera de andra stenåldersmänniskorna omkring dem. Dock finns PGA LV och andra religioners spridning i allmänhet inte lika mycket kunskap om dessa gamla sätt kvar bland gemene man även om givetvis Mandelorden och andra lärde försöker forska om dem.

Mikael skrev:Erdir får nog min röst också av de förslag som hittills förekommit. Kombinerar det med mitt förslag om överlevande skrifter i sten och lera, men erdirerna dog ut. Magiker, mystiker och till viss del Trocuspaprästerna lyckas med alvernas hjälp (de har ett "rosetta-träd" naturligtvis) översätta och tolka texterna och vissa ord, främst namn, smyger sig in i kolonisternas jori.

Egentligen behöver vi ju inte hugga någonting i sten, utan en arbetshypotes torde räcka långt i detta skede. Jag är inte helt förtjust i Lovecraft-lösningar där någon hittar reliefer på väggar och får genast insikt i tusentals år av pre-mänsklig historia, typ. Jag tycker alltså inte att det räcker med några stentavlor (eller liknande) för att bygga upp ett utdött språk (var får man fonetiken ifrån?), men det borde ändå gå att lösa med fantasy-inslag av lämplig slag. (Det kanske inte ens behöver förklaras i klartext.)

Jag föreställer mig i så fall att någon (det kan ju fortfarande handla om främmande mystiker som hamnar i Lasmosia) gör ett fantastiskt fynd bland gamla ruiner i Laabne. Detta ger upphov till de magiker och den akademi i Voag Aspede som sedermera blir mera kända som de Grå Eminenserna. Detta fenomen behöver nästan någon form av förklaring, känner jag. Dels är de hiskligt duktiga i sitt värv (väl?) och dels verkar det handla om en främmandet typ av magi (som suger ut kraften i omgivningen).

Det kanske rent av är så att en mäktig främmande entitet levde (och kanske fortfarande lever kvar) i Laabne, och i utbyte mot kunskap fick mystikerna som väckt den ur sitt slummer betala med sina själar. För utomstående kan det ju ha sett ut som att magikerna "gick så upp i sitt arbete att de glömde allt annat, också själva livet som de isolerat sig från" (Trakorien, sid 55). Sanningen kan ju varit att de Grå Eminenserna själva var fångar i sin stad och på sin akademi.

Det enda som lever kvar av denna "utomvärldsliga kunskap" är just det språk som uppstod i Laabne under denna tid. Den pre-klavykiska kulturen i Lasmosia kallas därför allmänt för den "laabniska kulturen", efter språket. Eventuellt kan vissa kulturella inslag som blir svåra att härleda till Jorpagna också härstamma från det som nu fanns i Laabne innan kolonisterna anlände.

Observera att ovanstående torde gå att kombinera med Erdir-spåret, om man så vill, men fungerar också självständigt. Det behövs inte heller någon koppling till Trocuspa och banzikan, om man inte absolut vill.

/Baldyr

Jag yrar vidare om Nastrôl och dagens tankegång handlar om någonting som jag läste härom dagen:

Trakorien (sid 28) skrev:"...hypherermunkarna (...) tappar all sin näring från Eniaken."

Det låter ju... ohälsosamt. Genast sätts fantasin i rörelse och man undrar vilken effekt en sådan kost skulle kunna ha. Jag skulle faktiskt vilja föreslå att man är vad man äter, och att munkarna med åren blir mer och mer ett med sin älskade svamp.

Om man exempelvis låter sig inspireras av "kryddan" i Dune, så skulle hypherermunkarna bli mer och mer världsfrånvända med åren, och till slut endast ägna sig åt att vårda Eniken. Man kan ju tolka det som en slags symbios eller en överlevnadsmekanism hos svampen.

Vidare så skulle munkarna kunna bli ohälsosamt gamla, vilket man dock inte skyltar med. Det skulle rent av kunna vara en välförborgad hemlighet, ty annars skulle man genast överfallas av härskare och andra som drömmer om evigt liv. Fast det rör sig ju knappast om ungdomens källa, utan munkarna åldras som vanligt (fast eventuellt något långsammare). Det är bara livsanden som vägrar lämna kroppen, varför livet snarare blir till ett slags ickeliv efter ett par århundraden.

