Fan-fiction till Ereb Altor

Här diskuterar vi arbetet, framgångar, bakslag, kakrecept och planering.
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2262
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Sprängd anka

Fnate skrockade förnöjt.
- Ja du Jokim det var en god idé att söka nya jaktmarker.
Den äldre piratankan tittade mot sin yngre kusins halvbrors systerdotter och nickade instämmande.
- Det var en av mina bättre idéer. Att strunta i Kopparhavet och istället ge sig ut norrut har varit lönsamt.
- De här trakoriska skeppet vi nu tagit, sa Fnates systerson Sacul, vad har det egentligen i lasten.
Fnate rykte på axlarna. ingen aning. Men det kommer från Marjura och det skulle ju till Trakorien så det är säkert något värdefullt.

De tre fjäderskrudade piraterna, alla kända för sin hetsighet men inte allt för kända för sitt förstånd tände en fackla och gick ner i lastrummet.
-Vad står det på tunnorna Jokim? frågade Sacul.
-Lite svårt att se, men det står cuta.
-Cuta? Vad är det för något? frågade Fnate.
-Sa jag cuta?, nej det står Cruta!

Det var det sista Jokim sa och de sista ord Fnate och Sacul hörde...
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2262
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Ärläns epistel nummer tjugofem

När QQQ fanan hissas i mastens topp,
då vet alla vitfjädrar att de kommer åka på en propp!
QQQ plockar vita fjädrar tills de tar stopp,
det kan vi med köpmännens stjärtfjädrar skriva opp!

QQQ de tuffaste som finns,
vita klenisar kan söka skydd hos kung eller prins!
men vi söker upp dem och segern den vinns,
kom ihåg våra ord och dem minns!

Tuffa pirater från QQQ tar från de rika
och sedan med bytet vi avvika!
Vita ankor ser ner på oss och anser sig rika,
vi hämnas med att med pilar deras kroppar berika!

Tappra medlemmar i QQQ super och slåss,
till de vita töntarna säger vi tjena moss!
Ankor med fjädrar svarta är sätter på de vita eld och bloss,
sedan ser de ut som små mjuniga irrbloss!

När köpmännen ser vår skuta,
blir de rädda och börjar kuta!
De bleka vet hur det kommer att sluta,
vi vinner segern och deras blod kommer att spruta!

Akta er både människor, satyrer och kentaurer,
annars kommer vi att ta er!
Svarta ankor blir på havet alltfler,
vi kommer hissa fanan som symboliserar seger!

Plundrar gör vi från öst och väst,
alla vet att vi är bäst!
Hajmän och gråalver inser vi är värst,
ingen vågar lägga in protest!

Från syd och till nord,
hör våra ord!
Svarta ankor är det bästa som trampats Altors jord,
den som motsätter sig detta kommer bli oskadliggjord!

Frukta våra hövding den mäktige Storfot,
annars kommer du bli utsatt för hat och hot!
Hylla Marius farligare än pest och sot,
annars är du en dum idiot!
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2262
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Ja vad gör man?

Långt borta i söder, bakom den kända världens gräns hade de tre äventyrliga funnit den störta skatt de kunnat drömma om, och Globrin dvärgen kunde drömma en hel del när det gällde ädla stenar guld och mitrhil.
Blod hade resan kostat. Minkha, halvalviskan hade förlorat ett öga då en svartnisse sköt iväg en pil. Ransarden som helst kallade sig för Svärdsdolk på grund av att han föredrog att strida med svärd i ena handen och dolken i den andra, hade förlorat nästippen i strid mot stråtrövare. Deras vänner bröderna Triest och Sagrehb hade stupat på ett tidigt stadium då en flock vargar ledda av en ulv anfallit.

Men nu tänkte man inte på det som hänt. Miljontals mynt av alla valörer låg framför dem och här och var låg som fläsk i ärtsoppa stora smaragder, safirer och diamanter. Synen blev nästan för mycket för Globrin som riktig dräglade. Även om Minkha inte delade sina vänners syn på rikedom så var även hon drabbad av guldfeber. Svärdsdolk tänkte en girig tanke som sa att varför dela med sig och tittade lömsk på de två andra. Men hans osnälla tankar kom av sig då Minkha sa: -Hur ska vi få med allt?
Ty den lilla gruppen hade bara två ryggsäckar, och en stor säck att bär allt i!
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2262
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Kullen

Shana var glad när hon den tidiga vårmorgonen tog sin spann för att be ge sig till brunnen vid det lilla torget. Det hade varit mulet några dagar men nu sken solen och det hade med ens blivit lite varmare. Hon var rätt så nöjd med livet denna vårdag. Barnen, flickan och pojken hade blivit friska från förkylningen de drabbats av för en vecka sedan. Maken kvast och borstbindaren hade enligt vad han själv sa för några dagar sedan fått beställningar. Det hade inte gått så bra försäljningen de senaste månaderna men nu hade det vänt. Senast han var hemma hade han öppnat börsen och klingande mynt hade rullat ut på bordet. Shana visslade för sig självt och såg en och annan mansperson titta efter henne med längtan i blick, en och annan kvinna såg i in tur med avund på Berkel borstbindares hustru, ty trots att hon fött två barn och var 32 år var den fylliga brunetten fortfarande ansedd som den vackraste i den lilla köpingen. Shana tittade sig omkring och såg en och annan vagn komma, hon erinrade sig att vårmarknaden skulle vara i morgon och några av försäljarna hade redan anlänt. Till sin lycka såg hon ingen som såg ut att vara i samma yrke som maken. Det var först då hon var vid brunnen som hennes glada humör grumlades lite. Det var här man kunde se om man tittade norrut mellan husen Kullen.

Kullen var namnet på borgen som låg på höjden i dalen där Köpingen låg. De var inte någon större kulle, cirka 40 meter hög men borgen i svart sten som låg ovanför den och som alltid tycktes lägga kullen den stod på i skugga ingav alltid ett dystert intryck tyckte Shana. Hon hade alltid varit lite rädd för Kullen och förmanat barnen att aldrig ge sig dit. Maken hade tyckt hon var lite väl ängslig och vad skulle ske? Barnen skulle knappast släppas in och förresten var härskarinnan som bodde där välvillig mot folket i trakten. Härskarinnan hon som kom till trakten för 140 år sedan. Hon kom västerifrån och bosatte sig i den då fallfärdiga ruinen på kullen. De äldre berättade att förr var det farligt i byarna och köpingen. Rövare, svartfolk och ett och annat odjur gjorde att folk hade det svårt. Det stals, människor mördades och få vågade sig ut på åkrar och fält. Men härskarinnan med sina riddare, man kallade hennes beridna krigare för riddare utan att man miste så mycket om dem. De var fåordiga men de var duktiga när de red och patrullerade vägar och höll uppsikt över nejden. Alla klädda i mörkblå mantlar och svarta hjälmar med näs och ögon skydd som gjorde att man knappat kunde se deras ansikten. Få om ens några fridstörare fanns i härskarinnans lila rike och med hennes hjälp hade välståndet ökat. Inga farliga sjukdomar hade rasat och inga år av missväxt hade det heller varit. Det var därför man hade överseende med det där med flickorna.

Med två eller tre års mellanrum försvann någon av flickorna i trakten, de som ofta helt oväntat var borta var alltid de blonda och ljushåriga. Vid enstaka tillfälle hade någon sett dem föras bort av riddarna till Kullen. Mer sällsynt var att de red hem till någon bonde eller torpare och hämtade en. De flesta försvann, någon enstaka kom tillbaka men kunde aldrig ge något klart besked vad som hänt, medan någon storgråtande ville tillbaks. Det viskades en del om detta men ingen vågade säga något högt och förresten så ansåg de flesta att man hade härskarinnan att tacka för freden och välståndet. Ett billigt pris att en och annan flickunge försvann, det var heller aldrig de rikaste eller mest betydelsefullast döttrar som gick det underliga ödet till mötes. Föräldrarna om det fanns sådana fick ju ofta en börs med klirrande mynt som enligt seden skulle öppnas och hällas ut på bordet i stugan.

