Jo det är en spännande tråd
ser nästan fram emot att man börjar rota i svartisarna igen
skulle tro att det inte skulle bli lika vilt igen
Svartfolk
-
birkebeineren
- Admin
- Inlägg: 9056
- Blev medlem: 2007-02-27 07:25
Får leta efetr Kandra modulen. Tre framstående styghantroploger nämns i vätte beskrivningen i Sinkadus nr 15 dock.
Omnämnda i "betydade literära verk och skrifter" tråden under "övrigt.
Den skall vara sammanställd på universitetet i Pendon... Vågar man nämna det i Mandelmunktråden
Omnämnda i "betydade literära verk och skrifter" tråden under "övrigt.
Den skall vara sammanställd på universitetet i Pendon... Vågar man nämna det i Mandelmunktråden
...Men vem skall föra våra runor, så väl, med den äran?
----------
Instagram: porkypete
----------
----------
Instagram: porkypete
----------
-
birkebeineren
- Admin
- Inlägg: 9056
- Blev medlem: 2007-02-27 07:25
Svampbärerskan
Den enda hona som har en viss status i svartfolkens samhälle är svampbärerskan - logladjan. Hon är en erfaren hona som ansvarar för det gift som sedan urminnes tider kletat ner svartfolkens vapen - Svartblod*. Detta gift framställs av rent svartfolksblod (ett vanligt öde för åldringar och veka yngel) och en svampkultur utvunnen ur mantickan, en rötsvamp som växer på vissa sorters barrträd. Svampbärerskan går ständigt omkring med en murken träkubbe där tickan växer och tar till vara på de slemtrådar som i fuktigt väder växer ut likt en man kring roten av de små knölig fruktkropparna. För att trivas måste tickan utsättas för ljus, värme och långdragna ylningar, och träkubbarna behandlas lika väl som hövdingavkommen under gulmjölkmånaden. Träet bryts sakta ner och svampbärerskan har ett flertal kubbar i varierande grad av förruttnelse som hon ständigt för över sporer mellan så att lagom mogna svampar ständigt skal vara tillgängliga. Samma svampkultur kan således leva vidare i århundraden och härstammar ibland från urmödrar som levt så långt tillbaka som på Raukkchims tid. Vid stora svartfolkssammankomster brukar logladjorna byta bland sina tickor och utväxla erfarenheter kring deras verkan, egenheter och effektivitet. Vid krigshandlingar kallas logladjan av hövding och präster att under blodiga och högtidliga ceremonier blanda ihop giftet. Särskillt infångna ställs upp och giftet provas ut. Viktigt är att fången kommer från den stam eller folk som det skal idkas krig och våldsamheter mot. Vid särskilt lyckade uppkok kan det hela ibland urarta då ”alla vill prova” och antalet fångar inte räcker till att hugga, men prästerna brukar vara duktiga på att avstyra detta. Mantickan är lätt hallucinogen och svambärerskan har ofta ett udda beteende orsakat av att hon ständigt andar in svampsporerna. Vanliga egenheter är att komma med kryptiska utlåtanden som påstås härstamma från träkubben själv, och en förkärlek for sura körsbär. Svampbärerskan ses på med stor respekt av övriga stammedlemmar men undviks av alla andra än de som känner åldern tränga sig på och i hemlighet med små mutor försöker se till att inte bli utsedd vid nästa giftblandning.
*I otaliga avskrifter av den kände drogblandaren Culpeder den äldres verk ”Erebs medicinalväxter och deras använding” finns ett fel med som gjort att ingen någonsin lyckats framställa giftet Svartblod enligt receptet. Som komponenter uppges nämligen magsyra från flygödla och tänder från mantikora, absurda ingredienser med tanke på dessa varelsers sällsynthet och den frekventa användingen av giftet bland Altors svartfolk. Förklaringen till felet tros vara en förväxling med ett magiskt elixir av liknande om än mycket stärkare verkan, gjort under sammanställningen av Culpeders kvarlåtenskaper vilka han lämnade hos sin lärling och skrivare Agimund vars öde var att sent i livet gå bort sig och bli alkemist på Caddo. Mandelmunken som sorterade de bådas notater på 160-talet eO kunde inte särskilja texterna helt då de var skrivna av samma hand, men detta har troligen räddat otaliga liv eftersom endast svartfolken således har kunnat framställa giftdrogen. Först i nyare tid har en en korrekt avskrivning gjorts vid lycéet i Pendon och Culpeders enda fel har kunnat rättas till.
