Trakorien

[Baldyr]

Och lite längre - kanske etiopiska basketspelare Eller som Clark Ashton Smith uttrycker det: "Gaunt as starved herons they were, and great of stature"

Hmm... Eftersom jag inte tolkar björkebeningarna som speciellt avlånga så skulle dessa karaktäristiska drag du tar upp alltså vara ett cruriskt påbrå. Jag föreställer mig i alla falla att crurernas kolonier fanns på motsatt sida av Kargom, ungefär. Norsarna är då mera lika Kargoms urbefolkning.

Norsarna har annars en intressant orakelkult med människooffer och heliga dårar. (Den kanske har tillspetsats något sedan onaquierna tog över kulten, föreställer jag mig.) Sedan praktiserar man faktiskt en slags kannibalism.

Trakoriska nekromantiker och kargomiter är över huvud taget mycket inspirerade av Smith's berättelser om Zothique. Läs gärna följande två noveller som påverkade mig en hel del när Trakorien först beskrevs:

Ojoj, dessa måste läsas! Jag förväntar mig nästan en uppenbarelse av något slag!

Hur relaterar nekromantin som samhällsföreteelse till månkulten, förresten? Skulle man kunna se månkulten som en livsbekajande sida av dödskulten? Alltså att nekromantikerna är män medan månkulten leds av prästinnor, manligt och kvinnligt, döden och livet. Typ.

Annars läser jag på litet om aztekernas dödskult för att se hur en sådan skulle kunna se ut. Jag tror därför att begravningar är viktiga i Kargom, men också att de döda är en aktiv del av de levandes värld. Detta kan ju ta sig många uttryck, och det finns som sagt plats för variation. Förmodligen rådfrågar man sina förfäder i viktiga frågor - rent av bokstavligt genom att man frammanar deras andar! - men oavsett stör man inte deras vila i onödan.

Man kan även tänka sig att man har en delvis mindre negativ bild av dödsriket, alltså att det mera liknar en viloplats där man slipper lidande och världsliga problem. (Elände lär man annars få uppleva under en livstid i Kargom, eller vad tror ni?) Norsarnas bild av dödsriket verkar exempelvis inte speciellt hemsk, åtminstone om man var en stor krigare i livet (och därmed har mängder av tjänare). (Oraklet fyra ögon, sid 37.) Genom nekromantin torde man oavsett ha bättre koll på dödsriket än de flesta andra folk, eftersom man så att säga har ögonvittnen som kan kunna beskriva det närmare.

För att återgå till aztekerna så läste jag en intressant tolkning av de varierande begravningsskicken (allt från att man begravs i fosterställning, till att man bränns sittande i fosterställning varpå askan placeras i en urna), som går ut på att kroppen symboliskt placeras i en livmoder så att det så att säga återgår till det ursprungliga tillståndet. Livet och döden, hand i hand. Vissa kargomitfolk kanske också begraver sina döda hemma - under golvet - så som man gjort på många håll genom historien, så även även i Mexiko.

Vad gäller kannibalism så finns det också stora variationsmöjligheter. Från rituell så kallad endokannibalism där man mer eller mindre symboliskt äter något av sina döda för att deras själar eller kraft ska leva vidare, via krigare som äter hjärtan av sina fiender, till kannibalism där människor så att säga är en del av dieten (dock främst på särskilt illa beryktade öar). Oavsett kopplas detta gärna till en dödskult där livet och döden är två aspekter av tillvaron.

Jag ska som sagt ta en titt på novellerna och återkommer förmodligen med fler uppslag och funderingar.

/Baldyr

[Brior]

Hmm... Eftersom jag inte tolkar björkebeningarna som speciellt avlånga så skulle dessa karaktäristiska drag du tar upp alltså vara ett cruriskt påbrå. Jag föreställer mig i alla falla att crurernas kolonier fanns på motsatt sida av Kargom, ungefär. Norsarna är då mera lika Kargoms urbefolkning.

Jag har nog alltid tänkt mig björkebeningarna mest som finnar (sorry Birke), men de har säkert en del påbrå från Kargom (va, finnarna ...?) Annars kunde de ju också ha blod av de mystiska Urlaaberna.

Norsar och Sutar är förresten två fiskarter IRL, men det har ni kanske redan insett. En ganska typisk "Granströmmare"

Hur relaterar nekromantin som samhällsföreteelse till månkulten, förresten? Skulle man kunna se månkulten som en livsbekajande sida av dödskulten? Alltså att nekromantikerna är män medan månkulten leds av prästinnor, manligt och kvinnligt, döden och livet. Typ.

Låter ganska bra som kompromiss. Ursprungligen så var månen för mig väldigt mycket död och nekromanti, men i romanen är månkvinnorna också "livshäxor" enligt modern Wicca-religion. Liv och död går ganska bra hand i hand som du beskriver - lite som yin och yang = två sidor av samma mynt. Det är en ganska arketypisk koppling där fruktbarhetsguden dör på hösten för att leva upp på våren etc.

Jag tror därför att begravningar är viktiga i Kargom, men också att de döda är en aktiv del av de levandes värld. Detta kan ju ta sig många uttryck, och det finns som sagt plats för variation. Förmodligen rådfrågar man sina förfäder i viktiga frågor - rent av bokstavligt genom att man frammanar deras andar! - men oavsett stör man inte deras vila i onödan.

