Metafysiktexten till nya Svavelvinterspelet

Esoteriska tankar om Altors metafysik och kosmologi

Moderator: Brior

Användarvisningsbild
Brior
Fårodlare
Inlägg: 478
Blev medlem: 2007-01-27 15:34
Ort: Uppsala
Kontakt:

Metafysiktexten till nya Svavelvinterspelet

Inlägg av Brior » 2012-06-13 09:15

Jag sammanställde en text om metafysik till det nya Svavelvinterspelet och tänkte att den kanske kunde vara av intresse även här. Till stora delar bygger den på min uråldriga Sinkadusartikel "Den lille metafysikern" men med tillägg i linje med romanerna. Det mesta kan nog användas rakt av även för gamla Ereb.

Gudarna och skapelsen


Urgudarna och skapelsen
I begynnelsen höjdes Tiamat ur intigheten såsom när en våg höjer sig ur havet. Hon tog rum och tid. I henne flöt de odödliga som ska försvinna först då Tiamat återgår till intigheten. Rofyllda förundrades de åt skönheten i sina medvetanden och flöt med Tiamat, begrundande sina öden och stillheten. Men de rastlösa bland dem förfasades över tidens och rummets oändlighet och beslutade att tillsammans skapa det ändliga och föränderliga för att förströs från tomheten och slippa se den. Tillsammans bröt de bitar ur Tiamat för att av styckena förfärdiga skapelsen och de kallade sig skapargudar. Enskilt eller i grupper tog de sig domäner, skapade sina tjänare och drog regler att styra över himlakroppars gång och vattens rörelser, men eftersom deras åsikter vara olika och de själva var rastlösa kunde de inte samsas utan slet sin plan, den ursprungliga mandalan, i stycken och byggde alla sina egna världar. Så föddes allvärlden och den gudomliga vävens många bitar på vilka alla världar och allt som finns i dem ritats.

Men de rofyllda stördes av buller och bländverk och sökte utplåna skapelsen för att åter få njuta av stillheten. Därför pågår överallt kampen mellan det varande och det utplånande.

Furianerna och världsklotet Timatia
I skapelsens rymd levde de friflygande furianerna och dansade i brinnande kluster. De avundsamma tålde inte furianernas glädje utan slungade stenar mot dem så att många eldar släcktes. Då stenvandlas var hundrade furian till tekton, till sköldbärare och jorddragare för att freda sina mjukare fränder. Tektonerna slöt sköld vid sköld så att klotet Timatia bildades och inneslöt de brinnande till skydd. Fortfarande tränger furianernas glädje fram i vulkaner där stenplattorna möts. När tektonerna flyttar sina sköldar rister marken i jordbävningar.

Några av skapargudarna, bland dessa Shamash, Enki, Marduk och Anxalis skapade vatten och växter, berg och liv på Timatias klot. Klotets övre pol gavs till köldens herrar och dess undersida till värmens herrar så att köld och värme ständigt skulle bekämpa varandra och kampen göra klotet levande och föränderligt.

Många andra platser finns bortom klotet Timatia, bland dessa slemvärlden Gombitakle utan rymd, världens utsida Bythos, Dödsriket och de Grå hallarna som också kallas världen mellan världarna.

Den första konfluxen, Woddamiter och drakar

Timatias första levande varelser var stora och stolta, gudarna lika i kraft. Korgalder svävade över haven, trabeker glittrade i ljusregnen och woddamiter gnagde sig fram genom bergen. Urjättarna frågade sig snart varför de skulle lyda under sina skapare. De sökte allierade bland rofyllda och skapelsehatiska gudar för att göra uppror. Men skapargudarna förargades och beslutade att utplåna livet eftersom det rest sig mot dem. Anxalis bjöd havet att stiga, Marduk gisslade marken med ljungeldar och stenar, Enki fick rebellernas hjärtan att skrumpna. Shamash och Trocuspa vandrade över jorden med sina svärd så att bergen och det levande skrek i skräck och smärta under deras fötter.

