Klomellien

Samlingsplats för alla länder och platser
Användarvisningsbild
gtjorgo
Barbisk Hövding
Inlägg: 1061
Blev medlem: 2008-05-24 12:54
Ort: stockholm

Inlägg av gtjorgo » 2009-09-03 20:20

älskar dina texter Torquemada.

Är det bekräftat i några källor att Hisskov är en del av ljusa vägen? Försökte kika på kartan i EAs kampanjbok (sida 38) men den gav inget svar. Den visar tvärtemot källorna i EAs stora bok att Yolev står både utanför LV och Aesir...något som är fel.

Så, är Hisskov LV troende eller ej? Vad bör fastslås, vad säger Anders och de andra med insikt i frågan?

Torquemada
Erebosisk Köpman
Inlägg: 393
Blev medlem: 2007-12-29 10:14

Inlägg av Torquemada » 2009-09-03 22:01

Tackar, tackar. Vore du något mindre skäggprydd skulle jag låta dig stå modell för herr Nusemang.

Jag försökte (för länge sedan) klura ut vilka städer som hörde vart genom att jämföra religionskartan (kampanjboken EA, sid trettioåtta) med Klomellienkartan (från Klomelliensektionen i EA's Spelledarbok). LV sträckte sig upp alldeles till gränsen mot Mercana, alltså måste Melorgh sannolikt, men inte helt säkert, höra dit. Melorghs trohet till LV har jag ju själv sedan fuskat bort genom att göra dem till i sanning multireligiösa gynnare. :D

Det står i Klomelliensektionen i gamla EA-boxen att Yolev hör till LV, kardiska grenen. Enligt religionskartan sträcker sig sedan LV ungefär lika långt in i landet längs hela kusten, och eftersom Addiaska sträcker sig dubbelt så långt in i Klomellien som Yolev (enligt kartan i Klomelliendelen i EA-boxen) så måste även Hisskov höra till LV.

Trist, men så är det. Jag tyckte själv att det var höjden av fantasilöshet att ha flera LV (3-4 st) och Aesirstäder (2st) i Klomellien. Olem var förstås kul, men bristen på galna kultister bidrog till att det dröjde innan jag fick någon sorts fart på mitt land (vår spelargrupp delade upp kartan mellan oss olika SL i den grå forntiden - jag fick Klomellien, Barbia och Soluna - ja, jag var en stor loser).

Torquemada

Torquemada
Erebosisk Köpman
Inlägg: 393
Blev medlem: 2007-12-29 10:14

Inlägg av Torquemada » 2009-09-04 13:00

Jag känner mig mer och mer hemma bland Melorghs kultister, och alla deras vanor och gudar och kulter börjar bli så komplexa i mitt huvud och i mina anteckningar att de måste sättas på pränt.
Melorghs Makter är inte skrivet av Vidina, då det innehåller en del information hon inte har tillgång till. Delarna är inte skrivna i någon särskild ordning.

MELORGHS MAKTER DEL 1
HUNGRIGE HUGG – MATGUDEN

”Känner du ett hugg i magen alldeles innan måltiden? Det är Hungrige Huggs kniv, som sticker den glupske med svält och magknip. Har mat försvunnit ur skafferiet? Det är Hugg som glufsat i sig ditt skamliga överflöd. ”
– Ur ”Klippans Vishet”, en samling melorghiska levnadsregler.

