Fan-fiction till Ereb Altor

Här diskuterar vi arbetet, framgångar, bakslag, kakrecept och planering.
birkebeineren
Admin
Inlägg: 9016
Blev medlem: 2007-02-27 07:25

Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av birkebeineren »

Intressant fråga dykt upp:
Andreas skrev:Jag hittar ingen kategori för Ereb Altor fan-fiction eller noveller, ingen som lyft det eller gräver jag för dåligt?
birkebeineren
Admin
Inlägg: 9016
Blev medlem: 2007-02-27 07:25

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av birkebeineren »

Sopodlare skrev:Noveller eller korta texter liknande de i tex Kaos Väktare efterlyser jag hårt! Jag kan kanske bidra med några men det är SJUKT kul att ta till sig information på det sättet.
Andreas
Berendisk Vintrampare
Inlägg: 67
Blev medlem: 2007-01-31 07:15
Ort: Skåne

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av Andreas »

birkebeineren skrev:
Sopodlare skrev:Noveller eller korta texter liknande de i tex Kaos Väktare efterlyser jag hårt! Jag kan kanske bidra med några men det är SJUKT kul att ta till sig information på det sättet.
Låter bra. Även jag har lite texter att bidra med. Någon mer? När vi får ihop 30 sidor publicerar vi "Berättelser från Ereb Altor" lagom till Gothcon!

mvh Andreas
Andreas
Mikael
Admin
Inlägg: 5394
Blev medlem: 2007-02-22 19:19

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av Mikael »

Jag vet inte vad detta är?
Sopodlare
Erebosisk Köpman
Inlägg: 384
Blev medlem: 2007-06-13 21:39
Ort: Kallhäll, Järfälla, Stockholm

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av Sopodlare »

Det låter kul!

Jag snor ihop något om dvärgar och demoner, och något om insektoider, kanske om den 3:e konfluxen.

Skriv saker som är Altoriska!

Skriv om ankor, vargmän, raner, trakorier etc!
A fat man brings a cushion wherever he goes
Andreas
Berendisk Vintrampare
Inlägg: 67
Blev medlem: 2007-01-31 07:15
Ort: Skåne

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av Andreas »

Mikael skrev:Jag vet inte vad detta är?
"Fanfiction är ett begrepp för skönlitterära berättelser skapade av amatörer alternativt professionella skribenter som utspelar sig i redan existerande fiktiva universum, ...oftast utan att upphovsrättsinnehavarens/upphovsmannens tillstånd inhämtats."
http://sv.wikipedia.org/wiki/Fanfiction
Andreas
Andreas
Berendisk Vintrampare
Inlägg: 67
Blev medlem: 2007-01-31 07:15
Ort: Skåne

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av Andreas »

Tillägg: bytt plats till Kûldkres-riket i Kardbergen

Någonstans under Kardbergen,
Etthundra och elva år sedan


Orubblig. Det som slog mig direkt när jag såg honom för sista gången var att han verkar vara orubblig. Han var kort, även för att vara en dvärg. Men det han saknade i längd tog han igen med råge i bredd. Den kraftiga kroppen var helt täckt av en rustning i dvärgasilver -mithril! Smidd av mästersmeden Praud, välsignad av smidesguden, är den värd ett kungarike i sig själv. Ansiktet var dolt bakom en kraftig hjälm och det enda som syntes var de små mörka ögonen och det stora gula skägget som flätats med blått och rött band. De två långa flätorna föll ner över den glimrande bröstplåten. Harnesket var smyckat med ringlande drakormar i silver och guld. Drakormarnas långa kroppar var ifyllda med runor, som långa band av text. Armar och ben var också täckta i blänkande mithrilpansar och fötterna var inkapslade i vad som såg ut som slägghuvuden. I sin ena hand höll han en stor rund sköld. På skölden var klanen Karborundums vapen ingraverat i guld på en botten av blodrött och azurblått. I sin andra hand höll han sin förfaders stridshammare Nikzayr. Han stod lugnt i sin grottsal, den siste fursten av Kaerrnokk, den vackraste staden i forna Kûldkres.