Också detta passar med mina tankar. Faktum är att palatset "Kraglinda nedom bergen" som Shagul återtar efter återkomsten till Trakorien är uppkallat efter en kargomitisk begravningsplats:

”Man undrar varför stället kallas Kraglinda nedom bergen”, stånkade mäklaren samtidigt som han baddade fukt ur sitt svarta skägg. ”Var är bergen? Har bergen kanske försvunnit med åren? Man bara undrar.”
”Här vandrar vi bland de redan döda, herr Jostebreen”, upplyste trollkarlen. Palatset är uppkallat efter kargomiternas uråldriga nekropol Kriklenda, de bergsplatåer där stammarna närmast Kargomväggen lämnade sina döda till fåglarna. Av de renade benen snidade man möbler till sina hus - jag har själv en sådan stol någonstans i palatset. De stammar som drevs ner på slätten efter spegelkrigen vigde denna dal åt sina döda. I mening att minska själarnas förvirring valde man ett namn som liknade det traditionella.”

Observera att detta inte behöver vara den gängse begravningsmetoden i hela Kargom. Dalen där Kraglinda ligger heter förresten Folda och ligger i Fontra Cilors södra kant.

Vad gäller kannibalism så finns det också stora variationsmöjligheter. Från rituell så kallad endokannibalism där man mer eller mindre symboliskt äter något av sina döda för att deras själar eller kraft ska leva vidare, via krigare som äter hjärtan av sina fiender, till kannibalism där människor så att säga är en del av dieten (dock främst på särskilt illa beryktade öar). Oavsett kopplas detta gärna till en dödskult där livet och döden är två aspekter av tillvaron.

Instämmer som sagt. Jämför också draken Blatifagus = "ätaren av de egna"

[Baldyr]

Novellerna var... inspirerande. Den ena, The Empire of the Necromancers, innehåller stoff för såväl det vandöda Cruri, som för Laabnes fall och dess askedalar, och för självaste kung Ottar! Det är nästan så man kan tro att alltsammans kommer från denna enda novell.

I den andra novellen, Necromancy in Naat, finns däremot gott om stoff för kargomiter, så som odöda tjänares roll i en nekromantikerns hushåll. Man kan vidare tänka sig kargomiter som sjörövare, där man vakar över kända rev som korsas av starka havsströmmar. När ett skepp förlist på revet skickar man odöda simmare för att bärga lasten.

Eller intriger där lärlingar som själva börjat komma till åren arrangerar mordkomplotter på sin läromästare - kanske blir rollfigurerna inblandade så att nekromantikerna slipper ha sin döde mästares odöda ande efter sig (speciellt när det blir deras tur att göra honom sällskap i de nedre regionerna). Notera också paralleller till mordkomplotten på Kandurra i Kristalltjuren. (Det kan vara farligt att ta gamla trollkarlar av daga.)

Själva ramberättelsen om prinsen och hans odöda brud torde också kunna bli ett äventyr. Rollfiguren söker efter sin käraste som sålts som träl till Kargom, men finner henne slutligen som odöd tjänare i en nekromantikers hushåll. Ett möjligt - romantiskt om ej lyckligt - slut skulle ju kunna vara att protagonisten gör sin älskade sällskap som odöd. (Fast hans kumpaner gör antagligen den tillvaron kortast möjlig.)

Slutligen så misstänker jag att nekromantikerna själva, men också furstar och andra krigsherrar, fruktar ett ickeliv som odöd värre än själva döden. Därför ser man till att bli kremerade efter sin död, och vissa nekromantiker har rent av arrangerat sin egen död för att garantera att inte behöva genomgå vanäran att vara någon annans slav. Annars kanske mäktiga trollkarlar går igen som gastar eller andra vålnader, men anses ett sådant ickeliv verkligen vara bättre än en stilla slummer i dödsriket (endast tillfälligt avbruten av frågvisa lärjungar som behöver hjälp med råd och dåd)?

Oavsett torde döden och nekromanti påverka kargomitens syn på livet.

/Baldyr

[Baldyr]

Jag har nog alltid tänkt mig björkebeningarna mest som finnar (sorry Birke), men de har säkert en del påbrå från Kargom (va, finnarna ...?) Annars kunde de ju också ha blod av de mystiska Urlaaberna.

Fast det står klart och tydligt i äventyret att björkebeningarna är kargomiter, fast sutarna är sammanblandade med jorer. Så man skulle kunna inspireras av mitt eget folk som Kargoms urbefolkning då, menar du? Dags att damma av Kalevala, perkele!

Och vidare, stopp och belägg! Menar du att det skulle kunna funnits en högkultur på Palamux före jorernas ankomst? ("Laaberna")

Norsar och Sutar är förresten två fiskarter IRL, men det har ni kanske redan insett. En ganska typisk "Granströmmare"

Nu när du säger det... Nej, jag är nog lyckligt ovetande om många av dina spex. Du kan ju ana att jag log när läraren pratade om "det gyllene snittet" på en bildlektion på högstadiet?

Faktum är att palatset "Kraglinda nedom bergen" som Shagul återtar efter återkomsten till Trakorien är uppkallat efter en kargomitisk begravningsplats:

”(...) Av de renade benen snidade man möbler till sina hus - jag har själv en sådan stol någonstans i palatset. De stammar som drevs ner på slätten efter spegelkrigen vigde denna dal åt sina döda. I mening att minska själarnas förvirring valde man ett namn som liknade det traditionella.”
(---)
Dalen där Kraglinda ligger heter förresten Folda och ligger i Fontra Cilors södra kant.

Ojoj, här kommer det material, som de säger på sjukhuset när lavemang har ordinerats.

"Spegelkrigen"? "Drevs ner på slätten"? Pratar du om hur huelerna som folk kom till i en forntid, och spred sig på lågländerna? (Det stämmer i så fall väldigt bra med mina egna teorier om urbefolkningarna.)

Vad gäller bensniderier så tror jag inte att man kan snida i ben. Innandömet lär vara alltför poröst och förgängligt för det. Det är antagligen just därför man använder elfenben (och horn) för sådant. Möjligen skulle skallbenet kunna bearbetas till ett skål, eller nåt. Fast jag kanske missförstod citatet?

