Fan-fiction till Ereb Altor

Här diskuterar vi arbetet, framgångar, bakslag, kakrecept och planering.

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inläggav birkebeineren » 2015-04-14 05:41

Gammal text:

Slaget i Hittin

Mandelmunkarna Kostobir Klavius från Trakorien och Lugo Illiõ från Caddo var två mycket kompetenta herrar men som så många andra lärda hade de en fallenhet för internt käbbel och för sina tvister av vare sig sällan skådad eller speciellt intressanta slag var de ökända. Deras sista strid är dock berömd och utkämpades i den efariska solfararstaden Hittin där de sammanstrålat inför Soldagsfirandet 212 e.O. för att evaluera införandet av den nya Arcivaliska Tideräkningen som de under lång tid arbetat med under exarkens överuppsyn. Detaljerna är oklara då huvudcitadellet där de både lärde vistades var upptaget med festförberedelser som skulle hinnas med innan ordensriddarna kom hem (från det som spåddes bli det sista stora slaget mot hedningarna) och ingen därför var närvarande när tragedin utspelade sig, men Stormästaren som sedan utredde det hela kom efter noggranna spekulationer fram till vad som utspelat sig. Kostobir måste på något vis ha kommit i besittning av överköksans soppslev, ett mycket respektingivande tillhygge, och lagt sig i bakhåll för sin kollega. Lugo kunde säkerligen fastslås ha varit på hemfärd från den tredje av dagens tolv noga utmätta latrinbesök och eftersom han gärna gillade sjunga caddiska visor efter uträttat varv hade han förmodligen inte hört Kostobir närma sig. I Norrtornets galleri har trakoriern hoppat fram men då han led av onormal kortvuxenhet och den för mandelmunkarnas så kända ämbetstoga hade en benägenhet att glida ner för honom, har han antagligen snubblat och på något vis lyckats fastna i en ljuskrona då han störtat utför galleriräcket. Lugos handlingar efter detta var svårare att avgöra men tros ha varit att kasta nötter, tunga efariska jordnötter, på den i ljuskronan svängande Kostobir, och pricksäker som alla dalker sägs vara har detta förmodligen inte varit trevligt. Då nötskålen gått tom har Lugo sedan tagit sig ner för galleriet, lyckats slita ner en stor stridsklubb från hängandes över spiselkransen (faktisk samma vapen som Willem Korp bar under Andra Soltåget) och försökt krossa sin forne kollegas sandalklädda fötter underifrån. Med detta hade han dock inte lyckats särskilt väl kunde helarna vid den senare undersökningen av kropparna fastslå men om det berodde på att klubban varit för tung eller om Kostobir fortfarande lyckats hålla fast soppsleven och skyddat sig med den var omöjligt att gissa. Utgången på det hela hade avgjorts av att trakorierns vikt inte varit tillräckligt liten för att ljuskronan skulle stanna kvar i taket men tillräckligt stor för att tillsammans med ljuskronan när den lossnade slå ihjäl både Lugo och Kostobir. Senare forskning har visat att bakgrunden till detta såkallade ”Slaget i Hittin” var ett missförstånd rörande två utelämnade festdagar i kalendersystemet som var en del av den nya tideräkningen nu införd, ett missförstånd som kostade två lärda mäns liv och halva kontinenten Ereb två extra lediga dagar. Mandelorden har sedan dess sällan anlitats av den Lysande Vägen.
birkebeineren
Admin
 
Inlägg: 6012
Blev medlem: 2007-02-27 07:25

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inläggav birkebeineren » 2015-05-05 06:25

Patrik Höij skrev:315 eO Slaget vid Långas stenar

En betraktelse av krönikören Níels "den lärde" av familjen Dukéri

Den nionde i djungelkattens månad kom stormannen Gate Storhjälm från kungariket Erebos till vår fagra ö. Han kom med vapen i hand och medförde på sina krigsskepp soldater i mångfald, för att tvinga oss ned i myllan och med foten på våra huvuden tvinga oss svära trohet till honom och Erebos. Våra styrande i staden beslöt dock raskt att inte låta oss snöpas av sådan härmakt och efterfrågade därvid istället efter frivilliga att uppbådas till stadens försvar, tillsammans med de legosoldater som klokt nog hyrts av köpmännen.

Efter att ha landstigit på nordkusten och fått fast mark under fötterna, marscherade Storhjälmen mot staden. Hans armé bestod mest av fotfolk som utgjordes av husfolk och uppbådade bönder, beväpnade med allehanda vapen och rustade ganska svagt. Där fanns dock också armborstfolk i glänsande ringbrynjor och pansarhattar. Runt Storhjälmen själv fanns hans personliga vakter som var fagert ridderligt folk klädda i goda rustningar och med svärd och sköld. Storhjälmen själv hade den mest påkostade rustning som någonsin setts på öarna, med slingrande ornament i plåten och en halskrage av päls.

Legosoldaterna och de uppbådade stadsborna marscherade ut ur staden för att möta stormannens armé i öppen strid. De leddes av stadsstyrelsens utsedde stadskommendant Gyrdio (vars efternamn icke är känt på öarna) till Långas stenar, där marken lämpar sig för dylika lekar som strid. Jag skall med berått mod här göra en kort utläggning av föga värde för skildringen av slaget.

Långas stenar är en plats med uråldrig historia, som jag endast kan beskriva för läsaren, då min okunskap på detta område är mer vidsträckt än havet. Långas stenar är en stenformation anlagd i en stor avlång fyrkant. I mitten av fyrkanten finns en mindre cirkel av stenar. Stenarna i den omgivande fyrkanten är ungefär vid pass två meter höga, medan stenarna i cirkeln är en halv meter höga. Mellanrummen mellan stenarna i fyrkanten är två meter och mellanrummen mellan stenarna i cirkeln är en halv meter. Det finns tjugo stenar i fyrkanten och sex stenar i cirkeln. Vad de en gång har använts till synes höljt i historiens dunkel. Det sägs dock att under det joriska imperiets tid fanns en trollkvinna vid namn Långa (Lônga) som bevakade stenarna som sina egna och sägs ligga begravd här också. Kasyrier skyr i allmänhet platsen, eftersom den än sägs vara hemvist för onda andar och än sägs vara magisk. Till yttermera visso får jag instämma i att platsens mystik inte undgår betraktaren, men att något ytterligare än så inte kunna förnimmas i dess närhet.

Efter detta interludi återgår vi till de timade händelserna som först beskrevs, nämligen striden som sedermera kom att stå vid nämnda Långas stenar.

Gyrdio samlade sina män på en plats inte långt från stenarna och ställde sina uppbådade stadsbor i en fyrkant på fem led i centern. På ömse sidor om stadsborna ställde han mindre fyrkanter med legosoldater med tre led i varje. Tjugo steg bakom stadsborna beordrade han så bågskyttar att ta plats och bakom dem en reserv av legosoldater. Själv placerade han sig inte mindre än i mitten av de uppbådade stadsborna. Beväpningen och rustningarna var tämligen olika i denna stadens armé, men till stor del bestående av spjut och korta handvapen. Många bar ingen rustning alls av stadsborna, medan legosoldaterna var bättre rustade.

Storhjälmen kom så uppmarcherande på andra sidan fältet och valde att gruppera sina armborstskyttar främst i en tunn linje om två led. Bakom dem ställde han fotfolket i en stor fyrkant som var minst tio led djup. I första linjen stod Storhjälmen själv och hans riddersfolk. Någon reserv syntes icke ha avdelats.

