Rust story = toppen. Måste ingå i en framtida pdf.
Men knappast exemplarisk när det gäller svartfolks rasiologi. Svartfolk är en ras, men viss måtta får det vara på mutationerna. Att det kopuleras friskt mellan stor och liten i horden, och att mutationer uppstår då och då är OK, men kanske inte till denna "milda graden". Resar kan ju förbli svartfolk, ursprungligen en förbannat oturlig mutation efter en sexuell välsignelse från ett trol, som då inte skall räkans till svartfolk. (grottroll är dock ett slags halvfolk, halvsvartfolk.)
Trudvangs sagoprägel på trollen gillar jag, mer i Cereval mindre hos grottrollen västerut. Resten en skala mitt emellan. Certrollen skulle för min del kunna vara ursprungstrollen. Eller om de förblir svartfolk, så har de blivit Certroll efter tusentals år med månsilvret.
Svartfolk
Rust, riktigt trevlig läsning. Men för att inte "traditionalisterna" (hoppas nu inte jag trampar någon på tårna för det uttrycket) skall ramla ur sina gungstolar kanske det precis som Mikael skrev tidigare är värt att tona ner skilnaderna inom samma familj. Om man istället tänker sid de olika grupperna svartalf, vätte och orch som etniska grupper som visserligen kan blandas men om de håller sig till varandra får de en avkomma mycket lik sina föräldrar. För att visa på hur jag menar om det nu är lite otydligt, om man tänker sig två zuluer, så får de troligen ett mörkhyat barn, två etniska skandinavier troligt vis ett ljushyat barn, men om en zuluer och en skandinav för barn är det ju inte lika säkert hur mörkhyat eller hurdant hår barnet får. Något sådant kanske det skulle kunna funka för de olika grupperna inom svartfolksrasen.
Måste dock erkänna att jag är förtjust i svartnissen som svartfolksbarn och att vissa stannar i det stadiet, det skulle ju innebära att om man kommer till ett svartfolkbostättning som enbart består av t.ex. svartalfer är det ju troligt det även finns en massa nissar där. Nissarna skulle helt enkelt mer eller mindre finnas runt alla svartfolksbosättningar och ställa till jävelskap.
Resarna vill jag fortfarande ha som ett begrepp på storväxta individer av svartfolksblod, emellanåt föds ett av gudarna välsignat barn som växer till enorma proportioner och ger sin stam stor ära och styrka. Tillskillnad från de individer som fastnat i nissestadiet, hunsas och trakaseras inte resarna utan vördas dessa av de övriga svartfolken. Rese begreppet skall även kunna användas på männsikogrupper som är särskilt storvuxna som tolgulderna och lindaskiarna som jag vill räkna in här.
Trollen som jag skrev innan vill jag ha i en egen grupp, alltså inte tillhöra svartfolken. Dessa ser jag som att de ursprungligen kommer från Cerevaltrakten och att Cer-trollen är de ursprungliga trollen. Trollen är knutna till månsilveret och ju längre ifrån det de befinner sig ju mer degenereade, vildsinta, djuriska har de blivit. Detta har ju dock inte skett över en natt så om ett Cer-troll av någon konstig anledning skulle vilja bege sig till Zorakin skulle det ju inte påvägen förvandlas till en vilde.
Sådär, lite tankar om svartfolk, resar och troll...
Måste dock erkänna att jag är förtjust i svartnissen som svartfolksbarn och att vissa stannar i det stadiet, det skulle ju innebära att om man kommer till ett svartfolkbostättning som enbart består av t.ex. svartalfer är det ju troligt det även finns en massa nissar där. Nissarna skulle helt enkelt mer eller mindre finnas runt alla svartfolksbosättningar och ställa till jävelskap.
Resarna vill jag fortfarande ha som ett begrepp på storväxta individer av svartfolksblod, emellanåt föds ett av gudarna välsignat barn som växer till enorma proportioner och ger sin stam stor ära och styrka. Tillskillnad från de individer som fastnat i nissestadiet, hunsas och trakaseras inte resarna utan vördas dessa av de övriga svartfolken. Rese begreppet skall även kunna användas på männsikogrupper som är särskilt storvuxna som tolgulderna och lindaskiarna som jag vill räkna in här.