Hungrige Hugg är en av Melorghs äldsta gudar, och han befattar sig enbart med mat och måltider. Eller, då han är en melorghisk gud, avsaknaden av mat och tilltrasslandet av måltider. Hugg har en skelettartad fysionomi, utstående klotögon, ostyrigt hår och en tunga som hänger ner på halsen. I vänstra handen håller han en kniv, och i högra handen håller han en sked, en gaffel, eller, vanligtvis, en ännu större kniv. Hugg är alltid på jakt efter mat för att stilla sin ändlösa hunger, och alla som har något att äta gör klokt i att skydda sig mot hans avundsjuka och vrede, då Hugg anser att all mat tillhör honom. Hugg orsakar svält, missväxt, magknip, magsjuka och vidbrända mandlar. Hugg lyssnar inte på böner och bryr sig inte om människor, så det bästa man kan göra är att försöka avleda hans uppmärksamhet. Vid kultens tillkomst offrade man mat till Hugg, men det bruket sågs snabbt som problematiskt då ingen mat fanns att offra då man mest behövde Huggs barmhärtighet – alltså under svält och ofärdsår. Detta bevisade också att melorghierna inte var de självdestruktiva idioter som många ser dem som. Man började blanda galla i maten, likt Palamuxi shamashier, så att Hugg inte skulle vilja äta upp den, men detta bruk blev med tiden så impopulärt att man istället lämpade över ansvaret på kockarna. En melorghisk kock, eller husmor, bör efter att ha lagat en god måltid sätta i sig något riktigt osmakligt för att upprätthålla balansen, och ju godare mat och ju bättre kock, desto äckligare måste det vara. Efter en stor festbankett där stadens överklass firade det nya året, hittade man sin mästerkock död i köket. Han befanns ha ätit en hink med sniglar, en handfull gödsel och en levande liten trädskorpion. Bara barn som inte visar fallenhet för något annat blir (motvilligt) kockar i Melorgh, och de sträver sällan efter några högre kulinariska höjder. Melorghiska husfäder och husmödrar får finna sig i att deras telningar alltid klagar på matens osmaklighet, men det är ett klander de bär med jämnmod.

Hugg har god hörsel, så maten får aldrig berömmas. Tvärtom gör man klokt i att högljutt deklarera hur illa allting smakar, och klaga över matens knapphet och undermålighet.

I tider av svält lever Huggs kult upp, vilket också tröstar de svältande, som ju uppenbart inte retat upp Hugg, men som kan gå till storms mot de som fortfarande har något att äta under rättfärdighetens fanor. Den som svälter tros bli uppäten av Hugg inifrån. Då Hugg inte bryr sig om enskilda människor faller dock ingen särskild skuld på just den personen.

För några hundra år sedan försökte en sekt undkomma Huggs vrede genom att hetsäta all mat de kom över innan Hugg la märke till dem, för att sedan äta stora mängder laxativ, för att Hugg inte skulle hitta något i deras magar. Sekten orsakade stor orenhet och en myckenhet pinsamheter, och upphörde efter en kort tid, men i Mercana berättar Olems präster fortfarande roliga historier om dem.

Under det senaste århundradet har Hugg trängts ut av mäktigare gudar som Puki och Ogim. Dessa mäktiga gudar har egna matregler som helgar eller ohelgar mat. Det duger inte att sitta och tänka på Hugg när man pinar i sig Pukis heliga rädisor, eller avnjuter Ogims rika festmåltid. Kockyrket har därmed blivit mer attraktivt, och överklassens kockar slipper dö av matförgiftning i unga år. Hugg, som sedan århundraden saknar ett eget prästerskap (de svalt ihjäl) och vars tempel uppe på platån bara pliktskyldigast hålls i skick av myndigheterna, är en gud vars stjärna har dalat. Ännu kan man dock se hans trästaty sitta på en takbjälke och plira ner mot matbordet i många hem. Efter en ovanligt god måltid är det kutym att svälja en grabbnäve salt, och av ren artighet bör man utbrista ”Det här var det vidrigaste jag har sett”, eller något liknande, när värden kommer in med maten.

Denna sed var anledningen till en kort militär konflikt mellan Melorgh och Addiaska. Vid firandet av kungens födelsedag utbrast Melorghs ambassadör till Addiaska, glömsk av att han befann sig ibland utlänningar, vid åsynen av festmåltiden:

”Stanken från det där ruttna kadavret sticker i min näsa, släng ut det innan jag blir sjuk! Den där tårtan ser ut som en nödtorftigt maskerad komocka, och om jag inte tar fel har er kock pissat i vinet!”

Den fromme ambassadören, som bara ville skydda kungen från Huggs vrede, dog en snabb död på ett halvdussin svärd, vilket var upprinnelsen till det korta kriget av 593.

Hugg är en gud i bakgrunden, som inte orsakar samma panik och hets som många andra gudar, men han lever kvar i folks medvetande, och hans kult kan komma att blomma upp igen om staden drabbas av svält eller matförgiftning.
Senast redigerad av 2 Torquemada, redigerad totalt 2009 gång.

Torquemada
Erebosisk Köpman
Inlägg: 393
Blev medlem: 2007-12-29 10:14

Inlägg av Torquemada » 2009-09-06 16:26

Jag skulle behöva lite hjälp med några saker.

Först undrar jag förstås om någon har någon åsikt om Hisskovs religiösa status?

För det andra vore jag tacksam för information om vilka språk som talas var i Klomellien (om det är känt).