Av de första levande varelserna skonades bara köldherrar och värmeherrar eftersom de var gudarna lojala och fullgjorde sina plikter utan att delta i upproren. På klotsidorna som skilde kölden och värmen åt lämnades endast drakarna att leva eftersom gudarna såg dem som små, oförståndiga och oförargliga.

Det andra livet skapas, kaklunen Libido
Sedan det första livet utplånats blev Timatia stilla och gudarna roades inte längre. De beslutade då att skapa nytt liv, men med mindre kraft och vett och med större osämja så att det levande inte åter skulle kunna enas i uppror. Eftersom det nya livet var skörare bestämde de att ingen gud själv längre fick agera i världen utan bara genom ombud. Som väktare av överenskommelsen satte de tuppen att gala då makt missbrukas. Gudarnas tjänare sattes alltså att befolka världen efter sina herrars instruktioner, men tjänarna tröttades av uppgiften och tog kaklunen Libido till sin hjälp. Kaklunen tog plats i allt levande så att det kunde föröka sig självt.

Men åt drakarna gav gudarna uppgiften att riva ner det gamla så att världen ständigt skulle byggas på nytt.

Konfluxernas roll
Skapelsen skulle enligt överenskommelsen skötas av undergudar, gudarnas tjänare och av tjänarnas tjänare, alla de dragare som bär tjuren som symbol. Konfluxer bestämdes för avstämning, punkter i tid och rum då skapelsen skulle kunna korrigeras och gudarna komma den närmare i handling. Den tredje konfluxen innebar en stor rensning när köttätande insekter drog från Melukha mot nordost över kontinenten Argond, slukande allt i sin väg. Världen står nu inför den femte konfluxen.

Språken bakom skapelsen
Gudarnas mandala på vilken skapelsen tecknats styr fortfarande dess utformning även fast ritningen sönderslitits till fragment. Ändras planen så ändras verkligheten. Planen finns sydd i gudomlig väv, nedskriven på pergament, etsad på membraner, speglad i prismor och sjungen eller svävande som dofter i vinden – dess former är i själva verket bara olika manifestationer av samma oföränderliga budskap. Planens tecken kan vara toner, essenser eller stygn, ord, spår, ljusreflexer eller runor. Alla uttrycker de Det Höga Spåket – språket som förmedlar vad som är och ska synas vara, språket som inte får användas inne i skapelsen eftersom det hör till gudarna. Varje företeelse har ett eget tecken. Varje själsbärande varelse har ett unikt men föränderligt tecken. Då tecknen kombineras i eller bredvid varandra uppstår nya företeelser. Exempelvis innehåller tecknen för berg och tjur varandra i oändlig rekursiv upprepning.

Om Det Höga Språket är styrande så är det låga språket är det gemensamma i alla språk, det som förstås och delas av allt benämnande. Världens alla språk anses vara bleka kopior av Det Höga Språket och det låga.

Manifestationer
Det Höga Språket finns alltså oföränderligt bortom sina former och manifesterar sig bara på olika sätt beroende på plats, användare och betraktare. På samma sätt kan en företeelse eller varelse manifestera sig på olika sätt i olika världar. Det är inte ovanligt att mäktiga demoner, trollkarlar eller gudavarelser tar olika form för att uppträda eller utföra något speciellt. Manifestationen ska inte förväxlas med företeelsen eller varelsen i sig utan utgör bara en form av sin runa. Därför dör inte varelsen om manifestationen utplånas.

Demoner

Med demon menas varje varelse som är på en plats där den inte tillåts vara enligt gudarnas plan. Demoner bekämpas därför definitionsmässigt av de skapelsetrogna. Demonen kan vara en varelse som hör hemma i skapelsen men på annan plats eller vara en manifestation sänd av de gudar som hatar skapelsen, skapad för att sabotera planen.

