* Etik och moral

Esoteriska tankar om Altors metafysik och kosmologi

Moderator: Brior

lawisendro
Zorakisk Väpnare
Inlägg: 78
Blev medlem: 2010-07-18 20:29

Inlägg av lawisendro » 2010-08-01 11:34

Mikael skrev:Ond och God är infallsvinklar. Jag tror inte ens Sauron eller Vicotnik ser sig som onda. De gör det som är rätt (för dem själva, för Melkor, för erebs folk, för...). De onda i fantasy brukar alltid vilja förstöra den dominerande världen (bränna den till marken eller förvandla den till ingenting). Detta för att ersätta den med sin egna världe som de självklart föredrar och tycker är fördelaktigare än den gamla (goda) världen. För att åstadkomma detta måste en massa folk köras över vilket innebär våldsamheter. För att lyckas med detta skaffar man sig allierade, andra som suktar efter förändring i den rådande samhällsordningen. Tillsammans tvingas de som snart skall bli anfallna att stå upp mot hotet. Hotet blir ont. Men se på det från andra hållet. De onda allierade ser sig som frihetskämpar mot majoritetens diktatur. De för en god kamp. Det hela blir alltså på ett sätt ointressant då god och ond inte finns utan endast olika perspektiv på en och samma maktkamp. En grå massa av egoister.

För att krydda upp detta i tex. Ereb kan man göra som i Krilloan-äventyren där föreställningarna om klassiska klichéer som svartkonstnärer och animister ställs på sitt huvud, satanister mot kyrkans män...det är kul.

Men jag tror även att föra in Ondskan och Godheten som polära element i gudarnas kamp kan ge krydda, även om det innehåller klichéer. Kaos kamp för att slita världen i stycken mot Moder Jord som bara försöker uppnå harmoni och balans i skapelse. :roll:

Att försöka föreställa sig vad som är ont och gott i en medeltida värld är allt för svårt. Men jag utgår från att samma grundprinciper som alltid funnits ligger i bakgrunden. Man får inte slå ihjäl varandra hur som helst (idag som förr finns undantag när tagandet av liv är OK). Den som har makt och styrka får inte missbruka den (inte hur mkt som helst i alla fall). Överheten har rätt att slå ner de som stör freden, men de förtryckta har rätt att resa sig och skaffa nya ledare.
Men jag tror inte man skall lägga för mkt tid på att försöka sätta sig in i hur världen såg ut för medeltidsmänniskan det är för svårt. Bara en sådan sak som döden...helt annat perspektiv och värde än idag. :?
Vare sig vi ser ont och gott som en absolut sak eller som en fråga om perspektiv så håller jag med. P.g.a att vi alla har olika moral (Som sagt, vare sig det är absolut eller ett perspektiv) så kan man inte se sig själv som en ondskans förkämpe.

Dina Sauron och Vicotnik-liknelser: Sauron korrumperades ju av Melkor, som i sin tur korrumperades av sitt maktbegär.

Ja, en ond som på typiskt cliché-vis vill ta över världen gör ju det av någon eller flera av dessa anledningar:
1. Egen vinning (T.ex. Makthunger)
2. Galenskap (T.ex psykopati)
3. Han vill ha en värld då hans etiska och moraliska ståndpunkter klassas som sanna och rätta (T.ex. han är en följare av en etik-typ som är en minoritet och ser sig själv som en frihetskämpe)

Att andra offras/körs över rättfärdigas med det typiska 'For the greater good'

Jag gillar idén med äventyr då ens moral ifrågasätts, Aëodyr spelledde ett äventyr då RP var i en skog, där mötte de en skvadron med Solriddare som jagade en enligt dem ondskefull illusionist som gömde sig bland alverna i deras samhälle som de lurpassade på. Senare mötte samma RP en grupp alver som bad om hjälp för att jaga bort en grupp rovriddare som terroriserade deras by. Ingen har var väl direkt 'ond', även om de stred... RP fick helt enkelt ta ställning om rätt och fel.

Även om det här stämmer så gör inte (Nödvändigtvis) detta ont och gott till infall.

Jag har en känsla om att den här tråden aldrig kommer att lösas, för alla har vi förmodligen olik moral och etik.
Nungwam concedû
Mitt motto på Jori

Användarvisningsbild
Brior
Fårodlare
Inlägg: 478
Blev medlem: 2007-01-27 15:34
Ort: Uppsala
Kontakt:

Inlägg av Brior » 2010-08-01 12:40

Jag lade så sent som igår på ett annat forum in texten nedan från Nietzsche där han beskriver Herremoral vs Slavmoral. Det intressanta är att Herremoralen, vilken jag tolkar som klassisk, aristokratisk, elitistisk hållning inte har gott vs ont som motsatser utan ädelt vs föraktligt. Jag tänker försöka tillämpa detta vad gäller ransarderna i min version av Ereb. Tycker att det öppnar en ganska oprövad väg i dessa sammanhang även om många äldre kulturer använde sådan moral.