För det tredje så undrar jag när i historien den magiska högkulturen skall placeras? Jag föreställer mig att den varade i minst ett århundrade, och inbegrep flertalet av de då existerande städerna, antingen som magiska säten eller som vasaller. Enligt EA-boxen skall Klomellien ha varit ett inneställe för magiker, men detta skall ha upphört på 400-talet efter "kriget mellan Mercana och Sanzas". Jag skulle inte ha något emot att placera den magiska högkulturen något längre bak i historien. Slutstriden mellan de gamla akademierna skall (enligt mig och Ahnion) ha drabbat Melorgh så hårt att staden blev full av magiska energier, öppna portaler, odöda, kimeraliknande oknytt och annat otyg som plågar staden än idag, och som gömmer sig i djupt liggande akademirester under staden. Har någon några åsikter om årtal och annat?

Mikael
Admin
Inlägg: 5065
Blev medlem: 2007-02-22 19:19

Inlägg av Mikael » 2009-09-06 17:04

Jag har ingen precis åsikt om när magikerns glanstid var, men för att passa in med historien i området bör den nog inte placeras tidigare än 100 eO i alla fall, tycker jag.

birkebeineren
Admin
Inlägg: 6977
Blev medlem: 2007-02-27 07:25

Inlägg av birkebeineren » 2009-09-06 17:32

1) För att inte göra Klomellien alltför spretigt så föreslår jag Lysande Vägens aidniska gren som huvudsaklig religion i Hisskov.

2) I Hamur och Triska talas hamuriska och triskiska, språk ur sydnarguri med lånord från västjori (triskiska även lånat mycket från sitt mirelisk/dyliska ursprung och hamuriska några ord från jordiska). I Nya Arno talas dalkiska som på Caddo. I övriga stadsstater talas klomelliska, ett språk ur kontinentaljori som är en undergrupp av västjori, med lånord från sydnarguri (brikhoiska förmodligen en rotvälsk blandning med svartiska ord).

3) Den magiska högkulturen skall ha existerat för ”flera hundra år sedan” och tagit slut på ”400-talet” enligt vad den mäktige magikern säger i EA-Spelarboken. Om vi vill placcera högkulturen tidigare i historien finns flera lösningar. Det skulle kunna röra sig om fO och inte eO men då lär inte stadsstater som Mercana och Sanzas ha existerat… Magikern kan också ha rört till sina upplysningar lite och menat ”för fyrahundra år sedan” och inte 400-talet. Sen kan 400-talet som tidpunkt för kriget och magikernas undergång betyda att det var den sista resten av högkulturen som då försvann, en högkultur som länge varit på fall. Något sånt som att den sista magikern då dog eller liknande?

Torquemada
Erebosisk Köpman
Inlägg: 393
Blev medlem: 2007-12-29 10:14

Inlägg av Torquemada » 2009-09-06 19:41

Låter bra. Hisskov får förbli soltroget.

Huvuddelen av mina spelares RP talar bara Jori, odefinierat. Kan de göra sig förstådda i Klomellien?

Vad sägs om:

100-200 eO Magisk högkultur

350-400 eO Misslyckat försök att återuppliva den magiska högkulturen. Nekromanti och demondyrkan. Krig mellan Mercana och Sanzas. Melorghs fördärv. Magin får dåligt rykte och de överlevande magikerna drar sig tillbaka till Bozsa. De jobbar sedan dess på att inte reta upp övriga Klomellien igen.

Användarvisningsbild
gtjorgo
Barbisk Hövding
Inlägg: 1061
Blev medlem: 2008-05-24 12:54
Ort: stockholm

Inlägg av gtjorgo » 2009-09-06 22:09

Jag skulle personligen vilja att Hisskov är ganska spretigt religiöst och etniskt. Dyliska gamla träskfiskare blandat med narguriska stammar (besläktade med trisker, hamurer och kasaner) samt joriska nybyggare kring staden Hisskov samt olika handelsstationer).

Dylernas gamla naturreligion blandas med sydnargurernas aesirtro samt nybyggarnas Olemsdyrkan samt kanske främst LV (då kommer således jorerna från Yolev eller?). Många av hisskoviterna på huvudorten lever i blandade familjer och dyrkar den Ljusa vägens kult men erkänner även Sthorm och wotan fast under andra namn, samt därtill "heliga träd" och andra av Etins avtryck i naturen (dvs dåligt förtäckta kultplatser tillägnade dylernas pantheon).
Kopplingen Spel och Hisskov kanske innebär att man dyrkar en "tillfälligheternas gudinna", en frufortuna som nu gjort om till Helgon?

