Psipo skrev:Berättaren skrev:
Din indelning ser bra ut och frågan blir närmast om den är heltäckande eller om fler punkter måste till. Klassika "elementalister" tycker jag faller väl in det animistiska* systemet genom att de har närhet till och förståelse för vissa element eller livsformer - det gäller även de bergtagna, Silvias vindmagi och läkekunniga magiker etc.
Rörande runorna skulle man kunna tänka sig att de inte reglerar verkligheten in i minsta detalj utan snarare styr stommen och alla viktiga aspekter medan mindre detaljer slumpmässigt fylls ut genom inbyggda algoritmer, styrs av miljöpåverkan, tillfälligheter etc. Vissa magiker skulle då kunna utnyttja spelrummet som finns i systemet.
Jepp. Uppdaterar listan (som iofs inte ska vara heltäckande utan mest är ett redskap för att kunna åskådliggöra magins form).
Berättaren skrev:Mest funderar jag på hur illusionister och "mentalister" framkallar intryck och tankar som offren tror är riktiga men som i själva verket magikern kontrollerar. Vår egen perception har ju förmågan att fylla ut det den inte ser eller förstår med egna tolkningar - därför uppfattar vi filmernas bildsekvenser som rörelser, ser inte saker fast de finns mitt framför ögonen etc. Kanske illusionister har lärt sig fylla ut skapelsens detaljer på ett för dem önskat sätt. Här kunde Matrixeffekten komma in.
Här kom jag att tänka på hallucinationerna hos opianderbrukarna. De tar ju sig fysisk form vilket indikerar att hallucinationer faller under det animistiska. Alltså att drömmar, hallucinationer och annat blir verkliga när de framhävs intensivt. Vad illusionisten då gör är att skapa fysiska drömmar eller, med mindre kraftansträngning, en fata morgana. Det fräcka med Matrixeffekten är ju att den faktiskt händer, det är inte en illusion. Att sedan skapa falska bilder är ju ännu enklare då bara förnimmelsen av drömmen krävs för att visa den. Så, illusionisten använder det drömbränsle som finns hos offret, eller sig själv, eller någon annan, för att skapa sin magi. Kan något sådant funka?
Detta faller ju f.ö in under antingen animism (inte gamla magiskolan) eller gråzonen mellan runorna.
Berättaren skrev:En viktig magisk funktion som ska rymmas i systemet är mer passiv - förmågan att se platser och händelser på avstånd (även i tid) eller se detaljer även i människors tankar eller inre som vanligtvis är fördolda. I romanen lämnar ju Silvia kroppen och ger sig ut med sin eterkropp. Även Shagul färdas till dödsriket på något slags immateriellt sätt. I den nya boken kan animisten Sambarsynd Coria se världens levande varelser representerade i kristaller. Kan man få in detta i systemet?
Det här skulle jag säga är att försöka förutse runornas väg och hamnar alltså under att tolka eller manipulera runorna beroende på vilken effekt man är ute efter. Givetvis kan ett system hantera detta men det är en massa color som ska formaliseras. Handlar det om unika kunskaper är delar andra magiker Silvias och Corias kunskaper?
Berättaren skrev:Vad gäller Krindenland så har jag alltid uppfattat landet som ett gränsland mot trakter utanför världen där de gudomliga runorna inte har samma makt och världen därmed blir obeständig.
Ett utmärkt redskap att använda! Ett dörr som gläntas mot det som finns utanför måste vara högintressant för en massa individer och varelser!
1. Manipulera det animistiska (tänja eld, rida på vinden, tala med träd o.s.v)
2. Tjäna en gud eller gudsliknande entitet (använda de gåvor som entiteten skänker och effekten är inte sällan lik effekten av annan magi men magikern har en beskyddare och tillåtelse)
3. Manipulera runorna och gråzonen mellan dem (antingen trolla inom ett litet säkert område eller tänja på gränserna ordentligt)
4. Bryta mot runorna med ödesdigra konsekvener men även en lockelse om oerhörda krafter (Shagul m.fl nöjder sig inte med mindre)
Så, det ger en bild av magi som fruktansvärt oberäkneligt, kraftfullt och svårhanterligt. Du kan nöja dig med att utnytja den "magi" som finns i omgivningen för att uppnå enklare effekter (stoppa näsblod, böja skedar kanske tom levitera lite blygsamt. Inte helt olikt det som kallades Minimagi i DoD). Vill du skapa kraftigare effekter måste du ta till mer riskabla metoder där det säkraste är att sluta något slags förbund med en gudalik varelse (hur går det till?) och använda den kraft du får av varelesen. Denna kraft är så klart starkt knuten till gudens fält (Anxalis-vatteneffekter, Marduk-vindar och hav, Shamash-sanning o.s.v). Men guden har antagligen motkrav och är jäkligt petig med hur krafterna ska användas. Annars kan magikern använda den gråa zon som bildas mellan runorna och kan liknas vid entropiska fält eller nått som alltså kan ordnas på en massa olika sätt för en massa olika effekter. Det sista steget är att rubba runorna eller manipulera dom. Det är oerhört farligt. Risken är stor men lyckas du finns det egentligen inte någon gräns för vad som kan uppnås. Frågan är snarare vad som händer med omgivningen och magikern själv?
Så, rent regelmakenaiskt så förhåller sig magikern på något sätt till de gudomliga runorna (precis som alla andra) och i många fall är det ingen större fara att trolla. När du utmanar runorna i högre grad blir konsekvenserna större. Systemet bör alltså bygga på risk och resultat. Ju högre risk desto kraftfullare resultat. De flesta magisystem funkar på detta sätt så den stora skillnaden är historien bakom, vilken är betydligt mer intressant än den brukar vara.
Jag tror inte att det är några problem att skriva sådana regler. Det kräver ffa väldigt stor flexibilitet där vissa exempel kan ges men snarare bör de bygga på valfrihet hos deltagarna. Det är lite klurigare att ordna ett straffsystem. En magiker som åker dit med att manipulera straffas på något sätt.
faktum är att Burning Wheel hanterar magi på ett liknande sätt. Det är nog möjligt att utgå från det systemet.