Shana som var mörkhårig och dotter till en skräddare hade aldrig varit i farozonen men en och annan historia hade hon hört. Att flickorna blev kammarjungfrur och sedan bortgifta med riddersmän men också att härskarinnan drack deras blod för att hålla sig ung. Sistnämnda kunde väl dock inte stämma då en och annan kom tillbaka och ville dit igen? Men härskarinnan de få gånger hon visade sig alltid med en slöja framför ansiktet eller med Kapuschong som döljande det mesta av ansiktet var av de som han se en blick ung till utseendet. Det var snart tre år sedan en flicka från södra delen av härskarinnans rike försvann. Shana rös till lite men tappade sedan upp vattnet hon kom för att hämta för att bege sig hemåt.
Hon gick tillbaka och funderade om man inte åter kunde anställa en piga nu när familjen hamnat på grön kvist eller en lärling till maken. Berkel skulle han komma till marknaden eller hellre försöka sin lycka västerut. I väst köper de ofta brukade maken säga, i söder och norr är det inte så mycket att ha och på hösten är det bäst i öst. Hon log lite över de orden hon hört från maken så många gånger. Stackaren han är nog ute och sent ikväll, men kommer i morgon. Inte vill han väl missa marknaden även om hon kunde sköta en del av försäljningen. Hon funderade på att laga till någon av hans favoriträtter då hon plötsligt såg att folk samlats utanför huset där de bodde. Hennes far och mor var där och alla såg allvarligt på henne. Shana blev förvånad och tänkte fråga om något hänt men han aldrig då hon hörde en röst bakom henne: – ”Berkel borstbindares hustru. Shana vände sig om och först då såg hon tre män till häst, de hade blå kappor och svarta hjälmar, riddarna. Mannen som tilltalat henne fortsatte: - Härskarinnan vill träffa er.

Allt gick fort och efteråt såg hon allt som i en dimma. Härskarinnan hade valt ut henne. Hon som var mörk och i yngre medelåldern med två små barn. När Shana insåg att de ville ta med henne hade hon försökt protestera barnen hade hon stammat fram men föräldrarna som var närvarande sa att de redan var hos dem. – ”Min make hade hon sagt, vad tror ni han kommer att säg.”Men då hon såg de allvarliga minerna förstod hon och det var det smärtsamma, hade sålt henne. Riddarna sa åt folk att ge sig av, föräldrarna fick dock följa med henne in i huset och ta med lite kläder.
Hon grät, hon skrek och hon förbannade alla. Föräldrarna som knappt beklagade hennes öde, grannarna som helt rykte på axlarna och gick för att planera marknaden, men mest make, Berkel. Riddarnas ledare kom in i huset. Han tog av hjälmen beklagade att det kom som en chock. Han talade om borstbindarens dåliga ekonomi som kom av att han spelade och skaffat sig skulder. Nu hade han blivit av med dem genom härskarinnan men också att han gett sig av. Sålt sin fru och övergett sina barn, Berkel förbannade Shana medan tårarna rann.
Färden mot borgen på kullen var händelselös. Riddarnas ledare Merkil hade tagit med bojor för säkerhets skull, men han såg att kvinnan de hämtat var en mycket oerfaren ryttare, ja hon hade nog aldrig suttit till häst alls så han oroade sig inte för att hon skulle försöka fly i ren desperation. Han försökte istället inleda en konversation men det blev bara han själv som talade. Shana lyssnade knappt, bedövad av alla nyheter och ännu chockad över allt som hänt den senaste timmen. Hon såg allt som i en dimma, overkligt, måste vara en mardröm eller ett bisarrt skämt. Hon, 32 år gammal vad skulle hon hos härskarinnan att göra? Ett missförstånd, ja det måste det vara. När de såg henne skulle de inse sitt misstag och skicka hem henne. Men så började hon misströsta igen. Maken hade fått sina skulder betalda men sedan försvunnit. Ångrade han sig eller satt han någonstans på ett ruffigt värdshus och spelade? Barnen vad skulle ske med dem. Skulle de förstå vad som hänt och hur skulle deras liv bli? Föräldrarna var hon besviken på. Utan minsta ansatts till motstånd, de kunde väl åtminstone protesterat. Faderns tal att man alltid ska ställa upp för sin familj och alltid vara offra sig om det behövdes klingade som falsk pekoral.

Merkil harklade sig lite och Shana märkte att de kommit fram. Porten till borgen, den stora svarta ekporten hade öppnats och för första gången i sitt liv såg Shana in i borgen. Svart, allt var svart, stenarna i muren, svarta fönstergluggar och de få byggnader som fanns på gården ett stall, en smedja och vad som såg utatt vara ett förråd var även de svarta. :-” Vi är inte så färgglada av oss” sa Merkil och tog av sig hjälmen. Han log och tänkte säga något, men avbröts. -”Det är bra Merkil, nu tar jag över.” Rösten kom från en kvinna, och fram gick en dam klädd i en vacker klänning i guld med olika inslag av purpur. Håret, långt blont hår uppsatt i en slags hästsvans gick långt mer till skuldrorna. Shana såg på henne, det var en dam som var trots att hon var minst tio år äldre än henne själv påfallande attraktiv och med en iögonfallande stor barm. Kvinnan som såg ganska surt på Merkil vände sig om mot Shana och blev än mer bister. Kvinnans blågröna ögon blev små och hennes röda läppar blev smala streck. Hon snäste till. - ”Ja jag vet inte varför hon vill ha dig till sig, men det är hon som bestämmer.”

Merkil erbjöd sin hand till Shana för att få ner henne till hästen, men hon såg inte åt honom. Istället gjorde hon ett ganska misslyckat försök att kana ner på hästen sida som var vänd mot honom. Hästen som inte var van med denna manöver blev orolig men Merkil tog ett tag i dess betsel och den stannade till. Han log och sa till henne: - ” Tacka aldrig nej till hjälp.” Han tog sedan och ledde bort hästarna sin egen och den hon ridit på. De två andra riddarna hade klivit av och stod bredvid henne. Med ett skrapande ljud som fick Shana att rycka till började porten stängas. Kvinnan knäppte med fingrarna och de två männen tog den olyckliga modern till två barn under var sin arm och förde in henne i en dörr i muren. Hon ska badas och få nya kläder hörde hon kvinnan som tydligen var en mycket viktig person säga.

Shana fördes ner i en trappa, hon fördes in i ett litet rum där ett stort kar med varmt vatten stod mitt i rummet som även hade en eldstad samt en hylla med örter och kärl med oljor. Rummets väggar var skinande vita och hon blev nästan bländad. Någon ljuskälla såg hon inte men det var varm och fuktigt. Männen försvann men istället kom två yngre kvinnor klädda endast i särkar kom och tog av henne kläderna, Fortfarande omtumlad, ja nästan mer än förut lät Shana dem tvätta henne och det hade nog varit en behaglig upplevelse om det varit under andra omständigheter. När de var färdiga torkade henne och gav henne en helvit linneklänning utan några som helst utsmyckningar men av hög kvalité. Hon hade inte frågat något och tvätterskorna hade inte sagt mycket. När hon var helt torr, fick hon ett par röda sandaler och så gick de uppför en liten gång där kvinnan väntade. Hon såg inte lika arg ut, istället högdragen och hon öppnade en dörr som ledde in i ett litet rum, även här var väggarna skinnade vita. I dess andra ända var en dörr målat i karmosinrött och hon knackade på och sa: -”Härskarinnan tar emot nu!”