Vad har Hisskov för statskick?

Monarki med någon storhövding i spetsen? Oligarki där flera handelshus agerar mot samma mål? Kleptokrati där statens kriminella ligor, bla spelkartellerna försöker leda staten (samtidiht som man försöker bestjäla alla som kommit in på sitt område, antingen via spel, "tullar" eller rena piratöverfall i små snabba båtar riktade mot Maures trafik. Republik där statens fria män röstar i någon form av parlament? Kanske spelar man om vilka som skall bestämma i olika göromål. En ludokrati där tärningar eller fysiska prestationer avgör hur stadsstaten styrs?

Torquemada
Erebosisk Köpman
Inlägg: 393
Blev medlem: 2007-12-29 10:14

Inlägg av Torquemada » 2009-09-06 22:54

Hisskovs styrelseskick är en öppen fråga. Det står inget om det i någon av böckerna och ingen har haft en åsikt om saken ännu. Själv tycker jag väl bara att Hisskov inte ska styras av handelshus - det skulle bli för likt Mercana, och dessutom har eventuellt Mercanas köpmän mutat in sina territorier i Hisskov. Ludokrati kan funka i en begränsad omfattning. Man kan kasta lott eller tävla om en del ämbeten, eller ha stora grupptävlingar om vissa privilegier - den vinnande gruppen i det stora råkurret får rätten att trafikera en viss biflod eller något sådant. Om det får för stor betydelse skulle det öppna upp för storskalig manipulation av staden både utifrån och inifrån.

Blandad religion i Hisskov är också bra, antar jag, funkar lika bra som renodlad LV. Men vi kan inte ha tre olika namn på samme Aesirgud, det blir för trassligt om alla dessutom är nära grannar.

Det lilla jag har tänkt om hisskoviterna är att de är de mest öppna och tillgängliga av alla klomellierna (läget gör det smått nödvändigt), att de reser mycket och gästarbetar i de andra städerna, och att de har hand om en hel del av flodfarten och kontrollen över Jaggarack (i strid med Trsika förstås).

Hisskovs främsta sevärdhet är förstås en jättearena där de all-klomelliska Hisskovitiska Spelen hålls vart fjärde år eller så. Vidare tänker jag ha en labyrint där hågade äventyrare kan gå ner och bli dödade (i bästa Fasans Labyrint-stil). Gladiatospel (fast bara med frivilliga) och liknande blodigheter passar också in här.

Hisskov behöver adopteras av någon som vill utveckla stället.

Mikael
Admin
Inlägg: 5065
Blev medlem: 2007-02-22 19:19

Inlägg av Mikael » 2009-09-07 08:32

Torquemada skrev:Låter bra. Hisskov får förbli soltroget.

Huvuddelen av mina spelares RP talar bara Jori, odefinierat. Kan de göra sig förstådda i Klomellien?

Vad sägs om:

100-200 eO Magisk högkultur

350-400 eO Misslyckat försök att återuppliva den magiska högkulturen. Nekromanti och demondyrkan. Krig mellan Mercana och Sanzas. Melorghs fördärv. Magin får dåligt rykte och de överlevande magikerna drar sig tillbaka till Bozsa. De jobbar sedan dess på att inte reta upp övriga Klomellien igen.
Ja klomelliska finns väl som språk enligt EAK? Annars så beror det som sagt på var de kommer ifrån. I Klomellien talas språk nära besläktade med dalkiska, kardiska, magilliska, jordiska, svartiska och "grynnur". Eller?

Förslag på historia tycker jag ser fint ut.

Torquemada
Erebosisk Köpman
Inlägg: 393
Blev medlem: 2007-12-29 10:14

Inlägg av Torquemada » 2009-09-12 14:35

Den som är road av det kan googla Gravens Furste och konstatera att även andra har gjort bruk av Klomellien. I detta äventyr har en elak halvgud dödat Otte Cusmar och manipulerat sig till hans plats, varefter han skickat en brutal halvorch för att vinna kungakampen i Hamur och ta över den staden också… Sedan styr han Klomellien som en kung och skickar ut armeer mot sina gamla fiender. Som gammal klomellier känner jag mig skymfad av antydan att vårt land skulle vara så lätt att ta över. Om den där halvguden ville ha trupper för att bråka med hade han bara behövt betala för dem. Vi är inte knussliga och avvisar inga kunder på grund av deras ras eller religion i Mercana.