Arméerna syntes vara ungefärligen lika stora, möjligen med någon övervikt till stadens antal. Däremot bestod ju stormannens armé av fler vapentränade och erfarna män.

Efter att de sedvanliga glåporden, härskrina och utdragna smädelserna tillkännagivits och befälhavarna hållit eldande tal, inleddes avståndsstriden med båge och armborst. Bågarna som avfyrade fler pilar på samma tid som armborsten avfyrade sina syntes ge bäst resultat, även om de knappast skadade de bäst rustade i Storhjälmens armé. Armborsten skördade dock också sina offer, särskilt illa var det för Gyrdio att mista en del av sina bäst rustade legosoldater, vars rustningar var som papper för de tunga loden. Båda arméerna stod dock sin mark och inväntade tålmodigt närstriden som de visste skulle bli följden.

Storhjälmen var den som tröttnade först och gav order att armborsten skulle vila, medan fotfolket skulle hugga in på fienden. De båda arméernas fotfolk möttes ungefär mitt på fältet efter en kort rusning och skramlet av vapen och skrik var så högt att jag fick hålla för öronen. Scenerna som utspelades var för fasansfulla för att här skriva om. Män som högg in på varandra med något desperat i blicken och blod som sprutade i alla riktningar, varthän man än såg. Strider är stunder av organiserat vansinne enligt min mening, fullständigt och tröstlöst vansinne som griper den vänaste och mest godhjärtade man till att bli ett ursinnigt vilddjur utan vare sig skam eller hänsyn i kroppen.

Striden höll på vid pass ett fjärdedels timglas och böljade fram och åter innan stormannens riddersfolk lyckades att pressa stadsbornas center tillbaka. Hotet om ett sammanbrott var påtagligt ty flera av stadsborna i de bakre leden begynte att draga sig bakåt när faran närmade sig. Gyrdio satte då in reserven och tvingade med den tillbaka Storhjälmens mannar. Efter ytterligare ett fjärdedels timglas av blodig strid blåstes en trumpetsignal och hela Storhjälmens armé drog sig omkring trettio eller fyrtio steg tillbaka. Gyrdios armé följde icke efter. Jag undrade nu om blodbadet var över, men så var icke fallet. Efter att man hade hämtat andan och sett till sina ytliga skador på båda sidor, samt i den mån man kommit åt kunnat släpat undan sina fallna och svårt skadade, kastade sig åter Stormannens armé mot stadens, efter ett halvt timglas vila.

Även denna gång visade stadens försvarare sig ståndaktiga och uppförde sig som härdade försvarare och inte som det uppbåd de faktiskt var. Striden upphörde nu att föras i formationer, utan bröts upp i individuella kamper eller i mindre grupper över en stor yta. Det hela var som en myrstack av flämtande, blödande och skrikande män. Där låg en yngling med en yxa i bröstet, där låg en riddersman med ett spjut i halsen, alla badande i sitt eget och andras blod. Strid, det säger jag er, är ingen vacker syn. Ytterligare en paus uppstod i striderna som resultat av ren utmattning efter att tre timglas runnit ut sedan bågar och armborst först avlossats. De stridande skiljdes åt och viss skaffning och vatten utspisades hastigt, alltmedan jämret från de sårade på fältet och omkring dem fyllde öronen. Förlusterna hade redan varit avsevärda på båda sidor. Ingen av de båda arméerna syntes dock vilja ge upp och lämna fältet. Det fanns naturligtvis dem som övergav saken och sina kamrater för att klara livhanken och flyende kunde ses från båda läger. Pausen varade ett halvt timglas innan trötta och mörbultade kroppar återigen ställdes upp för att möta motståndaren i strid.

Krönikan är inte fullständig och saknar sidor. Tyvärr saknas de sidor som beskriver fortsättningen av slaget. Det är dock känt att slaget pågick i drygt ytterligare fyra och en halv timme med korta stridpauser, dvs åtta timmar sammanlagt. Utgången är också känd. Stormannen Gate Storhjälm besegrades och stadens försvarare uppnådde målet att Kasyr skulle förbli självständigt.
birkebeineren
Admin
 
Inlägg: 6012
Blev medlem: 2007-02-27 07:25

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inläggav Andreas » 2016-08-01 21:59

Fortsättning på dessa:
viewtopic.php?f=11&t=1125#p38385
viewtopic.php?f=11&t=1125&start=15#p38392
viewtopic.php?f=11&t=1125&start=15#p38412

Fristaden
Gryningen, åttonde dagen i Töe månad

Riddar Nork vaknade med ett ryck och högg instinktivt mot gestalten som stod över honom med sin dolk han alltid sov med. Gestalten stod orörlig kvar medan den vassa eggen närmade sig. Just när den stiod i begrepp att tränga in i bröstkorgen stoppades den tvärt i luften och en skimrande hinna som omslöt gestalten syntes till en kort sekund. Det var Borggreve Gyllenhelms egen hovmagiker som stod över Riddar Nork.
-Det är dags, magikern vände på klacken och verkade sväva ut ur rummet i sin fotsida särk.

På handelsvägen mot Zygosunds bro
Gryningen, åttonde dagen i Töe månad

Herr Lunne gungade fram på åsnan tuggandes på ett äpple medan han iakttog en av trossens kvinnliga deltagare när denne visslade ikapp med fåglarna. Han letade fram sin flöjt och stod i begrepp att inflika en melodi när fågelsången tystnade och han hörde Alkamimus dra häftigt efter andan. Herr Lunne vände sig om mot sin gamle reskamrat. Han såg blek och beslutsam ut. Alkamimus fixerade Herr Lunne med blicken och sa kort:
-Det är dags!

I en liten oansenlig håla en dagsmarsch sydost om Ereno
Middag, nionde dagen i Töe månad

-Smaklig måltid!
-Dina måltider är alltid smakliga, skrockade den vitskäggige halvlänningen vars lekamen närmade sig klotets perfekta form. Hans stora röda näsa vibrearde av väldofterna som steg från de fyllda faten. Kocken strålade av berömmet och tog för sig av den myckna maten.
-Gammelfar, Gammelfar! En liten parvel kom inrusande och kastade sig upp i knät på den gamle hoben. Han bubblade av ord som övergick i ett dreglande när han såg godsakerna på bordet. Pågen tog raskt för sig och alla tre mumsade en timme när gubben lutade sig tillbaka med ett stop öl i handen.
-Nå min pojk vad har du att berätta.
-Jo Gammelfar, igårkväll smet min katt ut och jag gick ut för att leta rätt på den och då såg jag ett stjärnfall och en svart fullmåne.
Gubben satte ölen i vrångstrupen och kreverade i en hostattack. Han kippade rödbrusigt efter andan och utstötte:
-Vad sa du att du såg sa du!
Den förskräckta grabben upprepade sin utsaga. Gubben for ut i ramsa av svavelosande karaktär som bara avbröts när han kastade i sig några smakbitar från det fortfarande digra bordet.
-Pojk, säg till din mor att sammankalla byrådet. Vi måste agera direkt. Han satte sig ner och la upp en portion syltad kanin.
Andreas
Andreas
Berendisk Vintrampare
 
Inlägg: 60
Blev medlem: 2007-01-31 07:15
Ort: Skåne

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inläggav Mikael » 2016-08-03 19:02

:shock:
Mikael
Admin
 
Inlägg: 4942
Blev medlem: 2007-02-22 19:19

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inläggav birkebeineren » 2016-08-04 06:01

Mer! :D

Vije skrev följande för länge sen. Skulle kunna vara i Nostratiet, nära gränsen mot Zorakin.