Tidens kontinuitet och kausalitet
Släpper en människa en sten så förväntar hon sig att den faller till marken. Det är för att hon uppfattar sig resa genom tiden i en riktning och med given hastighet. Men om en ändring i den gudomliga väven gör att ingen sten faller så släppte aldrig någon människa en sten. Tiden och dess berättelse har för en gud ingen given riktning eller hastighet. Sammanhangets kontinuitet gäller. Tänk er historien som en elastisk membran: om en tidigare upphöjd punkt istället trycks ner så måste omgivande områden följa efter, men bara så mycket att kontinuiteten upprätthålls. Det är som när en berättare ändrar något i sin bok. Han går då tillbaka och korrigerar tidigare delar av texten för att sammanhanget ska bibehållas. Sammanhanget är det viktiga. Som skydd av sammanhanget har väven konstruerats så att den som oförsiktigt ändrar i den utplånar sig själv ur berättelsen.


Livet och döden


Livets former
Då han skapade livet spände guden Enki mellan sina fingrar en tetraeder, en kropp med fyra hörn och förkunnade att allt i skapelsen skall ges fyra aspekter. Till djur och människor gav han de fyra aspekterna eld, vind, sten och vatten. Så besitter allt levande en plats i Enkis tetraeder, en kombination av dessa fyra element. Den som exempelvis befinner sig närmare stenens aspekt är sävlig och tålig medan den som dras åt luftens aspekt är klartänkt men kall.

Enkis större tetraeder
Människornas och djurens tetraeder kan i sin tur ses som det vattennära hörnet av en större likadan kropp. I Enkis större tetraeder finns vid luftens aspekt de levande molnen, toteli och vindarna. De levande bergen återfinnes vid stenens aspekt och flamlingar, större eldandar och salamandrar huserar vid eldens hörn.

Det levandes anpassning och utveckling

Timatias levande varelser är ägnade att samleva med varandra och med sin omgivning. Allt levande är så beskaffat att det under livet anpassas till sina villkor och sina grannar och nedärver anpassningen till sin avkomma. Därför liknar skogens vargmän bestar och därför är stäppens tolgulder resliga och långklivande medan träskfolket har simhud mellan fingrar och tår och tänder som uttrar.

Den som tappar sitt sammanhang förvrids och förfaller snart till kropp och förstånd.

Men den fördrivne är inget. Han tapparrr hår, växerrr getögon och klövar. Hans piss har ingen vittring och nosen blir ett bökartrrryne! Den som är i flocken är aldrig ensam, men den fördrivne leverrr utan kropp! Flocklösa vargmän har svultit sig. De har slitit sin buk till döds hellre än att tappa flocksinne. Så följer den starke sitt blod, men den svage flyr till Glachland bortom Pik Lunnula. Där krälar han med andra Glach. Glach äter sina döda, äterrr rötter, äterrr maskarrr som fallit ur egen tarrrm. Glach har inga mynt att betala en kroppsristare. Glach förstår inte att byta varorrr.

Döden
Skaparnas undergudar bjöd alltså av lättja in kaklunen Libido i allt levande och uppmanade varelserna att föröka sig på egen hand för att uppfylla världen. Snart uppstod överbefolkning. Man hade helt enkelt inte tänkt på tillväxtens konsekvenser. Eftersom Libido redan spritts i allt levande så fruktade gudarna att man återigen skulle tvingas döda allt liv i världen. Då trädde den allvarliga döden fram och erbjöd sig att lösa problemet. Döden är inte en av skapargudarna men ingen känner varelsens ursprung. Avtal tecknades och döden skred till värvet. Gudinnan Ereshkigal sattes att härska över Dödsriket dit de döda förpassas för att inte störa livet. Somliga hävdar att hennes man Nirgal är döden men att han i denna funktion uppträder utan namn för att inga minnen ska skapas.

Hur dödsriket är beskaffat är svårt att helt säga. Ibland talar man om en gigantisk underjordisk grotta. Det sägs att den döde vandrar utför sju trappor för att nå en plats invid en stilla flytande flod. Somliga blir kvar där medan andra försvinner, kanske till domäner som hör till just deras religion kanske någon annanstans. Ingen vet säkert.

Sedan Ereshkigal väl skrivit in den dödes runa i sin bok kan den aldrig avlägsnas eller ändras. Den som dött är därför oåterkalleligt borta från de levandes värld. Benen må väckas av nekrokinetiska besvärjelser och anden kallas tillbaka för att svara på frågor, men den döde kan aldrig bilda nya minnen eller återfå livet. Det finns emellertid gott om sägner som berättar hur listiga varelser lurat Ereshkigal att skriva fel namn i sin bok eller avbrutit henne så att runan tecknats ofullständigt.