Torquemada
Erebosisk Köpman
Inlägg: 393
Blev medlem: 2007-12-29 10:14

Inlägg av Torquemada » 2009-09-14 11:04

Här kommer mer...

MELORGHS MAKTER DEL 2
STYMPARSEKTEN

”Jag har goda nyheter, otrogne! Dina synder kommer snart att vara sonade!”

”Vad ända in i… Ta bort den där kniven! Jag är inte intresserad av era gudar, jag tillber den enda sanna Etin. Gå och bråka med dina landsmän, jag har inte tid.”

”Din pråliga mantel, smyckad med guld, utan tvivel stulet, visar mig tydligt att du är en girig syndare. Dina smutsiga stövlar orenar marken du går på. Ditt svärd är ett tecken på din hatiska och krigiska själ. Ack, din synd är svår, men var lugn, min kniv är vass! Vänligen håll fast honom, bröder. Hans högerhand och hans vänstra öga, skulle jag tro…”

”Vad i helvete!”

”Tsk, tsk. Och tungspetsen också…”

131 eO svepte en väckelsens vind genom Pukis trogna. Det var den tredje vinden det året, ty det var en blåsig tid. ”Vi kan inte hålla våra smutsiga händer från synd” förklarade profetissan Egdala, ”Så låt oss skära av dem från våra kroppar, sona våra synder, och bli rena för evigt”.
Tyngda av dåliga samveten valde stora skaror av Pukidyrkare att följa Egdala, i hopp om att slippa ett liv i ständig vaksamhet och självplågeri. ”Jag piskar mitt organ oftare än jag brukar det” som en anhängare sade ”Så det skulle faktiskt vara skönt att skära av det”. Snart regnade fingrar, händer, armar, ben, ögon, könsorgan, tungor och näsor i en blodig kaskad över Melorghs stadsklippa, och medan de nyväckta hetsade varandra till allt grövre stympningar drabbades Pukis överstepräst av panik. Alltid redo att uppmuntra smärtsam botgöring var han dock inte dummare än att han förstod att Pukis makt i staden knappast skulle stärkas om alla de mest hängivna dyrkarna var krymplingar. Han skulle bli ledare för de blinda, halta och stumma, medan Ogims och Nerxims överstepräster tog över staden. Uppbackad av alla hårdföra och välbeväpnade män han kunde trumma ihop höll han en dundrande predikan där han förklarade att alla som skar av sig kroppsdelar skulle kastas ut från templet för evigt. ”Att kastas ut från templet” är ett hårt straff i Melorgh – särskilt som Pukis tempel ligger vid stadsplatåns mycket branta östra kant. Alla syndare som visade ånger slöts åter till templets famn, för ovanlighetens skull utan någon botgöring. Pukis överstepräst, vis av skadan, skulle under kommande år betona nyttan av ekonomiska bidrag till templet över personligt lidande som vägen till renhet. Egdala och ett fåtal fanatiker stenades till döds. Det är möjligt att Egdala skulle ha gjort avbön, men detta är omöjligt att veta, då hon vid det laget hade skurit av sin egen tunga.

I tysthet levde dock Stymparna vidare. När de begått någon särskilt svår synd, eller när staden var i nöd, skar de diskret av sig något finger eller öra. Om någon undrade skyllde de på olyckshändelser. Pukis tempel tillrättavisade ett fåtal, men på det stora hela rådde fred mellan de dolda Stymparna och modertemplet.

År 348 eO samlades så en grupp unga stympare och begrundade sitt framtida öde. Deras fäder och mödrar hade alla mindre lyten, deras sekt saknade helt respekt och de var alla tvungna att verka i det fördolda. Föga förvånande sökte de unga männen och kvinnorna ett sätt att utöva sin tro utan att behöva skära av sig sina egna kroppsdelar. Man debatterade och rådfrågade heliga tärningar. Man inandades narkotiska ångor för att närma sig gudarna. Man utforskade varandras kroppar för att bättre förstå syndens natur. Till slut kom man fram till att gudarna och Melorghs Makter nog inte var så noga med VEMS kroppsdelar som skars av, så länge NÅGON fick NÅGOT avskuret. Man firade sedan sin nya insikt med att ge sig ut i natten och hugga händerna av alla misstänkta syndare man träffade på. Stymparnas Sekt hade fötts på nytt, och fortlever till denna dag, trots stora ansträngningar att utplåna den.