Trollen som jag skrev innan vill jag ha i en egen grupp, alltså inte tillhöra svartfolken. Dessa ser jag som att de ursprungligen kommer från Cerevaltrakten och att Cer-trollen är de ursprungliga trollen. Trollen är knutna till månsilveret och ju längre ifrån det de befinner sig ju mer degenereade, vildsinta, djuriska har de blivit. Detta har ju dock inte skett över en natt så om ett Cer-troll av någon konstig anledning skulle vilja bege sig till Zorakin skulle det ju inte påvägen förvandlas till en vilde.
Sådär, lite tankar om svartfolk, resar och troll...
-
birkebeineren
- Admin
- Inlägg: 9053
- Blev medlem: 2007-02-27 07:25
Svårt att tänka klart efter att passivt ha försökt hänga med i utvecklingen i den har diskussionen, men efter att läst om svartblod som kan stanna i växten och blir svartnissar eller växer onormalt och bli resar, ser jag likheter med cer-trollen där sådant förekommer, och... (börjar bli lång och dårlig mening det här)... får en något underlig ide:
Är de såkallade cer-trollen egentligen "vanliga" svartblod som har påverkats av månsilvret och utvecklats till något som kallas... troll?
Är de såkallade cer-trollen egentligen "vanliga" svartblod som har påverkats av månsilvret och utvecklats till något som kallas... troll?
Borde ha gått och lagt mig, men inspirationen slog till så jag måste skriva några rader om svartfolken jag med.
Detta är inte tänkt som ett inlägg i debatten om skilda raser vs inte, utan bara hoppeligen lite inspirerande text:
”Vad tror du kommer att hända med honom?”
”Svartblodet?” Gardok fortsatte gräva utan att titta upp mot Dar. ”Det vet jag inte, men jag vet att om du skulle sluta grubbla och hjälpa mig istället, så skulle vi få den här kanalen färdig innan mörkret faller”
Dar tog ingen notis om den gamla tempelträlens svar.
”Jag menar, Fader vill säkert inte besmutsa vigjorden med kroppen, och ingen annan vill väl heller ha en vätte nedgrävd på sina marker. Och om vi låter kroppen ligga lockar vi vilddjur från skogen.”
”Vad får dig att tro att han är död?”
Dar tittade förvånat ner på Gardoks svettvåta ryggtavla, nerböjd och kraftigt hävande av monotona spadtag.
”Vad då? Han hade ju morbror Brothards skäkta rätt genom magen och Vinghand sade att de släpat honom efter hästen ända från Fyrstene vad. Och ... du såg ju själv hur han blödde från skallen”
Dar hade bara sett vätten en kort stund, men han skulle aldrig glömma det. Visst hade han sett svartfolk förut, men aldrig så nära, och aldrig någon så stor. Små krumma skuggvarelser och illskrymt brukade ibland göra räder och boskapsstölder in i nybrytarlägret på nätterna, men de var skygga och man skymtade sällan mycket av dem. Ibland hade Dar hört dem tassa över taken och när männen jagade bort dem över hagarna med facklor och högafflar kunde man höra deras kacklande skrän eka över dalen.
Ingenting av detta kunde dock jämföras med åsynen av den massiva varelse som släpat efter Vinghands häst. Fastsurrad med grova rep och slappt guppande mot stenar och tovor, men ändå så närvarande av uråldrig illvilja att det isade i Dars mage. Ångande svart blod, en väldig kloförsedd fot och tjockt sprucket skinn som leran i forsfåran om sensomrarna. Ett hisnande grin av krokiga gaddar och huggtänder skymtade bakom rostiga axelplåtar och en svärtad ringbrynja som glidit upp och snärjt sig runt halsen under färden. Värst av allt var kanske dock stanken som slog Dar i ansiktet likt Faders örfilar efter mjödjäsningen. Flugor surrade i sjok efter ett gapande hack i skallen och klättrade runt morbror Brothards armborstlod.
Gardok högg ner spaden i marken och slog sig ner bredvid pojken.
”Du vet visst inte mycket om världen, du vasker. Svartfolket är inte som vi. Smärta bekommer dem inte på samma sätt som oss. En del vildar verkar rentav leva efter smärtan, det ligger liksom i deras själ och väsen. Du förstår, de är sega och i sanning verkliga överlevare.
Deras blod är en trögflytande smet av smittohärdar och röt. Sjukdomar och sårbrand berör dem knappt, de lever i det och av det. Att försöka förgifta en vätte är som att försöka få ett leende ur Fader innan morgongröten.”
Skymningen hade redan fallit över nybrytarbyn och försommardimma samlades sakta i små sjok över ängen.
