Hynsolge
-
KnightVision
- Trakorisk Svavelskeppare
- Inlägg: 19
- Blev medlem: 2009-05-05 18:37
- Ort: Uppsala
HYNSOLGES KRIGSMAKT
Nedan följer de tre fraktionernas särdrag. Det är dock viktigt att tänka på att regionala skillnader förekommer, och att det ibland inte finns några större skillnader alls mellan två godtyckliga enheter från olika sidor. Förutom nedanstående förekommer förstås ”vanliga” enheter med standardbeväpnade soldater, särskilt hos rojalisterna och bovarerna.
Lätt kavalleri finns hos alla tre sidor och kallas i allmänhet för hussarer, oavsett utrusning och duglighet. Bovarernas hussarer är inte mycket mer än organiserade rövarband som används till att utplundra folket och för att genomföra repressalier för att skrämma dem till lydnad. Nya arméns motsvarighet är en beriden milis som mest används vid spaning och plötsliga räder. Rojalisterna har förstås även de tillgång till tungt kavalleri som går under betäckningen kyrassiärer, men inte i samma utsträckning som bovarerna.
Legotrupper blir allt vanligare ju längre inbördeskriget fortskrider, även om det främst är bovarerna som har råd med detta. Bovarerna har heller sällan några moraliska betänkligheter med att låta sina trupper plundra fritt på motståndarnas territorium, vilket gör legohärarna i det närmaste självgående. Rojalisterna och den Nya armén tar i regel bara det som bjuds av folket, men plundrar fallna borgar och slott desto grundligare.
Att tillägga är även att det finns skurkar hos alla fraktioner, även om tendensen är starkare hos bovarerna där man anser sig ha gudomlig välsignelse att ge folket en läxa för deras uppstudsighet.
NYA ARMÈN
Nya armén består av förklarliga skäl till stora delar av bondehord och milis, särskilt i början av konflikten. Detta gör också att armén är minst aktiv under sådd och skörd, vilket på grund av dt varma klimatet i Hynsolge kan ske under två cykler under sommarhalvåret. Sålunda slår man hårdast under vår och höst.
Nya arméns kärntrupper består av mer permanent milis eller lätt infanteri där manskapet av olika anledningar inte längre är inbegripna i jordbruk eller liknande. Dessa har ofta varit med sedan början av kriget och är råbarkade kämpar som är ovanligt beredvilliga när det kommer till att spilla blått blod. Disciplinen är god och utrustningen adekvat.
Nya arméns resurser är magra, i synnerhet i början av kriget, vilket gör att man förlitar sig på lätta rustningar, om några alls, för fotfolket. Vapnen är av samma anledning av billig men effektiv typ – långspjut är vanliga bland de mer tränade trupperna. Bönderna slåss med tillhyggen i stil med påkar, hötjugor och slagor. Enheter som har varit med i kriget en längre tid har ofta kompletterat sin utrustning från fallna fiender, vilket gör dem till en tämligen brokig uppenbarelse.
För att kunna mäta sig med sina välrustade motståndare har Nya armén blivit tvungen att använda sig av en annan taktik än densamme. I krigets början undviker man så långt det är möjligt att bjuda fienden motstånd på öppna fältet, utan håller sig istället till bakhåll, nattliga räder och kuperad terräng. Senare i konflikten när fienden inte längre låter sig luras så lätt blir man tvungen att ta till fältet och nu anammas täta långspjuts- och pikformationer för att få bukt med fiendens tunga rytteri. För att uppnå maximal defensiv effekt sammarbetar pikformationerna nära med bågskyttar eller andra enheter med avståndsvapen. En ny och för fienden frustrerande taktik som den Nya arméns generaler använder sig av är att låta sina pikenerare bilda fyrkantsformationer med pikarna pekandes åt alla sidor i flera leds djup när de hotas ryttarchocker bakifrån eller från flanken. Pikenerarna är även utmärkta offensiva trupper. De anfaller i samma täta formationer genom att under tystnad marschera upp mot fienden för att sedan göra våldsamt anlopp med sin vägg av pikar under stridsropet ”För Enhörningen!”.
ROJALISTERNA
Rojalisternas mest berömda trupptyp är De kungliga hussarerna. De rekryteras bland de mest skickliga ryttarna i Hamellien. I fredstid används de främst till att patrullera handelsvägarna och för att rida med ilbud.
De kungliga hussarerna rider alltid på nordhynsolgiska fullblod. Man bär den militära formen av tuxanen, tillsammans med höga ryttarstövlar och en svart björnskinnsmössa där toppen består av tyg, vars tofs hänger ner över höger sida och slutar vid hussarens kind. Hussarerna bär reglementsmässigt både slokmustasch och imponerande polisonger. Håret får växa sig mycket långt och flätas i en stor nackfläta och två mindre tinningsflätor. Tuxanen är blå, liksom byxorna och tyget i pälsmössan. Byxornas revärer och det breda sidenbältet går i vitt hos meniga och underbefäl och i gult för officerare. Underofficerare bär epåletter och aiguiletter i silver, medan högre befäls motsvarande ryschpysch är i guld. Beväpningen består nästan alltid av en smäcker sabel. De kungliga hussarerna är en elittrupp och anses höra till de främsta ryttarna i hela Ereb.