Det var ett ganska litet rum de steg in i. Shana hade nog trott det skulle vara en stor audienssal, men rummet var omkring fem meter i omkrets. Rummet hade helt vita väggar men sidan som vete ut mot borggården hade ett fönster, Rutorna i den var många och små en del var i en svag nyans blått, andra i rött och några få i gult och grönt. Ljuset som kom in spelade ett underligt sken och det hade nog varit sällsamt att skåda om det varit i en annan situation. På en liten upphöjning i golvet stod en helsvart tron var ovansida nästan gick upp i taket. Hon såg knappat den svartklädda skepnaden som satt i den. Helt klädd i en svart kåpa neddragen så endast hakan syntes satt härskarinnan. Skorna var svarta och händerna täcktes av handskar i samma färg. Härskarinnan gjorde en gest med handen och den blonda kvinnan tog till orda.
– ” Shana, Berkel borstbindares hustru, dotter till Gamfon skräddare och dennes maka Sindril har härmed överlämnats till er, o mäktiga härskarinna för att på nåder tas i eders tjänst. Hennes make borstbindaren har själv godkänt detta och fått den sedvanliga betalningen. Han har avsagt sig sin rätt som man och make för evig tid och låter er nu härskarinna göra vad ni vill och önskar med henne som nu står vid era fötter!”
Shana som blev än mer sårad av orden att maken sålt henne som en simpel slav och orden ”sedvanlig” betalning smärtade. Besvikelsen och smärtan av de hårda orden försvann då hon såg härskarinna resa sig och dra bort huvan. Framför sig stod en flicka som högst kunde vara tjugo år! ” – ”Blev du förvånad min vän?” Sa härskarinnan och log milt. Hon vände sig till den blonda. - ”De brukar visst göra det Elsina, eller hur?” Den blonda log, ett leende som inte var vänligt och nickade.
Härskarinnan klev fram till Shana som instinktivt tog ett steg bakåt. -” Dvärgar.” sa härskarinnan, ja dvärgar. De har gjort väggarna. De har tagit mineraler och ädelstenar och malt ner dem i färgen de blandat till. Det är någon form av magi med också för ljuset lyser av sig självt och man behöver ingen ljuskälla. Hon tittade mot fönstret, men fönstren är förstås gjorda av älvfolk. Det kan man se i fogarna och i nyansen. Hon vände sig mot Elsina. - ”Be Merkil komma in sa hon.” Då de lämnats ensamma fortsatte hon. Ja jag vet att u ha många frågor. Ge dig till tåls. Du kommer snart få veta allt.
Om härskarinnan tänkt säga något mer så blev det inte sagt ty Merkil kom in i rummet och bugade sig djupt. Åter gjorde den svartklädda en gest med handen och Merkil tog Shana under armen och de lämnade rummet. Shana visades runt. Det tog en evinnerlig tid tyckte hon då man gick upp och ner i trappor och ut och in i en massa rum. Hon såg en del tjänstefolk, alla kvinnor men de tittade bara ner i marken när hon kom. Riddarnas sovsal samt Härskarinnans privata gemak var de enda rum de inte tittade till. Sista rummet var dock beläget uppe i tornet. -”Härlig utsikt sa Merkil,”, men fåglarna kan väsnas ibland.” De gick in i ett liter tum strax belägget under taket. Det fanns i stort sett bara en säng, om än en ganska rejäl sådan samt ett litet bord där en skål med frukt och en karaff med små glas i kristall stod. Här var väggarna inte målade i den vita lysande färgen. -”Som du förstår så är det här du ska bo. Ta lite vin, det är importerat och frukten, ja ta för dig. Inte många bondkärringar eller borstbindarfruar som kan äta körsbär på vårkanten.” Han stängde dörren bakom henne. När han låste hoppade Shana till ofrivilligt. Tänk på att man sover naken här på slottet hörde hon honom säga.
Det blev en lång dag och än längre natt. Shana vågade inte sova, inte heller vågade hon äta av frukten eller dricka av vinet. Märkligt var det däremot att ingen värmekälla fanns så var det inte kallt. Fast det var nog det minsta bekymret. Först när gryningen kom nickade hon till.

Framåt morgonen knackades det på dörren och in steg två flickor klädda i vitt. De bugade sig och hade med en skål med buljong och lite bröd. De två försvann lika fort som de kommit. -”Ni kan inte strunta i att äta” hörde Merkils röst. Han steg in i rummet. Han skrattade till. -” Ja det är ganska vanligt att damerna som kommer hit vare sig sover, äter eller dricker. Han log, tog upp buljongskålen och drack. Se så, inget farligt. Ni blir inte förgiftad eller förvandlad till en padda. Lite motvilligt tog hon för sig av maten. Men inte skulle man väl ge någon mat om man ska ha ihjäl personen ifråga tänkte hon i ett försök att se ljust på saken. Kanske vill härskarinnan ha någon som kan arbeta eller tillverka borstar. Men så kom svårmodet över henne. Det hade hon väl lika gärna låta någon av sina underlydande skaffa i köpingen? Medan hon funderade och tittade ut genom fönstret gick Merkil sin väg och en tjänarinna kom in. Hon hade med sig ett handfat, handduk och borste för till håret. Shana tvättade sig, hon ville kamma sitt hår men flickan lät förstå att hon hade order att göra det. Shana satte sig på sängkanten och blev borstad. Flickan höll på en kort stund innan hon sa:- ” Det är inte så farligt att bo här. Vi trivs. Härskarinnan är god mot oss. -” God” muttrade Shana, ”att ta mig ifrån mina barn det är inte godhet.
-”Barnen kommer få det bra, du kommer få det bra även om Elsina inte tycker om dig sa flickan. -”Nej jag märkte det i går sa Shana. Flickan som började borsta håret fortsatte -” Ingenting att vara orolig för, hon var favorit än gång och är sur för att hon inte är det längre. Men hon är bra på att sköta om saker och ting och därför är hon kvar. Fast hon kommer aldrig in i härskarinnans sovkammare mer.
-”Sovkammare?” Vad menas med det sa Shana och vände sig om. Men flickan log bara och la huvudet på sned. Hon steg upp och gick sin väg, men innan hon lämnade den mörkhåriga kvinnan ensam vände hon sig om och sa: -”Jag tror du förstår vad jag menar”.

Shana fick en stor klump i halsen. Men på något vis hade hon fruktat detta. Hon la sig ner i sängen och önskade att hon skulle uppslukas av världsalltet, att hon kunde sjunka ner i sängen och försvinna, ja en sekund tänkte hon kasta sig från murkrönet och avlida när kroppen krossades vid stenarna i borggården. Men vad sker med ens själ om man dör på ett ställe som detta?

Ångest, förtvivlan och gråt. Ja Shana grät rätt ut. Vad ont hade hon gjort för att hamna här? Och vad skulle ske? Hemma i byn var det aldrig något tal om annat att pojke och flicka skulle förenas, inte något annat. Hon kväljdes, hon fick tårar i ögonen medan hon mindes första gången, en kort stund med en pojke från grannbyn, de vara båda sjutton år och hade fått för mycket vin i sig. Sedan när hon gifte sig tre å senare. Med maken hade hon efter smekmånaden haft många. men korta samlag. Man fick pass på då han var hemma och ingen i närheten. Så var det för dom, så var det för alla.

Elsina var ensam med sin härskarinna. -”Boda, har visat sig vara lösmynt, hon talar med den nya nu. Det kan leda till tråkigheter.”
-”Det tror jag inte” sa härskarinna och fortsatte med att beskära ett litet miniatyrträd. Hon såg inte upp än gång utan fokuserade enbart på det lilla trädet, en gåva för längesedan av en kollega som varit långväga österut. Den mogna kvinna suckade men fortsatte.
-”Boda” har länge varit stursk, jag tror ärligt inte er magi har så stor effekt på henne. Troligen har hon lärt sig något knep.
-Äsch sa härskarinna utan att titta upp. Lilla Boda har inte gjort något man inte kan ha överseende med. Men jag tror det handlar om något annat Elsina, något annat.
Föreståndarinnan fnyste till förnärmad. Nu såg borgens ägarinna upp. -”Du är svartsjuk, du har aldrig gillat Boda. Ja du gillar ju inte någon av flickorna men Boda har du alltid avskytt. Elsina tänkte säga något men härskarinnan gjorde en gest med handen och sa. -”Ja ja du tänker säga emot, men ärligt jag bryr mig inte. Jag har annat att tänka på. Du kan gå, förbered allt och kom tillbaka sedan. Skulle det bli fortsatta problem så bestraffa henne som du tycker är nödvändigt men det får vara inom rimliga gränser.
Elsina gick därifrån muttrade, ”inom rimliga gränser, inom rimliga gränser.”

