(Håkon Håkonsson ble valgt til konge av birkebeinerne i 1217, og i løpet av hans tidlige regjeringstid ble borgerkrigstidene (ca. 1130-1240) i Norge avsluttet. Han ble kronet konge av Norge i 1247, selv om han da hadde fungert som dette i lengre tid. I ca. 1250 ble Håkon IV foreslått som tysk-romersk keiser av paven (men ingen ble faktisk valgt før 1273, den s.k. Interregnum-perioden).
Han fikk også sikret norsk herredømme over Island og Grønland, og forsvarte også Hebridene mot skottene. Det var under denne kampanjen at han døde som en gammel mann mens den norske flåten overvintret på Orkenøyene i 1263.)
Ransard
Passar likaledes på att göra ett nytt försök med Ransards tidiga historia. Texten är ngt omarbetad och förtydligad(hoppas jag), samt kompletterad med Birkes förslag på tydliggörande av Ransards födelse...
Förhistoria del 2:
ca 700 f.O
Jordiska fartyg börjar relativt regelbundet plundra de sardiska bosättningarna. Sarderna kämpar med bästa förmåga, men lider svårt under jordernas härjningar.
657 f.O.
En grupp krigare letar sig upp till västnargurernas länder. De har tjänstgjort i Kejsardömet Jorpagnas legioner och för med sig en överlägsna stridsteknik. Enligt eposet "Jorparim" anförs de av detre krigsherrarna Ilthe, Urthus och Kallinge. (Jämförelser med de få bevarade källor från Jorpagna, gör gällande att det skulle kunna röra sig om Milluriorna Ilmangus, Kallingus och Urtalus. Dessa omskrevs för sin effektivitet och brutalitet i att nedgöra barbarer och kan mycket väl själva höra till de nargurer som städslades av Jorpagniska Imperiets)
Målmedvetet och brutalt söker de sig en bostad som de till slut hittar på ön Ranz.
Då den invandrade krigargruppen håller sina sinnen rena från annat än krigskonsten och sin fysik ren genom fortsatt hård träning börjar de kallas för "de rena" eller "det rena folket" - Ranerna.
De idkar viss handel med sarderna, men håller sig mest för sig själva. När jorderna åter gör en räd mot sarderna möter de plötsligt väl diciplinerat motstånd i de nyinvandrade ranerna. Med förbluffande snabbhet och effektivitet samlas de ranska krigarna och ilar till sardernas bistånd. De jordiska stridsmännen nedgörs till sista man och deras fartyg tas i beslag.
658-598f.O
Sarderna är tacksamma mot ranerna och ett nära samspel utvecklas mellan folken. Sarderna förser ranerna med mat och hjälper dem bruka marken, delar med sig av fisket etc. Vidare börjar man tillverka båtar av samma snitt som de erövrade jordiska. Med hjälp av dessa börjar ranerna plundra intilliggande områden och snart känner alla till att frukta krigarfolket.
Någonstans i detta skede övergår sakteliga sardernas och ranernas religon från gudinnan och naturväsen till Aesirtron. Tron kommer sannolikt från Jorduashur.
599 f.O Tredje Konfluxen
Konfluxen drabbar Ereb, men går i stort förbi det blivande Ransard. Aesirgudarna får i stort äran för att området skonats och religonen stärks.
Ca 550 f.O.
Narimerna går österut in i skogarna och fortsatter upp i .
Ca 400 f.O.
Kommer svartfolken in över det blivande Ransard österifrån, över Kardbergen. Nästan omgående påbörjas omfattande skövling av horderna och Ranerna samlas för krig under sin ledare, Worthig som först slår tillbaka invasionen och därefter inleder ett utrotningskrig där dom driver tillbaka svartfolken långt upp i Kardbergen. Worthig skadas svårt i det framgångsrika kriget och kan inte längre utföra krigets värv, men då han har frälst ranernas och sardernas land, äras han med att jämte klanhövdingen styra "riket".