Fingalkultens tempelriddare är sedan rojalisternas inträde i kriget deras självklara allierade. Tempelriddarna är få till antalet, men detta uppvägs av deras glödande övertygelse och utomordentliga rustning och beväpning. Riddarnas tunga stridshästar är liksom sina ryttare höljda i räfflat svart stål. Schabrak, mantlar, tabarder och sköldar är mörkblå och bär Fingals sjuuddiga gyllene stjärna. En här som slåss med tempelriddarna på sin sida blir inspirerade av deras rättfärdiga utstrålning och mod. Svartfolksenheter blir skräckslagna vid åsynen av dessa liemän, då de vet att dessa stridsmaskiner ser det som en helig plikt att utplåna dem till siste man.
BOVARERNA
En bovarisk här består ofta av relativt många ryttare, särskilt i krigets början. Varje bovar kan mönstra alla sina marechz och deras knezh, så länge det bedöms som nödvändigt. Få bovarer trodde dock i början på att upproret skulle bli så stort som det blev, vilket har gjort att de inte svarade med totalmobilisering direkt. Hade de gjort det så hade nog kriget blivit mycket kort och mången enkel bonde fått sätta livet till innan en endaste borg föll för de upproriska. Till saken hör förstås också att bovarerna från början var tolv till antalet, med egna agendor eller näst intill öppen fiendskap sinsemellan. Vartefter konflikten utvecklat sig har de dock lärt sig den hårda vägen och gått samman i en lös allians kallad ”Gudinnans utvalda”, syftandes på Angusiaordens lära om deras ställning som härskare av gudinnans nåde.
Förutom sina riddare brukar bovarerna hålla sig med en egen trupp kyrassiärer. Dessa lansbeväpnade ryttare bär tunga harnesk och öppna hjälmar med kind- och nackskydd som inte begränsar deras synfält. Hjälmen är försedd med en lång plym av hästtagel. Rustningen är ofta lackerad i starka färger motsvarande huvudtemat i deras bovars släktvapen. I närstrid använder man en ovanligt långskaftad stridshammare som kräver viss styrka för att hantera med en hand, men som åsamkar fruktansvärda skador när den svingas ovanifrån mot fiendens huvud. Kyrassiärernas armar och ben skyddas av lättare rustning för att öka deras rörlighet men detta uppvägs delvis av att de bär långa droppformade sköldar som även skyddar avigsidans ben. Kyrassiärerna rider på stora stridshingstar som liksom sina ryttare endast är tungt rustade på vitala delar för att behålla rörligheten någorlunda intakt. I fält anfaller kyrassiärerna genom att i skritt ta sig inom två hundra meter från fienden, för att sedan storma fram knä vid knä med sänkta lansar i full galopp i beslutsamma frontalanfall som syftar till att knäcka fiendens sköldmur, ordning och moral. Anfallen sätts ofta in i centern med förhoppning om att redan i stridens inledningsskede åsamka fruktansvärda förluster och driva dem på flykten, gärna genom att dräpa fiendens härförare. Sålunda är anstormande kyrassiärer en prövning för både kropp och själ hos fienden, och det har hänt att skrämda bönder eller t.o.m. milismän kastat sina vapen och flytt hals över huvud för att rädda sig – något som förstås får motsatt effekt.
Eftersom Nya armén börjar använda sig av pikenerare en bit in i konflikten så har bovarerna tvingats komma fram till ett motdrag. Man börjar förvisso själva att använda sig av pikenerare i begränsad omfattning mot rojalisterna som har fler rytteriförband än Nya armén, men mot senares pikenerare använder man istället tunga stormtrupper. En bovarisk stormsoldat bär saladhjälm (hjälm som täcker hela ansiktet, försedd med smala ögonspringor och utstickande nackskydd, vagt påminnande om en brandmans hjälm) och oftast tung rustning i ringbrynja och plåt tillsammans med en metallskodd scutata. Beväpningen består av tre kastspjut och ett tungt enhandsnärstridsvapen, gärna i form av en stridsyxa. När man tagit sig inom kastavstånd för spjuten avlossar man dessa i tre snabba och koordinerade salvor för att skapa oordning och manfall i fiendens pikhäck. Sedan anfaller man under vilda stridsrop. Under stormningen vinklar man fram scutatans nederdel och håller överdelen strax under saladens ögonspringor i syfte att komma under fiendens pikar. Går allt som det ska glider piken upp över sköldens och hjälmens metall och man kan sedan hugga in på pikeneraren med sin yxa relativt ostörd. Om fienden har många bågskyttar så formerar stormtrupperna sig i ”sköldpaddan”, en tät och för avståndsvapen särskilt svårgenomtränglig formation där sköldarna används som tak, front- och sidoskydd.
Angusiaordens rättskipare nedlåter sig sällan till fältslag, men det har hänt att man ställt upp med sina stränga och tungt pansrade ryttare vid några tillfällen då en hårt ansatt bovar skänkt orden jordegendomar i utbyte mot deras tjänster, eller då de själva sett att feodalväldet varit särskilt hotat i ett område. Efter att Nya armén och rojalisterna börjat stänga Angusiatempel där de segrat så har orden blivit mer intresserad av att ingripa direkt i konflikten. Ve den plats som bovarerna återerövrar om man har stängt eller vanhelgat ett Angusiatempel dessförinnan. Efter de vanliga plundringarna och våldtäkterna följer sedan rättskiparnas summariska rättegångar när det har lugnat ner sig, där de skyldiga (och ibland oskyldiga) döms till halshuggning som inte allt för sällan genomförs av rättskiparna själva.