”Vad tror du kommer att hända med honom?”
”Svartblodet?” Gardok fortsatte gräva utan att titta upp mot Dar. ”Det vet jag inte, men jag vet att om du skulle sluta grubbla och hjälpa mig istället, så skulle vi få den här kanalen färdig innan mörkret faller”
Dar tog ingen notis om den gamla tempelträlens svar.
”Jag menar, Fader vill säkert inte besmutsa vigjorden med kroppen, och ingen annan vill väl heller ha en vätte nedgrävd på sina marker. Och om vi låter kroppen ligga lockar vi vilddjur från skogen.”
”Vad får dig att tro att han är död?”
Dar tittade förvånat ner på Gardoks svettvåta ryggtavla, nerböjd och kraftigt hävande av monotona spadtag.
”Vad då? Han hade ju morbror Brothards skäkta rätt genom magen och Vinghand sade att de släpat honom efter hästen ända från Fyrstene vad. Och ... du såg ju själv hur han blödde från skallen”
Dar hade bara sett vätten en kort stund, men han skulle aldrig glömma det. Visst hade han sett svartfolk förut, men aldrig så nära, och aldrig någon så stor. Små krumma skuggvarelser och illskrymt brukade ibland göra räder och boskapsstölder in i nybrytarlägret på nätterna, men de var skygga och man skymtade sällan mycket av dem. Ibland hade Dar hört dem tassa över taken och när männen jagade bort dem över hagarna med facklor och högafflar kunde man höra deras kacklande skrän eka över dalen.
Ingenting av detta kunde dock jämföras med åsynen av den massiva varelse som släpat efter Vinghands häst. Fastsurrad med grova rep och slappt guppande mot stenar och tovor, men ändå så närvarande av uråldrig illvilja att det isade i Dars mage. Ångande svart blod, en väldig kloförsedd fot och tjockt sprucket skinn som leran i forsfåran om sensomrarna. Ett hisnande grin av krokiga gaddar och huggtänder skymtade bakom rostiga axelplåtar och en svärtad ringbrynja som glidit upp och snärjt sig runt halsen under färden. Värst av allt var kanske dock stanken som slog Dar i ansiktet likt Faders örfilar efter mjödjäsningen. Flugor surrade i sjok efter ett gapande hack i skallen och klättrade runt morbror Brothards armborstlod.

Gardok högg ner spaden i marken och slog sig ner bredvid pojken.
”Du vet visst inte mycket om världen, du vasker. Svartfolket är inte som vi. Smärta bekommer dem inte på samma sätt som oss. En del vildar verkar rentav leva efter smärtan, det ligger liksom i deras själ och väsen. Du förstår, de är sega och i sanning verkliga överlevare.
Deras blod är en trögflytande smet av smittohärdar och röt. Sjukdomar och sårbrand berör dem knappt, de lever i det och av det. Att försöka förgifta en vätte är som att försöka få ett leende ur Fader innan morgongröten.”
Skymningen hade redan fallit över nybrytarbyn och försommardimma samlades sakta i små sjok över ängen.
”Det här var inte någon vanlig vätte, vasker. Det var en orch. En krigare ute på nidastråt med blod och död i sinnet. Det bådar inte gott att se sådana här...”
Dar kände sig plötsligt väldigt liten, skogen och kvällen kändes främmande och hotfull. Han tittade ner på sina händer. I går hade han tyckt att han var smutsig och valkig, men nu kände han sig ren och mjuk, och oändligt sårbar. Han harklade sig.
”Hur kan du veta så mycket om svartfolk? Mötte du dem i kriget?”
Gardok svarade inte utan vände bort blicken, mot skogsbrynet och det tätnande mörkret.

Plötsligt bröts tystnaden av ett fasligt vrål från lägret, röster skar genom kvällen, skrik och varningsrop skallade. Dar var uppe på direkten och rusade iväg mot ljuden.
Vid smedjan satt Vinghand på marken med blodet forsande från näsan och halva lägret ikring sig.
Hundskötaren fick syn på Dar och formligen kastade sig över honom med ett hysteriskt babbel som ibland sprack upp i falsett av ren upphetsning.
”Det var vätten han kom loss kan du fatta jag trodde han var död Vinghand tittade bort för ett ögonblick och vips så var han fri och slog ner Vinghand och försvann till skogs jag tror Vinghand har brutit näsan Armholt säger att det var ett troll och vi måste förskansra oss ikväll jag måste koppla hundarna för kanske Brothard lägger upp en jakt tänk han hade ett lod genom buken...”
Dar slutade lyssna och märkte att Gardok slutit upp vid hans sida.
”Kom, vasker, vi tar in svinen i stenfållan ikväll, och jag tror visst vi får skynda på”.
birkebeineren
Admin
 
Inlägg: 6012
Blev medlem: 2007-02-27 07:25

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inläggav Fraxinus » 2016-08-22 00:18

Första gången jag har sett denna tråd! Gillar alltihop. En liten sak att ha med i åtanke när du skriver är att merparten av Regaliegardisterna är "gömda" på Grindanuhalvön och är än så länge inte så kända utanför detta område (Östmark undantaget). Regaliegardisterna i Fristaden och Östmark består av ca 400 man (en kohort). De avlöses regelbundet varje år och åker hem till sina hemorter. Tanken bakom arrangemanget är att kungamakten på det sättet dels snabbt lyckats etablera en ordentlig styrka i området och därmed markerar sin närvaro. Och dels får Regaliegardisterna skarp träning/stridserfarenhet mot orcher, rövarband mm. Men i Indarrike i övrigt så är gardisterna inte särskilt kända. Det finns inte några garnisonsorter i denna landsdel utöver den i Fristaden. Det totala antalet gardister är heller inte väl känt - av flera orsaker. Regaliegardisterna är dessutom endast lojala mot kungen. De tränas särskilt att slåss mot rytteri och mot svartfolk. Deras udd är i första hand riktade mot svarta tornet. I andra hand ska de försvara kungens intressen inom landet.

Kungens trupper i Indarrike består av traditionella hustrupper (markiser och fogdar) som kan samla ihop kanske 400-600 man kungligt rytteri och det dubbla i fotfolk (infanteri med spjut, svärd/yxa och sköld). Siffrorna står någonstans i Zorakin-fliken.

Förutom markgreven Salamora soldater, regaliegardister, fristadens stadsvakt (ca 120 man) och ett otal karavanvakter, rövarbaroner, friföretagande beskyddarfirmor/legosoldater, caddiska kunskapare och annat löst folk så finns det ganska mycket kyrkortrupper och solriddare i området. Ja, kyrkan fick också en del mark/slottslän i Östmark (med slottslän menas här ofta ett lusigt stockhus uppfört på en kulle/motte med tillhörande träpalissad - förbättringsarbete pågår ständigt). Kyrkans (LV) borgar/kyffen har ofta ett tillhörande kapell. Är det någon byggnad som blivit tillbyggd i sten så är det kapellet. Och möjligen porttornet.