Han stod lugnt medan orcherna närmade sig överallt runt omkring honom. Hans rustning glänste i fackelskenet och de mörka tusentalen höll sig utanför hans räckvidd. Fram ur ondskans led hasade sig ett stort mörkt urvidunder. Innan besten ens hann blinka lyfte Kaerrnokks siste furste sin förfäders stora hammare och slog den i marken med ett öronbedövande dån. Sprickor delade golvet, pelare föll och stora sjok av taket dråsade ner på orcherhorderna.

”Jag Bardakk, son av Fraks, av klan Karborundum, furste av Kaerrnokk, förbannar ondskans svarta kohorter och dess herre som brutit in i mitt rike och dömer er till att tillbringa evigheten under berget.”

Bardakk höjde hammaren igen och berget skakade. Orcherna vällde mot honom och han avverkade ett halvdussin åt gången med sin mäktiga hammare. Det sista jag hörde medan jag sprang för mitt liv genom de hemliga gångarna var hans Dödssång som överröstade stridslamret. Han dog för att rädda oss, de sista ur klan Karborundum. Detta var etthundra och elva år sedan idag, jag kan ibland fortfarande höra min furstes sång…


-Gurbar, son av Bardakk, den siste av klan Karborundum.

----------------------------------------------------------------------------------
Fråga till Forumet: Har vi namnet på något förlorat dvärgrike där detta skulle kunna passa in? Årtal?
/Andreas
Senast redigerad av Andreas den 2015-03-23 10:17, redigerad totalt 1 gånger.
Andreas
birkebeineren
Admin
Inlägg: 9016
Blev medlem: 2007-02-27 07:25

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av birkebeineren »

Stämningsfull läsning. :)

Enda dvärgrikes fall som finns daterat är Mirin-Kôhn 167 eO någonstans nere under Klomellerbergen: http://erebaltor.se/wiki/index.php?titl ... edirect=no


Annars borde historien kunna passa utmärkt in med det förfallna riket Kûldkres i östra Kardbergen norr om Palinor: http://erebaltor.se/wiki/index.php?titl ... edirect=no
Andreas
Berendisk Vintrampare
Inlägg: 67
Blev medlem: 2007-01-31 07:15
Ort: Skåne

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av Andreas »

birkebeineren skrev:Stämningsfull läsning. :)
Annars borde historien kunna passa utmärkt in med det förfallna riket Kûldkres i östra Kardbergen norr om Palinor: http://erebaltor.se/wiki/index.php?titl ... edirect=no
Tack och Tack! Jag ändrade texten så det passar i Kûldkres.
Andreas
Andreas
Berendisk Vintrampare
Inlägg: 67
Blev medlem: 2007-01-31 07:15
Ort: Skåne

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av Andreas »

Fristaden,
Femte dagen i Töe månad, 615eO


Magikern, för han var utan tvekan en magiker, var klädd i en mörkblå fotsid särk som var prydd med olika exotiska symboler i blodrött som var svåra att fokusera på. I det svarta läderbälte som han hade om livet satt en liten väska och ett halvdussin läderpungar. Detta var allt han var klädd i. Hans fårade solbrända ansikte var inramat av ett kraftigt blont hårsvall som strävade mot solen som livaktiga grenar. Ögonen var blågröna som Kopparhavet en disig dag. De många, djupa fårorna vittnade om en man som genomgått ett hårt liv med mycket ansvar på axlarna, men skrattrynkorna, de pigga ögonen och småleendet som spelade kring munnen antydde dock att detta inte var en man som slogs ned av att världen var svårtämjd. Hans händer, som varit dolda i kåpans ärmar, blottades nu och i varje hand fanns ett fotlångt svart trollspö vars topp blixtrade ilsket.

-Lyft din din fot från halvlingens hals, sa han lugnt.

-Sköt dig själv, fräste den unge sprätten som trampade på den liggande kroppen, utan att titta upp.

Samtidigt började folksamlingen, som förstod vad som komma skulle, sakta dra sig bakåt. Sprättens tre kamrater som höll ner den vilt fäktande halvlängdsmannen såg osäkra ut och när magikern höjde armarna kastade de sig i skydd. Den förvånade sprätten hann precis vända sig om och spärra upp ögonen av förvåning innan han vräktes upp i luften och deponerades på en takbjälke i den stora salen som av en osynlig hand.

Emedan Sprätten förtvivlat klamrade sig fast vid takbjälken, drog hans kumpaner blankt. De tre knektarna bar hertigen av Salamoras sigill, en svart stående grip med utbredda vingar på en bakgrund i guld. Magikern tittade avvaktande på dem.