I stort handlar Worthigs makt om klanernas militära medel. Då han nu inte själv längre kan delta i exercis och vapenskrammel vidareutvecklar han istället taktik och strategi och begynner en omfattande reform av krigsväsendet. Folken har nu blivit som en enad tvesamhet. Dom två folken existerar som ett och byggar varandras styrka. Blod blandas friskt mellan de tu och avkomman placeras i endera folket beroende på de fysiska egenskaper det besitter. Krigsskolor upprättas och nyfödda barn väljs ut från födsel till att kämpa i ranernas led. De starkaste skall vara raner, de övriga sarder. Som ran är ens framtid utstakad till krigiska värv och det anses som en stor ära att få bidra med sina barn till ranernas led.
Worthigs titel som krigsherre går i arv och är i senare historia mer känd som Vortiger.
Ca 350 f.O.
Krigarfolket sprider sig från Ranz och några klaner bosätter sig med sarderna. I Ranz börjar man skola lovande ynglingar då de vet att kriget är vardag och att det är individens skyldighet att vara förberedd för att skydda sitt folk. Sarderna gifter bort sina "bästa" kvinnor till Ranerna i tacksamhet och för att säkra tillväxten av dessa krigare.
Båda grupperingarna växer. Sarderna brukar jorden, skördar havets frukter, tämjer träden och styr landet medans Ranerna blir den krigande klassen dit endast de bäst lämpade väljs in.
200-talet f.O.
Belgother börjar utvandra från Kard och sätter upp kolonier längs med de skyddade vikar och fjordar de hittar på ljusnahalvöns nordsida.
Ca 100-70 f.O
Sarderna ansätts hårt. Från norr kommer mer välorganiserade angrepp från Jorduashur och från Kardbergen väller horder av skövlande svartfolk i den värsta angreppsvågen på 300 år. Ranerna korsar terrängen på den sardiska hövdingens order kors och tvärs och slår tillbaka anfallsvåg efter annan. Situationen blir ohållbar. Efter två decennier av strider på flera fronter alltmedans befolkningen utarmas och de uppodlade markerna krymper beslutar Vortiger XXX att drastiska åtgärder måste tas.
Vortigern tar tillfälligt makten från storhövdingen. Han tvångsförflyttar mängder av folk, låter bränna flera strategiskt viktiga byar för att beröva fienden möjligheter att förskansa sig och proviantera. Ranerna börjar bekämpa sin fiende som att de är i fullskaligt krig istället för att som tidigare, bara försvara sig för slumpmässigt utvalda angrepp. Sakta men säkert vänder ranerna kriget. Såsmåningom har jorderna tappat lusten att försöka införliva landområdet och svartfolken lidit så stora förluster att de måste dra sig tillbaka upp i bergen för att slicka sina sår. I månader pyr begravningsbålen.
Ca 70-50 f.O
Under flera decennier återuppbyggs det som raserats. Marker odlas ånyo. Nya skepp byggs. Byar åeruppbyggs. Vortigern behåller makten under återuppbyggandet för att försäkra sig om att folken inte igen skall kunna överaskas av fiender.
Ca 50-30 f.O
Makten återlämnas till den sardiska storhövdingen. Sardland blomstrar. Ranerna beslutar att de alltmer måste skilja sig från sarderna. En ransk man får inte längre ta en sardisk kvinna eller vice versa. Detta för att hålla blodet rent och kunna särskilja det rena, krigande folket från det vekare, arbetande folket. Man kan nu bara födas in i ranernas led, aldrig väljas eller prövas in.
29 f.O
Svartfolk börjar återigen ge sig till känna. Två byar bränns och ranerna går åter i krig. Sarderna bönfaller ranerna att leda deras folk. Den sardiska storhövdingen erbjuder makten till ranernas Vortiger Omric. Omric avböjer trots storhövdingens ihärdighet.
28 f.O
Vortigerns styrkor krossar svartfolkens nya kampanj i sin linda. Han hälsas som en frälsare av de sardiska klanerna. Storhövdingen förnyar sitt erbjudande. De ranska klanerna rådgör sinsemellan och beslutar att det för folkens bästa voro av godo om en ran styrde sardland. Som en hyllning till det folk som gång efter annan frälst sarderna och som en markering till maktskiftet benämner man nu marken ”ranernas land” -Rans ard.