”Det här var inte någon vanlig vätte, vasker. Det var en orch. En krigare ute på nidastråt med blod och död i sinnet. Det bådar inte gott att se sådana här...”
Dar kände sig plötsligt väldigt liten, skogen och kvällen kändes främmande och hotfull. Han tittade ner på sina händer. I går hade han tyckt att han var smutsig och valkig, men nu kände han sig ren och mjuk, och oändligt sårbar. Han harklade sig.
”Hur kan du veta så mycket om svartfolk? Mötte du dem i kriget?”
Gardok svarade inte utan vände bort blicken, mot skogsbrynet och det tätnande mörkret.
Plötsligt bröts tystnaden av ett fasligt vrål från lägret, röster skar genom kvällen, skrik och varningsrop skallade. Dar var uppe på direkten och rusade iväg mot ljuden.
Vid smedjan satt Vinghand på marken med blodet forsande från näsan och halva lägret ikring sig.
Hundskötaren fick syn på Dar och formligen kastade sig över honom med ett hysteriskt babbel som ibland sprack upp i falsett av ren upphetsning.
”Det var vätten han kom loss kan du fatta jag trodde han var död Vinghand tittade bort för ett ögonblick och vips så var han fri och slog ner Vinghand och försvann till skogs jag tror Vinghand har brutit näsan Armholt säger att det var ett troll och vi måste förskansra oss ikväll jag måste koppla hundarna för kanske Brothard lägger upp en jakt tänk han hade ett lod genom buken...”
Dar slutade lyssna och märkte att Gardok slutit upp vid hans sida.
”Kom, vasker, vi tar in svinen i stenfållan ikväll, och jag tror visst vi får skynda på”.
Detta är inte tänkt som ett inlägg i debatten om skilda raser vs inte, utan bara hoppeligen lite inspirerande text:
”Vad tror du kommer att hända med honom?”
”Svartblodet?” Gardok fortsatte gräva utan att titta upp mot Dar. ”Det vet jag inte, men jag vet att om du skulle sluta grubbla och hjälpa mig istället, så skulle vi få den här kanalen färdig innan mörkret faller”
Dar tog ingen notis om den gamla tempelträlens svar.
”Jag menar, Fader vill säkert inte besmutsa vigjorden med kroppen, och ingen annan vill väl heller ha en vätte nedgrävd på sina marker. Och om vi låter kroppen ligga lockar vi vilddjur från skogen.”
”Vad får dig att tro att han är död?”
Dar tittade förvånat ner på Gardoks svettvåta ryggtavla, nerböjd och kraftigt hävande av monotona spadtag.
”Vad då? Han hade ju morbror Brothards skäkta rätt genom magen och Vinghand sade att de släpat honom efter hästen ända från Fyrstene vad. Och ... du såg ju själv hur han blödde från skallen”
Dar hade bara sett vätten en kort stund, men han skulle aldrig glömma det. Visst hade han sett svartfolk förut, men aldrig så nära, och aldrig någon så stor. Små krumma skuggvarelser och illskrymt brukade ibland göra räder och boskapsstölder in i nybrytarlägret på nätterna, men de var skygga och man skymtade sällan mycket av dem. Ibland hade Dar hört dem tassa över taken och när männen jagade bort dem över hagarna med facklor och högafflar kunde man höra deras kacklande skrän eka över dalen.
Ingenting av detta kunde dock jämföras med åsynen av den massiva varelse som släpat efter Vinghands häst. Fastsurrad med grova rep och slappt guppande mot stenar och tovor, men ändå så närvarande av uråldrig illvilja att det isade i Dars mage. Ångande svart blod, en väldig kloförsedd fot och tjockt sprucket skinn som leran i forsfåran om sensomrarna. Ett hisnande grin av krokiga gaddar och huggtänder skymtade bakom rostiga axelplåtar och en svärtad ringbrynja som glidit upp och snärjt sig runt halsen under färden. Värst av allt var kanske dock stanken som slog Dar i ansiktet likt Faders örfilar efter mjödjäsningen. Flugor surrade i sjok efter ett gapande hack i skallen och klättrade runt morbror Brothards armborstlod.
Gardok högg ner spaden i marken och slog sig ner bredvid pojken.
”Du vet visst inte mycket om världen, du vasker. Svartfolket är inte som vi. Smärta bekommer dem inte på samma sätt som oss. En del vildar verkar rentav leva efter smärtan, det ligger liksom i deras själ och väsen. Du förstår, de är sega och i sanning verkliga överlevare.