-Sprätten kommer att ramla ner snart, koncentrera er på honom istället för att antasta redige männer.
Efter en sekunds tvekan stoppade den klokare av de tre ner sitt svärd och ropade:

-Håll fast ers nåd, hjälp kommer!

Trion började stapla bord och stolar för att nå sprätten som inte kunde vara någon annan än Hertigen av Salamoras yngste son, hans nåd Baron Wijl. Under tiden hade den gråsprängde halvlängdsmannen rest sig, snabbt samlat ihop sin dammiga packning och följt magikern ut ur det dunkla ljuset inne på värdshuset och ut i den skinande gryningssolen.

-Jag behövde ingen hjälp, morrade han, samtidigt som han gåendes fräste blod ur näsan.

-Naturligtvis inte, Herr Lunne, men vi har ont om tid och det var snabbare så här.

-Lika formell som vanligt, Mäster Alkamimus, märker jag. Hur hittade du mig?

-Riddar Kint...

-Ah. Den där så kallade riddaren hör man ju mycket om nu för tiden, speciellt här i Fristaden. Sitter han fortfarande i Borggrevens råd eller har han blivit mördad än?

-Han sitter kvar i Rådet men hans residens stacks i brand i natt, vilket du hade märkt om du inte varit upptagen att spela Smickelbräde i fel sällskap.

Den diminutive tittade snabbt norrut där det syntes en liten men tydlig rökpelare bortom hustaken. Under samtalets gång hade de nått hamnen där aktiviteten var i full gång trots den tidiga timmen. De skyndade in på värdshuset ”Räven & Kritan”, kanske inte det farligaste men utan tvekan det smutsigaste värdshuset i ett mycket smutsigt kvarter. Värden, en reslig gamling med knotig kropp släppte snabbt in dem i det bakre rummet där de tog trappan ner i en fuktig källare. Efter att ha knackat en komplicerad kod på skåpet med rovor, blev de insläppta i den trånga men välupplysta gång som mynnade ut i ett rum stort nog att rymma en Felicisk kustgalär. Rummet kantades av vapenställ, lådor och diverse atiraljer och golvet dominerades av ett stort ekbord bestrött med kartor och pergament. De församlade dubbeldussinet personer var en brokig skara men gemensamt var att de alla var beväpnade och såg allvarliga ut. När Herr Lunne och Mäster Alkamimus steg in välkomnades de av en välkänd stämma.

-Välkomna mina vänner. Den galna månen skiner och Den svarta gripen skälver. Kriget har börjat!
Andreas
Mikael
Admin
Inlägg: 5394
Blev medlem: 2007-02-22 19:19

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av Mikael »