Följande strofer ur Frithiofs saga av Tegnér är ganska talande exempel på Nietzsches aristokratiska herremoral:

Till slut dock Frithiof fällde
sin fiende till jord,
han knät mot bröstet ställde
och talte vredens ord:
"Blott jag mitt svärd nu hade,
du svarte Berserksskägg,
jag genom lifvet lade
på dig den hvassa egg."

"Det skall ej hinder bringa,"
sad' Atle, stolt i håg.
"Gå du och tag din klinga,
jag ligger som jag låg.
Den ena som den andra
skall en gång Valhall se:
i dag må jag väl vandra,
i morgon du kanske."

Ej länge Frithiof dröjde,
den lek han sluta vill,
han Angurvadel höjde,
men Atle låg dock still.
Det rörde hjeltens sinne,
sin vrede då han band,
höll midt i hugget inne
och tog den fallnes hand.


"There is MASTER-MORALITY and
SLAVE-MORALITY,
<--->
Let it at once be noted
that in this first kind of morality the antithesis "good" and "bad"
means practically the same as "noble" and "despicable",--the antithesis
"good" and "EVIL" is of a different origin. The cowardly, the timid, the
insignificant, and those thinking merely of narrow utility are despised;
moreover, also, the distrustful, with their constrained glances, the
self-abasing, the dog-like kind of men who let themselves be abused,
the mendicant flatterers, and above all the liars:--it is a fundamental
belief of all aristocrats that the common people are untruthful. "We
truthful ones"--the nobility in ancient Greece called themselves. It is
obvious that everywhere the designations of moral value were at first
applied to MEN; and were only derivatively and at a later period applied
to ACTIONS;
<--->
The noble type of man regards HIMSELF as a determiner of values; he
does not require to be approved of; he passes the judgment
<--->
He honours whatever he recognizes in himself: such morality equals
self-glorification. In the foreground there is the feeling of plenitude,
of power, which seeks to overflow, the happiness of high tension, the
consciousness of a wealth which would fain give and bestow:--the noble
man also helps the unfortunate, but not--or scarcely--out of pity, but
rather from an impulse generated by the super-abundance of power. The
noble man honours in himself the powerful one, him also who has power
over himself, who knows how to speak and how to keep silence, who
takes pleasure in subjecting himself to severity and hardness, and has
reverence for all that is severe and hard.

LoveFiction
Zorakisk Väpnare
Inlägg: 96
Blev medlem: 2010-12-15 19:16
Ort: Uppsala

Inlägg av LoveFiction » 2010-12-15 20:26

Otvin Käkslite skrev:
Sopodlare skrev:För att separera rollspelandet och realismen för en sekund.

Jag tycker själv att det är hejdlöst roligt att spela elaking, men vill trots allt ändå att mina kära spelare skall åsamka SLP:n lite fysiskt lidande för att jämna ut vågskålarna, så snäll ÄR jag.
Jag håller med om Sopodlares teori om att dagens människa, såvida man inte är utbildad skådis kanske, har väldigt svårt att spela jävlig, självisk eller t.o.m. ond.

Och ang. min karaktär i Sopodlares Svavelvinterkampanj:

[...]

Min karaktär rör sig som fisken i vattnet när han är på akademin i Tricilve, nu är han långt hemifrån, har bara "drägg" att umgås med och det värsta av allt är att han faktiskt behöver "dräggens" hjälp.

Jag har hittills varit alldeles för tyst i spelargruppen och alldeles för snäll. Jag räddade tillochmed en annan rp's liv. Tystnaden därför att jag helt enkelt inte vet hur jag ska bete mig vid vissa situationer. Snäll/generös eller elak/självisk.

Jag själv anser att jag är en väldigt snäll människa :twisted: så jag har faktiskt problem att sätta mig in i en roll där svaga får skylla sig själv, fattiga är inte tillräckligt mycket värda för att ens notera, människors värde mäts i hur mycket nytta de kan göra o.s.v... o.s.v ... listan på själviskhet hos rika människor i Tricilve kan göras låååååång.

Nu märkte jag att den här posten blev ganska låååång också så jag ska sluta prata nu. Jag kände mig bara tvungen att försöka utveckla mina känslor inför att spela nåt annat än helyllesnäll eftersom Sopodlare tog upp mig som exempel.

//M
Hej, nykomling här men tänkte besvare detta lite kort.
Vet inte om mitt citat av dig blev långt, klippte bort en hel del ändå ^^

I min kampanj tillämpar vi karaktärsdrag. En fördel med det är att karaktärer kan förändras allt eftersom. Ibland för snabbt kan upplevas, ibland för långsamt.
Det jag tillåter är att ett karaktärsdrag tas bort eller läggs till, per spelmöte (beroende på spellängd och i-spel-tid). Kanske något sådant kan tillämpas så du kan föra din karaktär närmare något du finner enklare / intressantare / roligare att spela?

Skriv svar