Deras blod är en trögflytande smet av smittohärdar och röt. Sjukdomar och sårbrand berör dem knappt, de lever i det och av det. Att försöka förgifta en vätte är som att försöka få ett leende ur Fader innan morgongröten.”
Skymningen hade redan fallit över nybrytarbyn och försommardimma samlades sakta i små sjok över ängen.
”Det här var inte någon vanlig vätte, vasker. Det var en orch. En krigare ute på nidastråt med blod och död i sinnet. Det bådar inte gott att se sådana här...”
Dar kände sig plötsligt väldigt liten, skogen och kvällen kändes främmande och hotfull. Han tittade ner på sina händer. I går hade han tyckt att han var smutsig och valkig, men nu kände han sig ren och mjuk, och oändligt sårbar. Han harklade sig.
”Hur kan du veta så mycket om svartfolk? Mötte du dem i kriget?”
Gardok svarade inte utan vände bort blicken, mot skogsbrynet och det tätnande mörkret.
Plötsligt bröts tystnaden av ett fasligt vrål från lägret, röster skar genom kvällen, skrik och varningsrop skallade. Dar var uppe på direkten och rusade iväg mot ljuden.
Vid smedjan satt Vinghand på marken med blodet forsande från näsan och halva lägret ikring sig.
Hundskötaren fick syn på Dar och formligen kastade sig över honom med ett hysteriskt babbel som ibland sprack upp i falsett av ren upphetsning.
”Det var vätten han kom loss kan du fatta jag trodde han var död Vinghand tittade bort för ett ögonblick och vips så var han fri och slog ner Vinghand och försvann till skogs jag tror Vinghand har brutit näsan Armholt säger att det var ett troll och vi måste förskansra oss ikväll jag måste koppla hundarna för kanske Brothard lägger upp en jakt tänk han hade ett lod genom buken...”
Dar slutade lyssna och märkte att Gardok slutit upp vid hans sida.
”Kom, vasker, vi tar in svinen i stenfållan ikväll, och jag tror visst vi får skynda på”.
Ors Hallar
De grå hallarna låg öde. Skuggor viskade över glömda stenanleten: dvärgars hantverk begravet och glömt. Salar som en gång genljudit av klang, skrål och levande stämmor låg nu tysta, tomma och döda. Den gamla smedätten Hjalfeks härtecken låg brutet över golvet, och bleka djupsindlar hade spunnit nät över forntidens städ och ässjor. En ensam brunn gapade mot det tomma djupet.
Ur den fjärrnaste bottenleran, ur avgrundsbrunnens urhål krälade en enslig varelse. Gles om fingrar, blek om ögat och lort om huden drog sig Or upp ur sin jordmorders lerfamn. Varje sten han hävde sig snärjde sig muskler om hans späda lemmar som väv runt en dockas trästomme. Ur mörkerdjupet formade han sig med varje plågsamt lyft och klättersteg. Ett skrymt fött ur mörker med förmörkat sinne - han kände varken solljus eller andras sällskap. Snart skulle han följas av sina likar - jorden själv given form och okynne. Ett nyfött svartfolk bland så många likar som delade sina fränders dystra och mordiska sinne. Det tomrum som skrattande röster lämnat skulle snart fyllas av hatfyllt fräsande stämmor och fejdsamhet. Or gladdes över sitt släktes framtid, för han själv var den förste. Till svartskrymtens skara vart lervätten fogad.
De grå hallarna låg öde. Skuggor viskade över glömda stenanleten: dvärgars hantverk begravet och glömt. Salar som en gång genljudit av klang, skrål och levande stämmor låg nu tysta, tomma och döda. Den gamla smedätten Hjalfeks härtecken låg brutet över golvet, och bleka djupsindlar hade spunnit nät över forntidens städ och ässjor. En ensam brunn gapade mot det tomma djupet.
Ur den fjärrnaste bottenleran, ur avgrundsbrunnens urhål krälade en enslig varelse. Gles om fingrar, blek om ögat och lort om huden drog sig Or upp ur sin jordmorders lerfamn. Varje sten han hävde sig snärjde sig muskler om hans späda lemmar som väv runt en dockas trästomme. Ur mörkerdjupet formade han sig med varje plågsamt lyft och klättersteg. Ett skrymt fött ur mörker med förmörkat sinne - han kände varken solljus eller andras sällskap. Snart skulle han följas av sina likar - jorden själv given form och okynne. Ett nyfött svartfolk bland så många likar som delade sina fränders dystra och mordiska sinne. Det tomrum som skrattande röster lämnat skulle snart fyllas av hatfyllt fräsande stämmor och fejdsamhet. Or gladdes över sitt släktes framtid, för han själv var den förste. Till svartskrymtens skara vart lervätten fogad.