I regelrätt strid bär man helrustning med en tunnhjälm som kröns av deras rättskipartecken – en smal och enkel guldkrona som mer är att betrakta som ett pannband. De slåss oftare än andra riddare till fots, och använder sig då gärna av sina tvåhandsfattade rättskiparsvärd. Deras mantlar och tabarder är svarta med en gyllene cirkel. Angusiaorden håller sig även med ett mindre antal infanterienheter bestående av yrkessoldater som i fredstid använts som vakter vid ordens tempel, domstolar och gods.
----------------------------
Tankar kring detta?
Nedan följer de tre fraktionernas särdrag. Det är dock viktigt att tänka på att regionala skillnader förekommer, och att det ibland inte finns några större skillnader alls mellan två godtyckliga enheter från olika sidor. Förutom nedanstående förekommer förstås ”vanliga” enheter med standardbeväpnade soldater, särskilt hos rojalisterna och bovarerna.
Lätt kavalleri finns hos alla tre sidor och kallas i allmänhet för hussarer, oavsett utrusning och duglighet. Bovarernas hussarer är inte mycket mer än organiserade rövarband som används till att utplundra folket och för att genomföra repressalier för att skrämma dem till lydnad. Nya arméns motsvarighet är en beriden milis som mest används vid spaning och plötsliga räder. Rojalisterna har förstås även de tillgång till tungt kavalleri som går under betäckningen kyrassiärer, men inte i samma utsträckning som bovarerna.
Legotrupper blir allt vanligare ju längre inbördeskriget fortskrider, även om det främst är bovarerna som har råd med detta. Bovarerna har heller sällan några moraliska betänkligheter med att låta sina trupper plundra fritt på motståndarnas territorium, vilket gör legohärarna i det närmaste självgående. Rojalisterna och den Nya armén tar i regel bara det som bjuds av folket, men plundrar fallna borgar och slott desto grundligare.
Att tillägga är även att det finns skurkar hos alla fraktioner, även om tendensen är starkare hos bovarerna där man anser sig ha gudomlig välsignelse att ge folket en läxa för deras uppstudsighet.
NYA ARMÈN
Nya armén består av förklarliga skäl till stora delar av bondehord och milis, särskilt i början av konflikten. Detta gör också att armén är minst aktiv under sådd och skörd, vilket på grund av dt varma klimatet i Hynsolge kan ske under två cykler under sommarhalvåret. Sålunda slår man hårdast under vår och höst.
Nya arméns kärntrupper består av mer permanent milis eller lätt infanteri där manskapet av olika anledningar inte längre är inbegripna i jordbruk eller liknande. Dessa har ofta varit med sedan början av kriget och är råbarkade kämpar som är ovanligt beredvilliga när det kommer till att spilla blått blod. Disciplinen är god och utrustningen adekvat.
Nya arméns resurser är magra, i synnerhet i början av kriget, vilket gör att man förlitar sig på lätta rustningar, om några alls, för fotfolket. Vapnen är av samma anledning av billig men effektiv typ – långspjut är vanliga bland de mer tränade trupperna. Bönderna slåss med tillhyggen i stil med påkar, hötjugor och slagor. Enheter som har varit med i kriget en längre tid har ofta kompletterat sin utrustning från fallna fiender, vilket gör dem till en tämligen brokig uppenbarelse.
För att kunna mäta sig med sina välrustade motståndare har Nya armén blivit tvungen att använda sig av en annan taktik än densamme. I krigets början undviker man så långt det är möjligt att bjuda fienden motstånd på öppna fältet, utan håller sig istället till bakhåll, nattliga räder och kuperad terräng. Senare i konflikten när fienden inte längre låter sig luras så lätt blir man tvungen att ta till fältet och nu anammas täta långspjuts- och pikformationer för att få bukt med fiendens tunga rytteri. För att uppnå maximal defensiv effekt sammarbetar pikformationerna nära med bågskyttar eller andra enheter med avståndsvapen. En ny och för fienden frustrerande taktik som den Nya arméns generaler använder sig av är att låta sina pikenerare bilda fyrkantsformationer med pikarna pekandes åt alla sidor i flera leds djup när de hotas ryttarchocker bakifrån eller från flanken. Pikenerarna är även utmärkta offensiva trupper. De anfaller i samma täta formationer genom att under tystnad marschera upp mot fienden för att sedan göra våldsamt anlopp med sin vägg av pikar under stridsropet ”För Enhörningen!”.
ROJALISTERNA
Rojalisternas mest berömda trupptyp är De kungliga hussarerna. De rekryteras bland de mest skickliga ryttarna i Hamellien. I fredstid används de främst till att patrullera handelsvägarna och för att rida med ilbud.
De kungliga hussarerna rider alltid på nordhynsolgiska fullblod. Man bär den militära formen av tuxanen, tillsammans med höga ryttarstövlar och en svart björnskinnsmössa där toppen består av tyg, vars tofs hänger ner över höger sida och slutar vid hussarens kind. Hussarerna bär reglementsmässigt både slokmustasch och imponerande polisonger. Håret får växa sig mycket långt och flätas i en stor nackfläta och två mindre tinningsflätor. Tuxanen är blå, liksom byxorna och tyget i pälsmössan. Byxornas revärer och det breda sidenbältet går i vitt hos meniga och underbefäl och i gult för officerare. Underofficerare bär epåletter och aiguiletter i silver, medan högre befäls motsvarande ryschpysch är i guld. Beväpningen består nästan alltid av en smäcker sabel. De kungliga hussarerna är en elittrupp och anses höra till de främsta ryttarna i hela Ereb.