/Baldyr

[Mikael]

urlaaberna-urlaub-holiday-holy day...är vi något på spåren här?

[Baldyr]

urlaaberna-urlaub-holiday-holy day...är vi något på spåren här?

Apropå diskussionen på religionsforumet så tänker jag mig även aipunlaaber. Eller kronolaaber.

Ska vi utgå ifrån att jämsides palamoxi mänskliga urbefolkningar (hueler, proto-kargomiter och tolgulder) så fanns en högkultur på Palamux med centrum i Laabne-trakten? Denna lämnade endast spridda spår efter sig bland stamfolken på västra Palamux (björkebeningarna) men Lasemos-komplexet förblev avbefolkat och ruinerna växte igen. Joriska kolonister återupptäckte vissa fragment av denna forna civilisation vilket gav upphov till De grå eminenserna - och sedermera det nya Laabnes fall. (Jfr trollkarlarnas slappa styre i novellen The Empire of the Necromancers.)

Det så kallade laabniska språket uppstod i detta sammanhang och försvann med De grå eminensernas fall. Endast vissa ortsnamn och religiösa titlar återstår idag.

Denna urlaabniska kultur skulle i så fall även vara byggarna av Woddamsporten, kolossen i Yoh (Niur) samt zigguraterna. Huelernas förfäder etablerade sig på slätten i samband med urlaabernas fall (jag föreställer mig att de till skillnad från Krau-Ki lade sig ned och vittrade bort inför gudarnas dom över deras hädelser, kanske i samband med "Spegelkrigen"?) och övertog deras myter och legender (om Fokaleslättens tillblivelse, om Woddam och om hjälten Loemja). Ökenfolket blev därmed väktare över den ondska som ruvar i Woddam. (Alternativt är huelerna själva överlevande urlaaber, vilka glömt sitt ursprung.)

Urlaabernas kunskaper skulle förresten kunna härröra från Woddam (endast fragment då), vilket i förlängningen förargat gudarna och orsakat kulturens fall.

Detta skulle i så fall en gång för alla erbjuda en förklaring på ziggurat-byggandet på Palamux. (Klavykerna kan givetvis ha fortsatt på samma tema.) Kan man tänka sig att Voag Aspedes ruiner rymmer en ziggurat?

Om det behagar administratörerna så skulle vi rent av kunna fortsätta internutredningen om Palamoxi förhistoria här och nu. Att ha någonting konkret att utgå ifrån underlättar inte minst mina egna skriverier, som dessvärre har fastnat ordentligt i startgroparna.

/Baldyr

[birkebeineren]

Ska vi utgå ifrån att jämsides palamoxi mänskliga urbefolkningar (hueler, proto-kargomiter och tolgulder) så fanns en högkultur på Palamux med centrum i Laabne-trakten? Denna lämnade endast spridda spår efter sig bland stamfolken på västra Palamux (björkebeningarna) men Lasemos-komplexet förblev avbefolkat och ruinerna växte igen. Joriska kolonister återupptäckte vissa fragment av denna forna civilisation vilket gav upphov till De grå eminenserna - och sedermera det nya Laabnes fall. (Jfr trollkarlarnas slappa styre i novellen The Empire of the Necromancers.)

Det så kallade laabniska språket uppstod i detta sammanhang och försvann med De grå eminensernas fall. Endast vissa ortsnamn och religiösa titlar återstår idag.

Denna urlaabniska kultur skulle i så fall även vara byggarna av Woddamsporten, kolossen i Yoh (Niur) samt zigguraterna. Huelernas förfäder etablerade sig på slätten i samband med urlaabernas fall (jag föreställer mig att de till skillnad från Krau-Ki lade sig ned och vittrade bort inför gudarnas dom över deras hädelser, kanske i samband med "Spegelkrigen"?) och övertog deras myter och legender (om Fokaleslättens tillblivelse, om Woddam och om hjälten Loemja). Ökenfolket blev därmed väktare över den ondska som ruvar i Woddam. (Alternativt är huelerna själva överlevande urlaaber, vilka glömt sitt ursprung.)

Urlaabernas kunskaper skulle förresten kunna härröra från Woddam (endast fragment då), vilket i förlängningen förargat gudarna och orsakat kulturens fall.

Detta skulle i så fall en gång för alla erbjuda en förklaring på ziggurat-byggandet på Palamux. (Klavykerna kan givetvis ha fortsatt på samma tema.) Kan man tänka sig att Voag Aspedes ruiner rymmer en ziggurat?

Tror detta är tillräckligt otydligt för att behaga admins.

Bland de joriska kolonisterna som efter 3K försökte överleva på Palamux upptäckte ca 380 fO en grupp magiker rester från den urlaabiska kulturen och grundade en akademi kallad Voag Aspede. 310 fO bildade "De grå eminenserna" magokratiet Laabne och särskiljde sig från övriga postjorer i vad som kallades Lasmosia. Laabniterna började eftervart uppgå i sina konster och sög ur sitt lands krafter till sin magiska stad. Kring 250 fO började eminenserna dra krafter från även Lasmosia och Baskimer Brushane gick till krig mot Laabne. 253-249 fO utkämpades flera grymma slag men till sist krossades De grå eminensernas makt och Voag Aspede föll. Lasmosierna har nu kunnat ena sig i riket Lasemos men Laabne ligger dött.

Föreslår alltså Urlaab eller den urlaabiska kulturen som benämningar på det som jorerna hittade på ön Palamux efter att de börjat sin kolonisering. Laabne namnet som De grå eminensernas gav sitt land och det är från deras upptäckter av Urlaab som bitar av den urlaabiska kulturen spridit sig i Trakorien.

