Efter att ha våndats över i vilken ände jag ska inleda skrivandet av Nastrôl-texterna (det blir flera olika "huvuddokument", känns det som) som jag aviserat tidigare, så har jag kommit fram till att förhistorien förmodligen behöver etableras först. Detta faller ju delvis inom historie-avsnittet i wikin, men då denna inte ännu är på plats tänkte jag flika in med en subjektiv text i form av ett förbjudet dokument från 400-talet eO, som dock fortfarande existerar i ett fåtal kopior i eller utanför Nastrôl.
Texten är skriven av en väldigt omstridd munk av Felikernas orden, nämligen den sedermera självutnämnde profeten Hymberfveld. Han har aldrig blivit formellt accepterad som profet men lämnade självmant landet för att söka efter världens ände med sina lärjungar. Efter att ha dött martyrdöden på holmen Clusta Noba fick han dock visst erkännande inom sin egen orden, och gav därigenom upphov till "munkkolonin". Mera om detta i kommande skriverier dock. (Jag har en röd tråd som jag följer i skrivandet.)
Detta är givetvis endast ett förslag (ej rödmarkerat som ni kan se) men samtidigt rör det sig alltså om en inte helt tillförlitlig historisk källa. Det finns utrymme för såväl felkaktiga källor, missförstånd och medvetna förvanskningar. Samtidigt är innehållet ungefär vad jag har tänkt utgå ifrån i den egentliga texten om Nastrôl. Jag föreslår dock att vi väntar med att publicera materialet tills vi har en förhistoria lik den om Saphyna på plats. (Fast den är visst inte publicerad på wikin ännu, väl?)
Det hänvisas förresten till "konseansen", vilket alltså är det högsta styrande organet i Nastrôl. Det är ungefär ett oregelbundet återkommande andligt toppmöte mellan ledarna för de styrande ordnarna. Mera om även detta så småningom. Jag har dock funderat på att döpa om det till "konspirationen", i betydelsen att man tillsammans andas samma luft. Låter det bättre eller sämre?
Och "kraurerna" är givetvis "crurer" (folket i riket Krau-Ki), men dessa sammanhang torde klavykerna och deras ättlingar ha ringa kunskap om.
Nastrôls förhistoria, av broder Hymberfveld av klostret Gobbâ
Sökande i förgångna tider före klosterstatens anläggning anses som bekant opassande mina bröder och systrar, men i sanningens tjänst har jag vaskat i dessa grumliga vatten i jakt efter sann visdom. Ingen visdom kan enbart baseras på dogmer och av konseansen dikterade verklighetsridåer. Tag Eder dock i akt när Ni bortom detta blad träder, ty sanningen är vare sig skön eller pur!
---
I enlighet med den muntliga tradition som fortfarande lever bland landets urfolk, de egentligen nastrolerna, skiner solens och månens ansikten skönare på detta land än något annat. Det var därför de första stammarna sökte sig till högplatån för att dyrka sina tvenne gudar. Varifrån man kom synes oklart inom folktron men man anser sig av hävd ha blodsband till såväl slättens nomader som de isbarbarer som genom historien gjort strandhugg längst de klippiga kusternas. Den stora frågan torde dock vara i vilken grad man i själva verket är besläktade med de mörksinnande kargomiterna i nordväst, men själva tanken synes vämjelig för befolkningen av idag.
Jag samspråkade i lönndom med en druid av den gamla tron innan denne förvisades ur landet efter mycken pina i klosterhålorna. Denne helige man torde varit den siste av sin sort och visste att förtälja mycket som numera anses otillbörligt att tala högt om. Jag hörde också hur den vise under glödgade tänger förbannade dagen då den heliga Eniaken, som denne liknande det vid en kräftsvulst på landets lekamen, planterades. Sådan hädelse är förvisso att vänta från en hednapräst men den darrande övertygelsen i hans röst lämnade ändå en svart skugga av tvivel över mitt sinne. Många gånger har jag sökt botgörelse hos hypherernas heliga brödraskap men aldrig helt kunnat tvätta bort den orena fläcken från min själ.