Shana hade vägrat lämna sitt rum. Några av flickorna hade ömsom bett och ömsom hotat men Boda kom med en skål med stuvning och sa åt dem att försvinna -”Dumma små gäss är de, bry dig inte om dem sa Boda och fortsatte. I vanliga fall brukar vi aldrig säga vad som ska ske, men jag tyckte du som har barn borde veta.
-”Veta vadå?” suckade den mörkhåriga.
-”De flesta som kommer hit är unga,ogifta och om de varit med någon pojke eller man så har de sällan någon vad man kan säga erfarenhet. Men härskarinnan komma in börjar sjunga och så ger de med sig.
Shana rös till. Ja man bli förälskad i henne, upprymd och man ger sig hän. Men rätt vad det är så tröttnar hon på en och då förvisas man från sängkammaren till att arbeta. Matlagning, städ, tvätt ja det finns mycket här att göra.
-”Men är ni inte svartsjuka på varandra då?
-” Jo men effekten dämpas efter ett tag sedan så sjunger hon ibland för oss och flickorna blir tillgivna igen. Ingen av dem skulle drömma om att skada härskarinna.
-”Men männen då frågade Shana vad gör de?”
-”De är är förälskade i henne de med. Eller ja de är lydiga och gör vad hon säger. Efter som de är förtjusta i vår härskarinna bryr de sig aldrig om oss kvinnor och vi är inte intresserade av dem.”
-”Låter som en slug plan sa Shana och började ta för sig av maten Boda tagit med. Alla är kära i henne och därmed lojala. Men den där Merikil och hon den avskyvärda..
Flickan avbröt, Elsina ja. Usch för de gamla skatan. Hon är den enda som är besvärlig. Hon är extremt svartsjuk. Härskarinnan plågar henne. Ja det fins inget annat ord. Elsina är hon inte intresserad av längre och det vet hon men hon är bra på att sköta hushållet om man så säger. Merkil är den enda av männen som inte är förälskad. Anledningen är nog att härskarinnan inser att ledaren för riddarna behöver hålla huvudet kallt. Han kanske skulle ge dåliga råd om han var snurrig i skallen. Han får säga emot henne och göra invändningar då det gäller krig och vakter och sådant där.

En ljudlig harkling hördes och Elsina som stod vid dörren lät därmed förstå att hon såväl hört samtalet som ogillat det.
-”Dags för mig att ge mig av sa Boda tog med fatet och gick.
Boda gick nedför trapporna till köket. När hon kom dit ner såg hon att det var helt tomt. Hon såg sig om med ingen var där. Hon ställde ned sakerna hon burit på ett bord och rykte på axlarna. Var är alla tänkte hon. Boda funderade på att smita upp till Shana igen men Elsina stod där i dörren. Utan ett ord kastade sig den medelålderskvinnan över henne och tryckte upp henne mot väggen. Elsina omfamnade henne och kysste henne Boda försökte värja sig men Elsina fortsatte. Flickan försökte göra motstånd, rycka i angriparens kläder luggas men det hade ingen effekt, snarare tvärtom. Efter att ha kysst henne i vad som verkat vara en evighet slutade Elsina. Boda vacklade till av såväl som chock men också av syrebrist. Hon tog och höll i bordskanten och tittade upp förvånad men Elsina knuffade omkull henne. Återigen kastade sig föreståndarinna över henne och började kyssas. Elsina satte sig upp, högra knät kom i Bodas mage och hon höll fast hennes handleder. Hon släppte högerhanden men innan Boda kunde företa sig någonting fick hon en rejäl smäll över kinden. Föreståndarinnans ringprydda fingrar gav extra tyng åt slaget. En smäll till kom. Kyssandet fortsatte och Elsina började slicka sitt offer i ansiktet, Boda gjorde en grimas men det eggade henne bara. Helt tvärt slutade hon sedan. Hon började klä av flickan som nu låg helt stilla förutom att ögonen började tåras.

-”Inom rimliga gränser Elsina! Inom rimliga gränser!” Merkils röst hördes. Ljudet kom bakom den blonda föreståndarinnan och hon vände sig om. En rejäl smäll kom från Merkil. Elsina tuppade av.

En fruktansvärd och uppriven scen hade utspelats. Härskarinnan stod framför sin husföreståndarinna som stod på knä, gråtande och uppriven.
Merkli stod vid dörren med handen på svärdshjaltet. Inte för han trodde att Elsina skulle våga anfalla härskarinnan eller honom själv men man visste ju aldrig med galna kvinnor. Boda satt framför härskarinnan halvt bortvänd från den gråtande , hon snyftade lite hon med och var ganska blåslagen. Elsina hade gråtit och skrikit men också förebrått den kvinnliga magikern för att hon försummat henne hon som alltid älskat och varit lojal. Härskarinnan hade till slut fått nog och höjt handen och Elsina hade tystnat. - Det är bra nu. Det är bra Elsina. Ja håll tyst nu. Du var varit bra, men nu. Hon tog en paus. Svalde hårt och såg mycket arg ut. Du får lämna oss. Redan idag får du ge dig iväg. Du ska få med dig vad du behöver och pengar ska du få. Men efter den här, hon tog en konstpaus, incidenten så förstår du att du inte kan vara kvar.

Elsina försökte säga något men möttes av en hård blick. - Jag använder magi om du säger ett endaste ord nu. Seså torka tårarna. Härskarinnan nickade mot Merkil som gick fram och la armen under Elsinas som insåg att ingenting kunde ändra beslutet. Härskarinnan vände sig om och väntade tills de två lämnat rummet. - Det gjorde vi bra Boda sa hon. Det gjorde vi bra.

Shana hörde röster och skrik nedanför borggården. Hon tittade ut genom fönstret och kunde se att kvinnorna skrek och väsnades. Föreståndarinna kom ut från en port eskorterad av två riddare. Kvinnorna skrek högre och några började kasta sten och orenligheter mot Elsina som vad Shana förstod måste ha gjort någonting. Galet ställe. Måste ut härifrån tänkte den fängslade och tog och förgäves försökte få upp dörren. Hon visste att den inte skulle öppnas men något måste göras. Shana satte sig i sängen igen. Skrikandet och oväsendet blev högre och högre. Sedan blev allt tyst. Åter tittade hon ut och såg att de stängde porten. Riddarnas gester tolkade hon så att de gav order att återgå till sina sysslor. Elsina hade kastats ut.

Shana satte sig med händerna i ansiktet. Åh, varför kunde denna galna mardröm aldrig ta slut? Medan hon satt där märkte hon att det blev varmare i rummet. Efter några minuter då värmen ökat och och ökat kom tanken de kommer ha ihjäl mig. Värmen steg. Shana drack det som fanns men insåg att värmen inte slutade Hon tog av sig kläderna och då började det sakta bli svalare. Dörren öppnades. Boda hade öppnat och en kort sekund tänkte Shana att Boda skulle befria henne. Men Boda log bara ett snett leende och Härskarinnan stod där i dörröppningen. Den mäktiga förtrollerskan var endast klädd i en lång kappa. Shana tittade förvånat upp men så hörde hon att härskarinnan började sjunga, föst nästan ohörbart med sedan ökade sången i styrka. Boda stängde dörren och de två var ensamma. Magi, det måste vara magi, Shana blev förskräckt men i nästa ögonblick så märkte hon att hon inte kunde stå emot. Allt blev overkligt medan sången fortsatte och ökade i styrka. Hon slöt ögonen men öppnade dem lika fort. Där stod hennes älskade härskarinna helt naken framför henne och när sången slutade böjde sig sig harmonisten ner mot Shana som nu var helt under hennes magi. Shana böjde sig framåt och de båda kysstes. Innan Shana helt gav sig hän åt härskarinnan så tänkte denna att hon kommer bli en bra föreståndarinna.
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2262
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Fartyget

Vi hade varit på Monturerna och skulle segla tillbaks till Erebos. I lasten hade vi såväl silver som pälsverk och det där vinet de gör på mullbär men som väl egentligen är någon slags sprit? Allt nog. Vi seglade iväg men efter tre dagar kom en storm som jag aldrig sett maken till. Vi kom ur kurs och såväl besättning som last gick överbord. Av alla trettioåtta ombordvarande miste vi sjutton stycken. Värst var att såväl styrmannen som hans son som var extra styrman drunknade. Timmermannen försvann han med och kocken som även var lite kunnig i det där med att förbinda sår och alltid hade några medikamenter med sig försvann i vågorna. Kaptenen en ganska oerfaren figur försökte väl så gott det gick men stormen fortsatte i dagar. Vi kunde lika bra ha satt oss lägst ner i lasten och bett till alla gudar som dyrkats i Altor för vi var helt prisgivna åt havet.

