Kentaurer

Allt om raser och folkslag som inte nämns i landsbeskrivningarna
Snibben
Kardisk Bontisâl
Inlägg: 1320
Blev medlem: 2008-01-26 13:27
Ort: Uppsala

Inlägg av Snibben »

Ser bar ut. Jag tog bara det klassiska latinska monsterboksnamnet.
DrHus
Caddisk Bågskytt
Inlägg: 133
Blev medlem: 2009-03-10 18:55
Ort: Stockholm

Inlägg av DrHus »

Fafnir skrev:
Nämnvärt är den gång då den välmeriterade kämpen Gehserath Tvåhugg, sin tids mest berömda ankkrigare, lessnade på kentaurernas långa blickar och fnitter och utmanade deras främste kämpe på envig.
Samtliga kentaurkrigare dråsade i backen och vältade sig runt i tårfyllda skrattkramper...

eller nåt?
Kanske kan man också addera att brunankorna i sin tur finner stort nöje i att om natten välta sovande kentaur?
Fraxinus
Kardisk Bontisâl
Inlägg: 1634
Blev medlem: 2007-05-10 01:12
Ort: Stockholm

Inlägg av Fraxinus »

:lol:
Snibben
Kardisk Bontisâl
Inlägg: 1320
Blev medlem: 2008-01-26 13:27
Ort: Uppsala

Inlägg av Snibben »

Mikael skrev:Ser bra ut, men avs människor så tycker jag det ser lite för trevligt ut. Hur ofta träffas man? Var träffas man? Är det artiga nickar för att man har samma kynne? Borde vara mer uppenbara konflikter mellan människor och... "hästmissfostren som står ivägen för utvecklingen. Skogen måste fällas och slätten bevattnas för att bereda mark för odling. Detta tycks fyrbeningarna ha aldeles för liten hjärna för att förstå. De får ju dela med sig. Varför skall de ha större arealer jord än vi andra?! Andra klarar ju hela sin storfamilj på endast 8 tegar."
En ras en kultur gäller ju för de flesta varelser som inte är människor. Människor däremot har flera olika kulturer vilket gör att förhållandet blir lite väl allmänt hållet. Beskrivningen är nog mer för de kulturer där kentaurer förekommer.
Snibben
Kardisk Bontisâl
Inlägg: 1320
Blev medlem: 2008-01-26 13:27
Ort: Uppsala

Inlägg av Snibben »

Relationer till andra folk
Alver
Kentaurer tycker bra om alver och umgås gärna med dem. Man både handlar med alverna och byter information. Kentaurerna är mycket tacksamma mot alvern då man har fått låna deras språk. Man hjälper ofta alverna då fara hotar deras boningar och förväntar sig inget tillbaka. Man byter också kunskaper med varandra och håller sig ajour med de senaste nyheterna. Trotts att de båda folkslagen är vänner finns det ändå en barriär mellan dem bestående av kentaurernas begränsade livslängd mot alvernas odödlighet. Alverna upplever också kentaurerna som buttra och tillbakadragna med en benägenhet att ta till vål lite för snabbt om de inte får som de vill.

Människor
I de kulturer där kentaurer är vanliga brukar de och människor komma väl överens. Deras syn på livet är ungefär densamma även om en kentaur lever tre gånger så länge. Man handlar med varandra med viss misstänksamhet från båda hållen. Kentaurerna hyr ibland ut sig som legoknektar och legoförband till mänskliga furstar. Detta händer oftast då människornas mål går hand i hand med kentaurernas.
I andra samhällen betraktas kentaurer mer som alver, mytologiska varelser som tagit steget ur saga och historia. Vuxna män pekar och kastar bistra blickar, kvinnorna viskar bakom deras hästryggar och barnen drar sig inte för att ropa glåpord eller till och med kasta sten för att sedan ta skydd hos sina föräldrar.

Dvärgar
Kentaurerna har liten kontakt med dvärgar då dessa bor i underjorden och kentaurerna avskyr trånga utrymmen. Detta till trots förkommer det kontakter mellan de båda folken, främst då alverna ber om hjälp att köra ut skogsskövlarna. Det skall dock sägas att kentaurerna har respekt för dvärgkrigare och förståelse för deras strävan och flit.

Svartfolk
Kentaurerna hatar svartfolk med samma intensitet som alverna. Detta hat är inte bara något man ärvt från alverna utan kommer från de duster man haft med svartfolket. Främst är det ulvryttare som utgör den stora faran för kentaurer. Mer än ett föl har tagits av de svarta vargarnas framfart och mer än en kentaur har spetsats på de rostiga spjuten.