-
birkebeineren
- Admin
- Inlägg: 9053
- Blev medlem: 2007-02-27 07:25
-
birkebeineren
- Admin
- Inlägg: 9053
- Blev medlem: 2007-02-27 07:25
Ställer en fråga från Jätte- och Resefolk-tråden här:
Vad kännetecknar Svartfolk?
Kan det vara så enkelt att det är blodet, ett svart och tjocktflytande blod (för kuriöst interesserade även huvudingrediens i den mycket ökända drogen Svartblod) som i varierad mängd flyter i en uppsjö av altoriska varelser och även i unika fall kan blanda sig med blod från dvärgfolk, människofolk, jättefolk, djurfolk och älvfolk (dock utan fruktsam avkomma)?
Vad kännetecknar Svartfolk?
Kan det vara så enkelt att det är blodet, ett svart och tjocktflytande blod (för kuriöst interesserade även huvudingrediens i den mycket ökända drogen Svartblod) som i varierad mängd flyter i en uppsjö av altoriska varelser och även i unika fall kan blanda sig med blod från dvärgfolk, människofolk, jättefolk, djurfolk och älvfolk (dock utan fruktsam avkomma)?
-
birkebeineren
- Admin
- Inlägg: 9053
- Blev medlem: 2007-02-27 07:25
-
Sopodlare
- Erebosisk Köpman
- Inlägg: 384
- Blev medlem: 2007-06-13 21:39
- Ort: Kallhäll, Järfälla, Stockholm
"Valpmördarna är nära nu"
Stålklo, vår spejare hade plötsligt tvärstannat och vädrade i luften, hans öron lade sig rakt bakåt och han väste mellan sammanbitna käftar. Så vred han sig lite åt höger och jag följde hans blick. Mina ögon kunde inte skymta något i det mörker de narguriska granarna kastade omkring oss.
Något sådant här ger ju en...aura ( i brist på bättre ord) kring svartfolk, jag kan absolut hålla med om att en viss arom är lämplig. Speciellt om det skrämmer hästar osv.
Stålklo, vår spejare hade plötsligt tvärstannat och vädrade i luften, hans öron lade sig rakt bakåt och han väste mellan sammanbitna käftar. Så vred han sig lite åt höger och jag följde hans blick. Mina ögon kunde inte skymta något i det mörker de narguriska granarna kastade omkring oss.
Något sådant här ger ju en...aura ( i brist på bättre ord) kring svartfolk, jag kan absolut hålla med om att en viss arom är lämplig. Speciellt om det skrämmer hästar osv.
A fat man brings a cushion wherever he goes
rotade runt i tråden å såg detta, det tycker jag låter bra
Peter skrev:Det jag föreslår (för både svartfolk och stenfolk) är inte att "raser" "tas bort" - alla de olika typerna kan finnas kvar så som de står i monsterböckerna etc. Skillnaden är att de inte är avgränsade "raser", utan istället standardtyper - korsbefruktning, blandformer och hela grupper som ligger t.ex. mellan vätte och svartalv är helt möjliga. På så sätt kan SL fritt designa sina egna svartfolksmotståndare utan att behöva ta hänsyn till rasernas grova fack! Mer frihet till alla utan att göra avkall på något
The Artist Formerly Known as Boris
-
birkebeineren
- Admin
- Inlägg: 9053
- Blev medlem: 2007-02-27 07:25
Trevlig liten text!Sopodlare skrev:"Valpmördarna är nära nu"
Stålklo, vår spejare hade plötsligt tvärstannat och vädrade i luften, hans öron lade sig rakt bakåt och han väste mellan sammanbitna käftar. Så vred han sig lite åt höger och jag följde hans blick. Mina ögon kunde inte skymta något i det mörker de narguriska granarna kastade omkring oss.
Kanske inte så mycket nytt detta vi kommit fram med, men känns endå som en liten början på gemensamma svartiska drag:
Svart blod
Distinkt (illaluktande) lukt
Mörkerseende
Lider av "koncentrationssvårigheter" (?)
Våldsbenägna
Språkliga likheter
Hästar rädda i deras närvaro (som för eld)
Eller låter detta helt åt skogen, något som alla vet, som att beskriva att människor har två ben, sporadisk hårväxt...