Tros om detta?

[Baldyr]

Tror detta är tillräckligt otydligt för att behaga admins.

Nu tänkte jag förvisso att det hela skulle resultera i något liknande det som Mikael satte ihop om Saphyna. Men visst, de delar som är före Den tredje konfluxen kan ju lämnas luddiga (precis som med Saphyna, vill jag minnas).

Bland de joriska kolonisterna som efter 3K försökte överleva på Palamux upptäckte ca 380 fO en grupp magiker rester från den urlaabiska kulturen och grundade en akademi kallad Voag Aspede. 310 fO bildade "De grå eminenserna" magokratiet Laabne och särskiljde sig från övriga postjorer i vad som kallades Lasmosia. Laabniterna började eftervart uppgå i sina konster och sög ur sitt lands krafter till sin magiska stad. Kring 250 fO började eminenserna dra krafter från även Lasmosia och Baskimer Brushane gick till krig mot Laabne. 253-249 fO utkämpades flera grymma slag men till sist krossades De grå eminensernas makt och Voag Aspede föll. Lasmosierna har nu kunnat ena sig i riket Lasemos men Laabne ligger dött.

Det låter som en bra utgångspunkt för historieskrivningen efter konfluxen. Det som behöver läggas till i den befintliga tidslinjen (Trakorien-modulen) är väl tidpunkten då Urlaabne blir funnet. Fast man kan ju tänka sig att även detta skedde innan konfluxen, även om De grå eminenserna som bildas som orden eller sekt först senare.

Föreslår alltså Urlaab eller den urlaabiska kulturen som benämningar på det som jorerna hittade på ön Palamux efter att de börjat sin kolonisering. Laabne namnet som De grå eminensernas gav sitt land och det är från deras upptäckter av Urlaab som bitar av den urlaabiska kulturen spridit sig i Trakorien.

Notera förresten följande:

Sedan den dagen ligger Laabne grått och öde, men världsfrånvända sekter lär fortfarande gömma sig i trakten.

Notera att detta inte är en del av Brådfots subjektiva krönika, utan står i faktadelen av modulen. Det man gärna undrar är vilka dessa sekter är som "fortfarande" gömmer sig bland askdalarna? Jag tycker nog att det är underförstått att sekterna fanns redan på De grå eminensernas tid, och i så fall gärna kopplas samman med denna "urlaabniska kultur".

Nu kanske jag svär i kyrkan, men jag tycker fortfarande att vi behöver komma fram till någonting även om Palamoxi tidigaste historia. Även om det bara är en arbetshypotes, exempelvis om huelifolket eller vem som byggt zigguraterna.

Min egen teori hur som helst att en urgammal högkultur på Palamux byggt såväl Woddamsporten och den heliga staden Yoh - med sin ziggurat. När kulturen sedermera gick under - av en eller annan anledning - togs Fokaleslätten i besittning av det ökenfolk som numera kallar sig Hueli. Källorna säger:

Den urgamla, heliga staden Yoh Niur invid Kargomväggen är övergiven sedan länge (...)

Min tolkning är att staden visserligen hålls helig av huelerna, men att den tillhör en forntid äldre än huelerna själva. Även klavykerna har befolkat You (Niur) under sin egen storhetstid:

...en högkultur stod fram på slätten mellan Yoh och Albarunzia.

Och vidare i Brior Brådfots version:

Den urgamla heliga staden Yoh Niur invid Kargomväggen är övergiven sedan länge...

Även denna version tolkar jag som att staden såväl befolkades av och ansågs helig av klavykerna. Jag tror dock som sagt att såväl staden som zigguraten är äldre än både klavykerna och huelerna.

Vad gäller huelerna själva:

(Huelerna är) ett mycket gammalt jägarfolk som fanns på Palamux redan när de första kolonisatörerna från Jorpagna slog sig ner i Lasemos runt 610 f.O.
(---)
Hueli betyder "väktare" på nomadernas eget språk, ett språk olikt alla andra levande tungomål. Huelerna säger själva att de är världens äldsta folk (och att) gudarna placerade huelerna som väktare om den urgamla ondskan någonsin skulle sticka upp sitt tryne igen. Detta ska ha inträffat i världens barndom för tiotusen år sedan.
Legenden berättar vidare att woddamiterna gjorde flera försök att ta sig upp ur sitt underjordiska fängelse, men att de ständigt slogs tillbaka av huelerna. I en avgörande strid lyckades den hjältemodige hövdingen Loemja driva tillbaka woddamiterna ända till underjordens port (...) Framför porten till Woddam anlades ett tempel som sedemera växte till den heliga staden Yoh. Många år efter hjältens död lät folket på slätten resa en jättelik bronsstaty av Loemja.

Det framgår tydligt att allting efter det första stycket är huelernas egna legender och (muntliga) traditioner. Huruvida det fanns en äldre högkultur innan huelerna eller inte framgår dock inte heller, men jag tycker nog att det finns tolkningsutrymme nog för det. I stort sett allting ovan kan ju egentligen handla om en tid före ökenkulturen. Alla monumenten skvallrar i alla fall om en högkultur, och ingenstans står det någonting om att huelerna skulle haft en mera avancerad högkultur - eller när denna i så fall förfallit till dagens nomadiska stamsamhälle. Eller som källorna säger:

Huelerna är långt ifrån ett primitivt folk. Deras mycket långa historia går i arv genom muntligt berättande liksom lagar och lärdom. Ökenstammarna misstror av hävd alla skrivna ord. (...)
Boplatserna flyttas ständigt runt inom ett begränsat revir (...)
Huelerna (...) anser sig vara utvalda och blandar sig ogärna med andra folk. (...) Ingen rättrogen hueler lämnar slätten frivilligt eftersom gudarna sagt åt dem att vakta området.