27 f.O.
Konungariket Ransard enas under Omric den Store.
2 f.O.
Kung Nobarg av Belgoths enda dotter Timrin äktar vortigern Hanric av Ransard. Nobarg upprättar ett avtal där den belgothiska kronan skall ärvas av Timrins barn vid hans hädangång.
1 f.O.
Många belgothiska klaner som protesterat mot avtalet gör uppror mot kungamakten. Ett inbördeskrig bryter ut i Belgoth och kung Nobarg tvingas fly till Ransard. De argsinta belgoterna anklagar ranerna för att ha förvridit kungens sinne och för att ha rövat bort prinsessan Timrin. Belgotherna invaderar Ransard.
1 f.O. – 10 e.O. Frihetskriget
Inledningsvis är belgotherna framgångsrika och tar kontrollen över stora delar av Ransard. Det är dock främst sardiska trupper de möter och när ranernas egna väldisciplinerade krigsmakt slår tillbaka från själva Ranz drivs belgotherna tillbaka. Den unga staten Ransard bekräftar i detta krig sin ställning som ny ledande maktfaktor i nordvästra Ereb. Frihet härskar åter i ranernas Sard.
10 e.O.
Efter elva års strider tvingas belgotherna ge upp. Hela norra Belgoth (dagens Nordland) är ockuperat av ransarderna och klanhövdingarna lägger till sist sina nävar på kungens avtal. Prinsessan Timrins närvaro vid fredsförhandlingarna är avgörande.
12 e.O.
Kungen av Belgoth dör och riket införlivas enligt vad som blivit känd som "Nobargs avtal" med Ransard.
EDIT: Tillägg år 657 f.O. Grönmarkerad text avser om huruvida detta ord skall antas som jorpagnisk titel.
EDIT2: Rödmarkerat. Frågan om grönmarkeringen kvarstår...
Förhistoria del 2:
ca 700 f.O
Jordiska fartyg börjar relativt regelbundet plundra de sardiska bosättningarna. Sarderna kämpar med bästa förmåga, men lider svårt under jordernas härjningar.
657 f.O.
En grupp krigare letar sig upp till västnargurernas länder. De har tjänstgjort i Kejsardömet Jorpagnas legioner och för med sig en överlägsna stridsteknik. Enligt eposet "Jorparim" anförs de av detre krigsherrarna Ilthe, Urthus och Kallinge. (Jämförelser med de få bevarade källor från Jorpagna, gör gällande att det skulle kunna röra sig om Milluriorna Ilmangus, Kallingus och Urtalus. Dessa omskrevs för sin effektivitet och brutalitet i att nedgöra barbarer och kan mycket väl själva höra till de nargurer som städslades av Jorpagniska Imperiets)
Målmedvetet och brutalt söker de sig en bostad som de till slut hittar på ön Ranz.
Då den invandrade krigargruppen håller sina sinnen rena från annat än krigskonsten och sin fysik ren genom fortsatt hård träning börjar de kallas för "de rena" eller "det rena folket" - Ranerna.
De idkar viss handel med sarderna, men håller sig mest för sig själva. När jorderna åter gör en räd mot sarderna möter de plötsligt väl diciplinerat motstånd i de nyinvandrade ranerna. Med förbluffande snabbhet och effektivitet samlas de ranska krigarna och ilar till sardernas bistånd. De jordiska stridsmännen nedgörs till sista man och deras fartyg tas i beslag.
658-598f.O
Sarderna är tacksamma mot ranerna och ett nära samspel utvecklas mellan folken. Sarderna förser ranerna med mat och hjälper dem bruka marken, delar med sig av fisket etc. Vidare börjar man tillverka båtar av samma snitt som de erövrade jordiska. Med hjälp av dessa börjar ranerna plundra intilliggande områden och snart känner alla till att frukta krigarfolket.
Någonstans i detta skede övergår sakteliga sardernas och ranernas religon från gudinnan och naturväsen till Aesirtron. Tron kommer sannolikt från Jorduashur.
599 f.O Tredje Konfluxen
Konfluxen drabbar Ereb, men går i stort förbi det blivande Ransard. Aesirgudarna får i stort äran för att området skonats och religonen stärks.