Allt nog. Efter nio dygn så slutade stormen. Det tog någon dag innan vi funderade på var vi var. Fartygets segel var trasiga, två master brutna och mycket var trasigt men ingenting var helt. Till slut lyckades de äldre sjömännen ombord lista ut att vi var långt ut i Västerhavet. Någonstans sydväst från Monturerna var vi. Av lasten hade pälsverken förstörts. Mullbärsvinet hade varit i tunnor som tagit in vatten och provianten ombord samt färskvattnet hade fått sin beskärda del av havsvatten.

Ja det var elände men kaptenen gav order och vi lyckades tillverka segel till en mast av det som fanns kvar och sedan inväntade vi vind. Men då märkte vi att vi kom ingenstans. Vinden var åt rätt håll men fartyget gick inte att styra. Någon sa att rodret måste ha skadats och en herre från Caddo var han vill jag minnas som var en demon på att simma åtog sig att undersöka saken. Han plums i det våta med ett rep i handen. Efter tio minuter tyckte vi att även en mästersimmare från Caddo borde vilja komma upp men då märkte vi att ingen höll i repet. Kaptenen undrade om någon var villig och se vad som hänt. Men ingen av oss vågade. Allt nog. Fartyget kom ingenstans och alla trodde det var något spökeri eller magi med i det hela. Men några ombord som sa sig ha erfarenhet av magi eller trolldom sa att de kände på sig att någon magi var det inte. I alla fall ingen magi som de kände till.

För att göra pinan kort för era öron kan jag säga att vi var fast där i sju dygn. Varmt var det också. Vattnet tog slut och provianten likaså. Några försökte fiska men det gav ingenting. Allt nog. Alla utom kaptenen tyckte att man skulle sjösätta långbåten och låta den dra fartyget. Varför han var emot det vet jag inte men till slut gav han med sig. Han hade knappast kunnat vara kapten om det blivit myteri. De som var bäst på att ro, det var en sex, eller var det sju stycken satte sig i båten. Men då såg de en haj. Eller rättare sagt fenan. De började ro men det gick inte många minuter innan de såg fler och fler hajfenor sticka upp i vattnet och då blev de rädda.

Allt nog. Ombord var alla men man glömde ta upp långbåten och på kvällen ropade vakten att båten slitit sig. Vi satt där vi satt i två dygn. Ingen vågade sova. Varmt var det så de flesta undvek att vara uppe på däck. Medan andra inte vågade vara under däck om något skulle hända. Värst var det för utkiken. Att sitta uppe i masten i värmen var en plåga. Vi turades om men det var hemskt.
Ja det blev värre och värre. Två man strök med av värme och brist på vatten. Kaptenen ordande en begravning och liken kastades i havet. Någon protesterade men man kunde ju inte ha lik ombord i värmen. Några hajar kom och åt de döda och det var hemsk att se.

Ytterligare två dygn gick. Utkiken blev av solsken och vattenbrist så dålig att han ramlade och föll i havet. Då kom det hajar igen. Efter det vågade ingen ge sig upp i masten. Till slut dagen därpå sa kaptenen att vi skulle dra lott vem som skulle vara utkik en och en halvtimme. Vi insåg att det var ett bra förslag och jag drog som de andra lott. Jag fick lotten och gav mig upp i masten. Det var ingen utkikskorg i masten men jag tog ett bälte och surrade fast mig sedan hade jag en bit av pressning som jag höll över huvudet.
Allt nog. Efter en timme hörde jag folk ropa att vatten strömmade in från lastrummet. Fartyget tog in vatten och började sjunka. Någon ropade att hajarna kom och någon skrek att de såg människor rida på några av hajarnas ryggar. Hajmän skrek någon och det hade han rätt i. Det var nog hajmän allihop förutom några stora hajar. Hajmännen tog sig upp på det sjunkande skeppet. En del i besättningen gjorde inget motstånd för de ansåg det meningslöst och hoppades bli tillfångatagna. Men hajmännen hade med sig såväl klubbor som spjut och började ha ihjäl folk. Några av mina kamrater hade dock tagit fram yxor och huggare men de var ganska möra efter allt vad vi gått igenom. De slaktades. Inge hajman vad jag vet blev ens sårad. Att jag överlevde tror jag beror på att pressningen måste ha dolt mig.

Fartyget fortsatte sjunka och jag som var i masten tänkte att nu dör även jag. Men så blev inte fallet. Visst sjunk fartyget men masttoppen stack fram och där satt jag. Hajar och hajmän gav sig av. Vet ej om de tog något ur lasten och inte bryr jag mig heller. Jag satt där resten av dagen och hela natten. Sedan såg jag långbåten komma. Tom var den och den var några meter ifrån mig. Jag gjorde mig loss och lyckades ta mig fram till den och mirakulöst även ta mig upp i den. Där hade någon glömt en kagge med vatten. De skulle väl ha den de som skulle ro kan tänka. Det vattnet räddade mig från att dö där ute i havet.

Allt nog. Jag försökte ro så gott det gick men sedan blev det varmt som i en eldmagikers arsle igen. Ja ursäkta språket men jag är sjöman. Efter tre dygn eller mer tidsuppfattningen flöt ihop för mig så hittade några gråalver mig. Ja de är ju inte så glada i människor alla gånger, men de kunde ju inte låta en ensam person dö där ute på havet. Jag var med de där långöronen några veckor. De var vänliga men visade också att de inte hade för tanke att bli vän med mig. Få av dem förstod mitt språk och deras kan jag inte alls.

Ja det var berättelsen om fartyget Chov Osípanych. Allt nog om det. Har någon mer vin?
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2262
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Den arge, den gamle och Mentalisten

- Vid Odo! Groferlin var arg. Arg som en varg brukade Mentalisten säga om honom. Men nu var han mer arg än vanligt.
-Så sa Mentalisten med en något retsam blick. - Det är att vara lite ur balans idag?
Groferlin tänkte säga något om magiker i allmänhet och kvinnliga mentalister i synnerhet. Men han teg.
Kevhaat gruppens ledare tänkte säga åt dem att inte bråka. Men som äldst och erfarnast i guppen tänkte han att kärlek börjar alltid med bråk.
- Skit, piss, orcher och demoner med fyrahundra huvuden utbrast Groferlin. Jag struntar i detta förbannade äventyr. Jag vill hem. Hem till en varm bädd, en varm brasa och varm mat.
- Såååå hördes Mentalisten säga i sin mest retsamma ton. - Ska gunstling junker ge sig av redan? Tjugo dagsmarscher till ingen nytta. Har du mat och vatten för lika många dagar hem till lilla mammsen?
Innan Groferlin han säga något kom Kevhaat före och sa: - Tyst. Hör ni inte? Svartfolk.
Alla i gruppen stannade. Lyssnande och med händerna beredda till att strida eller som den kvinnliga magikern redo att kasta en besvärjelse.
Mentalisten begrepp snart att den inte fanns något svartfolk utan det hela var den äldres sätt att så tyst på bråket. Han gav henne förresten en blick som sa retas inte.

Färden fortsatte. Kevhaat tänkte att det var nog en dålig idé att ha med den arge unge mannen. Men man hade haft svårt att få tag i folk villiga att göra resan. En hade redan smitit sin väg bara två dagar efter man gett sig av och tre dagar senare gav en annan upp skyllandes på en stukad fot som ingen fick se. Kevhaat suckade och mindes sin tid som legosoldat då man stack ner fegingar och eftersläntrare istället som nu då man lät dem ge sig av. Men bättre nu än när de verkligen behövs tänkte han.

- Vi fortsätter en timme till sa Kevhaat. Sedan tar vi rast. Vi passar på att äta men tänd ingen eld.
-Behövs min magi sa Mentalisten?
- Sånt behövs inte alls sa Groferlin.
Mentalisten ställde sig framför honom med händerna i sidorna och sa syrligt.
- Jag vet att din morsa är från Caddo. Men folk från andra delar av världen är inte lika fega för magi.
Innan Groferlin han svara kom attacken.
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2262
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Den arge, den gamle och Mentalisten II

- Inte var det mycket till strid sa Groferlin.
Den äldre mannen nickade.
- Vad var det för något? Groferlin tittade frågande på magikern.
- En gnom. Ja de kallar det elementnissarna, blev svaret.
Gnom. Elemntnissar, vad talar du? om sa Groferlin
Mentalisten fnös av harm och sa bara – Lär dig lite kunskap om magi innan du ger dig av på äventyr grabben. Sedan vände hon sig mot Kevhaat. - Din yxa blev rätt illa åtgången.
Ack ja, men hellre trasig yxa, än trasigt ben. Han slängde resterna av yxan och slog med handflatan mot bredsvärdet han hade i bältet. - Bästa vapnet använder jag inte mot en sån där jordklump.