Mer info: Det finns det två kända officiella magikerskolor i Zorakin. Mentalisternas hus i Pharynx (lär bland annat ut Mentalism, Symbolism, Matematik, Kalligrafi, Astronomi mm) och Animisternas hus i Kra (lär ut Animism, matematik, örtkunskap, drogkunskap, läkekonst). Animisternas hus finns också beskrivet i Zorakintråden. I Kardien finns en Elementarskola.
Fraxinus
Kardisk Bontisâl
 
Inlägg: 1558
Blev medlem: 2007-05-10 00:12
Ort: Stockholm

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inläggav Jeb » 2016-11-08 20:35

Snö igen.
Kjartan reste sig och sträckte ut ryggen. Vid Etin skall mina sista år bestå av ständig snöskottning? Han blickade bort mot norra muren där Galts pojk gick fram med skyffeln så att snön yrde. Kjartans södra del var bara till hälften så långt rensad. Vet pojkuslingen inte att han sätter en gammal man i trångmål genom sitt raska arbete? Riddare Jalvard kommer gläfsa igen om att Kjartan minsann borde sitta på backstugan och sörpla gryn tillsammans med resten uttjänta fattighjon. Vad vet en sörlänning som han? Galts pojk. Hur länge sedan var det Galt drog på sig trätunika? Vintern nittiosex eller nittiosju vad han minns. Stackars pojk. Sist ut från Huset Nordenskiöld och inget arv att vänta. Han var en ärans man Galt, men förvaltning hade han inget huvud för. Pojken var likadan han. Rask med bilan, men allt för godhjärtad för politiska spörsmål. Vi får alla bära på våra förfäders tillkortakommanden. Kjartans egen far var en enkel knekt även han och det var det som stod att bli även för honom. Kjartan tittar ner på sina händer. Fåriga och valkiga efter ett liv i träldom och mödor. Än var han inte redo att bli backstugehjon. Nä du pojkvasker! Han tittar sig omkring efter att han upptäckt att han sa det sista högt. Prata för sig själv, folk kan ju tro att han blivit dimvettad. Därefter spottar han i händerna och låter skyffeln tala med den tunga blötsnön.

Det var en ledbruten Kjartan som linkade genom Hamre. Morsade på Elfstan Klackjärn som trots att mörkret redan börjat sänka sig fortfarande inte blivit avlöst i sin utkikspost. Etins skägg! Förr passade man tiderna annars fick man en hurring av Riddar Masur. Masur, ja blodskitan tog honom. Kjartan mindes inte när, men det var flera år sedan. Han undrar hur många riddare som passerat sedan Masur, den siste som var värd att nämna. Vägen mot Kjartans mål var inte lång, men varje steg rev och slet i hans gamla leder. Varför skulle han mäta sig med ynglingen? Han rundade Jagges Handelsbod och kastade ett surmulet öga på de nya blyinfattade fönstren. Han hade allt råd Jagge. Klär sig som en herreman gör han också, fint ska det vara. Det ar inte mycket med honom när han var liten. En skelögt liten svartnisse, som bara hängde i sin mors kjolar. När far hans la näsan i vädret ärvde han hela rasket. Vissa har det lätt.

Efter Jagges dök så vandringens ände upp. Alvars mastiga värdhusbyggnad. Där har du en riktig karl, Jagge lille. Kjartan bannade sig själv då han åter upptäckte att han omsatt tankar till tal. Kanske han började bli dimvettad? Alvar hade inte låtit sin framgång ändra honom. Trashank som herreman var välkommen i hans varma dryckesstuga. Kjartan smackade med munnen då han tänkte på ett varmt stop Kvasr. Kanske var han värd två? Han stövlade in över tröskeln med förnyad kraft och dagens krämpor var som bortblåsta. Skänkhallen var än så länge ganska tom. Bara Fredhelm Getfarmare och hans kamrat Hilmbert Stockman. Alvar själv syntes inte till. Kanske vilar han? Orätt att en sådan karl som Alvar ska drabbas av bröstkräfta. Man får nästan flodögon när man grunnar på det. Lauressa möter hans blick och skiner upp i sitt smittande leende. Hon är fortfarande grann trots att åren gjort spår i ansiktet. Han hade tur Alvar. Undrar vem som tar hand om henne när Alvar vandrar till Etins ängar? Kjartan tar sig bort till den slitna gamla länstolen och sjunker ner. Stolen är så insutten att hans kropp har anpassat sätet efter sig. Det känns som en kvinnas omfamning och Kjartan suckar djupt av välbehag. Stockeldens värme smeker hans väderbitna hy och han dristar sig till att släppa på bältespännet och låta buken flyta ut och göra sig redo för det som komma skall. Lauressa säger inget, men ler när hon räcker över en rykande Kvasrskäppa till honom. Kjartan ler tillbaka och finner syndiga tankar blixtra i huvudet när hon lutar sig fram och blottar övre delen av sin barm. Kjartan suckar djupt när den mörka drycken når hans läppar och han sluter sina ögon i rofylld vällust.

Kjartan rycks obarmhärtigt ur sitt tillstånd. En isande vind sveper över hans plats. Vid Etins skägg kan en gammal man aldrig få ro. Träck och surmjölk, in kommer Elfstan Klackjärn, som tydligen kommit loss från sitt pass. Ölstugan är nu fylld med fler folk och Kjartan inser att han har slumrat till i sitt säte. Något sömndrucken plirar han ut över de nytillkomna och konstaterar surt att ljudnivån ökat med folks pladder och skratt. Elfstan ställer sig framför brasan och gnider sina händer för att få värmen tillbaka i fingrarna. Han tittar mot Kjartan och hånler. Så Kjartan Knekt sitter här och drar stockar? Vid Etin! Ska inte en gammal man få njuta av välförtjänt vila? Elfstan kan slå sig ner här om han så tarvar eller så kan han förpassa sig annorstädes mig sitter det lika. Du har alltid varit ett eländigt sällskap Kjartan Knekt, men jag tar bjudning där den fås. Elfstan drar en av pallarna mot sig och spänner av sig huggjärnet. Kjartan bryr sig mer om gästerna i lokalen och låter Elstan själv förskaffa sig dryck. Kjartan spanar runt bland de församlade och gör klart för sig att kvällen bara bjuder på kända ansikten. Hans blick fastnar en stund vid hörnbordet där Galts pojk sitter med sina kamrater. Ungdomen är klen idag. Trots att det är nog så varmt här inne sitter de med ytterkläderna på. Ingen hyfs. Ska detta vara Zorakins framtid. Inte mycket till framtid förresten. En ädling utan land. Ett halvblod och den där flottarens pojkusling som viftar lem varhelst villigt sköte blottas. Vid Etin har pojken ingen skam i kroppen att visa sig här bland redigt folk. Där sitter även Hankes dotter. Tras-Hanke. Hur kan en sådan skitstövel som han bringa fram något så utsökt som henne? Hade han bara varit yngre skulle han inte tacka nej till en svängom med den lilla rosenknoppen. Yngre förresten, hon är bortlovad till Colm Hästhandlarn. Från en skitstövel till en annan. Colm är ju vid Etin äldre än Kjartan själv. Jag försöker munrappas med dig din gamle klippget! Orden från Elfstan väcker Kjartan ur hans tankar. Sitter du och somnar igen? Nej, jag sitter bara och grumlar över Tras-Hankes tös. Är det inte hemskt för henne att behöva gå i brudsäng med det gamla stinktrollet Colm? Elfstan plirar bort mot Tras-Hankes dotter och hennes sällskap. Varför tror du de har resmantlar på sig och blickarna allvarliga? Du har ansvar för Galts pojk det vet du? Kjartan tar en djup klunk av sin Kvasr som blivit både kall och avslagen. Jag vet Elfstan, jag vet.