Från formet Juli 2008:
Den gamle blinde mannen knackade sin stav på varje nytt trappsteg, men hans fötter tycktes aldrig tveka i sin klättring mot taket. Karcist hade känt att den Gamle var i staden sedan morgonen. Det var en mansålder sedan han sist träffade honom i Arkhaz och den blinde mannen gjorde aldrig vänskapsvisiter. Karcist var därför något nervös där han stod och väntade på den takavsats som går kring Al-Khalil-Domens kupol. De grönopiumrökare som fanns där när han kom hade övertygats om sin förmåga att flyga eller frivilligt sprungit ner i den gamla domens innandöme. Ensam betraktade han nu hur den röda månen svagt framträdde vid stjärnbilden Drakens svans och skymde dess spetsstjärna. Knackandet tystnade.
- Det femte ögonblicket närmar sig och syskonen är hungrigare än någonsin, sade han utan att vända sig om. Språket var ett som endast yttrats här en handfull gånger sedan RhabdinRhaluk spydde fram det som idag är Krilloan. Den Gamle svarade inte utan ställde sig bredvid Karcist och lät en suck lämna näsborrarna. Det är ett under att han ännu andas, tänkte Karcist och vände sig mot den Gamle. Bandaget som täckte de blinda ögonen var purpurfärgat och var rent sånär på små prickar av vad Karcist utgick från var blod. Andras blod.
- Den fängslade systern har skickat sin rådgivare till Krilloan vilket måste betyda att de snart funnit nyckeln och känner sig självsäkra, sade Karcist och lät blicken åter vandra mot den röda månens disiga skiva. Det blev åter tyst mellan dem och endast dämpade ljud från hallucinerande ungdomar i de förfallna rummen under dem och nattens röster på Meh-Phoes gator hördes på taket. Även nattsvalorna som hade sina bon i kupolen hade tystnat.
- I österns länder är segern snart ett faktum, men det är i dessa västliga kontinenter som hämnden äntligen kan uppfyllas, svarade den Gamle långsamt. Vi har förberett de Svarta Seglen, men jag fruktar att vi är för få om hon eller hennes syster skulle bemästra Raukhras kraft, fortsatte han. De stod tysta en stund innan den Gamle åter suckade. - Jag skall Vandra och behöver att du håller mig informerad om var vi behöver agera, sade han sedan och lade en hand på Karcist axel. Med tanke på den gamle mannens något krökta hållning och fårade hud var det svårt att tro på känslan av styrka och tyngd som handen gav. - Vi behöver lite mer tid om den långa seglatsen skulle bli nödvändig denna gången, sade han medan han vände sig om och stegade bort mot de vindlande trapporna igen. Karcist hade ännu inte släppt Raukhra med blicken men hans käkar tuggade ilsket. Han var trött och för en sekund ville han dra hylsspjutet, slunga det mot sin läromästares rygg och sedan försvinna för alltid så att det här livet äntligen skulle vara över. Men hans logiska hjärnhalva rättade honom genast. Spjutet skulle aldrig nå sitt mål och även om det gjorde det skulle han inte kunna försvinna från Hämnarens ed. När han inte längre hörde det blinda trevandet med käppen på gatorna nedanför lämnade han taket. Han behövde få den enögda dvärgens åsikt om den tid som redan stod bultande på dörren och sparkade på dess tröskel.
Mikael
Admin
Inlägg: 5394
Blev medlem: 2007-02-22 19:19

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av Mikael »

Att ankomma Cereval (wikin):
Ni har alla hört talas om Cereval, landet från fabler och sagor. Ni har kanske hört andra namn som Serland, Drakoni, Fattigkusten eller Silverbergen, men det är alla sagor om samma land. Hjältesagorna om den urstarka Suckman och fablerna om den trebenta vargen och lättlurade grottbjörnen, om mosstroll och Baba-Jagas jättehöns. Landet där drakarna föds och städerna byggs av silver. Ni trodde aldrig att Ni skulle segla mot detta mytiska land.

Skeppet, en Buss, är från någon av stadsstaterna och ser ut som ett avlångt långskepp med rundör och akter som en kogg. Likt många andra av nordens skepp har den ett drakhuvud i fören, men aldrig har ni sett sådant detaljrikt och levande snideri. Styrmannen Domovoi som ni befrändade i Mastika Agga ser ut som skeppare gör mest i dessa nordliga hav, och som de flesta av sjömännen ombord. Fodrade läderhuvor med sträv svart päls på och mantlar i billig blå saltmättad filt. Men pälsfodring och krage är av en kvalité sörlänningarna från Kopparhavet endast drömmer om, päls från Nargurs djup. Kläderna är lätta ljusa skinnkläder och kring halsen bär flera av dem enkla talismaner föreställande en måne. Håret är långt men i tofs utan fläta liksom det vildvuxna skägget. Några i besättningen skiljer sig dock åt med sina rakade skallar förutom en tofs med hår högst upp och långa slokmustascher. De bär röda ockrafärgade kläder med broderade västar i ljusa eller blå färger. Ovanpå bär de ärmförsedda mantlar med inflätade stora fjädrar som skimrar i grönt. De är från stäppen har ni blivit sagda. Män som förvisats då de förskjutits av sin klan eller undkommit något värre straff. De har inte talat med er, men deras blickar när ni frågade dem om troll och drakar viskade om möten som märker en karl för livet. De sjömän som är beväpnade bär långa lätt svängda sablar och knivar. Domovois bullriga röst över regnet väcker er ur era funderingar. Domovoi försäkrar er att vädret säkert blir bättre när ni lämnat Cerevali kustvatten och närmar er Drakonias skärgård. Om Havskungen och Fjärdtrollen vill kan ni om några månsteg få dofta akrogaliska kryddor, smeka nidländska kamelskinn och kanske finna er väg hem med de berendiska karavanerna. För just idag lockar tanken på varmt glödgat vin från Lindaros mer än allt silver i Cereval.
Mikael
Admin
Inlägg: 5394
Blev medlem: 2007-02-22 19:19