Fingalkultens tempelriddare är sedan rojalisternas inträde i kriget deras självklara allierade. Tempelriddarna är få till antalet, men detta uppvägs av deras glödande övertygelse och utomordentliga rustning och beväpning. Riddarnas tunga stridshästar är liksom sina ryttare höljda i räfflat svart stål. Schabrak, mantlar, tabarder och sköldar är mörkblå och bär Fingals sjuuddiga gyllene stjärna. En här som slåss med tempelriddarna på sin sida blir inspirerade av deras rättfärdiga utstrålning och mod. Svartfolksenheter blir skräckslagna vid åsynen av dessa liemän, då de vet att dessa stridsmaskiner ser det som en helig plikt att utplåna dem till siste man.
BOVARERNA
En bovarisk här består ofta av relativt många ryttare, särskilt i krigets början. Varje bovar kan mönstra alla sina marechz och deras knezh, så länge det bedöms som nödvändigt. Få bovarer trodde dock i början på att upproret skulle bli så stort som det blev, vilket har gjort att de inte svarade med totalmobilisering direkt. Hade de gjort det så hade nog kriget blivit mycket kort och mången enkel bonde fått sätta livet till innan en endaste borg föll för de upproriska. Till saken hör förstås också att bovarerna från början var tolv till antalet, med egna agendor eller näst intill öppen fiendskap sinsemellan. Vartefter konflikten utvecklat sig har de dock lärt sig den hårda vägen och gått samman i en lös allians kallad ”Gudinnans utvalda”, syftandes på Angusiaordens lära om deras ställning som härskare av gudinnans nåde.
Förutom sina riddare brukar bovarerna hålla sig med en egen trupp kyrassiärer. Dessa lansbeväpnade ryttare bär tunga harnesk och öppna hjälmar med kind- och nackskydd som inte begränsar deras synfält. Hjälmen är försedd med en lång plym av hästtagel. Rustningen är ofta lackerad i starka färger motsvarande huvudtemat i deras bovars släktvapen. I närstrid använder man en ovanligt långskaftad stridshammare som kräver viss styrka för att hantera med en hand, men som åsamkar fruktansvärda skador när den svingas ovanifrån mot fiendens huvud. Kyrassiärernas armar och ben skyddas av lättare rustning för att öka deras rörlighet men detta uppvägs delvis av att de bär långa droppformade sköldar som även skyddar avigsidans ben. Kyrassiärerna rider på stora stridshingstar som liksom sina ryttare endast är tungt rustade på vitala delar för att behålla rörligheten någorlunda intakt. I fält anfaller kyrassiärerna genom att i skritt ta sig inom två hundra meter från fienden, för att sedan storma fram knä vid knä med sänkta lansar i full galopp i beslutsamma frontalanfall som syftar till att knäcka fiendens sköldmur, ordning och moral. Anfallen sätts ofta in i centern med förhoppning om att redan i stridens inledningsskede åsamka fruktansvärda förluster och driva dem på flykten, gärna genom att dräpa fiendens härförare. Sålunda är anstormande kyrassiärer en prövning för både kropp och själ hos fienden, och det har hänt att skrämda bönder eller t.o.m. milismän kastat sina vapen och flytt hals över huvud för att rädda sig – något som förstås får motsatt effekt.
Eftersom Nya armén börjar använda sig av pikenerare en bit in i konflikten så har bovarerna tvingats komma fram till ett motdrag. Man börjar förvisso själva att använda sig av pikenerare i begränsad omfattning mot rojalisterna som har fler rytteriförband än Nya armén, men mot senares pikenerare använder man istället tunga stormtrupper. En bovarisk stormsoldat bär saladhjälm (hjälm som täcker hela ansiktet, försedd med smala ögonspringor och utstickande nackskydd, vagt påminnande om en brandmans hjälm) och oftast tung rustning i ringbrynja och plåt tillsammans med en metallskodd scutata. Beväpningen består av tre kastspjut och ett tungt enhandsnärstridsvapen, gärna i form av en stridsyxa. När man tagit sig inom kastavstånd för spjuten avlossar man dessa i tre snabba och koordinerade salvor för att skapa oordning och manfall i fiendens pikhäck. Sedan anfaller man under vilda stridsrop. Under stormningen vinklar man fram scutatans nederdel och håller överdelen strax under saladens ögonspringor i syfte att komma under fiendens pikar. Går allt som det ska glider piken upp över sköldens och hjälmens metall och man kan sedan hugga in på pikeneraren med sin yxa relativt ostörd. Om fienden har många bågskyttar så formerar stormtrupperna sig i ”sköldpaddan”, en tät och för avståndsvapen särskilt svårgenomtränglig formation där sköldarna används som tak, front- och sidoskydd.