De är alltså inte primitiva, men skulle ökenkulturen som den beskrivs kunna resa ziggurater och bronskolosser? Jag tror som sagt att det krävs en mera avancerad högkultur för det.

Om huelernas utseende:

Huelerna är annars gracila och seniga med ett ovanligt brett huvud som ser klumpigt ut på den tunna kroppen. Hudfärgen är ganska blek med dragning åt blått även i håret. Manliga hueler har sparsam skäggväxt. Ögonen är påfallande små, antagligen som skydd mot det starka ljuset.

Detta är väl det egentliga skälet till att jag inte ser resten av Palamux urinvånare som ättlingar till huelerna. Varken kargomiterna i väster (Oraklets fyra ögon) eller öster (Trakorien) har beskrivits på liknande sätt, mig veterligen. Nu lär kargomiterna i nordliga Kargom i viss mån vara ättlingar till crurer (Trakorien, sid 55) men jag tänker mig alltså att vare sig stamfolken i Björkrike eller de bergsfolk från Nastrôl som slogs vid huelernas sida i Klavykiska krigen har många likheter med (dagens) hueler, enligt ovan.

Notera även att huelernas språk inte är besläktat med något annat. Om kargomiterna skulle vara ättlingar till huelerna - borde inte deras språk då vara besläktat? Inte minst med tanke på att huelerna har viss kontakt med kargomiterstammar ovanför Kargomväggen (Kristalltjuren, sid 45).

Min teori är istället att de mänskliga urbefolkningarna visserligen har ett gemensamt ursprung (för enkelhets skull, så att vi slipper förklara invandringsvåg efter annan), men att detta urfolk delades upp i flera olika folkslag på ett tidigt stadium. Alltså ungefär som att det är felaktigt att säga att vi moderna människor är ättlingar till neanderthalarna, även om man alltså tror att både vi och neanderthalarna har ett gemensamt ursprung.

Jag tror att jag sätter punkt där tills vidare, men jag ska ta en närmare titt på vad källorna säger om tolgulderna. De är nämligen också ett människofolk - kanske ättlingar till den "urlabbniska kulturen"? (Det känns frestande att tänka på urgamla högkulturer som titaner, typ.)

/Baldyr

[Mikael]

Ska vi utgå ifrån att jämsides palamoxi mänskliga urbefolkningar (hueler, proto-kargomiter och tolgulder) så fanns en högkultur på Palamux med centrum i Laabne-trakten? Denna lämnade endast spridda spår efter sig bland stamfolken på västra Palamux (björkebeningarna) men Lasemos-komplexet förblev avbefolkat och ruinerna växte igen. Joriska kolonister återupptäckte vissa fragment av denna forna civilisation vilket gav upphov till De grå eminenserna - och sedermera det nya Laabnes fall. (Jfr trollkarlarnas slappa styre i novellen The Empire of the Necromancers.)

Det så kallade laabniska språket uppstod i detta sammanhang och försvann med De grå eminensernas fall. Endast vissa ortsnamn och religiösa titlar återstår idag.

Denna urlaabniska kultur skulle i så fall även vara byggarna av Woddamsporten, kolossen i Yoh (Niur) samt zigguraterna. Huelernas förfäder etablerade sig på slätten i samband med urlaabernas fall (jag föreställer mig att de till skillnad från Krau-Ki lade sig ned och vittrade bort inför gudarnas dom över deras hädelser, kanske i samband med "Spegelkrigen"?) och övertog deras myter och legender (om Fokaleslättens tillblivelse, om Woddam och om hjälten Loemja). Ökenfolket blev därmed väktare över den ondska som ruvar i Woddam. (Alternativt är huelerna själva överlevande urlaaber, vilka glömt sitt ursprung.)

Urlaabernas kunskaper skulle förresten kunna härröra från Woddam (endast fragment då), vilket i förlängningen förargat gudarna och orsakat kulturens fall.

Detta skulle i så fall en gång för alla erbjuda en förklaring på ziggurat-byggandet på Palamux. (Klavykerna kan givetvis ha fortsatt på samma tema.) Kan man tänka sig att Voag Aspedes ruiner rymmer en ziggurat?
/Baldyr

Tycker detta låter mycket bra Baldyr. Önskar bara en bättre beskrivning av och hur woddam, hueler och urlaabnerna hängde ihop.
Sammanfattning: Woodam krossas vid Gudarnas vrede 10.000 år sedan genom eldklotet som skapar Fokaler. Woddam ger sig dock inte och huelerna som utvalts och placerats på slätten som väktare tar upp striden med woddam tills man (hjälten Loemja) lyckas låsa dem inne. Många år efter Loemjas död reses en koloss föreställande honom.
Var hur och när passar du in urlaaberna?

Edit: jaha du hann skriva mer. återkommer.

Bra förslag även Birke.

[Baldyr]

Edit: jaha du hann skriva mer. återkommer.

Ursäkta min verbala diarré, men jag hann kasta upp ytterligare teorier i en separat tråd om tolgulder: http://erebaltor.se/forum/viewtopic.php?t=725

Den korta versionen skulle väl vara att tolgulderna är överlevare från den urlabbniska högkulturen. Deras reslighet behöver dock förklaras, vilket jag också försökt göra efter bästa förmåga.

/Baldyr

[Baldyr]

I ett fåfängt försök att känna mig produktiv tänkte jag sätta punkt för de undersökningar bland tveksamma skrifter jag plågat er andra med under de senaste veckorna.

Resultatet, nedan, är ett brev daterat våren 613 eO, från föreståndaren av missionsstationen på Malurangu till hennes överordnade inom kafrilersekten hemma på Mereld. Texten knyter an till det mesta jag själv tagit upp på forumet under de senaste veckorna.