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av Mikael »

Mikael
Admin
Inlägg: 5394
Blev medlem: 2007-02-22 19:19

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av Mikael »

Slavhandeln i Morëlvidyn:
Värmen denna dag var överväldigande. Till och med i skuggan på Mochatvillingens taverna i Bembezar var den svår att uthärda. Faktur och hennes resekamrater satt i skuggan med fuktiga bananblad på huvudet och drack utspätt vitt vin ifrån Khadez. Det var i alla fall vad krögarna påstod, men det smakade snarast som vatten med billig lotusnektar. De hade visserligen en del silver kvar i börsen, men guldet de funnit på ”gastön” i Sanritraarkipelagen hade tagit slut allt för fort. Inte längre kunde de dricka dyr dadelsprit från Almeriá eller köpa de vackra arhuaco-sivoerna som älskare. Allt de kunde göra var att sitta flämtande och suckande i skuggan och hoppas att de västliga monsunerna skulle få fart på skeppen i hamnen så att de kunde få plats på något skepp med kort om starka armar. Faktur längtade hem till svala höstar med vajande guld- och kopparbladiga björkar när hennes enda öga skuggades av någon som inte tänkte flytta på sig. Faktur vred på huvudet och såg tre kortvuxna sivoer med nästan hjärtformade ansikten, axellångt hår och ostronliknande hattar tisslandes stå någon meter framför hennes pall. Var och en av dem bar två spjut som var så tunna att hon inte kunde föreställa sig hur de skulle kunna vara verksamma ens mot en papegoja. Det var uppenbart att de samtalade om Faktur och hennes sällskap, och deras feta kinder med röda bandtatueringar guppade i kapp med fjädrarna på deras axlar. De bar tunna ponchos vilka lät en se deras muskulösa kroppar inunder. Trots sina färggranna halsband och armband av pärlemor från tortuträdet såg de simpla ut och av deras nästan unisona klädsel kunde man ana viss religiös asketism. Tillslut tog en av dem sig modet till och steg fram. På stapplande sanritranska fråga han om Faktur om hennes ”makar” hade ”bollarna” att ”skapa gott där ont begåtts”. Hon fnös åt doften av amfastugg från mannens rödfärgade tänder men förstod på hans röda ögon att de tre hade tagit amfan för att få modet att komma hit och kunde förstå det. Furie! Hon mindes själv när hon rymt hemifrån och vad som krävts för att ta sig in genom stadsporten och få ett mål mat. Med teckenspråk och sanritriskan hon hade lärt sig under seglatserna längs Morëlvidyns kust fick hon de tre sivoerna att förstå att hon var villig att lyssna. Sivoerna sade sig ha förlorat en släkting till bartern Mas Sawa, en familj Faktur endast hade hört talas om men förstått vägde tungt i Bembezar. Enligt sivoern hade släktingen tagits åt ”framtidskådare från Öppnarnas rike i norr” och slavskeppet skulle ha seglat mot ”staden där men vänder om och lågan inte slocknar”. Faktur förstod de tres sorg av att förlora en släkting, men såg inte att de skulle kunna betala hennes äventyrare för att befria släktingen från vilka nu dessa avlägsna slavköpare än var. Bara resan skulle kräva en börs med guld. Hon skakade på huvudet och undvek att titta på sivoerns besvikna ögon. De tre började nästan hulkande att babbla i sitt eget tungomål och den som tidigare talat drog fram något ur sin axelväska. Faktur kände hur hennes enda öga nästan hoppade ur sin håla och hjärtat slog volter. Hon hade hört fyllerykten om djungelns skatter men aldrig trott dem. Snabbt hoppade hon upp och tryckte ner sivoerns händer i väskan igen. Den här typen av förhandling krävde mycket mörkare skugga.