Morgonbestyr.
Herr baron Dag Stålhandske slog upp ögonen samtidigt som tuppen gal. Hans huvud bar spår av gårdagens dryckeslag. Kvinnan som sov tungt i hans bädd kände han inte igen, men det gör det samma. Hon hade utseendet med sig och hon var ung nog att vara hans dotter. Kläderna som låg kastade på stengolvet såg dyra ut och var tillverkade i Trakoriskt algsiden. Rent klädesmässigt bör hon vara dotter till minst en greve. Han noterar snabbt i sina böcker att en troligen grevlig dotter har en av Etin utomäktenskaplig synd, som kan behövas inkasseras någon gång. Ser ut som att dagen börjar bra. Herr Stålhandske sveper på sig sin tunika och går ut på balkongen. Det är en bister morgon med nordlig vind. Han blickar ut över försvarsverken och ser att skottning redan är igång på murverken. Tur för Riddar Jalvard. Ser även ut som att Mäster Ingesson har kommit igång på allvar med reparationen av Rundtornet. Det får vi genast sinka ner. Han kommer att kräva full sold om han blir klar i tid. En sista ändring av ritningarna borde räcka för att se till det problemet. Bortom murarna då? Hur har då Hamreborna det denna dag? Han blickar ner mot hamnen där det ligger fullt med nytillkomna Stirppråmar. Hoppas träckhjärnan Riddar Hans sett till att tullarna är betalda. Antagligen sover han ruset av sig, då gode Hans satt i lag med Raxorer igår. Ingen sydlänning bör dricka oborstade Raxorer till. Allra minst Hans. Maken till klen karl får man leta efter, han drar skam över sin herre. Han ler förnöjt när tittar över axeln. Hon sover ännu. Kanske ska Hans ha en skandal på halsen. Han kommer nog att nappa om tösabiten där inne skulle locka honom. Det får tänkas över mer noggrant senare, men än en gång förbluffas han av sitt eget skarpsinne. Nåväl. Hur har vi det i resten av Etins arma själars boning? Hilmbert Stockman är redan uppe och vandrar upp mot sina kor. Där går även Kjartan Knekt. Varför har han inte vakten så här dags? Det är nog dags att sätta honom på Backstugan. Atle kan ta över även Kjartans ringa uppgifter. Det är av Etin gott att arbeta och dubbelt arbete ger möjligheten till unge Atle att komma närmare Etin. Äransvärde Bontisal Tvebalke menar att han inte gör något för religionen. Här är ett lysande exempel på att så inte är fallet. Bra att tänka på äransvärde Bontisalen. Ulepp Gundersson har inte avlagt rapport om vår gode Bontisals dagsärenden. Dags att påminna Gundersson vem han tjänar. Det får Mats Borre göra. Herr Stålhandske blir själv olustig i Mats sällskap. Uleppen kommer nog lätta sig i särken när han får besök av en sådan sälle. Jägmästare Oberg ser ut som han redan sadlat upp till dagens jaktsamling. Var är bror hans? De båda brukar alltid rida ut gemensamt. Nåväl, bra karlar är de båda två. Samma som salig far sin. Synd och skam att de inte bär herrenamn, sådana män hade varit bättre än de enfaldiga fånar som hans riddare är. Jägmästaren hälsar på Pråmfraktare Skalvarson när han travar förbi. Skalvarsson stannar och verkar samtala med Jägmästaren. Känner de varandra så väl? Det måste jag lägga på minnet. Var har han häradsbetäckaren till pojk Skallvarsson? Vänta nu. Kjartan Knekt utan Atle. Jägmästarens bror saknas och Skallvarsson är utan sin pojk. Herr Stålhandske vänder på klacken och stormar in i sitt sovgemak. Han drar huttrande på sig sina kläder och spänner sin faders bila vid bältet. Oljudet det skapar väcker den unga damen i sängen, men en hård blick bjuder henne att förbli tyst och kuvad. Herr Stålhandske stormar ur sin kammare och ut i korridoren. Vid Etin var är Ryttmästare Valland? Jag vill ha Straahl klar att rida innan jag når stallet. Sätt ihop en rote med skyttar ridklara de med. Den stackars Page Jerik sätter högsta fart för att leverera sin herres order. Hans ändalykt tål inte fler misslyckanden.
Jeb
Berendisk Vintrampare
 
Inlägg: 53
Blev medlem: 2007-07-09 08:26
Ort: Lysekil

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inläggav Jeb » 2016-11-08 20:36

-Är det så inte ett underbart väder kära hustru? Rogier Liljebäck, den kände älvfolksmålaren stod i fören på den slup som skulle föra dem uppför Stirpaz. Hans kinder var rosiga och håret virvlade runt i ansiktet. Han kände sig som en riktig Jordukaerl på plundringståg där han stod.
-Huruvida vädret är underbart eller inte kvittar mig lika då fällarna jag blivit tilldelad stinker av Kardiskt vin och värmer lika väl som Kung Baures kyssar. Varför måste du vara så infernaliskt positiv hela tiden? Fremika Liljebäck plirade upp från sina fällar på sitt elände till man. Finlemmad och klen och kläderna hängde som draperier på honom. Hakan var så flyende att munnen ständigt såg halvöppen ut. Ja grann att se på var han då inte, men hans händer kunde skapa magi på en tavelduk och det hade gett deras anseende en knuff i rätt riktning. Han struntade i hennes surmulna ton och blickade upp mot de majestätiska Aidnetopparna. I andras ögon var frun allt utom vacker, men hon var hans. Hennes fars ättenamn, Wettersol har öppnat nya dörrar för hans konstnärskap och tydligen hade Hertig Strizberg fattat tycke.
-Ser du då inte fram mot att få röra dig i ädelt sällskap när vi når vårt resmål kära hustru? Ädelt sällskap?
-Vi lämnar Pendon för att segla till en håla så långt bort man kan komma i vår konungs rike. Går vi av flytbaljan vi sitter i på fel sida hamnar vi i Kardien. Var ska vi då hitta ädelt sällskap här ditt dörrvred? Rogier ler mot sin käresta och tar sig dramatiskt för hjärtat med båda händer.
-All min kärlek till diiiiig! Han inser sitt misstag allt för sent. Stirpaz mörka vatten sluter sig om honom och han förbannar sig att simkonsten är en av de konstarter han utövar sämst.
-Min man drunknar! Gör något era kryckeldvärgar! Besättningen tittar villrådigt på varandra. Ingen av de tre sjömännen kan simma och ingen av dem vill riskera livet för en enkel målarkludd. Endast den fjärde av dem en anka från Dalkernas land svingar sig över relingen. Likt en armborstskäkta far ankmannen genom vattnet och får livtag och Rogier. Rogier vet inte vad som skrämmer honom mest, att dö på Stirpaz botten eller bli räddad av en svartfjädrad rovanka. Ankmannen bärgar enkelt upp honom mot relingen och först då agerar den övriga besättningen.
-Vid Etin vad är ni för Zoraker, som låter ett halvdjur göra mäns sysslor? Besättningsmännen svarar inte utan häver den huttrande Rogier över relingen till säkerheten på däck. Ankmannen skjuter som en katapultsten ur vattnet och landar på däcket oroväckande nära Fremika. Han ruskar om fjäderdräkten så vattnet stänker om honom och tar till orda.
-En sådan förolämpning till och ni åker i drickat din Marsklandspadda. Fremika tittar gapande på ankan och får inte fram ett ljud. Med vaggande steg återgår ankan till akterdäck och fortsätter att stirra illvilligt mot Fremika. Hon är så förvånad över att den kunde tala att hon för ett ögonblick glömmer både hotet till hennes liv och sin man. När hon återfår fattningen ser hon sin halvdränkta make oanständigt riva av sig kläderna.
-Rogier, vet han vad? Rogiers tänder skallrar som Magillriska kastanpetter och hans blick ser vredgad ut. Hon tänker inte missa ett tillfälle som detta.
-Vad tycker du om vädret nu make? Är det fortfarande underbart? Rogier drar en djup suck och virar in sin lekamen i hennes fällar.
Jeb
Berendisk Vintrampare
 