Detta skulle kunna få flera konsekvenser för orden. För det första får ingen munk leva i offentligheten mer än säg 50 år - därefter får man finna sig i att gömma sig på ett undangömt kloster. För det andra så blir rekryteringsbehovet minimalt, vilket faktiskt löser ett potentiellt problem jag annars behövt brottas med. Och för det tredje kan man ha infört en slags ättestupa för lastgamla munkar. Förmodligen blir den orörlige munken utburen till Eniakens mycel, där munken växer ihop med svampen. (Ungefär som en kaklun, alltså.) Det kan rent av vara på detta vis Eniaken får den näring som upprätthåller den, eller så är det denna "näring" som gör det möjligt för svampen att bilda sporkapslar. (Jag föreställer mig att inga sporkapslar flöt iland i Lasemos när det begav sig. Dessa uppstod passande nog först när svampen etablerat sig i norra Nastrôl.)

Protester?

/Baldyr

Om man exempelvis låter sig inspireras av "kryddan" i Dune, så skulle hypherermunkarna bli mer och mer världsfrånvända med åren, och till slut endast ägna sig åt att vårda Eniken. Man kan ju tolka det som en slags symbios eller en överlevnadsmekanism hos svampen

Det låter fantastiskt Baldyr Helt underbart.

leinder skrev:Det låter fantastiskt Baldyr Helt underbart.

Då har jag inte delat med mig av gårdagens funderingar. Jag ägnade arbetsdagen åt att asgarva åt mina egna uppslag till Nardor Brodrans sturske sinnen. (Munkarna vill gärna leva efter samma förebild som mannen som gett orden sitt namn. Det är bara det att det var en lite knepig person, om man säger så. )

Men jag ska inte säga mera så att jag inte spoilar det roliga, fast jag lär å andra sidan inte heller inkludera alla dumheter i mitt utkast...

/Baldyr

Baldyr skrev:

leinder skrev:Det låter fantastiskt Baldyr Helt underbart.

Då har jag inte delat med mig av gårdagens funderingar. Jag ägnade arbetsdagen åt att asgarva åt mina egna uppslag till Nardor Brodrans sturske sinnen. (Munkarna vill gärna leva efter samma förebild som mannen som gett orden sitt namn. Det är bara det att det var en lite knepig person, om man säger så. )

Men jag ska inte säga mera så att jag inte spoilar det roliga, fast jag lär å andra sidan inte heller inkludera alla dumheter i mitt utkast...

/Baldyr

Tycker det ger en härlig blom med dune linjen Hehehe. Kan se det framför mig. några gamla munkar som vallar omkring bland deras älskade svamp och hur de yngre munkorna snackar bakom svampen om de gamla originalen [/i]

Baldyr skrev:Jag föreställer mig i så fall att någon (det kan ju fortfarande handla om främmande mystiker som hamnar i Lasmosia) gör ett fantastiskt fynd bland gamla ruiner i Laabne. Detta ger upphov till de magiker och den akademi i Voag Aspede som sedermera blir mera kända som de Grå Eminenserna. Detta fenomen behöver nästan någon form av förklaring, känner jag. Dels är de hiskligt duktiga i sitt värv (väl?) och dels verkar det handla om en främmandet typ av magi (som suger ut kraften i omgivningen).

Det kanske rent av är så att en mäktig främmande entitet levde (och kanske fortfarande lever kvar) i Laabne, och i utbyte mot kunskap fick mystikerna som väckt den ur sitt slummer betala med sina själar. För utomstående kan det ju ha sett ut som att magikerna "gick så upp i sitt arbete att de glömde allt annat, också själva livet som de isolerat sig från" (Trakorien, sid 55). Sanningen kan ju varit att de Grå Eminenserna själva var fångar i sin stad och på sin akademi.

När jag tänker på det så inser jag att detta mer eller mindre är ett gammalt äventyrsuppslag jag använt. Rollfigurerna hittade en mäktig kristallkula i en tornkammare bland ruinerna av Voag Aspede, och skulle förstöra den genom att slänga den i en bottenlös brunn på Koelvygruppen. Eller nåt. Poängen är och var att det var kristallkulan (det kan rent av ha funnits två) en gång i tiden gett upphov till fenomenet Voag Aspede och fortfarande hotade omgivande länder.

Man kan alltså tänka sig att kolonisterna (eller någon annan) hittade en dylik artefakt i Laabne, som gav dem tillgång till oanade kunskaper. Fast det hade som bekant ett pris. Artefaktens ursprung kan man i så fall spekulera kring.

Vidare, vad gäller Eniaken och min tidigare postning idag, så kan man spekulera över svamphärvans ursprung. Mitt förslag skulle väl vara att ett knippe av denna levande organism lossnat i havsdjupen, där det legat ända sedan ön den ursprungligen växte på sjönk. Genom ödets eller gudarnas försorg spolades mycelet i land i Lasemos, och resten är historia (närmare bestämt Trakorien, sid 57).

Det känns lockade att tro att båda sakerna i så fall härstammar från samma ställe.