Angusiaordens rättskipare nedlåter sig sällan till fältslag, men det har hänt att man ställt upp med sina stränga och tungt pansrade ryttare vid några tillfällen då en hårt ansatt bovar skänkt orden jordegendomar i utbyte mot deras tjänster, eller då de själva sett att feodalväldet varit särskilt hotat i ett område. Efter att Nya armén och rojalisterna börjat stänga Angusiatempel där de segrat så har orden blivit mer intresserad av att ingripa direkt i konflikten. Ve den plats som bovarerna återerövrar om man har stängt eller vanhelgat ett Angusiatempel dessförinnan. Efter de vanliga plundringarna och våldtäkterna följer sedan rättskiparnas summariska rättegångar när det har lugnat ner sig, där de skyldiga (och ibland oskyldiga) döms till halshuggning som inte allt för sällan genomförs av rättskiparna själva.
I regelrätt strid bär man helrustning med en tunnhjälm som kröns av deras rättskipartecken – en smal och enkel guldkrona som mer är att betrakta som ett pannband. De slåss oftare än andra riddare till fots, och använder sig då gärna av sina tvåhandsfattade rättskiparsvärd. Deras mantlar och tabarder är svarta med en gyllene cirkel. Angusiaorden håller sig även med ett mindre antal infanterienheter bestående av yrkessoldater som i fredstid använts som vakter vid ordens tempel, domstolar och gods.
----------------------------
Tankar kring detta?
The only thing necessary for Evil to prevail is for Good men to do Nothing.
-
KnightVision
- Trakorisk Svavelskeppare
- Inlägg: 19
- Blev medlem: 2009-05-05 18:37
- Ort: Uppsala
Tack! Din post ser imponerande ut! Nu vet jag hur de feliciska legosoldaterna kan tänkas te sig också.DrHus skrev:Mina tankar är: Toppen!
Enligt EA-boxen har ju Felicien och Hynsolge goda kontakter med varandra och vissa av deras truppslag förefaller vara besläktade med varandra - så som beskrivna i det senaste inlägget i Felicientråden.
The only thing necessary for Evil to prevail is for Good men to do Nothing.
Kan man tänka sig att Angusiatroende (heter det så?) från andra länder, då främst Krilloan och Niferland, på något sätt blandar sig i konflikten? Kanske via donationer eller mera handgripligt med beslagtagande av resurser som tillhör kända rojalister som besöker Angusiatroende områden utanför Hynsolge?
-
KnightVision
- Trakorisk Svavelskeppare
- Inlägg: 19
- Blev medlem: 2009-05-05 18:37
- Ort: Uppsala
Tja, att bistå de rättrogna i angusiatrons vagga i en tid av nöd är nog något som en del troende tar som ett kall. Nu vet jag inte riktigt hur stor tron är utanför Hynsolge, men någon resursstark aktör eller två borde det nog finnas. Kanske ytterligare en anledning till att bovarernas sida har råd med så många legosoldater?gtjorgo skrev:Kan man tänka sig att Angusiatroende (heter det så?) från andra länder, då främst Krilloan och Niferland, på något sätt blandar sig i konflikten? Kanske via donationer eller mera handgripligt med beslagtagande av resurser som tillhör kända rojalister som besöker Angusiatroende områden utanför Hynsolge?
The only thing necessary for Evil to prevail is for Good men to do Nothing.
-
birkebeineren
- Admin
- Inlägg: 9041
- Blev medlem: 2007-02-27 07:25
Ser fint ut om Hynsolges krigsmakt KnightVision! 
Angående hästarna som anvands av ...kanske främst hussarerna, kan det möjligens vara såkallade jamariner?
Om dessa hästars härkomst skrevs i Hynsolgetråden:
Angusiakulten lär vara stor i Ormsjön, med centrum i Krilloan och på Nivralerna, men vad denna anser om hur gudinnans familj dyrkas som helhet i Hynsolge och det med Anyak som överhuvud är frågan? Kanske har de hynsolgiska bovarerna länge flörtat med det niferländska prästerskapet och hoppas nu på stöd nere från Ormsjön?
Angående hästarna som anvands av ...kanske främst hussarerna, kan det möjligens vara såkallade jamariner?
Om dessa hästars härkomst skrevs i Hynsolgetråden:
Jamarund
-Län i norra Hynsolge där huvudorten är Sabarun. Här regerar Boleg Spiutspethz (och hans dotter Aglinga vars tvillingsyster är drottning Yglinga av Hynsolge).
-Länsherrens vasaller är i Jamarund inte så talrika som i södra Hynsolge men de har desto större områden att förvalta (vilket knappast är till någon fördel då invånarna är rätt oregerliga) Vasallerna kallas i dessa norra län traviner (avlett från ett gammalt prangisk ord for "hästskotare") och har sina säten på stora gods där huvudnäringen är hästavel.
-Hynsolgerna i Jamarund bedriver i hemlighet egen avel av hästar som de sedan säljer till akrogaliska uppköpare i Cereval eller till berendiska karavanhandlare.
Angusiakulten lär vara stor i Ormsjön, med centrum i Krilloan och på Nivralerna, men vad denna anser om hur gudinnans familj dyrkas som helhet i Hynsolge och det med Anyak som överhuvud är frågan? Kanske har de hynsolgiska bovarerna länge flörtat med det niferländska prästerskapet och hoppas nu på stöd nere från Ormsjön?