Inlägg: 53
Blev medlem: 2007-07-09 08:26
Ort: Lysekil

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inläggav birkebeineren » 2016-11-12 18:02

Hittade den här i Traxilme, skriven på norska av en användare vid namn Norrbaggen:

Yusuf Bin Inesh's reiseberetning fra Soluna

Etter den lange og strevsomme reisen over passene i Gizurbergene fra Sombatze, kom karavanen vår endelig frem til Traxilmes første utpost i nord. I den trange dalen som passet åpner seg ut i ligger staden Anhaar, Traxilmes mest besøkte og trolig rikeste stad. Hit kommer de nomadiske Nepzoudar, ørkenherrene, og deres folk, med varer fra den endeløse Traximilske ørkenen i sør. I stadens mange bazaarer bytter Sombatziske og Traximilske kjøpmenn varer og guld, og Anhaar's fyrste blir rikere ved hver eneste transaksjon og for hver eneste vare som føres inn eller ut av byen.

Fra toppen av dalen ser man godt hvordan rørledninger og akvadukter bringer regnvann fra fjellene ned til reservoirer og cisterner, som holder hele Anhaar med vann året igjennom. På vegen ned til staden ligger karrige åkerlapper og fruktlunder. Jorden her er ikke spesielt fruktbar, men den konstante vannforsyningen og det gode klimaet gir rikelig med mat til byens befolkning på rundt #?. Dette sinnrike vannforsyningssystem er uten sidestykke utenfor Traxilme.

På vegen ned mot staden passerer man citadellet Anhaarshad, et forsvarsverk i fargesprakende koloritt og mørk granitt. Anhaarshad står som forsvar mot Gizurbergenes fjellpass, men like viktig så er det en påminnelse til både lokalfolk og gjestende om hvem som er herren over Anhaar. For dette er også hovedsete til stadens fyrste, som selv kaller seg Kongen av Traxilme. Jeg skulle på mine videre reiser erfare at det er få andre i Traxilme som annerkjenner denne tittelen. Han omtales ellers i Traxilme som en Eidzoudar, eller vannherre, den tittel som gis alle fastboende oasefyrster. Rundt Anhaarshad ligger også hjemmene til stadens gamle adelsslekter. Disse reklusive og tungsinnede familiene av gammelt blod konspirerer om fremtiden og drømmer om fortiden ved fyrstens hoff. De har lite befatting med det mundane liv i gatene nedenfor.

Det var ved Anhaarshad jeg fikk mitt første møte med en annen gjenlevning fra det gamle Traxilme; Ezaret-krigerne. Under Traxilme's storhetstid var denne krigerkasten herskernes fryktvåpen. Lojale til døden, totalt uten anger og helt dedikerte til krigskunstens mysterier. Etter Traxilme's fall ble den gamle krigerkasten splittet opp i ulike klaner eller hus, kalt Istezar. Istezarene har gjennom generasjoner endret seg og fått sine egne kjennemerker, men enkelte tradisjoner og skikker holdes fortsatt i hevd av alle Ezaret-krigere. Istezarene hyrer ut sine krigere til adelshus og fyrster over hele Traxilme, men en kontrakt kan vare i generasjoner og Istezarene vil ære en kontrakt til døden.

Disse fryktinngytende krigerne har et nesten demoniskt utseende, med svart-emaljerte rustninger med detaljer i gull og rødt. Bare synet av en Ezaret er nok til å skremme de fleste Traxilmer til underkuelse. Rustningene går i arv i huset gjennom flere generasjoner, og Istezarene har egne håndtverkere til vedlikehold, reparasjoner og tilpassning av disse klenodiene. En verdig Ezaret får sin rustning ved lange og blodige ritualer, som i følge deres tro tilkaller kreftene fra alle de som har brukt rustningen tidligere. Det er derfor en stor ære å få tildelt en rustning som er veldig gammel, eller som har blitt brukt av legendariske krigere. Men med en slik rustning følger også et stort ansvar for ikke å bringe rustningen, og dermed dens tidligere eiere, i vanære.

Ezaretene ved citadellet tok liten notis av vårt reisefølge når vi passerte, men vel nede i Anhaar var det ingen vei utenom å bli stoppet av ivrige tollere. Jeg tok avskjed med mine reisevenner i karavanen, som ble raskt opptatt med å diskutere tollsatsene på sukker og vin. Anhaar ligger mellom bratte klippevegger, som en labyrint av fargerike hus i stein og leire, bazaarer og hvite, trange gater av hardtrampet kalkstein. Fra Anhaarshad til ørkenporten i sørveggen ligger Triumfgatan, en bred aveny med statuer og prydbusker på hver side. Langs østveggen ligger "Den siste vegen", eller Sevor-santi, hvor klippeveggen er gjennomhullet av katakomber og gravkammer. Her har også Nacyth-prestene, som vokter over de døde i Anhaar, et storslått tempel uthogget i klippeveggen. Den siste hvile tas ikke for gitt av Traxilme's befolkning, og Nacyth-prestene mottar store donasjoner fra folk som ønsker at sine avdøde skal ligge i fred. Ved vestveggen ligger Høgvegen. Som ved Sevor-santi ligger det også her flere templer og andre bygg uthogget i klippen.

I Anhaar er det mange tilsynelatende dagligdagse syssler som er innhyllet i mystikk og sekterisme. Eksempler på dette er Tahimeidene, eller vannbærerne, som har ansvaret for å holde vannforsyningen til byen ved like, og Sannereidene, vannselgerne, som overser kvotering og bruk av byens vann. I Anhaar har Tahimeidene et stort tempel langs Høgvegen, som gjenspeiler deres viktige rolle i staden. Sannereidene har mindre makt her, siden vannforsyningen er så god, og det kun er tidvis behov for rasjonering av vannet. Den kunnskap som disse sektene innehar holdes hemmelig for utenforstående, og de ses på som prester mer enn tjenestemenn og håndverkere.

Den stabile tilgangen til vann i Anhaar har ført til at byens to største industrier er farging av stoff og garving av lær. Det er få andre stader i Traxilme som kan tillate seg å bruke vann i så stor skala på slike syssler. Derfor holder også mange skreddere, salmakere og vevere til i Anhaar. Kombinasjonen av fargesprakende hus og stoffer, skrammel og skrik fra byens bazaarer og lukten fra garveriene blir nesten for mye å ta inn på en gang. Jeg gikk svimmelt rundt i Anhaar's gater i en rus av nye og fremmede inntrykk, og det var derfor med en viss lettelse at jeg fant meg et beskjedent herberge i en lugnere del av staden.


viewtopic.php?p=25394#p25394
birkebeineren
Admin
 
Inlägg: 6012
Blev medlem: 2007-02-27 07:25

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inläggav birkebeineren » 2017-01-02 08:03

Anders tecknade, Ahnìon skrev:

Bild


Läderbundna anteckningar, funna hos en exotika-köpman i Krilloans hamnkvarter.