I likhet med majoriteten av Melorghs invånare tillber Stymparna en uppsjö av gudar och gudinnor, och har vanliga liv och vanliga yrken. Men i sin roll som stympare så tjänar man ingen särskild gud, utan försöker lätta den kollektiva syndbördan under vilken man tror att staden dignar. Stymparna erkänner en sorts genomsnitt av de strängare lärorna i staden, och håller inte längre Puki högre än någon annan gud. Deras fornfäder stympade sig själva för att rena staden, dagens Stympare stympar staden för att rena sig själva. Denna själviska inställning, parad med en illa dold glädje åt sitt värv (vissa stympare skrattar till och med offentligt) gör att stymparna är djupt hatade, då alldeles bortsett från att de skadar sina landsmän. Ingen sekt som saknar både en gud och hårda regler, och som ger upphov till så mycket munterhet, kan var seriös, är den allmänna meningen.

Avsaknaden av tydliga regler och ett formellt prästerskap har lätt till konstanta inre stridigheter mellan stymparna, särskilt när de måste gå under jorden längre tider och inte har några andra än varandra att gå lös på. Läran är inte särskilt tydlig vad gäller om man skall sona sina egna synder, sina angripna offers synder eller hela stadens synder, kollektivt. Vissa stympare syndar friskt, för att sedan sona sina brott med andras blod. Andra håller sig med mycket stränga moralregler, och kräver samma sak av andra stympare. En del drivs av personliga skuldkänslor, andra av hat mot syndare, ytterligare andra av rädsla för gudarna och omsorg om staden. Nästan alla tycker att det är kul att slåss. Ett av de enklaste sätten att komma undan ett blodtörstigt gäng stympare är att få dem att fara i luven på varandra genom att hitta moraliska brister hos dem själva. Under en stark ledare skulle saker och ting kunna ändras, men för närvarande är Stymparna mycket splittrade.

Stymparna är mycket impopulära både bland sina landsmän och bland andra klomellier. Därför håller de sina identiteter så hemliga de kan, och bär antingen kåpor med stora huvor eller röda masker. Ett tag bar de mer diskreta vita masker, men det ledde till sammanblandning med Ögats präster, och av rädsla för repressalier slutade man snabbt med det bruket. Svarta masker var helt uteslutna, då rättfärdiga melorghier inte vill se ut som demondyrkare. När de inte är rädda för upptäckt brukar de smycka sina svarta kåpor med röda band, så att folk skall förstå att de inte har med simpla rövare att göra. Av säkerhetsskäl är de organiserade i små celler. Stymparna har ett dussintal hemliga möteslokaler spridda över Melorgh, både uppe på platån, på sidan av platån, nedanför platån och en bit ut på slätten. Mötena ägnas bara i förbigående åt bön och teologiska diskussioner (såvida gräl inte uppstår), mest föreslår man tilltänkta offer, diskuterar taktik och övar sig i krigiska konster (av denna anledning ligger möteslokalerna vanligtvis i väl isolerade underjordiska kamrar). Stymparna hör till Melorghs bäst tränade och bäst beväpnade krigare. De bär som regel metallrustningar, och har 15 i ett vapen och 12 i ett annat vapen eller en sköld. En ledare har 10 i Taktik. När de är ute på uppdrag rör de sig i grupper om tre till nio personer.

Stymparnas medlemsantal varierar stort, från några dussin rädda flyktingar i en källare det ena året, till hundratals hängivna krigare ett annat. Avgörande för sektens storlek är ledarnas kompetens när det gäller att hålla medlemmarna dolda, och att välja rätt fiender. De hemliga möteslokalerna har både hemliga nödutgångar, bastanta dörrar och kluriga fällor, då en mobb av uppretade kultister, stadsvakter och vanliga människor är att vänta om de skulle bli upptäckta. Nya medlemmar värvas antingen med diskreta förfrågningar bland nära vänner, eller, minst lika vanligt, genom värvning på öppen gata. Om någon visar entusiasm när Stymparna hugger lös på någon som står i närheten kan de försöka värva personen på direkten. Ett av de säkraste sätten att slippa bli stympad är annars att bedyra sin oskuld och erbjuda sig att gå med Stymparna. (Stymparna är inte helt oemottagliga för argument, och släpper i en femtedel av fallen iväg folk som lyckas övertyga dem om sin gudfruktighet). Nya medlemmar måste omedelbart bevisa sin duglighet genom att stympa någon annan.