Den enda hona som har en viss status i svartfolkens samhälle är svampbärerskan - logladjan. Hon är en erfaren hona som ansvarar för det gift som sedan urminnes tider kletat ner svartfolkens vapen - Svartblod*. Detta gift framställs av rent svartfolksblod (ett vanligt öde för åldringar och veka yngel) och en svampkultur utvunnen ur mantickan, en rötsvamp som växer på vissa sorters barrträd. Svampbärerskan går ständigt omkring med en murken träkubbe där tickan växer och tar till vara på de slemtrådar som i fuktigt väder växer ut likt en man kring roten av de små knölig fruktkropparna. För att trivas måste tickan utsättas för ljus, värme och långdragna ylningar, och träkubbarna behandlas lika väl som hövdingavkommen under gulmjölkmånaden. Träet bryts sakta ner och svampbärerskan har ett flertal kubbar i varierande grad av förruttnelse som hon ständigt för över sporer mellan så att lagom mogna svampar ständigt skal vara tillgängliga. Samma svampkultur kan således leva vidare i århundraden och härstammar ibland från urmödrar som levt så långt tillbaka som på Raukkchims tid. Vid stora svartfolkssammankomster brukar logladjorna byta bland sina tickor och utväxla erfarenheter kring deras verkan, egenheter och effektivitet. Vid krigshandlingar kallas logladjan av hövding och präster att under blodiga och högtidliga ceremonier blanda ihop giftet. Särskillt infångna ställs upp och giftet provas ut. Viktigt är att fången kommer från den stam eller folk som det skal idkas krig och våldsamheter mot. Vid särskilt lyckade uppkok kan det hela ibland urarta då ”alla vill prova” och antalet fångar inte räcker till att hugga, men prästerna brukar vara duktiga på att avstyra detta. Mantickan är lätt hallucinogen och svambärerskan har ofta ett udda beteende orsakat av att hon ständigt andar in svampsporerna. Vanliga egenheter är att komma med kryptiska utlåtanden som påstås härstamma från träkubben själv, och en förkärlek for sura körsbär. Svampbärerskan ses på med stor respekt av övriga stammedlemmar men undviks av alla andra än de som känner åldern tränga sig på och i hemlighet med små mutor försöker se till att inte bli utsedd vid nästa giftblandning.
*I otaliga avskrifter av den kände drogblandaren Culpeder den äldres verk ”Erebs medicinalväxter och deras använding” finns ett fel med som gjort att ingen någonsin lyckats framställa giftet Svartblod enligt receptet. Som komponenter uppges nämligen magsyra från flygödla och tänder från mantikora, absurda ingredienser med tanke på dessa varelsers sällsynthet och den frekventa användingen av giftet bland Altors svartfolk. Förklaringen till felet tros vara en förväxling med ett magiskt elixir av liknande om än mycket stärkare verkan, gjort under sammanställningen av Culpeders kvarlåtenskaper vilka han lämnade hos sin lärling och skrivare Agimund vars öde var att sent i livet gå bort sig och bli alkemist på Caddo. Mandelmunken som sorterade de bådas notater på 160-talet eO kunde inte särskilja texterna helt då de var skrivna av samma hand, men detta har troligen räddat otaliga liv eftersom endast svartfolken således har kunnat framställa giftdrogen. Först i nyare tid har en en korrekt avskrivning gjorts vid lycéet i Pendon och Culpeders enda fel har kunnat rättas till.
Senast redigerad av birkebeineren den 2008-08-15 08:26, redigerad totalt 2 gång.
-
birkebeineren
- Admin
- Inlägg: 9056
- Blev medlem: 2007-02-27 07:25
Näää, jag tar nog inte den (vad det nu är)birkebeineren skrev:Någon som får några associasioner? Inte ens körsbär?
Men det här är precis dithän jag tycker att Svartfolken borde gå!
En brutal och inhuman jägar- och samlarkultur där den starkes rätt råder. Men ändå en kultur med sedvänjor, traditioner och djupa kunskaper.
Slaveri, stamkrig och avrättning av egna stammedlemmar när så behöves känns som självklara element.
Själv gillar jag inte alltför fräcka svartfolk med Wolverine-klor etc.
Just den totala bristen på respekt för liv tycker jag vore intressant att utveckla. Eller kanske inte total brist, en hövding och dennes hirdmän kanske sörjes när de dör (om de inte blev dödade av den nye hövdingen vill säga), men en vanlig svartalfskona som dör är det ingen som visar sin saknad för (därmed inte sagt att ingen känner saknad).
Är det möjligtvis den engelske läkaren, astrologen och botanikern Nicholas Culpeper (1600-tal) som har stått som modell.birkebeineren skrev:
*I otaliga avskrifter av den kände drogblandaren Culpeder den äldres verk ”Erebs medicinalväxter och deras använding” finns ett fel med som gjort att ingen någonsin lyckats framställa giftet Svartblod enligt receptet. Som komponenter uppges nämligen magsyra från flygödla och tänder från mantikora, absurda ingredienser med tanke på dessa varelsers sällsynthet och den frekventa användingen av giftet bland Altors svartfolk. Förklaringen till felet tros vara en förväxling med ett magiskt elixir av liknande om än mycket stärkare verkan, gjort under sammanställningen av Culpeders kvarlåtenskaper vilka han lämnade hos sin lärling och skrivare Agimund vars öde var att sent i livet gå bort sig och bli alkemist på Caddo. Mandelmunken som sorterade de bådas notater på 160-talet eO kunde inte särskilja texterna helt då de var skrivna av samma hand, men detta har troligen räddat otaliga liv eftersom endast svartfolken således har kunnat framställa giftdrogen. Först i nyare tid har en en korrekt avskrivning gjorts vid lycéet i Pendon och Culpeders enda fel har kunnat rättas till.
-
birkebeineren
- Admin
- Inlägg: 9056
- Blev medlem: 2007-02-27 07:25