- Inte mycket till strid sa Mentalisten. En jordhög anfaller oss, du svingar yxan, grabben hinner inte ens dra svärdet innan det är över.
Groferlin blev arg. - Vad gjorde du själv då häxa?
Mentalisten som alltid förstod att den yngste i sällskapet alltid blev extra arg när hon log åt honom la huvudet på sned och sa - Jag förberedde en besvärjelse. Men som sagt caddobor vet ju ingenting om sådant. Trista typer som ser allt i grått medan de har en svart-vit syn på allt annat.
Groferlin tänkte säga något om att häxor ska brännas. Men mannen som fått yxan förstörd han som vanligt före och sa:
- Ja det är bra nu Joseferlina. Det är bra nu. Låt oss Fortsätta! Äta får vi göra i kväll. Skynda på!
Magikern tänkte säga något men insåg att det var dumt att börja ett bråk. Kanske fanns det fler faror i närheten. Groferlin kunde inte hålla tillbaka ett leende. Mentalisten hatade sitt riktiga namn.
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2262
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Den arge, den gamle och Mentalisten III

Den lilla gruppen hittade en liten koja. En förfallen koja som någon eller något bott i för länge sedan. Eld tände man inte trots att det inte behövdes. Mentalisten gjorde som de brukade. Hon värmde maten med sin magi och blev det kallt på natten brukade hon kunna ordna det också. De turades om att hålla vakt. Den gamle tog alltid förstapasset, så han fick sova ifred sedan. Mentalisten ville alltid ha det sista passet så Groferlin fick finna sig i att sova för att sedan vara vaken och sedan försöka sova igen. Men det hade också sina fördelar. Ty kvinnan i sällskapet var noga med sin hygien. Medan den yngre mannen och Kevhaat sällan tvättade sig brukade Mentalisten alltid försöka hålla sig ren. För även om Groferlin var lite rädd för magi och för magiker överlag så var ju Mentalisten ganska trevlig att beskåda. Den långa slanka flickan som enligt sig själv bara är 21 men som troligtvis är minst femhundra år gammal för alla häxor trollkarlar och besvärjare lever lika länge som alver och älvor men sedan får de sitt straff enligt den lära han fått lära sig enligt modern, en något halsstarrig kvinna. Men alla tankar om magins fördärvlighet bleknade då han såg Mentalisten sitta där i sina svarta skinnbyxor och mörkblå tunika sittandes borsta det röda axellånga håret. Och ögonen sedan. De riktigt lyste ibland de något sneda isgrå ögonen.

- God morgon pojkvasker, sa den rödhåriga. Beundrar du utsikten? Förut hade en sådan fråga fått honom att rodna men nu svarade han lite flirtspydigt. J- a, den är ju inte direkt ful. Synd bara att man inte kan se lite mer av naturen där man ligger.
Mentalisten gav honom en sur grimmas som svar. - Passa dig ungtupp. Tuppar man inte har nytta av hamnar i grytan.
- Ja tant Jose.. han ångrade att han använde hennes riktiga namn för han såg hur ögonen smalnade och munnen blev som ett streck på henne.
Bråka inte nu barn hördes Kevhaat säga. Upp med er. Vi stannar inte längre. Vi äter om två timmar.

Det blev äntligen frukost. Inte efter två timmar utan snarare tre och en halv. Som så ofta så tog de och hällde upp det som skulle ätas i skål och med magis hjälp började det koka. Inte ens anhängaren av den lysande vägen orkade med invändning denna gång. De yngre deltagarna märkte både att den äldre var något stressad. Lika bra du säger vad som är fel sa den rödhåriga. Kevhaat nickade. Misstänker att det inte bara är svartfolk i trakten. Utan något värre.
- Värre? Vad kan vara värre än svartfolk frågade Groferlin och reste sig upp. Lika bra att hålla utkik när man äter.
- Värre? Ja vad kan vara värre sa Mentalisten. Få se nu. Resar är värre än orcher, men om vi inte räknar svartfolk så är nog drakar, demoner och häxjägare från Caddo. Allra värst sa min gamle morfar är svarta priatankor men de lär vi inte träffa här ute i obygden.
Båda männen gav magikern ett lömskt öga. För även om Mentalisten hade såväl humor som humör så var det inte rättan tid att tramsa sig.
- Odöda. Ja jag säger det igen mina unga vänner. Jag misstänker att en odöd är där ute någonstans. Odöda? Men vad då är det en gast eller vampyr eller ja vad det nu heter. Groferlin blev genast rädd men ångrade sig att han visade detta.
- Inte bra sa Mentalisten och slöt ögonen och gjorde en gest med handen. Den gest hon brukade göra när hon lät förstå att nu skulle hon ägna sig åt magi. Hon ansträngde sig. Suckade till, troligen lyckades inte försöket att med magis hjälp varse om något odött var i närheten. Hon öppnade ögonen och sa: - Nej det finns ingenting i närheten. - Kanske det sa den äldre mannen. Men magin du utför har väl inte så lång räckvidd? - Sant sa hon. Men ingenting är i precis i närheten. Vi hinner nog både äta och ge oss av.
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2262
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Den arge, den gamle och Mentalisten IV

Färden gick vidare, eller rättare man skynda de på gott det gick utan att marschtakten fick äventyra säkerheten. Ibland tog den äldre mannen och rekognoscerade, andra gånger använde magikern sin magi. Den yngre mannen gjorde nytta han med då han var starkast så fick ha bära det tyngsta av utrustningen. Tre dygn gick då man förflyttade sig så mycket som möjligt med få pauser för mat och vila. Sedan sa Kevhaat att vi kan nog ta det lugnt nu. Mentalisten nickade och Groferlin svarade genom att slänga sig ner på marken. Ty han var stark Groferlin men någon uthållig person var han inte. - Styrkan är det inte fel på men väl fysiken sa den rödhåriga och tittade menande på den liggande. Den äldre som ändå tänkt smita iväg för att begå ett naturbehov log för sig självt. Nu börjar de gnabbas igen.

Ni häxor är ju vana med att springa, ni är väl alltid redo att fly när rättvisan är er i hälarna.
Vi är inte på Caddo blev svaret. Och förresten skulle nog era häxjägare inte våga sig utanför den där trista ön du kommer ifrån. Hon tystnade en stund och tittade på honom. När jag tänker efter så undrar jag verkligen om du är från Caddo? Groferlin höjde ett förvånat ögonlock.
Ja men det är väl inte ås underligt? Alla ”vet” att dalker är högresta men du, du är ju något kortare än vad jag är och jag är inte så lång. Vidare så är väl din kalufs inte bara något bångstyrig den är brun men skäggstubben din går i någon rödaktig nyans och ögonen är bruna de också. Du är inte färgblind så vad är min herre för något?