Druiden visste hur som haver att veta svar på mina frågor om nastrolernas blodsband. Enligt den gamle vandrade vilda stammar från Kargom in på denna högplatå för flera tusen år sedan. Här slog man ned sina bopålar och skapade med tiden sina egna seder och sin egen tro. Banden till Kargom försvagades genom århundradena till gagn för kontakter med slättens väktarfolk, som man kallade dem. Nastrôl hyste i dessa bortglömda månvarv heller inga folk av svartfolksstam, ty dessa bländades lätt i det starka solskenet.
Med tiden kom nastrolerna allt mera i samklang med den bergiga terrängen med sina porlande vattendrag, gnistrande toppar och dolda grönska. Druiderna ombesörjde kontakten med naturens andar liksom följde månens och solens banor över himlavalvet. Man sörjde också för de offer som underjordens andar krävde, ty folket begravde fortfarande sina döda anfäder i de nätverk av grottor som likt artärer genomborrar bergen i detta heliga land. För att inte underjordiska krafter skulle störa de dödas vila krävdes offer i blod, och inte sällan människoblod. Sådana uppgifter sprids annars i syfte att förbecka den gamla tron, men dessa onda ord kunde den åldrige alltså av fri vilja befästa.
Vid denna tid såg nastrolerna sig själva som ett stolt krigarfolk och hade också ständiga dispyter med sina kusiner i det egentliga Kargom, ett livsmönster som fortfarande präglar livet för folken i de vilda länderna i norr. Krigarna smyckade sina kroppar och klädde sig i pälsarna från djur så att man mera liknande vilda bestar eller halvmän. Stamländerna lyckades i tusentalet år freda sina domäner från utomstående härjare, oaktat om det rörde sig om kargomiter, svartfolk eller sjöburna plundrare från nordost.
Slutet för de fria folken i Nastrôl kom enligt druidens redogörelse i och med det som kallades Det stora mörkret. Det var som att en skugga föll över hela Kargom och dåliga omen följde på varandra. Underjordens andar blev allt mer rastlösa och grannfolken i nordväst sattes i rörelse under en invasionsvåg från havssidan. Det rörde sig dock inte om isbarbarer, vilka sedan den tidigaste historien plundrat kusterna på öarna i Västerhavet, utan det nya herrefolk som anlände i allt rymligare skaror och lade under sig områden i Kargom kallades kraurer. Detta grymma folk sades härstamma från den Yttersta Norden och anfördes av mäktiga häxmästare. Sedan denna tid har Kargom varit en varböld av den svartaste trolldom.
Medan klavykernas förfäder fortfarande stred mot sina bröder i Lasemos förslavades successivt Nastrôl under de mörka krauriska härskarna, vilka i den etablerade klavykiska historieskrivningen är mera kända som Nastrôls mörka bergsfurstar. Så som det omtalas i det berömda, men med tiden förfalskade, Inâra-eposet gjorde stamkrigarna i Nastrôl hårt motstånd i flera generationer. Först då inkräktarna lejt svartfolksstammar från det inre Kargom för att understödja sina egna härar fick nastrolerna acceptera underkastelse.
Den av konseansen auktoriserade versionen av Inâra-eposet, som utgör den enda officiella vittnesbörden av Nastrôls förklavykiska historia, är förvisso välkänd men det kan ändå vara intressant att jämföra med den ursprungliga framställning som jag genom mina efterforskningar försökt återskapa. I båda återgivningarna är landet i allt väsentligt redan erövrat när nastrolernas förfäder samlade sig för ett sista avgörande slag. Motståndarens namn varierar mellan olika versioner men vi känner honom som bekant som häxmästaren Morleb, högste fursten över allt Nastrôl.