Nog för att det är kul att binda ihop länderna i Altor, men att dra in Niferland och Krilloan i Hynsolges inbördeskrig tycker jag är att onödigt. Det är inte ett religionskrig även om de inblandade har olika tro som backar deras samhällssyn. Att det mot slutet av kriget kan ha dykt upp någon enstaka Niferländsk ädling med religiös motivation kan väl vara hänt, men Bovarna uppfattar jag inte som personer som söker hjälp utifrån. Hynsolgerna är egensinniga och kan visst tänka sig att hyra utländska legosoldater, men att aliera sig med utlänningar tycks dem (mig) främmande. Hellre tom svartfolk än en allians med de falska krunerna eller de arroganta felicierna...för att inte tala om vildar från det fjärran Samkarna, även om de råkar tillbe gudinnan.
OM man söker allianser utifrån så borde väl Cerevaliska folken ligga dem närmare, eller då möjligen felicierna eller berendierna. (Vicotnik är det nog ingen som vill ta kontakt med, och han lyssnar nog inte heller, han har ju egna planer
)
En sak till. Språket är besläktat med Aidniska språken och feliciskan. Felicien fick sitt joriska språk pga lyceé med aidnisk bakgrund, men hur gick det till när hynsolgernas språk passades in i den västjoriska familjen? Hur är det med Berendiskan. Jag får titta i språktråden. Va har jag fel? Tyckte jag läste om språksläktskapet i EAK igår. Ok så det är släkt med berendiska och ett östjoriskt språk, det stämmer bättre.
OM man söker allianser utifrån så borde väl Cerevaliska folken ligga dem närmare, eller då möjligen felicierna eller berendierna. (Vicotnik är det nog ingen som vill ta kontakt med, och han lyssnar nog inte heller, han har ju egna planer
)En sak till. Språket är besläktat med Aidniska språken och feliciskan. Felicien fick sitt joriska språk pga lyceé med aidnisk bakgrund, men hur gick det till när hynsolgernas språk passades in i den västjoriska familjen? Hur är det med Berendiskan. Jag får titta i språktråden. Va har jag fel? Tyckte jag läste om språksläktskapet i EAK igår. Ok så det är släkt med berendiska och ett östjoriskt språk, det stämmer bättre.
Senast redigerad av Mikael den 2009-05-11 18:06, redigerad totalt 1 gånger.
-
birkebeineren
- Admin
- Inlägg: 9041
- Blev medlem: 2007-02-27 07:25
Så långsökt behöver inte kopplingen vara (även om jag själv också först tänkte så), Hynsolge har etablerad diplomatisk kontakt med Krilloan där ambassadör Abdon Guldstenck förmodligen är mer lojal mot bovarerna än kungen (han är kusin till bovaren Boris Guldstenck) och mycket väl skulle kunna försöka förhandla fram någon form av stöd i Angusiatemplet eller hos niferlänska ädlingar. Men jag tänkte inte på krigsfartyg och trupphjälp utan kanske mera ekonomisk eller religiös/magisk hjälp. Krogen "Svarta Hingsten" inne i Meh-Dachaur (Fattigstaden) finns ju där som ett ypperligt ställe att göra skumma affärer på!Mikael skrev:Nog för att det är kul att binda ihop länderna i Altor, men att dra in Niferland och Krilloan i Hynsolges inbördeskrig tycker jag är att onödigt. Det är inte ett religionskrig även om de inblandade har olika tro som backar deras samhällssyn. Att det mot slutet av kriget kan ha dykt upp någon enstaka Niferländsk ädling med religiös motivation kan väl vara hänt, men Bovarna uppfattar jag inte som personer som söker hjälp utifrån. Hynsolgerna är egensinniga och kan visst tänka sig att hyra utländska legosoldater, men att aliera sig med utlänningar tycks dem (mig) främmande. Hellre tom svartfolk än en allians med de falska krunerna eller de arroganta felicierna...för att inte tala om vildar från det fjärran Samkarna, även om de råkar tillbe gudinnan.
OM man söker allianser utifrån så borde väl Cerevaliska folken ligga dem närmare, eller då möjligen felicierna. (Vicotnik är det nog ingen som vill ta kontakt med, och han lyssnar nog inte heller, han har ju egna planer
En annan källa till stöd för bovarerna vore annars möjligtvis någon av dvärgrikena i Grynnerbergen om då inte hetsporren Paraklias Måånsköld lyckats bryta all kontakt med detta folk genom sitt "anfall" (undrar lite kring detaljerna där...) på Tarat-Khôn 609 eO.
Cerevallisk stöd? Kanske det, men i såfall till Rojalisterna, Bovarerna eller Nya Armen?
Ekonomiskt eller väpnat stöd från Ormsjön med länderna Niferland och Krilloan är föga troligt (avståndet är för långt och kulturerna för olika, därtill upplever jag dessa båda stater som något ljumma i sin religiositet). Att vissa mer fanatiska individer från ormsjön stöder sina Angusiatrogna "samhällsbevarare" till "bröder" med ekonomiska medel, antingen via Kandall eller Guldenstenck torde däremot vara fullt möjligt.
-
KnightVision
- Trakorisk Svavelskeppare
- Inlägg: 19
- Blev medlem: 2009-05-05 18:37
- Ort: Uppsala
Låter som en bra idé! Hussarerna rider härmed stridstränade fullblodsjamariner, förutsatt förstås att dessa är ovanligt rappa hästar.birkebeineren skrev:Ser fint ut om Hynsolges krigsmakt KnightVision!