Vi anlände till Sarnhg Ite-savannen vid gryningen på den sextiosjunde dagen. Det var åtminstone trettio dagar sedan vi hade sett minsta tecken på civilisation och ett skuggtäcke hade dragits över mina tankar. Jag var utmärglad, min hud var sönderbränd och de demoniska hallucinationer värmen hade frambringat under den tidigare veckan trädde fortfarande sin onaturliga dans i dimmorna runt mitt medvetande. Även i detta töcken ånyotändes min besatthet likt Vestarias fyrtorn vid åsynen av det gränslösa slättlandskapet. Här var slutligen den totala vildmarken, där människan och dess gelikar bara är ett djur bland andra, starkare varelser. Pendons varsamma samhällskultur tedde sig som en löjeväckande dröm inför slättens oförnekbara ofantlighet. Här fanns inga illusioner om rättvisa - bara vildmarkens brutala faktum. Här, någonstans på savannens oändliga slätt, fanns det jag trängtat möta sedan den där ödesmättade eftermiddagen på min elfte födelsedag.

Sex dagar senare hade mitt hopp börjat glida undan. N'bili, min guide, hade förklarat att storflocken rörde sig över ett femtio mil brett område och att även med hans stora erfarenhet skulle spåren bli svåra att finna. Oändlighetens hopplöshet borrade sig in i mitt sinne och det syntes mig som att jag stirrade ut över ett slutgiltigt, sakta böljande hav av gräs. Även de tidigare så gladlynta bärarna hade tappat inspirationen. Tre gånger hade vi fått försvara oss från vildsinta grupper av de knähöga, kroknäbbade fågeldjur som N'bili kallade Kaga-po. Dessa vidriga, brungula varelser är en smädlig förvridning av fågelns rätta form. Helt har de tappat sin flygförmåga, och istället funnit en plats som illmarig och lömsk slättjägare. På grund av fjäderdräktens kamouflerande färg och kroppens förledande, vaggande gång är det mycket svårt att upptäcka dem förrän de rusar fram i ursinnigt, blodtörstigt överfall. N'bili sade att deras antal förtvinat under de senare femtio åren, och jag kan inte förmå mig själv annat än att hoppas att detta fortgår tills denna skymf av Etins verk för alltid är utsuddad.

Efter sjutton dagar på savannen ville jag inget hellre än att ge upp och återvända till marker där jag kunde finna någon form av förnuft och begränsning. Hallucinationerna återkom regelbundet och jag hade flera gånger vädjat till min guide att vända. N'bili verkade dock egendomligt fäst vid tanken på att bringa mig till mitt mål, även om min egen vilja sinat. Han påstod sig hittat ett spår som ledde österut och sade sig säker på att han kunde finna flocken innan våra förråd nått gränsen för återvändo.

Jag vet inte hur många dagar som passerade innan vi nådde sjön. N'bili blev alltmer fjärran och i mitt delirium hade jag smidit planer på att mörda honom medan han sov. Han proklamerade att flocken snart skulle komma den här vägen och började kompromisslöst slå läger kanske hundra famnar från stranden, där egendomliga, tjockhudade älgalika djur lekte i vassen. Tacksam för vilan sjönk jag ihop med ryggen mot en sten och vaggades till sömns av de egendomliga ljud som omgav oss. På natten tog demonerna mig i besittning. Jag smög mig ljudlöst upp och överföll mannen som gjort allt för att omsätta min dröm till verklighet. Jag skar upp hans hals med kniven han givit mig medan jag höll handen för hans mun för att inte väcka de andra. Jag vet inte om det var min egen galenskap som fick mig att tro att han i sin sista stund såg mig i ögonen och log, som om han vetat att det skulle hända - som om det var så här allt var tänkt. Hans anletsdrag är för evigt inetsade i mitt minne. Som vite för hans mord skall jag bära det tills jag själv är död och bortglömd.

Det är nu två veckor sedan den skamfyllda natten - sedan morgonen då de anlände. De är magnifikare än jag någonsin kunnat drömma. Ledarhannen är över åtta fot lång och byggd som den muskulösaste gladiator jag någonsin sett. Hans man glänser som guld i solljuset och han utstrålar en värdighet jämte vilken den största av människokonungar skulle te sig banal och komisk. Storflocken består i övrigt av nitton individer, varav fem är ungdjur och resten honor. Rangordningen verkar stark men också naturlig. Det är inte en fråga om tyranni eller tvång - snarare en avslappnad självklarhet där alla har sin plats och lever som ter sig bäst. Utan N'bili som översättare har jag fått förlita mig på de få fraser och ord han lärt mig på Res-Reoss. Det har varit mycket arbetsamt att vinna förtroendet hos ens de mer sociala honorna, men jag har långsamt lyckats få en inblick i dessa oöverträffliga väsens levnadsvanor.

Vändningspunkten kom på den femte dagen, då jag efter att min kunskapsfeber fått uttryck insett att min vän och guide fortfarande inte var begraven. Medan jag grävde hålet som skulle bli hans sista viloplats samlades flera av honorna runt mig. Ett par av dem var äldre och hade inte ens sett åt mitt håll tidigare. Det visade sig att trots sitt stolta beteendemönster är lejonmännen (ordet klingar nu klumpigt och falskt) oerhört nyfikna till sinnelaget. Vid åsynen av dessa mina underliga seder blev de helt till sig av vetgirighet, och det tog mig så länge att förklara att jag nästan helt glömde min plikt att färdigställa graven. Så snart de fått en förklaring som tillfredsställde deras tankesätt vände de dock helt sonika mig ryggen och återvände till sina sysslor. Detaljer är tydligen ovidkommande för deras sinnen - det viktiga är att förstå sammanhanget.

För Anhawi och hans folk är savannen liv. De känner inga gränser, ingen annan makt än naturen och flocken. Det är tydligt att dessa varelser är oerhört intuitiva. De uppvisar en märkbar intelligens, men saknar till synes helt intresse för intellektualiteter och nedtecknande. All sanning är självklar, tiden är flyktig och det enda som är viktigt är det obegränsade nuet.
Till utseendet kan de beskrivas som en sammanfattning av det ädlaste och starkaste hos lejonet och människan: en massiv humanoid kropp täckt av kraftig, gyllene päls och krönt av ett ståtligt huvud med mer kattlika än människoartade drag. En kraftfull svans pryder kroppens bakdel, de stora händerna är försedda med indragbara klor och de går liksom lejonet "på tårna". De spetsiga öronen som sitter vid hjässans kanter utgör tillika svansen en viktig del i det sociala sammanhanget och påvisar det allmäna sinnelaget.

I morgon ger sig flocken av. Man måste möta upp med en satellitflock om någon vecka och kan inte längre dröja. Min sorg över att lämna dessa underbara varelser beblandas med den oerhörda lyckan och äran jag känner av att jag ikväll slutligen kommer tillåtas träffa och språka med Anhawi - ledarhannen - för att sedan bevittna rovdjurens sanne konung i sitt esse - jakten.

Jag har lärt mig så mycket under den här tiden; så mycket återstår att nedtecknas. Mitt liv kommer med säkraste sannolikhet härifrån te sig som ett grått efterspel, men min lycka känner ingen svärta. Jag har nått zenith. Allt härefter är fridens långsamma passage.