Både den ursprungliga sägnen och den mera sentida inleds dock med att krigarprinsessan Inâra, som valts till ledare över de kvarvarande oberoende folken, samlar sina krigare inför den sista striden. Man hyser inga illusioner om att kunna vända kriget i denna sena timme, men är fast beslutna att sälja sina liv och sin ära dyrt. I båda versionerna förloras slaget när Inâra faller för mörkerfustens hand och därefter väcks till ett ickeliv som gengångare för att ta strid med sina egna krigare. Då ingen törs lyfta sin hand mot den egna ledaren lägger man istället ned vapnen.
Sagan slutar dock som bekant inte där, utan i den sista cykeln berättas hur Inâras själ lyckas frigöra sig ur sina bojor av glömska i underjorden, liksom den återberättar hennes mödosamma väg upp mot dagsljuset. Där hon i den godkända versionen är så uppfylld av Trocuspas Banzika att hon motstår själva döden, för att en sista gång besätta sin egen kropp för att hämnas på sin baneman, slutar originalversionen på en mera makaber not. I den äldre sagan var Inâra nämligen havande när slutstriden vankades, och under sitt vandöda ickeliv fortsatte fostret i hennes moderliv att växa. Häxmästaren hade inte enbart väckt moderns kropp till ett vanliv, utan också den ofödde levde vidare i ett oheligt tillstånd. Sagan slutar sålunda istället med att Inâras ofödde son frigör sig från moderns lekamen för att strypa deras gemensamma baneman med sin egen navelsträng!
Som envar mycket väl vet är sagor och legender sällan på god fot med sanningen, men samtidigt kan man ofta utgå ifrån att någon mått av sanning ändå funnits till grund för dem. Det torde vara uppenbart att Inâra, i den mån hon var en härförare i verkligheten, inte följde banzikans livsmönster. Detta är istället någonting som bröderna inom konseansen lagt till i sin iver att dölja och maskera allting som hör landets ursprungliga traditioner till. Huruvida Inâra verkligen mötte häxmästaren på slagfältet är omöjligt att säga säkert, men de välbekanta händelserna under de Klavykiska krigen motsäger inte att furstarna i Nastrôl använde dödgångare i sina led.
Den krauriska expansionen på Palamux hejdades alltså av klavykernas ankomst till det varma låglandet i söder. Konfrontationen var oundviklig även om de klavykiska krigen som bekant började med konflikten med slättens nomader, varpå de krauriska bergsfurstarna såg sin chans att anfalla det späda Klavykiska riket i ryggen. Nastrolerna, som ju av tradition var ett stolt krigarfolk, kämpade också under sina mörka herrars fana mot klavykerna, jämte svartfolkshärar och gengångare. En av anledningarna var enligt den infångade druiden jag hade förmånen att språka med, att häxmästarna var i kontakt med underjordens andar vilka stört förfädernas sömn. Folket tordes helt enkelt inget annat än att följa sina vandöda anfäders exempel och än en gång dra ut i fält i försvar av sina länder. Den klavykiska befrielsen av Nastrôl jämställde druiden dock med ett nytt tyranni, varpå han rätteligen fick sin tunga avklippt och inte talade någonsin mera.
Som texten antyder så är det tabu att gräva i landets gamla seder och traditioner. Anledningen är att Nastrôl grundades just för att försvara låglandet mot kargomitiskt inflytande. Därför har nastrolernas egna religiösa överklass, druiderna, förbjudits och munkarna tagit deras plats.
Den folkliga religionen är numera en blandning av mera rumsrena inhemska inslag (främst en sol- och månkult) och klavykisk religion (dyrkan av de joriska bruksgudarna samt den lokala krigsguden Trocuspa). Inâra (eller vad hon nu kommer att heta i kommande arbeten) fanns dock vara en användbar nationalsymbol som använts för att ena landet. Hon har ersatt Luvena som symbol för den kvinnliga principen (med solen som den manliga). Fler detaljer kommer, som sagt.
/Baldyr