Människans förhållande till gudarna


Gudsbegreppet
Munken Bonselmius sade att ”"Min Gud är en makt som endast av nåd låter sina handlingar förutses eller påverkas." Hans ord tolkas ofta som att ”gudar” kan vara i stort sett vad som helst som är så mäktigt att det befinner sig bortom tillbedjarens föreställning och påverkan. Människor saknar perspektiv på gudarnas makt. Gudar är helt enkelt så högstående att tillbedjarna ser en enhetlig grupp mäktiga varelser som i själva verket har en hierarki sinsemellan. Levande berg eller luftandar tillbes av primitiva människor men är i själva verket bara mäktiga innevånare i världen vilka liksom sina tillbedjare är utlämnade till skapargudarnas dekret.

Etik och moral

Den stora religiösa motsättningen i världen står mellan de skapelstrogna och de skapelseskeptiska eller skapelsevidriga – se avsnittet om religion. Motsättningen gott mot ont anses vara av lägre ordning och höra hemma inne i skapelsen. Olika religioner har förvisso olika regler för vad som anses vara rätt respektive fel, men dessa motsättningar beror på skapelsegudarnas olika uppfattningar och preferenser. Därför är inte ”skapargudar” synonymt med ”goda gudar” ens för klosternoviser. Mångudinnan Luvena vars tillbedjare ägnar sig åt människooffer och gudinnan Inashtar som befrämjar våldsam död är båda skapargudar. Abzulvans förbund blandar sig inte i sådana frågor utan agerar först då de bedömer att någon avviker från eller rentav saboterar skapargudarnas plan.

Skapande och förstörande

Det är en missuppfattning att skapelsetrogna animister alltid skulle förespråka bevarande, helande och konstruerande. Tvärtom inser de att byggande och nedbrytande alltid måste stå i samklang för att skapelsen ska leva och förnyas. Rovdjuret dödar bytesdjuret men faller i sin tur offer för likmaskar och blir näring till växter. Vissa varelser och trosuppfattningar i världen har utpräglat bevarande verkan medan andra är förstörare. Bland förstörarna utmärker sig drakarna. Man tror att de skonades av skapargudarna vid den första konfluxen just för att vara en förstörande kraft i världen, satta att riva det stelnade och åldrade så att det nya kan ta dess plats.

Verklighet eller avbild
De lärda har ofta ställt sig frågan om människan kan veta något om tillvaron såsom den egentligen är, eller om hon uteslutande är hänvisad till tolkningar och projektioner av hur den ter sig. Sådana grubblerier kallas ontologiska och hånas hjärtligt i Tricilve. Fönstret och spegeln är religiösa symboler för dessa frågor. Vissa tror på transcendens, dvs att människan under vissa betingelser kan se in genom fönstret och få en uppfattning om hur världen verkligen är. Andra menar att fönstret är en spegel som bara reflekterar det betraktaren förväntar sig att se. Åter andra menar att gudarnas ritade skapelse närmast med automatik antar former som människan kan och är menad att se så att hon kan fullgöra sin roll och att det är hädiskt att ens försöka tränga igenom illusionen.

Bland trollkarlar är det en vanlig uppfattning att världen utgör ett fängelse i vilket människan är inspärrad av gudarna för att inte hota dem. Våra sinnens dimridåer utgör fängelseväggar och galler. Andra menar att kulisserna är ett skydd mot det utanför som skulle driva oss till vansinne eller äta oss om vi inte hölls avskiljda från verkligheten.