Angående hästarna som anvands av ...kanske främst hussarerna, kan det möjligens vara såkallade jamariner?
The only thing necessary for Evil to prevail is for Good men to do Nothing.
-
KnightVision
- Trakorisk Svavelskeppare
- Inlägg: 19
- Blev medlem: 2009-05-05 18:37
- Ort: Uppsala
Låter som en bra intrigidé till ett spion-/agentäventyr! Det hynsolgiska inbördeskriget besöker t.ex. Krilloan i liten skala.gtjorgo skrev:Ekonomiskt eller väpnat stöd från Ormsjön med länderna Niferland och Krilloan är föga troligt (avståndet är för långt och kulturerna för olika, därtill upplever jag dessa båda stater som något ljumma i sin religiositet). Att vissa mer fanatiska individer från ormsjön stöder sina Angusiatrogna "samhällsbevarare" till "bröder" med ekonomiska medel, antingen via Kandall eller Guldenstenck torde däremot vara fullt möjligt.
The only thing necessary for Evil to prevail is for Good men to do Nothing.
Jag hatar att komma med kommentarer när jag gillar en text men....kyrassiärer känns lite polskt 1500-tal i sin rustning. Och tempelriddarna bär räfflat helrustning i stål! Något som på Tellus också dyker upp först under sent 1400-tal men framförallt används under 1500-tal till tidigt 1600-tal för att klara muskötkulor och armborstskäktor.KnightVision skrev:
ROJALISTERNA
Rojalisternas mest berömda trupptyp är De kungliga hussarerna. De rekryteras bland de mest skickliga ryttarna i Hamellien. I fredstid används de främst till att patrullera handelsvägarna och för att rida med ilbud.
De kungliga hussarerna rider alltid på nordhynsolgiska fullblod. Man bär den militära formen av tuxanen, tillsammans med höga ryttarstövlar och en svart björnskinnsmössa där toppen består av tyg, vars tofs hänger ner över höger sida och slutar vid hussarens kind. Hussarerna bär reglementsmässigt både slokmustasch och imponerande polisonger. Håret får växa sig mycket långt och flätas i en stor nackfläta och två mindre tinningsflätor. Tuxanen är blå, liksom byxorna och tyget i pälsmössan. Byxornas revärer och det breda sidenbältet går i vitt hos meniga och underbefäl och i gult för officerare. Underofficerare bär epåletter och aiguiletter i silver, medan högre befäls motsvarande ryschpysch är i guld. Beväpningen består nästan alltid av en smäcker sabel. De kungliga hussarerna är en elittrupp och anses höra till de främsta ryttarna i hela Ereb.
Fingalkultens tempelriddare är sedan rojalisternas inträde i kriget deras självklara allierade. Tempelriddarna är få till antalet, men detta uppvägs av deras glödande övertygelse och utomordentliga rustning och beväpning. Riddarnas tunga stridshästar är liksom sina ryttare höljda i räfflat svart stål. Schabrak, mantlar, tabarder och sköldar är mörkblå och bär Fingals sjuuddiga gyllene stjärna. En här som slåss med tempelriddarna på sin sida blir inspirerade av deras rättfärdiga utstrålning och mod. Svartfolksenheter blir skräckslagna vid åsynen av dessa liemän, då de vet att dessa stridsmaskiner ser det som en helig plikt att utplåna dem till siste man.
BOVARERNA
En bovarisk här består ofta av relativt många ryttare, särskilt i krigets början. Varje bovar kan mönstra alla sina marechz och deras knezh, så länge det bedöms som nödvändigt. Få bovarer trodde dock i början på att upproret skulle bli så stort som det blev, vilket har gjort att de inte svarade med totalmobilisering direkt. Hade de gjort det så hade nog kriget blivit mycket kort och mången enkel bonde fått sätta livet till innan en endaste borg föll för de upproriska. Till saken hör förstås också att bovarerna från början var tolv till antalet, med egna agendor eller näst intill öppen fiendskap sinsemellan. Vartefter konflikten utvecklat sig har de dock lärt sig den hårda vägen och gått samman i en lös allians kallad ”Gudinnans utvalda”, syftandes på Angusiaordens lära om deras ställning som härskare av gudinnans nåde.
Förutom sina riddare brukar bovarerna hålla sig med en egen trupp kyrassiärer. Dessa lansbeväpnade ryttare bär tunga harnesk och öppna hjälmar med kind- och nackskydd som inte begränsar deras synfält. Hjälmen är försedd med en lång plym av hästtagel. Rustningen är ofta lackerad i starka färger motsvarande huvudtemat i deras bovars släktvapen. I närstrid använder man en ovanligt långskaftad stridshammare som kräver viss styrka för att hantera med en hand, men som åsamkar fruktansvärda skador när den svingas ovanifrån mot fiendens huvud. Kyrassiärernas armar och ben skyddas av lättare rustning för att öka deras rörlighet men detta uppvägs delvis av att de bär långa droppformade sköldar som även skyddar avigsidans ben. Kyrassiärerna rider på stora stridshingstar som liksom sina ryttare endast är tungt rustade på vitala delar för att behålla rörligheten någorlunda intakt. I fält anfaller kyrassiärerna genom att i skritt ta sig inom två hundra meter från fienden, för att sedan storma fram knä vid knä med sänkta lansar i full galopp i beslutsamma frontalanfall som syftar till att knäcka fiendens sköldmur, ordning och moral. Anfallen sätts ofta in i centern med förhoppning om att redan i stridens inledningsskede åsamka fruktansvärda förluster och driva dem på flykten, gärna genom att dräpa fiendens härförare. Sålunda är anstormande kyrassiärer en prövning för både kropp och själ hos fienden, och det har hänt att skrämda bönder eller t.o.m. milismän kastat sina vapen och flytt hals över huvud för att rädda sig – något som förstås får motsatt effekt.