Kära syster,

Jag skriver till dig i vanmakt över min egen sviktande övertygelse om våra möjligheter att i Ljusets namn utsträcka vår mission mot den barbariska Norden. Jag är rädd att vi har kommit så långt vi mäktar och därmed inte kommer att kunna fullfölja den mission som vi av Tigwalvan, den Ljuse, ålagts att framdriva bland Mörkrets domäner. Jag skrev i mitt tidigare brev om de gudlösa sedvänjorna på det oheliga berg som kallas Bektar, och jag fylls nu av farhågan att detta bara var början. Sådan ondska förhärskar bland kargomiternas länder att inte ens Ljusgudens anlete må skina någon ljusnad över dem.

Det som föranleder mig att skriva detta brev är inte enbart den tilldragelse att stammarna på klyftans nordsida dödat en av våra välvilliga missionärer samt ett par utomstående handelsmän därtill. En sådan händelseutveckling är förvisso enbart ett förväntat gupp på den långdragna väg som är vår eviga och heliga mission. Den olycksalige broder Marulus, må hans själ genomstrålas av Tigwalvans leende, som enligt uppgifter från våra vänner bland sutarnas stam togs levande som ett blodigt hednaoffer till Kungsklippans orakel, tog en nogsamt övervägd risk när han ensam missionerade bland norsarna. Vi saknar honom mycket men tröstar oss med vetskapen att han följde sitt samvetes röst i Ljusets tjänst, och att han till skillnad från sina banemän sett Ljuset, både i livet såväl som i döden.

Det som föranleder mig att avråda den Ljusa församlingen ifrån att iscensätta nästa steg i vår heliga uppljusning av nordens barbari, är istället en historia så hemsk att jag nästan inte ids nedteckna den för Eder att läsa. Jag ångrar redan att Edra heliga ögon behöver genomlida uppläsningen av sådan ogudaktighet. Jag ångrar också att jag tillät mig att återberätta hur vi på Vindens ängar bevittnade Remuntradyrkarna bli levande uppätna av havets mördarspindlar, en skildring som bleknar i jämförelse med vad jag ämnar pina dina ögon med härnäst. Be därför en bön innan du bladet vänder, på det att din nattsömn inte blir likafullt rastlös som min egen.

En fiskare från ett samhälle ett stycke norr om Björkrike, av sutarna kallad Frakudd, kom i vår vård för inte länge sedan. Vi tog givetvis hand om vår nära på drunknade broder, utan någon föraning om vad vi skulle komma att utsätta oss för. Den olycksalige hade hur som helst fiskats upp bland strandklipporna i närheten av Hoskas Klyfta av ett par jägare, och då livsanden redan var svag skickade man mannen hit till oss på Malurangu i hopp om att vi skulle kunna återställa hans livsande och återställa kroppen till sunda vätskor. Mödosamt vårdade vi fiskaren tillbaks till livet och Ljuset, och genom en tolk i egenskap av en av våra lokala noviser, den unge hövdingasonen jag förtalte om i en tidigare kommunikation, fick vi bekräftat mycket av det som vi befarat vara sanning bland björkebeningarnas egna berättelser om det inre av Kargom. Efter att ha vårdat mannen i flera veckor lyckades Eder enkla tjänare slutligen vinna kargomitens fulla förtroende, och tydligt mot bättre vetande berättade mannan, vars namn är Elotin, så småningom också om den djävulsö som kallas Markullah.

Elotin, må han hädanefter vandra i Tiwalvans ljus, fanns ett tydligt nöje i att för sin nyfikna åhörarskara förtälja den ena hemskheten efter den andra från sin egen hedniska kust. Han lyckades med konststycket att göra flera av våra bröder och systrar synbart illamående genom sina skrönor om havsspindlarnas överfall och detaljerade beskrivningar av hur mördarkrabborna förtärt hans fränder levande. Som eggad av sina egna bedrifter i berättarkonstens tjänst drevs kargomiten ut på allt djupare vatten och avslöjade den ena vedervärdiga sedvänjan efter den andra bland sitt eget folk. När han syntes ha uttömt sina reserver av blodsoffer, rituell kannibalism och främmande begravningsseder, åkallade han berättelser han själv hört viskas runt brasorna hemma i Frakudd. Även om man av självbevarelsedrift gärna längst dessa kuster håller sig för sig själva och de sina, är ett visst utbyte av gods och kvinnofolk en nödvändighet för att bibehålla samhällets livskraft. Därigenom färdas också historier och rykten vida omkring, varav vissa skulle må bättre av att förbli väl bevarade hemligheter.

Kargomiten vars namn är Elotin bleknade själv märkbart när han, som under ett anfall av ett slags sagoberättares storhetsvansinne, först omtalade Markullah vid namn, och därefter syntes nästan ångra att han tagit namnet i sin mun. Endast manad av vår egen morbida nyfikenhet fortsatte mannen att motvilligt berätta om sederna hos ett av grannfolken, vilka bebor kusterna norr om Frakudd. Stammarna i den trakt, som av kargomiten kallas Betrota och vilket lär betyda ”de blodiga klipporna” på det lokala språket, dyrkar även andra och mera olycksbådande makter utöver den bleka mångudinnan som annars synes ha resten av Kargom i sitt grepp. Liksom sina kusiner björkebeningarna anser man i Betrota de sinnessjuka och vanvettiga vara heliga och berörda av det gudomliga. Det händer från tid till annan att fiskare drabbas av det som stamfolken kallar för ”kallelsen”, vilket innebär att ett heligt vansinne kommer över dem.