Det faktum att hon påpekade fick den unge mannen nästan att rodna. Han försökte klara situationen med att tittat på henne och sa: -Du har rätt fröken J. Men har jag inte sagt det så kan jag väl lika bra säga det nu. Min mor är från Caddo. Men min far var sjöman. Vet inte riktigt var han varifrån. Han dog när jag var tre år och minnena är få. Min mor sa alltid att han kom norr om Kopparhavet men det säger ju inte så mycket. Hans far, min farfar hade samma namn som jag. Men vilken nation eller rike man heter Groferlin vet jag inte. Har alltid bott på Caddo men förra året bestämde jag mig för att göra som så många andra av mitt folk gör, ty jag anser mig vara dalk trots mitt lite ovanliga påbrå, nämligen att bli legosoldat. Men Jag hittade dig och den gamle istället för någon månad sedan. Hon nickade, - Ja jag vet. Vi behövde någon stark person med på vår resa och du erbjöd dig följa med gratis bara för att få lite erfarenhet. Sedan log hon ett retsam leende. -Säkert på att din mamma inte vänslades med en dvärg?
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2262
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Den arge, den gamle och Mentalisten V

Mycket kan man tåla, men antydande att hans far var dvärg fick blodet att rasa i Groferlins kropp. Han reste sig upp men han ingenting säga då Kevhaat kom springandes. Den gamle sprang samtidigt som han försökte spänna på sig bältet. Groferlin fick snabbt upp svärdet. Kevhaat snubblade och skrek till. Bakom honom såg de Mentalisten och den unge mannen att en varelse kom fram. - En satyr? Mentalisten kunde inte dölja sin förvåning. På Caddo var satyrer mer än sällsynta så Groferlin sprang fram och tänkte anfalla. - Stopp! Stopp vid Odo och alla andra gudars namn hördes satyren säga och gjorde en gest att han var såväl obeväpnad som för att skydda sig om någon skulle anfalla honom. Att han nämnde Odo gjorde att Groferlin stannade upp.

Efter en stund då Kevhaat kommit på fötter spänt sitt bälte och märkt att enda skadan var några gräsfläckar på kläderna samt lite sårad stolthet satt alla fyra runt en brasa som satyren tänt med magi. Satyren som lät förstå att han brukade kallas Festglade när han var tillsammans med människor. Men och han blev lite dyster i tonen när han berättade att han blev kär i en grottalv. Kärleken höll inte ty den sköna föredrog att leva bland sitt folk och Festglade trivdes inte hos alvkvinnas släkte. Groferlin fick dock en lättare chock då satyren sa att kärlekshistorien skett för bara tvåhundratre år sedan till hösten. Nu är det dags att finna den riktiga kärleken sa Festglade och tittade på Mentalisten på ett sätt som bara kunde tolkas på ett sätt!
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2262
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Den arge, den gamle och Mentalisten VI

- Men tröttna någon gång då! Mentalisten var arg. Hennes två kamrater däremot roade. Ja den yngre av dem låtsades vara road men innerst inne var han oroad och orolig. Att han var svartsjuk på satyren ville han inte riktigt erkänna men samtidigt var Groferlin rädd att de två magikunniga skulle börja slåss med varandra och skjuta blixtar och annat. Lite besviken hade han också blivit då han i ett försök att börja tala med Festglade hade frågat vad han tyckte om Odo och hans lära. Älvfolket hade bara gett honom en blick och sagt att han inte brydde sig om denna gudinna och hennes lära. Han hade bara nämnt namnet då han visste att många människor dyrkade denne. Groferlin hade blivit så arg och tänkt slå till Festglade men Kevhaat gått emellan. Festglade trodde för sin del att den yngste av människorna var svartsjuk på att han försökte charmera den rödhåriga damen.

- Vid alla demoner, drakar och odöda muttrade Mentalisten när satyren för tredje gången på samma eftermiddag hade spelat sin nykomponerade panflöjtsmelodi ”Till en rödhåriga mentalist”. För fyra dagar sedan då de först träffades hade han varit uthärdlig satyren. Hans försök till uppvaktning hade varit lite roande men blivit mer och mer energiskt. Samtidigt så hade han visat en genväg och de hade säkert undkommit en och annan fara men nu började det koka!

En kortare rast beslöts skulle hållas. Mannen från Caddo fick äran att hålla vakt. Mest för att gruppens ledare insåg att han ville ha lite avstånd mellan denne och satyren. Mentalisten må vara arg tänkte han, men han visste att det mesta av hennes magi inte var skadlig för någon och animism som Festglade kunde var inte heller något ”pang och bom”.

Groferlin var arg och försökte såväl tänka på att bli ännu argare. Älvfolket förolämpade Odo tänkte han samtidigt som han insåg att han nog inte var så religiös som han förväntades vara. Han ville vara arg för Mentalistens skull, samtidigt så insåg han att hon inte var i behov av en stark man. Men kuriöst nog ville han inte vara arg! Festglade var irriterande, men han hade hjälpt dem också Nej allt var krångel. Borde stannat på Caddo.
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2262
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Den arge, den gamle och Mentalisten VII

- Hjälp, men hjälp mig då! Groferlin skrek och ropade och de två andra i den lilla gruppen kom rusande. Groferlin höll Festglades kropp i sin famn. En pil hade plötsligt kommit och träffat satyren som föll ihop och hade ramlat om inte den unge mannen från Caddo hade släppt sitt vapen och tagit emot honom. Någon eller något hade sedan försvunnit. Det enda Groferlin sett var något som han inte kunde uppfatta vara människa eller någonting annat. Kevhaat som hade den främsta kunskapen om sår och dess behandling ställde sig på knä medan Mentalisten såg ut att förbereda en besvärjelse. Han är död. Dog på direkten sa den gamle.

De begravde den döde. Det blev en mycket provisorisk grav då man inte hade spade eller hacka med sig. Vapnen ville man inte riskera att de skadades men ändå lyckades man gräva någon slags grop, om än mycket grund och sedan sa Kevhaat något om att må den döde förenas med Tevanetu, någon slags gud den unge mannen från Caddo aldrig hört talas om. En sekund eller två hade han tänkt protestera mot denna ceremoni men en blick från den rödhåriga som såg vad som pågick i hans hjärna hindrade honom.

- Vi blev oförsiktiga sa den gamle efter de fortsatt sin färd. Festglade var bra men hans sorglösa humör och han tittade på Mentalisten kurtiserande gjorde nog alla att vi glömde vara observanta. De båda yngre i gruppen nickade. Han hade sina sidor sa Mentalisten men vi kände honom bara en kort tid. Groferlin visste inte vad han skulle säga. Han hade lite skamkänslor att nästan önskat livet av satyren och så dog denne plötsligt i hans armar. Arg och hetsig var han sedan födseln. Nu var han arg på sig själv. Mentalisten var fundersam hon också. Festglade var irriterande men ändå var det ju lite smickrande att han visat ett intresse. Men nu var han död och äventyret fortsätter!
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2262
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Den arge, den gamle och Mentalisten VIII

Resan fortsatte i tre dagar efter satyrens död och begravning. Hela tiden var de på helspänn men ingenting förutom att det började regna inträffade. Den fjärde dagen ökade regnet i styrka och de fick söka skydd och uthärda så gott det gick. Mentalisten lyckades dessbättre med sin magi göra situationen någorlunda uthärdlig och Kevhaat berättade några historier om sitt liv som krigare. Strider än här eller där. Lustiga anekdoter och andra dråpligheter. Den femte dagen hade nästan passerat då regnet minskade i styrka för att fram på kvällen upphöra. Maten var snart slut och man bestämde att de två männen skulle ge sig ut på jakt. Kevhaat hade erfarenhet av denna färdighet och
Groferlin hade han även någon kunskap om denna konst då han förvisso utan större framgång jagat hare och någon enstaka gång enhornad klippget. Mentalisten försökte med sin magi varsebli om det fanns något byte i närheten men kunde inte avgöra detta.

Den rödhåriga satt och förberedde de kärl och annat de hade när jägarna gett sig av. Inte för att hon var någon mästerkock, men hon var den enda som hade någon om än bristfällig kunskap i matlagningens ädla konst, en konst som många äventyrare och hyrsvärd av någon anledning ofta försummade. Hon satt där och funderade och lätt tankarna leka då hon helt plötsligt såg att en varelse stod och betraktade henne på omkring femtio stegs avstånd. Mentalisten hade som så många magiker en stor sinnesnärvaro så hon reagerade inte men en blick en gång när hon såg varelsen. Ty det var osäkert att veta hade det var för något. Varelsen hade en hjälm men ansiktet var täckt och dess kropp var klädd i ringbrynja om än något skamfilad och rostig men en sliten lång tunika i svart och grönt. En sköld i samma färger och yxan i hand men också ett svärd i bältet. Hur länge hon blivit iakttagen visste hon inte men hon förstod att det måste vara den odöde som så länge hade förföljt Kevhaat. Hon försökte så omärkligt det gick kasta en besvärjelse. Sänd över en tanke till Kevhaat, ingen idé att försöka med den lille då han alltid reagerade negativt mot magi.