Eftersom Nya armén börjar använda sig av pikenerare en bit in i konflikten så har bovarerna tvingats komma fram till ett motdrag. Man börjar förvisso själva att använda sig av pikenerare i begränsad omfattning mot rojalisterna som har fler rytteriförband än Nya armén, men mot senares pikenerare använder man istället tunga stormtrupper. En bovarisk stormsoldat bär saladhjälm (hjälm som täcker hela ansiktet, försedd med smala ögonspringor och utstickande nackskydd, vagt påminnande om en brandmans hjälm) och oftast tung rustning i ringbrynja och plåt tillsammans med en metallskodd scutata. Beväpningen består av tre kastspjut och ett tungt enhandsnärstridsvapen, gärna i form av en stridsyxa. När man tagit sig inom kastavstånd för spjuten avlossar man dessa i tre snabba och koordinerade salvor för att skapa oordning och manfall i fiendens pikhäck. Sedan anfaller man under vilda stridsrop. Under stormningen vinklar man fram scutatans nederdel och håller överdelen strax under saladens ögonspringor i syfte att komma under fiendens pikar. Går allt som det ska glider piken upp över sköldens och hjälmens metall och man kan sedan hugga in på pikeneraren med sin yxa relativt ostörd. Om fienden har många bågskyttar så formerar stormtrupperna sig i ”sköldpaddan”, en tät och för avståndsvapen särskilt svårgenomtränglig formation där sköldarna används som tak, front- och sidoskydd.
Angusiaordens rättskipare nedlåter sig sällan till fältslag, men det har hänt att man ställt upp med sina stränga och tungt pansrade ryttare vid några tillfällen då en hårt ansatt bovar skänkt orden jordegendomar i utbyte mot deras tjänster, eller då de själva sett att feodalväldet varit särskilt hotat i ett område. Efter att Nya armén och rojalisterna börjat stänga Angusiatempel där de segrat så har orden blivit mer intresserad av att ingripa direkt i konflikten. Ve den plats som bovarerna återerövrar om man har stängt eller vanhelgat ett Angusiatempel dessförinnan. Efter de vanliga plundringarna och våldtäkterna följer sedan rättskiparnas summariska rättegångar när det har lugnat ner sig, där de skyldiga (och ibland oskyldiga) döms till halshuggning som inte allt för sällan genomförs av rättskiparna själva.
I regelrätt strid bär man helrustning med en tunnhjälm som kröns av deras rättskipartecken – en smal och enkel guldkrona som mer är att betrakta som ett pannband. De slåss oftare än andra riddare till fots, och använder sig då gärna av sina tvåhandsfattade rättskiparsvärd. Deras mantlar och tabarder är svarta med en gyllene cirkel. Angusiaorden håller sig även med ett mindre antal infanterienheter bestående av yrkessoldater som i fredstid använts som vakter vid ordens tempel, domstolar och gods.
----------------------------
Tankar kring detta?
De vanligaste rustningarna i riddarländerna Zorakin och Kardien (som dessförinnan ansågs ha tillhört länder som låg i framkant i rustningsutveckling för ryttare i Ereb)
är de som fanns i europa under epoken 1350-1400. Det innebär blandrustningar med gambeson underst (vadderat tyg), ringbrynja över det samt kompletterat med stålharnesk (rik adelsman) eller Platan-harnesk (medelmåttig adlesman), även kallat visby-harnesk eller brigantin, över bröstet. Skenbenen och knän skyddas av stålskenor, ringbrynjehosor eller remskenor (stålremmar fästa på läder).Ringbrynjehosor börjar falla ur modet då de är tyngre och klumpigare än både stålskenorna och remskenorna.
I exempelvis Zorakin innebär det att endast de rikaste adelsmännen stålharnesk över bröst, knän och skenben. En Platan (Visbyharnesk) ovanpå gambeson och ringbrynja är dock vanligare. Remskenor är vanliga skydd på underarmar och samt ben för adelsmän med hygglig plånbok. Vidare sagt om västra Ereb så är helrustningar än så länge extremt ovanliga, det finns möjligen en hos kungen av Zorakin och kanske tre-fyra till i det landet (Detta gäller såväl hos den mäktiga Solriddarorden som de rikaste adelsmännen i Zorakin).
Nu vet jag att helrustningar finns med i regelböckerna. Men det är något som jag som sk historisk fäktare (eller blankvapen-nisse som Fafnir säger) ryser över (liksom jag ryser över en del andra vapen- och rustningregler). Helmetallrustningar är definitivt 1450+ (renässans-barock) och icke hemmahörande i klassisk medeltid.
De östra ryttarfolken bar under medeltiden ofta rustningar med framförallt vadderat tyg med ringbrynja eller fjällpansar ovanpå torso samt läder och i viss mån metall.