Den vanheligt berörde tas därmed av sina kumpaner till den avlägset belägna atollen Markullah, vars blotta namn fick svarta vågor att skölja över Elotins likafullt mörka ögon, invid randen av den avgrund vi känner som Vallimangraven. Ön sägs vara befolkad ett primitivt folk av halvmänniskor som lever som nakna djur bland klipporna, och vilka vi Ljusbröder och -systrar knappeligen någonsin skulle kunna hoppas kunna inleda i ett civiliserat samtal eller ens bemöta utan att provocera fram ett fientligt mottagande. Förutom de sinnessjuka, vilka drabbats av någonting som Eder tjänare endast kan likna vid Remuntras smittsamma vansinne, besöks ön endast av kannibalfolk från de illa beryktade öarna Lumaria och Manovga längre norröver, vars invånare fångar in de nakna vildarna för att göda och även avla för speciella religiösa festmåltider. Däremot sägs mördarkrabborna undvika ön och dess skafferi av människoföda, utom vid speciella tidpunkter då havets spindlar sägs utföra pilgrimsfärder till något okänt mål i öns inre.

Enligt stammarna i det land som kallas Betrota är Markullah en helig plats, vigd åt de mörka makter vilka bidar sin tid nere i Vallimangravens djup. Lokala sägner omtalar speciellt ett väsen endast känt som Den store slukaren, vilken sägs ruva i djuphavsgraven. Det är detta avgrundsväsens kallan som de galna anses ha hörsammat och som dessa besvarar genom självstympning och obegripligt babbel på främmande tungomål som till och med får en kargomit att frukta för sitt sinnes välmåga. Om man inte band fast den olycksaligt utvalde och genast seglade mot djävulsön skulle denne, enligt den berättelse vi hade den tveksamma förmånen att vara åhörare till, själva kasta sig i havet för att försöka simma mot dess stormpiskade strandklippor. Sådana är dock avstånden att detta näppeligen låter sig göras, hur av galenskap motiverad simmaren är må vara eller hur lugnt havet för tillfället må synas. Istället för att låta den utvalde drunkna i vågorna bjuder seden alltså att man lämpar av denne på Markullahs nakna klippor.

Det är under dessa olycksbådande och högst ofrivilliga seglatser som fiskarna ibland hittar spår efter fränder man lämnat av på ön vid tidigare tillfällen. Det händer nämligen att man välkomnas av någonting som endast med hjälp av den vildaste fantasi kan identifieras som deras egna landsmän. Så vanskapta och vämjeliga är dessa stackars offer till makter så mörka, att jag betvivlar att ens Tigwalvans Ljus skulle kunna lysa upp deras vedervärdiga anleten. Vår berättare tycktes inte längre finna någon skadeglädje i att få våra anleten att vridas i avsky inför sin obeskrivliga framställan, utan fortsatte sin berättelse som driven av något outtalat behov att besvärja bort det som han själv fått höra ur sitt sinne och sitt samvete. Jag förmår mig själv inte att upprepa de vanheliga detaljerna i Elotins redogörelse om de varelser som enligt ryktet siktats på Markullahs klippor, och som fick själva den heliga ljusskärvan att flämta till, än mindre själv återkalla de visioner i mitt eget sinne som kargomitens redogörelse förbannat mig med. Jag ber till vår gud och herre Tigwalvan att hans Ljus skall kunna skölja bort de bilder som hemsöker mina drömmar!

Kargomiterna i den trakt som kallas Betroga tror, slutligen, att om dessa offer i formen av deras vansinniga fränder inte utförs till mörkrets makter, så kommer Den store slukaren att resa sig ur djuphavet, sträcka sig upp mot himlabågen för att slita ned såväl månen och solen, vilka de tror placerades där av himmelsguden själv i tidernas begynnelse. Detta skulle innebära inledningen på den tidsålder som kargomiter känner som Skymningstiden, eller den yttersta tiden då världen behärskas av gudar äldre än skapelsen självt.

Eder tjänare och tillgivna vän,
I Ljusets namn,
Syster Godael av Malurangu

Sådärja, nu hoppas jag att den kommande arbetsveckan ger mig inspiration till annat än lovecraftianska spekulationer om Trakorien, och att jag så småningom ska komma igång med att beskriva Nastrôl så som aviserats under en lång tid vid det här laget.

/Baldyr

ps Ovanstående brev skulle kunna ha snappats upp av Digeta Longa och ges till Praanz-spelaren i Oraklets fyra ögon, som källa till de rykten om problem i Björkrike som återfinns i äventyrets tidslinje. ds

[Baldyr]

Jag postade angående Brior Brådfot i Klomellien-tråden, ifall någon (Brior) har någonting att tillägga.

/Baldyr

[Mikael]

Sedan den dagen ligger Laabne grått och öde, men världsfrånvända sekter lär fortfarande gömma sig i trakten.

Notera att detta inte är en del av Brådfots subjektiva krönika, utan står i faktadelen av modulen. Det man gärna undrar är vilka dessa sekter är som "fortfarande" gömmer sig bland askdalarna? Jag tycker nog att det är underförstått att sekterna fanns redan på De grå eminensernas tid, och i så fall gärna kopplas samman med denna "urlaabniska kultur".

Fortfarande behöver inte tolkas som en kontinuerlig närvaro av sekter, jag har alltid tolkat det som att skumma sekter utnyttjar områdets ödslighet idag som förr. Dvs världsfrånvända sekter (likt de Grå) utnyttjar fortfarande trakten till att hålla sig undan i.

Nu kanske jag svär i kyrkan, men jag tycker fortfarande att vi behöver komma fram till någonting även om Palamoxi tidigaste historia. Även om det bara är en arbetshypotes, exempelvis om huelifolket eller vem som byggt zigguraterna.