Stymparna nöjer sig med att örfila upp folk med dålig hållning, skära lite smått i folk med smutsiga kläder och slå folk med dåligt bordsskick medvetslösa. Inte desto mindre orsakar de rejält med allvarliga skador, vilket har lett till att melorghiernas djupt misstänksamma inställning till alverna som maskerade demoner har mjukats upp, då de, och Bozsas andra animister, erbjuder de enda riktigt effektiva sätten att återställa lemmar. Nerxims präster och Sanzas örtmästare kan bara åtgärda mindre skador.

Det enda tillfället då Stymparna är riktigt populära är när staden drar i krig. Stymparna älskar att hugga lös på fientliga soldater, och ställer sig villigt i första ledet, där de på grund av sin krigiska skicklighet gör stor nytta. Utlänningar är väldigt syndiga överlag, och utländska knektar som drar i krig mot Melorgh är så uppenbart genomdränkta av synd att Stymparna utan betänkligheter kan kötta in med glatt humör. Till och med i strid försöker de dock undvika att faktiskt döda sina offer, vilket bara gör saken värre för fienden, som får en massa skadade soldater att ta hand om. Hemma i Melorgh hoppas man på seger i strid, och på att alla stympare stannar kvar på slagfältet…

Torquemada
Erebosisk Köpman
Inlägg: 393
Blev medlem: 2007-12-29 10:14

Inlägg av Torquemada » 2009-09-14 11:10

Följande del är obegriplig om man inte först läst stycket om halvguden Pigi och templet Finngaoth i "Monster och Män". Tacksam för reaktioner.


MELORGHS MAKTER DEL 3
PIGI

”Jag vet att hon är hans hustru, men att stå där på Uggletorget och kramas…”

”VAD SADE NI JUST ???”

”Vad? Jag sade inget. Kan jag hjälpa er, bäste stadsvakt?”

”NI ANVÄNDE DET FÖRBJUDNA R-ORDET!!!”

”Dumheter! Jag skulle aldrig säga ”Rammas”.”

(SLAFS)

”CIRKULERA! DET FINNS INGENTING ATT SE HÄR! DU DÄR! SLÄPA IVÄG DEN HÄR KROPPEN TILL NERXIMS BÅRHUS!”

En melorghier kan se gudarnas handlande överallt omkring sig. Onda andar gömmer sig bakom regnmolnen, Pukis röst ljuder i gruvgångarnas ekon, och har du tappat bort dina strumpor kan du vara säker på att det är Atle Barktunga som har varit framme. Trots det finns det de som önskar att gudarna var lite mer fysiskt närvarande än de faktiskt är.

År 540 eO nådde ryktet om Finngaoths tempel i Magilre en grupp melorghier som fann föga andlig spis i att banka sina pannor blodiga i Pukis bönebås, eller i ”hedersuppdrag” såsom att putsa Ogims vallgrav. Tanken på en gud som brydde sig så mycket om sina anhängare att han uppförde ett oförstörbart tempel åt dem, och vars hårdaste bud var att äta jordnötter, väckte stor iver. Dessutom sades det att guden Pigi snart skulle komma tillbaka för att se hur hans trogna hade det, och hjälpa dem om så behövdes. Fyrtiotvå tappra män och kvinnor gav sig av till Magilre, där de tålmodigt inväntade ett tillfälle att ta sig in i Den Klara Vindens Tempel. Fyrtio av dem återvände levande, tretton av dem med vackra små horn och roterande glorior. De vackra gloriorna försatte åskådarna i trans, men det gjorde dem bara mer extatiska. Melorghs gator fylldes snabbt av glada ”rammas”, och menigheten vandrade mellan de tretton profeterna i hopp om att falla i trans i deras gloriors sken. En profet förklarade att ”Svart och tungt luktar helt fel, men lätt och färgglatt luktar både rätt och gott, rammas.” Alla former av kritik bemöttes med förlöjligande efterhärmningar, och här och där lyckades man till och med uppnå det Heliga Illamåendet.