Halvlängdsmän
Kontakten mellan kenaturer och halvlängdsmän är mycket få och då de förekommer är det när de lever i människornas länder. Halvlängdsmännen föredrar en mer kuperad terräng med små jordhålor något som inte alls tilltalar kentauren, då han har benägenhet att trampa ned i en sådan, när han galopperar fram. Då man möts finner de långa kentaurerna oftast de små halvlängdsmännen lustiga vilket gör att man inte tar dem på riktigt allvar. Halvlängdsmännen å sin sida anser att kentaurern är högfärdiga.

Ankor
Om kentaurerna finner halvlängdsmännen lustiga så är ankorna än mer roliga. Nämnvärt är den gång då den välmeriterade kämpen Gehserath Tvåhugg, sin tids mest berömda ankkrigare, lessnade på kentaurernas långa blickar och fnitter och utmanade deras främste kämpe på envig.
Samtliga kentaurkrigare dråsade i backen och vältrade sig runt i tårfyllda skrattkramper. Det skall dock sägas att de båda raserna inte träffas särskilt ofta då kentaurer och ankor lever i två olika element, ankorna är vattnets barn och kentaurerna jordens barn.
Snibben
Kardisk Bontisâl
Inlägg: 1320
Blev medlem: 2008-01-26 13:27
Ort: Uppsala

Inlägg av Snibben »

Kentaurer skiljer sig från andra djurfolk på det att de snarare än att likna humanoida djur istället tycks sammanfogade av en djur och en människokropp. Deras samröre med älvfolken resulterade i att man tidigare trodde att de var besläktade med desamma. I vissa äldre texter kan man finna dem benämna som "Palaeanthropus Hominicaballus", men faktum är att redan Aspubran klargjorde att kentaurerna snarare härörde djurfolken och kategoriserade dem som "Hominicaballus"
Reginald d.Y som anses som en auktoritet i ämnet, och som tillbringat många år med kentaurstammar, lade av respekt för folket till deras guddom i namnet och det anses idag som mest korrekt att benämna dem "Hominicaballus centaurus"
Snibben
Kardisk Bontisâl
Inlägg: 1320
Blev medlem: 2008-01-26 13:27
Ort: Uppsala

Inlägg av Snibben »

Vad den ärrade äventyraren säger: Bättre stridsbroder än en kentaur får man leta efter. För några år sedan var jag del av en liten grupp med lycksökare som skulle rädda en ung mö från en orchstam som kidnappat henne. Med gruppen hade också en kentaur slagit följe. Det tog bara några dar så var vi alla som gamla bekanta, skämtandes och förtroliga med varandra, alla utom kentauren. Kentauren, han hette Barbusikus, slog sig alltid ned en bit bort när vi slog läger och han spanade alltid i täten när vi gick, han var aldrig en riktig del i gemenskapen. På den sjunde dagen blev vi anfallna av orcherna. Två av våra kamrater dog med pilar i bröstet och den tredje slogs död till marken av de första svärdshuggen. Vi försvarade oss men var tvungna att retirera upp på en liten kulle. Väl däruppe var det bara jag och Barabuskius som var vid livet, och det hade bara varit jag om jag inte lyft upp min sköld för att avvärja en pil riktad mot kentaurens hals. Det sista jag mins av den striden är ett hårt slag i huvudet. Jag tuppade av och när jag vaknade låg jag över Barabuskius rygg och färdades det snabbaste jag ditintills hade färdats på en hästrygg.
Jag och Barabuskius blev sedan den dagen de bästa av vänner och hade ett par äventyr tillsammans. Tyvärr var jag tvungen att färdas med båt på ett av mina äventyr och kentaurer är inte speciellt förtjusta i skepp så jag och Barabuskius skildes åt. Jag är för evigt välkommen som broder i hans hjord. Nu skall jag bara hitta den också.
[/i]
Mikael
Admin
Inlägg: 5394
Blev medlem: 2007-02-22 19:19

Inlägg av Mikael »

Toppen Snibben! :D
Snibben
Kardisk Bontisâl
Inlägg: 1320
Blev medlem: 2008-01-26 13:27
Ort: Uppsala

Inlägg av Snibben »