Tillvaron som teater
Teatern är en viktig religiös symbol över hela Timatia. Skapargudarna frammanade enligt myterna världen som förströelse och därför anses det vara en av människans viktigaste plikter att bidra till denna förströelse. Teohedoner anser till och med att världen skulle mista sitt existensberättigande om den upphörde att vara underhållande ens för ett ögonblick. Det finns en stark teleologisk tradition, dvs en strävan att söka mönster i den stora berättelsen för att kunna bidra till intrigen på det sätt gudarna har avsett. Människans drivkraft att ständigt söka mönster och förklaringar i sin omgivning anses stamma i hennes delaktighet i det kosmiska skådespelet. Hon har helt enkelt en inbyggd drift att söka efter scenanvisningar och repliker. Det vanliga uttrycket ”Larvatus prodeo” - ”jag träder fram bärande min mask”, är hämtat från den religiösa teatern. Trollkarlen Shagul menar att hela historien är ett redan skrivet drama i vilket han, den enda fria människan, vägrar delta.

Profetior
Hermenautik innebär bland de lärda ”att navigera texten”, där texten är gudarnas skrivna plan för världen. Hermenautikern studerar profetior för att via dessa kunna påverka utvecklingen. Profetior är i Timatia inte givna förutsägelser utan snarare väntande spår mot framtiden. De fungerar så att om en profetias rekvisit uppfylls så följer utvecklingen profetians förutsägelser, annars inte. Dvs om vagnens hjul hittar spåret så kommer det att följa det. Någon kan ha tur och utnyttja en profetia utan att ens känna till den medan en annan har oturen att råka uppfylla rekvisiten för en olycklig förutsägelse. Hermenautikern försöker hålla sig underrättad om profetior och analysera vad som kan göras eller bör undvikas för att nå en önskad utveckling. Furstar söker ofta sådana lärde som rådgivare.

Arketyper
Med arketyper menas beteenden som gudarna byggt in i varelser och företeelser. Det innebär att vissa nyckelretningar automatiskt kommer att utlösa vissa beteenden. Många skulle tro att det är smärta som gör en björn arg om man vrider om dess nos, men faktum är att detta är ett arketypiskt beteende som någon skämtsam gud skrivit in i dess natur. På samma sätt besitter företeelser så olika som som 'järn' och 'vrede' arketyper som ofta utnyttjas av präster och trollkarlar. ”Gjutaren från Gondemma” var legendarisk för sin förmåga att få ett järnföremål att smälta genom att viska ett par ord till det. Hon tvingade inte metallen utan hade helt enkelt lärt sig vad som krävdes för att sätta igång dess naturliga beteende. Silvia Miranda har lärt sig hur man talar till moln för att styra deras beteenden på ett liknande sätt. Att tvinga något mot dess natur är mycket svårare och ofta farligt.

Talmystik
Animister över hela Argond har tagit fasta på guden Enkis påstående att allt har fyra aspekter. Därför är fyrtalet heligt för dem. Det är emellertid ett misstag att tro att allt består av fyra givna beståndsdelar. Snarare kan Enkis fyrtal uppnås på otaliga sätt – det enda påbudet är att varje avslutad enhet måste besitta fyra likvärdiga aspekter. Tretalet anses ofullständigt och bara tillåtet som ett övergångsstadium. Därför har tre blivit ett hädiskt tal som skapelsetrotsare ofta använder till orden: ”Tre är ett magiskt nummer”. Timatiska talmystiker har åsikter även om andra tal, det dikotomiska tvåtalet, kopplingen mellan det gyllene snittet och femtalets pentagram, hexagonens förekomst i naturen och så vidare.

Mikael
Admin
Inlägg: 4996
Blev medlem: 2007-02-22 19:19

Inlägg av Mikael » 2012-06-13 10:02

Kul Brior! :D

Om vi får anpassa texten till Altor/Ereb så kan olika delar användas i Metafysiken alternativt Trakorien.

birkebeineren
Admin
Inlägg: 6673
Blev medlem: 2007-02-27 07:25

Inlägg av birkebeineren » 2012-06-14 06:33

Tycker jag absolut vi skall använda. Med några mindre omskrivningar av främst exempel och namn så att det blir Altoriska/Erebiska istället för bara Trakoriska. Sen även försöka knyta teorierna (för annat än sådana är det väl inte? :wink: ) till Golwyndakulturen och dess arvande kulturer i Ereb, norra Soluna och sydvästra Akrogal.

Skriv svar