Min egen teori hur som helst att en urgammal högkultur på Palamux byggt såväl Woddamsporten och den heliga staden Yoh - med sin ziggurat. När kulturen sedermera gick under - av en eller annan anledning - togs Fokaleslätten i besittning av det ökenfolk som numera kallar sig Hueli. Källorna säger:

Låter bra.

Den urgamla, heliga staden Yoh Niur invid Kargomväggen är övergiven sedan länge (...)

Min tolkning är att staden visserligen hålls helig av huelerna, men att den tillhör en forntid äldre än huelerna själva. Även klavykerna har befolkat You (Niur) under sin egen storhetstid:

...en högkultur stod fram på slätten mellan Yoh och Albarunzia.

Och vidare i Brior Brådfots version:

Den urgamla heliga staden Yoh Niur invid Kargomväggen är övergiven sedan länge...

Även denna version tolkar jag som att staden såväl befolkades av och ansågs helig av klavykerna. Jag tror dock som sagt att såväl staden som zigguraten är äldre än både klavykerna och huelerna.

Vad gäller huelerna själva:

(Huelerna är) ett mycket gammalt jägarfolk som fanns på Palamux redan när de första kolonisatörerna från Jorpagna slog sig ner i Lasemos runt 610 f.O.
(---)
Hueli betyder "väktare" på nomadernas eget språk, ett språk olikt alla andra levande tungomål. Huelerna säger själva att de är världens äldsta folk (och att) gudarna placerade huelerna som väktare om den urgamla ondskan någonsin skulle sticka upp sitt tryne igen. Detta ska ha inträffat i världens barndom för tiotusen år sedan.
Legenden berättar vidare att woddamiterna gjorde flera försök att ta sig upp ur sitt underjordiska fängelse, men att de ständigt slogs tillbaka av huelerna. I en avgörande strid lyckades den hjältemodige hövdingen Loemja driva tillbaka woddamiterna ända till underjordens port (...) Framför porten till Woddam anlades ett tempel som sedemera växte till den heliga staden Yoh. Många år efter hjältens död lät folket på slätten resa en jättelik bronsstaty av Loemja.

Det framgår tydligt att allting efter det första stycket är huelernas egna legender och (muntliga) traditioner. Huruvida det fanns en äldre högkultur innan huelerna eller inte framgår dock inte heller, men jag tycker nog att det finns tolkningsutrymme nog för det. I stort sett allting ovan kan ju egentligen handla om en tid före ökenkulturen. Alla monumenten skvallrar i alla fall om en högkultur, och ingenstans står det någonting om att huelerna skulle haft en mera avancerad högkultur - eller när denna i så fall förfallit till dagens nomadiska stamsamhälle. Eller som källorna säger:

Huelerna är långt ifrån ett primitivt folk. Deras mycket långa historia går i arv genom muntligt berättande liksom lagar och lärdom. Ökenstammarna misstror av hävd alla skrivna ord. (...)
Boplatserna flyttas ständigt runt inom ett begränsat revir (...)
Huelerna (...) anser sig vara utvalda och blandar sig ogärna med andra folk. (...) Ingen rättrogen hueler lämnar slätten frivilligt eftersom gudarna sagt åt dem att vakta området.

De är alltså inte primitiva, men skulle ökenkulturen som den beskrivs kunna resa ziggurater och bronskolosser? Jag tror som sagt att det krävs en mera avancerad högkultur för det.

En för-huelisk-period av högkultur låter inte fel. Den heliga staden har jag tolkat Kristalltjuren som att den en gång var bebodd av huelerna, men de behöver ju inte ha varit dess första invånare. Sedan är det det där med att hjälten som står i jättestaty är hueler enligt Kristalltjuren. Det kan visserligen vara en efterkonstruktion för att huelerna har adopterat honom. Kanske ser de inte längre skillnad på sig och urlaaberna? Glöm dock inte att fokaler har varit en torr slätt sedan kometen kom för 10.000 år sedan, så det var en ökenkultur.

Om huelernas utseende:

Huelerna är annars gracila och seniga med ett ovanligt brett huvud som ser klumpigt ut på den tunna kroppen. Hudfärgen är ganska blek med dragning åt blått även i håret. Manliga hueler har sparsam skäggväxt. Ögonen är påfallande små, antagligen som skydd mot det starka ljuset.

Detta är väl det egentliga skälet till att jag inte ser resten av Palamux urinvånare som ättlingar till huelerna. Varken kargomiterna i väster (Oraklets fyra ögon) eller öster (Trakorien) har beskrivits på liknande sätt, mig veterligen. Nu lär kargomiterna i nordliga Kargom i viss mån vara ättlingar till crurer (Trakorien, sid 55) men jag tänker mig alltså att vare sig stamfolken i Björkrike eller de bergsfolk från Nastrôl som slogs vid huelernas sida i Klavykiska krigen har många likheter med (dagens) hueler, enligt ovan.

Notera även att huelernas språk inte är besläktat med något annat. Om kargomiterna skulle vara ättlingar till huelerna - borde inte deras språk då vara besläktat? Inte minst med tanke på att huelerna har viss kontakt med kargomiterstammar ovanför Kargomväggen (Kristalltjuren, sid 45).

Min teori är istället att de mänskliga urbefolkningarna visserligen har ett gemensamt ursprung (för enkelhets skull, så att vi slipper förklara invandringsvåg efter annan), men att detta urfolk delades upp i flera olika folkslag på ett tidigt stadium. Alltså ungefär som att det är felaktigt att säga att vi moderna människor är ättlingar till neanderthalarna, även om man alltså tror att både vi och neanderthalarna har ett gemensamt ursprung.

En intressant teori, utveckla i förslag.

[gtjorgo]

En kannibal och huvudjägare från ön Manovga?



eller denna kanske?

[Mikael]

HELRÄTT!