Vad den ärrade äventyraren säger: Bättre stridsbroder än en kentaur får man leta efter. För några år sedan var jag del av en liten grupp med lycksökare som skulle rädda en ung mö från en orchstam som kidnappat henne. Med gruppen hade också en kentaur slagit följe. Det tog bara några dar så var vi alla som gamla bekanta, skämtandes och förtroliga med varandra, alla utom kentauren. Kentauren, han hette Barbusikus, slog sig alltid ned en bit bort när vi slog läger och han spanade alltid i täten när vi gick, han var aldrig en riktig del i gemenskapen. På den sjunde dagen blev vi anfallna av orcherna. Två av våra kamrater dog med pilar i bröstet och den tredje slogs död till marken av de första svärdshuggen. Vi försvarade oss men var tvungna att retirera upp på en liten kulle. Väl däruppe var det bara jag och Barabuskius som var vid livet, och det hade bara varit jag om jag inte lyft upp min sköld för att avvärja en pil riktad mot kentaurens hals. Det sista jag mins av den striden är ett hårt slag i huvudet. Jag tuppade av och när jag vaknade låg jag över Barabuskius rygg och färdades det snabbaste jag ditintills hade färdats på en hästrygg.
Jag och Barabuskius blev sedan den dagen de bästa av vänner och hade ett par äventyr tillsammans. Tyvärr var jag tvungen att färdas med båt på ett av mina äventyr och kentaurer är inte speciellt förtjusta i skepp så jag och Barabuskius skildes åt. Jag är för evigt välkommen som broder i hans hjord. Nu skall jag bara hitta den också.


Relationer till andra folk
Alver
Kentaurer tycker bra om alver och umgås gärna med dem. Man både handlar med alverna och byter information. Kentaurerna är mycket tacksamma mot alvern då man har fått låna deras språk. Man hjälper ofta alverna då fara hotar deras boningar och förväntar sig inget tillbaka. Man byter också kunskaper med varandra och håller sig ajour med de senaste nyheterna. Trotts att de båda folkslagen är vänner finns det ändå en barriär mellan dem bestående av kentaurernas begränsade livslängd mot alvernas odödlighet. Alverna upplever också kentaurerna som buttra och tillbakadragna med en benägenhet att ta till vål lite för snabbt om de inte får som de vill.

Människor
I de kulturer där kentaurer är vanliga brukar de och människor komma väl överens. Deras syn på livet är ungefär densamma även om en kentaur lever tre gånger så länge. Man handlar med varandra med viss misstänksamhet från båda hållen. Kentaurerna hyr ibland ut sig som legoknektar och legoförband till mänskliga furstar. Detta händer oftast då människornas mål går hand i hand med kentaurernas.
I andra samhällen betraktas kentaurer mer som alver, mytologiska varelser som tagit steget ur saga och historia. Vuxna män pekar och kastar bistra blickar, kvinnorna viskar bakom deras hästryggar och barnen drar sig inte för att ropa glåpord eller till och med kasta sten för att sedan ta skydd hos sina föräldrar.

Dvärgar
Kentaurerna har liten kontakt med dvärgar då dessa bor i underjorden och kentaurerna avskyr trånga utrymmen. Detta till trots förkommer det kontakter mellan de båda folken, främst då alverna ber om hjälp att köra ut skogsskövlarna. Det skall dock sägas att kentaurerna har respekt för dvärgkrigare och förståelse för deras strävan och flit.

Svartfolk
Kentaurerna hatar svartfolk med samma intensitet som alverna. Detta hat är inte bara något man ärvt från alverna utan kommer från de duster man haft med svartfolket. Främst är det ulvryttare som utgör den stora faran för kentaurer. Mer än ett föl har tagits av de svarta vargarnas framfart och mer än en kentaur har spetsats på de rostiga spjuten.

Halvlängdsmän
Kontakten mellan kenaturer och halvlängdsmän är mycket få och då de förekommer är det när de lever i människornas länder. Halvlängdsmännen föredrar en mer kuperad terräng med små jordhålor något som inte alls tilltalar kentauren, då han har benägenhet att trampa ned i en sådan, när han galopperar fram. Då man möts finner de långa kentaurerna oftast de små halvlängdsmännen lustiga vilket gör att man inte tar dem på riktigt allvar. Halvlängdsmännen å sin sida anser att kentaurern är högfärdiga.

Ankor
Om kentaurerna finner halvlängdsmännen lustiga så är ankorna än mer roliga. Nämnvärt är den gång då den välmeriterade kämpen Gehserath Tvåhugg, sin tids mest berömda ankkrigare, lessnade på kentaurernas långa blickar och fnitter och utmanade deras främste kämpe på envig.
Samtliga kentaurkrigare dråsade i backen och vältrade sig runt i tårfyllda skrattkramper. Det skall dock sägas att de båda raserna inte träffas särskilt ofta då kentaurer och ankor lever i två olika element, ankorna är vattnets barn och kentaurerna jordens barn.
Snibben
Kardisk Bontisâl
Inlägg: 1320
Blev medlem: 2008-01-26 13:27
Ort: Uppsala

Inlägg av Snibben »

Nu skall bara kulturen byggas ut lite så kanske vi kan pdf:a
birkebeineren
Admin
Inlägg: 9013
Blev medlem: 2007-02-27 07:25

Inlägg av birkebeineren »

Vad tros om att i pdf:en även ha med beskrivningar av ett par kentaursamhällen i Ereb?