Betänk förresten att Trakoriens egen Bermuda-triangel, det vill säga Ferrofagerna, finns bredvid Laabne...

/Baldyr

Baldyr skrev:

Trakorien (sid 28) skrev:"...hypherermunkarna (...) tappar all sin näring från Eniaken."

Det låter ju... ohälsosamt. Genast sätts fantasin i rörelse och man undrar vilken effekt en sådan kost skulle kunna ha. Jag skulle faktiskt vilja föreslå att man är vad man äter, och att munkarna med åren blir mer och mer ett med sin älskade svamp.

Jag tycker också att detta låter mycket bra. Man funderar genast vilka egenskaper dessa gamla halvsvampiga munkar kan besitta...

Mikael har överträffat sig själv genom att posta en finfin tidslinje över Magilre. Med tanke på att Magilre är klavykernas och trakoriernas arvsfiende så finns det givetvis passager som påverkar Trakorien. Jag föreslår dock att dessa reds ut i samband med att en liknande tidslinje upprättas för Trakorien. Under tiden har jag själv gjort en och annan invändning i Magilre-tråden, men en del frågor kan säkert lyftas över till Trakorien-tråden istället.

/Baldyr

En arbetsdag rikare kan jag inte skaka av mig känslan att någonting makabert i själva verket döljer sig under ytan i "heliga" Nastrôl...

Vi börjar med en tillbakablick på källorna:

Trakorien, sid 27-28 skrev:Eniaken planterades (...) under omständiga ritualer och viss mansspillan redan de närmaste åren efter erövringen av Nastrôl. Sedan dess har den enorma svampen växt oavbrutet.
(---)
...Eniaken är ett sammanhängande mycel, en svamphärva, med trådar av mellan två och femtio meters tjocklek. (...) Hyphererorden, Nastrôls äldsta och mest tillbakadragna munkorden, (...) vakar över Eniaken. Hypherermunkanras hemvist är fästet Faa vid Gremskporten, den passage under Eniaken som är enda förbindelsen mellan Kargom och Nastrôl...
Vi mötte flera av munkarna från Faa (...) och dessa möten följde ständigt samma mönster. (...) Sedan hypherermunken avslutat den vers eller strof han påbörjat (...) rusade (vägvisaren) fram och kysste sångarens handflator, varefter han bugade mot Eniaken och hastade tillbaka...
...munkarnas musik håller den stora svampen på rätt plats. Utan sången skulle Eniaken dö eller kanske sprida sig över hela Palamux.
...(Eniaken) är dödligt farlig för alla oinvigda (...) svampen skjuter sina sporer genom att spränga (sporkapslar) med sådan kraft att fröna tränger tumsdjupt ner i solid sten (...) hypherermunkarna vet hur man rör sig inne bland stammarna utan fara och tappar all sin näring från Eniaken...

Det som inte framgår av herr Brådfots berättelse är hur munkarna i Nastrôl i själva verket fruktar hyphererna och den makt som kontrollen över Eniaken ger dem. Inte heller berättas det hur munkarna ur landets övriga ordnar känner sig illa till mods när de vandrar i Eniakens skugga, hur de känner att svampen hungrigt iakktar deras varje rörelse, och vilken lättnad de känner när eländet äntligen är utom synhåll... Och då känner munkarna inte ens till vad som egentligen hände den ödesdigra natten då Eniaken planterades, något som är ett tabubelagt ämne i Nastrôl. Det ryktas dock att endast en av de astromanter som deltog i ritualen överlevde, men att denne hade förlorat förståndet och förvann spårlöst kort därefter.

Det finns dock ledtrådar om man vet var man ska leta. Man kan exempelvis fråga sig varför svampen bildar sporkapslar när den inte förökar sig, utan bara breder ut sig. (Den utgör ju en enda sammanhängande organism.) Eller varför Remuntra-dyrkare vallfärdar till Eniaken - och vad som i själva verket händer med dem när de vandrar in bland mycelen. (De flesta antar att de går en snabb död till mötes när de råkar aktivera sporkapslarna, men så enkelt är det dessvärre inte.) Eller varför hypherermunkarna själva är immuna mot vansinnet, men att det samtidigt inte är ovanligt att munkar helt plötsligt bara lämnar sin post och vandrar in bland svamphärvan för att aldrig höras av igen.

Jag ska nysta vidare i detta och återkommer, förhoppningsvis, med mera säkra rön. Om jag inte hörs av igen, försök inte hitta mig. Jag lämnar er denna gång med det enda som magikern Kamalkus yttrade när han såg Eniaken på nära håll: "Oh nej, inte nu igen!"

/Baldyr