Conibo Shipibo undrade vad han gjort för att hamna här. Han kunde inte förstå hur han måste ha förargat Wxchlactshq. Han och hans yngre bröder hade varit norr om byn och jagat flygorm. Skrattande hade han försökt lära de yngre hur de skulle bruka de slanka spjuten så att de följde ormens glidflygning mellan träden. När han hade skickat iväg de yngre för att hämta spjuten bland djungelns grönbruna matta fick han plötsligt ett orange pulver i ansiktet. Han ryggade genast bakåt då han redan som ung fått lära sig att undvika colosvampen, men det var för sent…han var förblindad och döv. Han hann skrika åt de unga att varna byn vid vattnet innan starka armar och grova händer bröt ner honom bland de fallna löven. När han nästa gång kunde se och höra fann han sig hängd som en fälld röd cheppalo över någons axlar. Personens storlek var dock lika mycket större än honom som han en cheppalo och luktade starkt likt en tapirhona som löper. När han kunde fokusera såg han att det ovanpå de kraftiga skuldrorna satt ett monstruöst huvud med stora horn och besten hade en svans bak höftskynket. När han den kvällen sattes ned fick anblicken av hans bärare honom att åter förlora minnet. Hans nästa minne, även om han vet att han var vaken långt innan dess, var att han låg ner kedjad med andra män. Det var vått och kallt och han kände doften av död kring sig. En vitskinnad man i mörk kåpa klämde på honom och kände i hans mun med salta fingrar (en ny smak för Conibo). Skeppet stannade i några hamnar och antalet medfångar minskade under resan. De sista veckorna spred man torrt träflis och halm över dem och han fruktade att väktarna skulle bränna dem alla till döds. När han åter stod upp och kände fast mark under fötterna gungade den ändå och himlen täcktes av bländande klippor. Han lärde sig först senare att stjärnskådande män bebodde dessa ”byggnader”, bla hans herre. Arbetet var inte så strävsamt som han såg vissa av hans medfångar fick utstå. Hans herre bad honom mest hämta travar av pergament, mat, dryck, vrida plåtar av koppar mot himlarna eller stödja tuber av trä med kärnor av glas. Om vintern gladdes den gamla mannen lika mycket som Conibo själv över att få elda i vägghålet då luften här uppe frös av kylan och små vita blad föll från molnen om vintern. Att som nu fläkta bort flugor och svalka den gamle stjäntydaren var annars den vanligaste sysslan så här på vår och sommar. Under en längre tid hade Conibo märkt att hans herre och dennes vänner varit oroliga. De senaste dygnen hade de t.o.m. tältat på trappstegspyramiden. Conibo hade sett en sådan pyramid hemmavid några dagars jakt ifrån byn. Den ansågs tabu medan gamla män och kvinnor tycktes kräla över den här. Han misstänkte att det var pyramiden som orsakade den onaturliga hettan vid floden som påminde honom om Juronas ruttna vatten och luft. Endast insekter, träskkatter och spågubbar kan trivas här tänkte han. Om ändå den gyllene fågeln vid pyramidens bas kunde ta honom hem, önsketänkte han. Han böjde sig fram och plockade bort en fet skalbagge som trängdes med flugorna på hans herres panna. Den där röda stenen som reflekterar eld och måne hjälpte inte direkt till att hålla insekterna borta. Han viftade bort en eldcirkada som landade på hans herres falska skägg av trä. Hans herre och de andra siarna tystnade med glasartade stirrande ögon. Den sista tiden hade Conibo lärt känna några av de andra slavarna, men i denna tröga natthettan orkade ingen av dem ens viska med varann. Då hör han det bekanta klickande ljudet och hoppar instinktivt upp. Det är ingen tvekan, ilsket röda plogbaggar klättrar över trappkanten till pyramidens topp. De tvekar i det röda ljuset och Conibo ser sin enda chans. Han sveper i luften runt sig med stavfläkten och hör två dunsar av hoppande skorpioner innan han handlöst faller mot avsatsen tio meter nedanför. (sker visserligen våren 613 eO)
Andreas
Berendisk Vintrampare
Inlägg: 67
Blev medlem: 2007-01-31 07:15
Ort: Skåne

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av Andreas »

Mikael skrev:Från formet Juli 2008:
Den gamle blinde mannen knackade sin stav på varje nytt trappsteg, ...
(...SNIP...)
...Han behövde få den enögda dvärgens åsikt om den tid som redan stod bultande på dörren och sparkade på dess tröskel.
Trevligt. I vilket sammanhang skrev du denna?
Andreas
Skriv svar