Ca 550 f.O.
Narimerna går österut in i skogarna och fortsatter upp i .
Ca 400 f.O.
Kommer svartfolken in över det blivande Ransard österifrån, över Kardbergen. Nästan omgående påbörjas omfattande skövling av horderna och Ranerna samlas för krig under sin ledare, Worthig som först slår tillbaka invasionen och därefter inleder ett utrotningskrig där dom driver tillbaka svartfolken långt upp i Kardbergen. Worthig skadas svårt i det framgångsrika kriget och kan inte längre utföra krigets värv, men då han har frälst ranernas och sardernas land, äras han med att jämte klanhövdingen styra "riket".
I stort handlar Worthigs makt om klanernas militära medel. Då han nu inte själv längre kan delta i exercis och vapenskrammel vidareutvecklar han istället taktik och strategi och begynner en omfattande reform av krigsväsendet. Folken har nu blivit som en enad tvesamhet. Dom två folken existerar som ett och byggar varandras styrka. Blod blandas friskt mellan de tu och avkomman placeras i endera folket beroende på de fysiska egenskaper det besitter. Krigsskolor upprättas och nyfödda barn väljs ut från födsel till att kämpa i ranernas led. De starkaste skall vara raner, de övriga sarder. Som ran är ens framtid utstakad till krigiska värv och det anses som en stor ära att få bidra med sina barn till ranernas led.
Worthigs titel som krigsherre går i arv och är i senare historia mer känd som Vortiger.
Ca 350 f.O.
Krigarfolket sprider sig från Ranz och några klaner bosätter sig med sarderna. I Ranz börjar man skola lovande ynglingar då de vet att kriget är vardag och att det är individens skyldighet att vara förberedd för att skydda sitt folk. Sarderna gifter bort sina "bästa" kvinnor till Ranerna i tacksamhet och för att säkra tillväxten av dessa krigare.
Båda grupperingarna växer. Sarderna brukar jorden, skördar havets frukter, tämjer träden och styr landet medans Ranerna blir den krigande klassen dit endast de bäst lämpade väljs in.
200-talet f.O.
Belgother börjar utvandra från Kard och sätter upp kolonier längs med de skyddade vikar och fjordar de hittar på ljusnahalvöns nordsida.
Ca 100-70 f.O
Sarderna ansätts hårt. Från norr kommer mer välorganiserade angrepp från Jorduashur och från Kardbergen väller horder av skövlande svartfolk i den värsta angreppsvågen på 300 år. Ranerna korsar terrängen på den sardiska hövdingens order kors och tvärs och slår tillbaka anfallsvåg efter annan. Situationen blir ohållbar. Efter två decennier av strider på flera fronter alltmedans befolkningen utarmas och de uppodlade markerna krymper beslutar Vortiger XXX att drastiska åtgärder måste tas.
Vortigern tar tillfälligt makten från storhövdingen. Han tvångsförflyttar mängder av folk, låter bränna flera strategiskt viktiga byar för att beröva fienden möjligheter att förskansa sig och proviantera. Ranerna börjar bekämpa sin fiende som att de är i fullskaligt krig istället för att som tidigare, bara försvara sig för slumpmässigt utvalda angrepp. Sakta men säkert vänder ranerna kriget. Såsmåningom har jorderna tappat lusten att försöka införliva landområdet och svartfolken lidit så stora förluster att de måste dra sig tillbaka upp i bergen för att slicka sina sår. I månader pyr begravningsbålen.
Ca 70-50 f.O
Under flera decennier återuppbyggs det som raserats. Marker odlas ånyo. Nya skepp byggs. Byar åeruppbyggs. Vortigern behåller makten under återuppbyggandet för att försäkra sig om att folken inte igen skall kunna överaskas av fiender.
Ca 50-30 f.O
Makten återlämnas till den sardiska storhövdingen. Sardland blomstrar. Ranerna beslutar att de alltmer måste skilja sig från sarderna. En ransk man får inte längre ta en sardisk kvinna eller vice versa. Detta för att hålla blodet rent och kunna särskilja det rena, krigande folket från det vekare, arbetande folket. Man kan nu bara födas in i ranernas led, aldrig väljas eller prövas in.