Den Lysande Vägens bontisal i Melorgh skickade regelbundet brev medelst flygödla till kerisgassen i Addiaska (brevduvor blir bara uppätna av Dunderugglor och annat otyg) och när denne nåddes av nyheterna om den nya Pigikulten släppte han allt han hade för händer och red i sporrsträck till Melorgh. Väl framme sammanträdde han med stadens överstepräster och förklarade vilket hot de stod inför: Pigis makt var sådan att vem som helst kunde omvändas om de besökte hans tempel, och templet självt var oförstörbart. Inga försök att bota de omvända hade någonsin lyckats. Pigi måste till varje pris hindras från att få fotfäste i Klomellien! Kerisgassens varning kom för sent; hundratals melorghier hade redan gett sig av norrut för att själva bli profeter. I höjd med Cvyrdo påträffades de glada och obeväpnade pilgrimerna av baron Marcinis muntra hustrupper, och där slutade det pilgrimståget, turligt eller oturligt, beroende på hur man ser det.

Melorghs myndigheter och överstepräster slog ner på Pigidyrkarna med extrem brutalitet, och dödade alla de kunde hitta. Alla profeterna strök med. Vid det här laget var Addiaskas kungahus informerat. Tanken på ett kaotiskt Melorgh tilltalade visserligen Addiaskas härskare, men kerisgassen förklarade att om inte Pigi stoppades skulle missionen i Melorgh gå om intet för alltid, och med den hoppet om att få staden som en fast allierad. Bozsas magiker hade ännu värre nyheter att komma med: enligt traditionen skulle Pigi återvända för att se hur hans anhängare hade det om några årtionden eller så. Om han kom tillbaka och fann att Finngaoth i Magilre stod tomt, medan en massa glada kultister sjöng hans lov i Melorgh, skulle han då inte flytta templet till Melorgh, eller, än värre, bygga ett större, mäktigare och än mer oförstörbart tempel? Vem visste vilka gudomliga gåvor Pigi kunde tänkas ge sina dyrkare för att skydda och hjälpa dem? Melorghierna skulle utan tvekan vända sig till denna nya, mäktiga (halv)gud, och det skulle vara slutet för Melorgh som en fungerande allierad stadsstat, och i förlängningen skulle det rubba hela balansen i Klomellien.
Kerisgassen tog kontakt med sin kollega i det förhatliga Magilre för att försäkra sig om att Finngaoth hårdbevakades.
Bozsa ställde sina bästa Sökare och Spanare till Melorghs förfogande.
Addiaska avbröt alla stridigheter så att Melorgh kunde koncentrera sig på de lokala utrensingarna.
Mercana skaffade sig monopol på handeln med jordnötter.

Pigis trogna lever idag ett underjordiskt liv, men de träffas fortfarande så ofta de kan för att sjunga ”rammas”, äta jordnötter och dansa runt i löshorn och lösglorior. Uttalandet av ”rammas”, innehav av jordnötter och tillbedjan av Pigi är alla belagda med omedelbart dödsstraff i Melorgh.
Snart kommer Pigi tillbaka. Rammas.

Torquemada
Erebosisk Köpman
Inlägg: 393
Blev medlem: 2007-12-29 10:14

Inlägg av Torquemada » 2009-09-14 11:12

En mycket kort del. ALLA kan inte vara framgångsrika i Melorgh.


MELORGHS MAKTER DEL 4
REMUNTRA

Melorghier tycker inte om Remuntra, och Remuntras dyrkare tycker inte om Melorgh. I Mercana håller sig Olems tempel med en grupp Remuntradyrkare, som man tror skall roa sin uttråkade gud. Vid ett besök till templet anslöt sig en melorghier till Remuntras folk. Hans vänner tvingade den sjungande mannen tillbaka till Melorgh, men för varje steg han tog mot staden så avtog sången, och till slut var man tvungen att släpa honom. Så fort han släpptes lös försökte han lämna staden, och när han spärrades in under jorden tappade han all livslust och tynade bort och dog. Då Melorgh är infekterat med gammal magi och halvöppna portaler till andra världar, har Yolevs lärde och Bozsas magiker spekulerat om Remuntra har anknytningar till utomvärldsliga fenomen. De experiment man utfört har inte givit några resultat.

Användarvisningsbild
Grisodlar'n
Kardisk Bontisâl
Inlägg: 1386
Blev medlem: 2007-11-09 01:15
Ort: Västerås

Inlägg av Grisodlar'n » 2009-09-14 17:05

Riktigt bra, Torquemada. Skönt att se att det blivit lite liv i Klomellien-tråden. :D

Skriv svar