Efraim Vägsanne
Norra Sarnhg Ite-savannen, 549eO.
birkebeineren
Admin
 
Inlägg: 6012
Blev medlem: 2007-02-27 07:25

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inläggav birkebeineren » 2017-02-25 06:37

Text av Fraxinus från Snoarskogarna på norra Aidne:
Fraxinus skrev:Floden Daga var bred och långsamflytande och längst dess stränder hängde en tät, frodig och till synes ogenomtränglig grönska ut över vattnet. I träden kunde man se kolonier av pelikaner, grå häger, plymhäger och natthäger. Kungsfiskare flög som levande safirer längst flodens stränder. Vattenväxter smyckade floden. En stor gren från en tårpil sköt ut i en elegant utsträckt S-formad båge som nästan rörde vattenytan och i trädets slöjliknande grenverk kunde man se vävarmesarnas eleganta bon hängande likt sällsamma frukter. En nattmink kilade upp på grenen och skumpade iväg med en kräfta i munnen. Här och var kunde man se fällda träd och prydligt barkade träd ligga utspridda längst strandskogen och i vattnet. En tydlig signal att man passerade ett revir tillhörande någon familj bävrar. Ibland kunde man dessutom se den jättelika hydda som signalerade att den här delen av floden tillhörde den Kasenska jättbävern. Jättebävern tycktes ha den egenheten att den, till skillnad från sin mindre släktning, närmast medvetet alltid försökte lägga sina hyddor så skyddat som möjligt på öar eller halvöar ute i floden.

Ranulf Drake stod i fören på flodgalären och filosoferade. Han kom sig för att liknade jättebävern som en flodfaunans adelsman som konstruerade jättelika träborga på strategiska lägen med vatten som vallgravar runt om. Som tidigare Acolyt under Mäster Monardes och Mäster Drövelhelm samlade han växter i ett herbarium och skrev upp sina iakttagelser och tankar om geografi, folkliv och den omgivande naturen i en dagbok....

"Biber nobilis...en flodens riddarstånd som bygger befästningar med lönngångar och som patrullerar sitt territorium. Ibland kunde man se dessa bävrarnas adel "beskatta" sina mindre kusiner på färdigfällda träd. Fast å andra sidan så tycktes det ändå fördelaktigt för den vanliga lilla bäverna att bosätta sig i jättebävrarna revir då det brukade finnas fler vanliga bäverhyddor inom jätttebäverns revir och, sades det bland infödingar, mindre rovdjur"....

Ranulf hade hört infödingar berätta att jättebävrarna ibland hade setts gå till gemensamt angrepp och jagat iväg så stora rovdjur som svartbjörnar och ensamma vargar som råkat vandrat in på deras revir. Och att dessa efter den minnesbetan därför rörde sig betydligt försiktigare i områden där jättebävrar höll till. Kanske var denna aggressiva strategi till nytta även för de mindre bävrarna då området blev mer säkert mot rovdjur. Jättebävern tycktes således försvara sitt revir och råda över sin mindre kusiner som en god riddare försvarar sitt land och råder över sina undersåtar. Som adelsman fann Ranulf en stor tillfredsställelse i denna tanke.

Flodgalärerna svängde nu runt en flodkrök. På den östra stranden såg Ranulf nu ett litet infödingssamhälle breda ut sig på en udde. Längst strandkanten fanns en rad med träbryggor med kanoter. Det hojtades från byn och han såg folk springa ner mot kanoterna.

Ranulf ropade till sin besättning och flodgalären svängde ner mot byn. Det rytmiska skvalpande, droppande och plaskande ljudet från många åror som ror i takt ackompanjerades nu av en lurs dönande från byn. På en ny signal från Ranulf lät babords åror pausa och den främre galären lade sig med sidan mot byn och de annalkande kanoterna. Ranulf noterade att hyddorna i byn mer påminnde om Tudragas runda lerhyddor med sina spetsigt halmtak än om Kajagernas enklare kup-formade hyddor. Han signalerade till en sergant som till svar omedelbart kommenderade iväg en handfull soldater mot för och akters skytteplattformar. En åtgärd för att försäkra sig mot obehagliga överraskningar. Sedan skickade Ranulf i väg sin väpnare att hämta kistan med gåvor från kajutan.

Kanoterna var nu nästan framme vid hans galär
birkebeineren
Admin
 
Inlägg: 6012
Blev medlem: 2007-02-27 07:25

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inläggav birkebeineren » 2017-05-22 06:34

Peter om magir i Akrogal:
Peter skrev:"Har du vandrat genom Issh-fa's ruiner i Kalmurra? Har du sett vad som döljer sig under vittrade stenar i Furgias äldsta gravkamrar? Har du sökt tala med Istuan den Själlöse: den sinnesslött babblande som var en tänkande människa tills den dag han antastade en kortväxt vandringsman, och hans förnuft slets i stycken av en enda, sorgsen blick? Har du sett relieferna pa Yndars klippväggar, karvade av urmänniskohand -bilderna av kortväxta nästan-människor vars proportioner och vars kroppsbyggnad skvallrar om en äldre, ofattbar era da havsbotten var land, och kullar resliga berg. Da vet du, lika väl som jag, att vi människor aldrig skapades för att bebo denna värld som dess herrar. Alver, dvärgar, svartfolk - allt du känner till och har hört talas om är bara den senaste vagen av myllrande smafolk som kosmiska krafter släppt lös pa det uraldriga Altor. Har du hört ordet "Magir" viskas av harpyor och nattens vidunder? Da vet du att vi endast är nyvakna barn, vars ömtaliga sinnen skyddas fran eonernas onämnbara djup och avgrund av vart välsignade oförstand, och var blindhet för det som slumrar under ytan. Vi människor är som dvärgar inför de grövre, mäktigare varelser som besuttit var varld i millenier innan var skapelse. Och vad innebär det att vissa av dessa urvarelser fortfarande trampar var jord? Med eoner av vishet och sorgsenhet i sin avgrundsblick? Kanske är vi inte ens den sista generationen av Altors arvtagare: kanske är vi bara ett interludium, ett gudarnas misstag eller förströelse innan världens SANNA ägare ater vaknar fran sin slummer."

- Adzlan den Blinde, Krunsk mystiker, kättare och tänkare
birkebeineren
Admin
 
Inlägg: 6012
Blev medlem: 2007-02-27 07:25

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inläggav birkebeineren » 2017-06-03 13:37

Från äventyret Mannen med pärlögat av vije:

vije skrev:Stadens lyktor lyste klart i den ljumma natten, som om de försökte efterlikna stjärnornas glimmer.
Astromatissan stod ensam på terassen nedanom Observatoriets vittrande kupol och lät havsbrisen fläkta henne. Sakta öppnade hon sin långa benvita hårfläta och plockade ut det lilla knytet. Det rörde sig lätt och hon lyfte förvånat på tyget. Den lilla fågeln verkade faktiskt leva ännu, havsbrisen fick dess guldgula fjädrar att fladdra, men därunder kunde astromatissan klart skynja hjärtats bultande.

Hon fingrade obeslutsamt på byltet och blickade tillbaka upp mot Koncistoriet. Det lyste fortfarande ur fönstren och hon kunde tänka sig hur de vise ännu fortsatt sitt argumenterande.

Kanske skulle det ändå aldrig ha fungerat. Kanske mannen med pärlögat faktiskt haft rätt. Fast hon hade inte lyssnat på hans ord. Hon hade bara sett hans betalning.

Ett frasande ljud bakom henne fick henne att rycka till.
Det var den gamle. Han kom hasande ur skuggorna i pelarvalvet. Tomma ögonhålor stirrade vädjande på henne och en tandlös mun formade ljudlösa ord.

För ett kort ögonblick mötte astromatissan hans blick. Sedan flydde hon ner för trapporna.


Del I i Natt utan skymning: http://erebaltor.se/wiki/index.php?titl ... l.C3.B6gat
birkebeineren
Admin
 
Inlägg: 6012
Blev medlem: 2007-02-27 07:25

Föregående

Återgå till Arbetsbordet

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare och 1 gäst