29 f.O
Svartfolk börjar återigen ge sig till känna. Två byar bränns och ranerna går åter i krig. Sarderna bönfaller ranerna att leda deras folk. Den sardiska storhövdingen erbjuder makten till ranernas Vortiger Omric. Omric avböjer trots storhövdingens ihärdighet.
28 f.O
Vortigerns styrkor krossar svartfolkens nya kampanj i sin linda. Han hälsas som en frälsare av de sardiska klanerna. Storhövdingen förnyar sitt erbjudande. De ranska klanerna rådgör sinsemellan och beslutar att det för folkens bästa voro av godo om en ran styrde sardland. Som en hyllning till det folk som gång efter annan frälst sarderna och som en markering till maktskiftet benämner man nu marken ”ranernas land” -Rans ard.
27 f.O.
Konungariket Ransard enas under Omric den Store.
2 f.O.
Kung Nobarg av Belgoths enda dotter Timrin äktar vortigern Hanric av Ransard. Nobarg upprättar ett avtal där den belgothiska kronan skall ärvas av Timrins barn vid hans hädangång.
1 f.O.
Många belgothiska klaner som protesterat mot avtalet gör uppror mot kungamakten. Ett inbördeskrig bryter ut i Belgoth och kung Nobarg tvingas fly till Ransard. De argsinta belgoterna anklagar ranerna för att ha förvridit kungens sinne och för att ha rövat bort prinsessan Timrin. Belgotherna invaderar Ransard.
1 f.O. – 10 e.O. Frihetskriget
Inledningsvis är belgotherna framgångsrika och tar kontrollen över stora delar av Ransard. Det är dock främst sardiska trupper de möter och när ranernas egna väldisciplinerade krigsmakt slår tillbaka från själva Ranz drivs belgotherna tillbaka. Den unga staten Ransard bekräftar i detta krig sin ställning som ny ledande maktfaktor i nordvästra Ereb. Frihet härskar åter i ranernas Sard.
10 e.O.
Efter elva års strider tvingas belgotherna ge upp. Hela norra Belgoth (dagens Nordland) är ockuperat av ransarderna och klanhövdingarna lägger till sist sina nävar på kungens avtal. Prinsessan Timrins närvaro vid fredsförhandlingarna är avgörande.
12 e.O.
Kungen av Belgoth dör och riket införlivas enligt vad som blivit känd som "Nobargs avtal" med Ransard.
EDIT: Tillägg år 657 f.O. Grönmarkerad text avser om huruvida detta ord skall antas som jorpagnisk titel.
EDIT2: Rödmarkerat. Frågan om grönmarkeringen kvarstår...
Senast redigerad av Fafnir den 2009-08-20 18:11, redigerad totalt 2 gång.
...Men vem skall föra våra runor, så väl, med den äran?
----------
Instagram: porkypete
----------
----------
Instagram: porkypete
----------
-
birkebeineren
- Admin
- Inlägg: 9041
- Blev medlem: 2007-02-27 07:25
Fafnir skrev:Nytt försök
Sardland -det ursprungliga Ransard
Litet är känt om sarderna innan folkvandringen till Kard. Från legender och brottstycken ur åldriga texter går dock att anta att de tidigt var ett eldens folk. Det finns en nargurisk legend som uppger att en av gudinnans stammar, i krig med en annan nyttjade eldens vilda kraft och utplånade sins fiendes hela hemman. Den mark som druckit blod och eld, belönade segrarna med att året efter ge en rikare skörd. Stammen som enligt vissa källor skulle komma att kallas sarder (ung, den svedda jorden), Fortsatte därefter att under sina runtflyttningar sveda jorden och dränka den i blod och jorden fortsatte att tacksamt föda dem.
Någon gång omkring 900 f.O vandrade sarderna in och bosatte sig i det område som kom att kallas Sardland.
Naturen var obruten av människa, men jorden bördig, skogarna fulla med vilt och havet till bredden fylld med fisk.