De behöver inte gå i detalj utan redogöra lite allmänt för historia och lokala politiska förhållanden rörande den spesifika hjorden? För att inte bara beskriva kentaurer generellt utan också kentaurer i Ereb Altor!

I äventyret "Enhörningshornet" nämns kort något om kentaurer i Berendien som exempelvis kan beskrivas, sen finns kentaurerna bland de något udda Sése Hesuóni ute på Priglasilislätten. Vore kul om det lilla vi vet från gamla officiella källor kommer med i det som blir de "nya" källorna! :)
Snibben
Kardisk Bontisâl
Inlägg: 1320
Blev medlem: 2008-01-26 13:27
Ort: Uppsala

Inlägg av Snibben »

En kultur utan samhällen vore fattig :)
Naturligtvis kommer det lite info om Ljusnas och Priglasilis kentaurer.
Tyvärr har jag inte tillgång till de källor du nämner, jag tror jag har Sinkadusen någon stans hos mina föräldrar men inte så att jag bara kan plocka fram dem. :(
Snibben
Kardisk Bontisâl
Inlägg: 1320
Blev medlem: 2008-01-26 13:27
Ort: Uppsala

Inlägg av Snibben »

Ormvidernas kentaurer.

Någon gång under 1500 f.O. vandrade en hjord ned från Priglasili för att finna ny marker. Anledningen till att de gjorde detta var helt enkelt för att de blivit för många kentaurer i samma område och tillgången på föda kunde bli snar. Man tog upp residens vi Mefamirs sjö och levde av vad som bjöds vid sjöängarna. Efter ett femtiotal år stötte man på de första människorna som levde i detta område. Då kentaurerna gärna levde i fredlig samexistens med andra intelligenta varelser, precis som de gjort i deras gamla hemland, försökte man ta kontakt med dessa främlingar. Människorna, som kallade sig Mireler, var ett långt människoslag som likt kentaurerna själva förde en nomadiserande livsstil. Mirelerna hade dock inte samma känsla för att kentaurerna var lika intelligenta som de., däremot verkade de vara utmärkta slavar. Detta ledde till ett slavkrig mellan kentaurer och Mireler. Följden blev att kentaurerna var tvungna att lära sig bli krigare. Tidigare hade man använt sig av både kastspjut och båge för jakt men nu var man tvungen att använda dessa redskap till att döda intelligenta varelser med. För Mirelerna var det inte heller svårt att veta vad man skulle göra med de kentaurer man fångat in, man piskade dem helt enkelt till lydnad. Kentaurerna hade däremot ett svårare val då man inte var intresserade av slavar och man ville inte heller döda fångar kallblodigt. Följden blev att man lät sina fångar gå hem och hoppas på att en sådan handling skulle ses som en fredstrevare. Sådana gester hjälpte inte då kentaurerna var så pass utmärkta som slavar, både arbetare och packdjur i ett. Efter nästan fyrahundra års konflikt flydde hjorden och strövade längs med mörkerbergens utlöpare. Livet vid mörkerbergen var inte heller det en dans på rosor. Här fanns nya faror som man aldrig stött på förut – svartfolk. Efter att ha undkommit mörkerbergen vandrade man västerut till Ormviden där man slog sig ner permanent 1000f.O.

943 – 722 f.O.
En Auxilia med kentaurer sätts upp i Jorpagna lett av kentauren Vindbane. Kentaurerna är ute efter hämnd på Mirelerna och sätts in speciellt vid sådana slagfällt där dessa slåss.

148 e.O.
Klavykerna börjar intressera sig för ljusnaskogen och de legender om de fantastiska skatter. Efter ett par skärmytslingar börjar även ljusalverna känna sig hotade. Ljusnaskogens kung samlar alla hövdingar bland de nomadiska familjerna och tillsammans kontaktar man en kentaurhjord levandes på ormvidderna. Tillsammans lyckas man driva ut klavykerna från ljusna halvön.

År 150 eO, då man äntligen har drivit bort klavykerna, görs en överenskommelse mellan alver, människor och kentaurer. Kentaurerna åtar sig att beskydda ljusna från inkräktare och i gengäld förses de med mat av människor och alver. Kentaurerna har också rätten att studera bland alverna samt att de skall stå för deras vapen. Ljusgotherna och alverna återgår till sina stilla levnad med en ny ras att dela halvön med.
birkebeineren
Admin
Inlägg: 9013
Blev medlem: 2007-02-27 07:25

Inlägg av birkebeineren »

Skall vi placera Ormvidderna till sydöst för Vit fläck Mirel som syns på denna karta:

viewtopic.php?p=20898#20898

:?
Snibben
Kardisk Bontisâl
Inlägg: 1320
Blev medlem: 2008-01-26 13:27
Ort: Uppsala

Inlägg av Snibben »

Låter som en bra idé, fast den kanske skall ligga närmare ormkusten.
Skriv svar