Troligen blev den odöde besviken. Ty den tog yxan i samma hand som den höll skölden i och tog av sig hjälmen. Den gjorde ett väsande lät och tog till orda: - Så du är inte rädd slyna. Är du för dum eller kanske det ändå är så att du är rädd men inte vågar visa det. Mentalisten suckade bara och skakade på huvudet. Spela ingen roll alls. När kräket återkommer ser han att hans lilla älskarinna är såväl huvudlös. Magikern reste sig upp. Som den intelligenta varelse hon var insåg hon att visa fruktan inte skulle öka hennes chans till överlevnad. Inte heller att springa sin väg ty odöda förtröttas ej. Istället gjorde hon en gest och frammanade något av det som man lite nedlåtande kallade ”minimagi” eller som hennes lärare kallat det. ”Basal allmängiltig magi med låg effektgrad”. - Kom igen bara ditt svarta lilla benrangel sa hon lugnt. Kom igen bara!
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2262
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Den arge, den gamle och Mentalisten IX

Dödsriddaren skrek till. Ett ofrivilligt skri när den såg att den rödhåriga flickan kunde magi. Då den själv inte hade någon kunskap om denna värd namnet förutom konsten att tvinga döda varelser att bli dennes odöda slavar så ryggade den bakåt. Mentalisten mindes av en illusionist sa e gång: ”Lånta fjädrar är bättre än inga fjädrar alls.” Men andra ord, låtsas vara mäktigare än vad du är när du i kontakt med personer som inte kan magi. Det folk inte vet det fruktar de. Få magiker är riktiga mästare, men de okunniga tror alla som kan magi är mästare.

Odöd här kom. Kevhaat tyckte sig ha sett spåren av något djur. Något litet djur men ändå. Då han hörde Mentalistens ord i sitt huvud. Rent geografiskt var han nog bara något hundratal meter från lägerplatsen men terrängen var svår. På avstånd såg Groferlin den äldste i sällskapet, även om han nu inte helt vant sig med att Mentalisten bara var 21 utan borde vad han hört om häxor vara minst ett antal århundraden gammal, springa i riktning mot den plats de slagit läger. Lika gott att springa tillbaks tänkte han. Men terrängen var svår och han ramlade rakt framstupa och slog sig rejält.

-Vad nu ditt gamla malätna lik. Är du rädd eller vad är det med dig? Mentalisten spelade ett högt spel. Men hon visste att Kevhaat fått hennes tankeöverföring. Den odöde höjde sina vapen. Men hjälmen blev liggandes. Den odöde försökte paralysera sitt offer men misslyckades. Mentalisten insåg vad den försökte göra och svarade snäsigt: -Kan du inte bättre ditt gamla gravfält? Troligen så blev den ickelevande varelsen förolämpad för den började med raska steg gå mot henne. Då såg hon Kevhaat komma strax till höger bakom dödsriddaren. Mentalisten gjorde en gest och gav till en mycket hög vissling. - Vad nu, kan du inte bättre ditt lila rödhåriga lilla fnask? sa dödsriddaren och stannade upp. Tror du att du kan skada mig med att vissla eller tro du dina vänner kommer om du kallar på dem? Du borde veta att vår vän Kevhaat alltid sviker kvinnor när de är i nöd.

Den gamle krigaren höjde sitt vapen sprang mot sin fiende men kunde inte låta bli att utbrista i ett stridsrop. Den odöde hörde honom komma men han bara vända sig om till hälften. Hans svärd träffade motståndaren rätt över den plats ögonen skulle ha suttit men där där nu bara vara två stirrande hål. Träffen tog dessbättre bar för den odöde kom i obalans och flisor vid ögonhålorna träffade marken. Kevhaat höjde åter sitt svärd men motståndaren lyckades parera med skölden. Innan den gamle krigaren han slå ett nytt slag så tog dödsriddaren och måttade ett hugg med sin stridsyxa men träffade inte. Svaret kom från svärdet som nu åter träffade det svarta skelettet vid hjässan men slaget gav ringa verkan. Åter höjde Kevhaat svärdet men snavade olyckligt. I fallet fick motståndarens yxa in en träff som slog upp ett sår i pannan på krigaren.

Mentalisten rusade fram hållande en pinne som vässats för att något eventuellt byte skulle kunna trädas däruppå och grillas. Om någon gud ingrepp eller om hon bara hade en fantastisk tur må vara osagt, men hon träffade den odöde rakt där vänsterögat skulle varit. - Slyna skriade den odöde och det slog nästan lock för magikerns öron. Yxan höjdes missade hon tog två steg bakåt och försökte hitta någon användbar magi då Groferlins pil träffade det svarta kraniets precis strax ovan där halskotorna begynte. Dödsriddaren vände sig om träffades åter av en pil vid bröstet men tog ingen notis om det. Magisnabbt insåg den odöde att det farligaste motståndaren var den som kommit. Med sin ärkefiende utslagen samt magikern som vad den förstod inte kunde någon skadlig magi var den nye fienden den farligast. Med hälften av sitt synfält borta, pinnen satt kvar och ögonhålan trodde dödsriddaren först att det var en dvärg som anfallit. En pil till avfyrades men träffade skölden. Dödsriddaren släppte yxan och drog ut pinnen. En pil till kom men den missade grovt och hamnade vid lägerplatsen. Svärdet skelettet bar bältet drogs. Det blev den sista handlingen den odöde gjorde. För Mentalisten hade nu tagit Kevhaats yxa och drämde den hårt med båda händerna rätt i dess bakhuvud. De krafter som verkat i den odöde förintades ock kvar blev det bara svarta benflisor. - Dog hon? hördes Kevhaats röst, något matt fråga.
Användarens profilbild
skaraborgarn
Nidländsk Domare
Inlägg: 2262
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Den arge, den gamle och Mentalisten X

- Hon? Båda två tittade på Kevhaat och sedan på varandra igen åter upprepande samma ord. Den sårade äldre mannen tittade på de yngre medlemmarna i gruppen. -Ja hon. Det är eller var en hon. Men, han tog en paus. - Jag har ont. Troligen hjärnskakning. En gamla fältskär sa till mig att har man det så ska man undvika att sova men man ska heller inte anstränga sig. De hjälpte den den sårade upp och tog honom till platsen där de tänkt slå läger, De försökte göra så bekvämt som möjligt för honom. Mentalisten såg efter såret. Ärr kommer det nog bli. Kevhaat försökte le och sa att en riktig krigare bär sina ärr med samma stolthet som en adelsdam bär sina smycken. Mannen från Caddo undrade om man inte borde försöka ge sig av därifrån och tittade på resterna av dödsriddaren. De andra var emot. Den är besegrad och kan ingenting göra sa Mentalisten. Men och hon tittade på Kevhaat. - Det skadar väl inte att du åkallar din gud Odo. Groferlin tänkte säga att Odo inte är en gud men insåg att det inte var någon idé eller mening att käbbla om religion. Han gick bort med draget vapen mot resterna av den besegrade. Han åkallade Etin och det kändes helt plötsligt bättre. Att besegrat en odöd var en from handling för den som är anhängare av den lysande vägen. Hemma kommer de bli stolta. Mentalisten som förvisso var magiker hade varit med och kanske kunde det räknas henne till godo när hon stod inför Etin en vacker dag?

När han vände åter till de andra stod Mentalisten med Kevhaats yxa nonchalant vilande på axeln. Hon såg inte så lite nöjd ut. Och det hade hon rätt till. Även om alla tre var med och besegrade det svarta skelettet så var det henne äran tillkom främst. Han log och frågade den rödhåriga som ny syntes honom såväl vackrare men också lite farligare. Ja inte farlig som förut då han född på Caddo hade rädsla för magi och magiker utan på ett mer spännande och mystiskt sätt. - Du ser nöjd ut sa han. Hon log tillbaks, lade huvudet på sned och gjorde en gest med den arm som inte häll yxan.
-Äsch, det var en världslig händelse.
- En världslig händelse? Mannen från Caddo var inte helt övertygad av svaret. Leendet som förvandlades till ett stort skratt förrådde Mentalisten men hon var glad. Nästan lite för glad. Groferlin hade inte riktigt hämta sig efter allt som hänt men kanske var det så att magikern var av tuffare virke?
Skriv svar