Under de kommande århundradena började sarderna tämja naturen omkring sig. Bysamhällen började spira, man började hålla sig med boskap och odla upp marken. I samma takt som sarderna tämjde naturen så började naturen tämja den barbariska elden i sardernas bröst. Inga fiender störde dem och man levde i sådant överflöd att konflikter inom det egna folken sällan behövde utbryta. Enstaka räder från de båtburna jorderna och sällsynta meningskiljaktigheter med de nordliga belgotherna var inget som allvarligt påverkade deras välstånd. Deras förståelse för jorden ökade. Man behövde inte längre offra blod och eld till den. Vissa myter gör gällande att kunskaper inhämtades av mystiska väsen kallade Vaenir.
Omkring 700 f.O tilltar jordernas räder. Sardland ligger rikt och folket har liten erfarenhet av strid. Sardernas hövdingar rådslår och enas under en sardisk storhövding. Jorderna är militärt överlägsna och försvaret mot desamma rör sig mer om varningssystem med fyrbåkar och evakueringsplaner. De kustlevande sarderna lär sig leva med att ständigt hålla ett vakande öga mot havet.
Gillar!Fraxinus skrev:Det kan ha gått till så här. Till att börja med vandrade Sardernas stammar runt relativt planlöst, hittade en lämplig plats...gärna i närheten av ett vattendrag. Brände och röjde mark där och sådde sin spannmål (framförallt korn eller råg) och lät boskapen (skogsgetter och småvuxna kor?) beta i skogsområdena strax utanför boplatsen. Man livnärde sig på jakt, fiske, mjölken från getter och kor samt från spannmålen och rovorna från svedjefälten. När marken var utsugen vandrade man vidare till nästa plats.
Namnet Sard kan komma härifrån. Det kan ha betytt ungefär "den Svedda jorden" (Jord = Ard). Men så småningom dragits ihop till Sard.
Så småningom skapade i alla fall de olika Sard-stammarna revir. En stam hade ett revir inom vilka stammen vandrade runt från ett brukninsområde efter det andra allt eftersom jorden sögs ut. När stammen vandrade bort tog skogen över, läkte såren efter människans brukande och återställde marken.
Sarderna började nu begrava sina döda i griftgravar och dösar som blev utplacerade i närheten av de områden där människorna brukade återvända till och röja fram sina boplatser all eftersom tiden gick. Dessa gånggrifter blev därmed även en slags revirmarkering som berättade för förbipasserande att marken var upptagen av en annan stam.
Nu min egen tolkning av dessa gamla gånggrifter och revirmärken nutida betydelse.
Idag brukas inte längre dessa gånggrifterna som begravningsplats av Sarderna. Idag äger Ranerna deras land. Det sägs dock att en del Sarder fortfarande använder dessa åldriga monument under nattliga religösa riter.
Hur som helst, man kan fortfarande se dessa ålderdomliga grifter och dösar runt om i Ransard. Ibland är de placerade på väl synliga höjder endast beskuggade av enstaka körsbärsträd eller ekar. Men ofta är de dolda av igenvuxna lundar av alm, gran och lind vars mossbehängda grenar och bladverk böjer sig ända ner till marken och sveper i vinden likt hängande draperier.
En del gånggrifter och dösar är anlupna av den overksamma tidens tand i form av tjocka lager av mossa, stenbeska och vintergröna som tycks klä in dessa uråldriga monument i ett mjukt, smaragdgrönt täcke och som ibland hänger ner över takstenarnas sidor likt ett kläde på en rikt smyckad brud. Andra dösar verkar oberörda av tidens verkningar och växters omfamningar. De står lika kalla, skrovliga och nakna som när de en gång restes. Det är som om dessa sköts och övervakas av någon, till synes, osynlig hand. Ibland, om man sitter alldeles stilla och tyst vid dessa stenblock, tycker man sig till slut höra viskningar, andetag eller tysta förstulna steg och man tycker sig ana en närvaro. Ofta börjar man slutligen känna sig illa till mods, som om osynliga blickar borrar sig in i ryggen på en.
Att gå in i en sådan gånggrift anses inte vara tillrådigt då fler av dem ofta verkar vara bevakade av synnerligen ogina och retliga andar eller gastar som någon bortglömd stams schaman har satt att vakta sina döda fränders ben.
Här får vi också förklaringen till ordet "sard", en benämning som inte fanns när invandringen till området utspelade sig utan utvecklades i perioden 900-600 fO.
...och historien börjar ta form!
-
Jan Erik Söderman
- Cerevalisk Drakryttare
- Inlägg: 730
- Blev medlem: 2009-05-22 13:41
- Ort: Stockholm
- Kontakt:
-
birkebeineren
- Admin
- Inlägg: 9041
- Blev medlem: 2007-02-27 07:25
Något att ha i åtanke för framtiden.
Mikael skrev:700-500fO
Västerhavskusten utforskades under slutet av 700-talet ända ner till Magilre. Visst plundrade jorderna också, men inte mer än andra rövarband. Joriska Imperiet var ännu för svåra motståndare och Belgotherna lyckades oftast gör motstånd. Sarderna plundrades dock regelbundet. Först vid ranernas ankomst under 600-talet tvingas jorderna söka sig längre söderut för återkommande plundring. Det finns i antika annaler från denna period ett trettiotal registrerade strandhugg i Imperiets provinser så långt söderut som i nordvästra Aidne. De joriska provinserna i Magilre, Klomellien och kring Vintervattnet förstärkte sina kustförsvar och bekräftade risken med oskyddade floder genom att befästa brorarna. I Ransard, Ljusna och Mirel förstärktes kustförsvar och varningssystem. Efter konfluxen märkte jorderna dock snart hur länderna i söder har förlorat sitt organiserade motstånd och plundringarna lyckas allt oftare. Framförallt hade jorderna lärt sig att anfalla handelsbyar och kusttempel långt från huvudorternas försvar och kustflottor, ända ner i Faltrakien.
Edit: rödmarkerat-Ni vet att många liv kommer spillas idag, men till ingen nytta, ropade kondottiären från brofästet. Hans röst var stark och säker trots vetskapen om hans annalkande öde.
-Våra styrkor kommer kräva en stor tribut ur era led om ni försöker passera bron. Det är tveklöst att ni kommer lyckas, men mången god krigare kommer ni förlora.
Ranernas härförare stod ännu tyst och avvaktande. Hans anlete var som hugget ur sten. Inga känsloyttringar eller avsikter kunde därur utläsas.
-Vi kan tömma staden på två timmar. Allt gods och allt av värde kvarlämnas er som tribut. Giv oss och stadens befolkning fri lejd så avgår ni med seger och rikedom. Utan egen manspillan.
Den reslige ranen skakade långsamt på huvudet som enda svar.
-Jag förstod nästan det, fortsatte kondottiären.
-Jag och mina mannar lägger ned våra vapen och ger oss som krigsfångar, om ni låter befolkningen gå. Jag kommer inbringa en stor lösen, och... Han tystnade.
-Trakorier... svarade ranen.
-I kväll kommer de rykande ruinerna av er stad varsko era grannstäder om erat öde. Marken kommer ha druckit så mycket blod att gräset växer rött i mansåldrar. Era kroppar kommer täcka marken i drivor till plägning åt korparna. Hans röst var tydlig men tonlös.
Kondottiären bleknade.
-Ni är galna! Varför denna onödiga slakt? Ni kunde intagit och bränt staden strid förutan. Nu kan ni vara vissa om att vi kämpar tills ni bryter vapnen ur våra likstela fingrar. Ni kommer förlora så mycket manskap att ni omöjligt kan stå emot de trakoriska förstärkningar, som i detta nu marscherar mot er dag och natt. Varför!?
På en omärkbar signal och till ett skrämmande samstämmigt disciplinerat kort skrammel lyfte de ranska krigarna, som en man sina sköldar och spjut i stridsposition.
-För att vi är Raner...
Senast redigerad av Fafnir den 2009-11-23 09:15, redigerad totalt 3 gång.
...Men vem skall föra våra runor, så väl, med den äran?
----------
Instagram: porkypete
----------
----------
Instagram: porkypete
----------
-
birkebeineren
- Admin
- Inlägg: 9041
- Blev medlem: 2007-02-27 07:25
